Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Portens historia
Dr Jekyll och Mr Hyde
av Robert Louis Stevenson
Översättare: Hanny Flygare

Mr Hyde eftersökes
D:r Jekyll var fullkomligt obekymrad  →


[ 10-11 ]

Mr Hyde eftersökes.

Mörk i hågen återvände mr Utterson den aftonen till sitt ungkarlshem och satte sig utan aptit ned till sin middag. Om söndagarna hade han för vana att efter slutad måltid slå sig ned vid brasan med någon torr teologisk foliant bredvid sig på läspulpeten, tills klockan i det närliggande tornuret slog tolv, då han lugnt och tacksamt gick till vila. Denna afton tog han dock så fort bordet blivit avdukat ett ljus och gick in i sitt arbetsrum. Där öppnade han sitt kassaskåp och framtog ur dess innersta gömsle ett dokument, på vars kuvert [ 12-13 ]lästes »Dr Jekylls testamente». Med rynkad panna började han studera innehållet. Testamentet var egenhändigt avfattat, ty mr Utterson hade, ehuru han tagit hand om det sedan det var färdigt, vägrat att biträda vid dess uppsättande. Däruti förordnades nämligen icke allenast, att i händelse Henry Jekyll, M. Dr, D. C. L., L. L. D., F. R. S., m. m., fölle ifrån, skulle alla hans ägodelar övergå till hans »Vän och välgörare Edward Hyde», utan även att om dr Jekyll »försvann eller utan förklaring hölle sig undan under en tre kalendermånader överstigande period» skulle sagde Edward Hyde utan uppskov träda i hans stad och ställe, fri från alla åligganden och förpliktelser, undantagandes några smärre utbetalningar till några medlemmar av doktorns hus. Detta dokument hade länge varit en nagel i ögat för juristen. Det plågade honom både i hans egenskap av jurist och av älskare av det tillbörliga. För honom var nämligen allt fantastiskt otillbörligt. Och hittills hade hans harm ökats av hans okunnighet om mr Hyde. Nu var det, tack vare en plötslig vändning, hans kännedom om denne herre som ökade den. Det var illa nog så länge namnet för honom blott var ett namn, som ingenting mera kunde säga honom. Värre var det då det började ikläda sig vederstyggliga attribut och då det ur de skiftande, okroppsliga dimmorna, som så länge gäckat hans öga, helt plötsligt sprang fram en avgrundsande.

»Jag trodde, att det var galenskap», mumlade han då han åter lade in det anstötliga testamentet i kassaskåpet, »men nu börjar jag misstänka, att det är vanära.»

Och så blåste han ut ljuset, satte på sig en överrock och styrde kosan åt Cavendish Square, detta medicinens högkvarter, där hans vän, den store dr Lanyon, hade sitt hus och tog emot sina talrika patienter. »Om någon har reda på saken, så är det Lanyon», tänkte han.

Den högtidlige hovmästaren kände honom och tog väl emot honom. Han behövde inte vänta utan fördes direkt från dörren till matsalen, där dr Lanyon satt ensam vid sitt vinglas. Denne läkare var en frisk, rask, rödkindad herre med i förtid grånat, rikt hår och ett något bullersamt och mycket bestämt sätt. Vid åsynen av mr Utterson sprang han upp från sin stol och hälsade honom med framräckta händer. Hjärtligheten kunde visserligen synas något braskande, men den vilade på verklig känsla. Ty dessa båda voro gamla vänner, hade varit kamrater såväl i skolan som vid universitetet, voro båda män, som högt aktade sig själva och varandra och — vad som icke ovillkorligt följer därav — män som särdeles väl trivdes tillsammans.

Efter ett kort samspråk om ditt och datt ledde juristen talet på det ämne som på ett så obehagligt sätt upptog hans tankar.

»Jag skulle tro, Lanyon», sade han, »att du och jag väl äro Henry Jekylls båda äldsta vänner.»

»Jag önskar dessa Vänner vore yngre», sade dr Lanyon småskrattande, »men du har nog rätt ändå. Och vad syftar du på med det? jag ser honom sällan nu för tiden.»

»Verkligen?» sade Utterson. »jag trodde att ni voro förenade av gemensamma intressen.»

»Det ha vi varit», löd svaret. »Men det är [ 14-15 ]över tio år sedan Henry Jekyll blev alltför fantastisk för mig. Han började komma på villovägar — jag menar i intellektuellt avseende — och ehuru jag fortfarande för gammal vänskaps skull intresserar mig för honom, träffas vi numera ganska sällan. En så ovetenskaplig smörja som hans», tillade doktorn och rodnade av förtrytelse, »skulle ha skilt Damon och Fintias.»

