Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 11
| ← Schedvinska familjen |
|
Riksdagens öppnande. Konungen och Drottningen → |
ELFTE KAPITLET.
Minnenas magt. Duellen.
Puke lemnar fäderneslandet.
Riksdagsfullmägtigen för Kils härad, Lars Larsson från Måsängen, hade allt ifrån den stund, då han sammanträffade med kapten Puke hos baron Wrangel, icke mera varit samme man, som förut. Han hade blifvit dyster, sluten och fundersam.
Forbus, bataljonspredikant vid Westerbottens regemente, var en verklig vän till bondeståndet. Redan befann han sig äfven i en förtroendefull ställning till ett stort parti inom detsamma. I det hela stod han i spetsen för — icke det materiella utan det intellektuella ordnandet af klubben på Holländska Dün. I politiken kunde man säga, att han var en svärmare. Med eldig själ uppfattade han på en och samma gång det å ena sidan rent monarkiska och å den andra det rent nationella i statens behof. Men deremellan ville han ej veta af någonting. Han uppstälde menniskans organiska väsende såsom typ för samhället. Ett hufvud, som styrde, och ett organiskt helt derunder, som visste att för sitt finnande utkräfva sina rättigheter. Det fans tro i hans politiska bekännelse, emedan den hade sammansmält med hans religiösa förtröstan. Liksom den enskilde böjer knä för en högre guddom, måste äfven staten, såsom en enda moralisk personlighet, böja sig inför densamma. Hans uppfattning af stat och kyrka kunde sammanföras i de få orden: jag hafver inga andra gudar inför dig.
Bland bondeståndets ledamöter skänkte Forbus företrädesvis sin aktning och vänskap åt Lars Larsson.
Under sådana politiska förhållanden, som de, hvilka nu togo allas lifliga uppmärksamhet i anspråk, måste hvar och en vara på sin post.
Fader Lars, som Lars Larsson gemenligen kallades, hade ej synts till på ett beramadt allmänt möte, och Forbus ämnade sig derföre till honom.
Men ett par timmar innan Forbus begaf sig åstad, mottog han ett bref från Lars, deri denne med bevekande ord anhöll om hans besök.
Lars Larsson bodde i en liten kammare två trappor upp
uti ett hus, beläget i Kåkbrinken.
När Forbus gick trappan uppföre, hörde han steg tätt bakom sig.
Dörren gick sakta upp, och Forbus inträdde.
Forbus hade väntat att finna fader Lars upptagen med att granska och studera några nyss utkomna, dagens frågor afhandlande tidskrifter; men han fann honom i stället, med ryggen vänd emot dörren och hufvudet lutadt i handen, läsande i bibeln.
Fader Lars hade så fördjupat sig i den, att han icke hört att dörren gått upp och någon inkommit.
I samma stund, som Forbus, intagen af andaktsfull aktning, fridsamt och tyst stannade på tröskeln, trädde en annan person upp vid hans sida, den, hvars steg han i trappan hört bakom sig.
De betraktade hvarandra, liksom ingendera af dem hade väntat att träffa hvarandra der.
Den senast anlände var kapten Schecta.
Fader Lars läste med hög stämma:
— “Då man siktar, så blifva sådorna qvar: alltså hvad menniskan tager sig före, lider ju något orent dervid.
Likasom ugnen pröfvar de nya krukor; alltså bepröfvar bedröfvelsen menniskans sinne.
På frukten märker man, huru trädet hafver ryktadt varit; alltså märker man på talet, huru hjertat skickadt är.
Du skall ingen prisa, utan du hafver hört honom, ty på talet kännes mannen.
Följer du rättheten efter, så får du henne och ikläder dig henne, såsom en skön kjortel.
Foglarne draga sig intill sina likar; alltså håller sanningen sig intill dem, som henne lyda.
Såsom lejonet vaktar efter rofvet; alltså griper synden på sistone ogerningsmannen.
En gudfruktig talar alltid det helsosamt är; men en dåre förvandlas, såsom månen.
När du är ibland de visa, så märk hvad tiden lida vill; men ibland de ovisa må du hållat fram.
De dårars tal är öfvermåttan förtretligt, och deras löje är icke utan synd; och de kitsla sig dock dermed.
Der man mycket svärjande hörer, der står honom håret öfver ända; och deras kif gör, att man måste hålla öronen till.
När de högfärdige kifva tillhopa, så följer der blodsutgjutelse med, och är förtretligt att höra uppå, då de hvarannan skämma.
Den, som hemlighet uppenbarar, han tappar förtroendet och skall icke sedan få en trogen vän.
Haf din vän för ögonen och håll honom tro:
Men om du uppenbarar hans hemlighet, så får du honom icke igen.
Den sin vän mister, han hafver deraf så ondt, som den, hvilkens ovän undkommer.
Likasom du släpper en fogel utom handen; alltså är det ock, när du mister din vän.
Du får honom icke igen, du behöfver icke löpa efter honom, han är för långt borta; han är undsprungen, såsom en rå utur nätet.
Sår kan man förbinda; spotska ord kan man försona:
Men den, som hemlighet uppenbarar, med honom är det ute.
Den, som blinkar med ögonen, han hafver ondt i sinnet, och låter icke vända sig derifrån.
För dig kan man väl tala sött, och lofvar fast det du talar; men på baken talar han annorlunda och förvänder dig dina ord.
Jag kan ingenting så illa lida, som densamma, och herren lider honom ej heller.
Den, som kastar en sten upp i höjden, honom faller han neder uppå hufvudet; den, som någon hemligen stinger, han sargar sig sjelf.
Den en grop gräfver, han faller sjelf deruti.
Den, som gildrar för en annan, han griper sig sjelf: den en annan skada göra vill, honom kommer det sjelf på hans hals, så att han icke vet hvadan.
De högfärdige bruka hån och spott; men hämnden vaktar uppå dem, såsom ett lejon.
De, som glädja sig, när den fromme illa går, de varda fångne i snaran; och hjertans sorg skall förtära dem, förr än de dö.
Vrede och grymhet äro styggeliga, och en ogudaktig brukar sådant.”
Då fader Lars slutade, sänkte han pannan ned mot den
uppslagna bibeln och knäppte sina händer tillhopa.
Forbus och Schecta sågo på hvarandra, öfverraskade och frågande; derefter närmade de sig till honom, en på hvardera sidan.
— Guds frid, Lars! helsade honom Forbus, under det han sakta lade sin hand på hans axel. Er själ lider, ert hjerta är bekymradt. Ännu en gång derför, fader Lars, guds frid!
Under det Forbus talade reste sig fader Lars upp med stort allvar i sitt hela väsen. Inför en målare skulle han i detta ögonblick kunnat tjena såsom modell till en patriark från forntidens vackraste dagar. Det gråsprängda, bakåt kammade håret lemnade pannan ren och fri, och manlig flärdlöshet och enkelhet voro utpreglade der. Fromhet och undergifvenhet uttryckte sig i hans lugna och stadiga blick. Men det mer än vanligt bleka ansigtet tillkännagaf, att en stor sorg måste hafva fylt hans själ med lidande. Klädd i sin hemorts okonstlade drägt och med en fullkomligt anspråksfri hållning, kunde man betrakta honom såsom en sann förebild af en svensk bonde vid denna tid.
— Ni ursäkta mig väl, mine herrar, talade han, vänd till dem båda, att jag tog mig friheten att bedja er komma hit. Men jag var icke till sinnes att kunna sjelf uppsöka er.
I den belägenhet, som Forbus funnit fader Lars, hade han fattat den föreställningen, att han var tillkallad, för att gifva honom tröst och lugn; men af Lars' helsning fann han att äfven Schecta blifvit anmodad att inställa sig, och att således här måste vara fråga om något annat.
— Som jag märker, fader Lars, yttrade Forbus, har ni kallat oss båda två hit; men jag förstår ej anledningen dertill. Ni måste förklara er.
— Var öfvertygad, herr pastor, gentog fader Lars, att jag icke skall underlåta det.
Med samma allvar, som han så yttrade sig, trädde han Schecta ett steg närmare
— Under senare tiden hafva vi en och annan gång, herr kapten, tilltalade han denne, sammanträffat hos baron Wrangel, utan att ni igenkänt mig. Ätminstone har det så förefallit mig. Men några omständigheter hafva ej heller förelegat, som gjort det af någon vigt, huruvida vi kände hvarandra eller icke. En händelse har emellertid nu inträffat, som förändrar förhållandet.
