Drömslottet/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tant Cornelia inleder underhandlingar
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Owen Ford kommer
Kapten Jims liv och leverne  →


[ 145 ]

XXIII.
Owen Ford kommer.

En afton ringde fröken Cornelia på i telefonen till Anne. Hallå! Hallå!

— Redaktören har nyss anlänt. Jag skall skjutsa honom bort till dig, så kan du sedan visa honom vägen upp till Leslie. Det blir koftare än att köra runt stora landsvägen, och jag har så okristligt bråttom. En av ungarna Reese har stått på huvudet i en balja med hett vatten uppe vid The Glen och blivit närapå ihjälskållad, och nu vilja de genast ha mig dit — för att sätta nytt skinn på ungen, kan jag förstå. Fru Reese är en sådan slampa, som aldrig kan se upp, och se'n väntar hon, att andra ska bättra på allt elände hon ställer till. Gör jag dig mycket besvär, min söta vän? — Jaså, inte det. Hans koffert kan ju komma efter i morgon.

— Det går bra, sade Anne. — Kära du, hur ser han ut?

— Utsidan får du själv ta i betraktande, när jag kommer med honom. Vad innersidan går för, vete Gud och vår Herre, som skapat honom. Mera säger jag inte, för jag märker att varenda människa i The Glen sitter på lur — med lur, ha ha ha! — vid sin telefonapparat…

— Troligen har fröken Cornelia föga att anmärka på herr Fords utseende, för i så fall skulle det nog inte genera henne att säga sin mening, även om hela trakten lyssnade i sina telefoner, sade Anne. — Jag drar därav den slutsatsen, min kära Susan, att herr skriftställaren Ford snarare är rätt snutfager än motsatsen.

— Ja, kära lilla doktorinnan, jag vet då inget som fägnar ögat så mycket som att titta på en vacker karl, sade den uppriktiga Susan. — Borde han inte bjudas på någon liten traktering? Jag har nyss gräddat en smultronpaj, så läcker, att den smälter i munnen på en.

— Nej, fru Moore väntar honom och har kvällsvard i ordning. För resten vill jag ha den där smultronpajen till min egen [ 146 ]stackars man. Han kommer inte hem förrän sent, så låt pajen stå framme åt honom och ett glas mjölk också, Susan.

— Å, kära söta, nog räcker det och blir över till en väst… Vi ä' väl inte så barskrapade heller. Men det är nog som så, att det är bättre att traktera sina egna män än främmande karlar, som kommer man vet inte i vad slags avsikter… Och vår doktor har ju också ett ovanligt fördelaktigt utseende, det får man lov att säga ..

När Owen Ford anlände i den magnifikt framseglande fröken Cornelias kölvatten, måste Anne inom sig medge, att han i sanning hade ett ovanligt »fördelaktigt» utseende. Han var lång och kraftigt byggd, med tjockt brunt hår, rak och välbildad näsa och stora och glänsande mörkgråa ögon.

— Gav lilla doktorinnan akt på hans öron och på hans vackra tänder? frågade Susan något senare. — Han hade de sötaste öron jag någonsin sett på en karlskalle. Se, jag är så vådligt noga med öron. När jag var ung, så var jag så rädd jag skulle bli tvungen att gifta mig med en karl med stora öronlappar. Den oron kunde jag nu ha besparat mig, för det erbjöd sig aldrig några öron av vad fason det vara månde.

Anne hade inte givit akt på Owen Fords öron, men hon hade verkligen lagt märke till hans friska och vackra tänder, när han log och bugade till hälsning. När han icke log, bar hans ansikte ett ganska sorgset och frånvarande uttryck, ej olikt det, varmed Anne utrustat den förnämt melankoliske, outgrundlige hjälten i sina egna kvasi-litterära fantasier. Men både humor, godlynthet och skarp intelligens lyste fram i leendet. Vad utsidan — som fröken Cornelia uttryckte sig — beträffar, var Owen Ford en synnerligen presentabel ung man.

