Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 13
| ← Riksdagens öppnande. Konungen och Drottningen |
|
En afton inom hofvet → |
TRETTONDE KAPITLET.
Nya förvecklingar och nya förklaringar.
Men ehuruväl den kungliga borgen var mindre upplyst än de tvenne palats, hvarifrån den franske och den ryske ministern styrde fäderneslandets öden, tilldrogo sig dock händelser inom den förstnämnda, vigtiga för gången af denna berättelse.
Forbus och Lars Larsson, framför allt den senare, hade på en gång förvärfvat sig den kungliga familjens välvilja, särdeles drottningens. Hon kände också ett oemotståndligt behof att samtala med dem, att förklara dem sin gunst och tacksamhet. Ernst fick derför tillsägelse, att i skymningen uppsöka dem och kalla dem till slottet. För att likväl undgå all uppmärksamhet, alltid farlig i partiförbistrade tider, befaldes Ernst att införa dem Logårdsvägen, en väg, som var den minst allmänt använda af alla. Logården var nemligen vid denna tid icke en så treflig och angenäm parterr, hvilken med behag fäste allas blickar vid sig, som nu. Den befans då ännu till en del belamrad af materiel i och för slottets byggande, äfvensom med burar, innehållande hvarjehanda vilddjur, såsom björnar, vargar, räfvar och lodjur, af hvilka senare den fått sitt namn, Logården.
Men vi skola också snart finna att det icke blott var hofvet, som ansåg denna, som det ville tyckas, i alla afseenden förbisedda, om icke föraktade, plats lämplig för mera hemliga möten och ändamål.
Då vi nu inträda i Logården, är aftonen redan långt framskriden. Platsen, omgifven på trenne sidor af slottets höga murar, är fullkomligt mörk.
Ett stycke inom grinden, som leder till stora trappuppgången från Skeppsbro-sidan, höra vi några halfhögt hviskande röster.
— För tusan, i afton tror jag att vår sköna okända uteblifver — vi hafva redan väntat säkert en hel qvart — hvad tänker du, Hermelin?
— Inga namn, min bror, inga namn. Det är ett gifvet försigtighets-mått i alla sådana äfventyr, som detta. Hvad jag tänker, frågar du; jag tänker att det icke är hon, som kommer för sent, utan att det är vi, som kommit för tidigt.
— För fan, du kan kanske ha rätt; men det är också ett så eget äfventyr, att jag för min del ej kan återhålla min nyfikenhet. Huru många aftnar är det nu, som vi träffat henne här? Låt mig se.
— Med denna afton, Wallenstjerna, blifver det trenne.
— Inga namn, sade ju du nyss. Fall icke ur din roll, försigtighets-menniska. Du sade trenne aftnar.
Händelsen var följande:
Våra två bussar, Wallenstjerna och Hermelin, hade en afton, sedan allt var tyst och stilla på slottet, velat obemärkt lemna det och derför tagit Logårdsvägen. Nedkomna i Logården, se de framför sig mot ljusningen vid horisontens rand en skugga, liknande en fruntimmersgestalt, som tydligt syntes vinka med en näsduk utåt Skeppsbron. Hastigt skynda de också fram. Hermelin undersöker platsen utåt Skeppsbron och ser en karl hastigt aflägsna sig. Wallenstjerna deremot fångar an fruntimret, men i samma ögonblick liksom hade hon icke trott att mörkret var tillräckligt ogenomträngligt — nedfäller hon sin slöja. Wallenstjerna, som just icke var någon egentlig fruntimmerskarl, närmade sig henne obesväradt, för att icke säga pojkaktigt; men — vare sig nu att hennes rörelse ingafs af fruktan eller af naturlig värdighet — den stolta och beslutsamma rörelse, hvarmed hon bemötte honom, höll honom snart på vederbörligt afstånd.
— Stilla, hviskade honom den eftertänksamme Hermelin också genast i örat. Du vet ju icke hvem hon är.
— Men det är just det, som jag måste veta.
Fruntimret ville draga sig tillbaka, men Wallenstjerna motade henne på alla sidor.
— Hvarför hindra mig på detta sätt, min herre? anmärkte hon; släpp mig fram.
Wallenstjerna och Hermelin lyssnade till hennes röst; den var välljudande och klar, men hade de väl hört den förr eller icke?
— Förtro oss hvem ni är, och vi låta er genast gå.
— Jag ber er, hindren mig icke.
När Wallenstjerna och Hermelin likväl fortfarande envisades att hon skulle säga dem, hvem hon var, förlorade hon tålamodet.
— Löjtnant Wallenstjerna och baron Hermelin, tilltalade hon dem nu, jag befaller er att släppa mig fram.
När de båda vännerna hörde att de voro igenkända, fick äfventyret ett annat utseende. Det befallande sätt, hvarpå hon framstälde sin önskan, inverkade äfven.
— Låt henne gå, hviskade Hermelin, det är någon af hofvets damer.
Wallenstjerna var snart också af samma tanke och ville godtgöra sin oartighet.
— Vi äro två friska bussar, yttrade han, som aldrig förolämpa ett fruntimmer; men medgif att det är bra hårdt, att icke få veta hvem ni är. Tillåt mig att göra er ett förslag. Ni har möten här.
— Min herre …
— Du talar hufvudet af dig, hviskade åter Hermelin. Jag tror jag känner igen hennes röst. Antingen är det grefvinnan Hård eller grefvinnan Brahe eller …
— Ni har möten här, fortfor likväl Wallenstjerna, och det ni haft i afton är säkerligen hvarken det första eller det sista. Vill ni tillåta oss att få blifva ert sauve garde?
Det förut något rädda eller stränga i hennes röst försvann härvid. Det tycktes, som om förslaget icke förefallit henne så rasande.
— Vi veta icke, tillade Wallenstjerna, om det är politik eller kärlek, som fört er hit; i våra dagar kan det ena vara lika troligt, som det andra, men i båda fallen är det godt att hafva tvenne tappre män vid sidan.
Fruntimret syntes öfverlägga ett ögonblick.
— Ni vilja således blifva mina riddare? anmärkte hon slutligen.
Det låg någonting nästan skalkaktigt i frågan.
— Vill ni antaga oss dertill?
— Förbinder ni er, att icke söka upptäcka hvem jag är?
— Ett knäfveln så hårdt vilkor, påstod Wallenstjerna.
— Vi förbinda oss dertill.
Det okända fruntimret syntes få allt mer och mer mod.
— Ert hedersord derpå, mine herrar.
— Under det vilkor likväl, menade Wallenstjerna, att vi, när vi en gång visat oss värdige ert förtroende …
— Jag tror knappast, afbröt hon honom, att ni någonsin förmår det.
— Wallenstjerna, hviskade Hermelin, hon är stolt som drottningen; skulle det kunna vara …
Fruntimret hörde olyckligtvis allt, hvad Hermelin hviskade, och hennes sjelfförtroende minskades icke deraf.
Sedan Wallenstjerna och Hermelin kommit på den tanken, att det möjligtvis skulle kunna vara drottningen sjelf, som stod framför dem, visste de icke rigtigt hvad de skulle göra.
— Befall öfver oss, förklarade Wallenstjerna; vi skola lyda er utan alla vilkor.
— Jag befaller er då, återtog fruntimret, under det hon drog slöjan ännu tätare omkring sig, att aldrig söka utforska hvem jag är och i hvilket ändamål jag går.
— Vidare — vidare.
— Jag befaller vidare …
Fruntimret tycktes allt bättre och bättre komma in i sin roll.
— Jag befaller er vidare, fortfor hon, att nu lemna mig fri väg.
