Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 3
| ← Den svartlockiga flickan |
|
Hofvet → |
TREDJE KAPITLET.
Biblioteket.
Samtalet med grefve Brahe hade slagit ut efter drottningens önskan. Hon kände sig också lyckligare än på länge; i sin själ uppmätte hon redan framgångarnas vidd, i sina tankar omstrålades hon af segrens lycka.
Nu gälde det Dalin och Höppener.
I Dalin värderade hon snillet och talangen; i Höppener den skarpsinnige, oförfärade mannen. Beredd att möta en tid, full af vidtutseende strider, ville hon taga bådas omdöme och verksamhet i anspråk.
Lovisa Ulrika såg i lysande namn ett nödvändigt fältrop för aristokratien: Brahe var henne derföre dyrbar; i förmågorna såg hon ett fältrop för nationen: hon kallade derföre på Dalin och Höppener.
När drottningen inträdde, höll hon det af Brahe nyss emottagna hoprullade papperet i sin hand; det liknade nära nog en kommandostaf.
Sedan hon i artiga ordalag välkomnat dem, öfvergick hon till sjelfva ämnet. Ämnet var vigtigt: det återgaf henne hela den majestätiska hållningen.
— I kännen redan anledningen, talade hon, hvarför jag önskat detta samtal. Jag vill rådgöra med er, höra edra tankar. Tronen har sjunkit från sin höga betydelse, såsom en nödvändig sanning för fäderneslandet, till en skylt för endast utlandet och den större, okunniga hopen, men till en skylt, som blott betäcker en tom lögn. Förhållandet är icke underkastadt något tvifvel, hvar och en vet det, men det kan ej alltid få förblifva så; det måste ändras: samhället och tronen fordra det båda två lika oemotståndligt. Tiden är dertill nu äfven inne. Folket har tröttnat vid partierna, det lofvar sig redan bättre dagar under en verkligt monarkisk regering. Den bättre, den sjelfständiga delen af adeln instämmer i samma åsigter. Rikets råd hafva gjort sig omöjliga.
Dalin, hvars lekande och rika snille gifvit åt den tid, hvari han lefde, en oförgänglig glans, var jemväl en glänsande uppenbarelse på hofvets himmel. Ifrån att, såsom skriftställare, först hafva betraktats med det största misstroende af drottningen, förvärfvade han sig, såsom skald och lärare för tronföljaren, hennes högsta förtroende och ynnest. Allvarliga tankar tycktes dock nu upptaga honom. Ögat glänste icke med sin vanliga, lifliga eld, ett bekymmer beslöjade det. På den höga, tillbakalutande pannan hvilade ett moln. Ansigtet var blekare än vanligt. Han insåg, han anade ögonblickets stora vigt.
— Ers majestät, förklarade han icke desto mindre, jag förmår icke ännu göra mig edra afsigter fullkomligt klara, men jag tror på nödvändigheten af en förändring. Ni vet det också förut, ers majestät. Öfver min obetydliga förmåga eger ni att befalla.
— Jag hoppades det, Dalin; tack emellertid! När de stora förmågorna träda på tronens sida, blekna icke blott det närvarande ögonblickets faror bort, utan hafva äfven kommande tider ledande fyrbåkar för sitt omdöme. Och ni, Hoppener?
Höppener hade förblifvit tyst. I sin själs innersta djup tillhörde han intet parti, hvarken hofvet eller rådsherrarne, han tillhörde nationen, folket. Få tider hafva egt en mera fast och, orubblig karakter.
Bortglömd i våra dagar, går han likväl fram genom ett halft sekel af vår historia, den förste och kraftigaste kämpen för svensk frihet.
Det var icke endast såsom författare, som han stred och segrade, led och förföljdes. Hvarje tum af honom var en man. Han kastade icke ut blott sina tankar i skrifter till folket; med varmt hjerta och modigt sinne stod han vid sidan af dem. Der ett stort förtryck gick fram, möttes det alltid af Höppeners öppna panna och kraftiga mod. Tanke och handling följdes hos honom alltid åt.
“Han liknar i allo”, skrifver en samtida, “den tilltagsne Cromvell och den redlige Engelbrekt, har i hög grad begges egenskaper och alla resurser hos sig sjelf, utom penningar. Stort vett, oförskräckt mod, stark talegåfva, manlig lakonisk skrif-art, men bitter med genomträngande förstånd. Vir cum judicio audax et observantissimus æqvi. Vågar för guds namns ära, för sanning och rättvisa allt, hvad af en behjertad man vågas kan.”
Då han öfvergick på drottningens parti, frånträdde han ingenting af sig sjelf; han intog derigenom blott den ställning, som bäst öfverensstämde med fäderneslandets sak.
På kansli-kollegii befallning hade han å embetets vägnar författat relation “om franska subsidie-medlen”, hvari han utan all skonsamhet uttalat den omutliga sanningens språk; skriften blef i hans åsyn af dåvarande sekreteraren Hermansson kastad i kakelugnen och uppbränd på kollegii befallning.
Från detta ögonblick intog han sin plats i hofvets leder.
