Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 10

←  D:r Lanyons berättelse

Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson Översättare: Hanny Flygare Henry Jekylls fullständiga framställning av fallet

Henry Jekylls fullständiga framställning av fallet.

Jag föddes år 18— till en stor förmögenhet, hade dessutom förträffliga anlag, var av naturen ganska flitig, satte värde på hederliga och goda människors aktning, och man skulle väl tycka, att jag ägde garantier för en ansedd och distingerad framtid. Mitt värsta fel var ej annat än ett visst inneboende överdåd i fråga om nöjen, någonting som utgjort mångas lycka men som jag fann svårt att förlika med min djupt liggande önskan att bära huvudet högt och inför allmänheten uppträda med mer än vanligt allvar. Följden var, att jag dolde mina nöjen och att jag, då jag nådde mognare år och började se mig om samt reflektera över mina utsikter och min ställning i världen, redan gjort mig skyldig till en djupgående dubbelhet. Mången skulle ha skrutit över sådana snedsprång som jag begått, men på grund av de höga ideal jag uppställt, betraktade och dolde jag dem med en nästan sjuklig känsla av blygsel. Det var således mera den fordrande beskaffenheten av mina syften än någon synnerlig moralisk förnedring som gjorde mig till vad jag var och som fördjupade den klyfta, som skiljer det godas och det ondas områden i människans dualistiska natur. Jag drevs också härvidlag att reflektera djupt och ingående över den livets hårda lag som ligger vid religionens rot och ger upphov till så mycken sorg. Ehuru jag gjorde mig skyldig till dubbelspel, var jag ingalunda en skrymtare; jag menade vad jag gjorde på båda hållen. Jag var icke mera mig själv då jag skakade av allt tvång och kastade mig i skamliga nöjen än då jag i dagsljuset arbetade på befrämjandet av kunskap och lindring av sorg och lidande. Och det hände sig, att riktningen av mina vetenskapliga studier, som helt voro ställda på det mystiska och spekulativa, reagerade och kastade ett skarpt ljus över denna vetskap om den ständigt pågående striden i mina lemmar. Med varje dag och från båda sidorna av min intelligens, den moraliska och den intellektuella, närmade jag mig således så småningom den sanning, till följd av vars delvisa upptäckt jag blivit dömd till ett så förfärligt skeppsbrott. Jag syftar på att människan i verkligheten icke är en utan två. Jag säger två, emedan beskaffenheten av min egen kunskap icke överstiger den punkten. Andra skola komma efter mig, andra skola gå om mig i samma riktning, och jag vågar framkasta som gissning, att människan till sist skall bli känd som en blott sammansättning av mångahanda oförenliga och av varandra oberoende varelser. Till följd av mitt livs beskaffenhet fortgick jag ofelbart åt ett och endast åt ett håll. Det var på den moraliska sidan och i min egen person jag lärde inse människans genomgående och primitiva dualism. Jag insåg, att om jag kunde sägas vara den ena av de båda naturer som stredo på mitt medvetandes område, så var det för att jag i grund och botten var båda, och från tidiga år, redan innan mina vetenskapliga upptäckter kommit mig att ana den blotta möjligheten av ett sådant mirakel, hade jag vant mig att i mina vakna drömmar med nöje sysselsätta mig med skiljandet av dessa element. Om de bara var för sig kunde inrymmas i skilda identiteter, skulle livet bli befriat från allt som var outhärdligt; den orättfärdige fick vandra sin väg fram, befriad från sin mera rättfärdige tvillingbroders mödor och samvetskval, och den rättfärdige kunde med trygghet och lugn vandra sin väg uppåt, görande allt det goda han fann nöje i och ej längre utsatt för vanära och penitens genom det närliggande ondas inverkan. Det var mänsklighetens förbannelse, att dessa oförenliga bördor voro på detta sätt sammanknippade — att dessa polariska tvillingar ständigt skall ligga i strid med varandra. Hur skulle de kunna bli skilda åt?

Så långt hade jag hunnit i mina reflexioner, då ett sidoljus från laboratoriebordet började lysa över frågan. Jag började varsebliva, och det klarare än någon före mig framställt saken, jag började varsebliva den skälvande okroppsligheten, den dimlika översinnligheten i det skenbart så solida omhölje varuti vi vandra här på jorden. Jag fann, att vissa medel hade förmåga att rubba och rycka undan denna köttets klädedräkt, likt vinden, då den lossar tälthyddans draperier. Av två goda skäl vill jag icke fördjupa mig i den vetenskapliga delen av min bikt. Det första är att jag fått lära, att livets ansvar och börda äro för alltid fastgjorda vid människors skuldror och att om försök göras att kasta av dem, komma de åter med mera främmande och mera plågsamt tryck. Det andra skälet är, att, som min berättelse alltför tydligt kommer att lägga i dagen, mina upptäckter ha varit ofullständiga. Vare det nog sagt, att jag icke endast i min naturliga kropp såg en blott utströmning och avglans av vissa beståndsdelar som bildade min ande, jag lyckades också tillverka en drog, medelst vilken dessa krafter skulle bli avsatta från sitt övervälde och ersättas av en annan gestalt och ett annat utseende — för mig icke mindre naturliga, för att de voro uttryck för och präglades av min själs lägre element.

