Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 10
| ← Creutz och Ehrenpreis |
|
Minnenas magt. Duellen. Puke lemnar fäderneslandet → |
TIONDE KAPITLET.
Schedvinska familjen.
— Du sade således, Clara, att du träffade den der Amanda på Drottningholm?
Frågan framstäldes icke utan en viss bitterhet.
— Ja, min mor, det gjorde jag.
Clara log deremot, då hon svarade; men det var också för tjugonde, om ej trettionde, gången, som modren återkom till samma spörjsmål.
— Och hon kände igen dig genast, hon, den förnäma damen, gubevars?
— Äfven det, min mor.
Leendet försvann icke ur Claras ansigte; det var samma fråga och i samma ordning för fyrationde gången.
— Och hur såg hon ut nu? Fullväxt och vacker, kan jag tänka; det faller alltid på sådana der's lott.
— Ack ja, hon var så vacker, så vacker, mamma, och så väl klädd sedan.
— Amanda är nu — låt mig se — hon är född sjuttonhundradetrett — men det är omöjligt att hålla sina tankar tillhopa — hör du, hur Alexander nu åter går på i smedjan — alldeles som om han vore rasande — han skall taga lifvet af mig.
Ljudet af en släggas jemna gång ljöd härunder ganska taktmessigt från gården.
Gå ned och bed Alexander, att han åtminstone bultar litet saktare.
— Strax, mamma, strax. Jag skyndar.
Gladt och lätt, som en fogel, som lemnar sin bur, hoppade Clara ut genom dörren.
Fru Schedvin var en äldre qvinna. Hennes utseende var skarpt, men icke utan en viss vördnadsbjudande anstrykning. Utrustad redan från yngre åren med rätt höga tankar om sig sjelf, hade hon gått fram sin bana alltid något för mycket endast och allenast för sig sjelf. I sitt äktenskap, ej mindre än i lifvets andra förhållanden, hade hon alltid haft sin egen mening och sin egen tro. Man kunde icke förneka henne ett godt hufvud; deremot var det tvifvelaktigt, huruvida hon egde ett godt hjerta. Men om det goda förståndet äfven skänker jemnvigt och framgång i många verldsliga strider och bestyr, förmår det icke att alltid gifva åt lifvet verklig lycka, den lycka, som är sällhet inom oss och trefnad utom oss, hvilken endast utvecklar sitt mägtiga inflytande ur det goda hjertats djup. Genom lynnets oegentlighet hade fru Schedvin stött allt för många ifrån sig, för att någonsin hafva erfarit hvad sann kärlek och vänskap ville säga, och hvad hon icke lärt känna, aktade hon äfven föga. Men följden blef också retlighet och misstänksamhet. Alldenstund hon aldrig gått till råds med sitt hjerta, utan blott med sitt förstånd, hade det ständigt visat sig så för hennes blick, att hon alltid hade rätt och alla andra orätt. Med bittert missnöje såg hon derför ut öfver verlden. Framför allt blef hennes egen, numera aflidne man ett föremål för hennes ogillande. Han förslösade husets tillgångar, påstod hon — ehuru han öfverlemnade hvarje behållen skilling åt henne; han vanvårdade barnen — ehuru han älskade dem af hela sin själ; han visade henne aldrig någon uppmärksamhet — ehuru hon fick allt, hvad hon önskade och ville; det var han, som jagade bort vännerna ifrån henne — ehuru han alltid med den mest förekommande artighet bemötte dem. Allt, hvad han gjorde, yttrade eller ville, blef, med få ord, endast föremålet för spetsfundiga motsägelser, ledande till ovilja och gräl. Slutligen vaknade äfven svartsjukan hos henne, och ehuru hon sjelf med förakt bestred den — ett förakt, som ännu mera ökade det kränkande — förlorade hemmet för mannen all trefnad, och mycket, hvarför hon förut orättvist anklagat honom, blef småningom nu verklighet. Han började söka ute, hvad han saknade hemma, men drogs dock ännu länge, ständigt ångrande, tillbaka af sina pligters magnetiska dragningskraft. Men det sönderslitna hemmet stötte honom fortfarande bort ifrån sig. Så gick familjen sitt förderf till mötes — en cession följde — han dog af sorg och hon lefde, tröstande sig med den tron, att hon gjort allt för husets bestånd, men icke förmått något emot mannens fördömliga ovanor.
