Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 1
|
Den svartlockiga flickan → |
FÖRSTA KAPITLET.
Drottningholm.
Sommaren 1755 har redan passerat. Vi befinna oss i början af Oktober månad.
Hofvet uppehöll sig ännu på Drottningholm, hvars slott och parker täfla med Versailles' icke i storhet, men i skönhet, icke i rikedom och konst, men i smak och natur.
Hvad Carl X:s gemål, Hedvig Eleonora af Holstein, började, fulländade Adolf Fredriks gemål, Lovisa Ulrika.
I de arkitektoniska massornas prakt och symmetri vittnar slottet ännu i dag om Nikodemus Tessins snille.
I parkernas och trädgårdarnas omvexlande rikedom ser man öfverallt naturen och konsten troget vid hvarandras sida förskönande hvarandra.
Å den ena sidan smekes Drottningholm af Mälarens lätta, blåa böljor; å den andra begränsas ögat af lundar och skogsdungar, af dälder och höjder.
Det var en höstdag, men med en klar och ren himmel, en mild och angenäm sommarluft.
Årstiden hade blekt parkernas, trädens och buskarnes gröna skrud; de gula bladen föllo, döende minnen af en flyktad sommar, suckande, ned till sin förgängelse. Naturen tycktes intagen af en djup känsla af undergifvenhet. Solen log fram emellan lätta skyar; men det var nästan ett småleende genom darrande, luftiga tårögda dimmor.
— Skola vi icke gå vidare, käre Daniel? Här är ju rigtigt tråkigt.
Intet drag rörde sig i den tilltalades ansigte. Med blicken orubbligt fäst på ett mål rätt framför sig, tycktes han icke hafva hört ett enda ord.
— Der framme på borggården vimlar det af granna uniformer, af hofmän och soldater, fortfor knotande den först talande, och så ska vi sitta här, liksom vi vore trötta vid hela verlden. När du i morse narrade mig ända hit ut, lofvade du att jag skulle få så roligt; jo jag tycker just. Kan det vara roligt att sitta på ett ställe och oupphörligt titta och titta på en enda fläck? Om jag ändå visste hvad du såge på? Kom, Daniel, och låt oss gå dit ned. Ser du ej båten, som nyss lade till der nere vid bryggan? Ack, så grann, så grann! Kungen skall visst sjelf ut och segla. Kom nu med, kom!
— Tyst, syster, tyst!
— Du är rigtigt en barbar. Skall jag nu tiga till på köpet? Det är för odrägligt. Men jag tiger alldeles icke, det gör jag ej. Hvarför skulle jag icke få tala?
Ett utrop var Daniels enda svar.
— Ah, ser du, det skymtade någonting deruppe i fönstret, såg du.
— Du är rigtigt tokig, Daniel. Vore jag icke färdig att gråta af ledsnad, skulle jag bestämdt skratta åt dig.
Daniel vände sig om emot systern.
— Gråta, sade du — skratta …
— Nå, men så fatta mig då icke så hårdt i armen, den är väl ingen gärdesgårdsstör heller. Du kan väl begripa …
— Jag begriper, Clara; begriper ganska väl …
— Det är mera än jag hoppades; mig förefaller du alldeles obegriplig.
Clara var ett täckt, sjuttonårigt barn; dock vid sjutton år är icke en flicka längre barn. Vid denna tid vet hon redan att kärlek finnes i verlden, ehuru hon ännu är nyfiken att få se, huru den krabaten ser ut.
Hennes bror, Daniel, var omkring nitton år. Hans ansigte var fullt utbildadt. För att vara vackra, voro dragen för mycket bestämda, dessutom var han allt för mager; icke dess mindre låg det något ovanligt och eget i det hela; uttrycket var fullt af kraft och djerfhet, men paradt med förvirring, för att icke säga vildhet. Lång och reslig till växten, var han likväl snarare slankig, än moget utbildad.
— Jag begriper, syster, att jag är vansinnig, svarade han, begriper att jag borde inspärras på ett dârhus, begriper att jag blifvit öfverrumplad af en outsägligt stor olycka, utan att ega magt att bekämpa den. Gråt du, syster, jag skall skratta, jag.
Daniel skrattade verkligen.
— En fattig satan, som jag är, en simpel trashank, en stackare, ett onyttigt kräk, hvilken oerhörd dumhet har ej fattat mig, hvilken svindel af galenskap, hvilket förfärligt sjelfbedrägeri! Tryckt af ögonblickets nödvändigaste behof, utan all framtid, vågar jag blicka in i en himmel. Tror du, syster, att det kan vara ett lockmedel af hin håle eller en ingifvelse af gud?
— Nu pratar du åter i vädret, bror Daniel. Att du är litet tokig, kan jag väl förstå, men hvad bryr jag mig om allt det der? När jag är med dig, och det händer ej så ofta, tycker jag att du skulle tänka litet på mig också. Hvarför gå vi icke dit ner och se oss omkring?