Jag tvekade länge innan jag underkastade denna teori praktikens prov. Jag visste mycket väl, att jag riskerade livet, ty en drog, som så väldigt skakade och kontrollerade identitetens grundvalar, skulle vid minsta tillstymmelse till överdrift i användningen eller minsta missöde i provets stund helt och hållet utplåna den okroppsliga tälthydda som det var min avsikt att den skulle förändra. Men lockelsen av en så underlig och djupgående upptäckt övermannade till sist mina farhågor. Jag hade för länge sedan berett min tinktur. Jag köpte på en gång av en droghandlare en gros ett stort kvantum av ett salt, som jag, tack vare mina experiment, visste var den sista ingrediens som skulle tillsättas, och sent en olycksdiger natt blandade jag elementen, såg dem sjuda och ryka i glaset och, sedan bubblandet upphört, samlade jag mod och tömde drycken.

Och nu följde de smärtsammaste plågor: det knakade i benbyggnaden, jag kände det vidrigaste äckel och en inre fasa, som icke kan överträffas i födelsens eller dödens stund. Men så upphörde helt hastigt denna vånda, och det var som hade jag tillfrisknat från en svår sjukdom. Det var någonting sällsamt i mina förnimmelser, någonting obeskrivligt nytt och på grund av sin nyhet otroligt ljuvt. Jag kände mig yngre, lättare, kroppsligt lyckligare. Invärtes erfor jag en besinningslös våghalsighet, en flod av orediga sensuella bilder brusade genom min fantasi, alla förpliktelser tycktes lösta — det var en dittills okänd men icke oskyldig själisk frihet, som gjorde sig gällande. Vid första andedraget i detta nya liv kände jag mig mera ondskefull, tio gånger sämre än förr — en såld slav under min arvsynd. Och den tanken stärkte och tjusade mig i den stunden som ett eldigt vin. Jag sträckte ut händerna, njutande av fräschören i dessa sensationer, men i detsamma märkte jag, att jag förlorat i kroppsstorlek.

Vid den tiden fanns det ingen spegel i mitt rum. Den som står bredvid mig då jag nu skriver blev hitförd senare, och just för att jag skulle kunna iakttaga dessa förändringar. Natten hade emellertid närmat sig morgonen — morgonen, mörk som den var, skulle snart övergå till dag, och invånarna i mitt hus voro försänkta i den djupaste sömn. Uppjagad av hopp och förväntan, beslöt jag att i min nya gestalt våga mig så långt som till mitt sovrum. Jag gick över gården, där jag tyckte att stjärnbilderna blickade ned på mig med förvåning, ty jag var ju i mitt slag den förste, som deras outtröttliga vaksamhet uppenbarat för dem. Jag smög mig genom korridorerna — en främling i mitt eget hus, och inkommen i min sängkammare, upptäckte jag för första gången hur Edward Hyde såg ut.

Nu måste jag yttra mig teoretiskt och säga icke vad jag vet utan vad jag förmodar vara troligt. Den onda sidan i min natur, på vilken jag nu överflyttat den präglande förmågan, var mindre kraftig och mindre utvecklad än den goda, som jag nyss avsatt. Under loppet av mitt liv, som dock till nio tiondelar varit ett liv av flit, dygd och självbehärskning, hade den varit mycket mindre använd och den var mycket mindre förbrukad. Härav förklaras, som jag tror, hur det kom sig, att Edward Hyde var mycket mindre, spensligare och yngre än Henry Jekyll. Liksom godhet lyste fram ur den enes ansikte, så stod ondska klart och tydligt skrivet i den andres. Dessutom hade onskan — som jag fortfarande anser som människans förgängliga sida — på den där kroppen satt en stämpel av missbildning och förfall. Då jag betraktade den där bilden i spegeln erfor jag dock ingen vedervilja, snarare en viss tillfredsställelse. Även den var jag. Den syntes mig naturlig och mänsklig. I mina ögon har den en mera livaktig prägel av anden och föreföll mig mera enastående och individuell än det ofullkomliga och oharmoniska utseende, som jag hittills haft för vana att kalla mitt. Och däruti hade jag onekligen rätt. Jag har märkt, att då jag iklätt mig Edward Hydes gestalt, kunde ingen komma mig nära utan att synbart rygga tillbaka. Om jag rätt förstår saken, så ligger skälet däruti, att alla människovarelser vi anträffa här på jorden äro sammansatta av gott och ont och Edward Hyde var den enda i hela mänskligheten som var enbart ond.