Och fader Lars trädde Schecta ännu ytterligare ett steg närmare.
— Betrakta mig, kapten, tillade han dervid; jag tror, i sanning, att ni verkligen icke känner igen mig.
Schecta sköt åter upp sina rörliga ögonbryn, hvarvid ögat vidgade sig, och det låg något på en gång både djupsinnigt och slösint i hans uppsyn.
— Jag har aldrig haft någon bekant en half timme längre än jag behöft honom. En gammal vän är en tung sten om foten, en ung är en vinge vid den. Lifvets största och bästa konst är att kunna glömma. Om hvilken tid talar ni, fader Lars?
— Om 1725 och 1730.
— 1725? Vi hafva nu 1756. Ni måste vara så gammal, som Methusalem, för att ha lefvat ända från den tiden. Den är vis, som icke kommer i håg sig sjelf så långt tillbaka, som till gårdagen. Presterna lära oss, att lifvet är blott en stund, poeterna, att det blott är en dröm. Jag tror att båda hafva rätt: lifvet är en stunds dröm, en förskräcklig dröm likväl.
Lars svarade ej genast, men utan någon förändring i sitt ansigte betraktade han Schecta, pröfvande och stadigt.
— Ni känner då icke igen mig?
— Ugglan ser ingenting på ljusa dagen. Jag har blifvit en gammal uggla. Ehuruväl vi ha den klaraste dag, kan jag ej erinra mig någonting, hvaröfver natten en gång kastat sitt svarta bårtäcke.
— Vill kapten vara så god och stiga in i det här inre rummet, yttrade Lars derefter. Kanske kan det erinra er om åtskilligt. Frukta ingenting, kapten, öppna dörren och stäng den efter er, om ni så vill.
Schecta tvekade ett ögonblick, men inträdde slutligen.
Lars Larsson stängde dörren efter honom.
— Jag förstår er ej, fader Lars, anmärkte Forbus. Hvarför har jag blifvit hitkallad? Hvarför visar ni Schecta ditin? Hvarför har ni sammanfört oss med hvarandra?
— Då samvetet vaknar, herr pastor, svarade Lars, vänder man sig gerna till en prest. Mitt har vaknat.
— Och Schecta?
— Jag tror att det är nödvändigt att nu äfven väcka hans samvete.
— Och hvarför …
— Tyst, herr pastor.
— Ni blir allt obegripligare.
— Hör, herr pastor, yttrade Lars, hör!
Ett utrop af öfvorraskning ljöd i detsamma från rummet, dit Schecta begifvit sig.
— Vid gud, fader Lars, hvad vill detta säga? Ni förvånar mig.
— Frukta ingenting, herr pastor; jag vet hvad jag gör. Låtom oss likväl begifva oss efter dit in.
Det rum, hvari de inträdde, var ett ganska litet rum. I midten deraf sted ett rundt bord, som nära nog upptog hela rummet. Omkring bordet stodo några stolar. På bordet, som var öfvertäckt med en svart duk befans en dödskalle, på så sätt placerad att den betäckte en derinom brinnande lampa, hvars låga strålade fram ur de tomma ögonhålen. För öfrigt var rummet upplyst af till antalet lika många lampor som stolar kring bordet. Fönsterluckorna voro stängda och tillskrufvade.
Nära nog sanslös fann man Schecta nedsjunken i en stol. I hans sammanknäppta händer, hvilka hvilade på bordskanten, fans ett hopkramadt papper.
Forbus och Lars ville skynda fram till hans hjelp, men det var öfverflödigt. Schecta reste sig sjelf upp. Huru olika var han likväl icke i denna stund, emot hvad vi förut sett honom! Det var eld, det var lif, det var mening i detta eljest så osammanhängande ansigte. Det förvirrade och löjliga deri hade försvunnit, och dragen voro i stället skarpa och allvarliga; det någon gång hånande och lurande ögat var nu fullt af hotande kraft; det ibland till och med dumma, paradt med slapphet och slöhet, i hans anletsdrag besjälades nu, som det ville synas, af utmanande och djerf begåfning; de buskiga ögonbrynen betäckte ej mera glasartade, långsamt rullande ögon, ur dem lyste en uthållande flamma af eld.
— Om hvilka fasansvärda minnen har ej detta rum erinrat mig, talade Schecta! I detta rum omgifva mig ännu i denna stund alla mina forna minnen. Jag igenkänner dessa anordningar, dessa stolar, detta bord. Det var här, som mina forna vänner en gång sutto. Det var på denna dödskalle, som vi svuro hvarandra obrottslig trohet och tystnad, svuro att hellre dö, tusende gånger dö, än att förråda hvarann; det var denna dödskalles flammande ögon, som stirrade på oss under våra sammankomster; det var här, som nya lampor tändes för hvarje i vår sammansvärjning inträdande ny medlem, för att med sin låga, liksom vittnande, upplysa oss andra om hans innersta tänkesätt. Och denna skrift …
Schecta kramade papperet i sin hand och en darrning skakade hans leder.
— Du minnets oändliga magt, utropade han, ännu vid grafvens rand lössliter sig ingen ur dina armar!
Hans öga irrade omkring, men stannade slutligen på fader Lars.
— Om hvilken förfärlig tidpunkt i mitt lif har ni icke påmint mig, Lars, fortfor han. En ny samhällsordnings altare, inför hvilket vi så varmhjertadt böjde knä, förvandlade sig på en gång till en stupstock. Minnet är samvetets mägtigaste språkrör; det är dess domsbasun i vår själ. Hvilket ögonblick! Hvilken fasansvärd katastrof! Minnes du, Lars; minnes du! En ljungeld liksom snuddade förbi oss och brände oss med sin flammande vinge. Huru fege voro vi icke! Huru feg var icke jag! Jag blef bränvinsadvokat inför gud, den allsmägtige, lurendrejare inför verlden, myntförfalskare inför mig sjelf. Föraktad och förbannad af mitt eget bättre vetande, har jag sedan dess irrat endast såsom en gäck och en dåre på jorden.
— Kapten, afbröt honom Lars, jag skulle icke hafva återkallat i ert minne en så smärtsam händelse ur ert förflutna lif, hade jag icke dertill blifvit föranledd af en tilldragelse, som gått mig djupt till sinnes. Jag har sammanträffat med er gamle väns son, med den unge Puke. Då trädde åter för min själ den tid, då jag var eder trogne dörrpost, en vaktande gårdvar vid er tröskel och, förlåte mig min gud, jag har mycket att förebrå mig. När den der skrifvelsen, som ni håller i er hand, kapten, slog ned midt ibland edra vänner och ni, förskräckta af dess innehåll, förskräckta af att finna eder upptäckte eller förrådde, skingrades åt alla håll, såsom agnar för en storm, så satt er vän, den gamle Puke, ännu ensam qvar, och när alla voro borta, gaf han mig ett uppdrag, som jag svikit. Men vid åsynen af hans son kommo också alla förebråelser öfver min själ, och då jag i dag förnam, att han inlåtit sig i tvekamp med icke mindre än tvenne motståndare, såg jag äfven honom gå bort ur lifvet, och jag öfverfölls af fruktan och svårmod.
Lars tystnade ett ögonblick.
Schecta erinrade sig också nu kapten Puke, med hvilken han till och med vexlat några ord.
— Pukes son — ja, ja, det är han — jag har sett honom — jag har talat vid honom — jag anade dock inte att det var han — hvar finnes han — låtem oss hasta till honom, jag vill med honom tala om hans far.
— Ryktet har sagt mig, återtog Lars, att man skulle ha anklagat er gamle vän Puke inför sonen såsom en stor ogerningsman. Man vill hans undergång, kapten. Man fruktar för honom, som man fruktade för fadren. Två emot en! Låtom oss skynda till honom! O, min gud, jag skulle ej mera få någon frid på jorden, får jag ej afbörda mig mitt brott innan han för alltid öfvergifver verlden. Hans far, o ni kände honom, hvem kan i ära och tro mäta sig med honom! Ni skall ju bekräfta dessa mina ord, icke sant, kapten, ni skall det?
Sakta mumlade Lars för sig sjelf:
— Sår kan man förbinda; spotska ord kan man försona; men den, som hemligheter uppenbarar, med honom är det ute.