Den tafla, som borggården erbjöd, var onekligen ganska liflig. Grupper af lifdrabanter och annan militär rörde sig fram och åter. Dagen var klar och behaglig. Man tycktes vilja njuta af den vackra årstidens sista andedrag. En af de kungliga sluparne, smyckad med rika, förgylda sniderier, hade nyss lagt till vid kajen. Omkring årorna förda af ungt och raskt folk, klädda i blått och gult, med riksvapnet på sina blanklädershattar perlade vattnet, skimrande såsom diamanter emot solstrålen. Grupperna, spridda på borggården här och der, drogo sig ned till den anlända farkosten.
Om du icke vill följa mig, anmärkte Clara, så går jag bestämdt ifrån dig.
Hastigt fattade Daniel henne med ena handen åter om armen, och med den andra pekade han emot den stora slottstrappan.
— Ser du der?
— Barmhertige gud, så tokig du är! Du kan just skrämma lifvet ur mig.
— Hon tager af uppföre slottstrappan.
Clara var nästan ond.
— Hvem är då den der hon, frågade flickan med förtrytelse, som du så ständigt talar om?
— Hvem hon är? upprepade Daniel. Det är hon, tillade han derefter helt kort.
Huru gåtfullt svaret än var, så vidgade sig Claras ögon likväl. De hade aldrig varit vackrare och större än nu.
— Ah, min gud, småskrattade hon, nu börjar jag att förstå dig.
— Förstå mig?
— Jag har en gång läst, att alla, som älska, äro en liten smula tokiga.
Daniel sänkte hufvudet.
— Skulle det vara möjligt, fortsatte Clara och spärrade upp ögonen, att alla, som äro tokiga, också äro en smula förälskade?
Clara log under skalkaktig tystnad.
— Svara mig, Daniel, fullföljde hon derefter meningen, älskar du?
Åter lyfte Daniel upp sin blick och betraktade systern. Hennes ord dallrade såsom en underbar ton genom hans hjerta. Ännu i de år, då verlden endast i orediga former föresväfvar ynglingen, hade en lidelse gripit in i hans bröst, vid hvars nattbloss han först blifvit lyst fram till medvetande, icke blott af sin egen känsla, utan äfven af sin egen ställning. Länge ville han icke bekänna lidelsen inför sig sjelf, ännu längre bar han den fördold i sitt bröst, men allt mägtigare och mägtigare verkade den likväl utåt på hans tankar och handlingar. Så länge han bar den, endast en oförstådd suck, inom sig, blommade så många drömmar upp, och dervid njöt han af den lifliga själar egna lycka, att alltid hafva nya gåtor att lösa; men knappast hade han uppvaknat till begrepp om sin belägenhet, fått namn på sin känsla, uppmätt något af dess djup och höjd, innan den utbröt som en häftig och våldsam lidelse, hvilken förhärjade de vackra drömmarne, förmörkade hans tankar och förvildade hans handlingar. Väl bestod hans högsta önskan endast deri, att få se föremålet för sin hängifvelse, att vara i hennes grannskap, att veta hvar hon var och hvad hon gjorde; men till och med detta var redan långt mera, än hans plats i samhället medgaf. Så sönderslets hans hjerta af qval, som icke lemnade honom hvarken dag eller natt. Förut lugn och belåten med sin ställning, blef han nu upprorisk emot den. Hvarför saknade han rikedom, börd, rang? Hvarför voro icke redliga tänkesätt och ett varmt hjerta tillräckliga? Han var en ung dåre, torde mången säga, visserligen, emedan han var en ibland de olycklige, som naturen gör till ett, samhället till ett annat. Deras lott är gifven: de måste kämpa genom hela lifvet, för att i det bästa fallet utveckla sig ur sig sjelfva och förkrossande ingripa i samhällenas gång eller förtäras inom sig sjelfva och förkrossas af samhället.
Endast i ett enda fall hade han hittintills fattat sin ställning. Han insåg nemligen klart, att om han blottade för någon annan hvad som försiggick inom honom, skulle han endast åsamka sig löje eller medömkan. Med mera beslutsamhet, än som gemenligen tillfaller någon vid hans år, slöt han sig inom sig sjelf.
Endast systern, hans känslors enda vänliga och smekande lekkamrat, lät han någon gång på afstånd kasta en liten blick in i sitt mysterium.
Men icke dess mindre fruktade han likväl för att helt och hållet afslöja sig äfven inför henne, emedan han älskade henne för mycket, för att nännas störa hennes ännu så barnsliga frid.
Under det nyss förda samtalet hade han likväl mindre än någonsin förmått beherska sig. Hon hade upptäckt att han älskade. Men hvilken? Hon visste det icke, men njöt icke dess mindre skalkaktigt af sin sväfvande, blott till hälften gjorda upptäckt.
Daniel, som likväl ansåg sig hafva förtrott henne allt, öfverraskades af hennes okonstlade och barnsliga anmärkning.
