Drömslottet/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Boken kommer till stånd
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Owen Fords bekännelse
På sandreveln  →


[ 161 ]

XXVI.
Owen Fords bekännelse.

— Jag är så ledsen över att Gilbert rest bort, sade Anne. — Det var ingen annan råd, Allan Lyon uppe vid The Glen har råkat ut för en allvarlig olyckshändelse. Han kommer nog inte igen förrän sent. Men han hälsade och bad mig säga er, att han skulle stiga tidigt upp i morgonbittida och komma över till er för att säga farväl. Det var verkligen förargligt. Susan och jag hade gjort upp, att vi riktigt skulle festa i afton.

Hon satt invid bäcken, som rann genom trädgården, på den lilla soffan av sammanflätade grenar, som Gilbert förfärdigat åt henne. Owen Ford stod framför henne, stödd mot en gulnande björks smäckra stam. Han var mycket blek, och hans drag buro spår av en genomvakad natt. Anne blickade upp i hans ansikte och undrade, om verkligen sommaren stärkt hans krafter [ 162 ]så mycket, som man hade hoppats och väntat. Hade han överansträngt sig med boken? Hon drog sig till minnes, att han den sista veckan ej sett kry ut.

— Mig gör det ingenting, att doktorn är borta, sade Owen långsamt. — Jag ville just råka er ensam, fru Blythe. Det är någonting, som jag måste anförtro åt någon, annars tror jag, att jag blir galen. I en hel veckas tid har jag försökt stålsätta mig — se mitt öde i ansiktet… Men det går inte. Jag vet, att jag kan lita på er — och för resten, ni skall förstå. En kvinna med ögon som era förstår alltid. Ni är en av de människor, som man instinktivt kommer till med sina förtroenden. Fru Blythe, jag älskar Leslie. Älska! Det ordet är ju alldeles för svagt…

Rösten svek honom — så stark var hans mödosamt kuvade sinnesrörelse. Han vände bort huvudet och gömde ansiktet mot sin ena arm. Hela hans gestalt skälvde. Anne satt stilla och såg på honom, blek och förfärad. Aldrig hade hon tänkt sig något sådant… Och dock — hur var det möjligt, att hon aldrig tänkt sig det? Det föreföll ju nu så naturligt och oundvikligt. Hon förundrade sig över att hon varit så blind…

Men — men — ting som detta hände aldrig i Fyra vindar. Överallt annorstädes i världen inträffade det, att mänskliga lidelser trotsade mänskliga sederegler och lagar — bara inte här… Leslie hade haft sommarinackoderingar i många års tid, men detta hade aldrig blivit följden. Men kanhända de andra sommargästerna inte varit så som Owen Ford, och den livliga, varmblodiga Leslie var ej den stolta och avvisande varelsen, som förr om åren i kylig självtillräcklighet gått ut och in i huset bland pilarna. O, någon borde väl ha kunnat tänka på detta! Varför hade inte fröken Cornelia haft en förkänsla därav? Fröken Cornelia var ju eljest så snabb att vara på sin vakt och slå larm, så fort det var frågan om män… Anne erfor en oresonlig bitterhet mot fröken Cornelia. Därpå gav hon till ett litet invärtes stönande. Det gjorde ju detsamma, vems skulden var — olyckan hade i alla fall skett… Och Leslie? [ 163 ]Hur var det med Leslie? Det var för Leslies skull, som Anne kände sig mycket bekymrad.

— Vet Leslie av detta, herr Ford? frågade hon, till det yttre lugn.

— Nej — såvida hon inte har anat det. Ni tror mig väl inte om att ha varit nog lumpen och hänsynslös att gå direkt till henne med min hemlighet, fru Blythe? Jag har inte kunnat undgå att bli förälskad i henne — det är alltsamman — och nu lider jag mer än jag förmår uthärda.

— Och hon — känner hon för er? frågade Anne.

I samma nu, som frågan gått över hennes läppar, kände hon, att hon ej borde ha framställt den. Owen Ford svarade häftigt avvärjande:

— Nej — nej, naturligtvis inte. Men jag skulle kunna vinna hennes genkärlek, om bara hon vore fri — det vet jag, att jag kunde.

