Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 14

←  Nya förvecklingar och nya förklaringar

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad En afton inom hofvet

Landtmarskalks-valet  →

FJORTONDE KAPITLET.
En afton inom hofvet.

Vi lemnade Wallenstjerna i Logården, väntande på det okända fruntimret. En qvart förgick — derpå en halftimme utan att hon hördes af. Redan började han befara, det hon endast begagnat sig af det yppade tillfället att komma ifrån honom, då hastiga och lätta steg närmade sig samt skuggan af en qvinlig gestalt skymtade fram i mörkret. Han skyndade emot henne.

— Har ni träffat drottningen?

— Ja.

— Hvad befalde hon?

— Kan någon höra oss här?

— Nej.

— Ni är ensam?

— Ensam.

— Låtom oss lyssna! Tyst!

— Här finnes ingen. Var trygg.

— Hör då. Drottningen hade ingenting emot, om något litet obehag hände de der två herrarne; men hon ville ej att någon af lifdrabant-corpsen eller andra, som stodo i tjensteförhållanden till den kungliga familjen, inblandades deri.

— Omöjligt, hvar skulle man väl i detta ögonblick få tag i någon annan än i oss sjelfva?

— Jag vet råd, vänta här.

Det okända fruntimret skyndade derpå fram till Logårdsgrinden, och i detsamma såg Wallenstjerna mot horizontens rand skuggan af en karl resa sig upp och nalkas henne. Det var således den man, med hvilken hon brukat sammanträffa. Sedan de talats vid ett ögonblick, inträdde äfven mannen genom grindarne, hvarefter det okända fruntimret, åtföljdt af honom, återvände till Wallenstjerna.

— Här hafva vi mannen, yttrade hon, som skall uträtta uppdraget. Så der, löjtnant Wallenstjerna, drag er tilllbaka.

Wallenstjerna betraktade den främmande karlen, men han kunde i mörkret icke upptäcka något annat än en svart skugga, utom att hatten var djupt nedtryckt i pannan. Ehuru ogerna, lydde han fruntimret och drog sig längre tillbaka.

En stund gick under den djupaste tystnad. Slutligen hördes glasdörrarna till slottet öppnas och fotsteg närma sig.

En hostning ljöd.

— Är det Hermelin? frågade Wallenstjerna halfhögt.

— Ja.

— Nåväl.

— Vår resande vän från Skåne försvann ur slottet åt motsatt håll. Han syntes vara för klok att gå samma väg två gånger.

— Hvar äro fader Lars och Forbus?

De följde riksrädet Ehrenpreutz i spåren och återvände derefter till de kungliga rummen. Riksrådet är strax här.

— Varen goda och dragen er tillbaka, mine herrar, bad fruntimret. Drottningen befalde den största försigtighet.

Utan att de närvarande visste hvad frågan nu egentligen gälde, lydde de tillsägelsen.

Glasdörren till slottet öppnades åter, och sakta steg hördes. Det var Ehrenpreutz, som nu, efter besöket hos Alma, aflägsnade sig.

Platsen var tillräckligt mörk, så att man icke fullkomligt kunde urskilja föremålen; man såg personerna röra sig der endast såsom skuggor.

Om äfven djupt missnöjd och upprörd af sjelfva saken, var Ehrenpreutz belåten med att en gång ha kommit till bestämd visshet om Pukes ställning till Alma, desto hellre som han, genom det erhållna brefvet, nu äfven var i tillfälle att üfvertyga Creutz derom. Ledd af den önskan att snart sammanträffa med honom, hastade han framåt. Oförmodadt stötte han likväl tillsammans med en menniska, som kom raglande emot honom.

Ehrenpreutz vek åt sidan i afsigt att utan allt obehag komma förbi, men karlen raglade dervid öfver åt samma håll, och vägen var för Ehrenpreutz stängd äfven på denna sida.

Flere försök gjordes på samma sätt, men alltid med samma följd. Karlen mumlade härunder några orediga svordomar, och då Ehrenpreutz slutligen icke kunde hejda sin förtrytelse, uppstod ett slags brottande dem emellan, visserligen förknippadt med mera oljud, än handtag, men också tillräckligt bullersamt, för att berättiga till hvad som följde.

Slottets glasdörrar slogos upp. En piket af lifdrabanter hastade ned utför trappan och fram till stället.

När Hermelin hörde de ankommande kamraterna, slöt han sig till dem.

Wallenstjerna hade fattat i det okända fruntimrets hand. I den förhoppning att vid detta tillfälle blifva upplyst om hvilken hon var, glömde han allt annat.

— Hvad är här för oväsen? tilltalade piket-anföraren de tvistande. Arrestera fredsstörarne, befalde han derefter sina kamrater; det heter: frid inom konungens borg.

Ehrenpreutz hade icke tänkt på denna möjlighet; han erfor både oro och grämelse.

— Arrestera mig? upprepade han. Kommen icke vid mig med edra händer. I skolen ångra det.

— Gripen dem båda tva, befalde befälhafvaren äter, och fören dem till högvakten!

— Till högvakten?

Ehrenpreutz bleknade af raseri, men det var ingen, som såg det.

— Hvem är befälhafvaren här? sporde Ehrenpreutz.

— Mitt namn är Silfverhjelm, svarade mannen, lifdrabant.

Vid detta svar erfor Ehrenpreutz en ny förtrytelse; det påminde honom att det var Silfverhjelm, som äfven på borggården lifligast tycktes bearbeta folket till förmån för den kungliga familjen.

— Låt mig få tala vid er ett par ord enskildt, bad han honom likväl.

— Mycket gerna, min herre; hvad har ni att säga mig?

— Att jag är riksrådet grefve Ehrenpreutz, hviskade han Silfverhjelm i örat, och jag befaller er att draga er tillbaka och låta mig gå i fred.

— Det är väl möjligt att ni är riksrådet grefve Ehrenpreutz, ehuru det låter temligen otroligt att finna er här vid denna tid; men som mörkret nu ej tillåter mig att öfvertyga mig hvarken om det ena eller andra, så måste ni följa mig till högvakten, der vi väl få tid att närmare undersöka saken. Var god och följ med utan motstånd, eljest nyttjar jag våld.

— Att blifva gripen med våld, hvilken förolämpning! mumlade Ehrenpreutz; att blifva förd till högvakten, hvilken oförskämdhet! att blifva anhållen i en tvetydig strid med en obekant karl, hvilken skandal!

Ehrenpreutz hade redan hunnit att betänka sig.

— För mig till konungen, befalde han; ni skall icke blifva utan straff, min herre.

— Om ni är riksrådet Ehrenpreutz, genmälde Silfverhjelm, så mycket gerna; hvarom icke hafva vi andra rum för fredsstörare. Framåt marsch, kamrater!

Ehrenpreutz skar tänderna af raseri.

Den främmande karlen, som hindrat honom att komma fram, hade emellertid slitit sig lös ur piketens händer — vare sig att dessa med flit gifvit honom tillfälle dertill eller icke —v visst var dock att de låtsade förfölja honom.

— Låt honom löpa, anmärkte Ehrenpreutz; jag vill ej uppträda med den der till vederpart.

Saken sade sig för öfrigt sjelf; mannen hade redan undkommit i mörkret.

— Låtom oss gå, mine herrar, tillade Ehrenpreutz.

Ehrenpreutz vrede växte med hvarje ögonblick.

---

Det var åter tyst i Logården.

Wallenstjerna framkom genast ifrån sin plats bakom vedstapeln, åtföljd af det beslöjade, okända fruntimret.

— Släpp mig, min herre, bad hon honom.

— Bed mig icke derom, min nådiga, svarade han. Den der slöjan, som med en så fördömd envishet betäcker ert ansigte …

— Denna slöja —v nå-å, hvad är det med den?

— Denna slöja, i förening med det så romantiskt äfventyrliga i hela ert uppträdande, har berusat mig, förtjusat mig, intagit mig. Med ett ord, jag har blifvit kär, kär öfver öronen.

— Kär i en person, som ni aldrig sett. Åh, min Gud, det är ju allt för både roligt och otroligt.

— Jag är öfvertygad att ni är ett af landets utmärktaste fruntimmer, tillhör hofvets förnämsta krets.

— Släpp handen, min herre. Aj, aj, hvad ni är hårdhändt och enfaldig.

— Att denna slöja döljer en skönhet af den ädlaste rang.

Fruntimret förmådde ej längre återhålla sitt skratt; hon skrattade, och skrattade rätt hjertligt.

Wallenstjerna var verkligen, som han sade, upp öfver öronen kär i sin egen inbillning. Huru ofta är icke all vår sällhet endast en produkt af denna vår inbillning.

— Jag beder er, fortfor Wallenstjerna, säg mig ert namn.

— Släpp mig, min herre.

— Namnet, namnet!

— Det är en bagatell, som icke hör hit.

— Ni vägrar att gifva mig det; nåväl, så kan ni åtminstone icke neka mig att få kasta en blick bakom denna fördömda slöja, som …

— Jag beder er ännu en gång att släppa mig.

— Aldrig, i evighet aldrig; jag släpper er icke, förrän jag sett er.

I sin lidelsefulla ursinnighet höjde Wallenstjerna handen mot hennes slöja; men innan han nådde den, fattade en stark hand honom i kragen och kastade honom åt sidan.

— För tunnor tusan, brummade han, hvad är du för en oförskämd kanalje?

Wallenstjerna ville lyfta sin arm, för att äfven fatta i sin motståndare, men i detsamma kände han sig gripen om handlofven med en styrka, att handen domnade bort såsom i ett skrufstäd.

Fruntimret trädde nu emellan.

— Herr löjtnant, yttrade hon till Wallenstjerna, ni ser att jag har den, som försvarar mig. Låt mig derför få bedja er, att ni icke vidare förföljer mig.

— Jag lofvar ingenting.

— Om ni efterkommer min önskan, försäkrar jag er att jag känner mig innerligt tacksam för det besvär, ni redan gjort er för min skull, samt att jag ännu ofta torde komma att behöfva en och annan handräckning och företrädesvis skall jag då vända mig till er, att jag …

— Att ni säger mig hvem ni är och låter mig få se er.

— I sinom tid, ja. Icke nu. Men jag får ej dröja här längre. Farväl, mine herrar.

Då hon aflägsnade sig, befann Wallenstjerna sig ansigte mot ansigte med den okände karlen. Hans arm hölls ännu af honom med styrkan af en handklofve.

— Rör icke detta fruntimmer, tilltalade mannen honom; gör ni det, får ni med mig att göra.

— Låtom oss draga värjorna! ropade Wallenstjerna, och slåss, som det egnar tvenne officerare.

— Jag slåss icke med sådana vapen.

— Med hvad vapen slåss ni då?

— Med släggor, om ni behagar.

— Med släggor? Hvem är ni?

— Smed.

— Ert namn?

— Alexander.

Utan att tillägga något vidare. aflägsnade sig derpå Alexander. Wallenstjerna såg förvånad efter honom.

---

Aftonen hade på slottet inträdt med mera glädje och fröjd, än på länge. Drottningen, gemenligen försatt i en retlig sinnesstämning, så snart hon sammanträffade med några af dem, som hon räknade till sina politiska motståndare, hade denna dag likväl vunnit allt för många framgångar, för att icke betrakta den såsom en af sina mest lyckliga. Folkets högljudda bifall, Pechlins förödmjukande af prins Gustaf, den af konungen erhållna underskriften under den öppna besvärsskriften till rikets ständer, hvilken hon betraktade såsom grundstenen till en ny konungamagt och en ny tid, och hvartill slutligen äfven kom, att hon blifvit underrättad, genom ett bref till grefve Hård, att Puke lyckligt anländt till utrikes ort, allt detta hade lifvat och uppmuntrat henne. Det var också en helt annan glans — det var tillfredsställelsens — som nu strålade ur hennes ögon. Hon kände sig för öfrigt nu omgifven endast af tillgifna vänner och andades lättare än hon gjort på länge. Sålunda glömde man äfven dagens stora fråga och hängaf sig åt sällskapslifvets väl flyktiga, men intagande nöjen.

Drottningen yttrade sig med snillets naturliga behag och liflighet i hvarjehanda ämnen. Konungen var sjelfva godheten; mer än eljest framträdde nu hans älskvärda karakter och goda hjerta.

Men allt emellanåt kastade man dock sina blickar åt Blasieholmen; måhända erfor man en liten oro vid anblicken af de utländske ministrarnes starkt upplysta hotell.