Tessin kallade honom en tid för “kansliets gårdvar”. Serenius beskrifver honom såsom en Hannibal Carthaginensis. Drottningen yttrar under ett riksmöte, att han utgjorde riksdagens cheval de bataille. Hans hela lif är fullt af lika mycket frihetssinne, som verksamhet och kämpamod.[1]
Den sten, jag ej kan öfverstiga, yttrade den stolte Fersen om honom, måste jag gå omkring.
Höppener hade gifvit akt, icke blott på drottningens förklaring, utan ännu mera på det beslutsamma uttrycket i hennes ansigte.
Alla de mägtiga lidelser, som bodde i hans själ, ständigt färdiga att utbryta för den sak, om hvars rättvisa han var öfvertygad, anslogos af den stridshandske, som drottningen syntes vara färdig att kasta emot en partistyrelse, hvilken, enligt hans omdöme, våldförde till och med den frihet, hvars målsman den angaf sig vara; men han var icke tillkallad blott som ett vittne, utan som rådgifvare. Han ansåg sig derföre skyldig att stäfja sina benägenheter och i stället ingå i en lugn pröfning.
— Ers majestät, talade han, innan jag utlåter mig, beder jag att få en fullkomlig kännedom om edra planer. Hvarje rådgifvare är en doktor; han måste känna sjukdomen innan han utfärdar botemedel.
Drottningens blick omfattade Höppener på en gång, liksom med en enda flamma. Hon trodde sig ha träffat på motstånd, der hon hvarken hade väntat eller ville finna den. I öfverensstämmelse med sitt lynne, rustade hon sig genast till försvar.
— Erkänner ni, Höppener, yttrade hon, att om konungamagt skall finnas i ett land, den också bör ega någon verklig magt, afgörande och medlande mellan de kämpande partierna?
— Ja.
Hoppeners öga var stadigt fäst på drottningen.
Drottningen och han voro tvenne mot hvarandra stälda konkava speglar, som återstrålade hvarandras tänkesätt: hon tronens, han folkets.
Orörlig, liksom af marmor, lyssnade han till hennes ord.
Hans svar var kort och bestämdt, som han sjelf var det; det medgaf ingen utvidgning, det innehöll ingen prutmån, det var hufvud-innehållet blott af hvad han länge och mycket begrundat.
— Erkänner ni, fortfor drottningen, att konungamagten nu är hos oss förvandlad endast till en lösmask för de allrådandes planer?
— Ja.
— Erkänner ni, att rådet är en aristokratisk areopag, som lika litet aktar folkets verkliga rättigheter, som tronens helgd, lika litet nationens frihet, som monarkens lagliga myndighet?
— Ja.
— Erkänner ni, att desse råd styras af privata magtbegär och kastintressen på det stora helas bekostnad?
— Ja.
— Erkänner ni, att en längtan hos folket vaknat till förändring.
— Ja, ers majestät, ja.
—Nåväl, Höppener, fortfor hon, då är tiden också inne för en stor förändring. Emot det månghöfdade monstrum, som till samma grad förtrycker såväl tronens myndighet, som det medborgerliga lifvets rätt, måste fosterlandets alla sanna vänner förena sig.
— Jag upprepar, genmälde Höppener, ja, ja! ers majestät.
Drottningen betraktade honom, förundrad. Var han med henne eller emot henne? Väl hörde hon att han bejakade hennes frågor, men det föreföll henne, som han ändock hade ett men i bakhåll.
Höppener hade likväl ännu blott fått del af hennes tankar, icke af hennes afsigter. Det var dem, han väntade på.
Under det drottningen talade, klappade ett svagt hjerta häftiga och oroliga slag bakom dörren i marmor-kabinettet; det var Claras.
Med fruktan hörde hon, då drottningen inträdde; men en ännu större fruktan öfverföll henne, då ljudet af drottningens röst nådde henne.
En ovilkorlig darrning skakade henne, huru illa tyckte hon sig icke hafva gjort, efter hon befann sig i sin nuvarande belägenhet!
— Ni vill ej yttra er, Höppener, förrän ni känner hela min plan, fortfor drottningen; tviflar ni på mig, Höppener? Nåväl, jag skall vara fullkomligt upprigtig emot er. Hör mig då. Detta papper, som jag håller i min hand, är en skrifvelse till rikets ständer, hvilken nu mera blott saknar konungens underskrift; det är ett vädjande till deras fosterlandskärlek, till deras kärlek för monarkien: fosterlandet och monarkien, inneslutne i deras rättvisa; det är dessutom, om ni så vill, ett slags anklagelse-akt emot rikets råd; sanningen är helt naket framstäld, sakförhållandena äro afslöjade. Hvad sägen I, bör riksmötet öppnas med denna akt? Låten mig nu få höra edra tankar.
Höppener kunde icke undertrycka en rörelse af otålighet.
Dalin deremot, som befarat, att drottningen ämnat gå ännu längre, erfor en glad känsla öfver den måtta, hvartill hon beslutat sig, och hans ansigte klarnade.