— Håll, min nådiga, djerfdes dock Wallenstjerna utropa, det är emot vår öfverenskommelse; såsom ert sauve garde måste vi veta, när ni kommer och när ni går.
Fruntimret svarade icke genast; antingen hon kände sig brydd och förlägen öfver deras envishet, eller hon öfverlade hvad hon skulle säga.
— I underkasten er då oinskränkt min befallning?
— Ja.
— Utan att fråga efter hvem jag är?
— Vi veta att ni är ett fruntimmer och det är nog.
— Välan då, sade hon, jag vet att I ären officerare och män af heder.
— Godt!
— Jag måste någon gång träffa en person här.
— Huru ofta?
— Ibland hvarannan, ibland hvarje afton. Viljen I inställa er här och vaka öfver att ingen öfverraskar mig.
— Vid hvad tid?
— Densamma, som nu i afton, men ni måste hålla er på ett afstand af tjugu steg.
— Sagdt.
Wallenstjerna och Hermelin drogo sig åt sidan.
Så snart det okända fruntimret kommit förbi dem, ökade hon sina steg allt mer och mer.
Detta äfventyr utgjorde ett föremål för våra två vänners lifliga deltagande och öfverläggning.
— Hvem kan väl den okända vara? blef den stående frågan emellan dem; månne hon är …
Än gissade man på grefvinnan Brahe, än på grefvinnan Hård. Nagonting mindre än en grefvinna tyckte de ej att hon kunde vara. Till och med drottningen föll inom synvinkeln af deras föreställningar.
— Men betänk dock, Wallenstjerna, anmärkte Hermelin, om den der damen endast vore en kammarjungfru eller något dylikt.
Wallenstjerna ryckte på axlarna.
— Skulle så förhålla sig, så — men hvad mera — qvinna som qvinna, du. De vackraste flickorna träffar man vanligtvis för öfrigt bland kammarjungfrurnas respektabla och trefliga corps; men i alla fall är jag öfvertygad att hon är någonting bättre upp.
— Jag vill gerna äfven tro det.
— Hon kände oss.
— Nå-nå, många kammarjungfrur känna ju också oss, gudnås så visst.
— Hennes röst var klar och välljudande, och så befalde hon oss på ett sätt, som var pikant.
Med stegrad nyfikenhet infunno sig de båda vännerna aftonen derpå vid samma tid och på samma ställe.
Efter en stund öppnades glasdörrarna från slottet och ett fruntimmer utträdde. Sedan hon i mörkret sett sig försigtigt omkring, begaf hon sig skyndsamt ned i Logården samt hastade till grinden midt emot. Ett ögonblick såg man der tvenne personer emot den ljusa randen längst bort vid horisonten, hvarefter de åter skildes åt, och fruntimret återvände.
När hon skulle passera förbi Wallenstjerna och Hermelin, stego de fram från sin plats.
— Ett ord, min okända sköna, tilltalade henne Wallenstjerna.
— Icke nu, svarade hon, tyst!
Hon stannade ett ögonblick, och de båda vännerne följde hennes exempel, men i detsamma skyndade hon med vindens snabbhet förbi dem och försvann i trappan till slottet.
— Denna gång spelade hon oss ett fult spratt, anmärkte Wallenstjerna; men i morgon afton vi få väl se.
— Du skall få se, att det ändå är en förnäm dame, tillade Hermelin betänksamt. Såg du så fyndig hon var?
— Fyndig? För tusan, fyndiga kunna äfven kammarjungfrur vara; det har jag många exempel på.
Det var nu den tredje aftonen, som de afbidade henne; men ehuru tiden var lika långt framskriden nu, som de föregående qvällarne, utbredde sig likväl icke samma mörker öfver platsen, emedan himmelen stod klarare än på länge.
— Såvida ej hin onde sjelf är med i spelet, sade Wallenstjerna, skola vi i afton lyckas att få den här gåtan löst.
— Tyst, hviskade Hermelin, någon kommer, tyst!
— Det är karlar — tyst.
Två personer kommo verkligen nu ifrån slottstrappan.
— Vänd dig om, Wallenstjerna, hviskade åter Hermelin, der kommer en tredje.
En tredje person syntes också i detsamma inträda från skeppsbro-sidan genom grinden.
Wallenstjerna och Hermelin drogo sig mera tillbaka.
De trenne okände, af hvilka två lemnade slottet och en ämnade begifva sig till det, voro väl insvepta i sina kappor, och denna omständighet, ej mindre än mörkret, gjorde dem oigenkänneliga.
Wallenstjerna och Hermelin gjorde ett tecken åt hvarandra.
De okände, som kommo från motsatta håll och icke märkte hvarandra, stötte i detta ögonblick hastigt tillhopa.
Den från grinden kommande brummade några ord, vittnande om hans förtrytelse, men fortsatte icke desto mindre med ökad fart sin väg.
De två andra stannade och sågo efter honom.
— Vid himmelen, yttrade den ene, det var grefve Ehrenpreutz. Jag såg honom ansigte mot ansigte. Hvart kan han ämna sig så här dags och denna väg?
— Grefve Ehrenprentz, upprepade den andre. Låtom oss vända om och följa honom. Jag har från gammalt ännu ouppgjorda affärer med den mannen.
— Gamla affärer, återtog den förre, skall man icke göra upp så här dags; således, låtom oss gå härifrån.
Samtalet fördes ganska lågt, men dock så högt, att våra två lifdrabanter, som stödde sig emot en brädstapel tätt intill, ej kunde undgå att höra hvarje ord.
De tvenne samtalande fortsatte derefter sin väg, men i detsamma — de hade otur denna afton — syntes ytterligare en fjerde person inträda genom grinden. Men så mörkt det än var, måste denne dock genast hafva märkt att några kommo emot honom, ty han stälde sina steg direkte emot dem.
— Mjukaste tjenare, mine herrar, mjukaste tjenare, talade han, alldeles som hade han sett dem vid det klaraste dagsljus, jag är en gammal man, resande från Skåne, obekant med Stockholm, hittar icke, har inga vänner, sägen mig, gode herrar, förer denna vägen upp till slottet, önskar se huru det ser ut i mörkret, älskar mycket nattstycken, känner flere stora konstnärer, ritar och målar äfven litet sjelf, allt likväl svart i grått eller grått i svart. Förer mig denna väg upp till slottet?
— Det gör den, min herre, gå bara på rakt fram.
— Om tillgift, mine herrar, har jag ej äran att tala vid pastor Forbus och — ser jag rätt — riksdagsmannen Lars Larsson.
— Mycket möjligt, svarade Forbus, men hvem är ni sjelf?
— En gammal man, mine herrar, resande från Skåne, känner ingen menniska i Stockholm. Mjukaste tjenare, gode herrar, mjukaste tjenare.
Derpå aflägsnade han sig.
Wallenstjerna och Hermelin lemnade genast sina platser och skyndade fram till Lars Larsson och Forbus, hvilka de äfven hade igenkänt och som nu, efter deras företräde hos den kungliga familjen, ämnade återvända hvar och en till sitt.
— Kände någon af er, frågade Wallenstjerna, den mannen, som senast passerade?
— Nej.
— Hvem han än är, vare sig att han är hin håle eller Pechlin sjelf, så är han med visshet en stor skälm. För några dagar sedan sammanstötte vi med honom på Holländska Dühn, och han narrade oss ända upp under ögonen.
— Jag tror som ni, erkände Forbus, att han är en skälm; så talade han åtminstone.