Jag dröjde bara ett ögonblick framför spegeln. Det andra och avgörande experimentet återstod ännu. Det återstod ännu att pröva om jag oåterkalleligen förlorat min identitet och före dagbräckningen måste fly från ett hus som icke längre var mitt. Jag skyndade tillbaka till mitt laboratorium, preparerade och drack än en gång drogen, led än en gång upplösningens våndor och återkom till sans, iklädd Henry Jekylls karaktär, figur och ansikte

Den natten hade jag kommit till den ödesdigra korsvägen. Om jag i ädlare stämning närmat mig min upptäckt, om jag riskerat experimentet under inflytande av ädelmodiga och fromma syften, skulle allt ha ställt sig annorlunda, och ur dessa dödens och födelsens kval skulle jag utgått som en ängel i stället för som en avgrundsande. Drogen verkade utan urskillning; den var varken demonisk eller gudomlig; den skakade endast dörrarna till mina anlags fängsel, och likt fångarna i Filippi sprang det inneboende ut. I den stunden slumrade min dygd. Min ondska, som hölls vaken av ärelystnaden, var rörlig och snabb att gripa tillfället, och det som åstadkoms var Edward Hyde. Följden var, att fastän jag nu var i besittning av två karaktärer såväl som av två utseenden, var den ena helt ond men den andra fortfarande den gamle Henry Jekyll, den konstigt sammansatta individen, om vars omvändelse och förbättring jag redan börjat misströsta.

Icke ens vid den tiden hade jag övervunnit min motvilja med avseende på studielivets torrhet. Ännu var jag stundom muntert stämd, och som mina nöjen minst sagt saknade värdighet och som jag icke allenast var väl känd och mycket aktad här i världen utan även började bli till åren, blev det bristande sammanhanget i mitt liv mig till allt större plåga. Det var på den sidan som min nya förmåga frestade mig, tills jag hemföll till slaveri därunder. Jag behövde bara tömma glaset, avkasta den ansedde professorns gestalt och ikläda mig Edward Hydes, likt en tjock kappa. Jag log vid tanken därpå. Det föreföll mig då ganska lustigt och jag vidtog mina förberedelser med den allra största omsorg. Jag hyrde och möblerade det där huset i Soho, dit Hyde spårades av polisen. Jag skaffade mig en hushållerska, som jag visste vara tystlåten och samvetslös. Å andra sidan meddelade jag mina tjänare, att en viss mr Hyde, som jag beskrev för dem, skulle ha fritt tillträde till mitt hus vid squaren. För att undvika missöden avlade jag besök därstädes och gjorde mig känd under min andra skepnad. Och så satte jag upp det där testamentet, som du hade så mycket att invända mot, så att om någonting hände mig i doktor Jekylls person, skulle jag utan pekuniär förlust övergå i Edward Hydes. På så sätt, enligt min egen övertygelse förskansad på alla håll, började jag draga fördel av de sällsamma företrädesrättigheterna i min ställning.

Förr i världen ha män lejt banditer att utföra deras brott, under det att deras egna personer och deras anseende varit skyddade. Jag var den förste som gjorde något dylikt för sina nöjens skull. Jag var den förste som i allmänhetens ögon kunde uppträda med en stark prägel av aktningsvärdhet och sedan i ett ögonblick, likt en skolpojke, kasta av mig detta långods och störta mig huvudstupa i frihetens hav. För mig i min ogenomträngliga kappa var dock tryggheten fullständig. Tänk bara på det — jag fanns ju inte ens till! Om jag bara kilade in genom dörren till mitt laboratorium och fick ett par sekunder på mig att blanda och svälja drycken, som alltid stod i beredskap, så skulle Edward Hyde, vad han än gjort, dunsta bort som imman på. en spegel, och i hans ställe skulle vid midnattslampan i studerkammaren sitta Henry Jekyll — en man som med fog kunde skratta åt alla misstankar.

De nöjen jag i min förklädnad skyndade att söka saknade, som jag sagt, värdighet. Ett hårdare uttryck vill jag knappt begagna. Men i Edward Hydes händer började de antaga monstruösa former. Då jag återvände från dessa utflykter häpnade jag ofta över mitt å en annans vägnar ådagalagda fördärv. Denna tjänsteande, som jag framkallade ur min egen själ och skickade ut ensam att göra vad honom behagade, var en varelse av inneboende ondska och nedrighet. Varje hans handling och tanke hade jaget till medelpunkt; han hämtade med djurisk glupskhet nöje av andras plågor och han var obeveklig, som om han varit av sten. Henry Jekyll stod ibland handfallen gentemot Edward Hydes gärningar, men situationen undandrog sig vanliga lagar och lossade försåtligt samvetets band. Det var ju i alla fall Hyde och endast Hyde, som var den brottslige. Jekyll hade inte försämrats. Han vaknade, skenbart oskadd, till sina goda egenskaper och, om möjligt var, skyndade han att upphäva det onda Hyde gjort. På så sätt sövdes hans samvete.