Dalin och Höppener hyste ganska olika åsigter; den förre tyckte att det hvilade såsom ett mörker, en midnatt öfver fäderneslandets angelägenheter, och han hoppades allt af ljusets magt, af den snart uppgående, i det allmänna tänkesättet redan gryende solen, af upplysningen; den senare deremot ansåg den politiska atsmosferen förpestad och var öfvertygad att luften icke kunde renas med mindre än en uppskakande, en våldsam åska.
Drottningens uppmärksamhet vände sig från den ene till den andre.
— Tala, tala, bad hon.
— Jag gillar på det högsta ers majestäts afsigt, utlät sig Dalin: att vädja till ständerna med en sann historisk framställning öfver senare tiders tilldragelser, att träda inför deras skrank och öppet andraga alla de skäl till klagomål, hvartill omständigheterna gifva anledning; det är att vädja till deras fosterlandskänsla lika mycket, som till deras statsmannaomdöme. Förvillelserna och hårdnackenheten skulle vara bra långt gångna, om icke detta steg samlade omkring tronen ett flertal af vänner, nog mägtigt att kasta en rådkammare ur sadeln, som ensam djerfts att fatta tyglarna. Handlingssättet, grundlagsenligt och strängt parlamentariskt, vittnar dessutom om aktning för lagarna, vördnad för friheten. Jag gillar åtgärden.
— Och ni, Höppener, inföll drottningen, hvad har ni att säga?
Drottningens otålighet var synbar.
Höppener, sjelf med en storm i sin själ, hade allt för väl insett att han väckt något tvifvelsmål hos drottningen, och det till på köpet genom en försigtighet i hennes eget interesse, men han blundade derför inom sig.
Den sak, hvilken frågan syntes gälla, var för honom allt för vigtig, att icke uteslutande tilldraga sig hans uppmärksamhet.
— Ers majestät, anmärkte han derföre, såvida konungen skall uppträda, är det väl er önskan, att han gör det med hopp om framgång?
— Ja, Höppener, ja.
— Jag beder ers majestät då ännu en gång att få höra sjelfva handlingen.
— Intet annat — jag har missförstått er, Höppener — se här — och hon rullade upp papperet — läs, Dalin, läs! Hoppa öfver inledningen.
Dalin läste:
… “Efter min dyra försäkran har jag, af yttersta förmåga …”
— Det är konungen, afbröt drottningen, som talar.
… “vårdat riksens grundlag och frihet. Jag har alltid med nöje antagit hvad riksens ständer sjelfve funnit sig nyttigast vara. Skild ifrån alla enskilda utrikes förbindelser och välsignad af den högste med en värdig gemål och älskliga lifs-arfvingar, har jag aldrig annat kunnat, än anse Sveriges bästa för mitt eget och mina barns. Min upprigtiga önskan har således ifrån den första till denna stund varit, att kunna göra riket lyckligt, och omsorgen derom har utgjort mina ljufligaste stunder; men jag måste nu, fastän icke utan sinnesrörelse, bekänna, att jag, isynnerhet sedan sista riksdag, funnit de besvärligheter vid mitt välmenande uppsåt, som gjort min krona tyngre att bära, än jag billigt förmodat.”
Clara hade slutit sig så tyst och undergifvet inom sig sjelf. Men för hvarje ögonblick blef hennes belägenhet allt plågsammare och plågsammare. Länge lyssnade hon till hvarje ord; men huru litet var det icke, som hon förstod deraf. Bäfvande förskräckt tillbaka för möjligheten att blifva röjd, höll hon inne sin andedrägt. Under det hon förebrådde sig hela den obetänksamhet, som försatt henne i detta läge, förvirrades småningom hennes hufvud. Snart hunno orden endast som surrande ljud fram till henne. Blodet började sjuda så underligt i hennes ådror. Från hennes panna lackade det ena svettbadet efter det andra. Det låg något så tungt på hennes bröst. Hon ville digna ned till golfvet men hon vågade icke — och öfveransträngde sig, för att hålla sig uppe. Hon ville andas — men tordes icke. Hon uppgaf en suck — hon kunde ej förekomma det — en djup suck.
Höppener hade intagit en lutande ställning mot en af bokhyllorna i rummet, med hufvudet hvilande i sin hand, och för att icke förlora något enda ord af skrifvelsen, var han helt och hållet öra.
Då nådde honom det sakta ljudet af en suck.
Han vände sig om, han såg sig omkring: från någon af de närvarande kom den icke.
Dalin fortsatte läsningen:
“Jag hade trott, att jag i mitt konunga-embete intet annat rättesnöre hade, näst guds heliga ord och mitt samvete, än regeringsformen och min försäkran samt riksens grundlagar, och att ingen utom mitt samtycke dem kunde vidare sträcka, än rätta förständet af dem var, då jag dem antagit och besvurit. Jag hade tänkt, att när jag å min sida heligt håller hvad jag inför gud och riksens ständer lofvat, bör jag deremot kunna vänta och påstå, att mine trogne undersåtar också hålla mot mig hvad de äfven så dyrt förbundit sig till, och icke emot regeringsformen betaga mig mina i lagen grundade rättigheter; men jag har med bedröfvelse måst erfara, huru man på denna korta tid i hvarjehanda mål uttydt sådana mina lagliga rättigheter, och sökt föreskrifva mig svårare vilkor, än högstsalig kunglig majestät, min företrädare, i hela sin regering.”
