Drömslottet/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Leslie kommer tillbaka
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En liten resenär
Politik och dess följder  →


[ 206 ]

XXXIV.
En liten resenär.

En morgon, då en gyllene soluppgång sände vågor av ljus genom diset, kom en viss, ganska uttröttad stork flygande tvärs över inloppet till Fyra vindars hamn på sin väg från aftonstjärnans land. Under hans ena vinge satt hopkrupen en liten varelse, som ännu hade sömnen i sina stora gråa ögon. Storken var trött, och han såg spejande och smått bekymrad omkring sig. Han visste, att han var i närheten av sin bestämmelseort, men ännu kunde han inte se den. Det stora vita fyrtornet på den röda sandstensklippan såg tilltalande ut, men ingen stork med omdöme skulle där lämna av en spritt ny, knubbig och sammetslen baby. Ett gammalt grått hus, omgivet av pilar och liggande i en hage med porlande bäck och nickande ängsblommor, såg mera lovande ut, men det var nog inte riktigt dit ändå han skulle styra kosan. Det bjärt gräsgröna byggnaden längre bort kunde då rakt inte komma i fråga. Men så fick storken i en hast en belåten min på sig. Han hade fått syn på rätta stället — ett litet vitt hus, som låg så lugnt och tryggt i hägnet av en stor, susande furuskog, med en smal pelare av ljusblå rök, som ringlade sig upp genom köksskorstenen — ett hus, som såg ut alldeles som om det vore avsett för småbarn. Storken klapprade med näbben av belåtenhet och slog sig ned på takåsen.

En halv timme senare skyndade Gilbert ned i hallen och knackade på gästrumsdörren. En yrvaken stämma svarade, och inom ett ögonblick tittade Marillas bleka och förskrämda ansikte ut genom dörren.

— Marilla, Anne skickar mig för att säga, att en viss ung herre för en liten stund sedan anlänt. Han har inte med sig något resgods, men han ämnar tydligen stanna.

— Ånej, så du säger! utbrast Marilla i stor förvåning. — Menar du verkligen, att allting är över? Varför ropade ni inte på mig, Gilbert?

— Anne ville inte låta oss störa dig, när det inte behövdes. [ 207 ]Ingen människa visste något, förrän för två timmar sedan. Den här gången gick det hela så behändigt som helst.

— Och — och Gilbert — kommer den här lille att leva?

— Tror jag, det! Han väger sina fem kilo och — hör bara så han går på! Det är minsann inget fel med hans lungor! Sköterskan säger, att han får rött hår. Anne blev genast lömsk på henne, och jag har skrattat, så jag kunde gå åt.

Det blev en underbar dag i det lilla drömhemmet.

— Nu har den allra bästa drömmen gått i uppfyllelse, sade Anne med blekt och förklarat ansikte. — O, Marilla, jag vågar knappast tro det efter den förfärliga dagen i fior somras… Jag har haft så'n värk i mitt hjärta se'n dess — men nu är den borta!

— Den här lille pysen skall intaga Joys plats, sade Marilla.

— O nej — visst inte, Marilla. Det kan han inte — det kan aldrig någonting göra. Han har sin egen plats, mitt lilla söta mannagryn. Och lilla Joy har sin, och den kommer hon alltid att behålla. Hade hon levat nu, skulle hon ha varit ett år gammal. Hon skulle ha tultat omkring på sina små fotar och jollrat några små ord. Jag ser henne så tydligt, Marilla. Ack, nu vet jag, att kapten Jim hade rätt, när han sa', att Gud tog skulle styra bättre än så, att min lilla flicka skulle tyckas mig en främling, när jag återsåg henne bortom förlåten. Så mycket har jag lärt mig under det gångna året. Jag har följt med hennes utveckling dag för dag och vecka för vecka — det kommer jag alltid att göra. Jag kommer att veta, hur hon växer till sig år från år — och när jag råkar henne, känner jag genast igen henne — inte blir hon någon främling för mig… O, Marilla, titta på hans små älskade tår! Är det inte underligt, att de äro så gränslöst välskapade?