Hon håller av honom — och han vet, tänkte Anne. Högt sade hon i deltagande, men ganska avgörande ton:

— Men hon är inte fri, herr Ford. Och det enda ni kan göra är att i tystnad försvinna ur hennes liv.

— Jag vet — jag vet, sade Owen med knappt hörbar röst. Han satte sig ned på det lantliga sätet och stirrade hopplöst i bäckens gulbruna vatten. — Jag vet, att ingenting är att göra — det är bara att säga helt konventionellt: adjö, fru Moore! Tack för all vänlighet mot mig i sommar! — precis som jag skulle ha sagt till den duktiga och beskäftiga husmor, jag trodde mig skola finna, när jag kom. Så betalar jag, vad jag är henne skyldig, likt varje annan hygglig inackordering, och så far jag min väg. Så enkelt är det! Inga tvivel — ingen villrådighet — raka vägen fram. Och jag skall gå den, fru Blythe — var inte orolig för det! Men lättare skulle det vara för mig att vandra på glödgade plogbillar.

Annes hjärta snördes samman i ångest, när hon hörde hans tonfall. Och det var så litet hon kunde säga, som lämpade sig just för detta ögonblick. Klander kunde ju inte komma i fråga — hennes råd hade han inte begärt — deltagande stod makt[ 164 ]löst inför denna hopbitna förtvivlan. Varma vågor av medlidande och sorg drogo genom hennes bröst. Vad det gjorde henne gränslöst ont om Leslie! Som om ej den arma flickan lidit tillräckligt även utan detta!

— Det skulle inte kännas så svårt att lämna henne och resa härifrån, om hon bara vore lycklig, återtog Owen, alltjämt starkt upprörd. — Men tänk på denna levande död — besinna i vad för slags tillvaro jag lämnar henne kvar! Det är det allra värsta. Jag skulle vilja ge mitt liv för att göra henne lycklig — och jag Kan inte göra någonting ens för att hjälpa henne — ingenting. Hon är för alla tider fjättrad vid den där sinnesslöe stackaren — har inget annat att motse än att åldras under en följd av tomma, glädjelösa, meningslösa år. Jag blir galen, när jag tänker därpå. Och jag på mitt håll måste leva fram mitt liv — utan att någonsin få råka henne, men väl vetande allt vad hon måste uthärda. Det är gräsligt… ohyggligt…

— Det är mycket hårt, sade Anne sorgset. — Vi, hennes vänner här, veta ju alla, hur synd det är om henne.

— Och hon är så rikt utrustad för livet, återtog Owen i upprorisk ton. — Hennes skönhet är väl den minsta av hennes ägodelar — och ändå är hon den vackraste kvinna jag någonsin känt. Och tänk på hennes skratt! Hela sommaren har jag särskilt lagt an på att locka fram det skrattet — bara för att få höra det pärla. Och hennes ögon! De äro lika djupa och blå som havsviken härutanför. Aldrig har jag sett ett par ögon så skimrande blå. Men har ni någonsin sett hennes hår utslaget, fru Blythe?

— Nej. Har ni?

