Drömslottet/Kapitel 40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapten Jim når bortom bränningen
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Farväl till drömstugan
Förlagsreklam  →


[ 241 ]

XL.
Farväl till drömstugan.

Kapten Jim begrovs på den lilla kyrkogården på andra sidan havsbukten, helt nära den kulle, under vilken Annes lilla [ 242 ]hjärtebarn slumrade. Hans släktingar satte upp ett mycket stort och mycket dyrbart monument — ett monument, som han skulle ha plirat på med sarkasm i ögonvrån, om han sett det, medan han levat. Men den verkliga minnesvården hade rests i deras hjärtan, som kände honom, och i den bok, som skulle komma att läsas och älskas av generationer.

Leslie sörjde över, att kapten Jim ej fått leva för att vara vittne till dess exempellösa framgång. Den såldes så att det väckte förvåning.

— Vad han skulle ha varit förtjust åt recensionerna — de äro alla så välvilliga och berömmande. Och tänk, att hans bok står överst på listan av de arbeten, som gått bäst — o, om han bara levat så länge, att han hunnit få se det, Anne!

Men Anne visste bättre, trots sin sorg.

— Det var boken själv han brydde sig om, Leslie inte det, som kunde komma att yttras om den — och boken hann han ju få. Han hade läst igenom den från början till slut. Den där sista natten måste ha fört med sig den allra största lycka åt honom — och på morgonen följdes den av den snabba, smärtfria död, han alltid hoppats på. Jag är glad för Owens skull och din, att boken blivit en stor litterär framgång — men kapten Jim var nöjd och belåten på sitt sätt, det vet jag.

Stjärnan i fyrtornet lyste som förr ut i natten, en tillfällig fyrvaktare hade sänts till Fyra vindars udde, tills en allvis regering hunnit avgöra, vilken av de många sökande, som lämpade sig bäst för platsen. Förste styrman hade flyttat över till det lilla vita huset, omhuldad av Anne, Gilbert och Leslie och tolererad av en Susan, som aldrig kunnat med kattor.

— Jag ska ha fördrag med honom för kapten Jims skull, doktorinnan lilla, för den gubben tyckte jag om. Och nog ska han få mat i sin skål och varenda råtta, som jag hittar i fällorna. Men bed mig inte göra mer än så, snälla doktorinnan. Kattor ä' kattor, om man så bröar dem och steker dem i äkta mejerismör, och annat kommer di aldrig att bli, det säger både jag och Susan. Och det ber jag, snälla doktorinnan, håll honom åtminstone ifrån vår lille gussängel i babykorgen! Tänk [ 243 ]er själv, hur ohyggligt det skulle vara, om han söge liv och blod ur honom.

— Det kunde man verkligen kalla en katastrof, sade Gilbert.

— Doktorn skrattar, han, men det är sannerligen ingenting att skratta åt.

— Kattor suger aldrig liv och blod ur småbarn, sade Gilbert. — Det är bara gammalt skrock, Susan.

— Skrocka mig hit och skrocka mig dit! Nog vet jag, att så'nt har hänt, alltid. Min svågers brorsons hustrus katt satt uppflugen i vaggan och sög på spädbarnets strupe, och den fattiga lilla ungen låg rakt i själatåget, när di upptäckte det och schasade bort kattrackaren. Och skrock eller inte — träffar jag på den där gula otäckingen smygande ikring vår lille raring, så blir det andra bullar än dem bagarn bakar, det lovar jag.

Herr och fru Marshall levde i sämja och välgång i det gräsgröna huset. Leslie hade bråttom med sömnad, ty hon och Owen skulle gifta sig till jul. Anne undrade, hur livet skulle bli, när Leslie rest sin väg.

— Alltid sker det förändringar. Just som det blivit riktigt trevligt och bra, blir allt upp- och nedvänt, sade hon med en suck.

— Den gamla Morganska lantgården uppe vid The Glen är till salu, sade Gilbert — utan något vidare sammanhang med vad som senast yttrats, efter vad det kunde tyckas.

— Jaså, sade Anne likgiltigt.

