Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 2
| ← Drottningholm |
|
Biblioteket → |
ANDRA KAPITLET.
Drottningen.
Den svartlockiga flickan.
Pennan är ett trollspö. På dess vink uppstå ej allenast gestalter ur hundraåriga grifter, utan den förflyttar oss äfven till hvilken tid som helst.
Vi inträda i drottningens förmak.
Hvem är den qvinna, som står der, till hälften vänd emot det höga fönstret, belyst af den klara dagen?
Med handen lyftad upp emot pannan, tyckes hon öfverlägga med sig sjelf.
Hvilken glans i hennes stora, mörkblå ögon, hvilket omvexlande spel i deras uttryck, tolkande själens brinnande och oroliga rörelser! Hennes gestalt är icke hög, men huru väl proportionerad, hvilken smidighet i formerna, hvilket qvinligt och dock sant majestätiskt behag!
Hvem är hon, frågar du? Det kan ej vara någon annan än Lovisa Ulrika.
Med öppen och ädel stolthet, med varm känsla för sin ställning, med en själ, som ville förstå allt, blott icke hvilan, syntes hon stirrande blicka framför sig. Hvad såg hon? Hvad tänkte hon?
En page inträdde.
Utan att förändra sin ställning, vände drottningen endast sitt hufvud emot honom. Rörelsen tycktes vittna om någon otålighet.
— Är Brahe redan kommen?
— Nej, ers majestät.
Pagen fruktade att han stört henne.
— Dalin och Höppener?
— Icke heller de, ers majestät.
Intet ansigte kunde vara en trognare spegel af hvarje inre rörelse, än Lovisa Ulrikas. Hennes yttre och inre menniska stodo i en verklig, man skulle kunna säga elektrisk, beröring med hvarandra. Den känsla af otålighet, som rörde sig i hennes själ, skiftade och försvann äfven nu i hennes anletsdrag.
— Men hvad är då fråga om, min vän? Hvad vill ni?
Pagen bugade sig.
— Ers majestät befalde mig underrätta sig, när slupen lade ut från landet.
— De äro således borta. Det är bra. Passa nu på, när Brahe, Dalin och Höppener komma. Dalin och Höppener införas i biblioteket. Laga att deras besök ej väcker något uppseende. Du förstår mig. Brahe föres genast hit in till mig.
Hvad som nu tilldrager sig, inträffade således under tiden för den båtfärd, som vi angifvit och tecknat i föregåenda kapitlet.
Pagen aflägsnade sig.
Drottningen hade icke rört sig från stället. Ännu stod hon i nästan samma ställning. I den tankeföljd, som besjälade henne, var pagens inträdande endast en liten mellanmening, en parentes, som icke förändrade tankens gång.
— Det kan icke blifva annorlunda, yttrade hon slutligen halfhögt; det får icke blifva annorlunda
Men likasom hon på en gång velat stryka bort sina tankar och gifva dem en annan rigtning, for hon med handen öfver ansigtet.
I rummet innanföre, det var i kabinettet, sutto tvenne
fruntimmer, grefvinnorna Brahe och Hård, mindre strålande
af juveler, än af intagande älskvärdhet, mindre af verklig
skönhet, an af behag och dygd, hvilka, när skönheten nedstiger
från sin tron, ännu bibehålla sig på sin.
— Jag skulle önska att kunna tänka på samma sätt, yttrade grefvinnan Brahe, till svar på en förut framstäld mening, men jag förmår det icke. För mig äro dessa partistrider förfärliga. Rasar icke vid våra riksdagar det politiska öfvermodet med en blindhet, som lemnar allt annat ur sigte, utom partiets mål. Fäderneslandet, som förr lifvade svenskt hjeltemod till uppoffringar och stora dygder, blifver nu blott ett bataljfält för de egna fördelarne. Afunden föder ofördragsamhet. När det verkliga kriget öppnar hjertat för ädla böjelser, blir det egennyttigt, hårdt och kallt i den politiska striden. I stället för menskligt och billigt dömande statsmän, lura våra på hvarandra i fosterlandskärlekens missförstådda namn, färdiga att vid första läglighet sönderslita hvarandra. Huru förråddes icke Lewenhaupt af sina vänner och huru förråddes icke vännerna af Gyllenstjerna? Lycklig ni, grefvinna, som ännu icke vet hvad det vill säga att frukta för er man.