— Var öfvertygad om, fortfor Wallenstjerna, att här är något på färde, som torde vara vigtigt att icke släppa ur ögnasigte. Nyss Ehrenpreutz och nu denne. Vet ni hvad vi böra göra?
— Nej.
— Följa dem tätt i spåren och se efter, hvart de taga vägen. Ni, mine herrar, taga Erenpreutz på er lott, och du, Hermelin, följer efter vår resande skåning — så der, mine herrar, intet prat — hvar och en till sin post — jag blifver qvar här, såsom en, hvem vet, både erforderlig och lämplig yttre bevakning.
Alla funno Wallenstjernas förslag i sin ordning och hastade åter tillbaka uppåt slottet.
Wallenstjerna var ensam. I hans hufvud hvälfde sig
hvarjehanda planer och misstankar. Var det väl möjligt, tänkte
han, att det okända fruntimret, till hvars riddare Hermelin
och han gjort sig, stod i komplott med Ehrenpreutz och den
der besynnerlige mannen, som uppgaf sig vara från Skåne.
Det hade varit temligen djerft att använda honom i en intrig
emot den kungliga familjen, i hvars tjenst han, såsom
lifdrabant, ansåg sig vara. För tjugonde gången gaf han sig också
necken på, att icke mera släppa henne ifrån sig, derest hon
åter infann sig, förrän han demaskerat henne. Sedan han
fattat detta beslut, gladde det honom att han var ensam,
alldenstund han väl visste att den mer eftertänksamme och
försigtige Hermelin skulle blott hafva blifvit honom till hinder
i fråga om ett beslutsammare handlingssätt.
Han behöfde också icke vänta länge, förrän hans sköna okända instälde sig.
Wallenstjerna gick henne genast till mötes.
— Halt, min vackra slöja, tilltalade han henne. Innan ni går längre, anhåller jag om en förklaring.
— Huru, min herre, har ni redan glömt ert löfte?
— Jag har icke glömt någonting, min nådiga; men ni måste hafva affärer med den kungliga familjens fiender, och då är vårt fördrag genast slut.
— Hvad menar ni med det?
— Sedan jag nu känner, med hvilka ni sammanträffat här, är hemligheten förbi.
— Ni känner …
— Jag känner grefve Ehrenpreutz …
— Grefve Ehrenpreutz?
— Ni kommer nu för sent; han har nyss passerat in här.
— Ehrenpreutz?
— Och den der resande skåningen sedan?
— Resande skåningen? Jag förstår icke ett enda ord af allt, hvad ni säger. Hvad har jag att göra med grefve Ehrenpreutz och den der resande skäningen? Var god och förklara mig det.
— Gör er icke nu till, min nådiga; ni förstår säkert ganska väl, att personer, sådana som desse, icke vid denna tid och på denna väg begifva sig upp till slottet, derest de icke hade något för sig, som de ville undandraga allas uppmärksamhet.
— Men om jag nu äfven förstår detta?
— Då förstår ni äfven, förutsatt att ni handlar i deras intresse, att ni spelar mig och Hermelin ett simpelt spratt, då ni förledt oss att gå som skyltvakter till förmån måhända för mindre goda afsigter emot konungen och drottningen.
— Ni förskräcker mig, tror ni …
— Jag tror ingenting; jag vet att Ehrenpreutz, en af konungens fiender, och en annan högst tvetydig person för ett ögonblick sedan passerat in här i slottet.
För att döma af rösten och åt börden, tycktes det okända fruntimret förskräckas.
— Min Gud! utropade hon; kan någon fara hota drottningen?
I detta utrop låg så mycken känsla af sanning, att Wallenstjernas misstankar började försvinna.
— Ni påstår er således verkligen vara en vän till den kungliga familjen?
Det föll honom in att åtminstone sätta henne på prof.
— Och att ni icke står i några hemliga förbindelser till Ehrenpreutz och den der skåningen?
— Jag känner ju dem icke ens.
— Låt så vara; men då skall ni öfvertyga mig derom.
— Huru? På hvad sätt? För all del, tala ut.
— Har ni tillträde till drottningen?
— Ja, ja!
— När ni vill?
— Nästan.
— Begif er då genast till henne.
— Nu genast?
— Säg henne, att vi troligtvis äro en hemlig fiendtlig anläggning på spåren; att Ehrenpreutz, väl insvept i sin kappa, för ett ögonblick sedan smugit sig denna väg in i slottet, samt att en okänd, ganska misstänkt person, följde strax efter.
— Hvart begåfvo de sig?
— Jag känner icke det ännu, men de följas tätt i hälarne af personer, tillgifna hennes majestät, och de skola ej undkomma oss.
— Jag lofvar att frambära underrättelsen om allt det der.
— Troligtvis begifva de sig ifrån slottet samma väg, som de kommit; säg hennes majestät, att jag derför står qvar här, för att invänta dem.
— Är det något mera?
— Fråga hennes majestät hvad vi vidare skola göra. Ett ord till. Fäst hennes majestäts uppmärksamhet derpå, att det är mörkt, att vi kunna låtsa, som om vi ej igenkände de misstänkta personerna, att — lika godt — hvad hon befaller skall ske.
— Jag förstår, jag förstår.
Och hon hastade redan bort.
— Skynda er tillbaka, ropade Wallenstjerna efter henne; jag väntar här på bestämda ordres.
Vi måste nu följa grefve Ehrenpreutz och den der föregifne skåningen.
Ehrenpreutz hade ett stycke försprång framför den senare. När den ene lemnade Logården, inträdde den andre i den. Utan att för öfrigt hafva någon kännedom om hvarandra, begaf sig hvar och en genaste vägen till sitt mål. Inkomna i slottet, stego de emellertid uppför samma trappor och inkommo — den ene efter den andre — i samma långa korridor, som delar slottets öfversta våningar i tvenne — till höger och venster belägna långa sträckor af rum, i allmänhet upplåtna åt den vid hofvet tjenstgörande fruntimmerspersonalen. Men der togo de af åt olika håll. Ehrenpreutz stannade nära trappan, och vår resande skåning följde korridoren längre framåt.
Vi måste följa en i sender.
Hvem föredrager läsaren? Kanske skåningen?
Mannen stannade utanför rummet nr 11.
Vi inträda före honom. Rummet är upplyst af några vaxljus, från hvilka ett klart sken utströmmar öfver föremålen. De högröda damast-tapeterne gáfvo rummet ett praktfullt utseende. På ena sidan höjer sig en spegel mellan tak och golf och midt emot står en divansoffa. hvari vi finna till hälften hvilande — men vårdslöst och sjelfsvåldigt — en jungfrulig gestalt med sydländska behag och tjusningsmedel, lifvade af eld och glöd.
Det var Amanda.
I detta ögonblick flyger öfver hennes nyss så lugna drag ett småleende, det liknar en solglimt, som ilar öfver de fina och mjuka bladen af en färgskiftande nattviol.
Det finnes ögonblick i våra lidelsers lif, som hvarken ega bestämd verklighet eller utgöra bara dröm; det är sådana ögonblick, då kärleken ännu ligger qvar på djupet af hjertat, men våra mera sinliga benägenheter icke dess mindre börja undervisa oss om svartsjukans vilda behag. I denna stund, då vi å ena sidan redan med våra tankar plöja en stjernlös natts mörker, men ändock med smärta se tillbaka på den allt mer och mer förbleknande morgonrodnaden af vårt lifs skönaste föreställningar. Veta vi väl om det är blott kärlekens qval eller svartsjukans bitterhet, som arbetar inom oss? Vi känna endast huru fröet till en ny känsla gror och slår rot, men den har icke utbildat sig, knoppats och blomstrat upp, och vi veta ej hvilken slägt den tillhör, hvad namn den eger.