Jag har ej för avsikt att inlåta mig på detaljerna av det onda, varmed jag översåg, ty jag kan inte ens nu gå in på att jag begick det. Jag vill bara påpeka de förebud och de på varandra följande steg, med vilka mitt straff närmade sig. Jag råkade ut för ett äventyr, som jag bara vill nämna, emedan det icke hade några följder. En handling av grymhet mot ett barn väckte en förbipasserandes vrede emot mig. Häromdagen kände jag i mannen igen en släkting till dig. Läkaren och barnets anhöriga gjorde gemensam sak med honom, och jag började frukta för mitt liv. Till sist måste Edward Hyde för att stilla deras rättmätiga förtrytelse taga dem med sig hem till porten och betala dem med en check, utställd av Henry Jekyll. Men denna fara var det för framtiden lätt att undanröja genom att i en annan bank öppna räkning i Edward Hydes eget namn. Som jag genom att luta min handstil bakåt försett min dubbelgångare med signatur, ansåg jag mig utom räckhåll för ödet.

Omkring två månader före mordet på sir Danvers hade jag varit ute på ett av mina äventyr och kommit sent tillbaka. Följande dag vaknade jag i min säng med något egendomliga förnimmelser. Förgäves såg jag mig omkring, förgäves såg jag de vackra möblerna och stora proportionerna i mitt rum vid squaren, förgäves kände jag igen mönstret på sängomhänget och formen på mahognystolparna. Någonting sade mig oavlåtligt att jag icke var där jag var, att jag icke vaknat där jag tycktes vara utan i det lilla rummet i Soho, där jag plägade sova i Edward Hydes gestalt. Jag log för mig själv, och enligt min psykologiska vana började jag helt lamt söka intränga i beståndsdelarna av denna illusion, under tiden allt emellanåt dåsande av i en behaglig morgonlur. Under det att jag ännu var på detta sätt sysselsatt råkade mitt öga; i ett av de vaknare ögonblicken falla på min hand. Som du ofta sagt, var Henry Jekylls hand yrkesmässig i både form och storlek. Den var stor, fast, vit och välformad. Men den hand, jag nu ganska tydligt såg i Londonmorgonens gulaktiga dager, låg halvsluten på täcket och var mager och knotig, gråblek och skuggad av svarta hår. Det var Edward Hydes hand.

Jag hade visst sett på den i nära en halv minut, försjunken som jag var i undran och förvåning, innan skräcken vaknade i mitt bröst, plötsligt och häpnadsväckande som basuners klang. Jag hoppade ur sängen och rusade till spegeln. Vid den syn som här mötte mig förvandlades mitt blod till någonting obeskrivligt tunt och isande. Ja, jag hade gått till sängs som Henry Jekyll och vaknat som Edward Hyde. Hur kunde detta förklaras? frågade jag mig, och med förfäran tillade jag — hur kunde det hjälpas? Det var tämligen långt lidet på morgonen; tjänarna voro uppe, alla mina droger voro i laboratoriet — det var långt dit, utför två trappor, genom den bortre korridoren, över den öppna gården och genom föreläsningssalen. Jag bävade för detta. Nog var det möjligt att dölja ansiktet, men vad tjänade det till, då jag ej var i stånd att dölja förändringen i min figur? Med oändlig lättnad erinrade jag mig då, att tjänstepersonalen vant sig vid att se mitt andra jag komma och gå efter eget behag. Jag hade snart klätt mig så gott jag kunnat i kläder av min egen storlek, hade snart gått genom huset, där Bradshaw stirrade och tog ett steg tillbaka då han fick se mr Hyde vid en sådan tid på dagen och i en sådan dräkt. Tio minuter därefter hade dr Jekyll kommit tillbaka i sin egen skepnad och satt nu med mulen panna och låtsade äta frukost.

Min aptit var i sanning obetydlig. Denna oförklarliga händelse, denna omkastning av föregående erfarenheter tycktes mig likna det babyloniska fingret som skrev på muren och förkunnade min dom. Allvarligare än någonsin började jag begrunda min dubbeltillvaros följder och möjligheter. Den del av mig själv som jag hade förmåga att framkalla hade på den senare tiden blivit mycket närd och anlitad. Det hade synts mig som om Edward Hyde vuxit sig större och som om jag, iklädd hans gestalt, känt blodet brusa kraftigare i mina ådror. Jag började ana en fara, jag trodde, att om detta mycket förlängdes, skulle jämvikten i min natur för beständigt kastas över ända, förmågan av frivillig förändring upphävas och Edward Hydes karaktär bli oåterkalleligt min. Drogens verkan hade icke alltid visat sig lika kraftig. En gång för länge sedan hade den totalt svikit mig. Sedan dess hade jag vid mer än ett tillfälle nödgats fördubbla satsen och en gång, med stor risk för livet, tredubbla den. Hittills hade denna sällan förekommande ovisshet varit det enda som kastat skugga över min tillfredsställelse. Nu och i ljuset av morgonens händelse föranleddes jag att anmärka, att då i början svårigheten bestått i att avkasta Jekylls kropp, hade den på sista tiden så småningom men avgjort överflyttats till den andra sidan. Allt tycktes därför peka på att jag helt långsamt förlorade greppet om mitt ursprungliga och bättre jag samt långsamt införlivades med mitt andra och sämre.