Schecta hade helt och hållet förändrat sig.
I ögonblick, då en till sin natur kraftig man samlar sig omkring en enda punkt inom sig, kan man säga att han liksom gjuter sig sjelf i stål och jern. Det var, som om någonting sådant egde rum med Schecta i denna stund.
— Hvilken, frågade han, har kunnat yttra någonting sådant om min gamle vän, och det inför sonen?
— Jag vet ej rätt, genmälde Lars, men man har sagt mig att grefve Ehrenpreutz …
— Ehrenpreutz?
På många år hade man aldrig hört något skratt gå öfver Schectas läppar; men i detta ögonblick bröt ett sådant våldsamt fram.
— Minnet af min gamle vän, yttrade han, och pligten emot hans son skola i mig alltid hafva en trofast sekundant. Låtom oss skynda till honom! Har gamle Schecta en gång blifvit väckt ur sin somnambulism, skall ingen rubba honom i hvad han anser rätt. Samvetet gör oss till män.
Ehuru Forbus icke var invigd i de förhållanden, hvarom Schecta och Lars talat, anade han likväl ett och annat, och hans deltagande vaknade.
— Förlåt, herr pastor, tilltalade honom Lars, ni hör hvad frågan gäller. Den duell, som kapten Puke har att bestå mot två fiender, kan ej annat än blifva hans undergång. Ni skall säkert skänka honom den sista trösten. Kom, kom!
När kusken, som väntade dem vid porten, frågade, hvart han skulle köra, svarades — till Norrbacka.
Norrbacka är ett gammalt utvärdshus, beläget ett stycke
utanför Norrtull. Byggnaden, ett rödmåladt tvåvåningshus, är
enkel och anspråkslös; men, belägen, som den är, på en höjd,
har man derifrån åt stadssidan en ganska vacker utsigt. Åt
motsatt håll sträcker sig Solnaskogen, denna stora och vackra
tallpark, en verklig prydnad i hufvudstadens granskap.
Solnaskogen, liksom Djurgården, var alltid en plats, dit duellen
fordom tog sin tillflykt. Långt mera än den senare
öfverensstämmer likväl den förra med duellens tragiska karakter.
Skogens djupa tystnad, trädens pelarlika, höga och täta stammar,
kronornas skugga — skugga bredvid skugga — det helas
hemlighetsfulla och dystra beskaffenhet gifva åt trakten ett
storartadt och högtidligt skaplynne.
På en öppen och fri plats, omkring hvilken några resliga tallar formerat sluten fyrkant, återfinna vi Puke, jemte hans tvenne sekundanter.
Puke hade slagit sig ned på stammen af ett kullblåst träd. Framför honom stodo Hermelin och Wallenstjerna, inbegripna i ett samtal. På sidan om dem var Jonas sysselsatt att utbreda en fältkappa, hvarpå några stukatklingor nedlades och ett pistol-schatull placerades. Jonas var icke ovan vid dylika bestyr, och verkstälde det med omtanke. Han öppnade schatullet, upptog pistolerna, undersökte låsen, afputsade dem och nedlade dem åter.
Under det Hermelin och Wallenstjerna ordvexlade, betraktade de Puke emellanåt. Men. Puke hade gjort upp sin räkning med verlden och gick lugnt det kommande ögonblicket till mötes.
För honom var emellertid den för hand varande ställningen ingenting mindre än glädjefull. Sjelfva duellen emotsåg han med fullkomlig likgiltighet; men det kostade på honom att den skulle ega rum med hans tvenne äldste, för att icke säga ende, ungdomsvänner. Om han äfven i förolämpningens första ögonblick känt sig manad att med blankt vapen utkräfva en soldats bestämda upprättelse, hade likväl denna känsla helt och hållit försvunnit i samma stund, som han blef herre öfver sig sjelf. Sjelfva saken stod dock orubblig qvar. Det var derföre icke i en af ett blott flyktigt intryck framkallad hänförelse, som han gaf Alma löftet att icke tränga hennes broder alltför nära in på lifvet; han var derom redan förut öfverens med sig sjelf; än mera, han hade i sin själ utsträckt samma löfte äfven till v. Röhr, oaktadt han visste sig i honom ega en rival till Alma. Men allt det der blef småsaker inför hans omdöme, när det gälde, vi vilja icke säga lifvet, utan hvad som var honom ännu vigtigare, aktningen för gamla vänskapsförbindelser, dessa källådror för den sannaste och manligaste hederskänsla. På sig sjelf tänkte han föga. Han hade sett döden allt för ofta under ögonen, för att frukta den. Den sorg, som uppfylde hans bröst med smärta, bestod i den ställning, hvari Wrangels berättelse om hans far försatt honom, och hvarigenom rättigheten att hoppas på Almas egande försvunnit, och har såg sig på en gång tillbakastött ifrån allt, som han hade dyrbart och kärt, fosterland och familjlif. Men han hade redan tagit afsked af Alma. äfven tryckt sin son till sitt bröst och dermed fick han lof att anse saken som uppgjord.
Puke var i allmänhet icke mycket pratsam af sig. Han talade, då han lifvades af någon hänförelse, deremellan förblef han gerna fåordig och tyst.
Wallenstjerna var af en hjertlig, men häftig soldatnatur. Han kunde blott aldrig förmå sig att handla klokt och försigtigt i den stil, som Hermelin ansåg sig göra det. Hvarje stund borde, efter hans mening, ega litet af fnöske och flinta. Med den största glädje hade han emottagit uppdraget att blifva Pukes sekundant, deis derföre att han tyckte om honom, dels derföre att han ock tyckte om det i allmänhet äfventyrliga och särskildt det djerfva hasardspel, som låg i duellen. I öfverensstämmelse med sin natur tänkte han mindre, än han talade; men talade ändock icke hellre än han handlade. Hermelin var af samma egenskap, endast en annan sida af den: han talade mindre än han tänkte; men tänkte dock icke hellre än han handlade.
— Det är således ert bestämda beslut, kapten, yttrade Wallenstjerna, att åter lemna fäderneslandet?
— Passet ligger i min ficka, och resvagnen väntar mig vid värdshuset. Om en timme skall den föra mig antingen till någon kyrkogård eller också till främmande land.
— För tusan, kapten, låt bli det, utan stanna hemma, och vi lofva er att ni skall få en duell på halsen hvar enda dag, om det behagar er. Det piggar upp en, medgif det, att emellanåt få spela om lifhanken. Innan Hermelin, Silfverhjelm och jag blefvo rigtiga vänner, trädde vi visst upp hvarandra ett par tre gånger på värjspetsarne. Och det är ingen svårighet heller att förskaffa sig ett sådant der nöje — ett ord blott — blott ett halft ord till och med — och man rappar åstad. För öfrigt — jag har mina misstankar — här stundar något stort, någonting öfverraskande — säkert — ganska säkert — ni kommer ihåg hvad jag redan sagt er.
— Puke spratt häftigt till. Wallenstjernas ord erinrade honom om något, som han glömt bort.
— Alldeles det, återtog Puke, ni sade att er kamrat, löjtnant Silfverhjelm, nyss återkommit från en resa.
Hermelin vände sig med ett frågande uttryck först till Puke och sedan till Wallenstjerna; han förstod genast att Wallenstjerna åter pratat bredvid munnen.
— Icke egentligen, kapten, anmärkte likväl Wallenstjerna, jag sade att han uppgaf sig komma från ett sjukhus; men hvad tusan hafva vi väl nu att göra dermed?
Wallenstjerna kände sig både litet förlägen och förtruten öfver att få igen sina ord i Hermelins närvaro.
— Från ett sjukhus, ja visst, besvarade honom Puke; men ni glömmer sjukbetyget, jag menar kurirpasset. Herrarne veta väl icke i hvad ändamål, resan företogs?
— Han skötte sin helsa, naturligtvis.
Hermelin ryckte på axlarna.
— Bror Wallenstjerna, anmärkte han, du är en fullkomlig pratmakare, ett riktigt såll.
Det försmädliga leende, hvarmed Hermelin beledsagade sina ord, trängde som en värjspets genom Wallenstjernas bröst; men de voro vana att sig emellan taga och gifva ord af temligen groft skrot och korn, och han förargade sig mindre öfver Hermelin, än öfver Puke, som åhörde anmärkningen.
— För tusan, mumlade han blott, för tunnor tusan!