— Är det möjligt, upprepade han hennes fråga inom sig, att jag verkligen älskar?
På länge hade intet ord klingat så ljuft genom hans själ, ingen så mild flägt sväfvat öfver hans hjerta.
— Ack ja, syster, besvarade han äfven hennes fråga, till min fasa och förtviflan älskar jag. Jag vet, att det är vansinne att i min ställning hängifva mig at en böjelse, som gör mig till en narr, till och med i mina egna ögon. Hon — en engel …
En stråle af den lifligaste glädje spelade åter i Claras ansigte.
— Engel? — Bra, min bror, bra! När en karl vågar älska en flicka, så måste hon alltid blifva i hans ögon en liten allra som sötaste engel. Eljest vore det icke mycket värdt med hela kärleken. Vidare, du!
— Som en …
— Nåväl, som en …
Men Daniel svarade icke, han hörde henne icke ens mera, han hade glömt hela samtalet. Hans uppmärksamhet var åter fäst på slottstrappan. Själen tycktes fly dit i hvarje hans blick.
Clara stirrade förundrad på honom.
— Dröj här, yttrade han slutligen, jag kommer strax tillbaka.
— Rigtigt klok är han ändå icke, mumlade hon för sig sjelf. Men hvarför skall man väl vara smått tokig, när man älskar? Om jag någon gång blir kär, fullföljde hon sin tankegång, så skall jag bli mycket förståndig, mycket klok, mycket mycket snusförnuftig.
Hvilket thema med tusende variationer för en ung flicka!
Det var första gången, som Daniel gifvit luft åt sina
tankar, första gången, som hans hjerta andats ut sina bekymmer,
första gången, som hans själ brutit tystnadens tunga boja. Det
var en lycka, som han ej känt förut.
Han hade på slottstrappan åter upptäckt samma fruntimmer, som han en stund förut der trott sig se, och som han — vare sig att han misstog sig eller icke — likväl ansåg vara …
Föreställningen att nödgas återvända den långa vägen till hufvudstaden, utan att hafva sett henne, hade sedan flere timmar utgjort hans förtviflan.
Kosta hvad det ville, ämnade han nu icke släppa henne ur ögnasigte.
Med snabba och ilande steg hastade han in på borggården och emot slottstrappan.
Ännu stod här och der en grupp af samtalande hofmän qvar.
Det var icke utan en viss känsla af fruktan och förlägenhet, som han ilade fram emellan dem. Deras praktfulla drägter undföllo honom icke. De lysande broderierna och de i höga färger glänsande sammets- och sidenrockarne bländade honom. Ovilkorligen kom han att dervid sänka blicken på sig sjelf. Hans rock var gammal och sliten, hans väst söndrig. Det skar honom i hjertat. Med en förbannelse öfver sitt öde, var han ett ögonblick färdig att vända tillbaka, men den magt, som drog honom framåt, var större än all annan.
Med stolt, nästan hotande panna och med eldiga, nästan utmanande blickar ilade han förbi dem.
I summa stund, som han hann fram till den första af de fem arkader, hvilka leda till slottets vestibul, begaf hon sig ut på andra sidan i parken. Otålig tog han ett steg uppför trappan, i afsigt att störta efter; men tvenne gevärskolfvar korsade sig i detsamma framför honom.
— Tillbaka! ljöd det.
Det var en ung vildhjerna, som midt i sina obändiga och öfverspända föreställningar, stöttes tillbaka till den nakna verkligheten.
Tusende tankar föllo härvid på en gång ned, såsom ett slagregn, öfver hans själ.
— Hvarför får jag ej passera fram? frågade han dock; jag ämnar icke göra något ondt.
— Bort, slyngel! svarade endast soldaterne; bort, drummel!
Vid ett annat tillfälle skulle uttrycket måhända satt hans hela blodmassa i rörelse; i denna stund gjorde deremot soldaterne sjelfve ett djupt intryck på honom: han kände att det var en magt, som stod framför honom, och det var en ny erfarenhet, som ingaf honom en ny tanke. Han hade likväl icke nu tid att förlora något ögonblick. Hon hade passerat ut i parken, han måste efter dit. Utan att vidare vexla något ord, hastade han omkring slottet. Parken var öppen. Han inträdde i den, redan lycklig af att befinna sig der.
Icke blott stora kapital äro nedlagda på Drottningholms parker eller så kallade lustträdgårdar; man har der äfven nedlagt, hvad som är ännu mera, snille och smak.
Daniel hade inkommit i den såkallade franska trädgården, som likväl nu mera icke på långt när utgör, hvad den då var.
Omgifven, som den är, på báda långsidorna af tredubbla höga och åldriga alléer, gör första anblicken ett stort intryck.
Innanför denna ram af väldiga skuggor ringla sig friska gräsplaner om hvarandra med täcka blomsterrundlar.