Under det grefvinnan Brahe talade, öppnades så sakta, längst upp i rummet, dörren till drottningens toilett, och man såg en jungfrulig, smärt och lång gestalt hastigt visa sig der och lika hastigt åter försvinna. En dyster stråle darrade i hennes bruna ögon, en mörk ros gungade i natten af hennes svarta lockar; kinden var blek och kall.
Ingen af de närvarande märkte henne. Samtalet fortfor.
— Det är sant, svarade grefvinnan Hård, jag vet icke hvad det vill säga att frukta för honom. Ni känner allt för väl, fru grefvinna, att Hård under hela vår förlofningstid stred med utmärkelse och ära i Holland. Ni känner att han med lysande framgång deltog i alla strider, der det gick hett till. Himmelen må veta, att jag ofta önskade att stå vid hans sida, deltaga i hans faror, sväfva framför honom, der striden var häftigast; men fruktan kände jag aldrig. Vet ni hvad jag gjorde i stället, grefvinna?
— Nej!
— Jag bad till gud för honom, jag bad brinnande böner.
Grefvinnan Brahe tryckte sin väns hand.
— Ni kan hafva rätt, yttrade hon dervid; jag tror att äfven jag skulle känna det på samma sätt, kämpade Brahe i spetsen för en armé emot rikets fiender. Det är rent spel i en sådan strid och ytterst är det försynens finger, som leder gången; förlorar man, är det en stor sorg för hela fäderneslandet, segrar man deremot, är det ett stort jubel. Men hvad finnes väl af allt detta i den politiska striden? Hör man talas om något annat än intriger och kabaler: huru den ene öfverbjuder den andre i förräderi och list: huru sjelfständighet och redbarhet undergräfvas af korruption; Hvad har försynen väl att beställa med en sådan strid? Om något öfvernaturligt finger leder den, är det icke himmelens. Det är ju en strid icke emot rikets fiender, utan emot egna landsmän.
— Förlåt mig, fru grefvinna, jag kan icke dela er mening. Öfvertygelsens, åsigternas, idéernas strid är äfven rik på hänförelse. Beror icke fäderneslandets öde äfven af den? I striden emot ärelystna grannar kämpa vi för vår nationalitets bestånd, i striden inom oss sjelfva kämpa vi för denna nationalitets utveckling. Ett bestånd utan utveckling saknar allt värde. Vill man upprigtigt det förra, så måste man lika upprigtigt äfven vilja det andra. För öfrigt tror jag också med er, att partiväldet, sådant det nu herskar, försvagar fosterlandskärleken, förslappar karaktererna, förqväfver många dygdiga känslor, verkar, med få ord, i allmänhet såsom ett stort förderf. Men om man nu allvarligt tror detta, så inträder äfven pligten, att, i den mån man förmår, oförskräckt arbeta på en förändring. Att i strid mot sin öfvertygelse med likgiltighet åse fäderneslandets kräftsår, är ett förräderi emot våra pligter, såvida det icke är feghet.
Åter syntes det svartlockiga fruntimret i toilettdörren; men nu, som första gången, kom hon och försvann hon nästan på samma gång. Hon lutade sig likväl fram, hon lade örat till, hon lyssnade.
En svart sidenklädning föll i rika veck omkring den smärta gestalten.
— Ni är ganska sträng i ert omdöme, grefvinna. Skulle partiyran äfven ha angripit ert goda hjerta?
— Ack nej, jag är blott qvinna. Min politik ligger i min kärlek, icke i bekantskapen om mitt fäderneslands ställning. Men min kärlek säger mig, att jag måste uppmuntra min man att modigt vandra den väg, som samvetet, hedern och öfvertygelsen bjuda honom att gå.