Amanda befann sig i denna ovisshet med sig sjelf. Väl lade de upproriska känslorna hjertlösa ord på hennes läppar, men för hvarje ord, hon talade, led hon samma plågor, som hade hon slitit en bit ur detta arma hjerta.
Man har icke älskat rätt djupt, förrän i den stund man känner sig börja hata, då, först då, vet man rätt hvad kärleken var, hvad sällhet den kunnat skänka, hvilket paradis, som gått förloradt.
Amanda hade slutit ögonen till; hon ville älska och hon ville hata, ensam, tyst för sig sjelf.
På bordet framför henne lågo några böcker och planchverk.
Vid ljudet af steg utanföre i korridoren slog hon upp ögonen. Blicken föll i spegeln, der hon såg sin hela bild, under det hon med hufvudet antog en lyssnande ställning. Hon hade vant sig vid att lyssna.
— Det är han, mumlade hon.
De friska och purpurröda läpparna, som dervid skildes litet ifrån hvarandra, liksom två blomblad, som beröras af en lätt vindflägt, visade ett ögonblick liksom pistiller, en den hvitaste linie af den elfenbenklaraste tandrad.
När stegen utifrån närmade sig, reste hon sig upp. En stund blef hon ännu stående framför spegeln, och hennes blick följde pröfvande hennes egen gestalt från foten till hufvudet. Med en suck vände hon sig derefter ifrån den, liksom ifrån sig sjelf, och begaf sig till dörren. Fotstegen kommo allt närmare och närmare. Hon lyssnade åter. Nu bultade det på dörren, två slag sakta, det tredje hårdt.
Amanda öppnade genast.
Vid anblicken af den person, som stod framför henne, tog hon förskräckt ett steg tillbaka.
— Hvem är ni? sporde hon. Hvad vill ni här?
— Känner ni icke igen mig, Amanda?
— Ah, baron Pechlin. Om ni icke talat, skulle jag ej hafva igenkänt er.
— Verkligen? Är min maskering så lyckad?
— Icke alldeles likväl, anmärkte dock Amanda, sedan hon betraktat honom närmare. Hade jag nogare sett efter, skulle jag alltid ha igenkänt er på edra ögon, er blick. Men hvarföre denna förklädnad?
— Bara för att öfverraska er, Amanda, icke för någonting annat. När man för öfrigt besöker fruntimmer, så — så är det bäst att en karl är försigtig. Apropos, jag emottog ert bref i förmiddags. Ni vet så dyrbara dessa alltid äro för mig. Jag åt också ordentligt upp det, på det att det icke skulle profaneras af främmande ögon. Nå, min bästa Amanda, ni, som här vid hofvet utgör en verkligen oskattbar juvel, hvad nytt nu?
— Tag plats, baron, bad hon. Jag har icke utan anledning bedt er komma hit.
— Om ni tillåter mig, inföll Pechlin, så stänga vi först dörren ordentligt i lås — så der — nu äro vi trygga. Ifall vi likväl skulle blifva öfverraskade, bör ni veta att jag i denna drägt går och gäller för en till hufvudstaden nyligen anländ resande godsegare från Skåne, som icke känner någon menniska i hela staden.
Amanda hörde ganska rigtigt hvad Pechlin meddelade; men tänkte ändå mera på det ämne, som nu så uteslutande sysselsatte hennes tankar.
— Baron Pechlin, började hon derefter, ni är den ende, som visat mig vänskap, som …
— Ni uppskattar mig allt för högt, Amanda. Hvad jag gjort för er, har jag lika mycket gjort för min egen skull, det gladde nemligen min fåfänga, ser ni, att få uppfostra någon på mitt eget sätt, och har jag ej lyckats, måhända? Ingen, som betraktar er skall bestrida mig det. Ser du, Amanda, älskar du icke bland annat studier kanske? Du har böcker, du läser …
Pechlin tog en bok från det lilla bordet och öppnade den.
Det var ett nyss utkommet arbete om det franska frimureriet.
Han fattade en annan.
Det var en afhandling om den gryende jakobinismen.
— Sammangaddningen emot kristendomen, läste Pechlin. Ser man bara, tillade han, ni sysselsätter edra tankar med vigtiga ämnen.
— Jag älskar det mystiska, baron, det underbara; och hvem har mera orsak dertill än jag, hvars hela tillvaro är en oförklarlig gåta. Men låtom oss hålla oss till ämnet, baron. Jag sade, att jag har att tacka er för allt, och ingen att förtro mig åt, utom åt er.
— Tala, bästa Amanda, jag deltager lifligt för er, tala, tala.
Amanda reste sig upp. Man såg att hon icke längre kunde beherska sig sjelf.
— Baron Pechlin, sade hon, har ni någonsin älskat djupt, innerligt, outsägligt?
Pechlin stirrade på henne.
— Nej, svarade han, aldrig.
— Nåväl, har ni då hatat?
— Jag vet ej så noga, Amanda, men jag tror nästan att jag gjort och gör det.
— Vill ni då, säga, hvem ni hatar?
— Jag hatar, såvida jag verkligen gör det, mina politiska motståndare.
Amanda sjönk åter ned på sin stol.
— Förlåt mig, fortfor hon, jag var enfaldig, som vände mig till er med sådana frågor. Ni är endast en konstig sammansättning af politiska maximer. Ni är mera hufvud än hjerta. Det är vissa intressen, som hos er älska eller hata och icke er känsla.
— Låt mig höra skälet för edra frågor, som jag visserligen finner ganska naturliga med afseende på er sjelf; men hvad har väl framkallat dem för ögonblicket?
— Jag har hvarken för er eller för någon annan. herr baron, dolt det djupa intryck, som kapten Puke gjorde på mig. Han anslog mig; hans blick genomträngde mig på en gång, som strålen genomtränger kristallen; jag erfor en känsla, som jag i honom älskat mig sjelf, älskat mitt bättre väsen. Jag bad att ni, baron, skulle bjuda honom till er; ni gjorde det och jag tackar er derför, men vi hafva äfven sedermera sammanträffat med hvarandra, en förklaring uppstod dervid emellan oss och nu — nu — hatar jag honom.
— Det vill väl säga, anmärkte Pechlin, att ni både älskar och hatar honom, det är icke ovanligt hos qvinnan. Egentligen betyder det väl att hon icke vet om hon älskar honom eller om hon hatar honom; kort och godt, i det hela är det blott en häftig förtrytelse öfver att han icke älskar henne med samma hänförelse, som hon älskar honom.
— Ni må gerna tyda förhållandet, baron, huru ni vill.
— För all del. Amanda, låt icke mina anmärkningar afbryta er tankegång. Nåväl, ni hatar honom.
— Från det ögonblick, då jag intogs af den bittraste och hatfullaste känsla inom mig, har han oupphörligt stått för mina ögon. Han sade, att han högt skattade drottningen, samt att han älskade någon, som tillhörde hofvet; huru mycket mera förbittrad är jag icke också nu emot den kungliga familjen och mot detta hof. Under de få dagar eller timmar, som jag hängaf mig åt min olyckliga böjelse, började jag ångra min närvarande ställning vid hofvet, nu gläder den mig. Baron Pechlin, jag har svurit att hämnas. Men ni måste hjelpa mig.
Pechlin önskade ingenting högre.