— Ja. Nu sedan herr Morgan dött, ämnar hans änka flytta till sina barn i Vancouver. Hon säljer billigt, för en så pass stor lantgård invid ett fiskläge som The Glen är inte så särdeles lätt att bli av med.

— Å, ett sådant vackert ställe bör väl lätt nog finna köpare, sade Anne förströdd.

Hon undrade, om hon skulle göra hålsöm eller sy kråkspark på lille Jems vita bärklänningar, nu när de skulle »förkortas». Han skulle bli »stor gosse» med korta klänningar i nästa vecka — och Anne var gråtfärdig vid tanken därpå.

[ 244 ]— Om vi skulle köpa det? återtog Gilbert lugnt.

Anne släppte sin sömnad och stirrade på honom.

— Det menar du inte, Gilbert?

— Jo, det gör jag visst, kära du.

— Och lämna den här älskade platsen — vår drömstuga? sade Anne med häpnad i rösten. — O, Gilbert — det är — det är ju otänkbart.

— Hör på mig, min söta vän. Jag förstår precis, hur du känner det. Jag känner själv på samma sätt. Men vi ha ju alltid vetat, att en dag bleve vi tvungna att flytta.

— Ja, men inte så snart, Gilbert — inte ännu.

— Vi kanske aldrig mera få ett sådant tillfälle. Om inte vi köpa den Morganska gården, gör någon annan det, och det finnes inget annat hus uppe i The Glen, som vi skulle vilja ha, och ingen riktigt trevlig tomt, där man skulle kunna bygga. Vår lilla drömstuga — ja, den har varit, vad inget annat hus någonsin kan bli för oss, det medger jag, men du vet också, att den ligger litet ur vägen för att vara en läkares bostad. Vi ha känt olägenheten, fastän det ju gått bra ändå. Och som hem betraktad är den trång redan nu. Kanske om några år, då Jem kommer och begär ett eget rum, att den har blivit alldeles för liten.

— Ja, jag vet — jag vet, sade Anne med ögonen fyllda av brännheta tårar. — Jag vet allt, som kan sägas emot den, men jag håller så mycket av den, och det är så vackert här.

— Du skulle finna det mycket ensligt här, sedan Leslie är borta — och kapten Jim också. Den Morganska gården är härlig, och så småningom skulle vi bli förälskade i den med. Du vet, att du alltid beundrat den, Anne.

— Ja för all del — men — men — det kommer så förfärligt plötsligt, Gilbert. Jag blev riktigt yr i huvudet… För tio minuter sedan hade jag ingen tanke på att lämna det här kära stället. Jag har suttit och funderat på allt vad jag ämnade göra till våren — mina nyanläggningar i trädgården. Och flytta vi härifrån, vem skall komma efter oss? Stugan ligger bra nog ur vägen, så hit kommer väl någon fattig kringflyttande [ 245 ]familj med en massa barn, som trampar ner — och låter allting förfalla — o, det blir som ett vanhelgande av varenda tumsbredd… Ack, det skulle gräma mig ända in i själen…

— Jag fattar nog det. Men vi kunna inte offra våra egna intressen för sådana hänsyn, Anneflickan. Den Morganska gården kommer att passa oss ända in i den minsta detalj, vi ha verkligen inte råd att låta ett sådant tillfälle gå oss ur händerna. Tänk på den stora gräsplanen med de ståtliga gamla lindarna — på lunden med lönnar och kastanjer där bakom! Och sedan tar själva storskogen vid — tolv acres sådan. Den planen och den lunden bleve väl en lekplats för våra barn! Så finns där en präktig fruktträdgård, och du har ju alltid beundrat den höga röda tegelmuren, som löper runt omkring trädgården med en dörr uti — du har alltid sagt, att den trädgården med äppelträden och muren var som tagen ur en sagobok… Och från hela området, både byggnaden och trädgården, ha vi nästan lika vacker utsikt över havsbukten och dynerna som härifrån.

— Man ser inte fyrtornets stjärna därifrån.

— Jo, för all del. Den kan du se uppifrån vindsfönstret. Och här ha vi en annan fördel, Anne — du älskar ju stora vindar med skrubbar och mörka smygar inne under takbjälkarna?

