Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 4

←  Biblioteket

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad Hofvet

Lagmannen Erik Wrangel  →

FJERDE KAPITLET.
Hofvet.

Sedan hofvet återkommit från det glada båt-partiet, församlade det sig i öfversta våningen, i de så kallade samtalsrummen.

För att inträda uti dem, måste man passera drabantsalen. I grupper samtalade här med hvarandra flere lif-drabanter, bland hvilka vi må nämna korporalarne, friherre Carl Wrangel, Nils Ludvig Svedenstjerna och Carl Hermelin samt vice korporalen Phannel Gestrin. Här såg man äfven hof-fäktmästaren Porath, page-hofmästaren Severin Bredha med flere.

Under sommarens lopp hade en händelse tilldragit sig, som icke allenast utgjorde en slutsumma af hofvets och senatens alla hitintills mot hvarandra förda strider, utan äfven gaf uppslaget till nya.

Från uräldsta tider har talfriheten tillhört svenska folket, såsom en medfödd rättighet. Den fria tanken och det fria ordet växte hos oss städse upp jemte hvarandra, såsom tvenne trofasta tvillingbröder, alltid beredde att i första handen värna samhällets frihet i stort. Men en häfdvunnen rättighet, som till och med den oinskränktaste konungamagt ej vågat angripa, skulle dock kränkas under den såkallade frihetstiden.

Allt efter som svalget vidgade sig emellan hofvet och senaten, gaf det förra luft åt sin ovilja i anmärkningar och infall, i epigram och satirer, hvaröfver den senare deremot kände sig öfvermåttan förtörnad.

Lustbarheterna vid hofvet voro redan 1752 icke utan sådana det fria ordets fyrverkeripjeser.

Riksråden, ej mindre skuggrädda för bevakandet af sin magt, än svaga till följd af sin skuggrädsla, befarade en sammansvärjning bakom hvarje infall.

Begäret att tilldraga sig de stormägtiges välbevågna uppmärksamhet underlät icke heller att allt efter egna fördelar utlägga hvarje skämt.

Drottningens födelsedag inföll den 24 Juli.

Bland många fester, som firades till hennes ära, väckte likväl framförallt ett tal, som pagernes hofmästare, Jacob Ichsell, dagen derpå eller den 25 höll å riddarhus-salen, det största uppseende.

Sedan talaren i ett kort sammandrag ur vår egen historia visat, huru medeltidens mångstyrelse fört fäderneslandet sin undergång till mötes, intill dess Gustaf I återgaf styrelsen enhet och derigenom räddade det, öfvergick han till den bestående regeringsformen, under den förklaring, att den, ehuru “visligen” inrättad, dock icke tillade ständerna myndighet att fråntaga konungen någon “dess minsta tillhörighet”.

Vidare fortfor han:

“Om någon skulle våga utgifva, att skyldig vördnad för öfverheten vore stridande mot vår frihet; om någon genom arga omdömen skulle våga sätta öfverheten i den olyckliga belägenhet, att icke få eller kunna hafva någon upprigtig och trogen tjenare; om någon skulle angripa undersåtarne, derför att deras ära, redlighet och rena uppförande vunnit konungens förtroende; om någon skulle vara så djerf, att af sjelftagen myndighet föreskrifva hvad lefnadsart hans öfverhet inom sin borg föra skall; om någon skulle våga tadla dess tidsfördrif; om något afgrundsfoster ville genom nedriga slutsatser sätta elak färg på öfverhetens mildhets-, nådes- och kärleks-prof, då vår dyra öfverhet låter sina undersåtar uti sitt eget höga sällskap pröfva samma nåd; borde densamma vänta hvad allmagten fordom verkstält och uti 4 Mosis boks 16 kap. tecknadt finnes.”

Att talaren i dessa hänsyftningar icke origtigt tecknat konungafamiljens ställning, betygas allra bäst af det oväsen, hans framställning föranledde.

Rikets råd kände sig icke starkare, än att de anbefalde Justitiekanslers-embetet att infordra talet, hvarefter Justitiekansleren, sedan kollegium funnit det fullt af förtydningar af regeringsformen och orådligt att trycka, öfverlemnade det till advokatfiskals-embetet, för att dervid lägga handen efter “målets ömma och granlaga beskaffenhet”.

