Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 15

←  En afton inom hofvet

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad Landtmarskalks-valet

Den kända okända i Logården. Amandas amulett  →

FEMTONDE KAPITLET.
Landtmarskalks-valet.

Geijer yttrar:

“Hufvudtanken uti regeringsformen af 1719 och 1720 — en konung bunden af rådets pluralitet — rådet beroende af ständerna — gaf Sverige på samma gång en ny konungamagt, nytt råd och nya, nemligen regerande, ständer. Hvar och en ser att de månge — grekernas uttryck på demokratien — förestälde den tyngdpunkt, mot hvilken magten i denna sammmansättning skulle sjunka. Dit sjönk den äfven småningom, splittrande sig i fallet; ty denna tidsålders demokrati är mest en adelig, som slutligen med en begynnande borgerlig kommer i strid. Till och med under 1723 års riksdag smickrade sig ännu den nya konungamagten med att kunna utvidga de gränser, med hvilka den blifvit omskrifven: 1738 störtades fullkomligt rådets hopp att bilda en jemförelsevis oberoende ställning. Derefter vidtager den öppna partistyrelsen, hattarnes, till 1765; mössornas, till 1772, under vexlande inflytelser med och mot, af hvilka konungamagten sig begagnar.”

Rikets ständer regerade; men ständerna regerades af aristokratien, som leddes af landtmarskalken — ergo, landtmarakalken regerade. Under det ständerna vore tillsammans, iklädde detta embete sin man den högsta magten — inflytandets magt — inom landet. Landtmarskalks-stafven var icke mindre än en ur konungamagtens händer af aristokratien vriden konungaspira.

Under frihetstiden utgjorde, vid öppnandet af ett riksmöte, denna magt det erisäpple, hvaromkring partierna först störtade tillhopa.

Det parti, som gick segrande ur denna första strid, beherskade sina motståndare äfven i alla de följande.

Vi hafva sagt att grefvarne Fredrik Axel v. Fersen och Erik Brahe uppträdde såsom kandidater vid riksmötet 1755. Om äfven den förre var en talangfullare, i de politiska förvecklingarna mera invigd och beslutsammare karakter, täflade de likväl med hvarandra i lika mycken stolthet som hersklystnad. Hvar och en af dem förstod den afgörande stundens vigt och utgångens behällning; å båda sidor hade man äfven uppbjudit alla krafter, för att samla anhängare omkring sina fanor.

Dagen för valet af landtmarskalk var inne.

På platsen utanför riddarhuset — riddarhustorget — samlade sig skaror af nyfikne.

Vid denna tid såg riddarhustorget annorlunda ut än nu. Platsen var betydligt mindre. En stor del deraf upptogs af ett plank, som omgaf riddarhusets yttre förgård^[1]. Snedt emot ingången till denna förgård låg “Gyllene hoppet”, en ryktbar källare, hvars dörrar stodo öppna för alla, som ville taga sig en styrkedryck innan de kastade sig in i den politiska striden midt emot.

Folkmassorna ökades allt mer och mer, än bildande sig i grupper, än upplösande sig åt höger och venster, än trängande sig fram emot vakten vid plankets ingång, eller dragande sig tillbaka för någon af rikets högsta myndigheter, som nu anlände med all den prakt, som tillhörde denna tid.

Till riddarhuset, denna det svenska ridderskapets sköldborg, drogs allas uppmärksamhet; det var också de stora intressenas och de politiska lidelsernas gemensamma tummelplats.

Uppför dubbeltrapporna i den praktfulla vestibulen böljade strömmen i tvenne grenar tills den åter svallade tillhopa i den stora salen, der ödets nornor skulle bestämma öfver den närmaste framtiden.

Salen var redan rikt besatt. Ståndet hade talrikt infunnit sig. Under frihetstiden uteblef ej gerna någon ätteman, och uteblef han — fyldes platsen af en fullmägtig.

Svensken är en son af den natur, som fostrar honom; hans själsstämning vexlar såsom temperaturen hos de olika årstiderna. Det ena ögonblicket kall, som vintern, brinner han den andra med sommarens hetsiga värme. I våra fjäll rufvar en storm, i våra skogar en björn; och väck icke, säger ett gammalt svenskt ordspråk, den storm, som hvilar vingen, den björn, som sofver.

Historien, hvari nationens inre lif framför allt utpreglar sig, återgifver äfven dragen af samma skaplynne, samma motsatser och öfvergångar, samma momentala slöseri med krafter, samma skaplynne. Det lugn, som svensken stundom eger, är endast den hvilande stormens, tillfällig brist på orsak att vara en storm. Stora strider, vapenbrak och passioner hafva härjat för mycket i våra häfder, att de någonsin skola dö bort i våra hjertan. Man talar om korsikanarens blodshämnd; men man kan äfven tala om våra förfäders. Sjelfhämnden låg på botten af asaläran. och dess blodiga vålnad fann ännu månget offer under medeltiden. Mycket har sedan dess förändrat sig, stormen piskar ut seglen; men i trasorna tjuter den än.

En af våra snillrikaste män har sagt, “att det svenska folkets lynne är fullt af hetsigheter”, sådan är ock den svenska nordens karakter; men hvilka hetsigheter, som än sammanlänkat nationens öden och händelser, uppenbarar sig alltjemt i dem en mägtig kärlek till friheten, oftast såsom storm, någon gång såsom suck, sällan — utom den till himmelens och jordens herskare — såsom bön, aldrig såsom slafvisk qvidan.

De stora politiska passionerna hafva likväl våldsammast rasat inom vårt första stånd. Detta stånd har, såsom nationel institution, gått fram midt emellan konungamagten och folket under en fortsatt strid för sitt bestånd, endast periodiskt besegrande den ena eller andra, men derför också ständigt rustad till ny strid. Dess underbara sammansättning, som i århundraden omfattat på, en och samma gång, å ena sidan, den största magt och rikedom, och, å den andra, den fullkomligaste vanmagt och fattigdom, har oupphörligt underhållit element, som i det förra fallet haft allt att förlora, och i det senare allt att vinna. Ståndets politiska roll, sjelf söndersliten af bristande inre öfverensstämmelse, har derföre, i likhet med den polska adelns, saknat den trygghet, sem i eljest fredliga tider skänker lugnets orubbliga styrka, utan i stället, vid det minsta påtryck utifrån, hemfallit under partilidelsernas hänförelser och söndringar.