— Jag beundrar er, grefvinna. Ädla hänförelser lifva er själ; mig har deremot ett vemod fattat, som jag ej kan förklara. Bedöm dock icke min svaghet allt för hårdt. Ni kommer från en aflägsen landsort. Ert varma hjerta ser ännu allting genom ett skimmer af illusioner. Jag deremot har här uppe sett händelsernas gång i hela deras nakna verklighet, och jag erkänner, att jag fruktar för den politiska söndring, som nu går genom landet. Det kan icke falla mig in att bedja Brahe underlåta uppfyllandet af en pligt, än mindre att svika en öfvertygelse; men min skyldighet är, att påminna om försigtighet. Huru lätt är icke gränsen för det rätta öfverstigen, och hvar är sedan gränsen? Visserligen bör mannen verksamt ingripa i det offentliga lifvets förhandlingar, men icke emot de bestående formerna, utan inom dem. Är icke lagen den ljungeld, som ingen ostraffad söker att med våld bryta ur Jofurs hand.
— Men om nu dessa former, om hvilka ni behagar tala, just utgöra de häfstänger, hvarigenom det onda befordras; hvad skall han då göra?
— Afvakta den stund, då de sjelfva falla sönder. På lagliga och tidsenliga vägar söka bearbeta deras omgestaltning.
En stunds tystnad uppstod.
— Tänk oss en stor olycka, anmärkte grefvinnan Hård efter en stund, som hotar den ni älskar?
— Bevare mig gud derifrån; men hvad menar ni?
— Hastar ni icke då oförskräckt fram och söker att rädda honom?
— Naturligtvis.
— Välan, fru grefvinna, och om ni nu älskar landet …
— Jag förstår er icke.
— Den, som älskar sitt fädernesland, hastar i farans stund utan alla betänkligheter modigt fram och räddar det. Hård skall alltid göra det, äfven utan min uppmaning.
I detta ögonblick stod drottningen framför dem.
— Ni har ganska rätt i hvad ni säger, grefvinna, talade hon, hvar och en måste skynda till ett i fara försatt fäderneslands hjelp.
Den svarta gestalten syntes åter i toilettdörren. Såsom en bränspegel kastade hennes öga en enda lång stråle på drottningen. Derefter försvann hon åter.
— Jag delar ert hjertas bekymmer, grefvinna Brahe, fortfor drottningen, jag har, som ni, sett parti-förföljelser och beklagar innerligt deras alla offer; men jag delar också med er, grefvinna Hård, öfvertygelsen om mannens pligt att oförfäradt egna sin kraft och sitt lif åt fäderneslandet. Ha ni lust att vandra med mig ett hvarf genom parken?
Grefvinnorna voro genast färdiga.
— Amanda! ropade drottningen; tag hit kappa och hatt.
Det svartlockiga fruntimret inträdde med de begärda plaggen.
Hon var en af drottningens kammaruppvaktning. Hon hade toiletten om hand.
I den stund, alla voro färdiga att begifva sig ut, öppnades dörren af pagen.
Grefve Brahe stod på tröskeln.
Brahe var ännu ganska ung, men han kände att han var rikets förste ädling. Med höghet, om också icke utan fåfänga, uppbar han sitt hufvud. Sjelfförtroendet var tydligt utpregladt i hans hållning, ehuru mildradt af det ädlaste umgängessätt och den finaste takt. Hofvet bestämde icke hans samhällsåsigter i allmänhet, om det äfven begränsade dem. Han var aristokrat, men med konungadömet såsom ett tillägg dertill.
Med ett utrop af tillfredställelse gick drottningen honom till mötes.
— Välkommen, grefve, talade hon; jag väntade er. Jag hade ock en gisslan här, som skulle draga er hit.
Med en artig rörelse fattade hon dervid grefvinnans hand.
De båda makarna vexlade en vänlig blick.
— Ursäkta min otålighet, fortfor drottningen; men jag har icke en minuts ro, förr än jag vet om ni ingått eller icke på våra planer. Säg mig, ni motsvarar ju, grefve, hans majestät konungens önskan; ni åtager er landtmarskalks-platsen? Ni nekar icke, jag ser det. Det är på er, som vi byggt alla våra förhoppningar. Ni tiger.
Brahe betraktade drottningen.
— Känner ers majestät motpartiets kandidat?
— Fersen, ja, ja, jag vet.