— Du vet icke ännu, du, Amanda, mumlade hon, så snart Clara försvunnit genom dörren, att det finnes någon, som hatar dig. Men hvad du än må blifva, en gång skola vi träffas.
Clara var snart på gården.
Gårdsplanen är ganska stor och rymlig. På ena sidan stå tvenne dörrar uppslagna och dånet af en på städet tätt fallande slägga förkunnar att en smed der uppslagit sin verkstad. Midt emot, på andra sidan, ser man en liten med staket omgifven blomsteranläggning, hvari ett ensamt träd höjer sina grenar upp emot ett litet fönster, för hvilket de hvita gardinerna voro nedfälda. På en af grenarne, som nästan når ända fram till fönstret, hänger en fogelbur, hvari ett par kanariefoglar hoppa och qvittra.
I smedjan voro tvenne personer sysselsatta. Den ene var en kraftfull, ung man, som med släggan i den ena handen och vändtången i den andra, hamrade på ett glödgadt jern, hvilket, för hvarje slag, som träffade, kastade fräsande eldflagor omkring sig. Sotig, som han var, kunde man icke rätt bedöma hans utseende, men elden lyste icke starkare ur ässjan, än ur hans ögon, och sjelfva jernet böjde sig såsom bly för styrkan af släggans fall. De uppvikna skjortärmarne visade armarnes hela muskelstyrka, värdiga en atlet. Den andre stod vid skruf- eller filbänken, afputsande och polerande tvenne pistoler. Han var klädd i lifgardets släp-uniform.
— För tusan pocker, Daniel, yttrade mannen vid städet, under det han interpunkterade sina ord med släggans klangfulla slag, det är dock alltid en rigtig lust och glädje att låta arbetet gå undan. Min själ, jag nån'sin finner mig så väl till mods, som då jag gör nytta. Men så tänker jag äfven att arbetaren är värd sin lön.
— Rigtigt så, Alexander; men om någon blir sin egen lyckas smed, så blifver det väl du.
— Säger du det, Daniel? För pocker i våld, jag önskade att Clara också en gång ville säga så med.
— Syster min är en toka, du.
— Men en toka, i hvilken jag för hvarje dag blir allt galnare och galnare. Vet du, jag har funderat ut ett sätt att få släggan att rigtigt löpa fort i min hand.
— Nå-å …
— Jag tänker på Clara, och så klappar hjertat i bröstet allt hastigare och hastigare — och för hvarje slag der — så slår släggan också sitt. Det är fan till flicka, Daniel.
— Du är också fan till karl, anmärkte Daniel, småskrattande, så att ni i det fallet nog passa för hvarandra.
— Men en anmärkning har jag ändå att göra emot Clara.
— Låt höra den, Alexander.
— Det är en fördömd anmärkning; hon bara skrattar åt mig.
— Vid sjutton år skratta alla flickor. Alexander. Det har jag märkt på hvarenda en. Men så der, tillade han derefter, nu menar jag pistolerna äro så blanka, som ett spegelglas. Tror du, att grefve Creutz nu blir nöjd med dem? Han sade att hin håle skulle taga mig, derest de ej blefvo …
Alexander kunde ej annat än skänka sitt bifall åt pistolerna; men ämnet roade honom ej. och han tog derför åter strax upp det, som uteslutande sysselsatte hans tankar.
— Men kan du säga mig, hvar syster din håller hus i dag. Jag har emellanåt kastat mina blickar till fönstret dit upp, men ännu har hon ej dragit ifrån gardinerna. Det enda lif jag sett till der har varit de små, hoppande och qvittrande lergökarne i buren. Hon är väl icke sjuk heller?
— Så länge man orkar skratta, är nog helsan god; men vár mor, Alexander, är skrabbig, och då tål hon sig icke sjelf en gång, som du väl vet. Ända sedan Clara och jag voro vid Drottningholm, har hon varit svårare än någonsin. Jag tror hon icke tyckte om att jag blef soldat, men af en soldat kan blifva en korporal och af en korporal en general. Vet du, jag tänker också blifva det.
— Du? För necken i våld, det önskar jag ej.