I stället att härigenom förminska hofvets förbittring, mångdubblades den.

Vi hafva redan erfarit drottningens afsigt att till de snart sammanträdande ständerna framlägga ett slags anklagelse-skrift emot riksråden, hvilken i icke obetydlig mån ljuder såsom ett eko af Ichsells tal.

Riksråden tvekade icke heller att bemöta hofvet med småaktiga skaplynnens hela snarstuckna förtrytelse. Ju obetydligare frågorna voro, desto mera hemföll sjelfva striden under de personliga lidelserna, hvilka i sin ordning kastade nytt bränsle på vådelden, utan att de egde motsvarande förmåga att släcka den.

Hofvet och senaten voro redan tvenne oförsonliga läger, som å båda sidor sökte att förstärka sig, öfvertygade hvart och ett att ett öppet utbrott af fiendtlighet hvarje ögonblick hotade.

De samtalande grupperna i drabantsalen kastade också ord omkring sig. vittnande om det tänkesätt, som lifvade dem. Alla de statens tjenstemän, hvilkas tillgifvenhet för rådsherrarne var känd, fingo sina hugg, skarpa, som om de fallit från en äkta drabantklinga.

Skrattande och skämtande, passerade härunder flera af hofvets damer och kavaljerer genom salen in i de inre rummen.

Det var en brokig och grann ström, ständigt vexlande för ögat.

— Tyst, mine herrar, ljöd på en gång en hes röst genom salen, tyst, mine herrar, tyst!

Den skrofliga och hesa stämman samt det befallande utropet drogo allas blickar åt det håll, hvarifrån rösten kom.

Föremålet var i sanning icke heller intagande. Till hälften bortskymdt af de nedfallande, tjocka fönstergardinerna, syntes ett lurfvigt, grått hufvud skjuta fram, på hvars breda, redan fårade panna, så mycken tjurskallighet hvilade, som det hvilade trotsande hån i hans djupt liggande, eljest lika gråa ögon, och hånlöje på de grofva, råa läpparne. Det fans någonting olycksbådande och utmanande, djerft och egendomligt hos denne man, någonting på en gång djupsinnigt och dumt forskande, löjligt och allvarsamt, slugt och slätt. De gråa buskiga ögonbrynen voro på ett undransvärdt sätt rörliga; ibland drog han dem ned, ibland sköt han dem upp, och än hotande eller hånande, än granskande eller lurande, rullade ögat derunder. Hvarje egendomlig personlighet är omgifven af någonting oförklarligt. Hvem kunde också förklara denne man? Ibland den massa af besynnerligheter, hvarmed hans förstånd ständigt tycktes arbeta, var det icke lätt att veta, hvarifrån detta förstånd stundom kom, och hvarthän det syftade.

Sådan var Börje Philip Schecta, en humorist för sin tid, ett slags rof-fågel vid stranden af det utaf stormens yttersta vingspets redan upprörda samhällshafvet.

— Man talar med beundran, mine herrar, fortfor Schecta med samma hesa och skrofliga stämma, om de rika tillgångarne i våra jerngrufvor.

Alla hade tystnat, och man betraktade Schecta, utan att förstå ett enda ord. Yttrandet saknade också allt sammanhang med hvad som tilldrog sig omkring dem.

— Men alla falu-verkens malmstreck sjunka till en pris snus, fortfor Schecta, mot jernhaltigheten i edra ord.

Schecta drog ned de buskiga ögonbrynen, och hans kalla ögon kastade liksom eldgnistor genom rummet.

— Hvart och ett af edra ord, tillade han derefter, är så malmrikt, att våra herrar råd deraf skulle kunna smida en bödels-yxa át edra halsar. Akten er i tid!

Schecta drog åter ögonbrynen upp, och blicken var så slö, som glansen från en tennbit.

— Veten I, mine herrar, frågade han, hvarföre edra hufvuden äro runda?

Man sorlade omkring honom, utan att besvara honom, man ville höra hans egen förklaring.