— Men det finns ingen bäck i trädgården.

— Nej, det är visserligen sant, men det finns en, som rinner genom hagen med lönnarna och faller ut i den lilla Glensjön. Och den sjön ligger inte långt bort. Du kan bli i stånd att föreställa dig, att du har fått tillbaka din egen Mörka speglande våg.

— Ja, tig nu en stund och låt mig tänka, Gilbert. Jag måste ha tid att sätta mig in i det — vänja mig vid tanken.

— Som du vill. Det brådskarnaturligtvis inte. Men — om vi bestämma oss för att köpa, så vore det bra, om vi kunde flytta och komma oss i ordning före vintern.

Gilbert gick ut, och Anne lade ifrån sig lille Jems korta klänningar med händer, som skälvde. Hon kunde inte sy mera den dagen.

[ 246 ]Med tårstänkta kinder vandrade hon omkring på det lilla område, vars lyckliga härskarinna hon hittills varit. Den Morganska gården var allt vad Gilbert sagt, den hade många goda egenskaper… Omgivningarna voro vackra, huset gammalt nog för att äga värdighet, ro och traditioner, och nytt nog för att vara bekvämt och välskött. Anne hade alltid beundrat det — men beundra är inte detsamma som att älska, och hon älskade sitt lilla drömhem. Hon älskade allt, som stod i samband därmed, trädgården, som hon skött och som så många kvinnor skött före henne — de krusiga, glittrande ringlarna i den lilla bäcken, som så skälmskt snodde om hörnet — grinden mellan de susande, knarrande furorna — den gamla röda sandstenstrappan — de ståtliga lombardiska popplarna — de båda små lustiga glasskåpen över den öppna eldstaden i vardagsrummet — den gistna och buktande skafferidörren — de båda små trevliga vindskupefönstren en trappa upp — den lilla avsatsen mitt i trappan, där hon i husets enda norrfönster hade fönsterkarmen full med »vandrande judar»… Ack, alla dessa ting hade blivit en del av henne själv! Hur skulle hon kunna lämna dem?

Och hur hade inte detta lilla hus, som i forna tider helgats av kärlek och glädje, också för henne blivit oändligt kärt genom den lycka och den smärta, som här kommit henne till del! Hit hade hon flyttat in som den unga bruden, här hade liten Joyce levat sin enda korta dag, här hade moderskapets sötma åter blivit henne beskärd med lille Jems födelse, här hade hennes öron fägnats av de ljuva toner, som ligga i ett litet barns joller och kvittrande skratt, här hade kära vänner suttit vid hennes härd. Glädje och smärta, vaknande liv och död hade för evigt helgat detta lilla drömhem.

Och nu måste hon lämna det. Det visste hon, ännu medan hon med all makt strävat emot och sökt hålla sig fast på den lilla plats, hon älskade. Det lilla huset hade blivit för trångt. Gilberts intressen nödvändiggjorde en förändring, hans verksamhet, hur framgångsrik den än varit, hämmades i viss mån av hans bostadsförhållanden. Anne förstod, att slutet på deras vistelse i detta kära första hem led mot sitt slut och att hon [ 247 ]modigt måste se faktum i ansiktet. Men o, så det sved och värkte i hennes hjärta!

— Det känns alldeles, som om någonting ryckts ur mitt liv, snyftade hon. — Och om jag åtminstone. vågade hoppas, att det komme hitflyttande några hyggliga människor i vårt ställe — eller rent av huset finge stå tomt! Det vore nästan bättre än att det översvämmades av vilt främmande individer, som ingenting veta om drömlandets geografi och lika litet om de levnadsöden, som ha givit huset dess själ och dess utpräglade personlighet. Och kommer en sådan fårskock hit, så ska man få se, att allting faller i ruiner och spillror på mycket kort tid — ett gammalt hus förfares så fort, om det inte omsorgsfullt vårdas. De komma att trampa ned i min trädgård och låta rabatterna bli övervuxna med ogräs — popplarna få bli risiga — i staketet få ribborna falla ut, så att det till sist blir som en tandlös mun — det kommer att regna in genom taket — rappningen lossnar — så stoppa de in kuddar och trasor i de sönderslagna fönsterna, och allting blir osnyggt och skräpigt.