— Det skulle vara underligare, om de inte vore det, sade den nyktra Marilla.

Nu, när allting var överståndet och gått så bra, var Marilla sig själv igen.

— Ja, det kan ju så tyckas, men jag menar, att de liksom kunde vara inte fullt färdiga och det är de ju — ända ut i de [ 208 ]näpna naglarna. Och hans händer — jag ber dig, Marilla, titta på hans händer!

— Jag tycker di ä' som händer ä' mest, sade Marilla. — Men visst ä' di förfärligt rara.

— Se, hur han har nappat tag i mitt finger. Jag är säker på, att han redan känner mig. Han skriker, när sköterskan tar bort honom. O, Marilla, säg mig — vad tror du — tror du verkligen, att han får rött hår.

— Jag ser just inte mycket hår av någon färg, tyckte Marilla. — Det här skulle jag inte ligga och ängsla mig över, om jag vore som du, förrän det sticker fram och blir synligt.

— Men söta Marilla, han har ju hår — ser du inte det lilla fina dunet över hela hans huvud? För resten så säger syster, att han får klarbruna ögon och pannan är precis Gilberts.

— Och tockna näpna små öron han har, doktorinnan lilla, sade Susan. — Det allra första jag tittade på var hans öron. Hår kan bedraga, och näsor och ögon ä' ingenting att bygga på, hur de arta sig med tiden, kan man aldrig veta, men se öron, de ha sin givna fason genast från början, och dem vet man alltid var man har dem. Titta bara, så nätt formade di ä' — och så fint di ligger intill hans lilla rara huvudknopp. Di öronen behöver ingen skämmas för, doktorinnan lilla.

Annes tillfrisknande gick fort och väl. Vänner och bekanta kommo och tillbådo den lille nyfödde, så som människor fallit ned och tillbett barnet, långt innan de tre vise männen i österlandet knäföllo och bjödo sina håvor åt den i lindakläder svepte i Betlehems krubba. Leslie, som långsamt började finna sig till rätta i sina nya förhållanden, satt lutad över honom likt en vacker madonna med gyllene krona. Fröken Cornelia pysslade om honom lika ömt och skickligt som någon moder i Israel. Kapten Jim höll det lilla människobarnet mellan sina stora bruna händer och blickade ömt på det, med ögon, som sågo de barn, vilka aldrig fötts åt honom själv.

— Vad ska han heta? frågade tant Cornelia.

— Anne har redan bestämt det, svarade Gilbert.

— James Matthew — efter de två präktigaste män jag nå[ 209 ]gonsin känt — inte ens de närvarande undantagna, sade Anne med en skälmaktig blick på Gilbert.

Gilbert log.

— Jag var aldrig närmare bekant med Matthew, han var så blyg, att vi pojkar aldrig kommo honom nära. Men jag tycker som du, att kapten Jim är en människa av den fina och helgjutna sort, som man bara undantagsvis träffar på. Han är så förtjust över att vi ämna kristna vår lille pys efter honom. Det finns visst ingen annan, som är uppkallad efter honom.

— Ja, James Matthew är ett namn, som gör sig bra och inte fäller i tvätten, sade tant Cornelia. — Det var då väl, att ni, som ä' så bildade, inte betungade den fattiga ungen med något namn ur litteraturen, som han se'n får skämmas för, när han hunnit växa upp och får förstånd. Fru William Drew uppe vid The Glen har kallat sin grabb Bertie Shakespeare. Det låter något, det! Och inte heller ha ni behövt sätta till mycket tid på att välja ut ett namn å honom. Somliga människor ha ett fasligt schå. När Stanley Flaggs första pojke kom till världen, blev det ett sådant kiv och väsen om vad han skulle heta, att den stackars lille parveln fick gå i två års tid utan namn. Så föddes det en bror, och då blev det Storebror och Lillebror. Slutligen fick Storebror heta Peter och Lillebror Isaac efter farfar och morfar, och bägge två döptes på en gång och gallskreko i kapp. Och ha ni hört talas om den skottska familjen Mac Nab på andra sidan bukten? De ha tolv pojkar — dussinet fullt — och både den äldste och den yngste heta Neil — Store Neil och Lille Neil i samma familj. De kunde väl till sist inte hitta på några nya namn.