Sådant var riddarhuset i forna dagar, sådant är det ännu i dag.^[2]

Vill man studera det svenska folkets lynne, der stora begär herska på en grundval af små medel, ega vi i riddarhuset en stor tafla deraf, sluten inom en bestämd ram.

Nästan på en gång inträdde grefvarne Brahe och Fersen.

Från alla de rörliga grupperna, som bildat sig dels i fönsternischerna, dels mellan bänkraderna eller längs väggarna och gångarne, ljöd ett doft sorl af bifall dem till mötes. Det var någonting oändligt mägtigt och högtidligt deri, de kunde säga sig inträda i ett åskmoln, som dånade omkring dem.

De intogo sina platser, händelsen hade placerat dem midt emot hvarandra.

Ehuru till en stor del de motsatta partierna sprede sig om hvarandra, slöt sig icke dess mindre den större delen tätt omkring sina koryféer.

På ömse sidor hade man de föregående dagarne sökt att beräkna sin styrka, och ehuru resultatet var svårt att bestämma, tyckte man sig väga någorlunda lika och jemnstarka emot hvarandra.

Brahe jublade i sin själ deröfver. Väl hade han icke betviflat sitt inflytande inom adeln, men han hade likväl icke förut uppträdt på arenan, täflande om den förnämsta platsen, och den tanken gladde honom, att första ridderliga lansstöt, han gaf, skulle kasta ett helt motparti ur sadeln.

Fersens utseende var deremot mörkt och hotande. Hvarje hans tanke var, under då varande förhållanden, en häfstång för en lysande aristokratisk framtid. Den aflägsnaste föreställning att undanträngas af någon annan sårade hans stolta och öppna sjelftillit.

Under det Wrange! underhöll ett samtal med Brahe, såg man Pechlin närma sig till Fersen.

— Om få timmar, hoppas jag, yttrade Wrangel till Brahe, att segren skall vara vår.

Brahe nickade ett förtroendefullt bifall till hans ord.

— Herr grefve, talade Pechlin deremot till Fersen, hoppas ni eller fruktar ni?

— Om jag än icke hoppas, fruktar jag dock ingenting.

— Jag har, fortfor Pechlin, utan att fästa sig vid det stolta svaret, med den största noggrannhet beräknat chanserna.

— Och till hvad resultat, baron, har ni kommit?

— Att huset är deladt midt i tu, och vårt hopp hvilar endast på …

— Endast på?

— Den aflagda voterings-sedeln.

— Pechlins förmodan var ett hårdt piller, men sådana brukade han gifva, om äfven någon gång insvepta i oblat.

Fersens panna rynkades. Han hade icke ett ord att besvara en anmärkning med, hvars rigtighet han sjelf befarade.

— Men äfven detta hopp, herr grefve, tillade Pechlin, kan gå förloradt.

Med en stolt och frågande blick vände Fersen sig emot Pechlin, utan att likväl yttra någonting.

— Saken är tydlig, fortfor Pechlin, om vi antaga att blott en enda af ert parti i denna stund utträder ur ert led.

— Det gör ingen, nej, det kan ingen göra.

— Hvarför icke, herr grefve? Om jag förmodade att ni skulle med misshag betrakta till exempel mig …

Pechlin och Fersen kände hvarandra.

— Hvarför skulle jag icke då, fullföljde han meningen, undandraga er mitt bistånd och lemna er åt …

— Hvaråt, baron?

— Ert öde, grefve.

— Hvad är det ni säger? Men ni skämtar. Skulle jag betrakta er med misshag?

— Den ryktbara kolossen vid Rhodos stod bi, återtog Pechlin, så länge den förmådde sammanhålla i sig hvarje minsta del, men så snart en del bortföll, föllo de öfriga snart efter — och hela kolossen störtade in. Ingen statsman bör glömma bort den der kolossens öde. Min afsigt är likväl icke att härmed vilja gifva herr grefven en undervisning, utan blott att säga er en sanning. Spelet nu gäller mycket.

Redan vid denna tid stod Pechlins omdöme högt i ropet, och hans inflytande var ganska betydligt, oaktadt det ännu var alltjemt i stigande. Och ehuru Fersen enskildt gerna velat undandraga sig honom, vågade han det icke, allra helst då han närmade sig i ett sådant ögonblick, som det för handen varande. För öfrigt kände Fersen nu — i afgörandets stund — behofvet af ett godt råd.

— Och sättet, baron, upptog han derföre Pechlins sista uttryck, att vinna spelet.

— Är att spela väl.

— Nå-ja …

Pechlin svarade härpå endast med en axelryckning och aflägsnade sig, föregifvande ett vigtigt samtal med en annan person. Det låg måhända i Pechlins plan, att låta Fersen först begrunda möjligheten af ett nederlag, för att derigenom söka draga till det hitintills lösa bandet emellan honom och sig.

Fersen sjönk också tillbaka på sin plats, begrundande Pechlins sista yttrande.

---

I samma stund voteringen började, gick en häftig rörelse genom den talrika val-församlingen.

De olika bänk-afdelningarna, hitintills blandade om hvarandra, intogo sina platser; och allt efter som de uppropades, för att aflemna valsedlarne, tycktes det nästan som om en intrasslad härfva redde sig och nystades upp i en enkel tråd.

Under det man efter man sålunda defilerade förbi de uppmärksamma particheferne, fingo desse ett klarare begrepp om sin ställning.

Personer, som man hitintills knappast känt, visade sig, och man öfvertygades allt mer och mer om omöjligheten att i förväg med säkerhet beräkna en politisk situation, sådan som denna.

Men hvarje partiman är äfven en spaman; han spår om sitt öde, icke i kaffe eller kort, men i de personers uttryck, blickar, gester, som han ser framför sig, och af det intryck ögonblickets således gör.

En statsman utan snabb och skarpsinnig uppfattning saknar statskonstens pålitligaste och bästa synrör.

Fersen saknade icke denna clairvoyance; Brahe snarare.

Utan att ännu hafva sig bekant val-urnans hemlighet, växte emmellertid oupphörligt Fersens fruktan; hvad han såg omkring sig tycktes bekräfta Pechlins nyss förut uttalade mening.

I politiken står, ej mindre än i kriget, vår ära och våra högsta intressen på spel. Men politiken saknar en möjlighet, som kriget eger. I det senare kan man kasta sig in bland sina fiender och dö en hjeltes död, i det förra deremot öfverlemnar nederlaget oss åt vår egen lidelses långsamma sotdöd.

