Drömslottet/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Leslie bestämmer
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Sanningen gör fri
Tant Cornelia har mycket att berätta  →


[ 191 ]

XXXI.
Sanningen gör fri.

När Leslie väl en gång fattat sitt beslut, gick hon vidare på den inslagna vägen med den för henne utmärkande raskheten och beslutsamheten. Först måste den stora vårrengöringen äga rum, hur än livets och dödens lotter sedermera komma att falla ut. Det gråa huset uppe under pilarna fejades och putsades utan och innan, och den, som hjälpte till i var vrå, var fröken Cornelia. Sedan denna resoluta dam talat ut sitt hjärtas mening till Anne och längre fram även till Gilbert och kapten Jim — varvid båda herrarna fingo sina fiskar varma — nedlade hon ämnet och knyste aldrig ett ord därom till Leslie. Hon accepterade faktum — Dick skulle opereras — hon berörde ämnet [ 192 ]helt kort och gott, när så var nödvändigt, men tog aldrig själv upp det.

Och Leslie gjorde aldrig något försök att diskutera det. Hon var mycket kylig och lugn dessa härliga vårdagar. Hon gick sällan till Anne, och ehuru hon ständigt var artig och vänlig, bildade just denna artighet en islupen mur mellan henne och invånarna i det lilla vita huset. Det forna skämtlynnet och goda kamratskapet, skojet och skratten nådde inte över.

Anne ville inte känna sig sårad. Hon visste, att Leslie var rov för en ohygglig fruktan — en fruktan, som gjorde henne okänslig för alla glimtar av lycka och muntrande förströelse. När en mycket stark själsrörelse får makt med oss, sjunka alla andra känslor undan. Aldrig i hela sitt liv hade Leslie Moore med mera isande skräck ryggat tillbaka för det, som framtiden kunde bära i sitt sköte. Men hon vandrade orubbligt framåt den stig hon utvalt åt sig, stilla och målmedveten som antikens martyrer, vilka visste, att slutet på vandringen skulle vara döden vid pålen.

Den ekonomiska delen av saken ordnades med större lätthet, än Anne vågat hoppas. Leslie lånade den erforderliga summan av kapten Jim, som på hennes enträgna begäran tog en inteckning i den lilla farmen.

— Nu behöver alltså inte det bekymret tynga på stackars Leslies sinne, sade fröken Cornelia till Anne. — Och inte på mitt heller. Om nu Dick blir så pass återställd, att han kan arbeta igen, blir han ju i stånd att förtjäna så pass, att han åtminstone kan betala räntan, och gör han inte det, så lagar nog kapten Jim på något sätt, att Leslie inte behöver göra det. Han sa' till mig så här: »Jag håller på att bli gammal, Cornelia, sa' han, och jag har ju inga egna barn. Leslie vill inte ta emot en skänk av någon, som ä' i livet, men törhända hon gör det av en, som ligger i sin grav.» Så långt är allting gott och bra. Jag önskar allt annat kunde ordnas lika behändigt. Vad det kräket Dick angår, så har han varit gräslig de här sista dagarna. Jag tror faktiskt, att han har varit besatt av den onde. Leslie och jag har ju inte kunnat sköta vårt arbete för alla de dumma [ 193 ]hyss han har hittat på. En dag jagade han alla hennes gåsungar runt omkring planen, tills de flesta av dem sprang ihjäl sig, fattiga små pyren. Och inte en sak ville han uträtta åt oss. Du vet nog, att ibland kan han göra sig riktigt nyttig, hämta in hinkar med vatten och bära ved och tocke där. Men om vi nu skickat honom till brunnen, så har han velat klättra ner i den. Och jag tänkte en gång i mitt stilla sinne: »om det bara vore så väl, att du ville åka dit ner med huvut först och se'n stanna kvar, så skulle jag hoppa och dansa så gammal jag är.»

— Men snälla tant Cornelia!

— Du behöver inte tanta mig särskilt för det, min söta vän. Den tanken kunde väl ha runnit upp hos vem som helst. Om doktorerna i Montreal kan skapa om Dick Moore, så att han får skick och fason på sig, så kan de sannerligen trolla.

Leslie reste med Dick till Montreal i början av maj. Gilbert följde med henne för att vara henne till hjälp och vidtaga de nödiga förberedelserna. Han kom hem med det budskapet, att den framstående kirurg i Montreal, som de rådfrågat, trodde som han, att det fanns gott hopp om Dicks fullständiga återställande.

— Det var ju särdeles hugnesamt att få veta, sade fröken Cornelia och knep sedan ihop läpparna.

Anne endast suckade. Leslie hade varit så kylig och tillbakadragen, när de skildes åt. Men hon hade lovat att skriva. Tio dagar efter Gilberts hemkomst kom brevet. Leslie skrev, att operationen lyckats och att Dick nu var på bättringsvägen.

— Vad menar hon med att operationen lyckats undrade Anne. — Menar hon, att Dick verkligen fått tillbaka sitt minne?