— Hvarför icke?
— Derför att en smed icke gerna kan blifva gift med systern till en general.
— Icke farligt, du. Det är långt härifrån till månen, och ej stort mindre ifrån soldaten till generalen. Innan jag hinner fram till målet, kan du hinna att gifta dig hundrade gånger. Jag skulle önska att jag hade ett närmare mål, emedan jag då hunne det förr.
— Du är äregirig, Daniel, du vill upp och fram. Nå, det är godt! Sådant folk har alltid hjertat på rätt ställe; men säg mig, du, har du ännu aldrig älskat någon? Jag tror att du är kall, som is.
Daniel stannade i sitt arbete.
— Kall, som is, upprepade han derefter; du bedrager dig; jag är het, som glödgadt jern. Men jernet och isen äro ju båda två hårda. Låtom oss icke tala derom. Se der kommer Clara.
Vid åsynen af Clara lade Alexander ned sin slägga, och det blef för en stund tyst i smedjan.
— Tjenare, mamsell, helsade henne Alexander. I dag har ni varit så rar att få se, som stjernan bortom molnet. Edra fönstergardiner, som jag skulle ha lust att rifva i stycken, ha ej lättat på sig en enda gång. Tänker ni helt och hållet att stänga in er, mamsell? Pocker i våld, då flyttar jag bums härifrån.
— Det passar sig då alldeles förträffligt, menade Clara, emedan jag just nu är här, för att bedja er göra det.
— Huru? Ni vill att jag skall flytta?
— Skulle jag ej det? Ni är ju den bullersammaste menniska i verlden. I ert grannskap får man icke frid hvarken natt eller dag. Mamma har just bedt mig gå hit och …
— Anmoda mig att flytta.
— Förstås att det alltid vore det bästa; men låter det sig icke göra, så kan ni väl ändå låta bli och bulta så der förskräckligt. Det är ju alldeles, som om en åska ginge.
— Hårdt emot hårdt, mamsell, blir buller och oljud af. Jag kan, necken i mig, ej draga en silkesvante på släggan. Men såg mig allvarsamt, vill ni verkligen att jag skall flytta härifrån?
— Ja visst. Alexander. Ni kan väl förstå att jag också vill ha frid i huset. För öfrigt är ni — så …
— Hvad är jag, mamsell? Var så god, ni behöfver icke med mig hafva tand för tunga; jag tycker om rent spel — jag är så, sade ni — hvad är jag då, om jag får fråga?
— Så sotig, Alexander, så sotig.
Clara höll just på att skrattande taga till flykten, och Alexander att återigen gripa efter släggan, då ett ovanligt stoj och oväsende hördes utifrån gatan. Svordomar och hotelser, skrattsalfvor och skrik ljödo om hvarandra. Det var tydligt att en större folksamling under oreda och sorl närmade sig.
— För pocker i våld, anmärkte Alexander, hvad vill det. der säga?
— Tyst, inföll Daniel, tyst!
I detsamma kastades porten till gården med häftighet upp.
Daniel och Alexander hastade ut, för att efterse hvad som var å färde. Clara smög sig nyfiken och rädd i deras fotspår. I portgången mötte de en af konungens betjening — löparen Anton Ernst Angel — men till den högsta grad öfverlastad af starka drycker, något, som var ganska vanligt med honom. Hans rusiga belägenhet hade samlat folket omkring honom, och ehuru en och annan af detsamma icke sällan sjelf hemfaller under fylleriets galenskap, ingaf dock åsynen af en full hof-lakej en icke så liten segerglädje. Speglosor och groft skämt saknades icke heller. Men ehuru Ernst — som löparen gemenligen benämndes — knappast kunde gå, tyckte han dock sjelf att hela hofvet — konungen och drottningen deri inberäknade — på det högsta kränktes af förolämpningarna emot honom, och på hvarje speglosa, man kastade åt honom, svarade han med en dundrande kött-ed, bedyrande att hans majestät sjelf skulle hämnas. Men ju mera han svor derpå, desto mera växte åtlöjet. En sak stod likväl klart och tydligt för hans minne, nemligen det ärende han hade att uträtta. Allt emellan svordomarne frågade han också efter det hus, der en fru Schedvin skulle bo, och folket var i detta fall nog beskedligt att leda honom till sitt mål.