Annes livliga fantasi utmålade för henne i så grella färger det lilla husets stundande förfall och förnedring, att hon sörjde däröver som över ett redan fullbordat nidingsdåd. Hon satte sig ute på trappan och hängav sig åt en lång och bitter gråtstund. Susan kom ut i ett ärende och frågade med stort deltagande, vad det var för någonting bedrövligt som hänt.

— Har frun kanske kommit ihop sig med doktorn och herrskapet har grälat — är det så? Det ska inte lilla doktorinnan vara så ledsen för. Så'nt händer i de bästa familjer, har jag hört sägas, det är nog svårt att vara gift och alltid hålla sämjan vid makt… Doktorn kommer nog att ångra sig, om han slängt åt frun nå'n försmädlighet, och så blir det att försonas och klappa om varandra igen.

— Nej, nej, Susan, vi har inte blivit osams… Det är bara det att — Gilbert vill köpa den gamla Morganska egendomen, så att vi ska flytta upp till The Glen. Och därför gråter jag ögonen ur mig.

Susan förstod inte alls Annes känslor. Hon blev tvärtom [ 248 ]mycket glad åt utsikten att få flytta upp till mera folkrika trakter. Det enda, hon haft att invända mot den lilla drömstugan, var, att den låg så avsides och ensligt.

— Men kära lilla doktorinnan, det blir väl utmärkt! Den stora villan med sin präktiga trädgård och skogen strax bakom! Är det någonting att gråta åt?

— Jag avskyr stora villor, snyftade Anne.

— Å, ni kommer minsann inte att avsky dem, när ni sitter med ett halvt dussin barn, sade Susan lite oförstående. — Det här huset är ju redan för trångt för oss. Inget gästrum ha vi, sedan fru Moore flyttat hit, och skafferiet är det uschlaste hål jag nånsin haft att sätta in förråd uti. Det är ju ett hörn att stöta armbågarna i, vart man vänder sig. För resten är här alldeles för ensamt, man långleds… Här fanns ju bara rena rama naturen.

— Aldrig har jag behövt långleds, Susan, och för mig betyder naturen så outsägligt mycket… Men vi känna och tänka nog på så olika sätt, sade Anne med ett matt löje.

— Hå kors, jag vet just inte det, i mycket komma vi då så utmärkt bra överens… Men jag har ju förstås inte fått doktorinnans fina uppfostran. Så mycket vill jag bara säga — köper doktorn den Morganska villan, så gör han sin familj en riktig välgärning, det kommer nog doktorinnan att inse i en framtid. Vattenledning finns där, och avlopp med, och utmärkta handkammare och skåp är det gott om, och en så'n cementerad källare med tvättstuga i ena ändan, det lär det inte finnas på hela Prins Edvards ö. Den källaren här, hos lilla doktorinnan, med råttor och gråsuggor och allt möjligt frat — den har varit min stora sorg, och det har jag heller inte stuckit under stol med.

— Ack, att du ändå kan tala så där, Susan, sade Anne, alldeles över sig given. — Avlopp och skafferier och cementerade källare i all ära — men inte bilda de ett hem! Varför kan du inte gråta med dem som gråta?

— Så'nt där lipande har aldrig legat för min röst, doktorinnan lilla. Jag är snarare sådan, att jag försöker muntra upp dem, som ä' ledsna, och trösta dem. Gråt nu inte mera och för[ 249 ]stör era vackra ögon! Det här huset är mycket bra och har gjort sin tjänst, men det är på hög tid, att herrskapet får ett bättre.

Susans syn på tingen tycktes delas av de flesta människor. Leslie var den enda, som obetingat sympatiserade med Anne. Också hon grät och snyftade av hjärtans lust, när hon fått höra nyheten. Sedan torkade båda sina tårar och skredo till förberedelser för den stora flyttningen.

— Eftersom det nu ska ske, så låt oss ta itu med det, så att det snart är överståndet, sade Anne med bitter resignation.