Det var en parad i hans stil emot Hermelins yttrande; men han såg sig likväl redan om efter ett tillfälle att kunna finna en ännu fullständigare.
Puke förblef tyst.
— Viljen I svara mig, inföll han likväl omsider, upprigtigt på en fråga, mine herrar?
— Fråga.
— Hvilket parti tillhören I? Tillhören I hofvet af själ och hjerta?
Wallenstjerna, som hoppats att få anledning till en tvist, såg litet snopen ut. Han visste icke, huru han skulle kunna passa in ett bitande sidohugg i svaret på en sådan fråga. Det är också en grämelse, att sakna orsak för utbrottet af sin vrede.
— Om vi tillhöra hofvet? upprepade han. Af själ och hjerta; jag svarar för Hermelin och Hermelin svarar för mig. Det är en förolämpning att ens kunna sätta det i fråga.
— Vi tillhöra det med ord och hand, tillade den eljest försigtigare Hermelin, med lif och blod.
— Nåväl, jag tillhör det äfven, återtog Puke; men sedan jag sist talade vid er, Wallenstjerna, fruktar jag att jag kommit något på spåret, som vore vigtigt för vederbörande att få en vink om.
Wallenstjerna ville icke släppa sin förtrytelse. Den hade hakat sig fast, som en blodigel. Han var ännu förargad och ond.
— Jag undanber mig allt förtroende, genmälde han derefter, jag är ju en pratmakare.
— Var öfvertygad, kapten, tillade likväl Hermelin, att ni fullkomligt kan lita på oss båda två. Jag ansvarar äfven för Wallenstjerna.
Puke hade aldrig ett enda ögonblick tviflat på någon af dem.
— När ni återvänder härifrån, fortfor han derföre, måste ni uppsöka baron Wrangel.
— Baron Wrangel?
Wallenstjernas förtrytelse granskade noga hvarje ord, som Puke yttrade i hopp att få tag i något, som kunde gifva honom anledning till ett litet gräl, hvarför han nu var särdeles stämd.
— Ni skall säga honom, att han bör vara vaksammare än någonsin, att jag har mina skäl till den förmodan, att drottningens fiender redan hafva sig bekant orsaken till Silfverhjelms resa.
På en gång flögo Wallenstjernas ögonbryn tillhopa, såsom ett par små åskmoln.
— Huru, anmärkte han, ändamålet med hans resa skulle vara bekant? Tror ni att Silfverhjelm icke kan tiga? Ni frågade, om vi tillhöra hofvet. Misstänker ni kanske oss? Hvad menar ni med edra frågor, kapten?
— Ingenting annat än hvad mina ord innehålla.
Enligt sin öfvertygelse, hade emellertid Wallenstjerna nu fått fast fot för sin vrede.
— Vi känna Silfverhjelm, kapten, och ansvara för att han är sjelfva hedern. Han skulle hellre låta döda sig, än missbruka ett förtroende.
Oaktadt all sin vanliga försigtighet, fattade äfven Hermelin lätt eld, då det gälde att försvara en vän.
Den bestämdhet, hvarmed Wallenstjerna gaf sin egen tydning och rigtning åt Pakes ord, verkade omedelbart äfven på hans omdöme.
Ehuru Hermelin ofta förebrådde Wallenstjerna för hans pratsjuka, var det icke dess mindre denne pratsjuke man, som gemenligen ledde Hermelins tankar och gaf honom anledning till att handla. Hermelin tänkte, men tanken blef liksom icke rigtigt färdig, utan att först stöpas i Wallenstjernas språklåda.
— I sanning, kapten, instämde han, Silfverhjelm har aldrig svikit någon.
— Jag har icke heller sagt att Silfverhjelm förrådt någon. Hvaraf sluten I till det?
Wallenstjerna hade likväl en gång för alla nu uppfattat saken på sitt sätt, och hvad han en gång fått i sitt hufvud, var icke lätt att taga derur.
— Ni har sagt, kapten, erinrade han, att ändamålet med hans resa är bekant för drottningens fiender.
— Det har jag.
— Vi säga, att om resans ändamål var af vigt, så har naturligtvis ingen af dem, som afsände honom, kunnat förråda det.
— Det säga vi, tillade Hermelin. Medgifver ni det, kapten?
— Medgifves.
— Och när nu ändamålet med resan icke kunde vara bekant för några andra, än för dem, som å ena sidan afskickade honom, och för den, som å andra sidan afskickades, och vi äro öfverens om att de förre …
— Icke upptäckt något.
— Så måste ni anklaga Silfverhjelm att ha behandlat saken på ett mindre hederligt sätt.
Hermelin instämde med blick och uttryck i Wallenstjernas yttrande.
— I den frånvarande vännens namn, kapten, tillade också nu Hermelin, anhålla vi att ni måtte förklara er.
När det gälde triumviratets vänskapsförhållanden, talade alltid Wallenstjerna för Hermelin, under det Hermelin tänkte för Wallenstjerna, och Hermelin hade nu hunnit att tänka sig in i saken, så att den stod klar och tydlig för honom.
Pukes bröst vidgade sig. Den storm, som hotade att utbrista, bortblåste med sin första flägt all melankoli ur hans själ. Han kände sig på en gång starkare och friskare.
— I missförstån mig, mine herrar; jag har ej haft för afsigt att framkasta någon anklagelse emot löjtnant Silfverhjelm, hvilken jag icke ens har äran att känna.
Förklaringen kunde hafva varit god nog för hvem som helst, utom för Wallenstjerna, hvilken icke ville släppa tillfället, emedan han ansåg sig skyldig att öfvertyga Puke, att han var någonting mera än en blott simpel pratmakare, och utom för Hermelin, son, fastän han tänkte på egen hand, alltid handlade i öfverensstämmelse med sina vänner.
— Det gör mig ondt, kapten, invände Wallenstjerna, att vi måste erinra er, det ni är skyldig att för oss uppgifva hvad som berättigar er till den förmodan, ni framkastat. Kan ni icke för oss uppgifva er sagesman, så måste ni …
Puke sprang upp från sin plats.
— Hvad måste jag, mine herrar?
— Så måste ni förlåta oss att vi anse er helt enkelt hafva tagit er misstanke i luften, jag upprepar i luften. Ni förstår.
Så lugn, som Puke än sökte vara, hafva vi sett att han icke fördrog någon förolämpning. Att ett ögonblick före en redan bestämd, allvarsam duell äfven komma i tvist med sina egna sekundanter, var en verklig otur. Han bet derföre tillhopa sina tänder och sökte lugna sig.
— Jag trodde, mine herrar, att ni voro hofvets vänner.
— Betviflar ni nu äfven det? anmärkte Wallenstjerna.
— Jag förestälde mig att jag hade med förståndiga menniskor att göra.
— Ni har säkert vänner, kapten; skulle ui tillåta oss att i deras frånvaro kasta den minsta skugga på deras karakter?
— Det tilläte jag icke; men jag har också icke kastat någon skugga på er vän.
— Uppgif då för oss den, genom hvilken hans hemlighet blifvit öfverlemnad åt den kungliga familjens fiender. Kan ni icke det, så är förolämpningen emot Silfverhjelm tydlig. Ni tiger, kapten. Jag kan ej förklara denna tystnad mera än på ett enda sätt.
Pukes ansigte blef allt blekare och blekare.
Han kunde för intet pris i verlden uppgifva Amanda, och hvad hon, i ett obevakadt ögonblick, anförtrott åt honom.
— Mine herrar, sade han, under det han tog upp klockan, om fem minuter tillhör jag grefve Creutz och v. Röhr, men dessa fem minuter äro edra, ifall det behagas.
Wallenstjerna önskade ingenting bättre. Hermelin antog ett försigtigt utseende.
— Vi böra dock icke glömma, anmärkte den senare, att vi nu äro edra sekundanter.
— Icke förr än om fem minuter, mine herrar.
— Ni utmanar oss, kapten.
— Hvar och en, som förolämpar mig, har jag en värja att bjuda på.
— Men det är ni, som förolämpat vår vän.
— Till handling! ropade Wallenstjerna. Du får nog tid att tänka på den saken sedan, och jag att prata om den. Minuterna fly. Till handling!
På en gång blänkte värjorna i deras
— Vi hafva nu fyra minuter på oss. Jonas, se här, tag klockan.
