Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 12

←  Minnenas magt. Duellen. Puke lemnar fäderneslandet

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad Riksdagens öppnande. Konungen och Drottningen

Nya förvecklingar och nya förklaringar  →

TOLFTE KAPITLET.
Riksdagens öppnande.
Konungen och Drottningen.

Hofvet hade utvecklat alla de medel, som stått det till buds, för att med framgång uppträda mot senaten inför ständerna; mot senaten, i hvilken konungamagten ville se sina rådgifvare, men som sjelf betraktade sig såsom emellan riksmötena verkligen regerande, inför ständerna, hvilka ifrån och med 1720 i verklig konungslig vidd innehaft den egentliga, så väl lagstiftande, som verkställande magten; en magt, som, derest den i sig hade omfattat landets alla intressen i hela omfånget af ett sant fosterländskt medborgarelif, visserligen skulle haft nationel rättighet att utkräfva allas hyllning; men som måste betraktas med andra ögon, fjettrad, som den var, inom aristokratiens egna, i afseende på det allmänna, enstående, för att icke säga fiendtliga, fördelar, till hvilka senaten stod — icke såsom en mellanlänk mellan konungen och ständerna — utan såsom ett bolag af ombudsmän, befullmägtigade att mellan riksmötena bevaka de senares okränkbarhet.

Uppifrån klagade konungamagten, nedifrån klagade folket.

Hade aristokratien förmått att sammanhålla sig i en enda stor och enhetsfull magtform, skulle den måhända i samma gestalt, som då, kunnat uthärda en strid ända till senare dagar; men den var sprängd inom sig i tvenne stora partier, i hattar och mössor, hvilka under den så kallade frihets-tiden vexelvis herskade.

Ifrån 1751 till 1758 hade hattarne — det då allrådande partiet — årligen i korruptions-medel från Frankrike erhållit ej mindre än emellan 2 à 3,000,000 livres.

Hvad Ryssland utbetalade åt mössorna — det motsatta partiet — är oss obekant.

Ser der emellertid de gyllene tömmar, hvarmed man styrde landet och hvarandra.

För beståndet af sin magt förföljde och undertryckte det herskande partiet alltid det besegrade med en följdenlighet och hårdhet, som hade man velat utrota det från jorden.

För att i sin ordning återeröfra våldet och tillfället till hämnd, sökte det besegrade partiet deremot alltid att förstärka sig genom att ansluta sig till konungamagten och de missnöjde bland de ofrälse stånden, för att icke säga, att ansluta desse till sig.

Så fortgick den politiska tvekampen, utan att likväl något magt-ombyte mellan partierna förändrade det politiska väsendet i sin allmänlighet, emedan det ena, ej mindre än det andra, i och med detsamma, som det segrade, ånyo drog sig tillbaka i sin hög-aristokratiska position, nu mera åter seende i konungamagten och folket endast tvenne fiender, som hotade den bestående ordningen, det vill säga dess egen personliga kast- eller klass-magt.

System-förändringen bestod endast, å ena sidan, i Frankrikes inflytande eller, å den andra, i Rysslands.

Nu herskade hattarne; drottningen kunde således räkna på mössorna, åtminstone tills de förra voro besegrade, och sedan …

Hon trodde på tillfällets och ingifvelsernas stora magt och hoppades — på hoppet.

---

Hofvet hade redan lemnat Drottningholm och åter inflyttat i det kungliga slottet i hufvudstaden.

Ryktet om drottningens — vare sig verkliga eller föregivna sjukdom — hade spridt sig i hufvudstaden.

Af det sätt, hvarpå man nu också emottog henne, drog hon den slutsatsen, att den kungl. familjen icke saknade varma sympatier. Det var för hennes planrika själ äfven en grundval, hvarpå ett luftslott kunde byggas.

Långsamt rullade hennes ekipage fram genom stadens gator. Man sade, att hennes sjuklighet ej tillät en hastigare färd.

Folket älskade konunga-familjen, kanske icke så mycket af egentlig kärlek för den, som icke fast mera derföre, att de i senaten egde samma förtryckare.

Med uthållande lefve-rop helsade man äfven de kungligas intåg.

Det var en menings-yttring, som ingen kunde förbjuda.

Anländ till slottet, mottog drottningen inga uppvaktningar, utan förblef i smårummen.

Emellertid hindrade henne icke detta att se sina vänner, och hennes verksamhet syntes för den närmaste omgifningen snarare ökad, än minskad. Personer kommo och gingo, skrifvelser afsändes, penningar utdelades.

Så kom den 13 Oktober 1755, dagen för riksmötets utblåsande.

---

Slottet var på en sådan dag den plats, dit alla drogo sig, vare sig de voro berättigade att inträda i de praktfulla salarne, eller blott fingo öka antalet af de skaror, som nyfikna samlade sig på borggården.

Riksråden, ej mindre än större delen af de mest inflytelse-egande riksdagsmännen, samlade sig omkring konungens person.

Man såg der Tessin, med sitt ansigte af ljus och Palmstjerna, med sitt af mörker; man såg der Ehrenpreutz, med sitt anlete af hvardaglig prosa, ur hvilket i allmänhet en viss godsinthet bröt fram, men någon gång också ett uttryck af lidelsefull oreda och Pechlin, ur hvars små, grå ögon geniet liksom spetsade upp sitt föremål, och hvars fina löje var liksom kantadt af en smula elakhet. Här såg man äfven grefve Creutz och löjtnant Aminoff; von Röhr saknades icke heller.

Bland de ofrälse ständen, på denna sidan, nämna vi blott Håkansson, kandidat till talemans-klubban i bondeståndet.

På andra sidan märkte man hofmarskalken, friherre Horn, allonge-peruk mera än hufvud, och grefve Hård, soldat mera än statsman. Wrangel, en kunskapsrik jurist och skarpsynt statsman, ehuru mindre ränkmakare än han sjelf trodde sig vara, underhöll ett samtal med dem. Bland ofrälse män märkte man här äfven Forbus och Lars Larsson.

Onekligen funnos de största förmågorna på hattarnes sida.

När Pechlin anlände, hade en kammarpage försigtigt närmat sig till honom och hemligt stuckit en breflapp i hans hand.