Med synbar oro forskade grefvinnan Brahe i sin mans anletsdrag, för att läsa hans afsigter. För hennes känsla gälde det så mycket. Hennes själ var öfversvämmad af mörka aningar.
Med en glad framtid i sin känsla blickade grefvinnan Hård modigt omkring sig.
— Jag har öfverlagt, talade Brahe, och fattat mitt beslut.
Drottningens hela uppmärksamhet var fäst på Brahe.
— Ers majestät, tillade han, jag skall uppträda såsom Forsens motkandidat. Jag skall söka att bestrida honom ridderskapets och adelns förtroende.
— Tack, Brahe, tack! Följer ni med oss i parken?
Amanda stod ensam qvar.
Något eget och underligt syntes försiggå inom henne. Ögat hvilade ännu på den slutna dörren, liksom ville hon förvissa sig att den verkligen fans emellan dem, som aflägsnat sig, och henne; örat tycktes anstränga alla sina nerver, för att lyssna till ljudet af de sig aflägsnande stegen, liksom fruktade hon att kunna misstaga sig.
Med ena handen bakom örat, tycktes hon med den vilja samla hvarje ljud.
I denna ställning orörligt stillastående, syntes nästan en förtrollning hafva fattat henne.
Icke ett enda drag förändrades i hennes ansigte, bröstet höjde sig icke mera, andedrägten hade stannat.
Man kunde hafva trott att hon, liksom Loths hustru, då hon blickade tillbaka på det brinnande Gomorrha, på en gång blifvit förvandlad till en stod.
Ville man med mejsel eller pensel, i marmor eller på duk, återgifva en bild af den lyssnande qvinnolisten, kunde inbillningen icke dikta den mera lefvande.
Med ljudet af det sista i pelaregången bortdöende fotsteget återkom Amanda till sig sjelf, gestalten rörde sig åter och fick lif.
— Brahe — landtmarskalk, yttrade hon. Vi få väl se.
Långsamt och forskande flög hennes blick omkring.
Man skulle kunna ha förestält sig, att hon aldrig förr sett detta rum, med sina damast-tapeter och sitt förgylda listverk. Från hörn till hörn, från möbel till möbel, från stol till stol vandrade ögat, liksom stadt på en upptäcktsresa bland idel obekanta föremål. Vid spegeln dröjde hon ett ögonblick. Hon såg deri sin bild — smärt, fin och ädel — och en lätt försvinnande rodnad for öfver hennes kinder. Hvarför rodnade hon? Talade spegeln smickrande, som en artig hofman, till henne, eller såsom ett förebrående samvete? Med en nyckfull rörelse på hufvudet slet hon sig dock snart lös ifrån den. I rummet fans en byrå, lackerad i grönt. Dit flög nu, med en hastig vändning på hufvudet, blicken på en gång. Men i detsamma lemnade hon äfven sin plats; rörelsen var smidig, steget mjukt och lätt. Ansigtet glänste, fullt af eld. Framkommen till byrån, fattade hon i dess handtag, det ena efter det andra, i afsigt att öppna lådorna; men fåfängt, de voro lästa. En liten förtrytelse visade sig dervid hos henne, men hastigt upptog hon en nyckel, hon försökte att insätta den i låsen, men äfven det var fäfängt.
Förargad, kastade hon nyckeln ifrån sig.
— Drottningen är rädd om sina papper, mumlade hon; men en gång skall det väl ändock lyckas mig.
Åter reste hon sig upp ifrån sin lutande ställning. Nu stannade ögat vid de kåsöser, i hvilka grefvinnorna Brahe och Hård nyss förut samtalat. Hon undersökte hvarje särskild del af dem, men tycktes icke upptäcka något, som närmare tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Med uttrycket af en liten förargelse, begaf hon sig till en af dem och kastade sig vårdslöst ned på de mjuka kuddarna, mot hvilka hon lutade sitt af svarta lockar kringfladdrade hufvud, sjelfsvåldigt utsträckande sina fötter på den virkade pallen. För att få vara ensam med sina tankar, tillslöt hon sina ögon. Mot den bleka hyn afbröto starkt ögonbågens svarta fransar. Handen hvilade lätt med ett enda finger på purpurn af hennes mun. Läpparna delade sig något och en rand af den hvitaste tandrad glimmade fram.