Olof von Dalin var mera skald än statsman, och mera hofman än skald. Verlden log i denna stund så vänligt och skönt omkring honom, aftonen var en herdestund för hans lyra och hans tankar. Några politiska strömoln skymde ej stjernorna på hans tankars klara och luftiga himmel. Han fick nu öfverlemna sig at sitt lekande snille och han var lycklig.

icke. Man hade bedt Dalin skrifva något — hvad som helst — och han fattade pennan.

“Hör dårarne skrika: allt mäste bli ondt,
Sen blifver det bättre, hvad lider:
Men man en slik dårskap förtjenar bli' skont,
Nu ha vi de gyllene tider.
Behöfs väl kallbrand i en krigares sår,
Då man skall det läka och hela?
Ack, tigen då stackare, lätt man förstår.
Att skrufvar i hjernan er fela”.

Drottningens panna rynkades lätt: poemet behagade henne icke.

Poemet var dock en liten reminiscens af det intryck, som dagens politiska företeelser gjort på honom.

Ingen är så tyst — när alla förblifva tysta vid åhörandet af ett poem — som poeten sjelf.

I första versens fjerde rad såg drotningen ett visst bifall at den närvarande politiska ställningen, ehuru Dalin troligtvis deri endast velat anbringa en figurlig hyllning åt henne sjelf, och en harmfull känsla höjde för ett ögonblick hennes bröst.

En stund senare fann man också på ett af borden i rummet en liten parodi å dessa verser.

“Hör, narrarne skrika, att allt skall bli godt,
Och dock blir allting endast värre;

Så tänk då, om jemt det skall gå, som det gått,
Hur' blir det då slutligt, min herre?
Mân' lapis inferni ock icke gjort gagn.
När dödkött i såret sig visat?
Mån' auktor väl tänker få åka i vagn,
För det att han snömoset prisat”.

Stilen var förvänd, men man anade att drottningen författat versarne. Ett högt bifall utbrast. Dalin kände sig nästan stucken, men det var ett sår, hvarpå man blott behöfde lägga en ros, för att läka det. Han reste sig upp. En lätt satir krökte hans läppar, ur ögonen skimrade en stråle, såsom slutmeningen i ett epigram.

Han talade:

“Så följas guld och slagg, det sköna och det fula:
Der äran har sitt slott, har afund strax sin kula:
Är skuggan mycket mörk, så brinner lampan klar:
En usel ära den, som ingen afund har”.

Drottningens förtrytelse var besegrad. Hon uttryckte sin beundran öfver den lilla hämnd han, i känslan af sitt sjelfmedvetande, tagit. Dalin var åter nöjd. Utan solsken växer intet strå på marken, utan bifall ingen författare. Nu sköto också hans ögon stråle på stråle. Hvarje ingifvelse hos skalden har sitt återsken i hans blick. Han tycktes vara beredd att offra en hekatomb af infall på ögonblickets altare.

Damerna och kavaljererne hade för en stund delat sig i grupper. De förre samtalade om de senaste moderna och hvarjehanda små toilett-bestyr till den fest, som den kungliga familjen skulle gifva till firandet af ständernas sammanträde. De senare deremot delade olika åsigter om det sista finska kriget.

— Jag deltog i kriget, yttrade grefve Hård till hofmarskalken Horn, och vår förlust härflöt väsentligast af den oordning, hvari alla anordningar befunno sig.

— Men Buddenbrock och Lewenhaupt? invände Horn.

— Lewenhaupt var oskyldig.

— Jag tycker om himmelsblått och orangegult, menade grefvinnan Hård, dessa urgamla, svenska färger.

— De pryda er, svarade grefvinnan Fersen, men jag, jag föredrager de hvita färgerna; och betänk blott, en hvit klädning och grön tunik.

Dalin lyssnade uppmärksamt till båda gruppernas samtal, och småleendet på hans läppar minskades ej.

— Partiernas strid, fortfor Hård, var här, som alltid, den egentliga orsaken till krigets olyckliga gång. Hattarne skulle ej ha fått sin krigspolitik fram, om ej mössorna, i hopp att störta dem, gifvit vika i sista stunden.

— Ni glömmer, inföll Wrangel, som varmt tillhörde mössornas parti, salig konung Fredriks öfvergång.

— Ni menar det sätt, hvarpå hattarne köpte hans bifall, genom det tillstånd han erhöll att till grefvevärdigheten få upphöja sina tvenne söner med grefvinnan Taube.

— Ja, ja!

— Men, min gud, det var ju äfven ett partispel.

— En blondine, menade grefvinnan Hård, bör kläda sig lätta ljusa färger; en brunette deremot i starka och deciderade.

— Nej, nej, tvärtom. Kontrasten är det, som förtjusar. Blondinen bör begagna starka och deciderade färger och brunetten luftiga, lätta, odeciderade.

— Afgör vår tvist, Dalin, bad grefvinnan Hård.

— Ja, ja, Dalin skall afgöra den. Han har snille, han har smak.

Men herrarne hade i sin tvist om kriget kommit till samma resultat.

— Ni, som forskat i historien, Dalin, yttrade grefve Hård, ert omdöme är afgörande. Hvad tänker ni om kriget, om dess orsak, om dess gång?

— Jag måste besvara en i sender, mitt herrskap, anmärkte Dalin.

— Det är billigt, menade damerna; men det är också rättvist att vi få vår sak först afgjord.

Dalin vände sig till dem.

Är dem frommom allting ärligt,
Är dem renom allting rent,
Är dem kärom allting kärligt,
Är dem snabbom allting gent:
Så får skönhet ock sin ära,
Hur hon nån'sin spökas till;
Derför kan ock Iris bära
Hvad slags färg hon nån'sin vill.

— Bra, Dalin, förträffligt, utropade drottningen. Ni blir allt bättre och bättre.

— Charmant, förklarade damerna, mästerligt.

Dalin njöt af bifallet och vände sig omedelbart till de tvistande herrarne.

Hvad skall jag om kriget säga?
Kan det någons bifall ega?
Ni er Cloris fråga må,
Hon skall svara deruppå:
Några krig kan ej jag gilla,
Oberäknadt dock det lilla,
Hvilket upp ibland plär stå
Con Amore mellan två.

Denna gång fick ej drottningen första ordet till bifallet. Det utbröt på en gång från alla sidor i ett lifligt skratt.

— Mera, mera, ropade damerna.

Poesi, infall och skämt vidga hjertat; det vill hafva mera solsken, mera luft, mera lif.

Dalin höjde upp sitt hufvud. Han strålade af tillfredsställelse; snillet lyste ur hans blick, behaget log från hans läppar.

Jag har qvinnan sökt studera:
Alltid skön och värd min sång,
Var hon skönast dock en gång
Då hon ropte — mera, mera.

— Icke så, afbröt honom grefvinnan Fersen — nej, nej!

— Något annat, menade grefvinnan Hård, något annat.

Dalin svarade:

Säg mig, var det ej förbannadt?
Cloris sade mig en gång
Då jag henne gaf en sång,
Att hon önskat — något annat.

Man skrattade på alla sidor. Damerna ville se litet trumpna och missnöjda nt, men lemnade slutligen fria tyglar åt det glada intrycket.

— Ehuruväl, emedan, stammade grefvinnan Hård, för den skull …

Hon var nemligen förlägen och visste icke rigtigt, hvad hon skulle säga.

Dalin afbröt henne i samma ton:

Ty, ehuruväl, emedan,
Såsom, hälst, fördenskull, och,
Men, såvida eller sedan,
Icke desto mindre, dock,
Mellertid och sammalunda,
Som, ty värr, att, alldenstund — —
Likaleds kan man utgrunda
Qvinnans hjerta, qvinnans mund.

Konungen hade på länge icke skrattat så mycket, som denna afton.

— Ni öfverträffar er sjelf, Dalin, tilltalade han honom under det han lade sin hand vänligt på hans axel, ni är en mästare, ni är en prydnad för mitt hof, ni är värd att krönas såsom Tasso och Petrarca.

Dalin bugade sig blygsamt.

— Ack, ers majestät, yttrade han, jag — jag …

— Icke prosa, Dalin, ni måste svara på vers.

Dalin lyfte åter upp sitt hufvud och betraktade konungen med detta småleende, hvarmed skämtets gud alltid var beredd att smycka hans läppar.

— Italien har krönt sina stora skalder; norden bör äfven kröna sina.

— Ett poem, ropade man ifrån alla håll, ett poem!

Dalin upphöjde sin röst:

Det är dikt och mot min plan,
Fast hustru min är lutheran
Och väl är värd en krona,
Att jag just derför den vill ha;
Nej, andre herrar böra dra
Så präktig hufvudbona.

Konungen var nära att kikna af skratt.

---

— Mamma, mamma, ropade en röst.

Det var den ljuslockige prins Gustaf, som kom inspringande under dessa utrop.

— Hvad är å färde, min gosse, sporde drottningen, under det hon med välbehag strök de omkring pannan fladdrande lockarne ur hans ansigte. Hvad är det, som du vill säga mig?

— Hon vill icke bli drottning, mamma, hon har gått sin väg. Jag har likväl befalt henne att blifva det; men vi ha nu sökt henne öfverallt och få icke tag i henne.

— Ja-så, hon vill ej blifva drottning; nåväl, men om hvilken är det du talar?

— Och alltsammans beror likväl på drottningen.

— Alltsammans? Hvilket, mitt barn, hvilket?

— Revolutionen, mamma.

Drottningen spratt till. Konungen vände sig om.

Ordet stötte liksom på ett litet hemligt undervattensskär inom bådas bröst, behagligt för drottningen, förskräckligt för konungen.

— Hvad är det, som du pratar om. Gustaf, frågade konungen; du uttrycker dig alltid med så besynnerliga ord.

— Ser pappa, jag har gjort en liten teaterpjes.

— Och den heter?

— Revolutionen.

— Låt oss då också få höra innehållet.

— I pjesen förekomma en teater-kung och en teater-drottning, pappa.

— Än sedan då?

— Men så vilja de andra skådespelarne bestrida drottningen och konungen deras papperskronor.

— Bestrida dem?

— Icke nog med det, pappa. De taga dem äfven ifrån dem och öfverenskomma att de skola begagnas af dem sjelfve, då de uppträda på scenen.

— Och huru slutar det der då, mitt barn?

— Mycket bra, pappa. Drottningen får en idé.

Hofvet, som i allmänhet icke drömde om något annat än en stor förändring inom styrelsesättet, lyssnade med förvåning och öfverraskning till den nio-årige prinsens ord.

— Och hvari består den idén? inföll drottningen.

— Deri, mamma, att drottningen förser sina vänner och bekanta med hvisselpipor.

— Med hvisselpipor?

— Och så snart som nu någon af de origtiga kungarne uppträda med kronan, så hvisslas han ordentligt ut.

— Och pjesen slutar?

— Med applåder, mamma, från publikens sida, för den rigtiga teater-drottningen och den rigtige konungen. Men se nu, mamma, kan det ju icke blifva något af med pjesen, emedan drottningen sprungit sin väg.

— Hvem skulle då spela drottning?

— Clara, mamma.

— Clara, upprepade flere af de närvarande, hvem är hon?

— Ni känna henne icke, anmärkte drottningen. Var god och låt uppsöka henne, bad hon derefter en kammarjunkare, och säg henne att hon skall komma hit in.

— Jag har ju sökt henne, jag, mamma, öfverallt, men hon finnes icke, hon är borta.

Clara befann sig vid denna tid i Logården.

— Gör, som jag bad, påminde drottningen kammarjunkaren, och för in henne genast hit.

Prinsen gick ett par slag omkring rummet.

— Ah, mamma, nu vet jag ett annat sätt.

— Och hvari består det?

— Att hjelpa mig fram utan drottning, mamma.

Och derpå sprang han åter bort.

---

Kammarjunkaren dröjde länge, men då han återkom, följde Clara tätt efter.

Vid hennes anblick igenkände flertalet af de närvarande samma flicka, som de en gång sett fängslad och anklagad på Drottningholm.

Men Clara var icke nu mera så fruktande och rådd, som då, och derföre var hon äfven dubbelt täckare.