Då Schedvin och Alexander nalkades, hotade han ännu med knutna händer folkhopen, som hade sin lust af hans förvirrade tillstånd.
— Om ursäkt, tilltalade honom Alexander, som trodde att han endast ville taga sin tillflykt dit, vill herrn undvika folket, så skall jag stänga porten.
— Folket — folket — tror ni jag bryr mig om folket? Jag är konungens och drottningens löpare och tar icke ett steg för någon annan än dem. Sapperment, sa' kung Carl den tolfte, då han tog in Bender. Jag är ingen harskramla, som springer för sådana der stöflar. Konungen skall hämnas mig — han skall sätta på sig kronan och komma hit och slå er med spiran i nacken allesamman. Det skall ej gå af för hackor att förolämpa en löpare. Vet ni hvad en löpare är? Jag skall säga er det, ert slödder, edra galgfoglar, edra genombitna skälmar, en löpare är, vet det edra himla-hundar, en man, som är lika god, som någon annan.
För att göra slut på oväsendet, slog Alexander igen porten, under det att Daniel kastade jernbommen för.
— Lugna er nu, bad Alexander derefter; folket skall ej mera ofreda er. Var god och säg, om vi kunna på något sätt stå er till tjenst.
— Ofreda mig — stå mig till tjenst — karl, ni ser ut att vara en förnuftig menniska, var god och tag mig under armen.
När Ernst ej mera retades af folket och han vid Alexanders arm kände att han stod stadigt, togo hans tankar en annan vändning.
— Hör nu, min sotige vän — min förträfflige vän — min — min — hvad är det ni heter, kamrat?
— Alexander, herre.
— Alexander, ja så, Alexander — det var ju en Alexander, som tog in stora Mogul, och nöp Da — Darius i näsan. Det var väl inte ni heller?
— Jag frågade er, jag, afbröt honom Alexander, om vi kunde vara er till någon tjenst.
— Tjenst — tjenst — nu påminner jag mig — det vill säga, här bor ju en fru Schvalin — Scherin — Schalin.
— Ingen med det namnet, inföll Daniel, men min mor heter Schedvin, ifall ni söker henne.
— Hvad hette hon, sa' ni? Sched — sked …
— Schedvin.
— Det är rigtigt, min gosse, alldeles på pricken. Hvar bor gumman? Jag är en diplomat, ett ordentligt diplomatarium. Framåt marsch! Håll mig bara under armen.
Daniel och Alexander funno det dock mindre passande att i hans tillstånd föra honom till modren, utan togo de honom i stället med sig till det rum, der de i många år bott, med nästan broderlig vänskap, tillsammans.
Inkommen der, sjönk han ned på en stol.
— Har jag ingen magt, jag, säger ni? Kungen är en beskedlig karl; med honom gör jag hvad jag vill, jag trampar svarfstolen, jag — snurr — snuurrisnurr — han bara svarfvar, han. Drottningen är litet ond af sig, men så gör hon inte ändå hvad jag vill. Var så god och låt bli och se på mig! Tror ni jag är ett föremål, kanske? Men tyst, så ska' ni få höra något — senaten — carambolage.
Och dermed sjönk han nickande tillbaka i stolen.
— Carambolage.
— Han somnar, anmärkte Daniel.
— Om han har något att tala vid fru Schedvin, tillade Alexander, är det bäst att han förut sofver ruset af sig.
Alexanders och Daniels verldserfarenhet var, med afseende
på hofvet, icke större än Claras. Ingendera drog i betänkande
att antaga för godt, hvad Ernst pratat.
Clara skyndade sig också till sin mor, för att underrätta att en af deras majestäters egna löpare sökte henne, och, som det ville tyckas, i ett ärende från drottningen, om icke från konungen sjelf.
Ehuruväl familjen var fattig och ringa, egde den hvarjehanda minnen af anmärkningsvärdare art, hvarpå från äldre tider — det vill säga från mannens tid — fru Schedvin någon gång med en icke så liten stolthet anspelade. Tilldragelsen på Drottningholm var ett nytt blad i denna minnesbok, ehuruväl hon mottagit underrättelsen derom med en viss bitterhet, liksom den hade upprifvit ett illa läkt sår i hennes hjerta, om hvars rigtning läsaren fått någon, om äfven ganska obetydlig, hänvisning i den ovilja, hon redan yttrat emot Amanda. Löparen Ernst's oförmodade besök var nu återigen en tilldragelse, som till lika grad väckte halfslocknade inbillningar, nyfikenhet och förundran.