— Kommer sig deraf, fortfor han, att hufvudet egentligen är blott en punkt ofvanpå axlarna. Alla meningar måste hafva en punkt.

Åter blef en djup tystnad. Endast Schecta fortsatte.

— Veten I, hvarföre ni fått en dubbel tandrad framför tungan? Det är af samma orsak, som man inspärrar en majestätsförbrytare eller riksförrädare inom jerngaller. Visligt, ganska visligt! Men icke nog dermed. Tandraden är också dubbel derför, att man sjelf skall kunna bita af sig tungan, derest den pladdrar för mycket.

Ännu hade ingen förstått anledningen till hans prat, och man betraktade honom endast förundrad och frågande.

— Sen hit ut genom fönstret, talade han med sin mest olycksbådande min, sen hit!

Alla hastade till fönstret.

Tvenne praktfulla ekipage, kommande från hufvudstaden, rullade i detsamma in på borggården. Ljudet af hjulens rasslande nådde redan fram. Af det stolta spannets ädla hållning, af remtygens rikedom, som, tyglande de ystra springarne, väl kunde kallas gyllene bojor, af betjeningens rika beklädnad, äfvensom af de prunkande vapnen å vagnarnes dörrar, förstod man lätt att de män, som så färdades fram, måste tillhöra landets, ännu den tiden, så kallade store.

I den första vagnen åkte riksråden grefve Tessin och baron Palmstjerna; i den andra riksrådet Ehrenpreutz och löjtnanten vid lif-gardet grefve Creutz.

Midt emot desse satt en tredje person.

Schecta hade varnat de öfrige, men iakttog icke varningen sjelf. Liksom vägvisaren — visade han vägen — men gick den icke.

— Två fenomen, ett solsken i April och en åsknatt i September, anmärkte han, två entomologer, af hvilka den ene fångar fjärilar och den andre träder upp dem på nålen, två masker, en maskerad-mask och en jern-mask.

Lefvande och frisk stolthet strålade från Tessins panna; en ogenomtränglig och dyster natt hvilade öfver Palmstjernas. Det ljus, som gjorde Tessin till en af sin tids snillrikaste män, spred glans öfver hans anletsdrag; ingen enda stråle bröt deremot fram ur Palmstjernas inre, besjälande och lifvande hans yttre. Båda två voro de aristokrater, ehuruväl man skulle kunna säga att den ene var en aristokratisk blomsterväxt, med en kalk, färgrik och doftande, lyftande sig uppåt mot stjernorna, men vissnande och förgänglig, hvaremot den andre var en dess mörka rot, gräfvande sig med outtröttlig kraft fram i djupet.

Tessin har åt historien öfverlemnat ett stort och lysande namn. I hofvets hemligheter, i senatens rådslag och i det politiska intrigspelet herskade länge hans mägtiga inflytande. Hos honom älskade ärelystnaden att kläda sig i fosterländsk prakt. Slösande och praktlysten, var han den förste, som hos oss införde främmande och vekliga njutningar och nöjen. Han var den förste, hvilken, såsom Gustaf III:s ungdoms-ledare, utsådde i hans själ frön i denna rigting; den förste äfven, som invigde honom i den lefnadssättets machiavellism, hvilken vi kalla förställningskonst.

Palmstjerna går deremot såsom en mörk skugga genom denna tids politiska drama; kallades han den svenske Cato, så var han mindre Uticensis, än republikanen Brutus, som kunde slagta sin egen son^[1]. Sträng ända till stupstocken, oblidkelig som ett af Venedigs tiomannaråd fälde han hellre än han friade i de blodsdomstolar, der hans ord ljöd.

“Förföljelser drifvas af honom till sin höjd”, berättar en hans samtida; “utan att vara egennyttig, förskaffade han sig vänner med partipenningarne. Värst af allt var, att han underhöll spioner, släta och gemena personager, som uppletade de oskyldigaste gerningar och gjorde dem criminella. Ingen kontradiktion täldes, allt skulle svedas^[2]”.

Schecta sparade icke heller Ehrenpreutz och Creutz.