— Jag har läst någonstans, sade Anne, att det första barnet är ett poem, men det tionde mycket nykter prosa. Fru Mac Nab tyckte väl, att det tolvte bara var en gammal historia, som repats om på nytt.

— Ja, för mycket och för litet skämmer allt, sade tant Cornelia med en suck. — Men jag håller allt styvt på de stora familjerna. Jag var ensam, ända tills jag fyllt åtta år, och jag gick och längtade så efter en bror och en syster. Mamma sa'. [ 210 ]att jag skulle be Gud om en — och jag bad, det kan jag försäkra. Nå, en dag kom moster Nellie till mig och sa': Cornelia, det finns en liten bror åt dig uppe i mammas rum. Du får gå in och titta på honom. Och glad blev jag — jag rakt av flög uppför trappan. Och den gamla frun med svarta väskan, som kommit kvällen förut, lyfte upp den lille, så jag skulle få se honom. Du milde himmel — aldrig i hela mitt liv har jag blivit så snopen! Jag hade ju bett Gud om en brorsa, som skulle vara två år äldre än jag och gå i storskolan.

— Hur lång tid behövde du för att övervinna den missräkningen? frågade Anne skrattande.

— Ja du, jag var allt litet grå på försynen ganska länge, och det drog om veckor, innan jag ville ens titta åt min lille bror. Ingen begrep varför, för jag sade aldrig skälet. Men så började han småningom komma sig för och räckte ut sina små händer mot mig, och jag började tycka om honom. Men riktigt betagen i honom blev jag inte, förrän en dag, då det kom en av mina skolkamrater hem till oss för att titta på honom. Och hon sa', att han var allt bra liten för sin ålder… Jag blev så ond, att det kokte i mig, och jag hävde ur mig en massa ovett, och sa', att hon begrep förstås inte, hur en söt baby skulle se ut, och vår egen — se det var den raraste unge i hela världen… Och efter den dan avgudade jag honom. Mamma dog, innan han var tre år, och själv föll han ifrån, när han inte var stort äldre än tjugo år, han var aldrig stark. Stackars pojke — jag fick vara både mamma och syster åt honom. Jag känner det, vet du Anne, som om jag skulle ha velat ge vad som helst på jorden, bara han fått förbli vid liv.

Fröken Cornelia suckade. Gilbert hade gått ned, och Leslie, som suttit och lullat lille James Matthew till sömns i vindskupefönstret, lade sakta ned honom i hans korg och sade farväl. Så fort hon kommit utom hörhåll, lutade tant Cornelia sig fram och förkunnade med en ljudlig viskning:

— Anne, du må tro, att jag hade brev från Owen Ford i går. Han var i Vancouver just nu, men han vill veta, om jag kan ta honom som inackordering i en månad längre fram. Du [ 211 ]fattar, vad det innebär. Ja, jag kan bara hoppas, att vi göra rätt.

— Vi stå alldeles utanför detta, — vi skulle inte kunna hindra honom från att komma till Fyra vindar, även om vi ville det, sade Anne hastigt.

All tanke på äktenskapsmäkling var henne obehaglig, och tant Cornelias viskande stämma och viktiga min väckte hos henne vissa idéassociationer. Men mycket snart föll hon själv till föga.

— Låt inte Leslie få veta, att han skall komma, förrän han är här, sade hon. — Finge hon redda på det, är jag säker på, att hon själv skulle fara bort. Hon ämnar i alla händelser flytta härifrån till hösten — det sade hon mig härom dagen. Hon ämnar sig till Montreal för att lära sjukvård och fylla ut sitt liv så gott hon kan.

— Nå, det låter ju förståndigt och bra, kära du — alltid kan man göra upp planer, sade tant Cornelia och nickade med förnumstig min. — Nu ha du och jag gjort vad på oss ankommer — nu får den Högste vara så god och ta vid.