Redan anade Fersen att hans hopp om framgång endast berodde af den aflagda sedeln; men hvilket osäkert, hvilket tvifvelaktigt hopp!

Hans hjerta pressades tillhopa, hans pulsar klappade med häftighet. De politiska lidelserna, den svikna äregirigheten, den bedragna fåfängan, de förmörkade framtidsutsigterna pressade honom mellan sina sköldar.

— Spelet beror derpå, mumlade han för sig sjelf, att man spelar väl.

Han erinrade sig ovilkorligen Pechlins yttrande.

— Nå-å, herr grefve, tilltalade honom i detsamma äfven Pechlin, liksom hade han kunnat läsa i hans själ, huru går spelet?

— Baron Pechlin, svarade Fersen, och såg upp, vill ni taga mina kort?

De hade förstått hvarandra.

— Hvarför icke; men låtom oss först kasta en blick öfver dem. Tror grefven att …

— Att utgången beror på en slump, på den aflagda voteringslappen; ja, jag tror det.

— Det är äfven min öfvertygelse. Saken är således att förpassa härifrån några af Brahes voteringsmaschiner.

— Lättare sagdt, baron, än gjordt. De brinna af intresse för Brahes framgång.

Men Pechlin tycktes icke höra på denna erinran.

— Herr grefve, anmärkte han i stället, kan jag räkna på ett enskildt samtal med er? Det blir min sak om ni icke fäster tillräcklig uppmärksamhet vid hvad jag har att säga.

— Ett samtal? Gerna, baron, ja, ja! När ni vill, i afton.

— Sagdt då, jag öfvertager edra kort.

Pechlin upptog nu en plånbok ur sin ficka samt skref några rader på ett papper deri.

— Hvad gör ni? frågade Fersen.

— Jag utfärdar en ordres, genmälde Pechlin småskrattande, för att aflägsna några af edra motståndare.

Pechlin yttrade sig med en säkerhet, som äfven framkallade ett smálöje i Fersens ansigte.

— Är saken så lätt uppgjord? Hvilka ämnar ni sända härifrån? Får man veta det?

— Några af lifdrabanterne: Wallenstjerna, Silfverhjelm, Hermelin o. s. v.

— Omöjligt! De äro drottningen med lif och själ tillgifna.

— Vi få se.

— Ämnar ni köpa dem?

— De äro icke till salu. Vill ni läsa min ordres, herr grefve?

Fersen läste:

“Herr löjtnant Wallenstjerna! Ni lyder mig, har ni sagt; jag tror det. Nåväl, jag befaller! Tag så många vänner, som möjligt, framför allt Silfverhjelm och Hermelin — för öfrigt hela lifdrabant-corpsen, om ni kan — och hasta, skynda, flyg till Liljeholmen, men dröj icke ett ögonblick. Stora ting hafva händt, hvarur endast ert mod kan rädda oss. Jag befaller i drottningens namn. Vid Liljeholmen skall ni finna er kända okända från Logården.”

Fersen betraktade Pechlin med ett uttryck, hvari öfverraskning och tvifvel lekte.

— Hvem är denna “kända okända från Logården”?

—vVid himmelen, grefve, jag vet det icke; jag stöder min befallning endast på en liten hofintrig, som jag händelsevis fått nys om.

— Och ni tror att Wallenstjerna …

— Genast lyder. Jag tror det. Vi skola snart erfara det.

Pechlin, som icke glömde sitt oförmodade möte med Forbus och Lars Larsson i Logården, utan genast anade att dessa haft en hemlig audiens hos drottningen, töfvade icke med att utforska, huru det förhöll sig dermed. Genom många hvarandra korsande småkanaler, som han, bättre än någon annan, visste att begagna, fick han äfven snart veta mera än han hade väntat. Bland annat kunde icke den öppenhjertige och pratsamme Wallenstjena länge förtiga sitt besynnerliga sammanträffande med ett obekant, beslöjadt fruntimmer i Logården. Han tänkte och talade om ingenting annat än detta äfventyr, och genom vänners vänner nådde underrättelsen derem fram till Pechlin.

Pechlin begaf sig också med sin breflapp genast ut ur riddarhussalen. När han en stund senare återkom, såg man en af riddarhusets vaktbetjening närma sig löjtnant Wallenstjerna.

Fersen följde med ett visst nyfiket intresse denna lilla episod, visserligen icke med mycket förtroende till företagets framgång, men såsom en besynnerlighet, hvars slutföljd man vill se.

Wallenstjerna bröt brefvet; han läste det en — två — tre gånger: första gången blef han allvarsam, andra gången lifvades han af en synbar hänförelse, tredje gången grep han efter sin hatt.

— Nå, herr grefve? anmärkte Pechlin.

Grefve Fersen svarade icke: han följde hvarje Wallenstjernas minsta rörelse med liflig uppmärksamhet.

Wallenstjerna begaf sig nu till Silfverhjelm och Hermelin, hvilka, jemte några andra lifdrabanter, befunno sig ett stycke derifrån; han tilltalade dem, ett kort samtal uppstod, derefter yttrade Wallenstjerna några ord med ett bestämdt, nästan befallande uttryck, hvarefter allesammans, fem à sex stycken, skyndade ifrån sina platser och ut.

Fersen förmådde icke undertrycka sin öfverraskning, han tryckte Pechlins hand.

— I afton, sade han.

— Ni tror således nu, herr grefve, att ni har trumfen på er hand.

— Jag tror att ni är en farlig man, baron, svarade Fersen, ni tager menniskornas svaga sidor till stödjepunkt åt edra politiska häfstänger. Välkommen i afton! Jag skall vara på min vakt, tillade han småleende, vid vårt blifvande samtal.

---

Voterings-sedlarne voro affemnade. Men om äfven Wallenstjernas och hans vänners atlägsnande var en stor fördel — när frågan blott gälde en knapp majoritet — innebar det likväl ingen verklig säkerhet för att partispelet var vunnet. Ovissheten fortfor således, intill dess valet var fullkomligt afslutadt. Man säger att qvinnan har kapriser, men hvem kan ega det mera än en val-urna? Det visade sig äfven här. Under det att voterings-sedlarne brötos och upplästes smickrade hon ibland Fersen och tycktes endast vilja egna honom sin uteslutande hyllning; och Fersens hjerta klappade ett slag för hvarje gång hon återgaf hans namn. Men nästa ögonblick vände sig åter turen: då smekte hon Brahes öra med välljudet af nya förhoppningar. Val-urnans gunst är opålitlig; den tycks bero af en nyck, och likväl bär den oafvisligt ditt gifna öde i sin barm, men förutsäg det, om du förmår.