Wallenstjerna och Hermelin märkte icke att de på en och samma gång anföllo en enda man. Lika hetsiga i handlingens ögonblick, lydde de sin ingifvelse, utan att tänka på hvarandra.
Puke syntes icke heller lägga märke till denna omständighet, antingen det var honom likgiltigt, eller att äfven han hängaf sig allt för blindt åt sin förtrytelse.
Med en värja i hvardera handen mötte han dem. I samma stund, som klingorna korsade hvarandra, höjde likväl Puke åter upp sina värjspetsar.
— Ni måste gifva mig ett löfte, mine herrar.
— Gerna.
— Jag vill icke undansnilla Creutz och v. Röhr den rättighet de hafva öfver min värda person.
— Vidare.
— Skulle jag falla för er, måste ni träda i mitt ställe emot dem.
— Förträffligt! Det är sagdt.
— En garde, ropade Puke. Nu äro tre minuter edra. Räkna, Jonas, räkna högt!
Klingorna korsade hvarandra äter.
Wallenstjerna och Hermelin voro gamla bekanta och förtrogna vänner med sina vapen samt förde dem med säker blick och stadig hand.
De bekymmer, hvari Puke så genast efter sin hemkomst vill fäderneslandet blifvit försatt, och som nu så oförväntadt åter jagade honom bort ifrån det, hade samlat åskämnen i hans själ. Ett utbrott var här blott en naturnödvändighet. De tvenne blanka värj-klingorna voro nu också ingenting annat än blixtrar, i hvilka hans själ urladdade sig.
Uppgiften att strida med två på en gång är icke lätt. I en fäktskola är problemet ganska vanligt, men der iakttaga motståndarne samma rörelser; här återigen följde hvar och en sin ingifvelse. Puke var en mästare på sitt vapen. Han insåg faran och beräknade sin ställning. För att hafva initiativet i sin hand, för att inverka och leda, till och med för att i viss mån tvinga dem till likstämmighet i rörelserna, angrep han dem på en gång, han föll ut, och då båda parerade med en sekund, vann han en icke liten fördel, emedan de åtminstone nödgades följas åt i ett par rörelser. Tvenne korsade klingor utöfva på hvarandra ett underbart inflytande: de äro icke mera döde: de lefva, besjälade af de stridandes lidelser, sinnelag och ingifvelser, de äro våra egna intryck i stål och blixt. För att hafva striden under sitt öga, förde Puke de båda klingorna så nära intill hvarandra, som omständigheterna tilläto.
— En minut, räknade Jonas.
Tiden var kort. Den var icke att förlora. Vexelvis parerade han den ene och anföll den andre.
— Två minuter, tillkännagaf Jonas.
Rasslandet af en vagn hördes i detsamma närma sig.
Wallenstjerna var en beslutsam fäktare; Hermelin en mera fint och klokt beräknande. När Puke anföll den förre, mottog denne honom med ett lugn, som var beundransvärdt; men Pukes andra värja råkade något ur linien, och Hermelin begagnade sig deraf och skulle äfven hafva lyckats att såra Puke, hade denne icke ögonblickligt kastat sig ett steg tillbaka.
Wallenstjerna och Hermelin förföljde honom med en panters hela snabbhet; men Puke hade dem åter igen en garde. Det var det, som han ville.
Rasslet af den kommande vagnen var nu helt nära. Endast några träd bortskymde den.
— Tre minuter, räknade Jonas.
Med den lifligaste smidighet i rörelsen och den senfullaste styrka i utförandet gick Pnke i detsamma med sina klingor omkring sina motståndares, under det att han följde dem längs efter med ett slag, som på en gång bröt vapnen ur deras händer och kastade dem ned till deras fötter.
Wallenstjerna och Hermelin sågo först efter sina vapen, sedan stirrade de på hvarandra.
— Huru, Wallenstjerna, jag tror att vi båda två på en gång kämpat mot en enda?
Wallenstjerna kunde ej hålla sig från att skratta.
— Vi ha varit häftiga och pojkaktiga, Hermelin, deri ligger det. För tusan, kapten; angrepo vi er på en gång båda två?
— Gjorde ni det? genmälde Puke kallt, nej, det tror jag icke — vi stredo ju — men hvem tänker väl på sådant der.
— Guddomligt! utropade Hermelin, ypperligt!
Wallenstjerna skrattade.
— För tusan, kapten, ni är ingen dufunge, ni. Och så reser ni ifrån oss; låt bli det.
Grefve Creutz och v. Röhr hade under tiden hoppat ur vagnen, åtföljde af Aminoff, deras ende sekundant.
Daniel Schedvin var med som kalfaktor. Först då han nu framkom, började han förstå hvad det var fråga om. Vid åsynen af Puke steg blodet honom at hufvudet. Han erinrade sig så lifligt händelsen vid Drottningholm, då han blef kullkastad af honom, och huru han der hastade med en segrares alla företräden fram emellan honom och …
Daniel hade ännu aldrig rigtigt vågat tänka ut Almas hela namn.
Med brinnande ögonkast på Puke frambar Daniel vapnen, och bland dem de af honom på förmiddagen afputsade pistolerna.
Creutz och v. Röhr hade sett slutet af Pukes strid med Wallenstjerna och Hermelin, och då han slog värjorna ur deras händer.
— Hvad har här passerat? sporde Creutz, då han framkom. Jag tror …
Det var onekligen i ett för Puke särdeles lysande ögonblick, som hans tvenne nya motståndare anlände.
— Vi hafva blott gifvit hvarandra en liten fäktlektion, afbröt Wallenstjerna, förbannadt så trefligt, alldeles i min smak.
Och han skrattade åter.
Wallenstjerna, Hermelin och Aminoff hade förut uppgjort alla förberedande öfverenskommelser. Von Röhr hade valt värja, Creutz pistol. Men båda två hade yrkat att få först uppträda emot Puke, och tvisten derom måste afgöras genom lottning, hvarvid von Röhr blef den lycklige.
— Solen är redan i nedgående, erinrade Creutz, låtom oss derför genast gripa verket an.
Sekundanterne mätte värjorna, och von Röhr och Puke intogo sina platser. De saluterade hvarandra och … en garde!
Ett kallt småleende spelade på von Röhrs läppar. På hans trygga och säkra ställning syntes att han litade på sin konst. Med värjspetsarne höjda emot hvarandras ögon, dessa spetsar, som sjelfve, liksom små, blänkande ögon, tycktes vilja blicka in i motståndarens, och med värjfästenas paradbrickor framför bröstet, närmade de sig emot hvarandra. När man betraktade deras rörelse, deras hållning, deras uppmärksamhet, tycktes de blanka vapnen endast vara ur deras händer vuxna strålar. Intet ord vexlades dem emellan; von Röhrs köld var synbar, men Puke märkte att en darrning likväl ilade genom hans lemmar i den stund, då klingorna korsande berörde hvarandra, och han drog deraf den slutsatsen, att kölden var mindre naturlig, än för tillfället antagen. Emellertid var Puke på sin vakt. Bakom von Röhrs yttre lugn märktes verklig bitterhet och Puke anade att den kalla masken snart kunde falla bort, och det fiendtliga elementet utveckla nya lidelser. Visserligen kände han sig fullkomligt vuxen sin man, men frågan gälde här att förödmjuka, icke att döda honom.
Ju mera beslutsamt ihärdig von Röhr var, desto svårare skulle alltid uppgiften blifva att lösa. Puke beslöt också att först söka göra sig reda för sin motståndares sinnelag. Han drog sig derföre oupphörligt tillbaka, och lät von Röhr förfölja sig. Med vaksamt öga begick han till och med ett och annat fel, och von Röhr lät påtagligen häraf bedåra sig, emedan det kalla löjet återkom på hans läppar, under det att hans anfall på samma gång blefvo allt hetsigare.
De öfriga närvarande deltogo i stridens gång hvar och en på sitt sätt.
Wallenstjerna och Hermelin, som nyss förut pröfvat Puke, anade orsaken till Pukes handlingssätt.
Creutz, som äfven åsåg striden med liflig uppmärksamhet, kunde ej hindra sig ifrån att tillkännagifva sitt bifall, då någon af de stridande med skicklighet utförde en rörelse, lika väl som han i motsatt fall äfven gaf luft åt sitt klander.