— Jag står i eviga förbindelser till er, Amanda, för de dyrbara underrättelser, ni tid efter annan meddelat mig. Säg ut allt, hvad som ligger och tynger på ert hjerta; ni kan mot mig vara fullkomligt upprigtig. Ligger icke jag också öppen för er såsom en uppslagen bok. Min fiendskap eller mitt hat, hvad ni vill kalla det, är visserligen, som ni tyckes inse, af det der abstrakta slaget, som säkerligen aldrig skulle öfvergå till handling; men för er skull, af tillgifvenhet för er, skulle jag kunna gå rätt långt. Fortfar, Amanda. Hvad önskar ni af mig?
— Ni måste störta allt — alla — hela denna kungliga familj, som han håller af, hela detta hof, som sluter inom sig den han älskar.
— Vidare, Amanda, vidare!
— Jag har förtrott er drottningens tilltag med riksjuvelerna.
— Ja, ja, Amanda; jag är tacksam för er vaksamhet, ser ni, sådant der roar mig.
— Jag har förtrott er drottningens besök här, under det hon sade sig vara sjuk på Drottningholm.
— Det är sant! Er uppmärksamhet är beundransvärd. Men jag håller också icke af någon så mycket, som af er.
— Jag har förtrott er Silfverhjelms resa till Hamburg.
— Edra förtjenster mot fäderneslandet äro oskettbara.
— Jag har förtrott er, att baron Wrangel är djupt invigd i dessa hemligheter.
— För allt detta skola rikets råd och ständerna säkerligen en gång belöna er.
— Men en fråga, herr baron, hvarför låter ni alla dessa upplysningar gå förlorade, utan att göra något bruk af dem?
— Hvad? Jag?
Båda betraktade hvarandra med förundran.
— Visserligen, jag upprepar min fråga, hvarför begagnar ni er ej af dessa uppgifter?
— Min bästa Amanda, icke hatar jag Puke.
— Men ni hatar ju hofvet?
— Det kan så vara. Jag är nemligen öfvertygad att hofvet har vissa revolutionära afsigter och vill gerna förekomma dem; men dertill inskränka sig också mina önskningar. Jag har ingen försmådd kärlek att hämnas, jag, som ni.
Amandas förvåning tilltog allt mer och mer.
— Men, min Gud, anmärkte hon, då kan jag ju icke påräkna ert biträde.
— Jo visst, Amanda; men ni bör blott skilja emellan den omständigheten, att det är edra ärenden jag går, och icke ni mina. För min del behöfver jag ej störta någon, det är tillräckligt för mig att jag känner hvarje fara och får tillfälle att varna mina vänner; för er deremot — det blifver en annan sak — men ni vet, huru mycket jag värderar er, och huru gerna jag vill uppfylla edra önskningar — säg mig således hvad ni fordrar.
Man fick ej alltid taga Pechlin på ordet.
— Jag fordrar hämnd.
— Men jag vet icke rigtigt hvad jag kan göra dervid?
— Ni är den ende, till hvilken jag kan vända mig. Ni måste gifva mig råd.
Pechlin smålog.
— Och ni lofvar att följa mina råd?
— Jag lofvar det.
— Mitt första råd, Amanda, är då, att ni icke förhetsar eller förhastar er.
— Icke förhastar mig? Jag förstår er icke.
— Ni vill ju störta drottningen, derföre att Puke värderar henne.
— Ja.
— Hofvet, derföre att den han älskar finnes inom det.
— Ja, ja!
— För att nå ett sådant mål, Amanda, måste man hafva sina vapen väl slipade, men sköta dem med mycken försigtighet.
— Förklara er tydligare, baron.
— Endast det intresse, som ni ingifver mig, Amanda, kan förmå mig att deltaga i edra planer. Ni vet att hofvet är mig likgiltigt, tro för all del ingenting annat.
— Fortsätt, baron, fortsätt, jag hör er med hela min själ.
— Ni är stor i er kärlek, Amanda, fortfor han, ni är sublim i ert hat; men i politiken är jag förståndigare än ni. Jag påminner mig väl att mythens gudar läto förgiftet droppvis falla ned på Prometheus och — märk det — sedan han var bunden, märk, sedan. Visserligen skulle också ni kunna liksom droppe efter droppe skada hofvet med hvarje särskild del af den bekantskap ni förvärfvat er om detsamma, men slutföljden af det hela skulle likväl gå förlorad, pluttrade ni på sådant sätt bort hvarje särskild liten del. Vi äro icke gudar, vi, Amanda, utan rätt och slätt blott menniskor. När en sprängmina, Amanda. skall göra rigtig verkan, antänder man icke ett krutkorn i sender, utan man samlar, man lägger det ena till det andra, till dess minan är full och då låter man den på en gång springa. Vore jag i ert ställe, skulle jag ännu rätt länge förblifva blott en sparbössa, i och för en stor katastrof. Samla ni materialier, Amanda, samla samla när stunden är inne, skall fyrverkeriet antändas af sig sjelft. Skjut nu, såsom en dålig skytt, blott i grenarna och bry er icke om, ifall man skulle anse er onödigt skjuta bort fängkrutet — desto bättre — ju mindre man gifver akt på er, desto säkrare skall ni en gång träffa. Hemligheten, Amanda, i all politik, är att missleda sina motståndare.
Amanda följde Pechlin med gnistrande ögon.
— Baron Pechlin, afbröt hon honom, jag börjar förstå er. Ni tror då att jag en gång skall få hämnd?
— Jag är derom öfvertygad, endast ni är försigtig, uppmärksamt följer alla företag här, icke låter något undgå er.
— Lita på mig, baron, jag skall vara försigtig, jag skall vara uppmärksam.
— Ju försigtigare man tillvägagår, desto stadigare går man äfven. Ju långsammare man nalkas målet, desto bestämdare hinner man det. Pojkar springa omkull vid första steget; gubbar med kryckor under armarna falla icke. Naturen förhastar sig aldrig, då den vill skapa något dugligt. Det, som brådmognar, det brådvissnar äfven. Hvarje handling, som skall bära frukt, bör, som växten, långsamt få utveckla sig sjelf. Var mycket lugn, Amanda. Låt allting blott gå sin jemna väg, och jag svarar för följderna.
— Jag är häftig, baron, jag är lidelsefull; det förefaller mig, som om jag lefde i en stormhvirfvel af händelser; min oro tager icke slut, den drifver ständigt upp ny oro i mitt bröst. Jag eger intet fordom att se tillbaka på, ingen föräldrakärlek, som med sin kompass vägledt mig efter högre stjernors lagar, ingen öm mor, hvars mildhet genomstrålat mitt hjerta, ingen fader, hvars starka råd stöttat den vilda rankan, ingen bror, ingen syster, som vänligt vandrat vid min sida och ingjutit frid och vänskap i min brinnande själ. Min gud, om jag blott haft någon af desse att stödja mig vid, med hvilken kärlek skulle jag ej hafva slutit mig till dem, af hvilka uppoffringar skulle jag ej hafva varit mägtig! Men jag är ensam, alldeles ensam. Öfver mitt hufvud finnes ingen stjerna, hvarifrån jag kan hoppas att något dyrbart öga ser ned på mig; och på jorden finnes ingen blomma, som jag kan anse hafva blomstrat upp ur något graflagdt hjerta, för hvilket jag varit kär, vid hvilket jag hvilat. De som hafva allt detta, de begripa ej huru jag, som alltid saknat det och alltid skall komma att sakna det, lider i känslan af min brist. Och han — han — vid hvilken jag ett ögonblick knöt förhoppningen af ett helt lifs sällhet — han älskar en annan — han föraktar mig — han skjuter mig med hån tillbaka. Hvarför gaf jag dock honom tillfälle att blicka in i min själ, tillfälle att genomskåda mitt hjerta — vanvettiga illusioner — dåraktiga förhoppningar — dumma inbillningar! Men jag vill hämnas, hör ni Pechlin, jag skall hämnas. Hvar är Aminoff? Tror ni att han ännu älskar mig?