— Visheten, yttrade han om den förre, har aldrig vandrat i förträffligare puderkappa, än i det der torra skinnet. Han skulle dö af afund, om kamraterna hade ett enda damkorn mer i sin peruk än han. Ännu har ingen förmått att ragusera de två orden “ja” och “nej” på så många olika sätt i vältalighetens kokgryta, som han. När han drager ned nattmössan öfver hufvudet, blir det mörkt på jorden; och det dagas icke förr än han åter tager af sig den. Att vara skicklig af oförmögenhet är obestridligt en stor skicklighet. Lefve Ehrenpreutz, mine herrar! När han dör …

Schecta hann icke längre.

— Fy, Schecta, afbröt honom en röst från dörren. Fy skäms, min herre!

Skrattande och nyfikna, hade de närvarande omgifvit Schecta, lyssnande till de emot riksråden af honom aflossade skrotskotten. Men med en trollflöjts klara ton ljöd anmärkningen från dörren, kretsen öppnade sig på en gång och framför dem stod en jungfrulig gestalt, i vårens skönaste och mildaste fägring.

Då man betraktade hennes lätta, blonda, silkesmjuka lockar, icke nedtyngda af tidens mode, och då man blickade in i hennes ljufva, svärmiska, mörkblå ögon, kunde man tro att hon smygt sig ur naturens händer, en morgonstund, ännu endast sammansatt af ljus och blomsterdoft.

En skalds första kärlek drömmer icke en mera intagande ungdomsdröm.

Men i detta ögonblick brann en högre purpur på den blyga flickans kinder; det genom hjertat, snabbt som vinden, ilande missnöjet kastade rosor bakom sig.

Med ädel stolthet uppbar hon sitt hufvud. Det låg någonting förtrollande i denna stolthet.

Läsaren torde redan hafva anat, hvem hon är. Hon är nemligen ingen annan, än samma ljufva varelse, som, utan att sjelf veta derom, förbryllat hufvudet på vår unge vän, Daniel Schedvin, och vid hvars anblick Puke trodde sig erfara, huru jord och himmel sjönko tillhopa i hans bröst.

— Ni glömmer, kapten, tilltalade hon Schecta, att riksrådet Ehrenpreutz är min morbror.

— Edra argument äro oemotståndliga, min fröken, svarade Schecta. När ni kastar er på samma vågskål, som han, då böjer till och med gamle Schecta sitt knä.

— Skona då äfven min bror, kapten; han kommer också der.

Schecta återtog hela sitt allvar.

— Ni är grym, fröken Creutz, anmärkte han.

— Huru? Grym?

— Hvad jag öfverlagt i många år, yttrade Demosthenes, och jag instämmer nu med honom, det förstör en qvinna på ett ögonblick.

Ånyo sjönko Schectas ögonbryn ned, nästan på ett sätt, som vitnade om enfald.

---

De tvenne ekipagen hade under tiden nalkats slottet allt mer och mer. Högvakten hade gått under gevär och gjort honnör. På en gång stannade hästarne, liksom tyglade stormvindar. Man var redan framme vid portalen.

Nedstigne ur åkdonen, vände sig riksråden emot hvarandra.

Allvarliga och mörka, iakttogo de en stund oviss tystnad.

— Nåväl, mine herrar, yttrade Ehrenpreutz, låtom oss begifva oss upp.

— Jag bekänner, anmärkte Tessin, återhållande honom, att det embete jag bekläder fyller mig i denna stund med oro; det är det förnämsta i riket, men också det sämsta. Kabaler möta oss från alla håll: obenägenhet från konungen, misstroende från menigheten. Skola vi lyckas att hitta en ariadnetråd, ledande ur den labyrint af intriger, som ryktet säger nu förehafvas här, låtom oss då handla försigtigt.

Palmstjerna gaf noga akt på Tessins ord. Ehrenpreutz nickade bifall.

— Begif er, grefve Creutz, inföll Palmstjerna, till högvakten. Tag fullständig kännedom om allt, som passerat här. Hör framför allt efter om några vid hofvet icke vanligtvis sedda personer visat sig. Ni känner att man vill veta, det Höppemer varit här.

Creutz hastade bort.