Det var dock icke den enda förändring hon undergått; hon hade äfven på de få dagar, hon vistats vid hofvet, fått mera säkerhet och hållning. Känslan att icke längre i hvarje småsak stå under mammas förmynderskap mognar hastigt hvarje flicka. Skyldigheten att ansvara för sig sjelf, ingifver mera stadga än alla planchetter och fallskärmar i verlden. Det svaga könet skulle icke vara så svagt, finge det litet mera råda sig och lita på sig sjelft.

När hon likväl såg sig inför den kungliga familjen, bleknade hon smått.

Många af hofvets medlemmar visste icke af denna nya medlem, men fann den förträfflig.

Drottningen hade anstält henne såsom en hjelpreda åt den af kammarfruarna, som tjenstgjorde hos de unga prinsarne.

— Nå, min lilla vän, prins Gustaf säger att du ej har lust att spela drottning.

— Ack nej, ers majestät, jag duger ej dertill; min enda önskan är att …

Clara blef likväl litet förskräckt, då hon hörde ljudet af sin egen röst, och fruktade att hon kanske redan gått för långt.

— Låt mig då höra hvilken roll du hellre vill spela.

— Den, ers majestät, att helt enkelt tjena min drottning.

— Det tycker jag om, mitt barn; men tror du dig verkligen också om att kunna gagna mig?

— Ack, ers majestät …

— Du har någonting pa ditt hjerta.

—Ja, ers majestät, ja.

Man läste allt för tydligt i Claras ansigte, att hon hade något, som hon ville fram med.

— Var då icke så rädd, min lilla vän, utan säg ut.

— Icke här, ers majestät.

— Det är också ett sätt, anmärkte drottningen småleende, att bedja om ett enskildt samtal.

Drottningen hade inkallat Clara, för att höra, hvarför hon ej ville spela teater-drottning. när prinsen önskade det, och kanske också för att visa de närvarande ett nytt ansigte; men Clara svarade på ett sätt, att allt missnöje i det förra afseendet försvann, på samma gång den förmodan äfven väcktes, att Clara verkligen hade något att meddela, måhända angeläget nog.

Drottningen steg genast upp och vinkade åt Clara att följa sig.

Glädjen spelade dervid i dennas ansigte.

Konungen och hofvet väntade att drottningen snart skulle återkomma, men den ena qvarten gick efter den andra.

För att fylla det tomrum, som derigenom uppkom, framtog Dalin ett poem om “Svenska Friheten”, som han nyligen författat, och hvarur han erbjöd sig att föredraga ett och annat.

Förslaget emottogs med hänryckning.

Han läste:

Så länge flock mot flock nu tänker blott på träta;
Man ser då hvar för sig allt allmänt väl förgäta:
Man glömmer landsförsvar, som blefve evigt fred,
Och sjelf den fasta vall af boskap trampas ned.
I veklighetens famn soldaten fältet glömmer,
Och båtsman på sin bädd om hafvet aldrig drömmer:
Båd vett och handaslöjd i lättjans sköt förqväfs,
Och hvar en läropilt af minsta konst förhäfs.
All ordning ligger sjuk: man börjar lagen tyda:
Hvar en befalla vill, och ingen ser man lyda;
Det sämsta följe gör af hedersmän förakt.
Och den, som gräfva bort, går upp till ärans prakt.
Att allt, som högt vill upp, ej namn och lön må fattas,
Man flera tjenster gör, och landet mer beskattas:
Då tömmas fylda hvalf, dá tryta djupsta berg.
Och midt i fredens lugn utsuges landets merg.
Båd' stad och land tar af: med tvång man handeln vrider.

Som sina segel matt på böljefältet sprider.
Och jorden, illa skött, sin frukt i lindan tär;
På gatan växer gräs, och ängen stenar bär …

---

Drottningen stannade icke förr än hon befann sig i ett rum, tillräckligt afsides, för att icke behöfva frukta någon otillbörlig lyssnare.

— Så der, min lilla vän, tilltalade hon Clara, hvad har du att säga mig?

Clara androg sitt ärende. Läsaren erinrar sig det uppdrag Wallenstjerna gifvit henne i Logården.

Drottningen blef derunder allt allvarsammare och allvarsammare.

När Clara slutade, spred sig likväl ett leende öfver ansigtet, och nästan skämtande bortskickade hon Clara.

Härefter ämnade hon återvända till sällskapsrummen; men dörren gick i detsamma upp och Alma hastade in.

— Hvad i himmelens namn har händt dig, frågade drottningen. Du ser alldeles förstörd ut.

Söndersliten af ängslan, berättade Alma nästan i ett andedrag hvad som tilldragit sig emellan Ehrenpreutz och henne.

— Och brefvet, inföll drottningen.

— Brefvet ligger i Ehrenpreutz ficka.

— Och i detta bref förekommo yttranden om mig?

— Ja, ers majestät.

Drottningen gick fram och tillbaka.

— Silfverhjelm, ropade hon slutligen, skaffa hit Silfverhjelm!

Silfverhjelm var snart der.

— Skynda, befalde hon Silfverhjelm, sedan hon sagt honom hvad han hade att göra; här gäller ganska mycket. Skynda!

Claras uppgifter kommo henne nu till pass.

Silfverhjelm kom och försvann nästan i samma handvändning.

— Jag vill göra för dig, Alma, och för Puke allt, hvad jag kan; desto hellre, som saken i viss mån nu angår vigtigare intressen, nemligen statens, jag kunde väl säga tronens. Men lita icke för mycket på mig. Jag är sjelf icke utan fruktan. Trösta dig emellertid. Så der, tag mig nu under armen, och låtom oss vända tillbaka till sällskapet.

Men det var af omständigheterna annorlunda beslutadt. Ännu skulle drottningen få emottaga nya besök.

En kammarherre anmälde att riksdagsmannen Lars Larsson anhöll om ett vigtigt samtal.

Sådana anmälanden voro icke sällsynta denna tid. Stundom kunde midt i natten sådana inträffa. Hvarje riksdagsman var ännu då en vigtig bricka i det stora schackspelet om landets och kronans angelägenheter.

Lars Larsson inträdde, åtföljd af Forbus.

När drottningen ville skicka bort Alma, bad Forbus att hon skulle få stanna qvar.

Understödd af Forbus, började Lars Larsson derefter att ingå i en längre berättelse. Att densamma angick kapten Puke, torde läsaren kunna sluta till af det föregående. Hvad han androg undanträngde äfven snart deltagandet för allt annat. Drottningen åhörde honom med den största uppmärksamhet. Alma var endast öra: ingenting kunde röra henne närmare. Berättelsen växte också i omfång och vigt, allt som den fortgick.

— Bed kapten Schecta komma in, afbröt hon Lars; jag såg honom nyss i lifdrabant-salen.

Schecta kom

Vi vilja ej här redogöra för hvad han hade att förtälja; men Lars' berättelse fick synbarligen genom hans upplysningar, tillägg och intyg ett ännu större värde för drottningen och Alma.

— Wrangel, upprepade hon vid ett tillfälle Lars Larssons ord, ni talar om Wrangel. Bed äfven honom komma hit in.

Äfven Wrangel inträdde.

Lars Larsson fortfor.

När han omsider slutade, lästes den största förvåning på allas ansigten. Alma knäppte sina händer tillhopa. Ett åskmoln hade gått öfver hennes hufvud, och himmelen var åter klar.

— Och ni kan bestyrka, fader Lars, anmärkte drottningen, hvad ni nu förtrott oss?

— Jag kan, ers majestät, vid gud den allsmägtige, beediga hvarje ord.

— På ett underbart sätt bekräftar Larssons uppgifter alla mina redan hysta tvifvel och misstankar, erinrade Wrangel, men jag är lagkarl och bör ej glömma bort att påminna om lagliga bevis.

— Lita fullkomligt tryggt på mina uppgifter, baron, försäkrade fader Lars. Alla handlingar finnas ännu i behåll, men jag har dem hemma, på landet, i min hembygd, på min gård.

— I sanning, den gamle Puke framträder nu för min blick i den klaraste dager, återtog Wrangel. Ja, ja, så måste det vara, så är det! Gåtan är löst. Nu begriper jag Pukes alla yttranden, och nu begriper jag Ehrenpreutz' handlingssätt. Huru har jag ett enda ögonblick kunnat låta missleda mig! Påkallas det, skall jag nu veta att sönderrifva hela detta spindelnät.

Drottningen förblef orörlig ett ögonblick. För hennes tankar vidgade redan en lefvande och dristig ingifvelse den synvinkel, inom hvilken det nya uppslaget borde behandlas.

— När handlingarna icke äro här, återtog Wrangel, röstar jag för att saken bör få hvila, intill dess man hunnit hitskaffa dem.

— Nej, nej, afbröt honom drottningen; jag vill icke låta tillfället gå mig ur händerna. Omständigheterna förena sig här på ett högst besynnerligt sätt. Ja, ja, vi skola handla, nu genast. Inga invändningar, baron Wrangel; ni förstår mig ej. Men till hvad Lars Larsson berättar fogar sig underbart nog några andra, just nu inträffade omständigheter, som, sammanlagde, bilda ett helt, hvilket måste föra till någonting verkligt afgörande, derest man ej förlorar stunden. Min plan är färdig. Låt mig tänka efter. Ja, ja. Afsänd genast ett bud till löjtnanten grefve Creutz, och bed honom komma hit; skulle hans grefvinna äfven vilja åtfölja honom, vore det mig mycket kärare. Men jag har äfven en liten roll åt er, mine herrar. Följen mig. Tag mig under armen, Alma.

— Förhasta er för Gud skull icke, ers majestāt, bad Wrangel.

— Frukta ingenting, baron.

Det var ett ibland de fel, som förebrås drottningen, att hon icke förmådde dölja sig sjelf bakom en tillkonstlad mask, och beskyllningen egde i politiskt hänseende sin fullkomliga rigtighet, allrahelst i en tid, sådan som den, hvari hon lefde, och då man ville spela, såsom hon, en ingripande roll. Hennes qvinliga väsende hade allt för mycket lif och själ, för att icke afspegla hvarje inre rörelse.

När hon åter inträdde till konungen och det församlade hofvet, åtföljdes hon endast af baron Wrangel och fröken Alma.

På hennes gång, i hennes utseende, hennes blick och åtbörder såg man allt för väl att något anmärkningsvärdt timat. Men ingen kunde gissa till hvari det bestod. En allmän tystnad — liksom man hoppats på att få en liten förklaring — inträdde derför.

— Låt icke mig störa er, bad drottningen: hvad var det, som ni läste, Dalin?

— Bitar ur ett poem om den “Svenska Friheten”, ers majestät.

— Jag vet. Ni skildrar deri Sveriges närvarande förhållande på ett lika skönt, som sant sätt; var god och fortfar. Jag skall höra er med nöje.

Det var ingenting att säga deremot.

Uppmärksamheten var dock ej mer densamma, som förut: man såg på drottningen, och af uttrycket hos henne drog man den slutsatsen, att någonting ovanligt snart måste inträffa.

Emellertid läste Dalin:

Hvad först jag önska vill, är lagen i sin styrka,
En sund förnuftig lag, som heligt man bör dyrka:
En lag, med hvilken klart en allmän sällhet vinns.
Hvaraf ett folk har skygd, hvaraf en kung förbinns.
En lag, som kung och folk med visdomsanda stifta,
För allas ögon ren, kan aldrig färger skifta:
Han är ej af den art, som tvedrägtsäplen bär.
Uppretar stånd mot stånd, och sist sig sjelf förtär.
En kung har fått af gud en dyr, förfärlig lycka.
Ett folk att göra sällt, ett folk att lätt förtrycka:
Allt som han dygdig är, blir det på dygder rikt:
Som hufvud så är kropp, ett folk är kungen likt:
Mot honom bör hans folk i laglig magt uppväga:
Mot folket bör ock han en rättvis fasthet äga:
Är kungen allför mild och folket alltför hårdt,
Så blir med min förlust snart bägges öde svårt.