— Derpå bör ni icke tvifla; för en blick från er skall den stackars gossen gå i döden.
— Om jag säger till honom: ni màste resa ännu i natt, en lång, lång väg, en väg genom främmande länder, men om ni återkommer och har uträttat ert ärende, så skänker jag er min hand. Tror ni att han ingår derpå?
— Utan allt betänkande gör han det, jag försäkrar er det. Han skall anse för en stor ära att få resa för er skull, äfven om det vore till Mesopotamien.
— Nåväl, han skall då resa till Berlin.
— Till Berlin?
Pechlin, som hade suttit något nedlutad, lyfte upp sitt hufvud.
— Jag menar dermed, att kapten Puke är sedan några dagar på väg dit.
— Puke? Derpå ligger väl ej så synnerlig vigt.
— Han har afrest härifrån i drottningens ärenden.
Pechlin reste sig upp. Den ställning, han intog, liknade jägarens, som tror sig fått upp ett villebråd.
— Hvad hör jag? En ny intrig. Till Berlin, säger ni, således till drottningens broder, konung Fredrik, detta århundrades original bland konungar, i hvars hufvud snillet huserar bland djerfva dårskaper, under det att tyskt grubbel och fransysk scepticism täfla med hvarandra om hans förstånd, denne bror, med hvilken drottningen alltid hotar oss, såsom med en åska i bakgrunden. Min sann, måste hon icke då mena något allvarsamt! Det vore väl. Jag önskar ingenting högre. Ju mera hon slår ut sina planer, dess förr hafva vi henne i vårt våld.
Men Pechlin for i detta ögonblick med handen öfver sin panna; han betänkte sig, han hade låtit förleda sig till lidelsefulla fraser.
— Det vill säga — och han satte sig åter lugnt ned — att ni under sådana omständigheter synes mig vara långt närmare ert mål, än jag trodde. Jag gratulerar er verkligen, Amanda. Men tala om det der fullständigt för mig, så kan jag bättre bedöma er ställning. När reste Puke?
— Puke instälde sig vid Drottningholm några timmar efter den duell, som han hade med grefve Creutz och v. Röhr.
— I alla händelser således samma afton, som duellen gick för sig?
— Som jag säger, samma afton. När han utkom ur biblioteket från drottningen, stod jag vid en pelare i vestibulen och såg honom passera förbi. Dagen derpå hade drottningen ett samtal med grefvinnan Hård. Händelsen förde mig derunder till toilettdörren, och ur hennes egen mun hörde jag då att hon skickat Puke till Berlin.
Pechlin var helt och hållet öra; blicken flög omkring i rummet, liksom den icke haft tid att fästa sig vid något bestämdt föremål.
— Anser ni icke att denna resa innebär något vigtigt, baron?
— Jo, jo!
— Att man bör följa Puke tätt i spåren?
— Alldeles det, alldeles!
— Att Aminoff …
— Det är en förträfflig tanke, Amanda. Ingen kan vara bättre än Aminoff. Vi skola förse honom med kreditiv till vår minister i Berlin. Han skall sättas i tillfälle att följa Pukes alla steg. Nå-å, Amanda, har ni något mera att förtro mig?
— Hvad vill ni veta mera; är då icke detta af något värde?
— Af mycket stort värde för edra afsigter, Amanda, det kan jag icke neka. Saken består nu blott deri, att få kännedom om ändamålet med hans resa, och — för er skull, Amanda, — lofvar jag att göra allt, hvad jag kan. Jag får ju sporra Aminoff's reslust med löftet om er hand, såsom det oskattbara priset för hans möda och besvär?
— Gör det, baron; men då måste han återkomma med underrättelser af vigt.
— Ganska rigtigt. Jag lemnar er nu, Amanda. Lita på mig! Aminoff skall begifva sig af redan i natt.
Då Pechlin aftägsnade sig, smålog han ännu vänligt emot Amanda; men var han väl lika lugn inom sig? I djupet af de amá, gråa ögonen brann en fortfarande eld, sådan, som endast brännglaset förmår samla.
Vi lemnade grefve Ehrenpreutz utanför den första dörren
i korridoren.
I rummet innanför finna vi — tyst och ensam — en af dessa täcka blondiner, som synas vara skapade endast af ljus. och luft.
En stor lampa brann på bordet framför henne.
I handen höll hon en liten breflapp, som hon nyss läst, öfver hvars innehåll man skulle kunna tro att hon i denna stund med gladt hjerta grubblade. I hennes anletsdrag låg åtminstone någonting svärmiskt, som tydde derpå. Kanske drömde hon dock snarare, än hon tänkte. Drömmarne äro blommor, tankarne äro frukter.
De högblåa ögonen blickade så lugna omkring sig. Men det var något så lifligt i denna blick, som om en ingifvelse, lik en engel, på lätta och glänsande vingar i detta ögonblick sväfvat genom hennes själ med lyckliga och glada föreställningar. Det tycktes, som hade hon sett ut öfver ett helt fält af solsken och sällhet, öfver ett helt lif af förhoppningar och kärlek. Ett leende lekte på hennes läppar, det var oskulden, som från sin täcka purpurbädd smålog emot en verld, smyckad i den skönaste och klaraste morgondrägt.
Men läsaren har säkert redan igenkänt henne; det var Alma.
Sakta öppnades dörren, men icke nog sakta, att ej ljudet deraf nådde fram till hennes hjerta, der det i denna stund var så tyst och stilla, så fridfullt och lugnt, att hvarje minsta rörelse, jemförd dermed, nästan kunde anses såsom en storm.
Vid åsynen af Ehrenpreutz ville hon knappast tro sina ögon, det var så sällan han besökte henne.
Men om hon i första öfverraskningen emottog honom med ett utrop af glädje, insåg hon likväl snart att besöket måste hafva en vigtigare orsak, och glädjen försvann.
— Välkommen, morbror, helsade hon honom dock, det var ett kärt besök.
Ehrenpreutz såg sjelf litet besvärad ut och besvarade undvikande hennes vänliga helsning.
— Du må visst förundra dig öfver mitt besök, yttrade han; men jag passerade här förbi och — och …
— Säg icke, morbror, att ni kom upp till mig blott derför att ni passerade här förbi, utan att ni önskade träffa mig, längtande efter mig, hade behof af att se och tala vid mig. Icke sant, morbror?
— Nå-ja, du lilla toka, jag kom derför, ser du, att jag kom.
— Nå, det var då ett skäl, morbror, vidare, derför — derför …
— Derför att jag, men vet du, jag fruktar att jag gör dig bara ledsen.
— Tro icke det, morbror; men sitt nu först ned. Här är bästa platsen — så der, ja — den här dynan skall morbror ha bakom ryggen. Jag har sytt den sjelf. Är den ej vacker och mjuk sedan? Men hvarför skulle ni göra mig ledsen?
Efter duellen hade Creutz underrättat Ehrenpreutz att Puke begifvit sig ur landet, hvaröfver Ehrenpreutz yttrade sin upprigtiga tillfredsställelse.