— Utan stöd, fortfor Tessin, hvarken från konungens eller menighetens sida, måste embetet antingen …

— Antingen, anmärkte Palmstjerna.

— Antingen, fortsatte Tessin, upphöra …

Palmstjernas panna lade sig i mörka veck. Ehrenpreutz rynkade ögonbrynen.

— Eller, afslutade Tessin sin mening, den tid komma, då de, som bekläda embetet, icke behöfva anlita någondera^[3].

De togo några steg emot slottstrappan.

— Ett ord, mine herrar, yttrade Palmstjerna och fattade Tessin i armen.

De stannade åter.

— Låtom oss icke förglömma att ihärdigt fästa vår uppmärksamhet på drottningen: jag känner henne — hon skall snart förlora tålamodet. En stadig och ihärdig blick pröfvar det.

De gingo vidare.

Inkomna i vestibulen, emottogos de af en hofman, som ledsagade dem upp.

---

Underrättelsen om riksrådens besök jagade bort det naturliga behag, som sällskapslifvet gemenligen egde vid detta hof, hvars skaplynne öfvervägande besjälades af en flägt utaf Adolf Fredriks vänliga och goda hjerta och af en stråle utaf Lovisa Ulrikas lifliga, aldrig hvilande själsrörlighet.

Konungen, som, efter utflykten på Mälaren, hoppats att kunna slita sig lös ifrån sin omgifning och få egna en stund åt sitt favorit-nöje, den kära svarfstolen, begaf sig, vid underrättelsen om riksrådens annalkande, genast till mottagningsrummen.

Han hade trott att der finna sin gemål, vid hvars arm — för att icke säga förstånd — han var van att, i riksrådens närvaro, stödja sig, och erfor en icke obetydlig känsla af förlägenhet, då han saknade henne. Hans närmaste omgifning var emellertid allt för väl bekant med förhållandena inom konungafamiljen, för att icke genast uppsöka drottningen. Man fann henne i biblioteket, och, utan att yttra ett enda ord, lemnade hon Clara och hastade till konungens sida.

De trenne riksrådens oväntade ankomst ingaf nästan samma känsla, som anblicken på en klar himmel af uppstigande åskmoln. Utan att hofvet ännu intagit en verklig fiendtlig ställning emot den bestående ordningen, erfor man likväl någonting, som ingaf fruktan. Betraktade man den lefvande och rörliga taflan närmare, visade det sig, som om hvar och en sökte uppbjuda hela sin förmåga, i afsigt att dölja det allmänna bryderiet, ehuru man derigenom endast ännu mera förrådde det.

Utan någon särskild befallning ordnade man spelborden såsom en förträfflig tillflykt från egna tankar.

Vid drottningens inträdande återfick dock allt sitt vanliga fria och friska lif.

Ännu i sina tankar sysselsatt med vigtiga angelägenheter, fann hon det så mycket nödvändigare att vända dem åt andra håll.

— Behagar ers majestät, yttrade hon, ett parti — grefve Brahe — och ni, fru grefvinna — ett parti med konungen?

Konungen andades lättare — han fick någonting att göra — och i och med detsamma äfven någonting bättre att tänka på än på riksråden, dessa, efter hans uppfattning, inkräktare på hans eget område.