Obekymrad tog Pechlin, då han inträdde i de kungliga rummen, en plats vid en fönsterpelare, bröt lugnt sitt bref och läste det med obesvärad vårdslöshet.

Brefvet var utan underskrift, men han igenkände stilen; det var från Amanda.

“Min bäste baron”, läste han deri, “sedan jag återkallades i tjenstgöring, har jag icke fått tillfälle att göra er något besök. Jag måste nödvändigt tala vid er. Jag väntar er i afton vid vanlig tid och på vanligt ställe.”

Med ett orubbligt lugn ref Pechlin derefter brefvet i små bitar, och, liksom af tankspriddhet, stoppade han bit efter bit i sin mun och tuggade sönder den ena efter den andra.

De tvenne första, till sitt utseende furstliga representanterna af den svenska aristokratien, Fersen och Brahe, inträdde nästan på en och samma gång.

Vi hafva redan tecknat dem.

Om än Fersens statsmanna-omdöme icke egde en fullkomligt fri och obegränsad politisk blick öfver samhällslifvets många frågor, egde han dock alltid ett vidsträcktare fält än Brahe.

I känslan af att vara Sveriges förste ädling, ansåg likväl Brahe sig stå tronen närmast, och denna känsla gaf åt honom ett sätt att vara, som man lätt förvexlade med den verkligt tillitsfulla förmågans, hvilken icke så sällan knyter en egen krona af stolthet omkring sin innehafvares panna.

De olika åsigterna menniskorna emellan blifva gemenligen i det offentliga och enskilda lifvet äfven en skiljemur dem emellan.

Ledde af sina åsigters naturliga böjelser, hade hattarne slutit sig tillhopa på ena sidan och mössorna på den andra. Fersen begaf sig också till sina politiska vänner, och Brahe till sina.

Ingen fiendskap är uthålligare än den, som underblåses af det politiska parti-hatet, emedan det är öfvertygelsens och samhällsställningens, stödjande sig på våra intressens oftast likväl ganska advokatoriska förnufts-skäl.

Ehuruväl de motsatta sidorna bemötte hvarandra med all yttre artighet, var det icke svårt att anmärka ett skaplynne af utmanande trots, som stack fram derunder.

I det politiska parti-kriget finnes något, man skulle nästan kunna säga i atmosferen, som låter de invigde i förväg ana framgång eller nederlag. Man ser bataljens gång genom krutröken, ehuruväl den ännu insveper fältet i sitt mörker.

Sedan Brahe ingått på drottningens förslag att emot Fersen uppträda såsom landtmarskalks-kandidat, hade han icke sparat några medel, för att vinna sitt mål. Nitiskt understödd af hofvet och alla dess tillgifne, växte hans leder också på ett förvånande sätt. Höppener hade härvid icke varit den minst verksamme. Han hade kämpat, som Starkodder, med try par armar.

Å sin sida hade de magtinnehafvande deremot, i förtroende till fastheten af deras styrka och ställning, vårdslösat hvarjehanda försigtighetsmått.

Det var första gången, som partiernas egentlige ledare nu stodo ansigte mot ansigte.

Brahes panna strålade af tillfredsställelse och segerglädje. Den numeriska styrkan syntes vara på hans sida. Fersens panna mörknade deremot, och en känsla af harm intog honom, då han icke mera kände sig så stark, som han väntat.

Icke utan oro såg han sig omkring i kretsen.

Några af riksråden slöto sig till honom: de förstodo hvad han kände, de kände sjelfve alldeles detsamma. Ledde af den gemensamma känslan, drogo de sig tillbaka i en fönsterfördjupning.

— Våra aktier äro i sjunkande, anmärkte Fersen.

— Tyvärr, det ser så ut.

De känslor, som trängde sig på Fersen, skulle ha kunnat spränga ett mindre manligt bröst än hans.

— Mine herrar, sade han, det gäller staten, systemet, vår ära. Vi måste uppoffra allt, hvad vi ega, men bestå — segra.

— Vi äro förekomne.

Fersen slungade en blick öfver till den motsatta sidan. Han tycktes nästan i sin själ uppväga värdet af Brahes hufvud.

Förtretad log Palmstjerna.

— Jag har förutsagt det, anmärkte han; vi behandla statens angelägenheter med allt för mycken godhet och svaghet. Man bör tillvägagå på annat sätt.

— Baron Pechlin, erinrade en annan, är ett snarfyndigt hufvud. Låtom oss rådgöra med honom.

— Nej, nej, utropade Fersen, nej! Jag kan ej rätt med honom — han …

De stora dubbeldörrarna gingo i detsamma upp, och konungen inträdde, åtföljd endast af några få tjenstgörande hofmän. Riksråden slöto sig omkring honom, och riksdagskungörelsen öfverlemnades åt den förste härolden.

---

Hela den vidlyftiga borggården var öfverfull af en brokig och vimlande menniskomassa. Här och der bland hopen såg man en lifdrabant i uniform röra sig. Framför det inre slottshvalfvet satt en större afdelning kavalleri, jemte hornblåsare. I detta ögonblick utträdde ur slottet härolderne och sutto upp på sina hästar. Förste härolden red derefter några steg framför truppen, hvarefter han med hög och klar stämma uppläste riksdagskungörelsen, som åtföljdes af starka fanfarer.

Under det att läsningen fortfor, iakttog folkmassan en djup tystnad: man tycktes icke vilja låta något enda ord gå förloradt.

I slottsrummen trängdes man om att från fönstren åskåda den ganska storartade taflan. Det fans någonting mägtigt påverkande i denna folkets uppmärksamma tystnad.

Men det skulle icke länga förblifva så. Så snart fanfarerna började ljuda, tycktes folket äfven vilja deltaga deri.

— Lefve riksråden, upphof sig en kraftig röst, lefve riksråden!

Från åtskilliga håll instämde ett dussin röster deri.

De i slottsfönstren stående hofmännen sågo med förtrytelse på hvarandra.

Men på en gång besvarades dessa lefverop med ett annat, ännu kraftigare.

— Lefve konungen och drottningen!

— Lefve drottningen och konungen!