Frågan om von Röhrs förhoppningar på Alma kom dervid åter till tals, och ehuru von Röhr sjelf lika litet nu, som någonsin förut, ifrågasatte det icke Alma med nöje skulle fästa sitt öde vid hans, derest han endast öppnade sin mun, hyste framför allt Ehrenpreutz och till en del äfven Creutz icke alldeles samma förtroende till framgången af denna önskan, ehuru de naturligtvis derom icke upplyste von Röhr. För att bereda saken, sökte de derför att för några dagar — och till dess de först finge tillfälle att sjelfve tala vid henne — förmå honom dröja med sin förklaring.
För Ehrenpreutz var frågan om detta parti af den största vigt, såsom ett afgörande medel för Pukes aflägsnande. Under fruktan att han, ehuru nu utrest, likväl snart nog kunde förändra sina tänkesätt och återkomma, var det nödvändigt att begagna tillfället och skyndsamt genomdrifva saken.
Upptagen af de många politiska förberedelserna till riksmötet, hade emellertid samtalet med Alma härom blifvit uppskjutet dag ifrån dag, och det egde derföre sin fullkomliga rigtighet att han — på vägen till franske ministerns hotell — en passant nu besökte henne.
När han passerade förbi slottet, hade han nemligen erinrat sig Alma, hvarför han lät vagnen stanna samt begaf sig till henne den närmaste vägen.
— Jag sade att jag fruktar, återtog han, att jag endast gör dig ledsen, men döm sjelf, Alma, utan att döma mig allt för hårdt.
— Frukta intet, morbror, jag dömer ingen för hårdt; och jag är säker på att vi äfven nu skola skiljas såsom de bästa vänner. Hvad är det ni har att säga mig?
— Du känner, Alma, den tillgifvenhet, som von Röhr hyser för dig?
— Det gör jag visst, morbror; ni och min bror hafva talat med mig om den i många år, ehuru jag tror …
— Hvad tror du?
— Att det är mera ni två, som vilja att jag skall gifta mig med honom, än han sjelf.
— Hvad är det du pratar, bästa Alma? Skulle vi önska det mer än han?
— Hvad kan jag veta, morbror, von Röhr tager saken förståndigt och lugnt. Det ser ut, som han inbillade sig att kunna taga mig liksom på en hylla. Vet ni, morbror, hvad som vore bäst?
— Låt höra.
— Att ni aldrig vidare talade i det der ämnet.
— Hvarför icke, Alma?
— Derför att det är tråkigt. Jag tror för öfrigt att von Röhrs så kallade kärlek är bara en inbillning. Man har sagt mig, att sådana der inbillningar ibland falla på karlarne. Slå bort den, morbror, slå bort den. Jag passar icke för honom.
— Och hvarför skulle du icke passa för honom?
— Af ett mycket öfvertygande skäl, morbror, af det nemligen, att han säkert icke skulle blifva lycklig med någon, som icke ensamt och uteslutande blott tänkte på sin klädsel, på de senaste moderna och på småskandalerna för dagen. Bed honom välja en annan.
Så allvarlig Ehrenpreutz än ansåg frågan, visste han allt för väl att man icke borde gå allt för bestämdt på saken. Innan ett fruntimmer först fått uttömma alla de fraser, hvarmed hon, alldeles såsom utgjorde de rigtigt ofelbara grundsatser, så gerna omgifver sitt hjerta, lönar det icke mödan att löpa till storms. Fraserna äro en farlig magt hos fruntimren, med dem hafva de afslagit mer än en belägring; men låter man dem utan allt motstånd uttömma dessa fladderminor, faller motståndet också snart bort. Så trodde åtminstone Ehrenpreutz, och han lät hemne derför prata, i den öfvertygelse att ögonblicket först var inne för honom, när hon uttömt sig.
— Min bästa Alma, anmärkte Ehrenpreutz äfven nu, du tager den der saken alldeles för mycket en bagatell, och dessutom bedömer du von Röhr alldeles origtigt. Äfven om hans yttre är allt för mycket den artige och moderne kavaljerens, finnes det en kärna, kraftfull och förståndig, hos honom. Dig älskar han med en hängifvenhet, kraftig och sann. På hoppet af ditt egande har han byggt hela sin framtid. Jag har hört honom tala derom, och, under föreställning att han ej skulle ha lyckats väcka din genkärlek, med verklig förtviflan. Med hans önskningar sammansmälta äfven dina slägtingars. Du är en fattig och obemedlad flicka, von Röhr är i tillfälle att skänka dig en lysande samhällsställning, jemte alla de behag, som för ett fruntimmer af verld äro så angenäma. För din bror skulle det vara en ära att se sin syster intaga en plats, värdig hennes namn. Alla dina anhöriga skulle glädja sig deråt och — hvad slutligen mig beträffar — så kan jag blott säga, att jag innerligt och upprigtigt önskar att se din sällhet och lycka på detta sätt stadfästa. Betrakta icke derför frågan som ett blott skämt, utan se i den en af alla dina vänner allvarligt menad önskan, genom hvars uppfyllande du endast skulle skapa dig en glad framtid. Du blir allvarsam, Alma; du betänker dig, du finner förslaget antagligt.
— Oantagligt, morbror, alldeles oantagligt. Hvad som gjorde mig allvarsam, var ert långa föredrag.
— Men af hvad skäl, Alma, förkastar du det? Partiet är i alla afseenden passande.
— Passande, säger ni. För hvilken eller hvilka, morbror? Jo, först och främst för von Röhr, hvars fåfänga tycker sig i mig kanske spåra en blifvande så der litet smånäpen hustru; för det andra för min bror, som vill hafva en rik syster; för det tredje för er, som önskar se mig försörjd innan ni lemnar detta jordiska; men för mig är det verkligen opassande.
— Men hvarför, hvarför?
— Helt enkelt derför att jag ej kan fördraga von Röhr, att jag icke älskar honom.
— Men von Röhr är en ganska hygglig karl.
— En stor narr, morbror.
Ehrenpreutz höll snusdosan i sin hand, och vid Almas svar började han rulla den emellan sina fingrar.
Han tycktes inse att ingen diplomati här skulle kunna hjelpa honom.
Men ju hastigare dosan började rulla emellan hans fingrar, desto mera syntes plågsamma och oroande tankar äfven förändra hans utseende.
Slutligen höll han dock inne med dosan, och han öppnade den samt tog sig en dugtig pris.
Härunder föll hans blick på golfvet och stannade på en liten breflapp, i hvilken han igenkände den, som Alma sysselsatte sig med, då han inträdde. Obemärkt flyttade han foten på den.
— Alma, yttrade han, du envisas således att afslå von Röhrs anbud; men de skäl du uppgifver äro underhaltiga. Du har säkert glömt att uppgifva det vigtigaste.
— Vet ni då något vigtigare, morbror?
— Du älskar en annan.
— Jag?
— Du älskar kapten Puke.
Den säkerhet, hvarmed Ehrenpreutz uttryckte sig, kom Alma att darra.
En plötslig blekhet öfverföll henne, efterföljd af en icke mindre plötslig rodnad. Det var henne omöjligt att framkomma med ett enda ord. Tungan förblef orörlig, liksom träffad af ett slaganfall.
— Du vet att jag icke kan fördraga Puke, att din bror — af hvilken du likväl beror — aldrig skall gifva sitt samtycke till en förening med honom, att hela din slägt skall resa sig, såsom en enda man, emot detta parti.
Skulle Alma erkänna sin tillgifvenhet för Puke eller förneka den? Väl erinrade hon sig löftet att bevara deras förhållande, såsom hjertats vigtigaste hemlighet, men kinden bleknade vid tanken att säga en osanning. Häpen såg hon efter den breflapp, som hon nyss höll i sin hand, och förskräcktes ännu mer, när hon saknade den.