Alla dessa lidelser — häftiga och våldsamma — som rasa vid ett Pharao-bord, der insatsen gäller hela banken, rasade äfven inom de båda partiernas bröst. Än vågade de knappast andas, än blickade de förvirrade på hvarandra: de spelade icke om mitt och ditt, de spelade om ära och framtid, än mera, det var i sjelfva verket ett spel om fäderneslandet.

Mer än en gång kände sig Fersen djupt uppskakad. Valurnan öfvertygade honom nu att hofvet lyckats att, långt fullständigare än han förmodat det, undergräfva hans inflytande.

Uppläsningen af röstsedlarne var afslutad, summeringen började.

Ögonblicket var inne.

Den talrika val-korporationen intogs härvid af en så djup tystnad, som hade man befunnit sig i ett grafchor.

Fersen andades icke.

Summeringen var snart slutad. Fersen hade blifvit vald med sex rösters pluralitet^[3]. Det var en knapp seger — men dock en seger. Han andades åter.

Liksom ledde af en oemotståndlig ingifvelse, möttes Pechlins och Fersens ögon. Det var klart, han hade att tacka Pechlins infall — de sex vännernas aflägsnande — för sin framgång.

Brahe förmådde knappast med bibehållet lugn bära sitt nederlag. Omgifven af vänner, lemnade han rummet, för att meddela den kungliga familjen det hårda slaget.

---

Det var redan sent på aftonen. Gatorna voro insvepta i mörker. Här och der brann en ensam lykta, svagt upplysande fotgängarnes steg.

I Fersiska palatset var det tyst och stilla, stilla, som det brukar vara äfven i segrarnes tält efter en batalj, vunnen med ringa eller ingen ära.

Den blixt, som hade krossat Brahes förhoppningar, hade på endast sex liniers afstånd äfven flugit förbi Ferseus.

Industrien hade ännu vid denna tid icke hunnit att utveckla hela sin luxuösa uppfinningsförmåga, denna granna och praktfulla påfogels-stjert, under hvars strålande hundratal af Argus-ögon våra dagars verkliga armod gömmer de fötter, hvarmed det traskar fram.

Rikedomen var dock då sann; den skämdes åtminstone icke för att åt tarfligheten inrymma en plats vid sin sida.

När vi nu inträda i Fersens palats, märka vi äfven detta genast.

Klockan är redan öfver sex.

Hvarje dag klockan sex öppnades palatsets portar till mottagning.

Men Fersen hade lofvat Pechlin ett enskildt samtal, och portarna voro i afton stängda för hvar och en annan.

Denna omständighet rubbade dock ingenting inomhus.

Vi inträda.

Vid dörren emottagas vi af sex betjenter, klädda i stort livré, hvita frackar med blåhvita snören samt silkesstrumpor och skor.

Under det kammartjenaren anmäler oss, kasta vi en blick omkring rummet.

Salen är boisserad i guld med ornament i blått och hvitt. Möblemanget är deremot tarfligt, men ändamålsenligt. Vid pelarne emellan fönstren finna vi tvenne gula matbord, och omkring väggarna stolar, äfvenledes gulmålade och med öfverdrag af gult läder, samt försedde med höga ryggkarmar. I taket hänger en simpel bågkrona med ljus, men de äro icke tända; det stora rummet upplyses af ett enda talgljus, stående i en simpel bleckstake^[4].

I denna stil ordnade en svensk magnat, för jemt ett århundrade sedan, sitt enskilda hem.

Men kammartjenaren har redan anmält oss, och vi befinna oss i salongen.

Från salongen leder en balkong ut till en terrass, der i aftonens nattdunkel träden höja sig såsom svarta skuggor.

Men Fersen hade ej hört, da vi anmäldes, och vi finna honom, med armarne i kors öfver bröstet, tankfullt blicka ut genom balkongfönstren och försjunken i åskådande af de för vinden rörliga skuggorna utanföre. Der han står, liknar han sjelf en mörk, ehuru orörlig, skugga.

Men i detta ögonbliek anlände Pechlin, och fastän Fersen icke ens lånade den minsta uppmärksamhet åt vårt inträde — onekligen en oartighet emot läsaren och författaren — spratt han likväl till, liksom stungen af en orm, vid ljudet af Pechlins namn, dervid han hastigt vände sig emot honom.

Hvilket utseende!

De lidelser, han erfor under val-akten på riddarhuset, hafva synbarligen efterlemnat intrycket af en förfärlig tanke.

Mot den mörka fönsterbakgrunden och endast belyst af ljusen på salongsbordet, syntes hans anletsdrag pergamentsbleka. Orörlig och kall stod han der, nästan såsom en bild på en tafla, tecknad och målad i den byzantinska skolans magra manér.

Pechlin kastade en hastig blick på honom och kände sig nöjd med hvad han såg.

Han såg nemligen eller trodde sig åtminstone se, att det nederlag, hvarmed valet hotat honom, icke blott till en viss del måtte ha rubbat förtroendet till ofelbarheten i hans personliga inflytande, utan att han derjemte nu tänkte sig om efter medel — icke egentligen att hämnas — men att för framtiden säkrare befästa sin magt.

— En knapp seger, yttrade han.

En ryckning i Fersens ansigte visade att Pechlin träffat det ämne, som sysselsatte Fersen.

— Ingen seger, svarade honom denne; vi behölle blott platsen.

Fersen syntes icke utan svårighet beherska sig. Det var något återhållande och doft i hans röst. Månne han icke skulle hafva varit helt annorlunda, hade han icke sett framför sig en man, på hvars skarpsinnighet och fina menniskokännedom han några timmar förut haft så öfvertygande bevis.

— Låt oss sitta ned, afbröt också Fersen nu sina egna tankar, vi tala bättre sittande.

Han tycktes vilja komma ifrån det ämne, som så uteslutande upptog honom, ett ämne, för hvilket han likväl var öfvertygad att Pechlin ändå alltid kommit dit. Hans politiska ställning grämde honom. Hans stolthet var djupt sårad, och ehuru han visste att han skulle blifvit det ännu mera utan Pechlin, förträt det honom likväl att känna sig stå i förbindelse hos denne. Statsmannen har ganska ofta en falsk point d'honneur: han vill sällan erkänna att han har någon annan än sig sjelf att tacka för sina framgångar. Hvarje nederlag deremot — tillskrifver han gerna andra.