Men det var första gången, som Daniel såg tvenne personer angripa hvarandra med mördande vapen, och han följde dem med lif och själ. Vi veta att han rätt upprigtigt hatade Puke. I sjelfva verket gjorde honom denua omständighet också till ett slags med-intressent i striden. I sitt deltagande stod han på von Röhrs sida, och han gladdes det var en harmfull glädje — i den förtröstan att han snart skulle få se Puke falla.
Jonas åter igen rörde ingen led, förändrade ingen min. Puke drog sig ännu allt jemt tillbaka samt afböjde stötarne med beräknad svårighet. Men knappast syntes den föreställning fått rigtigt insteg hos von Röhr, att han här var herre på platsen, förrän Puke förändrade taktik. Nu började han att i sin ordning anfalla. Med en nästan emärklig rörelse med handen lät han sin klinga med förvillande hastighet cirkla omkring von Röhrs, hvarefter ett utfall gjordes, som skulle hafva trängt midt igenom von Röhrs lif, derest det hade varit Pukes afsigt; men han höll inne klingan midt i utfallet och gaf honom tillfälle att draga sig tillbaka. På det afstånd de sålunda kommo till hvarandra sänkte Puke sin värja.
— Vill ni sluta, herr von Röhr, frågade Puke, eller önskar ni att vi skola fortsätta? Slutar ni, så antager jag att ni dermed erkänner, det ni behandlat mig orätt.
Blodet rusade upp åt von Röhrs ansigte. Han kände sig förtruten ej mindre öfver att ha låtit narra sig af Pukes sätt att hitintills hafva skött värjan, än derföre att han hade att tacka honom för lifvet, i och med detsamma han hejdade sig i det så väl beräknade utfallet.
— Fortsätt, min herre, svarade von Röhr, fortsätt.
Puke märkte att hans bröst nu häfde sig oroligt, att hans andedrägt var kort, att löjet försvunnit, och att en och annan svettdroppe föll ned från hans panna.
Det var till denna punkt, som Puke också önskat att drifva honom.
Under oupphörligt förnyade anfall, än på den ena sidan, än på den andra om von Röhrs klinga, men anfall, mera betecknade, än verkliga, dref Puke honom nu steg för steg tillbaka. Denna jagt var på det högsta plågsam för v. Röhrs fåfänga. Pukes värjspets liknade en geting, som surrande förföljde honom, utan att han förmådde att slå den ifrån sig. Hans förtrytelse växte äfven; han blef slutligen till och med förtruten öfver att icke Puke gjorde saken helt kort och sårade honom. För hvarje till hälften markerad stöt erfor han en känsla af förolämpning och hvarje förolämpning, som en duellant ej kan återgifva, är en förödmjukelse.
— Vill ni icke ännu sluta, herr v. Röhr? frågade ånyo Puke efter en stund.
Pukes röst var lika jemn och passionsfri, som om ingenting tilldragit sig dem emellan.
— Prata ej så mycket, kapten, svarade von Röhr, utan sköt er värja.
Puke hade hoppats att kunna förmå von Röhr att sjelf nedlägga sitt vapen och på sådant sätt infria sin afsigt att förödmjuka, utan att döda; men hans frågor retade endast ännu ytterligare.
— Som ni behagar, genmälde Puke; men bered er då på att jag spikar fast er vid trädet bakom er.
Man märkte härvid en förändring i Pukes anletsdrag; han blef blek, som ett lik, och ögonbrynen drogo sig tillhopa i en enda svart linie. Anfallet blef äfven skoningslösare. Von Röhr drog sig ytterligare tillbaka. Hastigt och oberäknadt förde Puke sin värja under von Röhrs klinga och med en oemotståndlig styrka längs densamma slog han eller kanske rättare skar han vapnet ur sin motståndares hand och kastade det rätt upp i vädret. Von Röhr var afväpnad. Han rörde sig ej af stället. Puke fattade det åter nedfallande vapnet med ena handen, under det att han i detsamma föll, ut med den andra.
Sekundanterne hastade med ett utrop af förskräckelse emellan.
— Han är obeväpnad! Döda honom ej.
Men utfallet var redan gjordt, det hade likväl endast genomborrat rockärmen.
— Vill ni nu sluta, herr von Röhr?
— Nej, nej, ropade han; döda mig hellre!
— Jag dödar ingen obeväpnad.
— Gif mig då ett vapen — ett vapen.
— Der har ni ett, svarade Puke och kastade hans egen värja till hans fötter; men ni måste taga upp det sjelf.
Von Röhr ville också böja sig ned, för att upptaga värjan, men det var omöjligt, han förmådde icke att böja sig så djupt, att han räckte den. Puke hade nemligen verkligen spikat fast rockärmen vid trädet bakom honom.
Von Röhr stampade med fötterna i marken, hans raseri gränsade till vildhet.
Creutz och sekundanterne lade sig nu emellan, och v. Röhr drog sig slutligen tillbaka, ehuru med ett utseende, som vittnade om det ursinnigaste hat.
— Det är nu vår tur, yttrade Creutz.
— Ja, herr grefve, nu är det vår tur.
Endast få ord vexlades emellan dem, under det att sekundanterne voro sysselsatte dels med att uppmäta afståndet och utstaka det, dels med att ladda pistolerna.
— Innan vi börja, talade Creutz, vill jag göra ett förbehåll.
— Var så god.
Creutz hade efter samtalet med Ehrenpreutz i sin själ svurit att han skulle döda Puke.
— Det är icke ovanligt, fortfor han, att, i den händelse första skottet misslyckas, motparten af låtsadt ädelmod skjuter sitt i luften; men detta ädelmod är falskt, det är blott ett medel att i tid afbryta duellen. Min fordran är, att intet skott skjutes i luften, utan att duellen fortgår tills blod flutit, ett lif fallit. Äro vid öfverens derom?
— Vi förkasta förslaget, förklarade sekundanterne. Duellen är fri; den är icke ett simpelt mord.
Pukes blick irrade omkring; han svarade icke genast; men hastigt — liksom ett meteor-sken i molnet. — glänste det till. Det föreföll nästan såsom hade han upptäckt något, som gladde honom, vare sig utom eller inom sig.
— Mine herrar, yttrade han, I hafven rätt i ert yrkande, jag erkänner det; men denna rätt upphör, derest båda parterna förena sig i ett motsatt beslut. Duellens frihet består icke i något annat än i parternas ömsesidiga och jemnlika frihet. Jag antager grefve Creutz' förslag, blod och lif.
— Vi äro då öfverens?
Puke nickade sitt bifall.
Creutz hade första skottet.
Hos båda märkte man ögonblickets förfärliga intryck. Men de voro lugna och ingendera syntes frukta något. I deras rörelser visade sig likväl en viss mekanisk precision, som ej gerna inställer sig, om man icke är besvärad af någonting.
En duell på värja är en kunskap, en skicklighet, en konst: den skänker oss utvägar, möjligheter, medel, den berättigar oss att kämpa med döden. Deremot är en duell på pistoler af ett helt annat slag, ett slag af det blinda ödet, hvilket all vår skicklighet icke förmår afvända. Vi äro uteslutande beroende af vår motståndare eller af slumpen. Vår hela egna insats, den största vi ega, lif och lem, försvinner till intet inför det berättigade första skottet. Omedelbarare kan döden aldrig blicka in i vårt eget öga, än då duellanten är i ett sådant ögonblick endast en simpel skottafla.
Puke och Creutz stodo redan på sina platser.
I detta ögonblick sjönk höstsolen ned och kastade sin sista bleka stråle på de tvenne — forne vännerne — nu fienderne. Denna dagens sista stråle gjorde deras ansigten ännu blekare än de verkligen voro.
Creutz höjde långsamt upp sin pistol. Ett ögonblick, och Puke såg in i mynningen, men han blinkade icke, icke en enda ryckning förmärktes hos honom. Skottet brann af — krutröken skingrades men lika orörlig, som förut, stod han der. Kulan hade gått genom hatten.
Med förakt kastade Creutz pistolen långt ifrån sig.
Det var nu Pukes tur.
— Lif och blod, mumlade han för sig sjelf, med tanken på sitt löfte till Alma, icke heller förglömmande att det var hennes bror, som han hade framför sig, sin egen ungdomsvän.
Han betraktade honom med en hastig blick; det var icke utan sarkasm detta enda ögonkast.
— Lif och blod, upprepade han derefter högt, det var ju så ni ville, herr grefve?
— Det var det, och dervid förblifver jag.