Ett folk ger kungen magt sin pligt att myndig göra;
Ett folk bör gilla lag, och kungen den utföra.
Att äska lagens bot, hvar undersåt är fri:
Men all verkställighet bor eneväldig bli.
Ej bör ett folk sig in i kungens styrsel blanda.
Om kroppen drifvas skall af enig, myndig anda:
Ej bör ock af en kung försummas laglig magt.
Om dess betjening ej skall mötas med förakt.
Då kan den kunglighet i lagens grund sig rota.
Som svigtar ej när knorr och sjelfvåldsstormar hota:
Sin höghet har då kung, sin myndighet ett råd:
Än ger han dunderslag, än blänker han i nåd.
Men som ett nordigst berg den stolta gran upphöjer
Hon hela bygdens syn på många mil förnöjer:
Så syns en kung dess mer af folkets höghet stor,
När hvar en i dess skygd med kunglig trygghet bor.
En kung med all sin kraft bör aldrig kunna trycka
Den minsta undersåt till heder, lif och lycka:
En slik bör sofva trygg, när han af lag har vakt.
För kung, för öfverman, för hela rikets magt.
Se der är nu det fält, der frihets växter grönska:
Men dermed är jag nöjd: jag bör ock mer ej önska:
Allt hvad en undersåt i välde mer förmår,
Han med sin frihet dyrt till slut betala får.

Dalin hade hunnit hit, då Ehrenpreutz inträdde. Drottningen, som väntat honom, märkte honom äfven genast; men förblef likväl orörlig. De öfriga voro allt för upptagne af andra tankar, för att genast bemärka honom.

Utan afbrott fortfor Dalin:

Ett folk, som vill bli sällt, bör allting undanrödja,
Som afund ger och split, som last kan understödja:
Om tjenster, namn och rang, som kungens vård tillhör.
Liksom om eget gods, ett folk ej slitas bör.
Från vaggan bör ett folk de sinnesreglor lära,
Som kärlek ge till dygd och till sannfärdig ära:
Dess ungdom i sitt blom hör städs de profven se,
Att nedrighet hör blygd, och dygd belöning ge …

Ehrenpreutz qvarstod ännu pá sin plats, förvånad öfver att höra kronprinsens egen lärare framställa åsigter, som, åtminstone i vissa delar, allt för uppenbart stodo i strid med den bestående ordningen. I afsigt att framträda, uttog han ett steg, men nu öppnades en af rummets sidodörrrar, och prins Gustaf visade sig, utsirad med en krona af guldpapper, i spetsen för en hel skara jemnårige gossar, gossar, hvilka i en framtid och såsom män skulle komma att omgifva hans tron. Prinsen skred fram, icke utan ett visst majestät, och med ett segrande småleende.

— Ser mamma, sade han, nu är kronan min igen.

— Ja, jag ser det, min gosse, svarade drottningen; men huru bar du dig då åt, för att återfå den?

— Mycket bättre, mamma, än jag först tänkte.

— Hur gjorde du då?

— Helt enkelt, mamma; jag tog den.

---

Ehrenpreutz stod i detsamma midt i kretsen.

Den förolämpning, som träffat honom i Logården, hade ingifvit honom en värdighet och beslutsamhet, som man eljest icke alltid fann hos honom.

Hans uppträdande i detta ögonblick var för hofvet en ganska oangenäm öfverraskning.

Konungen kastade en blick på drottningen, för att se hvad hon tänkte, men endast ett stolt leende krökte hennes läppar.

Drottningen visste att en storm drog sig tillsammans, men hon var beredd att möta den.

— Ers majestät, talade Ehrenpreutz, vänd till konungen, jag vågar anhålla om ett enskildt samtal. Att tiden är olämpligt vald, är icke mitt fel. Ers majestät skall sjelf snart inse det.

Drottningen gaf sin omgifning en vink, och den ene efter den andre aflägsnade sig. Hon ville för ingen del sjelf lemna rummet, och Ehrenpreutz såg icke heller ogerna att hon förblef närvarande.

— Ers majestät, fortfor Ehrenpreutz, jag har det största skäl, icke allenast att beklaga mig öfver edra lifdrabanter, utan äfven att anklaga dem för förgripelse emot min person, samt att i och med detsamma ha djupt förolämpat den rådsvärdighet, som jag innehar. Jag sade, ers majestät, att det icke stått mig öppet att välja en lägligare tid för min anklagelse, än denna. Händelsen är följande.

Ehrenpreutz berättade nu hvad som tilldragit sig i Logården. Att då han, efter ett besök hos fröken Alma, återvände derifrån, blifvit i Logården öfverfallen samt gripen af en lifdrabants-piket, hvilken — oaktadt han uppgaf hvem han var — hotat att föra honom på högvakten; ehuruväl officern, på hans yrkande, och när han sent omsider igenkände honom, slutligen tillät honom begifva sig till konungen.

Ehrenpreutz uppdrog tilldragelsen med starka färger, och konungen kände sig uppbragt å hans vägnar.

— Hvem var den der officern? frågade han.

— Hans namn var Silfverhjelm.

— Om ni vill, grefve, skall jag låta inkalla honom och förskaffa er all den upprättelse, ni kan fordra.

— Jag erkänner, ers majestät, att jag ogerna föredrager saken inför senaten; men jag fordrar Silfverhjelms utstrykande ur corpsen.

— Vi skola inkalla honom, Ehrenprentz; ni skall få upprättelse.

— Dröj likväl ett ögonblick, invände drottningen; skulle grefven vilja besvara några erinringar, gjorda af mig?

— Framställ dem, ers majestät.

Ehrenpreutz anade väl att drottningen skulle söka att krångla bort saken, men han kände sig stark och lugn, emedan förolämpningen var för grof, och han insåg att hela senaten skulle träda på hans sida, derest han endast yttrade ett halft ord.

— Vill ni först och främst veta, grefve, hvilken som är orsaken till den tilldragelse, som ni nu öfverklagar?

— Naturligtvis, ers majestät; jag kan icke önska något högre, än att få kännedom om hvilken jag egentligen bör hålla mig till.

— Ni skall få veta det, grefve; det är jag.

Konungen blef förskräckt; han förutsåg med fruktan alla de obehag, som skulle härflyta af denna opåkallade upprigtighet. Ehrenpreutz gladdes deremot i sin själ.

— Ni, ers majestät?

— För en timme sedan, fortsatte likväl drottningen lugnare än hon vanligtvis brukade, inberättade man, att tvenne misstänkte personer i mörkret smugit sig Logårdsvägen in i slottet; och som det var omöjligt att föreställa sig det grefven var en ibland dem, tillsade jag att man skulle gifva akt på dem och äfven gripa dem, i händelse de gåfvo någon anledning dertill. Det var ett försigtighetsmått, som jag antager att ni icke kan ogilla.

— Det eger sin rigtighet, ers majestät, genmälde Ehrenpreutz med tillförsigt, att jag inträdde Logårdsvägen i slottet; men jag var ensam och smög icke fram.

— Ni var var ensam, säger ni?

Drottningen fattade en ringklocka. En page inkom.

— Säg till Amanda, befalde hon, att komma in.

Drottningen sökte efter något, som kunde draga ut på tiden, emedan hon önskade att grefven och grefvinnan Creutz skulle anlända, innan hon gick vidare. I öfverensstämmelse dermed hade hon också tillsagt en kammarherre, att genast införa dem, så snart de visade sig. Omkring en haftimme kunde redan ha passerat, och hon hoppades att få se dem hvarje minut.

Amanda inträdde.

— Du har nyligen, Amanda, tilltalade drottningen henne, haft ett besök af en karl?

Amanda trodde att Pechlins besök icke blifvit bemärkt af någon. Van att bemantla sig, kunde man ej heller upptäcka den öfverraskning, hon erfor vid drottningens spörjsmål.

— Jag har haft besök, ers majestät, af en resande från Skåne.

Den genomträngande och misstänksamma blick, som drottningen fäst på henne, sade henne nödvändigheten att vara på sin vakt; men när intet drag förändrades hos henne, gjorde drottningen en rörelse med hufvudet, på en gång full af likgiltighet och otålighet.

— Det är bra, Amanda; jag ville dig intet mera. Du kan lemna oss.

Drottningen såg på det kalla uttrycket hos Amanda, att hon på denna väg icke hade någon upplysning att vinna.

Hvad Amanda hört och sett var för henne emellertid redan tillräckligt att förvissa henne om att något ovanligt var å färde, och hon ville för ingen del gå förlustig kännedomen derom. När hon derföre aflägsnade sig, öppnade hon väl dörren, liksom hade hon gått sin väg, men stängde den åter, och smög sig längs skuggsidan af det stora rummet till närmaste fönsterfördjupning, bakom hvars nedfälda gardiner hon dolde sig.

— Ni har hört, grefve Ehrenpreutz, återtog drottningen derefter, vänd till honom. Det var denne resande skåning, som inträdde, jemte er, i Logården. Ni begaf er till fröken Creutz och han, skåningen, till Amanda. Men om det är mig likgiltigt, huruvida ni hade kännedom om hvarandra, är det mig icke likgiltigt att ni tror, det befallningen att aktgifva på er utfärdades sedan jag fick veta, att den ene af de två misstänkte personerne var ni; tvärtom är det vigtigt att jag upplyser er, att denna befallning afgafs dessförinnan. Det hade varit, jag medgifver det gerna, ganska origtigt att hysa en misstanke emot er.

Drottningen talade långsamt och förbindligt, och Ehrenpreutz trodde att hon verkligen ville på ett förekommande och upprigtigt sätt gifva honom all möjlig upprättelse.

Ehrenpreutz beredde sig derför äfven att besvara henne på samma sätt, allrahelst som saken var för honom sjelf af så obehaglig natur, att han hellre såg den bilagd, än utkastad till allmänheten, för att utläggas och bearbetas af sqvallret och förtalet.

— Grefven och grefvinnan Creutz, anmälde en kammarherre i detsamma.

Det var ingenting annat drottningen väntat på. Hon kunde knappast dölja sin glädje, då hon hörde deras namn.

Konungen spelade en fullkomligt passiv roll. Det var hans öde att vara ett hufvud enfaldigare än sin gemål.

— Som jag förutsåg, fortsatte drottningen till Ehrenpreutz, att ni skulle komma att beklaga er öfver den smälek, som utan all min förskyllan öfvergått er, eftersände jag er närmaste anhörige, grefve Creutz, för att i honom få en medlare. Ni har ju ingenting emot hans närvaro? Haf godheten, min grefvinna, och tag plats — och ni, grefve Creutz — ni kan väl icke ogilla, att jag valt er till skiljedomare emellan mig och er morbror?

Om Ehrenpreutz för ett ögonblick låtit besticka sig af drottningens artighet, framstälde den sig icke dess mindre nu på ett så ovanligt sätt, att han likväl började befara att en pil gömde sig i det förgylda kogret; men — fastän han log i sin själ deråt — kände han sig icke égentligen fruktande, utan snarare nyfiken att upptäcka mot hvilken punkt af hans harnesk hon hade för afsigt att vända sig.

— Olyckligtvis kommer ni likväl nu, grefve Creutz, litet för sent, återtog drottningen. ty jag hoppas att redan få anse saken uppgjord med grefve Ehrenpreutz.

Ehrenpreutz väntade icke att saken skulle taga denna vändning, och han närmade sig ett steg, för att framställa sina erinringar.

Creutz, som icke visste, hvarom frågan var, såg än på den ena och än på den andra, utan att derför blifva klokare.

— Apropos, yttrade drottningen, förekommande Ehrenpreutz, jag skall helsa er, grefve Creutz, ifrån en man, åt hvilken ni nyligen stod färdig att med er värja utfärda ett blodigt respass till andra verlden, jag menar kapten Puke.

Vid detta namn förlorade Ehrenpreutz jemnvigten i sin tankegång.

Creutz rynkade sin panna.

— Ah, grefve Creutz, anmärkte drottningen, jag tror att min helsning icke är välkommen; ni ser åtminstone helt missnöjd ut. Jag trodde att allting nu åter var godt emellan er; skulle jag väl misstaga mig, men i sanning, då förstår jag icke …

— Ers majestät, svarade Creutz, det är sant att Puke och jag varit gamla ungdomsvänner, jag förnekar ej det; men emellan oss äro nu mera alla band slitna, och inför min känsla finnes han icke mera till.

Svaret tillfredsstälde Ehrenpreutz, men han anade att Alma förtrott drottningen hvad som tilldragit sig dem emellan, och han beklagade att ej hafva förut haft tillfälle att enskildt rådgöra med Creutz.

— Alla band sönderslitna emellan er, upprepade drottningen: huru skall jag förstå det? Är då ej Alma förlofvad med kapten Puke?

Creutz stirrade på drottningen.

Hans grefvinna, Marie Louise, erfor ett deltagande, sant och varmt. Men hon kände familjens tänkesätt och befarade ett ledsamt uppträde.