Ett högt vattensprång kastade sina skimrande strålar midt framför den plats, der Daniel stod. Små i granna färger skiftande regnbågar glimmade och försvunno oupphörligt, liksom luftiga fransar, i de klara vattenbågarnas fall. Daniels sinne var för öppet för allt sant och stort, att icke anslás af taflan framför honom. Det är naturmenniskans lyckliga eller olyckliga lott att lätt hänföras; lyckliga, emedan det skänker henne stora ögonblickliga njutningar, olyckliga, emedan det ofta förer henne ur omständigheternas af den nakna verkligheten uppdragna rigtning. Ännu lefde också Daniel mera i sina känslors inre lif, än i erfarenhetens och det pröfvande omdömets. Utan att tänka på något, vare sig framtid eller närvarande, öfverlemnade han sig åt sina intryck. Han njöt icke heller ens flygtigt af hvarje ros, som stunden erbjöd, han gömde den i sitt bröst, såsom i ett herbarium, tryckte den oftast till och med in i sitt hjerta ända till taggarne, ända till dess att hjertat blödde.
Irrande flögo hans blickar omkring, sökande efter henne, för hvars skull han kommit till stället; men när han ej upptäckte någon enda varelse, utan såg parken alldeles öde och tom, vände uppmärksamheten sig småningom, med nyfiken beundran, till de för honom så nya och obekanta föremålen. Väl tyckte han sig främmande i denna naturens stora, vackra sal, men det föll honom ändock icke in, att han ej ens egde någon rättighet att vandra der.
Undrande betraktade han de tritoner, som längre bort bildade tvenne vackra kaskader; han stannade vid Herkules — kämpande med draken — en af metall gjuten stod, på ett postament af huggen sten, med hvita marmorränder; han beundrade, den ena efter den andra. Adonis och Venus, Acteon med bågen, Pluto med den treuddiga spiran, Venus med svanen, Astrea vid sin urna, Laocoon med sina söner och Bacchus, lekande med en gosse, allt bilder af brons; han beträdde de fyra terrasserna, trädgårdens vackraste prydnad. Här mötte honom den ena öfverraskningen efter den andra: pyramider, glober och kolosser af väldiga, mörkgröna granar; platser, liknande stora salonger med gröna väggar af täta häckar, omgifna af gångar och höga, dystra boskéer; än mera, längre bort öppnade sig för honom en teater, med parterrer, amfiteatrar och grönskande, växande kulisser, framför hvilka en majestätisk gestalt i snöhvit marmor — Apollo — reste sig på en piedestal af samma slags sten. annat.
Inkommen i denna underbara labyrint, glömde han allt annat.
Från den så kallade franska trädgården förde vägen honom till den engelska lustparken. Här visade sig en friare, friskare natur. Taflan lifvade honom här på ett annat sätt. Ett vattendrag flöt förbi hans fötter, han följde dess krökningar. Vattnet lopp — strömmande öfver sin botten af kisel — mellan mörka boskéer, slingrande häckar och grupper af praktfulla byster. Det var så tyst, så högtidligt, så djupt stilla omkring honom. En svan krökte nu om en udde: den flöt, liksom fördes den fram endast af vågen.
Men den djupa stillhet, som omgaf honom, stördes på en gång. Skrattsalfvor och ord ljödo. Han såg upp, men ännu märkte han ingen. Ljudet kom allt närmare och närmare från andra sidan af vattendraget. Det var tydligen barn, som pratade och skrattade med hvarandra, barn, som lekte.
En stund förgick..
Han hade nalkats ända ut till kanten af vattnet och sökte att locka svanorna till sig.
Härunder sprungo trenne gossar längs stranden på andra sidan förbi. Han fäste icke vidare sin uppmärksamhet vid dem.
Några ögonblick senare nådde honom likväl ett nödrop. Det kom från stranden midt emot, men längre upp.
Daniel fattade tag i en utskjutande gren och lutade sig ut öfver bäcken, för att se efter om någon fara verkligen var å färde. Förgäfves, han såg intet. Ansträngande sina krafter, böjde han sig ännu längre öfver vattendraget. Härifrån upptäckte han med förskräckelse huru en af gossarne, som förmodligen under lek klättrat upp i, ett af träden, nu hängde på en af grenarne, gungande öfver vattnet. Daniel besinnade sig icke längre. Vattendraget var icke särdeles bredt; djupleken kunde han icke beräkna.
Med ett språng befann Daniel sig redan i vattnet. Hurtigt gick han framåt. Vattnet steg allt högre och högre; fotfästet upphörde, han måste simma; det var kallt, men han kände det icke, han brann sjelf. Öfverkommen, sprang han upp på stranden och ilade med vindens snabbhet till stället, der faran syntes hota.
Han hade gissat rätt. Det var verkligen de tre gossarne. Förhållandet var icke svårt att begripa. Den i trädet hängande hade klättrat upp — och grenen brustit — hvarvid han i fallet lyckligtvis fått tag i en annan. Det var dock icke ifrån honom, som nödropen kommo; snarare tycktes han skratta åt den förskräckelse, som hans belägenhet förorsakade de andre.