“Om någon mindre klarhet i lagen eller ock lagens ofullkomliga uttydning dertill varit skulden, lemnar jag riksens ständer att bedöma; jag skyller på ingendera, men herrar riksens råd, som tagit lagens rätta förstånd på sitt ansvar, hafva genom åtskilliga skriftliga föreställningar gifvit mig meningar tillkänna, som jag mig aldrig förestält.”
Claras belägenhet hade nära nog öfvergått till ett feberaktigt tillstånd. Orediga och brokiga bilder började sväfva för hennes syn.
En ny suck höjde hennes bröst.
Höppener kunde icke förnimma, hvarifrån den kom; men han kunde icke misstaga sig.
Han hade icke några vantrogna, öfversinliga begrepp; men dessa suckar, under det att konungens tillämnde skrifvelse till ständerne upplästes, föreföllo honom anmärkningsvärda.
För att höra om de vidare skulle återkomma, ansträngde han ännu ytterligare sin uppmärksamhet.
Dalin läste:
“Om de grundsatser, som deruti tyckas visa sig, hade bestånd så vet jag ej, huruvida det på mig ankomma skulle, eller ej, att hålla min dyra försäkran; jag vet ej, huruvida det vore mig tillåtligt att skärskåda de råd, skäl och tankar, som mig af riksens råd gifvas, om de vore enliga med min ed och mitt samvete, och dervid tillkännagifva mina egna tankar; ty i annor händelse vore jag mindre betydande, än den ringaste landsens inbyggare, hvilken ingenting emot öfvertygelse och samvete kan påtvingas: min försäkrans utöfning vore mig betagen och således onödig, emedan ingenting deruti på mitt yttrande behöfde ankomma. Jag vet ej, huruvida jag sjelf i mitt eget hus hade att befalla.”
"“Med hvad ömhet för lagen och det allmänna jag varit hågad att besätta lediga embeten med skickliga och värdiga män, vet den allseende guden. Hvad grundsats jag deruti haft, har jag redan uti min arffurstetid ådagalagt. Vid mitt anträde till regeringen var en af mina första omsorger, att någorlunda hämma det förderfvande missbruk, som sig öfver hela Sverige tvärtemot lag och ganska många skickliga och välförtjenta personers timliga välfärd inritat, att sälja och köpa riksens tjenster genom ackorder, såsom enskild egendom.”
För tredje gången ljöd en sakta suck genom rummet, utan att Höppener förmådde upptäcka, hvarifrån den kom.
Det föreföll honom emellertid litet hemskt, men han trodde sig icke böra fästa de andres uppmärksamhet dervid.
Måhända var det blott en lätt vindstöt i någon söndrig ruta.
Dalin fortfor att läsa:
“Stundom har ett eller annat längre tjensteår blifvit högre ansedt, än större skicklighet, fastän till olika sysslor, och fått namn af större förtjenst. Stundom har man ansett högre karakter, och stundom sista fullmagtens ålder, oaktadt den utvoterade från början längre tjent med mera; så att jag ännu ej vet, hvad fundament man behagat fatta.”
“Detta allt säger jag, ej af misstroende till herrar riksens råds personer, utan till de principer, hvarmed jag nu en tid blifvit bemött. Som jag deremot icke kunnat förgifva min i lagen grundade rättighet; så har också en och annan tjenst intill denna stund blifvit lemnad obesatt, att riksens ständer sjelfve måge pröfva, huruvida de emot mig anförde skäl äro lagliga eller ej. Föreskrifter och rekommendationer, som ej af samtlige riksens ständer lära blifvit utfärdade, hafva blifvit mig som upplysningar och rättesnören vid tjensters besättande i vägen lagde.”
“Jemväl har man, utan att gifva mig derom underrättelse, utfärdat befallningar till mina embetsmän uti mål, som konungen enskildt tillhöra.”
“Men hvad som mig mest gått till sinnes och gjort mitt höga embete tungt och bedröfligt, äro de hvarjehanda oförskylda och hårda tillvitelser, som mig äro gjorde i åtskilliga föreställningar, liksom jag skulle handlat emot min försäkran, varit okunnig om lagen, gifvit anledning till våldsverkan på friheten, låtit förleda mig af onda rådgifvare, och mer, som jag ej utan blödande sinne kan påtänka.”
“Sådant har upprört öfver hela landet mycken orolighet, fruktan, misstankar, ogrundade rykten, hvarjehanda skrifter, tryckta och otryckta, att uppreta mina trogne undersåtar till frihetens försvar, lika som hon för mig vore i fara. Det är öfver sådant, som jag hos riksens ständer mig på det ömmaste beklagar.”
I öfvermåttet af sina qval, svigtade slutligen benen under Clara. Hon vacklade, färdig att falla. Ofrivilligt fattade hon dervid i dörrnyckeln, för att hålla sig uppe.
Härvid hörde Höppener tydligt ett hastigt klirrande läte.