— Ni kan hafva rätt, grefve, återtog emellertid Pechlin; det var onekligen en knapp seger.

Han betraktade derander Fersen, som fäste en stirrande blick på ett af ljusen. Fast besluten att taga reda på hans innersta tankar, var det honom nödvändigt att äfven kunna beräkna hans känslor, och liksom använda dem i sina forskningslystna intressens sold.

— Denna knappa seger, fortfor äfven Pechlin, har djupt förkrossat mig. Jag nekar icke att jag finner mig bedragen i alla mina förhoppningar. Hvem hade kunnat vänta något sådant?

Fersen hade icke förestält sig att Pechlin skulle erkänna ställningens svaghet; tvärtom hade han tänkt sig att Pechlin i stället skulle framhålla den såsom varande, om icke egentligen stark, dock betryggande, allra helst som den ändå alltid — sådan som den var — var en följd af Pechlins fyndighet.

— Tillhörande samma parti, som grefven, fortsatte Pechlin, lifligt intresserad för systemets bestånd, måste jag rent ut säga: en sådan seger till — och vi äro förlorade.

Fersen såg blott på honom.

— Min afsigt är också, herr grefve, talade Pechlin utan något uppehåll, att hemställa, huruvida icke skäl är för handen att vidtaga en stor front-förändring? Under de senare tvá à tre decennierne hafva vi i allmänhet gjort front emot konungadömet, men konungadömet synes åter vinna allt mera och mera insteg och — understödt af mösspartiet — står det redan i jemnvigt med oss och skall säkerligen inom kort vara vår öfverman.

Majestätet på Fersens panna återkom härunder.

— Hvad menar ni med det der, baron? anmärkte han. Hvarthän vill ni? Skola vi icke blott känna slaget, utan äfven erkänna det?

Hade Fersen noga betraktat Pechlin, skulle han lätt hafva observerat den hemliga glädje, som hans häftiga fråga ingaf denne.

— Ni inser, hr grefve, fortfor emellertid Pechlin med allt det yttre lugn, hvaraf han var mägtigare än någon annan, att, då jag säger konungadömet understödt af mösspartiet, så vill det egentligen säga mösspartiet understödt af konungadömet; ty det faller alldeles af sig sjelft, att ehuru mösspartiet nu skjuter konungadömet framför sig, det dock icke ett enda ögonblick skall hafva befunnit sig vid målet, förrän det kastar af sig masken och griper efter regeringsrodret helt och hållet för egen räkning.

— Derom är jag öfvertygad, men jag inser ändock icke er mening.

— För att rädda vårt partis system, dess grundsatser, dess inflytande, vet jag icke mer än ett medel.

— Låt höra, låt höra.

Ju längre Pechlin kom i ämnet, desto mer missbelåten med honom kände sig Fersen. Han hade väntat att i honom finna en sporre till beslutsammare handlingssätt och nya politiska strider, och hade äfven i detta fall beredt sig att tygla till och med sin egen ovilja, för att liksom afskudda sig allt vidare beroende af Pechlin; men till hans förvåning upptäckte han, att Pechlin tycktes hysa alldeles motsatta åsigter, åsigter fulla af eftergifvenhet och foglighet.

— Medgif, herr grefve, anmärkte Pechlin, att konungamagten egentligen är en blott skylt.

— Nå-ja.

— Medgif att det är en stor docka, som vårt styrelsesätt skapat sig, för att framhålla dels inför utlandet och dels för massan af folket, hvilka tycka om sådana der dockor.

— Men ni sade, baron, att ni blott visste eit enda medel.

— Ganska sant, herr grefve; såsom förutseende och kloka statsmän, tror jag att det vore skäl …

Pechlin lät ingen enda rörelse i Fersens ansigte undgå sin uppmärksamhet.

— Att det vore skäl? upprepade Fersen.

— Visserligen, grefve, att det vore skäl, att på en gång genom en lika oförmodad, som hastig, politisk frontförändring kasta mösspartiet hals öfver hufvud utur sin närvarande ställning.

— Men på hvad sätt, baron? Ni framkommer med en sats, jemt upp den vigtigaste af alla, men på ett sätt, liksom den vore verkstäld med samma lätthet, som man vänder om handen.

— Må vara, herr grefve; men här är ju äfven blott fråga om att vända om handen. Jag sade nyss att vi under loppet af trenne decennier gjort front emot hofvet.

— Ja … ja …

— Hvad mera då, än att kasta om denna politik — ett, tu, tre ansluta oss till hofvet — gifva efter för en och annan af dess fordringar — böja oss under vissa konunga-familjens svagheter, efterskänka en och annan punkt i grundlagen.

Pechlins ansigtsspel eldades på ett underbart sätt.

För hvarje nytt förslag af eftergifter uppbar Fersen allt högre och högre sitt hufvud. Ansigtet återfick sin pergamentsfärg, ögonen sin kalla glans. Hans själs stolta bilderspråk uttryckte redan i förväg hvad han tänkte.

Men när Pechlin icke slutade, utan fortfor med att föreslå, att man till fördel för hofvet borde uppgifva den ena fördelen efter den andra, reste sig Fersen otåligt upp.