— Du vet, att du kommer att tycka om det där härliga gamla stället uppe vid The Glen, bara du hunnit bo där så länge, att du fått kära minnen knutna därvid, sade Leslie. — Dina goda vänner skola komma dit, liksom de kommit hit — lyckan kommer att sätta sin färg på det… Ännu'så länge är det för dig bara ett hus — åren, som gå, komma att göra det till ett hem åt er.

Anne och Leslie gräto i kapp också den följande veckan, då lille Jem i en hast blev »stora pojken». Denna förvandling åstadkoms med det jämförelsevis enkla medlet av bärklänningarnas avklippande. Anne gick omkring i tragisk stämning hela dagen — först på kvällen återfann hon sin »lillgosse» i hans långa nattskjorta.

— Nästa gång blir det knäbyxor — så kommer turen till långbyxor — rätt som det är, är han stora vuxna karlen, suckade hon.

— Doktorinnan vill väl inte ha honom till spädbarn så länge han lever? frågade Susan. — Gu' signe den lille sockertoppen — han är då för lal i sina små korta klänningar med de näpna fossingarna, som sticker ut nertill… Och tänk, vad mycket mindre besvär med tvätt och strykning!

— Anne, jag har just nyss haft brev från Owen, sade Leslie och kom in med strålande ansikte. — Och du kan inte tänka dig, vad jag har för trevligt att berätta! Han skriver till mig, att han ämnar köpa din lilla drömstuga av kyrkovärdarna och ha den till sommarnöje. Anne, är du inte glad.

— O, Leslie, glad säger alldeles för litet… Nu kommer [ 250 ]jag inte att vara hälften så ledsen över flyttningen, när jag vet, att den här lilla älskade fläcken aldrig kommer att vanhelgas av främmande människor eller lämnas att förfalla. O, så förtjusande, så rent av bedårande!

En morgon i oktober vaknade Anne upp till den hemska verkligheten, att hon sovit för sista gången under den lilla drömstugans tak. Men man hade alltför bråttom med alla flyttningsbestyr för att kunna hänge sig åt någon vemodig stämning, och när kvällen kom, stod det lilla huset med nakna väggar och djupa hjulspår ute på uppkörsvägen. Anne och Gilbert voro ensamma kvar för att säga sitt farväl. Leslie och Susan och lille Jem hade åkt till The Glen med det sista flyttlasset. Solnedgångens skimmer strömmade in genom de gardinlösa fönstren.

— Ser inte allt till den grad sörjande och förebrående ut, tycker du? sade Anne. — O, vad jag ska få hemlängtan däruppe i det nya huset i natt!

— Vi ha varit mycket lyckliga här, säg, ha vi inte det, Anneflickan? sade Gilbert med mycket vek stämma.

Men rösten stockade sig i Annes strupe, och hon förmådde ej tala. Gilbert väntade på henne vid grinden mellan furorna, medan hon gick omkring i huset och sade farväl till varje rum. Hon skulle fara sin väg, men det gamla huset skulle stå kvar som förr och blicka ut över havet genom sina små oregelbundna fönster. Höstvindarna skulle vina däromkring med stönande och suckan, det gråa regnet skulle ösa ned däröver, och de vita dimmorna skulle driva in från havet och hölja det i sitt täckelse; månskenet skulle falla över det och lysa upp de gamla trädgårdsgångarna, där skolläraren och hans brud vandrat. Vid denna del av det gamla fisklägets strandområde skulle sägnens tjusning ännu dröja kvar, vinden skulle locka fram sin tusenåriga melodi ur sävens sus invid de silverglänsande sanddynerna, och vågorna skulle kalla som förr, klunkande och sorlande inne i de djupt inskurna bukterna mellan de rödaktiga strandklipporna.

— Men vi äro inte längre här, sade Anne genom tårarna.

Hon gick ut, stängde igen dörren och låste den. Gilbert stod och väntade på henne med ett leende i ögonen. Fyrtornets [ 251 ]stjärna lyste i norr. Den lilla trädgården, där blott ringblommorna ännu prunkade, svepte sig redan i dunkel.

Anne böjde sig ned och kysste den nötta gamla stentrappan, som hon gått uppför som brud.

— Farväl, kära lilla drömstuga, sade hon.