Tankarne i ett grublande hufvud äro alldeles som ett radband: man genomgår dem den ena gången efter den andra, men det är icke alltid böner, man läser vid dem.
På en gång sprang hon åter upp.
— Höppener här, talade hon, nästan med en hviskande stämma, det betyder något; jag måste veta hvad hon har att säga honom. Men huru? Biblioteket!
Öfverläggande gick hon fram och tillbaka. Hennes steg vacklade, man såg att hon icke var öfverens med sig sjelf.
Efter ett par hvarf omkring rummet, lemnade hon det och utträdde i den stora pelareförstugan. Den var tyst och tom. Ännu ej vetande hvad hon ville, lutade hon sig emot en af pelarne. När man i sin själ söker efter något och ej finner det, eger man ej ro. Snart lemnade hon äfven pelaren. Hon utträdde i en af arkaderna åt borggården. Åter sväfvade blicken omkring den stora tafla, som der utbredde sig. Några toner nådde henne långt bort ifrån, ifrån slupen, som nu hvilade under ett af bergen på andra sidan af viken. Men hon fäste sig icke dervid.
Ett stycke ifrån henne stod en flicka, frisk som våren sjelf, och betraktade slottet med så mycken naturlig nyfikenhet, som en oerfaren flicka någonsin kan göra. För henne — det syntes så väl — var hvarje föremål så nytt, och i samma män äfven underbart.
Amandas uppmärksamhet stannade vid flickan, och ju mera hon betraktade henne, desto mera öfverlemnade hon sig deråt. Ett ögonblick spred sig ett flygtigt uttryck af glädje öfver hennes ansigte, och hon lyfte ofrivilligt upp sina händer emot föremålet för hennes deltagande; men nästa ögonblick hade utseendet återfått sitt allvar och armarne återsjunkit ned till sidan. Man kunde icke betvifla det, det var något vigtigt, som sysselsatte henne, och i afseende hvarpå hon ännu icke förmått att komma till en slutsats. Men oupphörligt fortfor hennes blick att hvila på flickan framför henne. Var det väl omkring henne, som tankarne nu sökte att ordna en gifven plan? Knappast kunde man betvifla det, ty så helt och hållet syntes flickan upptaga dem. Snart förändrade sig också Amandas utseende. I hennes öga dog bort liksom en liten tankeblixt. Lugnet återkom. Hon beherskade sig. Med säker hållning närmade hon sig också nu flickan.
— God dag, Clara lilla, helsade hon henne. Jag tror att du ej känner igen mig; du ser på mig så förundrad?
Flickan var ingen annan, än vår första bekantskap, den sjuttonåriga Clara.
Clara svarade icke genast, men hennes ögon lyste så stora och undrande.
Amandas föräldrar hade flere år tillförene bott i samma hus, som Claras. Emellan flickorna, ehuru Clara då var mycket yngre, hade lekkamraters vanliga vänskapsförbindelser uppstått. Efter många år återsågo de hvarandra först nu.
Amanda förde Clara in i slottet, under löfte att visa henne det, något, som så lätt lät sig göra, enär de kungliga voro ute.
Clara var idel förtjusning.
Att vara igenkänd och bekant med ett fruntimmer vid hofvet, att blifva så vänligt bemött af henne, och att få se slottet — dess salar och rum — det var mer än Clara någonsin kunde hafva drömt om.
— Låtom oss skynda, sade dock Amanda, drottningen kan snart åter vara här. Minnes du, Clara, så här sprungo vi också, då vi voro små.
— Men det var bara på gården, det, menade Clara.
— Och nu på slottet, deri har du rätt; men skilnaden är ändock icke så stor, ty, ser du …
Hon betraktade Clara med en förstulen blick, liksom hon hade tvekat att fullfölja meningen.
— Ty, ser du, fortsatte hon icke dess mindre, ehuru med någon brytning i rösten, våra hjertan äro ännu lika barnsliga.
— Lika barnsliga? anmärkte Clara, och såg till och med litet misslynt ut; jag är icke barnslig mera. Vid sjutton år — och jag är nu sjutton år — är man icke ett barn längre.