Endast fru Schedvin rynkade likgiltigt på sina skarpa ögonbryn.
— Min son har räddat sjelfve kronprinsens lif, och så har man ingenting annat att gifva honom, än en soldat-uniform. Alla tider äro sig lika, endast otacksamhet genomgår dem. Hvad vill den der löparen? Kanske gifva mig några riksdaler?
— För all del, tyst, min mor; han kommer här.
Efter en timmes sömn hade Ernst återfått så pass mycket förstånd, att han temligen väl visste hvad han hade att göra, oaktadt rusets dimmor till en del ännu hvälfde sig öfver hans sinnen.
— Således, yttrade han, således är det der fru Schedvin. Är det ba — bar — bara säkert, det?
Fru Schedvin gaf honom en skarp och genomträngande blick.
— Är det säkert, det? upprepade hon. Hvad menar ni dermed, min herre?
Det ofördragsamma i hennes lynne stälde henne äfven nu i en fiendtlig ställning till löparen.
Ernst rätade på sig; det var nästan som hade han fått en liten näsknäpp.
— Låt mig höra, tillade fru Schedvin, hvad ni vill?
Med tanken på Drottningholms-äfventyret förmodade både Clara och Daniel att besöket egentligen rörde dem och voro rätt nyfikna att erfara hvad det gälde.
Fru Schedvin, som icke rört sig från sin plats, satt stel och rak, nära nog utmanande.
Men äfven under ruset ansåg sig Ernst böra vara en obesvärad hofman och, utan att besvara frågan, sköt han en stol fram till den, hvari fru Schedvin satt, och slog sig derefter helt beqvämt ned.
— Min fru, yttrade han.
Den, som är full, är sällan i sina egna tankar en obetydlig karl.
— Min herre …
— Deras majestäter konungen och drottningen, fortsatte Ernst, hafva alltid visat mig mycken nåd.
Ernsts högtidliga sätt att börja sin beskickning ingaf till och med fru Schedvin en viss respekt.
— Hofmarskalken, friherre Jacob Gustaf Horn är min ende förman, fortsatte han, jag kan nästan säga vän, emedan han ej umgås med någon så mycket, som med mig. Men hvar var jag nu? Jo, det var sant, der, hvarest deras majestäter icke sjelfva infinna sig, der infinner jag mig.
Ernst omgjordade sig med så mycken kunglighet, som möjligt; det var också ett sätt att göra sig vigtig.
— Jag har blifvit skickad hit, min fru. Ni skall hafva en dotter.
— Till saken, min herre. Jag har en dotter.
Vid denna vändning i Ernsts framställning kände sig fru Schedvin åter på egen botten.
— Hofmarskalken. friherre Horn, har i drottningens namn befalt mig, att anmoda er dotter att inställa sig på slottet i öfvermorgon, klockan tio.
— Att inställa sig på slottet?
Vid detta tillkännagifvande kunde till och med fru Schedvin ej undertrycka sin öfverraskning. Clara både förskräcktes och gladdes, hon förskräcktes vid tanken att möjligtvis någon ny undersökning rörande händelsen på Drottningholm skulle kunna förestå, och hon fröjdade sig åter deröfver att ännu en gång få se sig om i de vackra och praktfulla rummen.
I den sinnes-beskaffenhet, hvari Ernst befann sig, var det väl osäkert om man rigtigt fick taga honom på ordet; ingenting kunde åtminstone hindra honom att nu gifva saken hvilken färg han behagade.
Fru Schedvins begär att i allmänhet motsätta sig alla förslag, som framstäldes från andra, gjord sig dock äfven nu gällande.
— Får jag fråga, anmärkte hon också, i hvad afsigt min dotter tillkallas?
— Jag tror att hennes majestät vill taga någon vård om flickan; det är en liten plats ledig …
Det behöfdes icke mer, för att väcka hennes hela förtrytelse.
I anbudet såg hon ett intrång i sina moderliga rättigheter.