Riksråden, hvilka efter hand samlats i en fönsterfördjupning, erforo deraf nu i sin, ordning ett obehagligt intryck.

Kungliga familjen och riksrådet voro två rivaler, af hvilka den ene icke fördrog något företräde, som lemnades den andre, och tvärtom. Båda utkräfde hvar och en för sig allt bifall.

Men stormen skulle icke så snart lägga sig. Folket hade gifvit röst åt två stora, motsatta tankar och, en gång fattadt af dem, syntes ingen vilja gifva vika. Lefve-ropen tilltogo äfven i styrka och omfång.

På en gång tycktes likväl massan sammansmälta i hänförelse för senaten.

Riksrådens ansigten ljusnade.

Konungen låddes icke höra oväsendet, utan samtalade längst bort i rummet med några af preste- och bonde-ståndets medlemmar. När folkets hängifvenhet mer uteslutande öfvergick på rådsherrarnes sida, märkte man en otålighet i hans åtbörder, och att han började stappla på orden.

Om folkets meningsyttringar äfven gemenligen med likgiltighet trampas under fötterna af de magtegande, fästa desse sig likväl, underbart nog, icke så litet vid massans sorlande offentliga bifallsrop. Man tyckes nästan fordra att instrumentet skall vara väl stämdt, utan att man bryr sig om att stämma det väl.

Ännu ljöd det dånande bifallet för riksråden; men, liksom om konserten hastigt fallit in i ett annat tempo, bröt på en gång en hvissling fram, som växte till en fullkomlig orkan.

Riksråden skälfde af förtrytelse.

— Folket är upprördt, hviskade en.

— Man upprör det, tillade en annan.

— Se, se!

— Hvad menar ers excellens?

— Man arbetar med händer och fötter emot oss. Ser ni ej att konungens lifdrabanter äro i full sysselsättning der nere. Än tala de vid den ene, än vid den andre. Här förefinnes en anläggning emot oss.

— Der ser jag Silfverhjelm. Med hvilken ifver rör han sig ej bland hopen!

— Der är Wallenstjerna och der Hermelin.

— Och löparen Ernst sedan, den fyllbulten.

— Vi skola komma ihåg de der herrarne.

Fersen trädde emellan de samtalande.

— Mine herrar, det är tid att vi se upp. Vi måste träffas och samråda.

— Hvar?

— Hos franske ministern i afton.

Liksom en förfärlig åska, utbröt ett allmänt jubel från de samlade massorna på borggården.

— Lefve konungen, lefve drottningen!

Hof-partiets leder kände att de hade segrat ibland folket, och i sin mån ingaf det dem ett ökadt förtroende.

— Om vi fortsätta att smida medan jernet är varmt, anmärkte baron Wrangel, halfhögt till sina vänner, skall segern icke gå oss ur händerna.

— Det är äfven min öfvertygelse.

— Men vi hafva ännu icke uppgjort vår operationsplan.. Vi måste träffas.

— Ja, ja!

— Hvar?

Brahe, som afhört samtalet, steg fram emellan dem.

— Hvar, frågen I? Hos ryske ministern i afton.

Rigtigt. Hos ryske ministern.

— I afton?

— Ja!

---

Drottningen hade från sina rum med icke mindre oro än de öfriga åhört de högljudda meningsyttringarna från borggården; och huru stolt strålade icke också slutligen hennes panna, då hon fann att alla rösterna liksom sammansmälte i en enda stämma af bifall för den kungliga familjen! Lifligheten i hennes själ tillät henne icke mera att vara sjuk; hon ville njuta af sin triumf öfver senaten och begaf sig, med grefvinnan Brahe under armen, och åtföljd af sina damer till de rum, der hon visste att hon skulle träffa konungen och rikets mest utmärkte män.

Dalin, med kronprinsen Gustaf vid handen, följde efter.

Baron Pechlin hade allt hittintills förblifvit orörlig på sin plats. Stödd mot en fönsterpelare satt han med ryggen vänd åt sjelfva fönstret och brydde sig icke ens om att se ut. Man kunde tro att intet enda ljud från borggården trängde fram till hans öron.

Ännu tuggade han blott på det sönderrifna brefvet.

Men när drottningen inträdde i rummet, sköt en blick, hvass och skarp, ur hans öga, och denna blick syntes icke vilja lemna henne.

Så snart folket började skingra sig och ropen dogo bort, slöto sig riksråden och hofvet ånyo till konungen och drottningen.

Dalin och prins Gustaf intogo en plats nära vid deras sida.

— Det gläder mig, yttrade konungen, att höra det folket tyckes med stor själsliflighet motse detta riksmöte, och jag hoppas upprigtigt, att det måtte åt fäderneslandet medföra goda och lyckliga följder. Hvad tron I, mine herrar?

— Vi hoppas det, svarade Fersen med stadig röst; rikets ständer skola säkert alltid veta att uppskatta den statsmannavishet, hvarmed rikets råd beredt ärendena.

— Derom är äfven jag öfvertygad, menade Brahe; och under ers majestäts ledning.

— Det är ganska sant, Brahe; under min ledning — ja — ja …

Konungen afbröt Brahe, emedan han ville undvika hvarje den minsta anledning till split; men han visste icke huru han skulle fullfölja sin började mening och tystnade åter på en gång.

— Apropos, tillade han dock, då hans blick i detsamma föll på Forbus, ni, herr pastor, är ju från norra Sverige? Nåväl, hvad tänker man deruppe?

— Vesterbotten, ers majestät, svarade denne, ligger alltför aflägset ifrån händelsernas medelpunkt, för att kunna bedöma förhållandena. Det känner endast sin konung och innesluter honom ständigt i sina böner.

Äfven detta var ett icke så lätt smältbart piller för riksråden; de fordrade naturligtvis —äfven de — att folket icke heller skulle förglömma dem i sina enskilda böner.

Men ju lyckligare konungen kände sig öfver det emot konungafamiljen vänligt stämda tänkesättet, desto benägnare blef han, i betraktande af riksrådens närvaro, att undvika uttrycken deraf, hvarföre han nu äfven vände sig ifrån Forbus.