Mellan dessa två, det kände jag nu, hade jag att Välja. Mina båda naturer hade minnet gemensamt, men alla andra förmögenheter voro ojämnt delade dem emellan. Jekyll — den mera sammansatte — föreslog och deltog i Hydes äventyr, än med de livligaste farhågor, än med ett lystet välbehag, då däremot Hyde var likgiltig för Jekyll, eller tänkte på honom ungefär såsom stråtrövaren tänker på den håla han gömmer sig i undan förföljelsen. Jekyll hyste mer än en fars intresse, Hyde mer än en sons likgiltighet. Att förena mitt öde med Jekylls var att dö för de lustar jag länge i hemlighet hyst och på sista tiden börjat hejdlöst tillfredsställa. Att förena mitt öde med Hydes var att dö för tusen intressen och strävanden och att i ett slag och för beständigt bli föraktad och värnlös. Villkoren kunde synas ojämna, men det fanns ännu en omständighet att beakta, ty under det att Jekyll led och våndades i återhållsamhetens eld, skulle Hyde inte ens vara medveten om allt vad han förlorat. Hur underliga mina förhållanden än voro, äro betingelserna i denna förhandling så gamla och alldagliga som människan. Ungefär samma lockelser och farhågor äro med i spelet för varenda frestad och skälvande syndare, och det gick med mig som med ett så stort flertal av mina medmänniskor: jag valde den bättre delen och befanns undermålig i styrka då det gällde att hålla fast vid den.

Ja, jag föredrog den något till åren komne och misslynte doktorn, omgiven av vänner och ägnande sig åt hederliga uppgifter, samt sade ett avgjort farväl åt den frihet, den relativa ungdom, de lätta steg, livliga pulsslag och hemliga nöjen, som jag njutit av under Hydes förklädnad. Jag gjorde möjligen detta val med ett visst medvetet undantag, ty jag sade icke upp huset i Soho, ej heller förstörde jag Edward Hydes kläder, som ännu lågo till hands i mitt laboratorium. I två månader var jag likväl trogen mitt beslut; i två månader levde jag ett strängare liv än någonsin förr och njöt vedergällningen av ett gott samvete. Men till sist började tiden utplåna livligheten av min oro. Samvetets gillande började övergå till någonting självfallet. Jag började marteras av lystnad och kval — det var som om Hyde kämpat att bli fri, och till sist, i en stund av moralisk svaghet, tillblandade och drack jag än en gång den förvandlande drycken.

Jag tror inte att en drinkare, när han resonerar med sig själv om sin last, en gång på femhundra beröres av de faror han löper till följd av sin djuriska, fysiska okänslighet, ej heller hade jag, hur länge jag än begrundat mitt läge, fäst tillräckligt avseende vid den totala moraliska känslolöshet och oresonliga lust för det onda, som voro de för Edward Hyde utmärkande dragen. Det var dock genom dessa jag blev straffad. Min demon hade länge varit inburad, och rytande kom han nu ut. Redan då jag tömde drycken, erfor jag en mer än någonsin otyglad och ursinnig benägenhet för det onda. Jag antar, att det var detta som i min själ framkallade den storm av otålighet med vilken jag åhörde mitt olyckliga offers artiga ord. Det försäkrar jag åtminstone inför Gud, att ingen moraliskt klok människa kunnat av en så ömklig anledning göra sig skyldig till ett sådant brott och att jag, då jag slog mitt offer, ej gjorde det av en mera förnuftig anledning än det sjuka barnets, då det bryter sönder en leksak. Jag hade emellertid utblottat mig på alla de motvägande instinkter medelst vilka även den sämste ibland oss med en viss grad av jämvikt går fram bland frestelserna. I min kasus var dock att bli frestad, om än så obetydligt, detsamma som att falla. Ögonblickligen vaknade inom mig helvetesanden och började rasa. Med den största förtjusning mörbultade jag den intet motstånd bjudande kroppen och njöt av varje slag jag utdelade. Först sedan jag börjat bli trött erfor jag, mitt under min yrsel, en dallring av fasa, som isade hjärtat. Dimman skingrades. Jag insåg, att jag förverkat mitt liv och flydde från skådeplatsen för dessa excesser, på samma gång triumferande och darrande, med min lust till det onda både tillfredsställd och eggad, min kärlek till livet i högsta grad uppdriven. Jag sprang till huset i Soho, och till yttermera visso förstörde jag mina papper. Därifrån begav jag mig ut på de av lyktor upplysta gatorna. Jag var fortfarande i samma delade sinnesstämning. Jag ruvade över mitt brott och planlade andra dylika för framtiden, skyndade dock fortfarande framåt, lyssnande efter en förföljande hämnares steg. Hyde gnolade på en visa under det att han blandade drogen, och då han drack den skålade han i tankarna med den döde. Omdaningens våndor hade ej upphört att ansätta honom innan Henry Jekyll under en tåreflod av tacksamhet och samvetskval fallit på knä och lyft sina knäppta händer till Gud. Egenrättfärdighetens slöja var söndersliten från huvud till fot, jag såg mitt liv som ett helt. Jag genomgick det allt ifrån barndomens dagar, då jag vandrat vid min faders hand, jag följde det genom mitt yrkes självförsakande mödor för att åter och åter med samma känsla av overklighet hamna i aftonens hemska fasor. Jag hade kunnat skrika högt. Jag försökte att genom tårar och böner förkväva den mängd av avskyvärda bilder och ljud som i minnet brusade emot mig. Mellan dessa böner stirrade dock min synds fula anlete in i min själ. Dä skärpan av dessa samvetskval började avtaga, efterträddes den av en glädjekänsla. Problemet av mitt levnadssätt var löst. Hyde var hädanefter omöjlig. Med eller mot min vilja var jag för framtiden hänvisad till den bättre delen av min varelse, och hur gladde mig ej denna tanke. Med vilken villighet och ödmjukhet omfattade jag icke nu det lekamliga livets begränsningar. Med vilken ärlig självförsakelse stängde jag icke den där porten, som jag så ofta kommit och gått igenom, och med vilken kraft satte jag ej min klack på nyckeln.