Hennes själ fattade eld emot ett så vårdslöst sätt att framställa en sådan önskan.
Hon kände sig i detta ögonblick icke blott mägtigare än drottningen, utan äfven förolämpad.
— Clara skulle förflyttas i tjenst der — hon — min dotter — det sker aldrig — jag kan ej vara utaf med henne.
— Ni skulle ej vilja tillåta det?
— Aldrig — aldrig.
— Drottningens nåd …
— Aldrig.
Hennes tvära och bestämda vägran gjorde ett obehagligt intryck, ej mindre på Ernst, än på Daniel och Alexander.
Ernst blef nykter.
Daniel insåg hela fördelen af systerns förflyttande till slottet. Det var mera än han någonsin vågat drömma om, det var ju en länk emellan honom och …
Han suckade ej mer härvid, hans panna lade sig i stället i rynkor.
För Alexander var deremot anbudet ett hårdt slag. Vid tanken att Clara skulle försättas i en annan ställning, helst i en sådan, som nu ifrågakommit, höjdes hans kraftiga bröst af en djup suck; men han var likväl både allt för redlig och höll äfvenledes af Clara allt för upprigtigt och innerligt, för att icke önska henne så mycket godt, som möjligt.
Clara sjelf visste icke hvad hon skulle tänka. Anbudet föreföll henne på en och samma gång både oroligt och roligt.
— Min mor, yttrade Daniel, ni kan ej neka att efterkomma drottningens vilja.
— Jag nekar.
— Bästa fru Schedvin, talade Alexander, kom ihåg att det är fråga om er enda dotters lycka.
— Befatta er icke dermed, min herre. Hennes lycka är att vårda sin mor.
Då Alexander bad för Clara, slog flickan upp sitt vackra öga och såg forskande på honom. Hennes bröst höjde sig, en täck rodnad drog sig öfver hennes kinder.
— Ack, min mor, återtog Daniel; betänk hvilken ära för er, en ära, som säkerligen skulle komma med många välsignelser till ert hus och er familj. Ni tillåter Clara …
— Jag har sagt: aldrig, och jag upprepar det.
Ingenting tycktes kunna rubba henne.
— Jag har för öfrigt ett ganska giltigt skäl för mitt afslag, fortfor hon. Kom hit, Clara. Svara mig upprigtigt, vill du öfvergifva din mor?
På en sådan fråga finnes för en dotter icke mera än ett svar.
Clara var en glad och god flicka; glädjen vinkade henne till slottet, pligten, om icke hjertat, höll henne qvar hos modren. Hon tvekade icke om svaret; men det kostade ändå på.
— Så länge ni lefver, min mor, önskar jag helst att förblifva hos er.
Det klagande i rösten susade som en suck bredvid orden, men en tröst tycktes hon dock ega; derpå tydde åtminstone den blick, som hon gaf Alexander.
Alexander andades ut, liksom en börda fallit från hans bröst.
— Hon blifver då här, tänkte han.
Men Ernst förmådde icke längre tiga. Han ville icke hafva den skammen att återkomma till sin chef hofmarskalken och friherren och tillkännagifva att han misslyckats i sitt, som han ansåg det, statsvigtiga uppdrag.
— Ni afslår således det anbud, min fru, som jag har haft äran framföra?
— Jag afslår det.
— Jag får säga er, min fru, att detta ert afslag skall ingifva hofvet ett ganska ringa begrepp om ert förstånd.
— Derom bryr jag mig alldeles icke om, man må tänka om mig, hvad man vill.
— Men ni förolämpar hofvet, min fru.
— Jag förolämpar ingen, men jag har min egen vilja.
Fru Schedvin blef allt skarpare och skarpare i sina uttryck.
— Ni förvånar mig, min fru, fortfor likväl Ernst; jag har på deras majestäters befallning besökt ganska många hus och uträttat hvarjehanda ärenden, men ej blitvit emottagen på något ställe så, som här. För några år sedan besökte jag baron Pechlin i ett nära nog dylikt ärende, som nu, och han emottog drottningens begäran med den underdånigaste tacksamhet och förde sjelf sin dotter till slottet.
— Pechlin?
— Som jag säger, min fru, baron Pechlin.