— Ni ser så allvarsam ut, Lars Larsson, yttrade han till denne och trodde sig just hafva valt ett tillräckligt likgiltigt ämne, för att äfven endast föranleda ett svar af samma, ingenting betydande, beskaffenhet. Det tyckes, som om hela verlden, tillade han derefter, hvilade på edra skuldror.

— Icke hela verlden, ers majestät, svarade fader Lars, men på hvarje riksdagsmans skuldror hvilar alltid en del af fäderneslandet. Jag är ombud för en vidsträckt ort, och man klagar mycket der öfver hårda skatter, armod och elände. Ack, ers majestät, fortfor han, jag har varit med i många år och vid många riksmöten, och mitt sinne börjar att förtröttas. Allt sedan vår närvarande författning trädde i verket har fäderneslandet hoppats på bättre tider; men de tyckas icke vilja komma, snarare aflägsna de sig.

Konungen såg förbluffad omkring sig. Lars Larsson gjorde saken ännu värre.

Med huru mycket öfvermod man den tiden än ansåg allmogens bekymmer, trängde det likväl, äfven då, alltid oemotståndligt till hjertat. När man hör någon af dess egna söner på ett okonstladt sätt till tronen framföra sin klagan, eger det alltid ett eko inom vår ädlaste känsla.

Äfven konungen fattades af en sådan känsla.

— Hören I, mine herrar, inföll han äfven, hören I?

Drottningen kunde ännu mindre än konungen undertrycka sin tillfredsställelse.

Aristokratien betraktade hvarje landets klagomål under denna tid — och måste det äfven — såsom ett anfall emot sig.

— Det är en förfärlig väg, fortfor fader Lars, uppmuntrad af konungens ord, som Sverige tillryggalagt under loppet af de senare 30 à 35 åren. Jag kan säga, ers majestät, att jag gått med i likprocession. Jag har åtminstone på nära håll sett den ena blodsscenen efter den andra.

Hofvet beundrade Lars Larssons mod.

Drottningens bröst vidgade sig; från alla talade ju vänliga förhoppningar till henne. I sin hänförelse såg hon icke mer något motstånd. Löften om framgång fylde hennes själ med ingifvelser. Mera än någonsin trodde hon sig nu äfven hafva valt en lycklig tidpunkt för sina afsigter. I sina tankar genomgick hon den operationsplan, hon följde, och nästan ångrade sig att hon icke gifvit den ett långt vidsträcktare syfte. Hon kände sig nu så mägtig, att intet mål hade varit nog högt för hennes sträfvanden. Hvad som föregick inom henne återspeglade sig äfven i hennes yttre. Ögonen strålade, pannan glänste. Om kronan hvilat på hennes hufvud, skulle hon icke burit det högre än nu.

Något hvar, alltför mycket upptagen af egna lidelser, märkte icke, huru hon eljest alltför synbart hängaf sig åt förföriska och tjusande illusioner.

Ett enda öga hvilade dock ännu alltjemt ofrånvändt på henne, och det var Pechlins.

— Hvilka gräsliga tilldragelser hafva ej under loppet af de senaste 35 åren inträffat inom landet, återtog Lars. År efter år ser jag endast den ena stupstocken efter den andra, liksom milstolpar på den väg, som vi tillryggalagt.

Erinra er Görtz^[1], Blackwell^[2], Buddenbrock^[3], Lewenhaupt^[4], Wikman^[5], och himmelen vete allt hvad dessa blodiga offer heta.

Ett doft sorl hördes omkring fader Lars.

Drottningens ögon foro, som glänsande stjernor, genom rummet. Hon njöt af sina fienders mullrande vrede.

— Lägg härtill, fortfor fader Lars, alla stupstockens kandidater, hundradetals, bland hvilka en Wellingk^[6], en Cederhjelm^[7], en Benjamin Düster^[8], en Stobe^[9], en Dagström^[10], en Engberg^[11], en Herkepæus^[12], en Kyronius^[13] …

Fader Lars hade dock icke slutat än och ämnade fullfölja sin mening, men afbröts af det växande missnöjet omkring honom.

— Schecta, som anländt senare, hade likväl hört såväl hvad Lars Larsson, som hvad Forbus yttrat till konungen. Under den oreda, som nu uppstod, förde han dem åt sidan.

— Er obetänksamhet, hviskade han dem i örat, har ådragit er oförsonliga fiender. Samtidens uppenbarelsebok får man ej läsa så högt att alla höra en. Fly, medan det är tid, fly!

— Vi fly icke.

Då grefve Creutz i detsamma passerade förbi dem, drog Schecta ned de buskiga ögonbrynen.

— Vet grefven, frågade han honom, hvad jag förtror desse?

Schecta var icke mera den entusiastiske vännen; han var nu åter, som man blifvit van att se honom, besynnerlig och egen. Man visste ej rätt om det var djupsinnighet hos honom eller sinnesslöhet.

— Nej.

— Vi talade om uppenbarelseboken och jag rådde dem att icke studera den för mycket; ty det har visat sig, att ju mera man sysselsätter sina tankar med den, desto vansinnigare blir man.

— Då måste ni, kapten Schecta, genmälde Creutz, ha djupt inträngt i dess hemligheter.

— Ni vill säga, att jag är vansinnig, grefve. Nå ja, nog alltid är det sant, att jag tittat kanske allt för mycket in i uppenbarelseboken, men det är icke nog med det, grefve; jag håller nu till och med sjelf på att skrifva en ny sådan.

---

Under det drottningen ännu njöt af den intagande föreställningen, att de allmänna sympatierna snart nog kanske skulle låta henne triumfera öfver sina motståndare, närmade sig baron Pechlin.

— Tillåt mig, ers majestät, yttrade han, vänd till drottningen, att lyckönska er till den glädje, som ni erfar.

Drottningen vände sig förskräckt om, så snart hon igenkände Pechlins stämma.

När han talade, fruktade man alltid, att det icke bebådade någonting godt.

— Jag har med hänryckning hört det jubel, fortsatte Pechlin, hvarmed folket helsat ers majestät, och jag förstår så väl hvad ers majestäts hjerta dervid skall känna.

Drottningen bet sig i läpparna. Hon kände att han läste i hennes själ, liksom i en öppen bok.