Ehrenpreutz hade icke förmodat, att drottningen skulle gå så rakt på saken; men ehuru hans förtrytelse öfver Alma nu åter vaknade, gladde det honom att drottningen underrättade Creutz om förhållandet, emedan det icke blott befriade honom ifrån detta åliggande, utan gaf äfven Creutz tillfälle att — en gång för alla — nu göra slut derpå.

När han såg uttrycket i Creutz' ansigte, försvann också all den ovisshet, som han erfarit.

Men det fans ännu en annan person i rummet, för hvilken underrättelsen om Pukes och Almas förbindelse var ett djupt slag.

Bakom fönstergardinerna hade Amanda — denna qvinna af eld — uppmärksamt följt hvarje ord, som yttrats. Då drottningen helsade Creutz från Puke, stannade hennes hjerta lyssnande stilla. Men såsom ett krampdrag grep deremot meddelandet om Alma och Puke in i hennes bröst. Ur hennes ögon sköt en mörk eld, hennes läppar skälfde, och ett vildt utrop skulle hafva brutit fram ur hennes hjerta, hade ej hennes andedrägt stannat.

— Förlofvad? upprepade emellertid endast Creutz. Hvad menar ers majestät dermed?

För att leda en familjeangelägenhet af så ömtålig natur till ett så nöjaktig slut, som möjligt, trodde drottningen att det var bäst att taga ut steget på en gång. Vi skola snart erfara, om hon misstog sig eller icke.

— Hvad jag menar? — Hon såg förvånad ut. — Ingenting annat än hvad jag säger. Är ni, hennes bror, okunnig derom? Då har den stackars Alma säkert ej vågat fram dermed. Grefve Ehrenpreutz är lyckligtvis allra bäst i tillfälle att upplysa, huru det förhåller sig. Apropos, grefve Ehrenpreutz, låt Creutz få se det der brefvet, som ni för en stund sedan tog ifrån Alma.

Ehrenpreutz märkte den fiendtliga tonen i tilltalet, men han hade ej väntat det bättre.

Sedan Creutz fätt hänvisning till Ehrenpreutz, vände han sig med häftighet emot honom.

— Har ni, morbror, haft er denna förlofning bekant? Hvad är det för bref, som här är fråga om? Låt mig se.

— Innan jag anlände hit, svarade Ehrenpreutz, var det min afsigt att besöka dig. Brefvet — se här — jag gjorde ett besök hos Alma — jag fann det — jag tog det. — Läs sjelf, Creutz, läs.

Creutz kastade en blick deri, men redan vid de första raderna förvredos och förmörkades hans anletsdrag.

— Hvad betyder detta! utropade han. Ja, ja! De älska hvarandra.

Han kunde knappast tala af förtrytelse.

— Hvar är Alma? fortsatte han. Jag måste tala vid henne. Hvar är hon?

— Ack, grefve Creutz, tilltalade honom drottningen, var god och låt mig få se det der brefvet.

Creutz var ej i sinnesstämning att vilja läsa vidare deri; han hade sett nog och räckte brefvet åt drottningen.

När hon höll det i sin hand, andades hon lättare.

Men äfven hon ögnade deri; i stället dock att fästa sig vid de första raderna, stannade hennes blick på de sista, och hon fann genast att brefvet innehöll underrättelser, som ej finge falla i hennes fienders händer.

— Apropos, grefve Creutz, återtog hon, får jag fråga er, af hvad orsak ni egentligen hyser så mycken ovilja emot Puke. Han är ju en tapper man?

— Tapper? Jag har aldrig bestridt det.

— Ädelmodig?

— Å-ja, ja visst.

Ehrenpreutz började erfara en viss oro. Han märkte att drottningen gick mera systematiskt till väga än vanligt. Men under det han med grämelse hörde hvarje ny fråga, hvilade hans blick ofrånvändt på brefvet i hennes hand. Han ville icke glömma bort att begära det åter.

— Rättskaffens?

— Jag vet ingenting annat.

— Trofast?

— Jag nekar ej dertill.

— En god vän och en god kamrat?

— Det är väl möjligt.

— En förståndig och redbar karakter?

— Jag motsäger det icke.

Drottningen var litet elak i denna stund. Hon förstod att de många frågorna skulle plåga honom.

— Men hvad i guds namn har ni då emot honom? Kanske att han icke är adelsman, men det kan han ju blifva.

— Omöjligt, ers majestät. Det är hvad han aldrig kan blifva.

— Hvarför icke? Nu måste ni förklara er, grefve.

— För att kunna intaga en plats bland Sveriges ädlingar, ers majestät, måste man ega en någorlunda oförvitlig härkomst. Ens far måste åtminstone hafva varit en hederlig karl.

— Hvad är det ni säger, grefve?

Ehrenpreutz grep efter sin snusdosa. Han hade aldrig känt ett större behof af en pris, än i denna stund.

Skuggor började liksom höja sig omkring honom, han tyckte sig nästan på vägen till sjelfva mörksens rike.

— Pukes far, ers majestät, yttrade Creutz, i afsigt att besvara drottningen, han …

— Vågar jag bedja, ers majestät, tilltalade Ehrenpreutz henne, att återfå det der brefvet?

Han ville afbryta samtalet.

— Brefvet? Det är ju icke ert, utan fröken Creutz'.

Drottningen lekte härunder likgiltigt med brefvet, slående dermed upp och ned på bordskanten.

— Grefve Ehrenpreutz, sade hon likväl, då hon märkte att han ville förnya sin begäran; ni kände ju ganska väl kapten Pukes far?

Ett slag för pannan skulle icke ha kumnat åstadkomma en större verkan ån denna fråga.

Ehrenpreutz rätade upp sig och tog ett steg tillbaka.

— Jag kände honom — ja — ja visst.

I sitt bryderi visste han icke rigtigt hvad han sade.

— Var då god, grefve Ehrenpreutz, och tag er systerson ur hans origtiga åsigter. Kapten Pukes far var ju en den oegennyttigaste och redligaste man, eller huru, herr grefve?

Men Ehrenpreutz sansade sig åter. Först nu märkte han att den pil, han fruktat, hade en skarpare udd, än han anat. Det föll liksom en dimma bort från hans ögon, och på en gång såg han föremålen omkring sig sådana, som de verkligen voro. Han begrep nödvändigheten att vara på sin vakt.

— Ers majestät, yttrade han derfor, jag talar ogerna i det der ämnet, emedan det utgör mitt lifs smärtsammaste hemlighet. Tillåt mig att blott i allmänhet säga, att manen hade en allt för tvetydig både vandel och karakter, för att icke göra sonen ovärdig, att såsom medlem inträda i grefve Creutz' familj. Det heter ju, ers majestät, “att fädrens missgerningar skola straffas på barnen intill tredje och fjerde led”.

Under det att Ehrenpreutz yttrade sig, betraktade han drottningen noga. Det hade väckt hans öfverraskning och förvåning att hon inledt detta samtal, än mera att hon vädjat till honom, såsom till en försvarare för den gamle Puke, och han kände ett behof att i förväg söka läsa i hennes själ, huru långt hon inträngt i hemligheten.

Det lugna och sjelf-tillfredsstälda utseende, som Drottningen bibehöll, bebådade honom emellertid intet godt.

— Jag förstår er samvetsgranhet, besvarade honom äfven drottningen, och jag aktar den högt; jag förmodar nemligen att ni tänker på den der gamla rättegången, rörande en viss sammansvärjning.

— Naturligtvis, ers majestät; ni har kanske läst handlingarna. De innehålla tillräckligt försvar för mitt yttrande.

— Ah, min bäste Ehrenpreutz, bedrager jag mig ej, så är ni allra bäst i tillfälle …

— Hvad skulle jag vara i tillfälle till, ers majestät?

Ehrenpreutz tog så häftigt vid sig, att man kunde ha trott, att en ditintills fördold fall-lucka oförmodadt öppnat sig framför hans fötter.

— Alla dessa handlingar, fullföljde drottningen meningen, innehålla ju den gräsligaste osanning, hvarom säkerligen ni allra bäst — derest ni vore böjd dertill —också kan öfvertyga verlden.

— Jag, ers majestät, jag?

Äfven Creutz hade anmärkt det lugn, hvarmed drottningen behandlade ämnet, hvarföre äfven han började frukta att detsamma kunde för honom ännu ega en och annan obekant sida.

Redan från det samtal, som han enskildt haft derom med Ehrenpreutz, hade han icke gått fullkomligt nöjd. Men blotta tanken, att någonting skulle kunna tillvitas eller förebrås hans morbror, grämde honom. Sjelfva saken gälde mindre inför honom, än intresset, den förutfattade öfvertygelsen och den ställning, han redan intagit till Puke och sin syster. Drottningens försvar för Puke retade honom derför snarare emot henne, än den försonade honom.

— Om jag får bedja ers majestät, anmärkte han för den skull, så låtom oss afsluta detta ämne. För min del har jag icke med kapten Puke och hans far någonting att göra. Jag har sagt, att de äro mig likgiltiga, och förblifver dervid.

— Är ni, grefve Ehrenpreutz, frågade emellertid drottningen, äfven af samma åsigt?

— Fullkomligt, ers majestāt, till alla delar.

Drottningen höjde sitt hufvud. Ett drag af snillrik stridslystnad blänkte till i hennes anletsdrag. På en gång reste hon sig upp.

— Ni fasthåller er således vid det påståendet, att Pukes far icke förtjenar er aktning?

— Det gör jag, ers majestät.

Ett uttryck, fullt af medömkan, spelade i drottningens ögon.

— Påminner ni er, grefve Ehrenpreutz, från äldre dagar huset numro tio i Kåkbrinken?

Ehrenpreutz spratt till; rörelsen var hastig, som bågens, hvilken böjer sig för strängen, men lika hastigt rätade han åter upp sig, och han stod nu der icke mindre beslutsam än drottningen.

— Men jag vill ej göra några vidare frågor, grefve, fortfor drottningen; här tillkommer det andra att tala.

Hon fattade en ringklocka, vid dess ljud öppnades en dörr, och Scheeta inträdde.

Men Schecta var icke nu den besynnerlige, halft fånige mannen, utan åter sådan, som vi sett honom en gång förut, kraftig, om också om obändighet vittnande, natur. Det gråa och lurfviga hufvudet och den breda, starka pannan angåfvo ett hotande och trotsande sinne. Utmanande och djerfva glänste under de buskiga ögonbrynen tvenne lågor, liksom glimmande under kanten af tvenne gråa åskmoln. Om äfven hans anblick alltid skulle öfverraska, låg det dock i det hela ett uttryck af stor kraft och dristig vilja.

På Ehrenpreutz syntes emellertid icke hans uppträdande göra det ringaste intryck. Han behöfde endast en handvändning, för att sansa sig.

— Hvad har ni att säga, Scheeta? tilltalade honom drottningen; förklara er.

— Påminner ni er icke, grefve Ehrenpreutz, talade han, ett sällskap af vänner, som emellan årtalen tjugo och trettio sökte motarbeta och undergräfva den bestående ordningen och derunder hade sina sammankomster två trappor upp i huset numro tio, Kåkbrinken?

Ehrenpreutz sänkte sin blick till golfvet, men höjde den genast åter.

— Påminner ni er icke, fortfor han, att ni var en af de mest framstående ledarne i detta sällskap?

Lifligt framstälde sig nu för Creutz minne den af Ehrenpreutz till honom afgifna förklaringen, samt att han framför allt lagt särdeles vigt dervid, att sammansvärjningens fullständiga utredande icke kunnat ske derför, att man icke lyckats att få reda på mer än en enda af de sammansvurne.

— Påminner ni er icke, grefve Ehrenpreutz, det förfärliga ögonblick, då vi ansågo oss upptäckta?

Ehrenpreutz anletsdrag hade antagit en dödsblek färg. Men han betraktade likväl Schecta med stadig blick.

Der Schecta stod liknade han en björn, och hans stämma ljöd som ett doft brummande, hvilket, om äfven icke utan en viss svårighet, formade sig efter språkets lagar.

— Påminner ni er icke den fasansvärda stund, då vi, genombäfvade af fruktan, intogos af den förlamande tanken att hemfalla under samma öde, som Görtz och andra olycklige, hvilka partiförbittringen krossat i sitt famntag?

Drottningen betraktade ihärdigt Ehrenpreutz, men Ehrenpreutz syntes snarare vinna mera i hållning, än förlora. Creutz uppfångade med girigt deltagande hvarje ord; men hans harm växte. Anfallet emot Ehrenpreutz förtröt honom, som hade det träffat honom sjelf.