Följande dag spred sig nyheten om mordet. Hydes brottslighet låg i öppen dag och offret var en man, som stod högt i anseende. Det var icke endast ett brott, det var ett vanvettigt illdåd. Jag tror, att det gladde mig att veta detta, jag tror, att det gladde mig att få mina bättre impulser stödda och bevakade av fruktan för schavotten. Jekyll var nu min räddningsplanka. Om Hyde bara ett ögonblick stack fram huvudet, skulle allas händer höjas, färdiga att gripa och döda honom.

Jag beslöt att genom mitt blivande uppförande försona det förflutna och jag kan med sanning säga, att detta beslut alstrade åtskilligt gott. Du vet själv med vilket allvar jag under de sista månaderna av det förlidna året arbetade på att lindra lidandet. Du vet att mycket blev gjort för andra och att dagarna förflöto lugnt, nästan glatt för mig själv. Jag kan inte heller säga, att jag tröttnade vid detta oskyldiga och välgörande liv, jag tror i stället att det dagligen blev mig allt kärare. Men ännu led jag av dualismen i mina syften, och i den mån eggen av min ånger förslöades började den lägre, så länge tolererade och så nyligen fängslade sidan av mig att brumma efter frihet. Icke som skulle jag drömt om att väcka Hyde till liv. Blotta tanken därpå gjorde mig galen. Nej, det var i min egen person jag än en gång frestades att dagtinga med samvetet, och det var som en vanlig hemlig syndare, som jag till sist föll för frestelsens angrepp.

Allting har ett slut. Även det största mått blir till sist fyllt, och denna korta eftergift för det onda förstörde på ett avgörande sätt jämvikten i min själ. Jag kände dock ingen oro. Fallet syntes mig naturligt — det var som ett återvändande till de gamla tiderna innan jag gjort min upptäckt. Det var en klar, vacker dag i januari. Marken var fuktig, ty frosten hade smält, men himlen var molnfri. Regents Park var full av fågelkvitter och doftade av vår. Jag satt på en bänk i solen. Det djuriska inom mig frossade på gamla minnen; min andliga sida var ganska dåsig — lovade snar ånger, som likväl icke börjat än. Jag var i alla fall inte sämre än andra, tänkte jag, och så log jag då jag jämförde mig med andra män, jämförde min verksamma välgörenhet med deras grymma likgiltighet för andras nöd. Men knappt hade jag tänkt ut den tanken förrän jag ansattes av häftig vånda — ett avskyvärt äckel och häftiga frossskakningar. Anfallet gick dock över men följdes av mattighet, och då denna i sin ordning upphörde, började jag varsla en förändring i beskaffenheten av mina tankar, en större djärvhet, ett ringaktande av fara, ett lossande av bindande band. Jag sänkte blicken. Mina kläder hängde formlösa ned på min utmärglade kropp, handen som låg på mitt knä var knotig och hårig. Jag var åter Edward Hyde. Ett ögonblick förut hade jag varit viss om allas aktning, varit rik och avhållen. Hemma i matsalen stod bordet dukat för mig. Och nu var jag var mans niding, jagad, hemlös, en känd mördare, en eftersatt galgfågel.