Detta lilla utbrott av harm verkade nästan vederkvickande på mr Utterson. »De ha bara blivit osams i någon vetenskaplig fråga», tänkte han, och som han icke kunde beskyllas för några vetenskapliga passioner — annat än i fråga om juridiska handlingar — tillade han: »då går det väl an.» Han gav vännen några sekunder att lugna sig på, och så närmade han sig det ämne, varför han kommit dit. »Har du någonsin träffat en hans protegé som heter Hyde ?» frågade han.

»Hyde?» upprepade Lanyon. »Nej. Jag har aldrig hört talas om honom. Det måtte ha varit efter min tid.»

Till mera än så belöpte sig icke den upplysning som juristen förde med sig hem till sitt viloläger, där han kastade sig av och an tills morgonens småtimmar började bli stora. Det var en natt av ringa vila för hans arbetande hjärna — den arbetade i mörker och antastades av frågor.

Klockan slog sex i den kyrka som låg så väl till för mr Uttersons bostad, och alltjämt rotade han i sitt problem. Hittills hade det endast berört hans intellektuella sida, men nu började även hans inbillning bli anlitad eller, rättare sagt, förslavad, och då han låg där och kastade sig i nattens av gardinerna förtätade mörker, började mr Enfields berättelse rulla förbi hans minne i en följd av belysta tavlor. Han tyckte sig se den nattliga stadens otaliga lyktor, därefter en manlig gestalt med rask gång, vidare ett barn, som kom springande från doktorns hus, och så möttes dessa och juggernauten i människoskepnad trmpade på barnet och skyndade vidare utan att akta på dess skrik. Eller också såg han ett rum i ett rikt hus där hans vän låg och sov, drömmande och leende åt sina drömmar, men så öppnades dörren till rummet, sänggardinerna drogos bort, den sovande vaknade, och se! Vid hans sida stod en gestalt till vilken makt blivit given, och fastän det var mitt i natten måste vännen stå upp och lyda hans befallning. Huvudfiguren i dessa båda serier förföljde juristen hela natten, och om han någon gång slumrade till, tyckte han sig se den mera lömskt glida genom de sovande husen eller också allt snabbare och snabbare, nästan i svindlande fart, ila genom labyrinter av med lyktor upplysta städer och i varje gathörn trampa på ett barn samt låta det ligga där och skrika. Men den där gestalten saknade alltjämt ett ansikte, på vilket den kunnat kännas igen. Icke ens i drömmarna hade den ett ansikte, eller ock hade den ett sådant som gäckade hans syn och dunstade bort för hans uppfattning. Följden var, att det i juristens sinne uppstod en förunderligt stark, nästan oresonlig åstundan att få se den verklige mr Hydes anlete. Kunde han bara få syn på honom, trodde han att hemligheten skulle lättas och kanske alldeles försvinna, som fallet vanligen är med mystiska ting, då de [ 16-17 ]grundligt undersökas. Han skulle kanske då finna ett skäl för sin väns sällsamma förkärlek eller förtrollning — eller vad man ville kalla det — kanske till och med få förklaring på de häpnadsväckande klausulerna i testamentet. Det vore åtminstone ett ansikte värt att skåda, ett ansikte som tillhörde en man utan miskund, ett ansikte som bara behövde visa sig för att i den för intryck föga mottaglige Enfields sinne framkalla ett bestående hat.

Och från och med den dagen började mr Utterson att flitigt hålla till i närheten av porten vid bakgatan. Om morgonen före arbetstiden, om middagen då det var mycket att göra och tiden knapp, om kvällen då staden belystes av en dimhöljd måne — i alla dagrar och på alla stunder av ensamhet eller av trafik var juristen till finnandes på sin post.

»Om han är mr Hyde», tänkte han, »skall jag bliva mr Seek.»[1]

Och till sist blev hans tålamod belönat. Det var en vacker, torr afton med frost i luften. Gatorna voro släta som golvet i en balsal, lyktorna, vilkas lågor ej rördes av någon vind, tecknade ett regelbundet mönster av ljus och skugga. Vid tiotiden, då bodarna stängts, var det mycket tomt på bakgatan och även mycket tyst, trots det sakta sorlet från det omgivande London. Små ljud gingo långt och man kunde tydligt höra rörelser som förekommo inomhus på ömse sidor om gatan. Om någon fotgängare närmade sig, märktes det på långt avstånd. Mr UtterSon hade i några minuter varit på sin post, då han hörde att någon med egendomlig, lätt gång var i annalkande. Under sina nattliga patrulleringar hade han vant sig att iakttaga den sällsamt avstickande effekten av en individs steg, då de plötsligt bryta sig mot det i staden rådande, dämpade sorlet. Hans uppmärksamhet hade dock aldrig förr blivit väckt på ett så skarpt och avgjort sätt, och det var med en stark och vidskeplig förkånsla av framgång, som han drog sig tillbaka i den till gården ledande portgången.