— Utan frihet gifves intet folk, afbröt honom Fersen. Med mitt lif och mitt blod skall jag försvara friheten. Ni talar om konungadömet. Men konungadömet är endast ett allt åt sig dragande frö för den personliga magten. Vår både inre och yttre historia gifver derom allt för öfvertygande bevis. Hvilka förfärliga inre strider söndersleto ej landet under de trenne, mot hvarandra kämpande brödra-banéren, Gustaf I:s söner? Huru bortslösade ej drottning Christina i utsväfvande och dåraktiga fantasier, icke allenast hvad Sverige under ärofulla strider förvärfvat med sitt blod, utan äfven statens egen must och merg? Hade drottning Christina ej funnits, skulle det af Axel Oxenstjerna till kraftig enhet ordnade stats-systemet icke sprungit sönder i mer eller mindre absolutistiska ensidigheter hos hennes efterföljare och i demokratiskt pock från den ofrälse sidan, hvilket allt Carl XI sedan visste att så klokt göra sig till godo? Huru löste sig icke han från all lag, all ed, all försäkran, från hvarje löfte och förskrifning, för att derigenom beröfva ständerna deras lagliga magtinnehaf, deras privilegier och rättigheter? Huru lade han icke under tronen allt rådets inflytande och förvandlade det till prydliga mannequiner, som mekaniskt lydde tråden i hans hand? Huru undergräfde han icke aristokratien, ej mindre genom reduktionen af dess materiella tillvaro, än då han genom indelningsverket sönderbröt det vapen, som denna aristokrati med så mycken ära fört, och utkastade dess bitar, att fångas upp af hvilken lycksökare, som helst? Och Carl XII, denne nordens Don Quixotte, till hvars Sancho Pancha landet gjorde sig, förde han oss icke till randen af förderfvet? Men hvarthän skulle det väl gå, sedan rikets ständer bortskänkt så väl sin egen, som rådets, öppna talan och fria rösträtt, samt i och med detsamma hela rikets? Till hvilket öfvermått har icke konungadömet hängifvit sig åt en för vårt lands väl främmande eröfringslystnad? Från 1630 till 1720 — nittio långa år — utkämpade vi nära nog oupphörligt ett fortsatt, långvarigt fälttåg emot det öfriga Europa. Med våra vapen genomströfvade vi Danmark, Polen, Tyskland och Ryssland. Drömde icke Gustaf Adolf om att blifva romersk kejsare, Carl X att underlägga sig Danmark och Norge, och hoppades icke Carl XII i sin krigslystna anfäktelse att få se ej mindre Ryssland än Norge, till och med England, blödande knäböja inför spetsen af sitt svärd, tills — med hans död — det vredgade och förtörnade Europa återtog mer än ett sekels behållning? Bevare mig gud, baron, att gifva efter inför konungamagten! Aldrig, aldrig! Rikets representanter äro rikets sanskyldige regenter. Att erkänna en utsträckt konungamagt är att erkänna behofvet af en förmyndare. Men svenske män kunna sjelfve bäst vårda sitt. Lagen och rådets ansvar skydda friheten. Nej, baron, nej! Förr må jag sänka detta hufvud under bilan, än jag gifver efter en tum af den magt, som nationen, efter århundradens uppoffringar och elände, lyckats förvärfva sig.

Pechlin sökte icke afbryta Fersen. Något nedhukad med sitt hufvud, lyssnade han med den spändaste uppmärksamhet till hvarje hans ord. Hvad han tänkte och kände var icke möjligt, att, i den ställning han antog, kunna sluta till af ens den minsta rörelse i hans ansigte. Men man såg huru han knäppte tillsammans sina fingrar, huru tummarne allt hastigare och hastigare började cirkla omkring hvarandra, och huru det tycktes blifva honom allt svårare och svårare att lugnt bibehålla sin plats.

När Fersen slutade, höjde han hufvudet rätt upp och betraktade honom utan den minsta förändring i anletsdragen.

— Erkänn likväl, herr grefve, anmärkte han slutligen, att aristokratiens välde, sådant som det nu är, är ett nytt välde.

— Låt så vara, men detta nya välde är nationens.

— Visserligen, så till vida som aristokratien förmår eller förstår att representera nationen; men om denna tanke äfven utgör författningens abstrakta mening, fordrar likväl den konkreta verkligheten några bestämdt gifna magtegande.

— Desse utgöras icke af personer, utan af embeten.

— Men allt sedan 1720 hafva dessa embeten endast utgjort fotspåren af en ständig cirkelgång inom adeln. Utom adeln kunna dessa embeten icke en gång besättas.

— Det kunna de icke; jag medgifver det.

— Magten är alltså adelns, och denna magt är i alla händelser för densamma ny.

— Hvad vill ni då säga dermed, baron?

— Att hvarje ny magt är svår, om icke omöjlig, att på längden bibehålla, så vida man förblifver stillastående på samma plats. Folket väntar alltid för mycket af hvarje ny styrelse, hvadan det snart finner sig bedraget och suckar åter efter det gamla. Ludvig XII eröfrade hastigt Milano, men förlorade det äfven lika hastigt.

— I alla händelser dock, baron, skall ingen beröfva oss vår magt, utan en revolution. Men ett land, säger Macchiavelli, förloras icke lätt, så vidt man ej tvekar att sätta sig i säkerhet genom en allvarsam uppsigt på de misstänkte, och icke drager i betänkande de verkligen brottsliges stränga bestraffning.

Pechlins bröst höjde sig. Ett uttryck af tillfredsställelse lifvade honom. Det syntes tydligt att Fersens ord instämde med hans tankar. Ett ögonblick tycktes han äfven vilja erkänna sig öfverbevisad; men han kastade ännu en hastig blick på Fersen och, liksom hade han funnit något skäl till tvifvelsmål, hukade han åter ned sitt hufvud.

— Macchiavelli, erinrade Pechlin, säger rent ut, herr grefve, att en eröfrare — och i vår ställning till konungamagten kunna vi nästan betrakta oss såsom sådana — att en eröfrare bör utrota den fursteätt, som förut varit rådande. Före oss, tillade han efter en stunds tystnad, långsamt uttalande orden, rådde konungamagten. Men äro väl äfven vi beslutna, herr grefve, att utrota den?

Fersen svarade icke genast.

— Betraktar man ställningen inom vårt fädernesland ännu närmare, fortfor Pechlin, är det icke nog att man låtit den magt, nemligen konungamagten, som man beröfvat allt välde och derigenom gjort till vår naturliga fiende, qvarstå i midten af styrelsesättet — alltid ändå ett slags ideel föreningspunkt för de missnöjde; men — ännu mera — sjelfva vårt motparti utgöres till största delen af våra anhöriga, slägtingar, barndomsvänner, ungdomsbekanta; och vore det väl möjligt att tänka sig, det vi — vi, som äro så goda och kristligt sinnade menniskor — skulle kunna hafva hjerta att utrota dem? I den ställning de hafva till konungamagten och konungamagten till dem är nemligen det ena icke tänkbart utan det andra?

Fersens utseende blef mörkt. Man kunde tro att ett åskmoln uppsteg i hans själ.

— Ni har rätt, baron, sade han. I konungamagten inom oss hafva vi alltid revolutionen midt ibland oss.

Orden uttalades långsamt och tungt.

— Med slägtingar och vänner i motpartiets leder är faran ännu större.

Äfven efter dessa ord förblef Fersen tyst ett ögonblick.

— Men den högsta magten, anmärkte han derefter, är rikets ständers, och såsom representant för nationen får man ej ega några anhöriga och vänner.

— Det är att märka, yttrar också Macchiavelli, tillade Pechlin, att man antingen bör behandla sina motståndare med eftergifvenhet och mildhet, eller också döda dem. Små oförrätter, tillägger han vidare, kunna hämnas; icke stora. Men ni känner hofvets ansträngningar, och att vi derifrån hafva att vänta hvarjehanda försök att rycka inflytandet ifrån oss. Herr grefve, huru bör man således tillvägagå?