— Du svarar icke, Alma, återtog Ehrenpreutz, och det öfvertygar mig att jag ej misstagit mig i min förmodan. Du älskar således Puke eller inbillar dig det. Har du likväl betänkt, mitt barn, en strid med dina anhöriga, en strid kanske på lif och död? Har du betänkt, att denna strid icke skall vända sina vapen blott emot dig, utan äfven emot Puke, och i sådant afseende väl beräkna hvarje slag? Kärlekens natur är uppoffrande — och det smickrar vanligtvis qvinnan att blifva en martyr för den — tänk äfven derföre på att om du fortfar i din envishet, så skall du också störta honom, ty jag svär, att han skall falla, innan han når fram till dig.
— Ehrenpreutz behöfde icke säga mera. Alma förstod hela den fara, som hotade Puke. Wrangels varning flög nu äfven genom hennes hufvud.
— Bäste morbror, yttrade hon, jag erkänner att jag värderar Puke, såsom en vän från mina tidigaste barndomsår.
— Tyst, Alma, afbröt Ehrenpreutz henne; jag skall bespara dig den förnedringen, att behöfva bedraga din gamle morbror. Då jag inträdde hit, höll du ett bref i din hand.
Alma förmådde icke dölja sin oro. Hvart hade väl detta bref tagit vägen?
— Ditt hela utseende, din blick, den varma rodnaden på din kind, leendet på dina läppar sade mig innehållet af brefvet. Du var så lycklig ditt hjerta var fullt af sällhet men endast kärleken kan skänka qvinnan sådana känslor, som du erfor. Säg mig, Alma, hvad innehöll detta bref?
— Ingenting, morbror, blott likgiltiga saker.
— Från hvem var det?
— Brefvet? Från hvem? Det var — det var …
— Sök icke att bedraga mig, Alma. Du ser efter brefvet. Vet du hvar det finnes?
— Nej, nej.
— Det ligger under min fot, Alma.
Alma sprang upp. Den plågsammaste förskräckelse intog henne.
— Gif mig brefvet, morbror.
— Hvad innehåller det, Alma?
— Det är mitt bref.
— Från hvem är det, Alma?
— Jag besvarar icke dessa frågor, morbror. Äfven jag kan hafva små hemligheter.
— Men det är mig och din bror, som försynen satt att vaka öfver dig, och lagarne skänka oss full rättighet dertill.
— Brefvet, brefvet, morbror — tag hit det — det är icke ert — det är mitt.
Ehrenpreutz lutade sig ned, upptog det och utvecklade det.
— Det var det, jag gissade. yttrade han, ser du, Alma, brefvet är från Puke.
Alma förmådde icke svara. Så snart Puke anländt på utländsk botten, hade han fattat pennan och urladdat sitt hjertas känslor i glödande ord. Alma hade också endast några timmar förut emottagit brefvet. Med hvilken hänförelse hade hon ej läst det! Hvilket poetiskt svärmeri hade det ej uppväckt inom henne! I hvarje rad hade hon sett ett bevis uppå, att hon utgjorde hans hjertas ljufvaste ingifvelse. Ännu låg också intrycket deraf qvar i hennes själ, såsom en himmel, afspeglad i en daggdroppe. Men desto mera förskräcktes hon äfven, när hon nu såg det i en annans hand, till på köpet i Ehrenpreutz'. Det svartnade för hennes ögon. Brefvet innehöll hela deras hemlighet. Det skildrade med lifliga uttryck deras barndoms vänliga förhållande, huru de hade älskat hvarandra ännu den tid, då deras lif var blott en lek: slutligen beskref det deras återseende vid Drottningholm samt deras så oförmodade möte hos Wrangel, och den förbindelse de der knutit. Men icke nog dermed. I otvetydiga ord angaf det äfven, att de endast borde grunda på drottningens godhet sina förhoppningar för framtiden, hvartill Puke bifogade åtskilliga upplysningar om sin resa.
Alma fann att allt vore förloradt, om detta bref qvarstannade i Ehrenpreutz händer. För hvad pris som helst måste hon hafva det åter. Men Alma var en god och mild varelse — en qvinna i ordets vackraste bemärkelse — och hon föll ned på sina knän samt knäppte sina händer tillhopa och bad.
— Morbror, talade hon, återgif mig detta bref; ni kan icke vägra det, så vida ni hyser aktning för er sjelf och fordrar någon aktning af mig. Må jag gerna vara en svag qvinna, men såra icke denna qvinnas hjerta; ty — hvem vet — en sårad qvinna är icke mera densamma, som förr. Vid minnet af den kärlek, ni en gang skänkte er egen maka, beder jag er att akta mina känslor. Handla, som ni vill; men handla värdigt er sjelf. Gif mig brefvet tillbaka, morbror.
— Under inga vilkor, min vän. Du nekar att ingå på våra önskningar, vi motsätta oss dina, och detta bref må i sin mån blifva en skiljedomare emellan oss.
— Omöjligt, morbror, ni menar ej hvad ni säger; ni kan ej hafva för afsigt att behålla mitt bref. Jag ligger för edra fötter, jag beder er, jag tigger.
Utan att svara, vek Ehrenpreutz ganska lugnt tillhopa papperet och stoppade det i sin bröstficka.
— Ju oroligare du är, Alma, yttrade han derunder, desto mera öfvertygas jag att brefvet skall upplysa din bror och mig om Pukes och ditt förhållande, hvarom du sjelf nekar att säga ett ord.
— Hvad vill ni då veta, morbror?
— Nu vill jag ej veta någonting af dig; detta bref skall underrätta mig om allt.
Det var omöjligt för Alma att bedja längre; hon steg upp.
— Så behåll då brefvet, morbror, men vet också, att hvarken ni eller någon skall rubba mig i mitt beslut.
— Sakta, sakta, bästa Alma; kom ihåg att det är med din morbror, som du talar.
— Jag ser icke mera i er en morbror, utan en man, som vill stjäla från en qvinna hennes hjertas enda hemlighet.
— Du glömmer dig, Alma.
— Det är icke jag, utan ni, som glömmer er, förglömmer hederns bud.
Alma blef allt mer och mer utom sig.
— Din döende far mottog mitt löfte, yttrade Ehrenpreutz, att jag skulle vårda och ansvara för dig. Dina förebråelser träffa mig derrör icke, de passera förbi en dödsbädd och dö bort vid hågkomsten af löften, gifna i dödens åsyn.
— Min gud, min gud!
Men då Ehrenprentz i detsamma uttog några steg i synbar afsigt att aflägsna sig, egde hon ej längre förmåga att beherska sig.
— Hellre än att ni medtager detta bref, talade hon, skall jag säga er allt.
— Jag hör; tala, Alma.
— Jag älskar Puke, älskar honom med en böjelse, som inga ödets skickelser förmå förändra.
— Vidare.
— Jag har erkänt denna böjelse för honom, och han älskar äfven mig med samma orubbliga ståndaktighet. Ingenting, hvad helst ni än må taga er till, skall kunna förändra denna ömsesidiga tillgifvenhet.
— Har du något mera att säga?
— Jag har vidare att säga er, det Puke och jag redan förlofvat oss med hvarandra; att vi inför Gud, om också icke inför menniskor, redan äro fästa vid hvarandra af heliga band.
— Förlofvade? Farväl, min vän, farväl!
— Återgif mig brefvet. Ni vet nu allt.
— Jag behåller brefvet, Alma; farväl.
Ehrenpreutz aflägsnade sig. Förkrossad såg Alma efter honom; men ett ögonblick senare hastade hon ut i korridoren och ned till drottningen.