— Ni menar hans fosterdotter, Amanda; ni menar ju henne.
— Just henne, min fru.
Fru Schedvins utseende förändrades härunder. Ögat blef ej mindre skarpt, men hon lutade ned hufvudet, hon tycktes betänka sig, öfverlägga.
— Amanda, ja! Det är ganska sant, hon är anstäld vid hofvet. Svara mig, min herre, svara mig, hvad är hon nu för slag?
— Kammarfru hos drottningen.
— Kammarfru — kammarfru …
För att döma af den hastiga skiftning, som visade sig i fru Schedvins ansigte, måste äfven en hastig inre rörelse försiggått inom henne.
— Hvarför icke, talade hon nu, ehuru mera för sig sjelf, än till dem, som omgåfvo henne. Det vore rätt, ha, ha, ha! Nåväl då …
Hon vände sig emot Ernst.
— Clara skall inställa sig. Jag lofvar det. Hon skall komma.
— Men, min mor, bad Clara, jag stannar helst hos er. Hvarföre …
— Icke ett ord, Clara. Du måste. Jag vill det.
— Tack, min goda mor, inföll Daniel, som ville taga fasta på hennes löfte, tack!
Alexander tryckte blott Claras hand. Han kunde icke få något ord öfver sina läppar.
— Lycka till, frampressade han likväl slutligen, och farväl!
Ernst rätade upp sig. Han ansåg sig hafva genom sin vältalighet vunnit en lysande seger.
— I öfvermorgon infinner ni er således på slottet, mamsell. Ni kan fråga efter mig och jag skall presentera er för hofmarskalken. Var öfvertygad, min lilla vän, att ni alltid kan lita på att ega mitt beskydd.
Derpå reste han sig upp, bugade sig med så många hofmannakrumbugter, som möjligt, och aflägsnade sig.
Alexander och Daniel dröjde ej heller länge qvar.
Alexander begaf sig till smedjan, men släggan gick ej mera med samma fart. Daniel stoppade pistolerna i fickan och hastade till löjtnanten, grefve Creutz.
— Kom hit, Clara, tilltalade modren henne. Jag har
något att säga dig.
Clara satte sig vid hennes sida.
— Du känner Amanda, min flicka?
— Som mamma vet, det gör jag.
— Om du nu skulle komma att på något sätt blifva anstäld på slottet, så önskar jag att du skall taga rigtigt reda på den der Amanda.
— Ni vill att jag skall söka att blifva rigtig vän med henne?
— Å-nej, jag säger just icke det. Vänskap finnes sällan eller aldrig emellan qvinnor, åtminstone icke mer vänskap, än att de med god smak kunna beröfva hvarandra deras män eller fästmän, i fall det så faller sig. Men jag önskar att du följer henne med din uppmärksamhet, allra helst om hon älskar någon och är älskad tillbaka.
— Ack ja, mamma, nog skall jag vara uppmärksam emot henne; jag håller rätt mycket af Amanda.
Modren kunde ej tillbakahålla en axelryckning af otålighet, och det bistra uttrycket mellan ögonbrynen återkom.
— Du är ett barn, Clara, yttrade hon. Vet du hvem Amanda är?
— Hvem Amanda är, mamma? Hennes föräldrar …
— Du tror dig hafva känt dem? Icke sant, du tror det?
— Nå-ja, mamma, de bodde ju här i huset för många år sedan. Amanda och jag brukade då leka med hvarandra. Ack, vi hade då så roligt, så roligt.
— Amanda har aldrig haft några föräldrar, Clara, aldrig. Jag känner det der, jag. Hon är endast ett hittebarn, förstår du, ett namnlöst hittebarn, som baron Pechlin tagit vård om. Så länge han likväl var ungkarl, kunde han icke hafva flickan hemma i sitt hus, utan ackorderade in henne hos dem, som här gingo och gälde för att vara hennes föräldrar. Först sedan baron Pechlin blef gift, tog han hem flickan till sig, och du skall nu återse henne. Men — ser du — jag har mina egna skäl att önska veta hvad hon har för sig, och sedan du nu blifver i tillfälle att ofta sammanträffa med henne, måste du söka att rigtigt utforska henne, du begriper ju och lofvar mig det.
— Det lofvar jag, mamma.