Mitt förstånd vacklade men svek mig icke helt och hållet. Mer än en gång har jag märkt, att i min andra gestalt tycktes mina själsförmögenheter skärpta och mina livsandar mera spänstiga. Följden var, att då Jekyll kanske skulle dukat under, visade sig Hyde situationen vuxen. Mina droger voro förvarade i ett av skåpen i mitt laboratorium. Hur skulle jag komma åt dem? Med mina händer tryckta mot tinningarna försökte jag lösa detta problem. Laboratorieporten hade jag stängt. Om jag försökte att komma in genom huset, skulle mina egna tjänare förpassa mig till galgen. Jag insåg, att jag måste anlita en annan person och tänkte på Lanyon. Hur skulle jag komma åt honom? Hur skulle han kunna övertalas? Om jag undgick att bli häktad på gatan, hur skulle jag kunna komma in till honom? Och hur skulle jag, en okänd och obehaglig gäst, kunna förmå en ryktbar läkare att bryta sig in i hans kollegas, dr Jekylls, hus? Då kom jag ihåg, att det var en del som stod mig åter av min ursprungliga varelse. Jag hade min egen handstil i behåll, och sedan denna tändande gnista uppgått för mig, klarnade i hela sin utsträckning den väg jag måste följa.

Jag ordnade nu så gott jag kunde mina kläder, ropade an en förbirullande droska och åkte till ett hotell vid Portland Street, vars namn jag händelsevis hade i minnet. Mitt utseende, som var ganska komiskt, trots den tragedi som täcktes av mina kläder, väckte kuskens löje. I ett anfall av diaboliskt raseri skar jag tänderna åt honom, och leendet försvann från hans ansikte — till lycka för honom och än större lycka för mig, ty annars hade jag nog ryckt ner honom från kuskbocken. Då jag trädde in i hotellet, såg jag mig omkring med en så mörk min att uppassarna darrade. I min närvaro växlade de icke en blick men mottogo underdånigt mina order, förde mig till ett enskilt rum och försågo mig med skrivmaterialier. Hyde i fara för sitt liv var för mig en ny varelse: skakad av tygellös vrede, i en spänning som kunde leda till mord och lysten att vålla smärta. Listig var denna varelse i alla fall. Han lyckades att genom en stark viljeansträngning behärska sin vrede och han sammansatte sina båda viktiga brev, ett till Lanyon, ett till Poole och för att få bevis på att de lagts på posten, sade han till att de skulle assureras.

Sedan satt han hela dagen framför elden i det enskilda rummet och gnagde på naglarna. Där åt han sin middag, ensam med sin förfäran och med uppassaren, som märkbart darrade för hans blick, och då det blivit riktigt mörkt kröp han in i en täckt droska och lät kusken köra fram och tillbaka på stadens gator. Jag säger han, ty jag kan ej förmå mig att säga jag. Det där avgrundsbarnet hade ingenting mänskligt i sig. Hos honom levde ingenting annat än fruktan och hat. Och då han till sist trodde, att kusken började fatta misstankar och han lämnade droskan och gick vidare till fots, klädd i sina illasittande kläder, ett mål för de nattliga fotgängarnas blickar, rasade dessa båda låga passioner med stormens våldsamhet inom honom. Han gick fort, jagad av sin fasa, småpratande för sig själv, smygande fram genom de mindre trafikerade gatorna och räknande de minuter som än skilde honom från midnatt. En kvinna tilltalade honom — bjöd visst ut tändstickor. Han slog henne i ansiktet och hon flydde.

Då jag återkom till mig själv hos Lanyon, tror jag nog att min gamle väns förfäran gjorde ett visst intryck på mig, men jag vet det inte. Det var i alla fall bara en droppe i det hav av avsky varmed jag såg tillbaka på dessa timmar. Jag hade undergått en förändring. Det var icke längre fruktan för galgen, det var fasan för att vara Hyde som torterade mig. Lanyons fördömande ord träffade mig delvis som i en dröm, och delvis som i en dröm återvände jag till mitt hus och gick till sängs. Efter dagens mödor föll jag i en tung och djup sömn, som icke kunde brytas ens av de mardrömmar som plågade mig. Jag vaknade på morgonen uppskakad, matt men dock vederkvickt. Alltjämt hatade och fruktade jag tanken på det odjur som slumrade inom mig, och naturligtvis hade jag icke glömt den föregående dagens hemska faror. Men jag var åter hemma i mitt eget hus och i närheten av mina droger, och tacksamheten för min räddning lyste så starkt i min själ, att den nästan tävlade med hoppets klarhet.