— Deri kan du då ha alldeles rätt — men, ser du — hvad var det nu, som jag skulle säga?
Amanda kom nästan af sig genom det okonstlade svaret.
— Du sade, att vi skulle skynda oss.
— Alldeles det, Clara, ty drottningen är bara ute i parken och kan vara här när som helst. Nu äro vi i hennes sängkammare.
Claras ögon omfattade hela rummet på en gång.
— Min gud, så vackert! Klädt i rödt alltsammans!
— I röd damast, du.
— Hvad drottningen måtte sofva godt här. Icke sant? Hade jag ett sådant här rum, skulle jag drömma bara Jacobsdrömmar. Ack, hvad det ändock måtte vara roligt att vara drottning! Om jag vore drottning!
— Då skulle du?
Clara antog rigtigt en liten smula majestätisk hållning. Så allvarsam, som hon förut än kunde ha varit, hade hon dock icke varit det så grundligt som nu.
— Först och främst …
Hon började att räkna på fingrarna.
— Först och främst skulle jag välja mig — låt mig se — välja mig en liten kung. Borde jag icke det?
— Naturligtvis.
— För det andra — nu vet jag — skulle mamma få, hvad hon så länge önskat sig, en ny svart hatt och en kattunskappa. För det tredje …
— Låtom oss gå vidare.
— Det är nog det bästa, du. Låtom oss det. Men nog är det trefligt ändock, Amanda, att tänka sig saker, som man vet icke kunna inträffa.
— När allt kommer omkring, torde just det mest omöjliga vara det mest roliga.
— Här är toiletten. Hvad tycker du?
Clara slog tillsammans sina händer.
— Hvad du är lycklig, Amanda, som hvarje dag får betrakta allt det här!
— Vet du, Clara, det faller mig någonting in. Ser du, jag håller bra mycket af dig.
— Gör du?
— Sätt dig ned här på stolen.
— Sätta mig ned?
— Gör, som jag säger. Skulle det ej roa dig att en gång i din lefnad ha suttit framför drottningens egen spegel och sett dig i den.
— Ja, men — man …
— Inga men nu. Sätt dig ned! Inbilla dig att du är drottningen sjelf, och att jag gör din toilett — så der, ja …
Clara tog plats, men hon rodnade och bleknade om hvartannat. Allting var så besynnerligt i hennes själ. Hon trodde sig snarare vara i himmelen, än på jorden.
— Jag skall frisera dig — tyst — det kommer väl ingen. Om någon finge se oss här, vore jag rigtigt olycklig. Drottningen skulle aldrig förlåta mig. Upp med hufvudet litet bättre, så der, ja. Drottningen är sträng, mycket sträng. Du har ett vackert hår, Clara, men det blir ännu vackrare, om man lägger det på det här sättet. Se sjelf! Hvad säger dig spegeln? Här borde kanske en liten blomma sitta; men nej, du har ändock blommor nog.
Clara reste sig upp. En känsla af blygsam oskuld jagade henne ifrån platsen.
— Du sade att drottningen skulle bli mycket ond, yttrade hon, ifall hon öfverraskade oss här.
— Det skulle hon.
— Ack, det hade hon äfven mycket skäl att bli.
— För det man tittar i hennes spegel?
— Icke just för det; men för det förmätna i att intaga hennes plats. Jag är ändock intet annat än en stackars fattig, flicka. Dessutom så skulle jag bli så ledsen, så ledsen, i fall jag blottstälde dig.
— Skulle du bli det. Det är snällt af dig, Clara.
— Kanske det är bäst att jag går min väg?
— Icke ännu, Clara. Vet du, jag har gömt det bästa till sist. Biblioteket, marmor-, mynt-, mineralie- och naturalie-kabinetten. Du skall få se.