Stegen närmade sig hastigt och ljudet svällde ut, då de veko av vid gatans slut. Juristen, som tittade ut genom ingången, såg snart hur beskaffad den person var som han skulle få att göra med. Han var liten och mycket enkelt klädd — även på detta avstånd verkade han starkt motbjudande på iakttagaren. Emellertid gick han rakt mot porten och sneddade över gatan för att vinna tid. Under det att han gick, tog han upp en nyckel ur fickan, likt en som närmar sig hemmet.

Mr Utterson steg fram och rörde vid hans axel, då han gick förbi. »Det är ju mr Hyde, inte sant?» sade han.

Mr Hyde ryggade tillbaka och drog märkbart efter andan. Men hans fruktan var hastigt övergående, och ehuru han inte såg juristen i ansiktet, svarade han ganska kyligt: »Det är mitt namn. Vad vill ni ?»

»Jag ser att ni går in», svarade juristen. »Jag är en gammal vän till dr Jekyll — mr Utterson vid Gaunt Street — ni har säkert hört mitt namn, och då jag på så lämpligt sätt träffade er, trodde jag, att ni kanske skulle släppa in mig.»

[ 18-19 ]»Ni skulle inte träffa dr Jekyll — han är inte hemma», svarade mr Hyde och satte i nyckeln. Helt plötsligt och utan att se upp frågade han därefter: »Hur kunde ni känna igen mig?»

»Skulle ni vilja göra mig en tjänst?» sade mr Utterson.

»Med nöje», svarade den andre. »Vad skulle det vara?»

»Vill ni visa mig ert ansikte?» frågade juristen.

Mr Hyde tycktes tveka, men efter hastigt betänkande svängde han sig om helt trotsigt, och under några sekunder stodo de båda männen och stirrade på varandra. »Nu kommer jag att känna igen er», sade mr Utterson. »Det torde bli till nytta.»

»Ja», sade mr Hyde, »det var så gott att vi träffades. Apropå det, så bör ni ha min adress», och han nämnde numret på en gata i Soho.

»Store Gud!» tänkte mr Utterson. »Är det möjligt, att också han tänkt på testamentet?» Men han teg med sina känslor och mumlade någonting till tack för adressen.

»Och nu», sade den andre, »hur kunde ni känna igen mig?»

»På beskrivning», löd svaret.

»Vems beskrivning?»

»Vi ha gemensamma vänner.»

»Gemensamma vänner?» upprepade mr Hyde litet hest. »Vilka då?»

»Jekyll till exempel», sade juristen.

»Han har aldrig beskrivit mig för er», sade mr Hyde och flammade upp. »Jag trodde inte ni skulle ljuga.»

»Vilket opassande språk», sade mr Utterson.

Den andre brast i ett hånfullt gapskratt och i nästa ögonblick hade han med ovanlig hastighet öppnat porten och kilat in i huset.

En stund efter sedan mr Hyde lämnat honom, stod juristen kvar under stark sinnesoro. Och så började han att långsamt gå framåt gatan, alltemellanåt stannande och förande handen till pannan, Som om han varit ytterst villrådig. Det problem han under sin promenad begrundade var av en klass som sällan löses. Mr Hyde var blek och lågväxt, han gav ett intryck av vanförhet utan att egentligen vara krympling, han hade ett obehagligt leende och han hade betett sig mot juristen med en avskyvärd blandning av blyghet och fräckhet. Han talade med hes, viskande, något bruten röst. Allt detta låg emot honom, men dessa poänger sammantagna kunde icke förklara den aldrig förr erfarna vedervilja, avsmak och fruktan, som mr Utterson kände för honom. »Det måtte vara någonting annat», sade den villrådige herm. »Det är någonting annat, fastän jag inte kan få namn på det. Bevara mig väl, han är ju knappt människa — stöter på grottinvånare, eller vad det kan vara. Eller är det dr Fells historia, som går igen? Eller kanske en vidrig själ, vars strålar tränga igenom det jordiska omhöljet? Troligen är det just detta. Stackars min gamle Henry Jekyll. Om någonsin Satan satt sin prägel på ett ansikte, så är det på din nye väns.»