— Det tror jag knappt — eftersom hon inte särskilt nämner därom, sade Gilbert. — Hon använder ordet »lyckats» ur kirurgens synpunkt. Operationen har gått för sig och givit normala resultat. Men det är ännu för tidigt att kunna veta, huruvida Dicks själsförmögenheter ha kommit tillbaka — helt eller delvis. Särskilt minnet lär nog inte återställas så där i en hast. Den processen kommer att försiggå så småningom, om den överhuvud taget kommer att försiggå. Är det allt vad hon skriver?

— Ja — där har du hennes brev. Det är mycket kort. [ 194 ]Stackars liten — hon måste leva i en förfärlig spänning. Gilbert Blythe, det finns massor av ting, som jag skulle vilja säga dig, men jag vill inte bära mig tarvligt åt.

— Fröken Cornelia säger dem nog i ditt ställe, sade Gilbert med ett ynkligt litet smålöje. — Hon stukar till mig, så ofta jag råkar henne. Hon klargör för mig, att hon anser mig föga bättre än en mördare och att hon tycker det är stor synd och skam, att farbror Dave nånsin släppte mig hit att grassera på denna trakt. I går gick hon så långt, att hon sade mig mitt upp i ansiktet, att metodistdoktorn på andra sidan bukten var att föredraga framför mig. Ett kraftigare föredömande än så är fröken Cornelia inte i stånd att uttala.

— Om någonting toge vid Cornelia Bryant, så bleve det minsann varken doktor Dave eller metodistdoktorn, som finge den äran att tillkallas, inföll Susan. — Finge hon ont någonstans, skulle det allt bli telefon till doktor Blythe, och det mitt i natten ändå, om det knep. Och se'n hon narrat upp er ur er säng, skulle hon säga, att det är inte måttligt så'na honorar de där unga läkarna hugga för sig. Men ta det med ro, doktorn! Det finns många underliga djur i vår Herres hage, och ett bland dem är Cornelia Bryant.

Så gick det någon tid, och ingenting hördes vidare av från Leslie. Majdagarna förflöto, den ena ljuvligare än den andra, och stränderna kring Fyra vindars bukt grönskade och klädde sig i alla regnbågens färger. En dag i slutet av maj kom Gilbert hem och möttes av Susan borta vid vagnsboden.

— Jag är rädd, att det hänt någonting, som oroat doktorinnan, snälla doktorn, sade hon och såg hemlighetsfull ut. — Hon fick ett brev nu på eftermiddagen, och sedan dess har hon gått omkring här i trädgården och bara pratat för sig själv. Det är ju inte bra för henne just nu att bli så är altererad… Inte brydde hon sig om att tala om för mig, vad som stod i det där brevet, och nyfiken är jag inte, goa doktorn — Har aldrig varit det — men det är klart, att hon har tagit vid sig för någonting, vad det nu kan vara. Och det är, som sagt, rakt inte bra för henne.

[ 195 ]Gilbert skyndade sig helt bestört ned i trädgården. Hade någonting hänt vid Grönkulla? Men Anne, som satt på den lilla greniga bänken invid bäcken, såg inte ledsen ut, ehuru det helt säkert hänt någonting, som gjort henne upprörd. Hennes ögon hade den grå stjärnglansen, och klarröda fläckar brunno på hennes kinder.

— Vad har hänt, Anne?

Anne gav upp ett underligt litet skratt.

— Jag tror knappt du kommer att tro mig, Gilbert, när jag berättar det för dig. Jag är ännu inte övertygad. Som Susan sa' här om dagen: »Jag känner mig precis som en vinterfluga, som kvicknar till i solskenet — så där lite vimmelkantig.» Det är alltsammans så otroligt — övergår allt mänskligt förstånd… Jag har läst brevet väl ett dussin gånger, och för varje gång är det precis detsamma — jag kan inte tro mina egna ögon. O, Gilbert, du hade rätt — rätt. Nu inser jag det klart — och jag skäms så över mig själv… Kan du verkligen någonsin förlåta mig?

— Anne, jag kommer att ruska dig, om du inte talar, så att man blir klok på vad du menar! Uttryck dig med reda och sammanhang! Din högskola skulle blygas över dig. Vad har hänt?

— Du kommer inte att tro det — du kommer inte att tro det!

— Nu går jag in och telefonerar till farbror Dave, sade Gilbert och låtsade sig ämna gå in.

— Sätt dig ned, Gilbert. Jag ska försöka berätta det för dig: Jag har fått ett brev och o, Gilbert, det är till den grad häpnadsväckande — vem hade väl kunnat ana — ja, du tror det inte — det är värre än den mest raffinerat uttänkta roman. —

— Jag förmodar, sade Gilbert och satte sig ned med resignerad uppsyn, att det enda, man kan ta sig till i ett fall som detta, är att giva sig till tåls och anställa ett kategoriskt förhör. Vem är det som du haft brev ifrån?

— Leslie — och o, Gilbert —

[ 196 ]— Leslie? — Han gav till en utdragen vissling. — Vad har hon att förmäla? Hur låter det med Dick?

Anne lyfte upp brevet och räckte fram det med en åtbörd, som nästan var dramatisk.

— Det finns ingen Dick! Den mannen, som vi ha trott vara Dick Moore — som varenda människa i Fyra vindar i tio års tid har trott vara Dick Moore — det är hans kusin George Moore från Nova Scotia, som alltid haft starkt släkttycke med honom. Dick Moore dog på Kuba i gula febern för elva år sedan.