— Huru lyckligt är icke det folk, talade han vidare, för hvars väl ers majestät uppoffrar allt, som är henne dyrbart. Såsom trogna undersåtar anstår det oss alla att bedja, det ej ers majestät måtte allt för mycket blotta sig.

Hans ord voro af den tvetydiga egenskap, att de kunde uttrycka alldeles motsatsen af hvad de egentligen tycktes angifva.

— För några dagar sedan var ers majestät sjuk, och man har sagt mig att ers majestäts helsotillstånd ännu i dag skall vara rätt vacklande; och likväl skydde ni icke, lika litet som ni ännu i denna stund skyr derför, att, då det gäller statens väl, blottställa er helsa.

Alla de lysande illusionerna veko bort ifrån drottningen. Hon skiftade färg. Masken förlorade sin färgläggning. Huru förklara hans ord, om han icke visste mera än hon önskade att någon skulle få kännedom om.

Om hon fruktat honom förut, huru mycket mera fruktade hon honom icke nu.

De närvarande spände sin uppmärksamhet. Man visste icke rätt väl, hvarom Pechlin talade; men man kände att han brukade ha bättre reda än någon annan på hvad som tilldrog sig.

— Det är en lycklig tanke, ers majestät, fortsatte Pechlin, att genom en strängt iakttagen incognito lemna folket i okunnighet om att ni — äfven under ett försvagadt helsotillstånd — icke lemnar er någon ro. Huru vackert och oegennyttigt handlade ni till exempel icke häromdagen? Ehuruväl ert sjukdomstillstånd var ganska svårt vid Drottningholm — hastar ni dock — och det utan att någon ens drömmer derom — hit till hufvudstaden, och hvarföre? Endast af nit för det kära fäderneslandet.

Det gick en kyla genom drottningens leder. Hon förstod att hon var upptäckt. Icke ett ord kom öfver hennes läppar.

— Allt, hvad Lars Larsson har framstält, ers majestät, är olyckligtvis verkligen sanning. Vi hafva öfverlefvat förfärliga ting; men återkomma de, ers majestät, skall det åtminstone icke vara ert fel, ty hvem, om icke ers majestät, kan för folkets väl oppoffra allt. Om det gäller, skall ni ej spara edra dyrbaraster skatter, edra skönaste smycken.

Pechlin lade en anmärkningsvärd tonvigt på de senaste orden.

Drottningen stod dödsblek. Hade hon förstått honom rigtigt? Kände då denna menniska allt?

Hade icke hennes stolthet spänt krafterna till det yttersta, skulle hon vanmägtig ha sjunkit ned till golfvet. Af alla hennes nyss så upplifvande föreställningar återstod henne nu ingenting. Pechlin hade med några få artiga ord fört henne tillbaka till sig sjelf, och hon fann sig tillintetgjord.

Pechlin tystnade. Ingen tycktes vilja taga till ordet efter honom. Tystnaden var mördande.

— Säg mig, bäste Dalin, hördes en ren och klangfull barnaröst i detsamma, hvem är den der herrn, som är så artig emot mamma?

Frågan gjordes af prins Gustaf.

— Det är baron Pechlin, min prins, svarade Dalin.

— Pechlin, upprepade Gustaf, Pechlin?

Hans röst ljöd ensam.

— Är det samme Pechlin, som redan vid femton år spionerade på sin pappa och förrådde honom?

Dalin drog sig förfärad tillbaka; en sådan fråga kunde han icke besvara.

Gustaf hade i all barnslighet gifvit Pechlin det förskräckligaste slag, som kunde träffa honom.

Häpnad lästes hos hvar och en.

Så beräknande lugn, som Pechlin än var, förvredos likväl hans anletsdrag.

— Hämnd, hämnd, mumlade Pechlin, då han lemnade slottet, hämnd!

---

När konungen och drottningen återkommit till sina enskilda rum, sjönk hon ned i en fåtölj. Hennes ben buro henne icke längre.

Orolig hastade konungen fram.

— Låt mig få andas ut, bad drottningen. Säg mig, förstod ni något af hvad Pechlin yttrade?

— Icke det ringaste, min vän; jag försäkrar … icke ett enda ord.

— Icke jag heller, men hans åsyn harmar mig. Jag känner att han är min fiende.

Hennes barm höjde sig. Hon andades ut ett långt drag.

— Vid Gud, fortsatte hon, vi hafva icke något ögonblick mera att förlora. Hvad vi skola göra måste göras snart.

— Jag förstår dig icke, min vän; hvad skola vi göra?

— Förstår ni icke det?

— Jag ser blott din oro, men jag förstår ingenting.

— Ni skall snart förstå mig; vill ni vara så god och sitta ned.

Konungen tog plats.

— Huru upprörd känner jag mig icke; men lika mycket. Ni hörde det bifall, som ljöd till er ära från borggården. Säkert gladde det er mycket.

— Mycket, min vän. Det gjorde mitt hjerta godt.

— Men ni märkte nog äfven den förtrytelse, det framkallade hos riksråden?

— Naturligtvis; hvar och en kunde se det.

— Och hvad drager ni deraf för slutsats?

Att folket sätter något värde på mig, och att riksråden icke göra det.

— Ganska sant; men man kan deraf äfven draga en annan slutsats.

— Hvilken då?

— Att stunden nu är inne.

— Stunden? Hvilken stund?

— Erinrar ers majestät sig det svar, ni gaf rikets råd, när de — genom hotelsen att sammankalla rikets ständer — ville förmå er att afstå från ert yrkande att gardena endast skulle taga ordres af er, då ni var närvarande.

— Visserligen påminner jag mig det, men då var jag ond.

— Ni svarade dem, om ej mitt minne sviker, att äfven ni ville sammankalla ständerna och fråga dem, om rikets råd voro edra guvernörer eller edra rådgifvare. Viljen I, herrar råd, tillade ni, föreställa min person, så vill jag resa på landet och vänta tills min regeringstid infaller. Var det icke så ni svarade?

— Ganska sant, min älskade, men jag var uppbragt, jag var missnöjd; nu deremot …

— Nu deremot, afbröt honom drottningen, när ständerna sammanträdt, ämnar ni kanske vika tillbaka ifrån ert ord.