Daniel gaf sig icke tid att närmare granska någon af gossarne, men det kunde icke undfalla honom, att den ene af dem, som ropade på hjelp, var svart, som en pudel, det var en negergosse.
Med ett raskt spräng var Daniel snart uppe i trädet; försigtigt begaf han sig ut på en af grenarne, hvarifrån det lyckades honom, att berga den i luften sprattlande pojken. Med ett hopp stod han snart åter på marken med pilten i famn. Innan han satte honom ifrån sig, blickade han in i hans öga: det var fullt af solljus, fullt af strålande tacksamhet. Daniel kände sig rätt lycklig öfver att ha hjelpt honom.
Han hade knappt satt ned gossen, förrän steg hördes helt nära. Då han vände sig om, möttes hans blick af en qvinna af ett så majestätiskt och behagligt utseende, att han af vördnad och aktning ovilkorligen tog mössan af sig. Snille och själfullhet strålade ur hennes ögon, stolthet och mod bredde sig ut öfver hennes panna. Daniel tog ett steg tillbaka.
— Du är en rask yngling, tilltalade hon honom slutligen. Hvad heter du, min vän?
Rösten var så vänlig, att Daniel blef helt modig.
— Mitt namn är Schedvin, svarade han, Daniel Schedvin.
— Hvar är din far?
— Död.
— Och han var?
— En fattig handtverkare.
— Du är väl också handtverkare då, kan jag tro?
— Jag? Neej! Jag är, tillade han derefter med sänkt röst, ingenting.
— Hvad ämnar du då bli?
— Jag vet ej. Då min far dog, var jag i öfversta klassen i Jacobs folkskola. Sedan dess …
— Sedan dess?
— Sedan dess har jag gjort ingenting.
— Det är farligt, min vän, vid dina år. Tänk nu öfver hvad du vill bli och kom sedan till mig, så skall jag söka att hjelpa dig. Din mor lefver väl ännu?
— Hon lefver, ja, det gör hon.
— Tag då det här — och hon tryckte en börs i hans hand — och lemna den åt din mor. Kom för öfrigt ihåg hvad jag sagt dig.
Hon gaf honom derefter en vink, och han förstod att han borde draga sig tillbaka. Men han stod qvar. Börsen brände i hans hand. Han hade ännu aldrig emottagit någon gåfva. Han skämdes och visste icke om han borde behålla den eller ej. Fruntimret tycktes förstå honom. Ett behagligt leende flög öfver hennes ansigte.
— Du har gjort mig en stor tjenst, sade hon derefter; om du också icke räddat min sons lif, så har du likväl hjelpt honom ur en svår belägenhet. Se här, tillade hon, och strök en liten guldring af sin hand. Modershjertat vill äfven gifva dig ett litet minne. Kanske det har större värde för dig?
Daniel hade aldrig känt sig så förnöjd, som i denna stund: han tyckte sig vara en bättre menniska än någonsin förr.
Flere personer nalkades nu från gångarne rundt omkring. Daniel drog sig tillbaka. Ehuru på afstånd, hörde han huru ganska allvarsamma förebråelser utdelades.
— Du är så gammal, Gustaf, yttrade det okända fruntimret, att du icke borde ha blottstält dig på det der sättet. Hvad hade du att göra uppe i trädet?
— Jag såg ett äpple deruppe: ett enda.
— Deruppe? Du borde ha insett, att det satt allt för högt.
— För högt? För mig? Se här, mamma, här har jag det. Det var så roligt att gripa det. Det satt högt, högt upp.
— Det är en annan sak, Gustaf. När man är dristig — och det lyckas — då är allt bra. Men var försigtigare nästa gång. Nu höll det på att kosta dig lifvet. Eljest …
Fortsättningen nådde ej fram till Daniel, men efter en stund hörde han åter.
— Och du Carl?
— Jag stod nedanföre, mamma, svarade han, och ropade på hjelp.
— Ville du icke också täfla med Gustaf om äpplet?
— Det ville jag icke, mamma, men sedan Gustaf tagit det, tänkte jag att få dela det med honom.
Daniel hade stannat vid krökningen af gången och kunde ej hindra sig ifrån att blicka tillbaka genom häcken.
Negerpojkens svarta ansigte grinade illa.
— Jag skall säga hvad Carl tänkte, yttrade han och förvred anletsdragen ännu värre.
— Nå, hvad tänkte han då?
— Han tänkte, att om Gustaf fallit i kanalen, så hade han ärft äpplet.
— Fy, Badin, fy!
Daniel hade gjort en handling, som tillvunnit honom ett
högst ovanligt bifall. Utan att kunna åtskilja handlingens och
bifallets särskilda betydelse, höjde de honom gemensamt i hans
egna tankar.
Efter det kalla badet var han lungblöt, men han var ännu i de år och vid det lynne, då man ej lägger sådana småsaker på sinnet. Han skakade endast på sig, som en hund, hvilken kommer upp ur sjön; dermed var hans toilett gjord.