— Svara mig, baron, hurudan hade vår ställning kunnat blifva, derest vi i dag förlorat voteringen?

— Upplösning och undergång.

— Må det också få blifva mitt svar på er anmärkning. Upptäcka vi en verkligt allvarlig afsigt, vid gud …

Fersen afbröt sig, hans blick flög, liksom med ett hastigt vingslag, omkring rummet, han tycktes på en gång uppmäta hela betydelsen och vidden af sitt ord.

— Jag vet ingen statskonst, inföll Pechlin, som jag ärar högre än romarnes. De läto icke sina fiender taga första steget, de togo det sjelfve. När de hotades af grekerne, anföllo de genast Philippus och Antiochus, för att befrias ifrån kriget inom sina egna gränser. Att afvakta händelsernas egen gång, är att ställa sig bakpå tidens hundsvott: man saknar ryggstöd i ett äldre och håller sig endast qvar på sin plats i tofsarne till ett nyare eller kommande. Ställningen är lika osäker, som svag. Ser ni, herr grefve, då jag tillstyrkte att ett tu tre kasta om och gifva efter för hofvets fordringar, betviflade jag visserligen icke hvarken att ni eller någon annan, tillhörande vårt parti, skulle med likgiltighet lägga armarna i kors, derest en verkligen tilltänkt eller i verket satt sammansvärjning skulle upptäckas. Långt derifrån.

Pechlin hade — man kan ej längre förbise det — steg för steg fört Fersen framåt i den rigtning han ville; och han trodde sig nu kunna uttaga det slutliga steget.

Han fortfor:

— Men i politiken, herr grefve, heter det, att vara förutseende, det vill säga, att krossa sin fiende innan han hinner att lyfta sin hand, för att krossa oss; att upplösa och afväpna hans led, innan han hinner att organisera sig till en verkligt enhetsfull magt. Valet i dag har förskaffat oss någon erfarenhet. Draga vi ej i tid förnuftiga slutsatser deraf och handla derefter, skall motpartiet innan kort hafva kringgått oss. Att afbida tiden, är att afbida sin undergång; att gå händelserna deremot i förväg, är icke blott att stadfästa sitt bestånd, utan äfven att i tid öfverraska motpartiet och sönderbryta dess kraft, medan den ännu blott består i förhoppningar. I politiken är hvarje försvarsställning alltid svag; till politikens väsen hör anfallet. Att således afvakta hofvet, låta det ordna sig, sjelft välja anfallets ögonblick, är icke väl betänkt. Det skall tillintetgöra oss. Flertalet af våra vänner skall anse vår väntan såsom likgiltighet och gå öfver på den mera verksamma sidan. Häraf följer att vi, såvida vi vilja handla med förutseende klokhet, icke hafva mer än tvenne vilkor att välja emellan, antingen att sjelfve angripa — steg efter steg tvinga hofvet att utveckla sina afsigter — göra deras handlingar till slutföljder af våra — eller också att genom vissa eftergifter åt hofvet — försona oss med det — och derigenom göra oss till herrar öfver ställningen.

Pechlin hade bemärkt att hvarje förslag till eftergift åt hofvet framförallt var att trycka på Fersens mest ömtåliga sida. Han återkom derföre till detta förslag, och använde det såsom ett slags sonde, hvarmed han likväl icke blott kände sig för, utan äfven ånyo uppref hans aristokratiska karakters alltid ömtåligaste punkt: magtlystnaden.

— Aldrig, utropade Fersen, aldrig!

Men han fortsatte icke. Han var öfverens med sig sjelf, att icke gifva vika i striden med hofvet, icke derföre ännu med att angripa det.

— Vår ställning erinrar mig om Ludvig XII, fortfor Pechlin. Hvem var för en kort tid mera herre öfver Italien än han? Men huru förspilde han denna magt, om icke genom oklokhet och svaghet? Det bästa skyddet för beståndet af en magt är att tillintetgöra hvarje dess fiende. Ludvig förirrade sig i konsiderationernas politik, af all politik den sämsta. Så utdref han en konung ur Neapel, för att tillsätta en annan, hvilken slutligen utdref honom sjelf. Man bör icke frukta för striden, der sakens natur anbefaller den, ty man undviker den icke genom sin fruktan, man uppskjuter den endast till sitt eget förderf. Hvad Sverige beträffar, finnes äfven en annan omständighet af den största vigt. Hos oss ligger nemligen magten för tillfället icke i en endas hand, utan i ett stort partis; och hvem kan säga sig hafva det i sin hand? Ingen. Ett parti sammanhålles så länge, som framgångarne följa det; men låt det träffas af motgångar, och det skall upplösas såsom agnar för vinden, eller låt det endast få intaga en overksam och afbidande ställning och det skall dunsta bort som en dimma. För att upprätthålla ett parti, måste man tillvägagå på enahanda sätt, som när man vill upprätthålla en armé: man måste sysselsätta det, öppna tillfälle till strid och utsigter till seger, emedan begge delarne friska upp äregirigheten, den bästa sporren jag vet, näst fåfängan, att förmå menniskor till att göra sin pligt. Nog af, herr grefve, vi hafva två vägar att gå — jag har sagt hvilka de äro — välj!

Under den sista delen af Pechlins yttrande hade Fersen vandrat fram och tillbaka i rummet, tills han slutligen stannade framför terrassfönstren, utanför hvilka trädens skuggor rörde sig för vinden.

Han stod tyst, med armarne i kors. Pechlin betraktade honom från sidan.

— Ni har ur historien visat mig, återtog Pechlin, konungadömets ständiga sträfvanden efter allena styrande, och ni har vid bedömandet deraf icke misstagit er; men ni har förbisett en icke så ovigtig omständighet.

Pechlin slog åter an den sträng, hvarmed han hoppades att kunna leda Fersen dit han ville.

— Hvilken omständighet menar ni, baron?

— Det är ganska rigtigt, att konungadömet höjde sig till ett välde, hvarest det icke mera nåddes af lagarnes kontroll, och att det begagnade sig deraf på ett sätt, som undergräfde aristokratiens inflytande; men ni har förbisett att detta icke skulle ha lyckats, derest icke en stor del af aristokratien sjelf dervid understödt konungamagtens afsigter. Jag vill härmed säga, att all fara, som kommit öfver aristokratien, i sjelfva verket endast är en följd af dess förräderi mot sitt eget stånd. Och denna fara, grefve, hotar oss ännu i dag. Man öfvertygas derom, endast man inträder inom den kungliga familjens krets. Knuffas icke den ene ädlingen der med den andre, blott för den oskattbara lyckan att vinna en nådig blick. Må vi derföre i tid se upp, herr grefve!