— Påminner ni er icke, talade Schecta, att Puke i denna stund med det mest sjelfuppoffrande ädelmod räddade oss; att han, då vi alla öfverlemnat oss åt feg fruktan, var den ende, som tänkte, den ende, som ej förlorade beslutsamhet och kraft, den ende, som var en man med mod och själsstyrka?

Vid denna fråga erinrade sig likväl Creutz en ganska vigtig omständighet. Schecta talade nemligen blott om Puke, och äfven om honom hade ju Ehrenpreutz icke talat annat än fördelaktigt, men Weste — han nämnde icke ens hans namn — Weste, som försåtligt dödat sin vän, rymt ur fängelset och derefter, som skylt, antagit hans namn, denne Weste, kapten Pukes far.

— Påminner ni er icke, fortfor Schecta, de rader, han då nedskref?

Ehrenpreutz hade sjunkit ned i en fåtölj, men vid denna erinran reste han sig ånyo upp.

— Ers majestät, talade han, jag vet icke, huru jag skall kunna förklara hela detta uppträde. Är det ers majestäts afsigt att inleda en högmålsprocess emot mig, eller är det er afsigt att skämta? Vill ni inleda en strid med mig, som går på heder och ära, på lif och gods, eller bjuder ni blott på ett pajazzo-upptåg? Förlåt mig, ers majestät, dessa frågor; men då ni uppdragit åt Schecta, denne vår tids ryktbaraste narr, att föra er talan, förstår jag verkligen icke huru jag skall anse er mening. Jag ber, ers majestät, att ni säger mig afsigten med alla dessa spörjsmål, att jag må veta på hvad sätt jag skall bemöta dem, antingen med billig förtrytelse eller med löje. Hvad jag i korthet kan svara på alla dessa frågor — och det är endast af skyldig vördnad för ers majestät, som jag afgifver detta svar — det är, att jag visserligen känner hvarom frågan handlar, men icke hvad jag har med den att beställa. Äfven jag har hört talas om den sammansvärjning, som Schecta nämner, äfven jag — det må jag nu gerna medgifva — stod i närmare förbindelse, åtminstone till en af de personer, som deltogo i den, men hvad har jag med allt det öfriga att göra?

Ehrenpreutz framstälde sin erinran enkelt och okonstladt, men desto mera öfvertygande syntes den äfven.

Drottningen rörde sig icke, icke en gång den minsta förändring syntes i hennes ansigte.

— Schecta erinrade er, grefve, om några rader, vid ett vigtigt tillfälle skrifna af Puke. Ni torde ännu en gång, herr grefve, vilja se och höra dem? Läs upp skrifvelsen.

Schecta läste:

“Kamrater, frukten för ingenting! Jag skall uppoffra mig för er. Vänden trygga och lugna åter hem, hvar och en till sitt; jag har tillräcklig kärlek för fäderneslandet, vänskap för er och mod för egen räkning, att dö för er alla. Vid Gud, den allgode och allseende, svär jag, att äfven på tortyrbänken rädda eder, genom att förneka eder.”

Schecta talade vidare:

— Påminner ni er icke, herr grefve Ehrenpreutz, huru denna skrifvelse, dikterad af den ädlaste själsstyrka och offervillighet, ingaf oss den glada, men i botten dock lumpna tillförsigt att kunna med helt skinn och räddade lif draga oss ur det vådliga spel, vi spelat, och huru vi förtröstande derpå — såsom fege stackare — besinningslöst skildes åt och vacklade hem, en och hvar till sitt; påminner ni er icke, herr grefve, huru en del, för att ännu mera aflägsna sig från faran, öfvergaf landet, en annan del återvände till sina fädernegods, och de, som förblefvo qvar i hufvudstaden, allt ifrån denna stund icke mera ens känt hvarandra, utan betraktat hvarandra skygge och bäfvande, såsom understuckna fiender.

Schectas ord trängde djupt. Det låg en förfärlig sanning i dem.

— Alltsedan denna tid, fortfor Schecta, har jag under ett fånigt lõje vandrat min väg. Har mitt vansinne varit sant eller blott lånadt? Jag vet ej. Min själ har arbetat med qval, såsom Ixion med hjulet. Då jag hörde hvad den ädle Puke, den högsinnade vännen, led, brände det i mitt bröst, qvalde det min själ, sönderslet det mitt hjerta, mitt hår grånade, mitt ansigte förvreds, mina ögon sägo endast martyrlidanden, mina tankar förvirrades. Men tiden är inne: gifver konungen hvad konungen tillkommer, heter det; men det heter äfven: gifver gudi hvad gudi tillkommer.

Ehrenpreutz sjönk åter tillbaka i fåtöljen.

Drottningen vände sig till honom.

— Herr grefve, tilltalade hon honom, det är icke vår mening att förkrossa er; vår mening är att upprätta en sons i sin fars djupt kränkta ära. Intilldess ni i sådant afseende förenar er med oss, komma vi att fortfara. Påminner ni er, herr grefve, att Puke innehade vigtiga skrifvelser af er, som i första rummet kunnat blottställa er.

Ehrenpreutz rusade upp ifrån sin plats.

— Nej, nej, detta är en förfärlig dikt, en kolsvart osanning, en afgrundslik saga, tillskapad af mina fiender.

— En saga, upprepade blott drottningen.

Hon ringde åter.

Lars Larsson inträdde.

Flärdlös och enkel stod denne odalman der, nu endast lifvad af okonstlade och redbara tänkesätt.

— Igenkänner ni mig, herr grefve? talade fader Lars.

— Nej, jag känner er icke, nej, nej!

— Ni ser i mig, grefve Ehrenpreutz, en bekant från den tiden, då ni till förmån för konungamagten konsprirerade emot de herskande partierna; det var jag, som under sammanträdena vaktade vid edra dörrar, i hvars hand ni förtroendefullt lagt nyckeln till alla edra förehafvanden. När kapten Puke afgaf — för att rädda er — sin modiga och beslutsamma skrift och ni — hans vänner — öfvergåfvo honom, satt han ännu länge ensam qvar. Omsider inkallade han mig, förtrodde mig hvad han ämnade göra, samt öfverlemnade till mig alla handlingar och skriftvexlingar och tillsade mig att med dem genast lemna hufvudstaden. Jag lydde och begaf mig till min hemort, der jag blef jordbrukare och förvärfvade mig mitt oberoende. Men mina minnen drogo mig ofta tillbaka till Stockholm, och jag fick till och med tillfälle att besöka Puke i hans fängelse. Äfven sedan han förflyttades till herr grefvens egendom på landet, erhöll jag då och då underrättelser ifrån honom. Ungefärligen ett halft år före hans död emottog jag ett bref ifrån honom med begäran att jag, så skyndsamt som möjligt, skulle inställa mig der. Jag reste. Herr grefven var i hufvudstaden, då jag anlände. Vid hans sjukbädd emottog jag hans sista vilja. Han befalde mig, att så snart som möjligt öfverlemna till hans son, hvar helst han än fans, de af mig förvarade papperen, jemte en enskild, på senaste tiden författad redogörelse. Jag har hitintills uraktlåtit det. Må gud förlåta mig denna uraktlåtenhet; jag förlåter mig den icke sjelf.

Ehrenpreutz såg blott forskande på Lars Larsson. Det var något hemskt i denna djupt insjunkna blick, som oaflåtligt stirrade på ett enda föremål.

— Fortsätt, Lars Larsson, uppmanade honom drottningen, fortsätt!

— På grund af hvad jag nu framstält, herr grefve, bör ni inse att jag till alla delar känner de händelser och öden, som drabbade er gamle vän, Puke.

Lars Larsson drog efter andan, men fortfor derefter.

— Påminner ni er icke längre, herr grefve, alla de mått och steg, som er försigtighet bjöd er att vidtaga, af fruktan att de tortyr-plågor, som kommissionen pålade Puke, ändock förr eller senare skulle förmå honom att förräda åtminstone er? Påminner ni er icke, att ni bland annat af förutseende omsorg för er sjelf gick öfver till motpartiet? Påminner ni er icke, att ni slutligen, då Puke, upplöst af lidanden och qval, bad er förskaffa honom tillfälle att fly, fann er dertill nödsakad, måhända icke af vänskap, men af enskild omtanke för er sjelf? Påminner ni er icke, att ni lät föra honom till en af edra egendomar, att ni der mer än en gång sökte att återfå de för er så vigtiga handlingarna; men att han nekade er det? Vet ni skälet, herr grefve? Jag skall säga er det. Han ansåg sig böra behålla dem. måhända dels såsom ett band på er, emedan han redan misstänkte upprigtigheten af er vänskap, men dels också för att en gång kunna rättfärdiga sitt minne inför sonen.

Lars Larsson slutade. En kort tystnad uppstod. Ingen syntes vara böjd att bryta den.

Ehrenpreutz' ansigte skiftade på ett underbart sätt i uttryck och färg. Synbarligen försiggick en inre våldsam strid hos honom. Den ena tanken syntes i hans anletsdrag jaga den andra.

Alla hade sina ögon rigtade på honom; man väntade att han skulle svara.

— Ers majestät, yttrade han äfven slutligen, jag vill erinra om det, minst sagdt, olämpliga att här och i er närvaro angripa mig, såsom nu skett. Ers majestäts — och hofvets i allmänhet — fiendtlighet emot rikets råd är icke obekant; men ingen har kunnat föreställa sig att den kunde gå ända derhän att anlita personer — sådane som desse två — endast för nöjet att förolämpa en enskild rådsmedlem. Skyldigheten emot mitt embete, mina kamrater och min egen heder befaller mig att anmäla allt, hvad som här tilldragit sig, inför senaten, och med lugnt samvete skall jag motse hvad komma må. Mot Schectas och Lars Larssons yttranden har jag blott ett enda ord att anmärka; jag önskar — bevis. Lars Larsson talade särskildt om handlingar, som han säger sig innehafva, och hvilka han förmodligen anser öfvertygande. Må han, derest han så gitter, framlägga dem; men måtte han också intill dess påminna sig, att ännu ingen ostraffadt trampat på en riksrådsmantel.

Om det äfven låg något tvekande och osäkert i början af af Ehrenpreutz svar, blef dock hans röst småningom allt mer och mer stadig, hans blick lugnare och fastare, hans tankar bestämdare och hans hållning värdigare.

Lika så odeladt, som uppmärksamheten härunder hvilat på Ehrenpreutz, vände den sig nu till Lars Larsson.

Men Lars Larsson hade sänkt sina ögon ned till golfvet och förblef tyst.

På en gång intogs äfven drottningen af oro.

Hon hade noga anmärkt den säkerhet, hvarmed Ehrenpreutz yttrat sig, och kunde ej heller undgå att anmärka den förlägenhet, som uttryckte sig hos Lars Larsson. Vid tanken att hon möjligtvis skulle ha kunnat låta förleda sig till en stor oförsigtighet, gick en kallsvett öfver hennes panna.

Men Lars Larsson hof åter upp ögonen.

— Den, som hemlighet uppenbarar, talade han, han tappar förtroendet och skall icke sedan få en trogen vän. Haf din vän för ögonen och håll honom tro; men om du uppenbarar hans hemlighet, så får du honom icke igen. Sår kan man förbinda, spotska ord kan man försona, men den, som hemlighet uppenbarar, med honom är det ute.

Lars Larssons gåtlika ord ljödo så underligt. Ingen förstod hvad han ville säga.

Bland alla syntes Ehrenpreutz vara den ende, som numera var lugn.

— En stor ångest, återtog Lars Larsson, har gått genom min själ. Äfven jag har begått ett brott, hvarför mitt samvete anklagar mig. Jag har förrådt ett förtroende, jag har svikit en döendes tillit.

Drottningen kunde knappast andas, sådan var den plågsamma känsla, hon erfor.

— Herr grefve, fortsatte emellertid fader Lars, jag vet att ni är en mägtig man, och att jag är en fattig och svag bonde; men gå huru det vill, herr grefve, äfven jag har ett samvete. Händelsen är den. Ett par månader efter Pukes död instälde sig hos mig en bekant från den tiden, jag uppehöll mig i hufvudstaden. Han reste för egen räkning, sade han, och jag misstänkte honom icke. Puke var framför allt föremålet för hans samtal. Bland annat förklarade han, att den, som innehade hans efterlemnade papper, var en rik man, och i ett obevakadt ögonblick erkände jag, att de funnos i min värjo. Han lyckönskade mig till denna skatt och framstälde sin önskan att få köpa dem. Länge stod jag emot, men anbuden ökades, och min ställning var hård. Jag skulle ut med kronoskatterna och sista köpeskillingen à hemmanet, nog af — jag gick slutligen in på förslaget.