Lika långsamt, som han nyss förut vandrat fram genom parken, lika hastigt lemnade han den nu, otålig att träffa systern och för henne få berätta hvad som tilldragit sig.
Några orediga tankar sysselsatte honom likväl, under det han skyndade framåt.
— Det der fruntimret uppmanade mig att blifva någonting. Hon har rätt, jag måste blifva något. Men hvad?
Han erinrade sig dervid de tvenne soldater, som vid slottsarkaden stängde hans väg med kolfvarne.
— Soldat? upprepade han. Hvarför icke? Man är någonting då. Det är också lätt att bli soldat. Jag har redan haft anbud. Fär jag väl uniformen på mig, så kan jag visa mig för henne, som lofvade att hjelpa mig fram.
Här stannade han likväl på en gång i sina funderingar.
— Men, min gud, mumlade han halfhögt, jag känner ju icke ens hvem hon är.
Utan att veta eller beräkna hvart hans steg förde honom, hade han återkommit till samma damm, der han befann sig en stund förut, och han såg derifrån huru det stolta fruntimmer, som varit så vänlig emot honom, med sitt sällskap nu försvann i slottet.
— Säkert var det drottningen, sade han, under det att hans hjerta häftigt klappade. Ja, ja! Det var säkert drottningen.
Upptagen af denna föreställning, och med blicken rigtad på slottet, tog han plats vid stranden af dammen. Huru länge han så satt, visste han troligtvis icke sjelf, lika litet som hvad han egentligen funderade på. Tankarne flaxade hit och dit, af och an.
— Jag vill bli en karl, utropade han slutligen. En bra karl, tillade han derefter, hjelper sig alltid sjelf.
Då han efter sin långa frånvaro slutligen sökte sin syster, der han lemnade henne, fans hon icke på platsen.
Med oro blickade han omkring sig.
Under hans långa frånvaro hade kungsslupen gjort en längre tur utåt sjön, hvarifrån den nu återvände.
Slupen var full af hof-folk, damer och herrar om hvarandra; harmonimusiken i fören blåste ett vemodigt stycke, och under omvexlande djupa och smäktande toner gled båten fram.
Kring landningsplatsen hade menniskor från alla håll samlats. Daniel anade att nyfikenheten äfven dragit Clara dit.
Med lättare sinne, än hvarmed han nyss förut passerade borggården, begaf han sig nu framåt.
Slupen närmade sig kajen. Lockad af den angenäma
dagen, hade hofvet för sista gången velat njuta af den friska
sjöluften och behaget att gunga på den klara vattenytan. Endast
drottningen hade frånsagt sig nöjet att deltaga i utfärden.
Hvad anledning förefans väl dertill?
I Lovisa Ulrikas hufvud hade en lefvande och eldig ande en hel verkstad, der många planer smiddes. Men konungen — drottningen hade sjelf öfvertalat honom — stälde sig i spetsen för båtpartiet, hvarigenom det också begärligt omfattades och blef både storartadt och lysande.
Mälaren var i dag så klar som en spegel, ingen vind krusade dess yta, endast årorna skuro, under jemn takt, den blåa vägen. På flere ställen hade roddarne fått hvila sina åror: än under den djupa skuggan af en hög holme, än emellan utskjutande uddar, krönta af mörka granar och resliga tallar. Musiken hade här spelat upp — ekot besvarat tonerna från tusende klyftor — och åhörarne njutit af de bortdöende ackordernas sista suck i sina egna bröst.
Lifvade af sjöns friska flägt, lade de lustfärdande slutligen åter i land. Musiken tystnade, dock icke förr än med det sista årtaget.
Konungen var den förste, som uppsteg på kajen.
Några månader förut hade han ingått i sitt fyrationdesjette år.
Efter dåvarande samhällsfördrag, kunde ingen lämpligare konung hafva suttit på Sveriges tron.
Hans önskningar för fäderneslandets bästa voro rena; hans magt ingen.
Det goda hjertat gaf mer sin pregel åt hans handlingar, än magtbegäret.
Såsom konung stäld emellan rådets vidgade myndighet och sin gemåls snille och ärelystnad, bleknade hans egen purpur bort.
Fram till folket, huru hårda de former än voro, emellan hvilka försynen stält honom, trängde likväl hans vänliga väsende.
I ordets vackraste bemärkelse motsvarade han begreppet af en god familjefader.
“I den fromhet, som utgjorde hans karakter, lyste”, yttrar en af hans biografer[1], “all den enfald, som kunde trankilisera den frihets ömmaste nation.”
“Ingen monark var mer egnad att genom folkets kärlek förvärfva sig en utvidgad magt”, yttrar Geijer, “ingen mindre att våldsamt tillrycka sig den.”
Sådan, som han visar sig i sina handlingar, visar han sig äfven i sitt yttre väsende. Man igenkänner samma pregel.