Denna gång var han säker, att ljudet kom från dörren till marmor-kabinettet.
Som den sak, hvarom drottningen rådgjorde med dem, var af yttersta vigt, och den föreställning ovilkorligen instälde sig, att någon lyssnade på dem, beslöt han att fästa drottningens uppmärksamhet derpå.
— Ers majestät, inföll han derför, vågar jag fråga om ni är säker på att vi äro ensamma här eller ej?
— Hvad vill det säga? Ensamma? Naturligtvis äro vi det.
— Jag tviflar likväl derpå, ers majestät; jag har ganska tydligt hört att någon är der inne i rummet.
— Huru? Skulle någon finnas derinne?
— Jag är säker derpå.
Häftigt reste sig drottningen upp och begaf sig med skyndsamma steg till dörren.
Hvem kan väl måla hennes bestörtning, då hon der finner framför sig en för henne okänd varelse.
Ett ögonblick stod hon nästan fastnaglad vid platsen.
Claras likbleka drag ingaf henne i första öfverraskningen förskräckelse; men förskräckelsen förvandlade sig slutligen till medömkan.
Ingendera sade ett ord: båda betraktade hvarandra blott.
Drottningen hade dock redan fattat sig; stillatigande, som hon kommit, drog hon sig äfven tillbaka.
Dörren till marmor-kabinettet stängde hon likväl och läste igen låset med dubbla slag.
— Ni har misstagit er, Höppener, förklarade hon helt kort, då hon återkom, jag fann endast en bok nedfallen på golfvet.
Ehuru drottningens utseende talade emot hennes ord, fann Höppener sig likväl icke ega skäl till någon anmärkning.
— Läs vidare, Dalin, bad drottningen.
Dalin läste:
“Jag lemnar herrar riksens råd att hafva gjort dessa föreställningar uti bästa välmening samt trott sig derigenom fullgöra sin embetspligt, hvilket nu hörer till riksens ständers egen eftersyn; i det fallet har jag icke heller emot herrar riksens råd ringaste missnöje; men så måste de ock lemna mig, och jag beropar mig derutinnan på deras egna samveten, att jag aldrig veterligen handlat emot riksens frihet och fundamental-lag, min försäkran eller ständernes privilegier, utan alltid antagit de skäl, som jag funnit uti dem vara grundade. Jag gör mig således försäkrad, att riksens ständer med ömmaste trohet för mig och fäderneslandet nu söka att undanrödja alla sådana olycklige stötestenar för begges vår fägnad och sällhet. Jag betygar ännu på det dyraste, att riksens frihet samt hvarje svensk undersåtes rätt äro mig så helige och käre, att jag derföre gerna håller hvarje blodsdroppe ospard. Men riksens ständer behagade också med sin vanliga trohet och kärlek upptaga hvad jag nu icke utan svidande hjerta dem förklarar, nemligen: att jag icke efter denna stund med nöje kan föra riksens regering, innan de tydligen gifva mig tillkänna, huru de åstunda, att min höghet och mina rättigheter må utöfvas, oqvalde, utan min billiga suckan och utan ständig anledning till skiljaktigheter emellan mig och riksens råd, samt utan ringaste osäkerhet för ständernes frihet och välfärd nu och i framtiden. Så snart riksens ständer lemnat mig ett sådant rent och mig oförkränkande rättesnöre, kunna de göra sig försäkrade, att jag det med all konungslig huldhet verkställer, deras frihet och privilegier dess kraftigare vårdar, och således med glädje främjar hela fäderneslandets lycksalighet samt hvarje undersätes trygghet efter lag och laga stadgar.”
Dalin tystnade.
— Sluta här, inföll drottningen, sluta!
Drottningen hade icke hemtat sig, sedan hon återkom från biblioteket. Höppener, som noga bevakade hvarje hennes sinnesrörelse, såg att hon ej mera lika odeladt följde Dalins föredrag, att oron arbetade i hennes bröst, att hon allt emellanåt kastade fruktande och pröfvande blickar på dörren till marmorkabinettet.
— Ni har nu hört det väsentligaste, Höppener, anmärkte hon. Låt mig nu också höra er mening.
Uppmaningen tryckte kraftigt på. Saken låg nu äfven klar för honom, och svaret låg strax bredvid. Han kände sin pligt, men pligten var för honom äfven ett behof.
Med en skarpsinnig och hugstor mans hela djerfhet i sina tankar kastade han sig genast midt in i ämnet, sedan han ännu en gång med en hastigt granskande blick flugit öfver detsamma.