På andra sidan om knuten, räknat från bakgatan, låg ett kvarter av gamla vackra hus, numera till större delen degraderade från sin forna [ 20-21 ]höghet och uthyrda i våningar och ungkarlsbostäder till alla möjliga slags män: kartritare, arkitekter, mindre ansedda advokater och agenter för obskura företag. Ett av dessa hus, det andra från hörnet, var dock fortfarande uthyrt till en och samma person och utanför dess port, som vittnade om rikedom och komfort, ehuru huset nu saknade annan upplysning än det halvrunda fönsterljusets, stannade mr Utterson och knackade på. En välklädd äldre tjänare öppnade för honom.

»Är dr Jekyll hemma, Poole?» frågade juristen.

»Jag skall se efter, mr Utterson», sade Poole och släppte i detsamma in den besökande i en stor, låg, trevlig hall, belagd med stenplattor och på herrgårdsmaner uppvärmd av en stor, öppen brasa samt möblerad med dyrbara ekskåp. »Vill ni vänta här vid brasan, sir, eller skall jag tända ljus i matsalen?»

»Jag väntar helst här», svarade juristen i det han gick fram och stödde sig mot det höga spiselgallret. Denna hall, där han nu befann sig ensam, var ett favorittillhåll för hans vän doktorn, och Utterson själv brukade säga, att det var det trevligaste rum i London. Men i afton fann han allt kusligt. Hydes ansikte förföljde honom. Han kände — någonting för honom ovanligt — ett äckel, en avsmak för livet, och dystert stämd som han var, tyckte han sig läsa ett hot i eldskenets fladder på de polerade skåpen och i de rörliga skuggorna i taket. Han skämdes för den lättnad han erfor då Poole snart kom tillbaka och sade, att dr Jekyll var utgången.

»Jag såg mr Hyde gå in genom dörren till det gamla dissektionsrummet», sade han. »Är det i sin ordning när inte dr Jekyll är hemma, Poole?»

»Ja, för all del, mr Utterson», svarade betjänten. »Mr Hyde har egen nyckel.»

»Er husbonde tyckes ha mycken tillit till den unge mannen, Pole», återtog juristen.

»Ja, sir, det har han visst», sade Poole. »Vi ha alla fått befallning att lyda honom.»

»Jag vet mig aldrig ha träffat mr Hyde», sade Utterson i frågande ton.

»Nej, det har ni naturligtvis inte, sir», sade hovmästaren. »Han är aldrig här på middag och vi se inte mycket till honom på den här sidan av huset. Han kommer och går för det mesta genom laboratoriet»

»Jaså. God natt, Poole.»

»God natt, mr Utterson.»

Och med mycket tungt hjärta begav sig juristen hemåt. »Stackars Henry Jekyll», tänkte han. »Jag anar, att han råkat i svårigheter. Han var ganska vild i sin ungdom. Det är visserligen länge sedan dess, men Guds lag vet ej av några begränsningar. Det är nog något sådant — varslet av någon gammal synd, frätsåret av någon dold vanära. Det är straffet som kommer, pede claudo, åratal efter sedan minnet glömt och egenkärleken försonat felet» Och skrämd av denna tanke ruvade juristen en stund över sitt förflutna liv, trevade i minnets alla gömslen för att undersöka, om inte någon gammal synd likt en trollgubbe skulle springa i dagen. Hans förflutna var tämligen oklanderligt; få män kunde med mindre farhåga läsa sitt livs krönika, och likväl kände han sig djupt [ 22-23 ]förödmjukad av det myckna onda han gjort och obeskrivligt tacksam för allt det onda han varit nära att göra men dock undgått. Därefter återgick han till sitt föregående ämne, och en gnista av hopp tändes. »Om denne unge herr Hyde noga studerades, så har han säkert sina hemligheter», tänkte han — »hemligheter i jämförelse varmed den stackars Jekylls allra värsta skulle vara som solljus. På det här sättet kan det inte fortfara. Jag ryser då jag tänker mig denna varelse likt en tjuv smyga sig till Henrys säng. Vilket uppvaknande för den arme Henry! Och hur farligt, ty om denne Hyde har en aning om testamentet, torde han bli otålig att få ärva. Jag måste verkligen gripa mig an med kraft — om bara Jekyll tillåter det», tillade han. Ty än en gång framstodo med genomskinlig klarhet för hans inre öga de underliga klausulerna i testamentet.



  1. Hyde betyder gömma, Seek söka »Kurra gömma» heter på engelska »Hyde and Seek.»