Clara förstod just icke mycket hvad de der kabinetten ville säga; men desto nyfiknare blef hon. Amanda drog henne med sig. De inkommo i myntkabinettet. Men om sjelfva mynten icke så särdeles tilldrogo sig Claras uppmärksamhet, fäste hon sig dessto mera vid de i korkmodeller aftagna ruinerna af Minervas forna tempel i Rom och af Sibyllas eller Vestas tempel i Tivoli samt af Metellernas präktiga grafvård utanför Capeniska porten. Så godt Amanda förstod, upplyste hon om betydelsen; och Clara tyckte att hon förstod det så väl, ehuru hon troligtvis icke förstod någonting. Vid Sibyllas tempel fäste hon sig allramest.
— Sibylla, anmärkte Clara, det var ju hon, som spådde så väl?
— Ganska rigtigt, Clara, hon skall hafva spått alldeles underbara saker. Bland annat skall hon hafva förutsagt hela verlden dess öde.
— Det är bra besynnerligt, menade Clara, jag har en bok der hemma, som kallas för Sibyllan. Der får man veta hvad alla slags drömmar betyda. Du kan väl förstå, Amanda, att då jag drömmer någonting underligt, så tager jag alltid fram boken och söker reda på hvad det betyder. Och hvad tycker du väl, ännu ha alltid mina drömmar slagit in. I natt drömde jag till exempel att en liten blomma, en så kallad “natt och dag”, alldeles svart och hvit, växte upp ur mitt eget hjerta. Det var en så vacker dröm, vet du — ty den gjorde mig så lycklig, så — och när jag såg efter i boken, så betydde den, kan du gissa hvad den betydde?
— Det är omöjligt, Clara.
— Den betydde att jag skulle få återse någon gammal bekant.
— Och så har du träffat mig.
— Om det ej är underligt, då vet jag inte.
Ehuru Amanda syntes rätt hjertligt öfverlemna sig åt glädjen att visa Clara de kungliga rummen, kastade hon dock allt emellanåt spanande och oroliga blickar genom fönstren ut i parken. Man såg så väl att något annat äfven upptog henes tankar. Midt under sin liflighet stannade hon till och med ibland, helt och hållet orörlig. Då lutade hon hufvudet åt sidan, öronen liksom spändes, hon lyssnade.
Clara var upptagen af sin dröm och af den lycka, som hem njöt.
— Aldrig, aldrig, utropade hon, öfverlemnande sig åt sina känslors naturliga ingifvelser, kunde jag tro att det fans så mycket vackert i verlden.
— Ack, Clara, det finnes allt det, som är mycket, mycket vackrare.
— Är det verkligen möjligt?
— Hvad du ser här, är ingenting emot hvad som fins på slottet i Stockholm. När hofvet flyttar till staden — jag tror att det sker i denna vecka — så så kan du komma till mig, och då skall jag också föra dig omkring der.
— Goda, snälla, bästa Amanda, gör du det? Hvad du är beskedlig! Om jag visste något, hvarmed jag också kunde tjena dig. Ack så mycket jag håller af dig!
Clara hoppade och klappade med händerna.
— Men en sak, Clara, alltsammans är under ett enda vilkor. Du förstår att du icke får tala om för någon att jag så här visar dig allting.
— Det förstår jag nog, Amanda. Drottningen skulle då bli mycket ond.
— Det skulle hon, du, och kungen sedan.
— Gud bevare mig — kungen, säger du.
— Och rådsherrarne, du.
— Du förskräcker mig!
— De skulle köra bort mig, kanske inspärra mig för hela mitt lif. Men du vill ej göra mig olycklig. Du vill ju icke det?
— Gud bevare mig!
— Du skall icke kunna förråda mig.
Clara blef allt oroligare och oroligare.
— Vänskapen är helig för dig, icke sant, Clara? Mins du då vi lekte hök och dufva på gården der hemma?
— Ja, ja, jag var alltid dufvan och du höken.
— Då behöfde vi icke frukta för någon ting. Tyst!
— Hvar äro vi nu?
— I marmorkabinettet, här är dörren till biblioteket, stig in — tyst — tyst …
Amanda uppsköt biblioteksdörren på glänt.
— Stilla, Clara, stilla! Jag tror någon kommer? Tala icke så högt. Jag står som på brinnande glöd. Hör du!
— Låt oss springa härifrån, Amanda.
— För all del stanna. Du har ju lofvat mig …
— Säg hvad du vill. Jag skulle dö af sorg, om jag gjorde dig olycklig.