Hans utseende, intagande och förbindligt, saknade kraft. Undersätsig och medelmåttig till sin växt, egde hans ansigte denna fylliga vänlighet, som angifver godhet, men hvarken skarpsinnighet eller beslutsamhet. De blåa ögonen saknade allt verkligt lif. Utan att vara majestätisk, var hans gång behaglig.
En af hans gunstlingar påstod, att han såg nådig ut, till och med på ryggen.
Med en godhet, som trängde till hjertat, helsade han folket, som samlat sig på kajen. Den tillgifvenhet, det hyste för honom, yttrade sig i ett långvarigt bifallssorl. Huru belåten glänste icke också nu hans blick! Intet smycke i hans krona var honom så dyrbart, som folkets kärlek.
Slupen hade under tiden urladdat sin dyrbara last. Kavaljerer och damer rörde sig om hvarandra, alla glada och uppfriskade efter den angenäma utfärden. Konungen tog vägen åt slottet. Det var ett praktfullt, ett rikt, ett gladt tåg, en lefvande solfjäder af skönhet och rikedom omkring honom.
Daniel anlände till bryggan just i det ögonblick konungen steg i land.
Äfven på honom gjorde det milda och vänliga i monarkens väsen ett lifligt intryck. Men prakten i det hela bländade ändock mer hans blick. Med vaknande äregirighet afundades han hvar och en.
— Jag måste blifva soldat, tänkte han ånyo. Ja, ja, soldat!
Hans hjerta klappade häftigt vid blotta tanken derpå.
Men på en gång stannade blodets hastiga lopp i hans ådror — kinderna bleknade — en lätt darrning ilade genom hans leder.
Bland hofdamerna hade han upptäckt ett blondt, mildt, ljuft ansigte; allt annat på jorden bleknade bort i hans själ inför det. Men huru mägtigt hon än anslog hvarje hans känsla, sönderföll han dock icke nu i ett svall af regellösa fantasier, som förr. I hans tankar hade han nu fått ett mål för sitt lifs verksamhet, och derigenom äfven begrepp om sig sjelf. En manlig känsla hade intagit honom. Han hade liksom fått ett säkrare fotfäste på jorden, än han förut egt.
Daniel kunde icke slita sina ögon ifrån den blonda, vackra varelse, som så uteslutande beherskade honom. Ingen af hennes rörelser undföll honom. Hvarje blick, som hon kastade omkring sig, samlade han upp och gömde i sin själ.
I detta ögonblick passerade hon förbi honom, hon vände sig åt honom — hon helsade — helsade med intagande förbindlighet.
Blodet hos Daniel kastade sig våldsamt åt hans hufvud. Hans kinder färgades af en högröd purpur. Icke längre mägtig sig sjelf, skulle han måhända kastat sig ned framför hennes fötter, om icke i detsamma en stark hand knuffat honom bakifrån så våldsamt åt sidan, att han stupade på näsan.
Daniel kände sig mera förkrossad af det smäleksfulla i sin ställning, än af slaget. Hämndkänslan, hitintills obekant, vaknade på en gång upp till full kraft.
Då han åter stod på sina ben, knöto sig oemotståndligt hans händer, och han beredde sig att straffa den, som förolämpat honom. Men hans armar sjönko åter till sidan. Hon — blondinen — kastade ju i detsamma en blick, full af hjertats skönaste oskuld, men på hvem, det var icke på honom.
Det var på den man, som nyss fält honom till marken.
Daniel rasade och kände sig på samma gång slagen. Det var således på honom, hon hade helsat öfver hans axel. Och den lycklige hade kastat honom åt sidan, för att sjelf komma fram.
Delad emellan afund och hat, betraktade han mannen.
Så oangenämt det intryck var, som denne gjorde på Daniel, så angenämt var dock i sjelfva verket hans utseende.
I hans ansigte låg så mycket lugnt allvar, redbarhet och sans, så mycken sann viljekraft och beslutsamhet. Emellan ögonbrynen rynkade sig ett drag af stränghet, men ur ögonen strålade förstånd och mildhet. De bleka dragen lifvades vid blondinens blick. Öfver läpparne, hvilka krusades af ett godt småleende, hvilade ett intagande behag.
Flärdlöshet och sanningskärlek tycktes framför allt utgöra hufvuddragen hos honom.
Man såg tydligt, att hans hjerta var fullt af förtröstan och mod, att hans arm var fast.
Konungen hade redan nått fram till slottet, åtföljd af den brokigt vimlande omgifningen.
Mellan främlingen och blondinen vexlades ännu en blick; derefter försvann hon i konungens svit, hälften rodnande, hälften leende.
Den okände, bleke mannen stod qvar. Hans blickar tycktes icke vilja släppa henne, de följde henne med en oro och längtan, som endast den varmaste kärlek kan ingifva.
För allt pris i verlden ville Daniel icke förlora honom ur ögnasigte, innan han fått veta hvem han var.