Drottningen tog plats i det yttre samtalsrummet. Hvilande antingen i en ottoman eller på en tron, var hon alltid lika mycket drottning. Snillet lägger aldrig bort sin krona. Lysande, som ett furstligt purpurbräm, var också den krets, som omgaf henne. Bland de rådsherrar, som hon väntade, hade man äfven nämnt Tessin, och bland dem alla fans ingen, emot hvilken hon hyste en bittrare känsla. Hans blotta namn var som en såg, hvilken sargade djupt hennes hjerta. Under falaskan af ljufva minnen och slocknade förhoppningar glimmar hatets gnista lätt upp. Tessin hade under den tid, då drottningen var kronprinsessa, varit hennes chevalier sans peur et sans reproche. Med den språkets rikedom och tankens eldiga lif, hvaraf geniet alltid är mägtigt, ej mindre än med det handlingens obesvärade behag, som är medfödt hos den verklige hofmannen, omgaf han henne då, icke såsom en tjenare, utan snarare såsom en tillbedjare. Från denna period finnas ännu qvar bref, vexlade dem emellan, än lifvade af ett angenämt skämts hela lifliga och sprittande behag, än eldade af sann aktning, upprigtighet och förtroende. Lovisa Ulrika synes också hafva på honom byggt förhoppningar, ingående i hennes redan den tiden hysta afsigter för vinnandet af en utvidgad konungamagt; ehuru, såsom motsats dertill, det nästan vill tyckas att Tessin egentligen aldrig haft för ändamål att begagna hofvet — och den gunst, till hvilken han der friade — annat än såsom medel för vinnandet af en ännu högre magt. I det ögonblick, då tronen också öppnade sin lysande framtid för Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, och de väntade sig att skörda frukten af Tessins hängifvenhet, intog han i stället en bekämpande ställning, under det att han allt mer och mer öfvergick på senatens sida, lånande den sin vältalighet emot konunga-familjens beräkningar, intill dess han slutligen, 1754, fullkomligt öfvergaf sin tvetydiga och sväfvande ställning samt öppet bröt med hofvet.

Icke blott såsom drottning, utan äfven såsom qvinna, sårades Lovisa Ulrika af detta handlingssätt. Tessin hade fått fritt blicka in i hennes tankar, fått se sig om till och med i hennes känslors verld, och med nyckeln till hennes själs och hjertas innersta hemligheter hade han gått öfver till ett motsatt, ett mot henne fiendtligt parti. Hon trodde icke blott, hon kände att hon var förrådd.

Det var denne man, som nu nalkades, och hon erfor på en och samma gång hat och fruktan.

— Ah, grefve Hård, anmärkte drottningen, huru tankfull! Ni, min grefve, som icke fruktade marskalken af Sachsen, kan väl icke förskräckas för våra rådsherrar?

Drottningen kastade sig öfver det första ämne, som föll henne in.

Hård, på hvilken allas blickar nu fäste sig, såg sig omkring, under det att ett gladt småleende gaf lif åt hans ansigte.

— Säg mig, grefve, hvad tänkte ni på?

— Vågar jag säga det, ers majestät? Jag tänkte på …

Han tystnade, utan att fullända meningen.

Men detta dröjsmål tilldrog honom blott ännu mer hofkretsens nyfikenhet. Den stråle, som lekte i hans ögon, tycktes nästan äfven antyda en liten beräkning att nu vinna uppmärksamhet.

— Nåväl, ni tänkte på?

— På mina äfventyr, ers majestät, under det jag tjenade i generalstaternas armé.

Småleendet spred sig vid detta svar öfver allas ansigten, med undantag af grefvinnans, som i stället blickade frågande upp, nästan smått förebrående.

— Det var ett äfventyr, fortsatte Hård, utan att låtsa märka Hedvigs missnöjda bryderi, hvilket jag desto hellre i dag kommit att erinra mig, som jag för en kort stund sedan återsåg en af de förnämsta hjeltarne deri.

— Verkligen? Här på Drottningholm?

— Kriget knyter starka vänskapsband, ers majestät, och man återser icke en krigskamrat, med hvilken man i samma led trotsat döden, utan att hjertat klappar en smula eldigare. Jag tryckte honom nyss i mina armar.

— Han är utländing, gissar jag.

— Han är svensk, ers majestät, en bottenärlig, god svensk, allvarlig och redlig till sina tänkesätt, trofast och varm till sitt hjerta, manlig och öppen till sin karakter. Olyckor och motgångar förföljde honom inom fäderneslandet, och han lemnade det samt tog tjenst i Holland vid ett artilleriregemente. Kunskaper och tapperhet tilldrogo honom snart uppmärksamhet, och han vann hvarje sin befordran på slagfältet.

— Men, min gud, bäste grefve, inföll drottningen med väckt deltagande, hvem är väl då denne man, som ni ställer så högt?

— Hans namn är Puke, ers majestät, ett ofrälse namn, om ni så behagar, men som icke dess mindre innehafves af en verklig ädling i handlingar och tänkesätt.