Puke förde med lika säker hand sin pistol, som sin värja.
Ett bittert, nästan föraktfullt löje sväfvade likväl nu öfver hans bleka anletsdrag.
Långsamt höjde äfven han sin pistol. Äfven Creutz såg ett enda ögonblick in i dess mörka mynning, detta kolsvarta öga, hvarur döden kikade på honom; men det var blott ett ögonblick. Lika långsamt, som förut, fortfor Puke att sigta pistolmynningen allt högre och högre upp — upp öfver hans hufvud — och skottet brann af …
En känsla — icke af aktning och tacksamhet — utan af harm intog Creutz.
— Kapten, ropade han, ni glömmer vår öfverenskommelse! Genom ett oss emellan allt för olämpligt ädelmod vill ni undvika att fortsätta duellen, men det skall ej lyckas er. Varen gode, mine herrar, tillade han till sekundanterne, och ladden pistolerna ånyo.
— Jag har icke brutit någon öfverenskommelse, svarade Puke. Lif och blod, det var ju så …
— Ja väl.
Härunder hörde man, huru några små och torra qvistar i det träd, som tätt bakom Creutz höjde sin krona öfver hans hufvud, liksom brötos sönder, och i detsamma nedföll framför Creutz's fötter en ekorre, hvilken Pukes skott träffat midt i bröstet, under det den, uppskrämd af det föregående skottet, kastade sig från gren till gren.
— Der är både lif och blod, tillade Puke.
Det var sant — men också en förfärlig ironi.
När Creutz framstälde sitt förslag, hade Pukes öga upptäckt ekorren, och, trotsande förslagets afsigt, tydde han det på sitt vis.
— Det der skämtet duger icke, min herre, förklarade Creutz, under det han sparkade ekorren åt sidan. Varen goda och ladden, mine herrar.
Förgäfves sökte sekundanterne att lugna honom. Creutz yrkade duellens fortsättande. Puke deremot iakttog likgiltig tystnad.
Åter voro pistolerna laddade och utdelade.
Sedan Creutz mottagit sin, tycktes han en kort stund betänka sig. Hvad han tänkte eller kände, läste man icke mera i hans eljest öppna ansigte. Liksom pistolmynningen, var också ännu hans blick sänkt emot jorden. Men nu höjde sig hans hand, han lutade hufvudet framåt, ögongloberna tycktes nästan vilja krypa ut ur deras bäddar. Redan var mynningen i linien — hans arm var stadig, såsom af jern — ingen rörelse — ingen darrning — döden var gifven — men i samma stund, som han skulle trycka af skottet, öppnade han handen och pistolen föll ned på marken.
— Låtom oss sluta, sade han, och han vände sig dermed bort ifrån Puke.
Creutz röst var frånstötande och hård. Duellen hade varit utan alla följder; snarare hade den förökat än förminskat det fiendtliga dem emellan. Puke besvarade också icke hans förslag på annat sätt, än att han räckte pistolen åt Jonas, som aftorkade den och nedlade den i schatullet.
— För tusan, talade Wallenstjerna, ehuru ni ha' duellerat, tror jag att I ännu hysen groll till hvarandra. Då hade det varit bättre att ni öppnat ådern på hvarandra och tappat ut en droppe ond blod. Man skall antingen dö eller också blifva vänner, det är billigt, når man gör sig så mycket besvär, som vi hafva gjort. Räcken hvarandra handen nu, go' herrar, öppet och ärligt, som det anstår svenskar, och varen icke hämndgiriga längre, som italienare.
— Låt det vara, som det är, svarade Creutz; kapten Puke och jag hafva nu qvitterat våra ungdomsförbindelser och dermed kan det vara slut.
— Var lugn, herr grefve, genmälde Puke, jag lemnar i detta ögonblick fäderneslandet och torde icke mera få den äran att återse er.
Creutz, ej mindre än v. Röhr och Aminoff, erforo en hemlig glädje vid denna underrättelse. Creutz derföre, att nyheten skulle fägna Ehrenpreutz, v. Röhr — icke af misstanke det Puke egde Almas kärlek, — men derför, att det ändå var bäst att blifva af med en sådan der fäktmästare, och Aminoff derför, att han nu skulle slippa se Amanda kasta sådana der blickar — hvar och en “ett kungarike värd” — på någon annan an honom sjelf.
Schedvin var icke den, som gladde sig minst. Det orubbliga lugn, ej mindre än det mod och den skicklighet, Puke visat, ingaf honom en fruktan för denne man, som han icke kunde motarbeta.
Ännu kastade Puke en blick tillbaka på Creutz och v. Röhr, en stor smärta talade ur den: han tog deri afsked af alla sina ungdomsminnen.
— Låtom oss gå, bad han derefter Wallenstjerna och Hermelin, vagnen väntar. Farväl …
Lars Larsson, åtföljd af Schecta och Forbus, begåfvo sig sent af och kommo sent fram.
Otåligt hade de bedt kusken att mana på hästarne, men ingenting förmådde honom att öka farten öfver den vanliga lunken.
Schecta svor, Lars Larsson knotade, Forbus bad; men hvarken svordomarne, knotet eller bönerna hunno fram till de utkörda hästarnes hjertan. Den enda vältalighet, som en skinkmärr förstår, är piskans, och denna höll deras vän och skyddspatron väl förvarad i sin hand.
När de slutligen hunno fram till Norrbacka och frågade efter kapten Puke, upplyste dem värden, att han ett ögonblick förut begifvit sig derifrån.
— Hvart?
— Deraf gjorde han ingen hemlighet, återtog värden, emedan jag hörde honom säga, att han direkte ämnade sig härifrån till utlandet.
— Till utlandet!
— Lemna Sverige! Hvad väg tog han? Måste han fly? Har han då dödat någon i duellen?
Fråga på fråga haglade, utan att värden hann att besvara någon. Omsider fick han tillfälle att upplysa, det kapten Puke tagit en annan väg från Norrbacka, än den, hvarpå fader Lars och hans vänner ankommit.
— Se der guds straff, menade fader Lars, hvarför talade jag icke förr? Nu, då jag vill uppenbara allt, är han borta.
— Låtom oss hasta efter honom, uppmuntrade Forbus; kanske hinna vi honom.
Schecta sade intet.
Uppskakad i sitt väsens hela innersta djup af minnenas oändliga magt och påtryck, hafva vi sett honom återfå en förut ej bemärkt beslutsamhet och viljekraft, reda och klarhet. Det väckta samvetet hade liksom renat luften i hans själ.
Vid underrättelsen att Puke hade för afsigt att lemna fäderneslandet och redan begifvit sig på väg, återföll han likväl i sitt förra egendomliga och oförklarliga, för att icke säga osammanhängande, sätt att vara.
— Kör! ropade Forbus ytterligare till kusken, kör!
Kusken lät det också nu gå bättre undan, och då de hunno ut på stora landsvägen, sågo de i aftonskymningen en vagn framför sig, hvilken de trodde vara Pukes.
Så var det äfven.
Puke, jemte Wallenstjerna och Hermelin, återvände deri till hufvudstaden, den förste, för att fortsätta resan söderut, de tvenne senare, för att afstiga, så snart de hunnit fram till staden.
Några stenkast från tullen blef emellertid vagnen anhållen af trenne lifdrabanter till häst, hvilka i sporrstreck kommo dem till mötes.
— Åker kapten Puke i denna vagn? frågade den förste lifdrabanten.
— Det är jag, svarade Puke; hvem är ni?
— Gud vare lof att jag icke kom för sent! utropade drabanten; i drottningens namn arresterar jag er, kapten.
— Mig? Hvem är ni?
— Lifdrabant, genmälde mannen; mitt namn är Silfverhjelm.
Det var också verkligen denne Wallenstjernas och Hermelins vän.
— Arresterad! upprepade Puke. Af hvad orsak?
— Jag har förseglade order att öfverlemna till er. Se här.
Silfverhjelm aflemnade ett bref. Puke bröt det. När han hade läst några rader, kysste han det. Det var från Alma.
I brefvet förklarade hon, att så snart hon genom Jonas blifvit underrättad om hans beslut att lemna fäderneslandet, hastade hon till Drottningholm, samt att drottningen, för att hindra hans afresa, i stöd af hans löfte att vilja egna henne sitt lif, afsändt Silfverhjelm, att föra honom till Drottningholm.