— Ers majestät, yttrade Höppener, jag är gerna med om hvarje stor sak och känner mig stark i samma mån, som den är vådlig. Jag har sett tillräckligt af våra herrar råd, för att önska dem allesammans att hänga i blåa band. I vår utländska politik kan man icke skönja så mycket förstånd hos dem, som ens dårhushjonet eger; ty dåren vet ändock alltid att stänga till stugdörren, då det stormar ute. Våra råd slogo i stället upp sin på vid gafvel: Finland blåste också bort, och vi hafva ensamt hans majestät konungen att personligen tacka derför, att Ryssland var nog dumt att återgifva oss det. Och inom landet — min gud — hvar skall man väl börja? Man säger att rikets ständer äro suveräna, att folket styr sig sjelft. Jag vill likväl ej uppoffra en daler för en suveränitet, sådan som vår. Se på riksdagsmannavalen: icke blott korruptionen, utan till och med våldet bestämmer dem[2]. Se på våra riksmöten, samma korruption, samma våld. Hvad äro väl de ofrälse stånden? Inom riksdagsrågången af några få bland dem utkorade gunstlingar vallade hjordar. Suveräniteten ligger endast hos adeln, knappast nog der, utan i rådskammaren, i sekreta-beredningen, kort och godt, hos några få höga familjer, som, under det de öfriga roa sig med att slåss om kunga-manteln, sjelfva gömma spiran bakom sin rygg. Ordet — det fria ordet — förr så mägtigt i Sverige — hvad är det nu? En stjernkammar-process för hvar och en, som vågar begagna sig deraf. Mitt fria hjerta, ers majestät, sväller af uppror, granskar jag våra magtegande. Ni sade nyss, att konungadömet var en slöja, betäckande en tom lögn; det är icke nog, ers majestät; konungamagten och tryckfriheten betäcka nemligen icke blott en lögn, utan anklagas till och med inför folket såsom farliga element — för — man skulle knappast kunna tro det, för sjelfva friheten.
Ju längre Höppener kom i sitt ämne, desto mera eldades han af det.
Af all styrelseform, fortfor han, kan jag blott rätt grundligt hata en enda: aristokratiens. Med konungamagtens prerogativ undertrycker den all medborgerlighet; med folkets och med frihetens hotar den konungamagten. I sin ställning emellan dem, hugger den liksom utaf trädet på midten, på det att kronan skall tyna bort utan rot, och roten ruttna bort utan krona. Der flere styra, föder deras inbördes nödvändiga skuggrädsla alltid ett fegt tyranni.
Höppener tystnade för ett ögonblick. Hans panna glänste af en sjelfständig mans stolta och fria känsla, hans ögon strålade af en dristig andes hänförelse.
Drottningen, hvars tankar, under det Dalin föredrog konungens skrifvelse, redan sväfvat bort till andra mål, kände sitt hjerta klappa under intrycket af Höppeners ord.
— Ers majestät vill vädja, fortfor Höppener, till riksståndens hjertan. Ett riksstånd, ers majestät, eger intet hjerta: det har endast intressen. Ni skall klappa på en port, som icke finnes, som blott er egen inbillning målat pá en mur. Ni må bulta sönder edra händer till blod, men muren skall icke öppna sig, icke röra sig. Det enda, ni kan, är att krossa ert hufvud emot den. Skilj emellan hvarje enskild man, ers majestät, och en korporation.
Orden föllo hotande och dystra; en ofrivillig rysning ilade genom drottningens lemmar.
— Jag förstår mig icke på ord, utan motsvarande handling, de äro figurer utan ben och senor. Handlingen är för ordet, hvad värjan är för handen. Vid pennan bör man lägga en pistol. Sådan är vår styrelse, ers majestät, sådan vår tryckfrihet, sådant vårt statsskick.
— Eders majestäts vädjande till ständerna skall endast förråda edra afsigter, utan att skjuta er fram en enda tum. Under vintern sätter man bjällror på hästarne. Det gör man, för att varna andra. I politiken bör man undvika bjällrorna. Ju flere sanningar, som för öfrigt uttalas i skrifvelsen, desto flere ljus tänder ers majestät blott i edra motståndares hufvuden. För min del skulle jag önska att kunna släcka hvarenda dank der. Sanningen, ers majestät, är guds härliga vilja på jorden. Ingen kan göra för mycket, för att plugga den i menniskorna, vare sig att de sitta i rådskammaren eller kneka fram i gränderna. Men för att tänka så, får man, som jag, icke tillhöra något parti. För partierna finnes ingen fruktansvärdare fiende — än sanningen. De egna fördelarne äro för dem den heliga sanningens guldkalf, omkring hvilken de evigt dansa. Om Olof Trätälja vädjat till klippornas och skogarnas hjertan och hederskänsla, så hade han aldrig kommit ur fläcken; men han förstod sin konst — och använde sådana vapen, som klipporna och skogarna förstodo — och han blef landets förste vägrödjare. Till gud, ers majestät, må ni vädja och äfven bedja; men menniskorna måste ni öfvertyga, hvar och en på sitt sätt. Historien bevisar oss att magten aldrig på hjertats väg gifvit vika. Emot magt måste man uppställa magt: för att blifva förstådd, måste man tala samma språk. I råds-salen må vishet mäta sig med vishet, i kriget handling med handling; och ni, ers majestät, ni behöfver båda delarne: vishet utan dristig handling skall blott ännu mera reta partierna emot er; handling utan vishet deremot skall fullkomligt tillintetgöra er. Jag afstyrker denna skrifvelse till ständerna.
Höppener teg åter stilla, han syntes öfverlägga med sig sjelf, liksom han ännu hade något att tillägga.