Efter frukosten begav jag mig i sakta mak ut över gården och indrack med nöje den friska luften, då jag åter började ansättas av de obeskrivliga sensationer, som bebådade förändringen, och jag hade nätt och jämnt hunnit in i mitt laboratorium, då jag åter började skakas av Hydes passioner. Vid detta tillfälle erfordrades dubbel dosis för att återkalla mig till mitt verkliga jag och — sex timmar därefter, då jag satt och helt sorgset blickade in i elden, återkommo kvalen, och drogen måste omigen tillgripas. Kort sagt, alltifrån den dagen var det endast med den största ansträngning och under omedelbar påverkan av drogen, som jag kunde te mig som Jekyll. Vid alla tider på dygnet kunde jag angripas av den förebådande rysningen, och om jag somnade eller dåsade av ett ögonblick i min stol, var det alltid som Hyde jag vaknade. Under trycket av denna överhängande förbannelse och till följd av den sömnlöshet vartill jag dömde mig och som översteg det otroliga, blev jag i egen person en av feber tärd och utmärglad människa, svag till både kropp och själ och uteslutande upptagen av en enda tanke: fasan för mitt andra jag. Men när jag sov eller när verkan av medicinen avtog, trädde jag, nästan utan övergång, ty förvandlingens kval minskades dagligen, i besittning av en fantasi, som sjöd av fasansfulla bilder, en själ, som behärskades av ogrundat hat och en kropp, som icke syntes stark nog att omfatta livets ursinniga energi. Hydes krafter tycktes ha tilltagit i samma mån som Jekylls sjuklighet, och det hat som nu skilde dem åt var för visso lika starkt på båda hållen. Vad Jekyll beträffar, kunde det betecknas som en vital instinkt. Han hade nu sett den fulla vanskapligheten hos den varelse, som med honom delade några av medvetandets fenomen, och han var hans medarvinge till döden. Förutom dessa föreningsband, som i och för sig utgjorde den bittraste delen av hans olycka, tänkte han sig Hyde, trots dennes livskraft, som någonting ej blott helvetiskt, utan även oorganiskt. Detta var det förfärliga, detta att avgrundens dy tycktes uppgiva rop och tala med röster; att det amorfa stoftet gestikulerade och syndade, att det som var dött och formlöst skulle tillvälla sig livets förrättningar. Och så det, att denna fasaväckande företeelse skulle vara bunden vid honom närmare än en hustru, närmare än ett öga, ligga inburad i hans kropp, där han hörde den mumla och kände den streta för att bli född. Och så det, att den i varenda svag stund och under slummerns omedvetenhet övermannade honom och avsatte honom från livet. Hydes hat mot Jekyll var av ett annat slag. Hans rädsla för galgen drev honom till ständiga självmordsförsök och till att återgå till sin underordnade ställning av del i stället för per- son. Men han avskydde denna nödvändighet, han avskydde den modlöshet som nu utmärkte Jekyll och han harmades över den ovilja varmed han själv betraktades. Härav förklarades de aplika spratt han spelade mig, då han t. ex med min egen handstil nedskrev hädelser i mina andaktsböcker, brände min fars brev och förstörde hans porträtt. Om han inte varit så rädd för döden, skulle han för länge sedan ha tagit livet av sig för att draga mig med i undergången. Men hans kärlek till livet är underbar. Jag går än längre. Jag, som mår illa och fryser bara jag tänker på honom, erfar ett visst medlidande då jag erinrar mig den häftiga styrkan av denna passion och vet hur han fruktar min förmåga att genom självmord göra slut på honom.

Det tjänar ingenting till och jag har inte heller tid att draga ut på denna beskrivning. Vare det nog sagt, att sådana plågor som mina har ingen annan lidit, och likväl tillförde dem vanan — jag vill icke kalla det lindring men en viss själslig förhärdelse, en viss hopplöshetens resignation, och mitt straff hade kunnat fortgå i åratal, om jag icke drabbats av ännu en olycka, som på ett avgörande sätt skilt mig från mitt eget ansikte och min egen natur. Mitt förråd av det där saltet, som aldrig ökats efter dagen för mitt första experiment, började tryta. Jag skickade efter en ny sats och blandade drogen. Bubblingen började, den första färgförändringen ägde rum, men — icke den andra. Jag tömde drycken och den hade ingen verkan. Poole kan intyga, hur jag låtit genomsöka London. Men förgäves! Jag är nu övertygad om att mitt första förråd var orent, och att det var denna icke kända orenhet, som gjorde drogen verksam.

Omkring en vecka har förgått och jag slutar denna redogörelse under inflytande av det sista av de gamla pulvren. Detta är, såvida icke ett under sker, följaktligen sista gången som Henry Jekyll kan tänka sina egna tankar eller se sitt eget ansikte — nu så förändrat — i spegeln. Jag får heller icke uppskjuta att avsluta denna skrivelse, ty om den hittills undgått att bli förstörd, år det till följd av så väl stor försiktighet som mycken tur. Skulle jag råka ut för förändringens kval under det att jag skriver, kommer Hyde att slita papperet i stycken, men om någon tid förflutit sedan jag avslutat detta dokument, kommer troligen hans underbara själviskhet och stora skarpsinnighet att rädda det undan hans aplika ondska. Den dom som närmar sig oss båda har dock redan förändrat och krossat honom. Om en halvtimme, då jag åter och för beständigt iklätt mig den avskydda gestalten, vet jag, att jag skall sitta huttrande och gråtande i min stol eller också med till ytterlighet spänd hörsel vandra fram och tillbaka i detta rum — min sista jordiska tillflykt — och lyssna efter varje hotande ljud. Kommer Hyde att dö på schavotten? Eller skall han i sista ögonblicket ha mod att frigöra sig? Gud allena vet det. Mig gör det detsamma. Denna timme är min verkliga dödsstund och vad som därpå följer rör en annan än mig. Då jag nu lägger ifrån mig pennan och går att försegla min bikt, anser jag att det är slut med den olycklige Henry Jekylls liv.

---