Det var så tyst i rummet, som i en graf.

Men om natten öfverföll mig en ängslan, återtog fader Lars, som jag ej kan beskrifva. Den ena ångsten efter den andra jagade genom min själ. Jag uppsteg från mitt läger, jag framtog papperen, jag genomgick akterna, blad för blad, jag utgallrade de vigtigaste och morgonen derpå öfverlemnade jag resten.

Lars Larsson kastade en rädd blick omkring sig.

— Herr grefve, tillade han, jag vet icke huruvida ombudet var ifrån er; men — i hvilket fall som helst — jag bedrog två personer på en gång, min gamle husbonde, nuvarande kapten Pukes far, och köparen af papperen. Var köparen ni, herr grefve, så må jag, i guds namn, nu bekänna, att bland de papper, som jag ännu eger i behåll — finnas äfven alla edra bref.

Ehrenpreutz förmådde icke dölja det intryck, som denna bekännelse gjorde på honom; hans hufvud sjönk ned i handen, och för ett ögonblick uppgaf han all tanke på försvar.

Creutz såg i allt, hvad han hörde, endast en djerf och ondskefull anläggning emot Ehrenpreutz, och han anklagade honom äfven i sin själ för den modstulenhet, hvarmed han lät skymfa sig af en svagsint man, sådan som Scheckta, och af en bonde, sådan som Lars Larsson. Den oerhörda djerfheten, att personer så obetydliga, som dessa, vågade antasta en man, till börd och samhällsställning så högt öfver dem, göt olja i hans vredes skål. För honom syntes allt, hvad som sades, omintetgjordt af en enda omständighet. Länge väntade han äfven — med tillbakahållen förbittring — att Ehrenpreutz sjelf skulle inse och framdraga den. Men när Ehrenpreutz i detta afsende förblef tyst, trädde Creutz fram.

— Ers majestät, talade han; de grofva tillvitelser, som synas inbegripas i allt, hvad som här blifvit rigtadt mot min morbror, måste lika mycket förvåna honom, som det är kränkande för hans ära, namn och anseende. Den häpnad, som han visar, synes mig derför naturlig. Men jag är icke i de framskridna år, som han, hvilka ofta åtföljas af svaghet eller lättskrämdhet. Utan att ingå i någon särskild del af hvad som blifvit andraget, tilltror jag mig att med enda anmärkning visa den sanningslösa grund, hvarpå oförsyntheten här bygger sina förmenanden. Man har, ers majestät. bedragit äfven er. Den Puke, hvarom här blifvit taladt, blef lönligen mördad, och mördarens namn var Weste, hvilken, sedan han, till föjd af min morbrors välvilja, lyckats rymma ur sitt fängelse, begagnade sig under sitt återstående lif af den mördades namn, för att dymedelst undgå alla efterspaningar. Det är också icke den med så mycken aktning nämnde Puke, som är fader till kapten Puke; hans far är helt rätt och slätt förrädaren och lönmördaren Weste.

Utan att besvara Creutz, fattade drottningen åter ringklockan, och den ljöd för fjerde gången.

Baron Wrangel och Forbus inträdde.

— Talen, mina herrar, sade hon, talen!

— När jag första gången anlände till hufvudstaden, började Wrangel, talades allmänt om en för politiska brott fängsslad person, vid namn Weste. Till följd af de lidanden han genom flerfaldiga gånger förnyad tortyrbehandling genomgått, tilldrog han sig massornas deltagande. Jag var ännu ung, och jag brann af intresse för hvarje olycklig. Ehuru fullkomligt obekant med mannen och de förhållanden, hvari han var invecklad, anmälde jag mig, såsom jurist, att uppträda till hans försvar. I det läge, hvari jag sålunda kom till honom, upptäckte jag väl hos honom i många hänseenden högst aktningsvärda tänkesätt och en romerskt beslutsam och ståndaktig karakter, men äfven en tvetalan, som rubbade mitt förtroende. Rättegången blef allt mera invecklad. Än erkände han sitt brott, än återtog han det. Och då han slutligen uppgaf sig sjelf hafva afdagatagit Puke, så upphörde jag i mitt offentliga försvar.

— Nåväl, ers majestät, inföll Creutz

— Men hemligheten, fortfor Wrangel, utan att lemna någon uppmärksamhet åt Creutz' erinran, har på en gång blifvit löst. Förhållandet är följande. Puke var en man af högst ovanliga och utmärkta egenskaper. Med själ och hjerta tillhörande den tolfte Carl, leddes och lifvades han af oppositionella tankesätt emot den mot konungamagten fiendtliga aristokratien och det styrelsesätt, som med 1719 och 20 bildade sig. Snart såg han sig omgifven af beundrare och tillgifne, som gjorde ett med honom. Han var emellertid gift, och af kärlek till sin familj ansåg han sig skyldig, hvilket också den politiska ställningen bjöd, att iakttaga all den försigtighet, som ske kunde. I sådant ändamål hyrde han sig tvenne bostäder, i den ena bodde han med sin familj under sitt rätta namn, Puke, i den andra under det antagna Weste. På det förra stället lefde han ännu alltjemt den lycklige familjefadern, den utmärkte och af alla värderade mannen; på det senare var han konspiratören. Hans afsigt var att strängt och följdenligt iakttaga dessa olika roller, och det sällsynt lyckliga sätt, hvarpå han förstod att maskera sig, gjorde detta i väsentlig mån möjligt; men det var likväl otänkbart att icke de mest invigda af hans vänner skulle känna hans hemlighet. I den stund han åtog sig att ensam uppoffra sig för sina vänner lydde han blott hänförelsens bud. Han upptäckte allt för sin hustru. Med förtviflan i sitt bröst tryckte hon honom till sitt hjerta. Öfvertygad att han skulle blifva dömd till en vanärande död, beslöt han att låta fängsla sig under det antagna namnet Weste. Men den framgång, hvarmed förvandlingen verkstäldes, inledde honom i flerfaldiga svårigheter. Domstolen efterspanade Puke. Man fann honom icke och började misstänka Weste att hafva röjt honom ur vägen. För att fullända sin roll, medgaf han slutligen äfven hvad domrarne redan trodde, och hvarigenom han för alla tider hoppades att afvända alla misstankar emot det namn, som skulle öfvergå till sonen och hvilket derföre var för honom heligt. Weste dömdes äfven för detta sitt förmenta brott till en vanhederlig död. I denna del af rättegången deltog jag likväl ej. Men huru förhåller det sig nu härmed? Weste har icke begått något mord, emedan han icke kunde begå det på sig sjelf. Weste och Puke voro en och samma person.

— Under den tid jag förde rättegången anade jag, ja, jag var fullkomligt öfvertygad om att bakom eller bortom de uppgifter, som meddelades mig och med hvilka jag inför kommissionen uppträdde till hans försvar, en vigtig och afgörande hemlighet dolde sig, och mer än många gånger uppmanade jag honom att upprigtigt förtro sig åt mig, men allt förgäfves. I detta afseende afböjde han alla mina hemställanden med spartansk beslutsamhet. Då jag också förklarade honom att jag under sådana omständigheter ej längre ansåg mig kunna eller böra uppträda till hans försvar, glänste en stor tår i detta eljest så kalla kristallöga, och jag såg det marmorbleka anletet af rörelse spritta till. Ett ögonblick trodde jag att han skulle öppna hela sitt inre för mig, men jag misstog mig. Han lät tåren rinna och vände sig beslutsamt och kraftigt ifrån mig. Då jag lemnade honom, kastade han en lång, allvarlig och sorgsen lugn blick efter mig. Denna blick talade om så mycken trofasthet och redbarhet, att den var en hel manifestation af en ren och sann inre kraft, det oförtydbaraste vitnesmålet om en pligttrogen karakter. Jag vände ännu en gång om, emedan jag trodde att han ändock slutligen ville förklara sig; men åter afvisade han mig, utan att en enda muskel rörde sig i hans ansigte, och jag lemnade honom. Som jag sagt, redan då hyste jag stora tvifvelsmål om rättegångens beskaffenhet sådan den offentligt utvecklade sig. Hvad betydde dock alla mina frågor, tvifvel och misstankar, enär jag förgäfves utsträckte handen efter äfven den minsta uppslagsända till nystanet; men döm om min häpnad, då jag ett par år senare under en resa i landsorten och vid ett tillfälligt besök å exellensen, herr grefve Ehrenpreutz' egendom, oförmodadt sammanträffade med Weste, ehuruväl han då gick och gälde under namnet Puke. Tusen frågor störtade dervid öfver mina läppar. Jag trodde att jag nu skulle få frågan löst. Förgäfves dock. Samme man af stål och jern stod framför mig. Klart och tydligt blef det mig emellertid att en förfärlig hemlighet, liknande en annan jernmask, här betäckte det verkliga förhållandet. Från detta ögonblick intog mig emellertid en aktning för honom, som sedan dess mägtigt beherskat mig. Vi närmade oss till hvarandra. Hela hans väsende hade sammanslutit sig i den varmaste kärlek till sonen. Hela hans tro på verlden hade liksom endast i honom en fast punkt att hvila sig på. — Åtskilliga gånger sökte jag visserligen äfven nu att inleda samtal om förgångna dagar. Alltid lika förgäfves. Bland annat frågade jag efter hans sons moder, i den förhoppning att på denna hjertats väg bana mig fram till ett bestämdt, gifvet och klart mål. Omöjligt dock. Det var som hade han en gång för alla velat resa en lika oöfverstiglig, som oöfverskådlig, mur emellan förgångna tider och den stund, som var. Visserligen hörde jag honom någon gång i obevakade ögonblick, ropa:

— Min olyckliga, min arma hustru! Hvad blef det af dig?

— Och i sådana ögonblick skakades hans väsende liksom af ett inre vulkaniskt utbrott.

— Sådana atbrott, så våldsamma de än vore, upphörde dock ögonblickligt på ett om manlig kraft vittnande och betvingande sätt, i samma stund han trodde sig bemärkt. Återkommande gånger gaf han mig dock alltid det löfte att, efter hans död, papper skulle öfverlemnas vare sig åt mig eller åt hans son, som skulle förklara allt. Emellertid bad han mig, att utan alla vidare forskningar vara hans och hans sons vän.

— Sammanlägger jag nu allt detta, med hvad jag i dag erfarit, så kan jag säga, hvad jag redan sagt: något mord har aldrig egt rum. Den tvetydiga ställning, som Puke intog under rättegången, utgjorde — det ena med det andra — endast medel för att rädda sina vänner. Vänskapen har i honom en bland verldens sällsyntaste martyrer. Weste och Puke voro, kort och godt, en och samma person.

— Sluta, afbröt honom Ehrenpreutz, sluta!

Träffad af slag på slag, hade han genomgått ögonblickets alla marter. Hans samhällsställning, hans erfarenhet och hans ålder voro de stödjepelare, som upprätthöllo honom. Utom dem skulle för de förkrossande slagen byggnaden störtat tillhopa och han uppgifvit allt försvar. Vårt samvete har känslan till sin ombudsman i hjertat; den talade också der till honom ett språk, högt och öfvertygande. Men förståndet teg icke heller stilla, och i det ögonblick, Ehrenpreutz var nära att öfvergifva sig sjelf, vaknade vid en blick, som han tillfälligtvis kom att kasta på konungen, en tanke, hvilken, om den äfven var ett nödfallsankare, likväl motsvarade ögonblickets beskaffenhet.

Han afbröt baron Wrangel.

— Ers majestät, fortsatte han, får jag anhålla att ni aflägsnar alla här obehöfligt närvarande.

Drottningen förmodade att han ville uppgifva fästningen och gaf en vink åt de öfrige att lemna rummet.

— Blif qvar, Creutz, bad Ehrenpreutz, då äfven denne ville aflägsna sig.

— Nåväl, grefve Ehrenpreutz, anmärkte drottningen, hvad har ni att säga mig?

— Vågar jag fråga, ers majestät, om afsigten med hvad som här tilldragit sig?