— Ni kan inte tänka er så glad jag är över att vara här, fru Blythe, sade han och såg sig omkring med ivriga och intresserade blickar. — Det kommer över mig en underlig känsla av hemkomst… Som ni kanske vet, är min mor född här, och här har hon tillbragt sin barndom. Hon brukade mycket tala med mig om sitt gamla hem. De geografiska förhållandena är jag lika förtrogen med som med dem på min egen trakt, och [ 147 ]hon har naturligtvis berättat för mig, hur det gick till, när huset byggdes och hur min morfar gick där på stranden och väntade på »Royal William». Jag trodde, att ett så pass gammalt hus försvunnit för länge sedan, annars skulle jag förut ha kommit för att ta det i betraktande.

— Gamla hus försvinna inte så lätt på denna förtrollade kust, sade Anne leende. — Detta är ett land, där få förändringar tima och allting behåller sin karaktär. John Selwyns hus är sig ganska likt, har jag hört, och de rosenbuskar, som er morfar egenhändigt planterade åt sin brud, blomma just nu.

— Det löper osynliga trådar mellan dem och mig. Med er tillåtelse skulle jag bra gärna vilja när som helst gå på forskningsfärd över hela området.

— Vår grind står alltid öppen för er, sade Anne. — Vet ni av, att den gamle sjökaptenen, som numera sköter Fyra vindars fyr, i sina pojkår väl kände både John Selwyn och hans brud? Han berättade för mig deras historia samma kväll jag kom hit — som den tredje bruden i det gamla huset.

— Är det möjligt? Det var en högst intressant nyhet. Honom måste jag få tag uti.

— Det blir inte svårt, han tillhör vårt närmaste umgänge. Han kommer att bli lika intresserad av att få göra er bekantskap som ni av att få göra hans. Er mormor lyser som en stjärna i hans minne. Men jag tror, att fru Moore väntar er. Jag ska visa er den ginaste vägen upp till henne.

Anne gick med honom upp till huset bland pilarna, tvärs över ett fält, som lyste vitt av tusenskönor. Från en roddbåt långt ute på bukten sjöng man. Tonerna buros fram över vattnet av vindfläktarna, och avståndet gav dem en ädlare och liksom förandligad klang. Fyrens stora ljus blänkte till, slocknade och tändes ånyo. Owen Ford såg sig omkring helt betagen.

— Detta är alltså Fyra vindar, sade han. — Jag trodde aldrig, att trakten skulle vara så vacker, fastän mamma alltid höjt den till skyarna. Vilken skönhet både i färger och linjer! Här skall jag snart åter komma till krafter. Och om inspiratio[ 148 ]nen leder sitt ursprung från skönhetsintryck, blir jag nog i stånd att snart börja på med min stora kanadensiska roman.

— Är den inte påbörjad ännu? frågade Anne.

— Ack nej — tyvärr! Jag har ännu inte fått det rätta greppet om mitt ämne. Men i denna miljö, med stillhet och en härlig natur omkring mig, kanske jag lyckas bättre. Fröken Bryant har talat om för mig, att ni själv ägnar er åt författarskap?

— O, det är så litet, att det knappast kan räknas… Småsaker för barn… Och jag har ingenting skrivit, allt sedan jag gifte mig. Några planer på en stor kanadensisk roman har iag alls inte, skrattade Anne. — Det överstiger absolut min förmåga.

Owen Ford skrattade också.

— Min kanske inte heller räcker till. Men jag ämnar i alla fall gripa mig an och försöka nu endera dagen, bara jag får tid. En tidningsman har inte mycket tillfälle att syssla med självständigt arbete. Jag har skrivit en hel hop skisser och noveller för tidskrifter, men jag har aldrig disponerat så mycken ostörd tid, att jag förmått samla mig och ta i håll med en bok. Nu, när jag framför mig har tre månaders ledighet, borde väl den uppgiften inte vara oöverkomlig. Jag har samlat en hel del material — men jag skulle vilja säga, att det är bokens själ, som ännu undflyr mig.