— Icke just det, men i alla fall …

— Alldeles det, ers majestát; jag var fullkomligt öfvertygad att ni icke ämnade gifva efter ens en tums bredd af den rättvisa vrede, som dikterade de manliga orden. Jag har derföre också låtit uppsätta en skrifvelse, som på ett fullständigt sätt utreder förhållandena emellan er och riksråden.

Drottningen reste sig upp och begaf sig till en inre dörr, som ledde till hennes arbetsrum.

— Kom in, min herre, befalde hon.

En kraftig, om äfven icke högväxt, gestalt syntes i detsamma i dörren. Snillet lyste ur hans ögon; allvar och beslutsamhet tecknade sig på hans breda panna.

Vid hans åsyn reste sig konungen otåligt upp.

Mannen var ingen annan än Höppener. Men den stora och gedigna förmågan har äfven sitt majestät, och det är ofta mera bjudande än tronens.

— Min vän, tilltalade konungen sin gemål, hvad är här fråga om?

Utan att gifva akt på konungens anmärkning, befalde drottningen Höppener att uppläsa den skrift, som han höll i sin hand.

Höppener läste.

Det var samma skrift, som läsaren redan känner från början af detta arbete, hvilken drottningen i biblioteket på Drottningholm föredrog för Dalin och Höppener, ehuru nu i vissa mindre delar något omarbetad.

Höppeners stämma ljöd, som alltid, manlig och stark. Innehållet slog an på konungen, och han lyssnade … han rätade på sig … ögonen eldades.

— Förträffligt! utropade han ännu innan skriften var till hälften uppläst, det är tankar ur min egen själ, ord ur mitt eget sinne. Det förhåller sig, vid gud, så. Jag har erfarit det … ja, ja!

— Ers majestät undertecknar således skrifvelsen? hemstälde drottningen.

— Underskrifver den?

— Denna skrift, ers majestät, måste af er på rikssalen öfverlemnas till rikets ständer, icke blott såsom en protest emot rådsherrarnes förmåtenhet, utan äfven såsom en hemställan till ständerna, att vidtaga sådana förändringar i grundlagen, hvarigenom er magt såsom konung blifver en verklighet och icke en fiktion, hvad den nu är.

— Ers majestät, talade Höppener; denna skrifvelse hvilar på tvenne oomkullkastliga sanningar, på grundlagens och sakförhållandets; att följden blifver en stridshanske emot rådsherrarne, rår icke ers majestät för, utan de. Det är nemligen de, ers majestät, och icke ni, som trädt utom grundlagens föreskrifter och föranledt slutföljder, som stå i strid med dem. En monark, min konung, har en stor pligt, en edsvuren samvetets och ärans pligt, den att upprätthålla samhällsförfattningen. I hvarje hårsmån, han förbiser den, afviker han ifrån sin konungaförsäkran: alltid ett större eller mindre brott emot nationen i sin helhet. Det är också, ers majestät, i nationen, som en monark måste se sin domare, icke i riksråden. Vädja derföre emot de senare till den förra; hvad riksråden förneka er, skall nationen skänka er: rättvisa. Rättvisan är på ers majestäts sida både i grundsatsen och tillämpningen. Ers majestät är icke ovilkorligen bunden vid rådets pluralitet, emedan ers majestät svurit att styrka lag, rätt och sanning, men vrångvisa och orätt förbjuda.

— Allt det der är mycket bra, bäste Höppener, men, ser ni, senaten behöfver blott rycka fram med den vanliga schackbrickan, att jag vill återtaga suveräniteten och, hvad jag än må säga, så tjenar det till ingenting.

— Min Gud, afbröt honom drottningen, hvad jag mår illa, jag tror …

— Du mår illa! Barmhertige Gud — kalla på en läkare, Höppener — en läkare — vatten — vatten — hit med vatten!

— Låt bli det der, bad drottningen, skrif blott under.

— Ers majestät, återtog Höppener; äfven jag, det är sant, har till en tid tviflat på, att denna skrift skulle leda till ändamålet, och jag erkänner att jag hellre sett att en radikalare väg beträddes. Men denna skrift har likväl det stora företrädet, att helt och hållet falla inom laglighetens område. Noga räknadt, är det äfven inom det, som hvarje monark är starkast. Gilla ständerna edra anmärkningar, så är mycket vunnet. Ni har förödmjukat senaten inför lagarne, inför nationen, inför er. Förkasta deremot ständerna den, så står ers majestät blott qvar i sin äldre ställning, och hvarje sann fosterlandsvän skall med vördnad och hängifvenhet öfvergå, på en monarks sida, som ensam vågat uppträda till lagarnes försvar.

— Ni sade, Höppener, invände konungen, att ni hellre beträdt en annan väg; låt mig höra hvilken ni menar?

— Revolutionens, ers majestät.

Konungen hoppade förskräckt till.

— Jag tror jag dör, klagade drottningen, mina pulsar stanna, min andedrägt upphör.

— Revolution — död — hit med vatten — vatten!

— Skrif under, ers majestät, skrif under.

— Ja, min vän, ja.

— Här är pennan, ers majestät.

Ångestsvetten lackade från konungens panna, då han tecknade sitt namn under skriften.

— Min vän, hur mår du nu?

— Förträffligt

Drottningen reste sig åter upp.

— Ers majestät skall inom kort, talade hon, prisa detta ögonblick, såsom ett ibland de lyckligaste i ert lif. Sedan ers majestät beträdt vägen, vet jag att ers majestät ej skall stanna förr än målet är upphunnet. Jag skall bevara denna skrifvelse såsom ett af de dyrbaraste prof af ert förtroende och af er vänskap. Höppener, hasta nu till Brahe, Hård och Wrangel och underätta dem att allt är i ordning.

På aftonen lyste det från de långa fönstersträckorna i tvenne af de vackraste palatsen på Blasieholmen, det var i franska och ryska ministrarnes hotell. Deremot stod den svenska konungaborgen svagt upplyst.

Det var en illustration, betecknande tidens inre förhållanden.