Det föll icke Puke in att protestera. Han följde godvilligt med.
Lars Larsson, Schecta och Forbus hade sett det uppehåll vagnen gjorde; men det var likväl allt för kort, för att derunder hinna upp den. Och när den nu åter sattes i gång, gick det ännu raskare undan än förut, och snart försvann den i det tilltagande mörkret.
Med en suck, full af förtviflan, uppgaf Lars Larsson hoppet att hinna fast honom.
— Han är borta för alltid, mumlade Lars för sig sjelf. Gud tröste mig!
Fader Lars var förkrossad.
— Haf din vän för ögonen, klagade han, och håll honom tro: men om du uppenbarar hans hemlighet, så får du honom icke igen. Den sin vän mister, han hafver deraf så ondt, som den, hvilkens ovän undkommer.
En timme senare anlände Puke till Drottningholm. Det
var redan fullkomligt mörkt, och Silfverhjelm ledsagade honom
genast upp till slottet och in i biblioteket.
På ett med grönt kläde betäckt bord stodo tvenne armstakar med brinnande vaxljus, men icke dess mindre var det stora rummet ganska skumt. Puke såg sig noga omkring och fann att han var ensam. Likväl dröjde det icke många minuter, förrän en inre dörr öppnades och ett fruntimmer utträdde.
Det var drottningen.
Puke hade under vägen frågat Silfverhjelm om drottningen var sjuk eller icke, men endast erhållit tvetydiga svar.
Då han nu såg henne närma sig, antog han att hennes sjukdom endast var föregifven, än mera, han trodde sig i hennes gång också igenkänna det beslöjade fruntimmer, som han mötte i slottsrummen i Stockholm.
Amandas uppgift, tänkte han dervid, måtte således ändock vara rigtig.
Men drottningen stod i detta ögonblick framför honom, och han lemnade sina egna tankar åsido.
— Kapten Puke, sade hon, jag har mycket att förebrå er. Ni har velat lemna fäderneslandet, utan att derom ens underrätta edra vänner. Har ni glömt det löfte ni gaf, att egna mig ert lif?
Puke, som icke ville andraga det egentliga skälet, det nemligen att han icke mer trifdes i ett land, der vanäran ljöd emot honom till och med ifrån hans egen, af honom enskildt eljest så ömt älskade faders graf, och der hvarje utsigt för framtiden i och med detsamma försvunnit, ursäktade sig i stället hos drottningen, genom att andraga den obehagliga ställning, hvari han kommit genom Ehrenpreutz' smäleksfulla behandlingssätt och slutligen genom duellen med sina tvenne ungdomsvänner.
— Det är bra, svarade drottningen, jag ogillar icke edra känslor, men ni skall derför icke öfvergifva edra vänner, utan tvärtom sluta er närmare till dem. Kapten, tillade hon derefter, det passar sig nu så, att mina vänner äfven äro edra, och att edra fiender äfven äro mina. Inse derför att ni tillhör mig af ganska många bindande skäl. Jag har också, kapten, tänkt för er och nu skall ni handla för mig. Upplys mig blott om en sak. Veta edra motståndare att ni beslutat lemna fäderneslandet?
— Jag hade ingen orsak att fördölja det.
— Så mycket bättre. Må de äfven förblifva i den tanken, och för att icke gifva dem någon anledning att tvifla derpå — tillstyrker jag er äfven att resa, icke likväl, såsom er afsigt var, att för alltid öfvergifva oss — nej — nej — men väl för att begagna er af tillfället och afleda deras uppmärksamhet ifrån er, samt först åter här uppträda, när er närvaro kan blifva af större behof, än nu. Vill ni åtaga er ett vigtigt uppdrag åt mig?
Puke bugade sig,
— Jag litar på er, kapten. Jag har här ett bref till min höge broder, konungen af Preussen. Med detta bref lägger jag mitt lif. min ära och min konungsliga värdighet i edra händer. Lofvar ni mig, vid allt hvad ni har dyrbart och kärt, att icke låta det falla i några främmande händer?
— Jag lofvar det, ers majestät.
— Detta bref skall ni personligen öfverlemna åt min broder, konungen. När ni anländer till Berlin, uppsöker ni hans föreläsare, markis d'Argens, och han skall skaffa er företräde. Ni förstår mig ju?
— Fullkomligt, ers majestät, fullkomligt.
— Markisen skall sedan underrätta er hvad ni vidare har att göra.
Då drottningen öfverlemnade honom brefvet, tillade hon:
— Kom väl ihåg, att jag anförtror åt er redlighet er konungs och er drottnings ve och väl.
— Ers majestät skall blifva nöjd med mig, försäkrade Puke; skall jag begifva mig af genast?
— Vänta litet. Ni nämnde nyss ett ord — er framtid. Låt mig höra, hvilka planer har ni för den?
— Inga.
Hans korta svar behagade drottningen.
— Kapten, anmärkte hon derför, vill ni anförtro åt mig att göra er framtid?
— Mitt lif tillhör ers majestät.
— Således äfven er framtid, menar ni? Nåväl, jag kan icke nu göra någonting för er, men jag kan gifva er en liten invisning på kommande dagar, hvaraf ni är förtjent.
Drottningen fattade ringklockan på bordet, men hon ringde icke, hon hade erinrat sig något.
— Apropos, sade hon; ni nämnde duellen — huru aflopp den?
Puke berrättade i få ord, huru dervid tillgått.
— Det var väl, anmärkte hon vid berättelsens slut, att intet blod flöt. Det gör er ännu mera berättigad till min aktning.
Derpå ringde hon med klockan, och vid dess första ljud öppnades samma dörr, genom hvilken hon sjelf en stund förut inkommit, och en ny person visade sig.
Drottningen fattade den inträdandes hand och förde henne fram till Puke.
Med ett utrop af glädje, som omedelbart höjde Pukes bröst, igenkände han Alma.
Fröken Creutz, yttrade drottningen, har anförtrott åt mig sitt hjertas hela hemlighet, och varen öfvertygade att ni båda två ega en upprigtig vän i mig. Jag lemnar er nu och återkommer om en qvart. Hvisken nu om kärlek och tro, om sällhet och hopp.
När drottningen lemnade dem, sjönko Puke och Alma till hvarandras bröst.
Huru lycklige voro de icke! Den stund, som nu förflöt, var en skön dröm, drömd under skyddet af den renaste engels vinge. Inför Almas vänliga ord och blick skingrade sig, utan att Puke derpå ens kom att tänka, alla de mörka skuggor, som förut ur hans egen faders graf rest sig på alla sidor upp omkring honom. Lifvet var åter fullt af solljus, fullt af lif och sälhet. Ingen himmel är skönare än hoppets i tvenne älskande hjertan. Det är kärlekens morgon-himmel.
När qvarten var förgången, inträdde drottningen.
— Nu måste ni resa, kapten, yttrade hon. Lägg på minnet, att ingen bör få kännedom om att ni varit här. Och nu, res i frid!
Drottningen vände sig bort, på det att Puke ännu en gång skulle få trycka Alma till sitt bröst.
När Alma hastade, blyg och rodnande, derifrån, vinkade äfven drottningen åt Puke att aflägsna sig.
En enda tanke hade hvilat tungt på Puke, tanken på Amanda.
Han hade velat varna drottningen för henne, men orden dogo bort på hans läppar, han kunde ju icke heller förråda henne.
För att i detta fall icke komma i någon frestelse, hastade han ur rummet.
Med en krigares hela noggrannhet hade Puke uppfattat vigten af det förtroendefulla uppdrag, som drottningen gifvit honom, och i och med detsamma insåg han äfven nödvändigheten att lemna Drottningholm lika obemärkt, som han ankommit dit.
I vestibulen brann vid en af pelarne en lampa, som kastade ett rödt sken ifrån sig.
Puke hade svept kappan tätt omkring sig och tryckt hatten djupt ned. Så skyndade han fram. Men då han passerade förbi en af pelarne, trodde han sig märka, att någon rörde sig på dess andra sida. För att efterse, huruvida han misstog sig eller icke, gick han omkring pelaren och fann sig på en gång ansigte mot ansigte med Amanda. I det hopp att hon i halfdunklet ej igenkänt honom, vände han sig ögonblickligt ifrån henne och fortsatte sin väg.
Men Amanda kastade en blick, glänsande som en dolkspets, efter honom. Den brann både af kärlek och hat.