Nere vid stranden stodo ännu några af konungens följe qvar, inbegripne i ett samtal.
Af dem igenkände Daniel endast en enda, nemligen grefve Hård, öfverste vid konungens lif-drabanter.
Efter att under flere år med den största utmärkelse hafva stridt i general-staternas armé, anförd af furst Waldeek, emot fransmännen, under fältmarskalkens af Saxen befäl, hade han återkommit till Sverige. Ryktet om hans äfventyrliga tapperhet och mod hade gått före honom till fäderneslandet.
Allmänheten kände hans bedrifter; — det var tillräckligt skäl för att äfven taga reda på hjelten. En krigare kunde icke heller ha en förträffligare hållning. Hvar och en måste beundra hans smidiga och starka, hans proportionerligt välbygda och krigiskt härdade gestalt. Som han stod der, vände han sig till hälften bort, så att blott profilen föll i ögat. Pannan var bred och hög: kraft och mod, omdöme och beslutsamhet tycktes der hafva beredt sig ett eget hem. Den något krökta näsan, den litet utstående hakan och de svällande läpparne angåfvo stolthet och befallande värdighet, sjelfständighet och lefnadsfriskhet. Folken hafva sina gunstlingar, lika väl som hofven. Grefve Hård var bådas. Ett manligt väsende, förenadt med ridderlighet och tapperhet, vinner lätt på sin sida våra hjertans skönaste dotter, beundran.
När samtalet slutade och gruppen begaf sig efter konungen, såg Daniel, huru den okände hastade fram till grefven.
Grefve Hård öppnade med ett gladt utrop sina armar emot honom.
— Välkommen hem, Puke, utropade Hård, hjertligt åter välkommen till slägt ooh vänner! Jag menar att fädernejorden smakar väl, sedan man pröfvat utlandet. Välkommen, tappre vän! Huru befunno sig vapenkamraterne derute?
Daniel hade hört nog. Mannens narin var Puke. Med ett uppror inom sig drog han sig blek tillbaka. Det orediga missnöje med sig sjelf och verlden, som på en tid slitits om honom, återkom med fördubblad kraft. Huru hatade han icke samhället, som ordnat så mycket öfver honom och stält honom sjelf så lågt! Från allt, som egde hans beundran, som födde längtan och åtrå i hans själ, tyckte han sig vara förskjuten.
Stora inre strider pröfva likväl icke allenast menniskan, de gifva henne äfven mycket, derest hon består profvet. Utan denna andens tvekamp med de mörka magterna i vårt bröst, skulle icke så mycket härligt uppblomstra i hjertat, icke så mycken styrka och kraft utveckla sig i vårt väsen. Den, som består profvet, går alltid bättre och fullkomligare ur hvarje strid.
— Mod, Daniel, ropade också slutligen en inre röst till honom. Jämmer och förtviflan är feghet. Du vill högt upp och har långt — mycket långt att gå. Börja då i tid! Orediga tankar släpa bort med dig nu — än hit, än dit — förströ dig i luften, som en hand full stoft. Det måste upphöra. Viljan är född tvilling med modet. Såsom jernbandet omkring de lösa laggarne, måste jag pressa mig omkring något bestämdt mål. Gifver jag efter, känner jag, att jag skall gå under. Tager jag mitt beslut, går jag orubbligt på målet; hvem säger mig, att icke äfven jag kan nå det? Alla här i dag hafva varit krigare. Gedt, jag skall äfven blifva soldat. Jag vill och jag skall!
— Hafva alla, som jag sett här, varit krigare, rättade han likväl snart sitt eget yttrande; månne icke snarare adelsmän?
Ett kallt leende krökte härvid hånande hans läppar.
— Vår förste stamfar, besvarade han sig sjelf, utträdde i verlden endast med ett fikonalöf.
— Månne det icke endast är så, som hvarje verklig man utträder i den?
Det torde slutligen komma an derpå, om ej fikonalöfvet är det enda verkliga adelsbrefvet i verlden?
Sedan Daniel en gång fördjupat sig i sina tankar, hade han helt och hållet öfverlemnat sig åt dem.
Säkerligen skulle han också ännu ganska länge fortgått i samma begrundande rigtning, hade han icke känt en hand lägga sig på hans axel.
Då han såg upp, fann han sig sittande på en bänk vid kajen. Platsen var folktom — slupen borta — han var ensam. Framför honom stod endast en kammarpage.
— Söker icke du en syster? frågade pagen.
Daniel sprang hastigt upp, liksom träffad af en förebråelse.
— Min syster, jo, jo! Hvar är hon?
— Följ mig!
Daniel betraktade med förundran den granna, vackra pagen. Ännu mera förundrad blef han, då hans ledsagare förde honom in i slottet och soldaterne — i stället för att stänga vägen med gevärskolfvarne — gjorde honnör, visserligen icke för honom, men ändå för hans följeslagare.
- ↑ A. Hamilton. Manuskript.