---

1. “Görtz, baron, konung Carl XII:s favorit. Allt konungens krig tillskrefs Görtzen, eftersom konungen var helig. Mynttecknen tillskrifvas Görtzen, fast Polheim kom upp med dem. Konungen stupar, allt folkets raseri stannar på Görtz: en måste dö för folket. Kommission sättes öfver G. Fehman, åklagare. Fehman anklagar G. såsom den, som svärtat konungens tromän, t. ex. en landshöfding, att vara trög i execution: producerar brefvet, fast Fehman det ej läsit. G. beder Fehman uppläsa brefvet, der han klagar, att landshöfdingen varit sen vid rekrytering och borde sättas till annan tjenst, och i hans ställe förordnas Fehman, som är en vigilant man. G. mister hufvudet; Praeses commissonis dör samma riksdag. Assessores alla inom ett år olycklige. Den lustigaste bland dem dör af melankoli”. (Linné).
2. Blackwells öden i Sverige berättas af Linné på följande sätt: "Jonas Ahlströmer förskrifver en god ekonom från England: honom skickas Blackwell, med. D:r, en djerf ignorant, atheist, men emottages som son af Ahlströmer. Bl. skickar afskrift af all Ahlströmers correspondence, jemte sin egen, till England. Tillfälligtvis öppnar Ahlströmer ett af brefven. hvaruti Blackwell uppgifver, att hela det i Sverige uppblomstrande manufakturväsendet skulle kunna förqväfvas (jugulari), om Ahlströmer och Tessin störtades; — och om hela rådet undanröjdes, skulle genom konungens medverkan en Engelsk prins kunna utkoras till tronföljare i Sverige. Ahlströmer blir förskräckt, visar brefvet för Tessin och rådsherrarne, som besluta Blackwells undergång. — Så kommer till Blackwell en okänd, med föregifvande att express vara sänd från Engelske lord-cancelleren, med befallning att Blackwell omedelbart borde vända sig till konungen, erbjuda honom en stor penningesumma och suveräniteten, om han dertill ville medverka, med löfte om stor lycka för Blackwell, om han kunde genomdrifva detta. Konungen varnas af någon i förväg för detta vådliga anslag. Blackwell infinner sig hos konungen, visar de (föregifna) Engelska brefven och erbjuder honom suveräniteten; konungen visar honom till landtmarskalken. Blackwell fängslas, ransakas, halshugges i Stockholm 1747. Märk, aldrig ficks reda på hvem, som lemnat brefven till Blackwell; Engelsmännen hafva platt förnekat, att någon derifrån blifvit sänd. När Tessins hus nedrefs för en reparation, fanns ett lik inneslutet i en mur, månne den? … men icke tror jag att den fromme (pium) Tessin kunnat begå ett sådant odåd, ehuru dylika bragder för de maktlystne äro en småsak. Och Bl. hade ganska väl förtjent sitt öde. Blackwell, sjelf gift i England, logerade hos en mäklare i Stockholm. lefde alltför familiert med hans fru: reser omkring med henne i landet och kallar henne cousine. Han har henne hela månader på sin kungsgård, som han fått i besittning. Mäklaren blir en afton sjuk af colik; Blackwell, som Medicus, gifver in något: morgonen derpå ligger mäklaren död. Alla trodde Bl. gjort af med honom: åtminstone sörjde enkan drägligt och gjorde sig hopp om Bl. Presidenten Drake, som så träget upphjelpte våra manufakturer, kurerade Bl. så, att han dog. Alla sade Bl. hade tagit lifvet af honom, som man förmenade i Engelskt intresse”.
3. “Buddenbrock, general i kriget mot Ryssland 1741. Han och Lewenhaupt sträfvade ifrigt att krig skulle ske med Ryssland, hvilket blef begges olycka. B. får hela landets ondska på sig, som orsak till ett olyckligt krig. Blir anklagad och mister hufvudet vid Norrmalms torg 1743, just der Paykull förut blifvit halshuggen i k. Carl XII:s tid, dömd till döden af Buddenbrocks fader”. (Linné).
4. Se noterna om Buddenbrock och Engberg.
5. “Den 22 Oktober anmälte landtmarskalsken i Sekreta-utskottet, att konungen i sittande råd gifvit honom samt talmännen för preste- och borgarestånden tillkänna, det en betänklig skrift kommit i hans maj:ts händer, gående ut på att med falska skäl inbilla de okunnige, att för riket vore nyttigast vara utan någon förbindelse med främmande makter: ändamålet vore att verka på Bondeståndet. Skriften upplästes. I utskottet yttrades, att det vore ej den första af denna art, som komme från Ryska ministern, för att stifta oenighet ibland nationen, och kunde ej annorlunda än som ett groft paskvill anses. En skrifvelse afgick till konungen (utan att ikväl nämna anledningen) om upptäckten och förekommande af illviljans planer. Författaren till skriften sades vara en Simolin, född Svensk, men nu anställd vid Ryska missionen i Stockholm, och som sedan kom till Wien. Han hade använd en häradshöfding Wikman i Finland såsom spion på riksrådet Rosen, och till att väcka missnöje bland Finnarna. Planen skall varit, att göra Finland sjelfständigt under Ryskt beskydd, med storfursten Carl Petter Ulrik såsom konung. Wikman dömdes och gick till döden”. (Geijer).
6. Om desse förekomma redan tillräckliga upplysningar i texten.
7. Om desse förekomma redan tillräckliga upplysningar i texten.
8. Utgaf sig att vara Konung Carl XII. Förklarades för vansinnig och dog, enligt Benzelstjernas uppgift, på Danviken 1730.