Genom Annes hjärna flög en idé — den föddes så plötsligt, att hon själv blev häpen. Men hon klädde den ej i ord, ty de hade nu hunnit fram till det Mooreska huset. När de trädde in på gården, kom Leslie ut på verandan från förmaket och spejade genom dunklet efter den väntade gästen. Hon stod just i den varmt röda belysningen, som strömmade ut genom den öppna dörren. Hon bar en enkel klänning av gulvitt bomullstyg med det vanliga körsbärsröda skärpet. Leslie var aldrig utan sin lilla färgklick av körsbärsrött. Hon hade en gång sagt till Anne, att hon ej kände sig nöjd, om hon ej i sin dräkt hade en skymt av klarrött, vore det också bara en blomma. Anne såg häri en symbol av Leslies lidelsefulla temperament, som hölls nere i fjättrar och som ej tilläts taga sig något uttryck [ 149 ]utom i den lilla flammande färgfläcken. Leslies klänning var något ringad i halsen och hade korta ärmar. Hennes armar lyste likt elfenbensfärgad marmor. Gestaltens utsökt vackra linjer stodo fram i mjukt dunkel och dock med en etsnings skärpa mot ljusskenet inifrån. Hennes hår blänkte som genomdraget med guldtrådar. Över henne välvde sig den djupblå rymden, strödd med ännu så länge bleka stjärnor.

Anne hörde sin följeslagare uppge ett litet ofrivilligt rop. Skymningen hindrade henne ej från att uppfatta det uttryck av överraskning och beundran, som hastigt trädde fram i hans ansikte.

— Vem är den vackra damen? frågade han.

— Det är er blivande värdinna, fru Moore, sade Anne. — Ja, hon är ovanligt intagande — tycker ni inte det?

— Jag — jag har aldrig sett någonting liknande, svarade han i smått förvirrad ton. — Det var jag inte beredd på — i sin hyresvärdinna väntar man väl inte att få se en gudinna… Tänk er henne som motiv för en tavla av Böcklin eller Knüpfer — uppflugen på en vågsköljd klippa i havet, med håret kransat av tång och band av pärlor och snäckor virade kring de vackra lemmarna — omgiven av kämpande tritoner… Och hon tar emot inackorderingar?

— Även gudinnor måste leva, sade Anne. — Och Leslie är inte någon gudinna. Hon är bara en ovanligt söt och sympatisk kvinna, precis lika mänsklig som någon av oss. Har fröken Bryant berättat för er om herr Moore?

— Ja, han är ju sinnesslö eller mindre vetande, tyckte jag mig uppfatta. Men om fru Moore sade hon inte ett ord, så jag förmodade, att hon var den vanliga duktiga och driftiga frun på landet, som tar emot sommarinackorderingar för att öka husets inkomster.

— Ja, det är ju också det Leslie gör, sade Anne i lätt ton. — Men det faller sig inte just så lätt för henne. Jag hoppas ni inte tar anstöt av Dick. Om ni gör det — var så snäll och visa det inte för Leslie. Hon är så ömtålig och skulle bli så sårad. Han är som en stor barnunge — ibland bra nog besvärlig.

[ 150 ]— För mig ska han få vara bara luft. Jag lär väll för resten inte vara mycket hemma utom vid måltiderna. Men det är ju förskräckligt, att hon skall vara kedjad vid en sådan människa! Hennes liv måste kännas bra tungt.

— Det gör det också. Men hon tycker inte om att bli ömkad.

Leslie hade gått tillbaka in i huset och var dem nu till mötes vid stora ingången. Hon hälsade på Owen Ford med kylig artighet och sade honom med tonen hos en samvetsgrann värdinna, att kvällsvarden var färdig och att hans rum stod i ordning. Dick grinade belåtet och klampade uppför trappan med kappsäcken. Och så var Owen Ford installerad som medlem av familjen i det gamla huset inne i pildungen.