Frågan stadfäste drottningen i sin öfvertygelse, att Ehrenpreutz ämnade gifva vika, och hon önskade endast det.

— Grefve Ehrenpreutz, svarade hon, jag har icke haft för ändamål annat, än att öfvertyga er och grefve Creutz, att kapten Puke icke är ovärdig att se upp till fröken Creutz. Ni vet att jag älskar henne, äfvensom att jag sätter värde på Puke, och jag erkänner, att det skulle glädja mig att kunna göra något för deras lycka. De hafva förtrott mig sin kärlek, årsbarn med de ungdomligaste känslorna i deras bröst. Skulle jag ha lyckats att tillbakavisa beskyllningarna emot Pukes far, så har jag blott att tillägga den önskan, att ni icke längre måtte motsätta er, mine herrar, tvenne varelsers lycka och sällhet, till hvilka ni ändock stå i många innerliga förbindelser.

— Är detta allt, hvad ers majestät har att säga?

— Tronen behöfver vänner, genmälde drottningen, och jag vågar hoppas att Almas och Pukes förbindelse äfven måtte blifva en förbindelse emellan er och tronen.

— Haf den nåden, ers majestät, och bed Alma inkomma.

Drottningen, som icke ville låta det lyckliga ögonblicket gå sig ur händerna, ringde genast, och Alma inträdde.

Hvarje ros på kinden återspeglar en ros i hjertat, hvarje lilja är äfven återskenet af en lilja der. Liksom ögat är själens spegel, är kinden hjertats.

Almas kind var blek.

Om någon känt sig söndersliten af förhoppningar och tvifvel öfver utgången af samtalet med Ehrenpreutz, så var det äfven hon. Halftimmen hade för henne blifvit ett halft sekel. Löftesfulla och sköna paradis hade derunder blomstrat upp och dött bort i samma själ.

Oron eger sällan en bestämd form; den hvälfver sig såsom ett moln, en dimma, ett mörker omkring hjertat; men sänka vi ögat djupare inom oss, glimmar ändock en stjerna genom skymningen, det är hoppets.

I all sin oro hoppades ännu Alma.

Hoppet är kärlekens framtid. Bortom ögonblickets misströstan och tvifvel, på andra sidan stranden af stundens upprörda haf, vinkas vi ännu alltid af hoppet.

Men om äfven Alma kände stundens vigt, vigten af det beslut, Ehrenpreutz och Creutz fattat, hade hon likväl icke förlorat känslan af sin inre sjelfbestämmelse-rätt. En qvinna; som älskar, är ej mera ett viljelöst redskap; hon lyder då en lag — guddomlig till sitt ursprung — inför hvilken verldens alla andra lagar endast äro svaga spindelväfnader, spunna af slentrianen eller egoismen.

Grefvinnan Creutz följde henne in. Hon hade bedt denna sin vän att vara vid hennes sida. Båda två förstodo, att drottningen af qvinlig uppmärksamhet tillkallat Marie Louise endast för Almas skull.

Då de inträdde, såg man äfven att det var tröst och tröstlöshet, som kommo vid hvarandras sida.

Alma kastade en blick på drottningen, och hon fick en uppmuntrande tillbaka.

Creutz hade hunnit att vexla några ord med Ehrenpreutz, hvilka besvärades med en rörelse på hufvudet, som lugnade honom.

— Ers majestät, började Ehrenpreutz, ni har hitkallat Creutz, för att blifva skiljedomare. Ingenting kan vara lämpligare, och jag erkänner med nöje att jag för denna omtänksamhet stannar i den största förbindelse.

Drottningen drog sitt hufvud tillbaka och fäste sina stora ögon förundrad på honom.

Ehrenpreutz' sätt att yttra sig, hans röst, hela hans utseende hade förändrat sig.

Drottningen hade väntat att han med djup rörelse skulle erkänna, att han icke rätt ädelt behandlat Puke, samt, såsom ett offer åt heliga, om äfven hitintills illa vårdade, minnen, med hjertlighet skulle närma sig Alma och ingifva henne förtroende och hopp i afseende på hennes kärlek; men i det stället yttrade han sig nu, liksom ingenting passerat dem emellan, och det på en vanlig hofmans svarfvade sätt.

Ehrenpreutz deremot hade erinrat sig den skenbara artighet, hvarmed drottningen bemött honom vid hans första inträde, och han ville betala henne med samma mynt.

— Ni har hört, Creutz, fortfor äfven Ehrenpreutz, att drottningen förordar en förbindelse emellan Alma och Puke; nåväl, grefve, ni är hennes giftoman.

Creutz kände sig nu på egen botten. Han dolde icke den tillfredsställelse, han erfor, att vara i tillfälle att tillbakavisa anspråk, som förtrutit honom

— Anser ers majestät, sade han derför, vändande sig till drottningen, att en man bör stå vid sitt erd och uppfylla ett löfte, besegladt med handslag?

— Derom kunna ju ej tvenne meningar uppstå.

— Välan då, ers majestät, jag har sagt, att jag ser i Puke endast en likgiltig fiende, och tillägger, att jag gifvit v. Röhr mitt handslag, att han skall ega rättighet att söka vinna Almas tillgifvenhet; och jag förblifver vid mitt ord och vid mitt handslag. På det att likväl Alma må blifva försatt i den belägenheten, att inga främmande påtryck må inverka på hennes omdöme, skall jag hafva äran att i morgon inlemna hennes underdåniga afskedsansökan, från den plats, hon haft den oskattbara tillfredsställelsen att hitintills innehafva hos ers majestāt.

Drottningen kunde knappast tro hvad hon hörde.

Almas kinder blossade till. Hon lyfte upp sitt ansigte, hennes läppar rörde sig, hon tycktes vilja tala, men — hon betänkte sig — tog Marie Louise under armen och aflägsnade sig.

Ehrenpreutz log.

— Ers majestät, återtog Ehrenpreutz omedelbart derefter, det tillkommer nu äfven mig att yttra några ord. Tillåt mig likväl först att fråga, om icke kapten Schecta och riksdagsmannen Lars Larsson i någon mån ega ers majestäts aktning och förtroende?

— Jag förnekar icke det, grefve; men hvart vill ni komma dermed?

— Icke längre, ers majestät, än jag behöfver. Ni aktar dem emellertid, godt; men, efter hvad ni hört, hafva de sjelfva deltagit i den der konspirationen, hvarmed ni synes vilja hota mig. Anklaga mig då, ers majestät, derest det ligger i er plan; jag skall veta att försvara mig emot dem med dem — med dem sjelfva. De säga att jag öfvergått från ett parti till ett annat. Låt vara! Horn, Gyllenborg, Cederhjelm med flere hafva före och efter mig gått öfver från den ena sidan till den andra. Hvad vill man mig för öfrigt? Ers majestäts afsigter äro tvifvelsutan förträffliga, men jag är nu mera för gammal att öfvergifva mina vänner. Min önskan är ej att upprifva en onyttig strid; vi hafva strider tillräckligt ändå. Hvad som i afton tilldragit sig här, skall icke föranleda mig till något steg. Jag vill respektera drottningen och förlåta qvinnan.

Drottningen for upp från sin plats.

— Ah, grefve Ehrenpreutz, och detta vågar ni säga mig — säga mig det i ansigtet — i konungens närvaro?

— Konungens närvaro, upprepade Ehrenpreutz och ett fint och tvetydigt småleende gled öfver hans läppar — om tillgift, ers majestät — konungen är icke närvarande.

— Huru — icke — der!

— Konungen har somnat, ers majestät.

Det var verkligen så; uttröttad af de långa samtalen, hade han lutat sig bakåt i stolen och inslumrat. En enda blick öfvertygade äfven drottningen derom, och med en känsla af djup förtrytelse sjönk hon tillbaka i soffan.

— Låtom oss nu gå, uppmanade Ehrenpreutz sin systerson, under det att han tog honom under armen; här hafva vi ingenting mera att göra.

De gingo.

---

Utkomna i de yttre rummen, befunno de sig snart ensamme.

— Här vill jag hvila ut ett ögonblick, sade Ehrenpreutz, jag är trött, jag är upprörd.

Äfven Creutz önskade det. Så förtörnad han äfven kände sig öfver anfallet emot Ehrenpreutz, var han dock icke heller nöjd med honom. Han hade behof af en och annan upplysning och brann af otålighet att erhålla den.

— Förklara mig, morbror, var då Pukes far och Weste verkligen en och samma person?

— Ja.

— Och han uppoffrade sig för er?

— Ja.

— Och ni hatade honom?

— Den man fruktar inom politikens verld, den hatar man.

— Men hvarför fruktade ni honom?

— Den, som har oss i sitt våld, den fruktar man.

— Men han var ju den ädlaste, den oegennyttigaste man?

— Tortyren upphäfver allt ädelmod.

— Men den upphäfde icke hans.

— Desto förfärligare var han blott. Jag måste qväfva lejonet med min vänskap. Ännu minnes jag dessa bleka drag, med muskler af jern, denna ihärdiga och orubbliga vilja, öfver hvilken sjelfva tortyren icke egde något inflytande; och i hans våld var jag. Han älskade sin son ända till afgudadyrkan; han ansåg sitt namn såsom den enda heliga relik, han hade att lemna honom i arf. Men detta namn hotades ständigt af en möjlig upptäckt, och dermed äfven jag. Du skulle hafva känt denna kraftigt beslutsamma natur; man darrade i hans närvaro. Då han betraktade mig, var det, som om en bödel blickat genom min själ, blodet stannade i mina ådror, hjertat upphörde att klappa. Vid hans död hoppades jag att återfå mina papper; fåfängt, jag fann dem icke. Hvar funnos de? Man hade underrättat mig om Lars Larssons besök; jag sände ett ombud till honom, jag köpte hans papper och trodde mig hafva erhållit allt, hvad han innehade, icke förmodande att han bedragit mig och undansnillat de vigtigaste, oaktadt jag likväl just saknade dem. Hvar funnos dessa bref? Antingen skulle den gamle Puke sjelf hafva förstört dem eller också förordnat öfver dem på det sätt, att de åter när som helst kunde hota mig. Denna föreställning har ej lemnat mig någon ro. Jag antog också det troliga att de förr eller senare skulle öfverlemnas åt sonen. Fadrens sista vilja kunde gerna icke vara någon annan. Med fruktan betraktade jag ockå sonen nu. I hans lika jernfasta väsen såg jag äfven hämnaren. Hvad fadren alltid kunde hafva något intresse att dölja, egde sonen ett motsatt, det att upptäcka. Det fans blott en enda önskan inom mig, den att en graf måtte ligga emellan denna familj och mig. Vid hvarje närmande oss emellan, var det döden, som närmade sig. Sverige — vet du hvad Sverige liknar? Cæsars maka — Calpurnia — hade en gång en ryslig dröm. Jag har drömt den drömmen tusen gånger. Hon tyckte sig se Cæsar förvandlad till en vattenkonst, men ur hundrade hål strömmade icke vatten utan blod. Till en sådan vattenkonst har jag äfven drömt vårt fädernesland förvandladt; men dervid tillsporde mig alltid en stämma: välj, hvilketdera du vill, antingen att ditt eget eller dina fienders blod skall rinna. Och vet du väl hvilkens denna stämma tycktes mig vara?

— Nej, nej!

— Fordom var det fadrens, sedermera har det varit sonens.

— Men hvad ämnar ni nu göra? Dessa papper …

— Måste jag hafva tillbaka. Jag vet nu, hvarest de finnas.

— Men på hvad sätt?

De hade hunnit hit, då tvenne händer sakta lade sig på deras axlar, en på Ehrenpreutz', en på Creutz'.

— Viljen I hafva hämnd? tillsporde dem en qvinlig röst.

Med upprepade ekon ljöd frågan inom dem; de svarade icke, utan betraktade gestalten framför sig.

Hennes ansigte var blekt, som ett liks, infattadt i en ram af korpsvarta lockar.

— Viljen I hämnas? upprepade hon.

— Ja, ljöd det från begge på en gång, ja!

— På drottningen?

— Ja.

— På Puke?

— Ja.

— På Wrangel?

— Ja.

— På Schecta?

— Ja.

— På Lars Larsson?

— Ja.

— På Silfverhjelm?

— Ja.

— På Forbus?

— Ja.

— I skolen få det.

Åter skred hon långsamt bort ifrån dem. De hade igenkänt henne, det var Amanda.

---