9. “Stobé, öfverste, sedan landshöfding, följer k. Carl XII i fält jemte sin fru: blifver fången vid Pultava. Kock von Gyldensten var Stobei intimaste vän. Stobé öfvertalar Gyldensten att rymma med sin fru och visar honom vägen, lofvar sjelf komma efter, då han kan. Tager parole af v. Gyldensten, att resa heligt med sin väns maka. v. G. kommer lyckligt till gränsen, sticker ihjäl sista vägvisaren; lemnar ej frun efter aftal i Stockholm, utan tager henne med sig till Westergötland och bor tillsammans med henne. Stobé kommer hem; söker sin fru fåfängt i Stockholm; hörer hennes historia: reser till konungen i Lund och skrifver efter sin fru. Gyldensten följer henne till Lund, der hon sjuknar och dör. Stobè råkar G. på gatan i Lund. tackar för parollen, utmanar honom, men G. refuserar. Då slår Stobé honom med röret öfver hufvudet, att det går sönder; de andre officerarne vilja ej tjena jemte G. som måste taga afsked. Konungen dör. Stobé är starkt på Holsteinska partiet, emot K. Friedrich. G. går till konungen, begär penningar för att revangera. På storkällaren i Stockholm kommer en afton en herre (kapten Gyldensten) klädd som Stobé, talar hiskeligen om konungen. Källarmästaren beder honom hålla inne med sådant på Operakällaren. Han svarar sig ej vara rädd: säger sig vara öfverste Stobé. Vitnen tagas flera. Dagen efter kommer en officer med vakt och arresterar öfverste Stobé, som visste om intet. Commission sättes; vitnen afhöras; alla fälla Stobé, Stobé ler derât: domarne påminna, att tvenne äro tillräcklige att fälla honom till döden. Ändtligen vittna ett par gossar: då frågar Stobé, om de känna öfverste Stobé, om han vore öfverste Stobé; dertill neka gossarne positivt och derefter blir saken upplyst. Af de sammangaddade blir Gyldensten dömd att halshuggas, två andre piskade och brännmärkte. G. rymmer först till Hamburg, der han lockar en jude till sig, som han stryper och spolierar: sen till Saxen, friar der till en fröken, får korgen. Uppgifver sedermera henne vara sin dotter från den tid svenska hären låg i Saxen: bryter sig en natt in i huset, mördar både modren och dottren, men blir fasttagen. Vill ej dö, utan måste bindas, hvarefter han halshugges och steglas”. (Linné).
10. “Dagström, öfverste-löjtnant, en rik skåning, var af Holsteinska partiet emot k. Fredrich. Hans fria uttal på riddarhuset ådrager honom konungens onåd. Orsak sökes, commission sättes öfver Dagström; Lewenhaupt præsiderar i commissionen; dömer Dagström till dåre och att sitta på Malmö fästning Lewenhaupt blir stor, två gånger landtmarskalk med otroligt beröm. Göres af ständerne 1741 till generalissimus emot Ryssarne, det han refuserar, misstroende sig sjelf; men så godt som imponeras af ständerne, som ingen hans like vore. Kriget slog illa ut; hela landets hämnd stannade på honom och Buddenbrock (fast L. var oskyldig, som sedan mera beklagades), men han dömes och decolleras, medan Dagström ännu lefver”. (Linné).
11. “Engberg, bäste knifsmed i Stockholm. Borrar ut general Lewenhaupt dagen före än han skulle halshuggas, förer honom lyckligen ut i skären på en ö, får hederlig vedergällning. Ett pris af 6,000 plåtar utsattes för Lewenhaupts återskaffande. Engberg lofvar mot halfva summan röja hvar han var. Deraf visste man dag och timma, när Lewenhaupt skulle transporteras på Engelska fartyget. Riksdagen derefter anklagas Engberg för upproriska tankar; dömmes till döden, men blir benådad med fängelse på Bohus fästning”. (Linné).
12. “Herkepæus. borgmästare i Upsala, en ovettig karl. Hemkommen från riksdagen 1741, anklagad af Kyronius, att på rådstugan talat förgripligen om rikets ständer. Cederhjelm, riksrådets son, sättes att ransaka och dömma Herkepæi brott. H. går till Cederhjelm, beder honom vara sig nådig och ihågkomma, att han fordom i Petersburg burit hans fader, riksrådet, utur en vådeld, eljest hade han blifvit innebränd med allt sitt gods. Cederhjelm svarar: Du kunde då vara en hederlig karl, men nu är du en skälm. Dömmer H. hårdt. Tio år derefter får Cederhjelm se sin gård och allt det goda, hans fader hemfört från Ryssland, kastas i aska”. (Linné).
13. “Kyronius, rådman i Upsala, fick Borgmästare-karakter, qvick, lustig, liberal: men farlig i handel. Gasens prestenka lånar af honom 3.000 d:r, äntligen betalar dem, begär tillbaka reversen. Han söker länge, säger det vara likamycket. Ändtligen finner han en lapp, den han hastigt rifver sönder, säger den varit reversen; men efter två år exequerar ånyo 3000 D:r. Sin fader bevisade han ett otacksamt hjerta … (lefde i hög grad otuktigt). Anklagade 1741 borgmästar Herkepæus för tal om rikets ständer. Blir 1746 riksdagsman för Upsala med många konster, ty rösterna räcka knappt. I borgarståndet blef han så mäktig, att ingen befordran skedde utan honom: kallas derför stats-sekreter. Alla måste muta honom; tager af en sökande 6000 plåtar, men hjelper intet. Blir extremt högfärdig, förför Broms dotter, fast gift. Får survivance till borgmästare, dock borgerskapets frihet vid voteringen förbehållen, hvilka ord han vid expeditionen försnillar. Derföre sättes kommission af fattiga assessorer öfver honom, till hvilka han måste utpunga allt sitt orättiärdiga gods och bland dem Voltemat, hvars fader han så ofta skinnat — kommer hem, talar om ständerna på rådstugan, råkar i samma labyrinth som Herkepæus, hvilken nu angifver honom. Vox populi, vox Dei: Korsfäst! Korsfäst! Hemkommen säger sig ej kunna sofva, begär Linnéi hjelp. Jag kan ej hjelpa, ty han var rädd för opium. Nej, svarade han, jag har i Stockholm tagit opium som en Turk; det knappt biter på mig. Jag ordinerade vanlig dosis: han gifver det i mångfaldig dosis till sin sjuka fru, i tanka att döda henne och få mamsell Broms. Det upptäckes; magen hans, professor O. Celsius d. y., förelägger Kyronius, antingen inom 24 timmar gå ur riket eller gå på slottet i arrest. Han samlar inom några timmar sitt goda och reser till Köpenhamn. Talar der emot Svenska regeringssättet, blir utlevererad, förd till Stockholm, men rymmer till Tyskland och går från all sitt, som sparf från ax”. (Linné).