— Det har jag en gång. Jag hade gått ned till udden för att fiska med kapten Jim, men sjön var för upprörd, så vi seglade aldrig ut. Hon hade väl tänkt, att hon skulle få vara i fred hela eftermiddagen, och då passade hon på tillfället och tvättade sitt hår. Och när jag kom gående, stod hon ute på verandan och torkade det. Det föll ned runt omkring henne som en kaskad av levande guld. När hon fick syn på mig, skyndade [ 165 ]hon in, och vinden tog tag i hennes hår och svepte det omkring henne — det var som Danaë i guldmolnet… Just i det ögonblicket kom det över mig som en uppenbarelse, att jag älskade henne — jag förstod, att jag älskat henne ända se'n den aftonen, då jag såg henne avteckna sig i dunklet mot det röda lampskenet inifrån. Och här skall hon leva fram sitt liv — sköta om och lirka med manstackaren, gnida och spara för att hålla uppe livet, medan jag föröder min tillvaro med att längta efter henne och inte ens kan få skänka henne den hjälp, en vän har lov att ge… Jag gick av och an nere på stranden i natt, ända tills dagen grydde, och jag tänkte och grubblade, tills det gick runt i min hjärna. Och ändå, trots allt, kan jag aldrig ångra, att jag kom hit till Fyra vindar. Hur plågsamt allting är, tycker jag ändå det värsta skulle vara att aldrig ha känt Leslie. Det är smärta och vånda att älska henne och lämna henne — men att aldrig ha älskat henne är otänkbart. Vad jag nu säger, förefaller er vara fullkomligt sinnesförvirrat — dessa marterande själsrörelser låta aldrig så fåniga, när man skall försöka kläda dem i ord…. De skola inte uttalas — bara tänkas och uthärdas. Jag borde inte ha talat — men det har gjort mig — en liten smula gott — att få ge mitt hjärta luft… Det har åtminstone skänkt mig styrkan att i morgon bittida fara min väg som en hederlig karl, utan att ställa till ett uppträde. Ni vill ju skriva till mig någon gång, fru Blythe, säg? Och ge mig litet underrättelser om henne — sådana de kunna bli.

— Ack, gärna, sade Anne, — Jag är så ledsen över att ni reser er väg, vi komma att sakna er så — vi ha ju haft så mycket roligt i varandras sällskap. Om inte detta hänt, hade ni kunnat komma tillbaka också nästa sommar. Men kanske ändå — småningom — när ni glömt — så möjligen —

— Jag glömmer aldrig — och jag kommer aldrig tillbaka till Fyra vindar, sade Owen kort.

Tystnad och skymning sänkte sig över trädgården. Långt borta klunkade havet sakta och entonigt mot sandreveln. Aftonvinden i popplarna brusade likt någon gammal hemlighetsfull trollsång — ett kväde om halvt förgätna, vemodiga minnen. En [ 166 ]smärt ung asp höjde sig framför dem mot västerhimlens fina blekröda och opalfärgade skiftningar, och varje blad och kvist avtecknade sig mörkt och dallrande i en mjuk ton av violett.

— Är det inte vackert? sade Owen och pekade på trädet.

Han gjorde tydligen ett aktningsvärt försök att återkomma till sig själv och visa fattning och lugn.

— Visst är det vackert, svarade Anne vekt: — Det är så vackert, att det ger mig, vad jag som barn kallade »min sköna värk i hjärtat». Kan ni förklara, varför sensationer som denna alltid skola förenas med smärta? Sörja vi över förgängligheten hos det vi beundra? Eller plågas vi av, att vi blott glimtvis få se det härliga vi drömt om och i våra bästa stunder känt?

— Det oupphinneliga, det omöjliga, sade Owen och lät blicken sväva ut i rymden. — Det är ju också det jag begär — intet under, att jag förgäves sträcker ut mina händer.

— Jag tror ni talar i feberfantasier. Ni har väl suttit ute för länge om aftnarna och blivit kall, gå ni hem och bed om en kopp fläderte och bädda ned er riktigt varmt, sade fröken Cornelias röst.

Besagda dam hade kommit in genom den lilla grinden mellan furorna just lagom för att uppfånga Owens sista ord. Fröken Cornelia tyckte om Owen, men hon hade för princip, att om hon hörde någon man, gammal eller ung, uttala sig i vad hon kallade »högtravande» ordalag, genast klubba till honom.

Fröken Cornelia förkroppsligade den komedi, som alltid tittar fram bakom hörnet i livets tragedi. Anne, vars nerver satts på ett ganska hårt prov, brast ut i ett hysteriskt skratt, och till och med Owen drog på munnen. Det var visst och sant — känsla och passion drevos på flykten, så fort fröken Cornelia uppenbarade sig. Och det var inte utan, att för Anne det hela icke tedde sig fullt så mörkt och smärtsamt och hopplöst som för några minuter sedan. Men hon fick ej en blund i ögonen den natten.