Drottningen betraktade Höppener med en stirrande, fruktande blick. Hon syntes nästan rädd för mannen.
Dalin blickade rätt framför sig.
— Ni sätter förtroende till upplysningen, Dalin, återtog efter en stund Höppener. Äfven jag gör det. Men under närvarande förhållanden är upplysningen inom vårt land endast att anse som en nattlampa, antingen i ett sofrum eller också i ett fängelse.
Höppener tycktes icke hafva något mera att tillägga; men hastigt vände han sig emot drottningen.
— I ett enda fall, ers majesät, kunde denna skrifvelse dock gagna er.
— I hvilket, Höppener, säg i hvilket?
— På samma sätt, ers majestät, som Pandoras ask.
Lifliga toner af den harmonimusik, som åtföljt den kungliga båtfärden utåt Mälaren, hade under den senare delen af samtalet nått fram.
Slupen hade återkommit och lade till vid slottsbryggan.
Ännu sedan Dalin och Höppener aflägsnat sig, satt
drottningen qvar på sin plats.
Mägtigt hade deras ord ingripit i hennes själ, framförallt Höppeners. De råd, han gifvit, inneburo äfven utsigter för framtiden, visserligen icke nya för hennes själ, men mera bestämmande, mera afgörande.
Enligt hans åsigt, skulle hon nu vara inne på en origtig väg. Var hon det verkligen eller ej? Besvarandet af frågan öfversteg måhända hennes skarpsinnighet, kanske ännu mera hennes erfarenhet. I detta ögonblick kände hon lifligare än någonsin att hon endast var en svag qvinna.
På en gång vände hon sig likväl om emot marmorkabinettets dörr.
Med ett kallt ansigte betraktade hon den.
I den sinnesstämning, hvari hon befann sig, behöfde hon något yttre föremål att fästa sig vid.
Ju längre hon betraktade dörren, desto mera vidgade sig den gnista af förtrytelse, som brann i hennes blick.
— Vid himmelen, mumlade hon slutligen, jag skall veta att straffa!
Med fasta steg tog hon vägen åt dörren.
Drottningen hade sökt att med så mycken försigtighet, som det för henne var möjligt, spinna trådarne till sitt förehafvande, emedan hon allt för väl visste, att motpartiets kabaler icke skulle, derest detsamma för tidigt upptäcktes, underlåta någonting, för att omintetgöra verkan deraf.
Visserligen låg i detsamma ingenting synbart hotande samhällsfördraget; men åtgärden innebar icke dess mindre första steget till en förändring, som hon hoppades skulle i sina följder blifva så betydlig, som möjligt.
Väl hade hon icke låtit förvilla sig af den dåraktiga föreställningen, att i egentlig mening öfverrumpla rikets ständer, men hon hade icke heller förbisett fördelen af det första lifliga intryck, som borde framkallas af en icke förut anad handling. Af detta intryck lofvade hon sig icke heller så litet, allra helst som hon beredde sig att från många håll och med många händer bearbeta det.
Ehuru hon inför Höppener och Dalin beherskade sig vid upptäckten att en okänd person lyssnat till deras samtal, var hon dock i icke ringa mån upprörd af oro, för att icke säga af förtrytelse.
När drottningen inträdde i marmor-kabinettet, stod Clara lutad mot fönsterposten, med ansigtet gömdt i sina händer.
Drottningen, som stannat ett stycke ifrån henne, betraktade henne med en dyster blick.
— Tag bort händerna från ditt ansigte, befalde hon. Se upp!
Sedan Clara fått andas fritt ut, flydde alla hennes qval bort, utom ett enda, förebråelsen öfver att befinna sig på ett ställe, som blottstälde såväl hennes vän, som henne sjelf. Huru häftigt klappade också icke hennes hjerta, när drottningens ovilja nu föll ned på henne! Ännu kom hon så väl ihåg allt, hvad Amanda sagt henne om drottningens stränghet. Tusende olika tankar korsade sig genom hennes själ. Erfarenhetens sorger hafva ingenting jemförligt med oerfarenhetens; de förra hafva sina gränser i förståndet, de senare äro gränslösa, som hjertat.
Hårda och kalla framträngde till Claras öron drottningens ord, och medvetslöst sänkte hon sina händer.
Stora och klara tårar droppade ned utför hennes kinder, och den blick, som hon lyfte upp, lyste så bedjande, så ångerfull, så innerlig.
Tåren är en perla i vårt hjertas snäcka. Är den äkta, så skimrar den af guddomlig glans och lockar gerna fram en tår i vårt eget öga.
Clara hade mött elden i drottningens blick, och hon sänkte sin åter till jorden. Aldrig hade den bönfallande ångern kunnat framstå renare och mildare. Huru rörande var hon icke, huru djupt anslog hon icke! Man kunde icke ett enda ögonblick misstaga sig om henne. Skriften i hennes anletsdrag var skrifven liksom af oskulden sjelf.
Det ädla sinnets vrede varar icke längre, än till dess man vädjar till det ädla deri.
Inför drottningen visade sig Clara såsom en uppslagen bönbok. Hvarje ord deri trängde fram till hennes hjerta.