Fersen stirrade ut i natten.

— Men det är äfven en annan och ännu vigtigare sak, fortsatte Pechlin, som ni låtit undfalla er, herr grefve. Ni har visserligen anmärkt, att demokratien trängt fram genom de luckor, som adeln sjelf öppnat i sina led. Det är visserligen så. Men demokratien skulle likväl icke skördat särdeles mycket härpå, derest då icke funnits — hvad som ännu finnes — naturliga intressen och sympatier just emellan konungamagten sjelf och den frambrytande demokratien. Den förra — konungamagten nemligen — har alltid ganska väl insett, att den har i adeln en farlig och mägtig medtäflare, som säkert icke skulle låta böja sig under oket derföre, att en eller annan af dess egna medlemmar öfvergifver dess leder; konungamagten måste alltså förskaffa sig en verkligt mägtig bundsförvandt, och detta erhåller den i demokratien, genom att smeka det allmänna tänkesättet med förändringar, som synas öfverensstämma med dess fördelar. Och demokratien begriper icke mindre väl att hvarje förmånsrätt, som beröfvas oss, blifver en förmån för den.

— Demokratien, mumlade Fersen mellan tänderna, det är natten, som bryter in, det är stormen, som stundar.

Pechlin gaf icke akt på anmärkningen.

— Demokratien är ännu ganska ung, talade han, men den unge pilten har nog förstånd, icke allenast att inse sin egen ungdom, utan äfven den dermed förenade svagheten. Om äfven icke af statsklok beräkning, så af instinkt, underkastar den sig konungamagtens förmynderskap, för att derigenom förstärka sina leder emot aristokratien. Erkänn äfven, herr grefve att konungamagt och aristokrati, under vissa dem emelllan afvägda förhållanden, rätt väl kunna trifvas bredvid hvarandra, hvaremot aristokrati och demokrati alltid skola förblifva i ett fiendtligt förhållande. Bestrider ej folket konungens höga rättigheter, har konungen icke heller några skäl att förneka folket dess likhet inför lagarne? Men det är just detta senare, som vore aristokratiens fullkomliga tillintetgörelse. Härigenom blifver äfven vår ställning desto betänkligare. Det är sant, att vi i närvarande stund dominera situationen; men huru länge skall det förblifva så? Mig vill det tydligt synas som ett ständigt närmande nu eger rum emellan konungamagten och folket. Och skulle en gång — hvilket jag önskar att gud må bevara oss ifrån — dessa båda häfstänger komma att gemensamt och förenade samverka emot oss, då är det slut, herr grefve, slut med aristokratien. Jag upprepar derföre ännu en gång: ställningen är betänklig. En försummelse i dag skall slå oss med förskräckelse i morgon. Fastän vi nu hafva vind i seglen, böra vi icke blunda för molnfläcken på himmelen. Således, herr grefve, låtom oss i tid gifva efter, eller i tid träda våra motståndare under ögonen. Jag säger i tid: ty sedan man en gang fattat rodret, får man icke försumma ögonblicket att ställa det så, som man vill att fartyget skall gå. Försummar man ögonblicket, så är äfven ögonblicket herre öfver oss. Orkanen lurar bortom detsamma.

Fersen stod ännu med bortvändt ansigte. Han tycktes icke vilja låta Pechlin läsa hvad som försiggick inom honom.

Men Pechlin hade talat; han ville nu höra Fersens svar och förblef tyst.

Så stodo desse män — som trodde sig kunna bestämma öfver fäderneslandets öde — på samma gång tysta och fruktande inför hvarandra.

Pechlin hade rifvit upp hela fältet af den tidens samhällsfrågor, och Fersen insåg ganska väl de faror, som hotade på alla sidor. Men såsom en skeppsbruten — som ser huru vågorna hotande resa sig på alla håll, men likväl icke kan besluta sig att kasta sig i den öppna sjön — slöt han betänksamt till ögonen och försjönk i sina egna tankar.

— Baron, yttrade han omsider, låtom oss fortsätta detta samtal i morgon eller öfvermorgon. Jag skall då kalla hit några af mina vänner, och ni skall hjelpa oss att utarbeta en ordentlig operationsplan. Ni kommer ju, baron?

— Jag kommer.

Ehuru åter ensam, qvarstod Fersen ännu länge framför terrass-fönstret. Det djupa mörkret behagade honom i den sinnesstämning, hvari han befann sig. Svarta moln hopade sig på himmelen. Med ett vemodigt intryck följde han de oregelbundna massornas rörelser.

— Jag skulle vilja vara astrolog, tänkte han för sig sjelf, för att kunna blicka in i framtiden.

— O, mitt fosterland, tillade han derefter, såsom dessa molnmassor jaga hvarandra, drifna af omutliga stormar, jaga också partierna fram hos oss. Skola väl partierna, liksom molnen, störta tillhopa och förkrossa hvarandra? Må det så vara; ja, ja! Äfven jag kan tänka mig, att efter stormen en himmel kan komma, klar och ren, full af ljus och frid. Men huru skall då min eller min familjs stjerna lysa?

Han stirrade upp i den nattliga stormhimmeln och han såg huru på en gång ett af molnen liksom brast i tu — och en ensam stjerna blickade fram — men det var aftonstjernan — den glänste så högröd.

— Min familjs stjerna, stammade han, en droppe blod.

---

När Pechlin nedkom i trappan, hviskade han halfhögt för sig sjelf.

— Han är min! Jag har vunnit!

Och han gnuggade dervid händerna af tillfredsställelse.

— Hofvet skall gå under.

Slut på Första delen.

---

1. Detta plank borttogs först 1765, hvarigenom torget utvidgades till sin närvarande storlek. Gustaf Wasas ärestod uppsattes den 13 December 1773.
2. N. b. detta arbete skrefs 1855.
3. Efter alla uppgifter, som vi sett från denna tid, valdes Fersen endast med “några” rösters pluralitet. Ett gammalt ordspråk säger: att några är sex.
4. Såsom vi här tecknat detta rum, befans det vid början af detta århundrade, enligt förf. enskild lemnad upplysning af en person, som uppfostrades inom familjen.