— Jag tror det, Clara. Du vill mig ej något ondt.
— Vilja dig något ondt! Hellre må det gå med mig huru som helst. Men huru komma härifrån?
— Jag vet blott ett medel. Här står en Dejanira.
— En Dejanira. Hvad är det?
— En gudinna.
Det gick en kallsvett öfver Claras rygg.
— Hör du, fortfor Amanda, hör du icke, steg närma sig. Allt är förloradt. Ingenting kan rädda mig. Min gud, så olycklig jag är! Ack, det har jag att tacka min vänskap till dig för!
Clara hade aldrig varit försatt i en sådan belägenhet. Hennes kinder hade bleknat, hennes ögon stirrade villrådiga omkring, bröstet höjde sig upp och ned.
Fotstegen kommo verkligen allt närmare och närmare.
På en gång klarnade dock Amandas ansigte.
— Pris vare himmelen! utropade hon, jag får en idé, Clara. Jag är räddad, om du vill det.
— Du är räddad — låt höra — låt höra!
— Om jag ensam möter drottningen, så gör det ingenting att jag varit här.
— Nå-å …
— Göm dig här bakom denna byst.
Clara förstod ingenting. Hennes hufvud var förbrylladt.
— Här, säger du — här.
— Bakom gudinnan, ja, ja! Dock — det är sant — vi skjuta upp dörren till biblioteket ännu litet mera, och du tager plats bakom den. Så här — förstår du? Du tvekar — jag, olyckliga!
— Nej, Amanda, nej, jag tvekar icke; det bara gick liksom en liten förskräckelse öfver mig. Nu är alltsammans bra igen. Jag tvekar icke, nej, nej!
— Men, kom ihåg, Clara — kom ihåg …
— Hvad skall jag komma ihåg?
— Att du är tyst, som muren, att du ej rör dig, icke gifver ett ljud ifrån dig, icke andas, icke suckar.
— Lita derpå, jag skall icke sucka.
— Tyst!
— Glöm ej att du har mitt lif i dina händer. De komma — hör du. Ännu ett ord, Clara. Vet du, huru du skall kunna glömma bort dig sjelf, förblifva så tyst, så tyst så …
— Säg mig.
— Om du rigtigt uppmärksamt lyssnar på hvad drottningen säger, så skall du glömma allt annat. Lyssna rigtigt ordentligt. Jag skall sedan förhöra dig, jag. Lyssna bara!
Amanda hade knappast slutat sitt sista ord, innan hon med en gazells lätta steg aflägsnade sig; men hon tog icke vägen genom biblioteket, utan försvann genom en sidogång, som ledde ut från naturalie-kabinettet.
Det var under den promenad, hvarifrån drottningen nu
återkom, som den lilla tilldragelsen med hennes söner,
prinsarna Gustaf och Carl, i sällskap med den svarthårige negergossen Badin, inträffat och som förskaffat Daniel tillfälle att rädda
Gustaf ur en farlig belägenhet och derigenom äfven helt oförmodadt
skaffade honom ett samtal med drottningen och ett uttryck af
hennes tacksamhet. Då hon från parken nu åter inträdde i
slottet, vinkade hon en page till sig.
— Hvar befinner sig i närvarande stund, sporde hon, konungens slup?
— Den har försvunnit bakom holmarne och synes ej mera till. Man hör knappast mer musiken derifrån.
— Dalin och Höppener hafva väl anländt?
— De vänta i biblioteket. All den försigtighet, ers majestät anbefalde, har blifvit iakttagen.
— Lemna mig nu papperet, grefve, tilltalade hon derefter Brahe. Det gäller att förskaffa oss bundsförvandter. Man väntar mig. Sysselsätten er här med hvad bäst kan vara. Mitt samtal med Dalin och Höppener måste vara slut — och de härifrån — innan konungen återkommer från sin utfärd till sjös. Men stunden går och jag får ej låta den gå ifrån mig. I sanning, jag är alldeles som en teaterdrottning, tillade hon derefter skämtande, jag låter publiken vänta på mig.
Med en artig åtbörd hastade hon ifrån dem.