Drottningen hade också redan glömt alla sina misstankar, hennes vrede hade försvunnit. Hjertat var eröfradt.
Hvilket bröstharnesk smälter icke bort för trollstafven af en sann och oskuldsfull blick?
Men icke desto mindre förblef drottningen i hela sitt yttre lika hård och kall. Hon ville knappast erkänna inför sig sjelf, att hon var besegrad.
— Hvad har du gjort här? frågade hon. Hvem är du?
Drottningens ord bäfvade så besynnerligt genom Claras bröst.
Icke bekant med något annat rättesnöre för sitt sätt, än det, som hennes hjerta ingaf, icke lydande någon annan stämma, än den naturliga känslans, lyfte hon sina händer upp emot drottningen, knäppande dem tillhopa.
— Förlåt mig, bad hon, förlåt mig!
— I hvad afsigt befinner du dig här?
— Ack, min gud, i ingen.
— Huru har du då kommit hit?
Skulle hon förråda Amanda eller narras för drottningen? Till hvarken det ena eller det andra var hon i stånd, och hon sjönk ned på sina knän.
— Förlåt äfven henne, bad hon. Vi hade icke sett hvarandra på så många år, och så möttes vi på borggården, och som hon trodde att det skulle roa mig att se slottet, och de kungliga voro ute, så bad hon mig följa sig.
Det finnes således ändock en främmande hand med i det här, anmärkte drottningen för sig sjelf, och detta förtröt henne.
— Hvem är då denna din vän?
— Förlåter ers majestät henne?
— Svara mig, hvem är hon?
— Clara hviskade Amandas namn med knappt hörbar stämma.
En ofrivillig ryckning ilade genom drottningens anletsdrag. En stunds tystnad följde. Drottningen trodde sig hafva upptäckt en molnfläck, som gaf anledning till betänkligheter.
— Jag skall strängt undersöka dina uppgifter, yttrade drottningen; du måste stanna qvar här.
Clara började blifva rädd.
— Ack, ers majestät, det är omöjligt — alldeles omöjligt. Om jag icke kommer hem i afton, så skall mamma bli ond, så förskräckligt ond på mig; och för öfrigt …
Drottningen hade redan insett att hon hade ett barn framför sig, men bibehöll icke dess mindre orubbligt sin yttre kalla, höghet.
— För öfrigt …
— Och för öfrigt går säkert min bror nu och söker mig der nere på borggården.
— Din bror?
Clara hade kommit att kasta en blick ut genom fönstret och dervid upptäckt Daniel nere vid kajen.
— Der sitter han, ers majestät, der!
— Jag skall kalla honom hit. Vänta mig här.
Drottningen aflägsnade sig.
Vi lemnade Daniel, ledsagad till slottet af pagen.
Daniel följde denne, icke utan oro och undran öfver hvad som kunnat hända hans syster, efter han på detta sätt nu fördes till henne.
Vid det första steg, som han tog inom slottets murar, kände han sig så underlig till mods. Allt, hvad han såg omkring sig, var så ovanligt, att han skyggade tillbaka. Hvarje ansigte, han mötte, föreföll honom så oförklarligt och hemlighetsfullt. Han önskade sig åter ute under den fria, klara himmelen, för att få andas ut.
Pagen öppnade emellertid en dörr och sköt honom in: han befann sig i biblioteket.
Det föreföll honom nära nog, som hade han blifvit inskjuten i en afgrund.
- ↑ Höppeners porträtt lärer aldrig blifvit utgifvet i gravyr eller i olja måladt: men i den s. k. Nescherska porträttsamlingen å kongl. biblioteket finnes ett i blyerts. Detta konstnärligt utförda porträtt har påtagligen varit ämnadt att tjena till förebild för någon gravör, hvilket synes af den utaf Gustavus Lithou författade, under porträttet befintliga inskriftens tvenne första rader, som lyda:
“Cernitur artifici sculptus sie Hoeppener in rere,
Vir Juvenis genio judicioque valens.”Höppener framställes här i blomman af sin ålder, omkring 25 år, full af ungdom och lefnadsmod, stående under kupolen i en praktfull pelarsal och klädd i en elegant, rik hofdrägt. Hvilande venstra handen på en med ordnar öfversållad glob pekar han med den högra på en, uti en uppslagen bok, strålande stjerna. Boken uppbäres, tillika med en lagerkrans, af en bevingad genius.
Är porträttet troget, så var H. af naturen lika rikt utrustad till sitt yttre, som inre: det något långlagda, likväl skönt formade ansigtet är ädelt och själfullt; ur den öppna blicken talar ett mildt allvar, paradt med ett visst tycke af “Begeisterung”; den höga och rena pannan bär snillets pregel, det uppåtstrukna håret är tätt ofvan öronen prydligt friseradt, näsan fin och välformad; munnen skulle en blåstrumpa kalla förtjusande.Af Lithou nämnes Höppener såsom den der hade hunnit Daphne. Höppener blef magister 1750 och Lithou dog 1753; alltså måste porträttet vara ritadt 1750-1753.
- ↑ Tidningarna från den tiden omnämna bland annat ett sådant i Skeninge.