Fröken Creutz befann sig äfven der. Ehuru hennes hjerta redan ifrån de första ord, som grefve Hård yttrade, anade hvem det var, som bifallet gälde, spred sig dock oemotståndligt en hög purpur öfver anletsdragen vid ljudet af hans namn. Detta namn lefde i hennes hjerta, och blodet derinom lifvade på en gång alla hennes ådror.

— Marskalken af Sachsen, fortfor Hård, lade sitt högqvarter en dagsmarch ifrån Brüssel. Furst von Waldeck hade uppdragit åt mig försvaret af en vigtig, emot fienden utskjutande förpost. En dag anryckte en fransysk truppstyrka. Befälhafvaren afsände en rekognosceringstrupp af omkring femtio man. Jag mötte den. Bland officerarne vid min afdelning befann sig dä äfven Puke. När fienden såg mig anrycka, låtsade den vika. Jag gaf då Puke befallning att förfölja med en lika styrka, under det jag lät tvenne andra afdelningar framrycka på sidorna, till höger och venster. Jag förblef vid reserven. Puke hade mottagit sitt uppdrag med en god soldats stolta glädje och kastade sig öfver fienden med eld och kraft. Det var icke hans första lärospån, det märktes väl. Fransmännen mötte honom manligt, men jag ville ej beröfva Puke något af fäktningens ära, och jag lät dem hällas. De framryckta sidotruppperna kunde för öfrigt alltid i tid understödja honom. Men han behöfde det icke. Det var en verklig hjelte-dust emellan tappre män. Men — hvad hände?

Hårds berättelse fängslade åhörarne. Drottningen följde den med synbar hängifvenhet.

— Hvad hände upprepade hon.

— I det ögonblick, ers majestät, då striden upprullade sin blodigaste tafla, då soldat kämpade mot soldat, klinga mot klinga, bröst mot bröst, öga mot öga — hör jag ett utrop — ser jag den fiendtlige befälhafvaren och Puke kasta bort sina vapen, skynda emot hvarandra och störta i hvarandras armar.

— Hvad vill det säga?

— Förvånad öfver händelsen, ilade jag fram. Orsaken var följande: Puke och den fiendtlige befälhafvaren hade under striden igenkänt hvarandra såsom gamla vänner, och — glömmande ögonblickets fara och att striden gick lös på alla sidor — hastade de i hvarandras famn. De båda raske dårarne lågo ännu så, då jag framkom, och soldaterne betraktade tilldragelsen med gladt deltagande.

— Puke intresserar mig, Hård.

— Men nu uppstod den frågan, ers majestät, återtog Hård, hvilken som egentligen var fånge.

— Fånge?

— Naturligtvis. Befälhafvarne sjelfve hade ju fängslat hvarandra i och förmedelst sina egna famntag.

— Ah!

— Jag anmodade de fransyske officerarne att efterskicka befälhafvaren för hela fiendtliga afdelningen, och afsände sjelf en underofficer till furst von Waldeck. Några få ögonblick senare infann den fransyske befälhafvaren sig. Jag uppmanade honom att befalla den officer, som vid tillfället fört befälet, att jemte manskap gifva sig fångne; hvaremot han förklarade, att det ålåg mig att befalla Puke, jemte hans folk, att gifva sig. Tvisten ville icke taga slut. Jag föreslog då, att vi, som ej från början deltagit i striden, skulle draga oss tillbaka, samt att Puke och den fransyske officern, hvar och en med sitt folk, skulle med blanka vapen fortsätta striden och afgöra, hvem som borde gifva vika.

— Det var grymt, grefve Hård. Betänk — vännerna kunde ju hafva dödat hvarandra.

— Ganska möjligt, ers majestät, men i sådant fall tror jag att de stupat i hvandras famn.

Åhörarnes deltagande växte allt mer.

— Under det att tvisten ännu fortfor, talade Hård vidare, anlände emellertid furst Waldeck. Vid anblicken af de församlade fransyske officerarne, och sedan han erhållit upplysning om förhållandet, förklarade han allesamman — äfven de senast anlände — för fångar.

Ett doft, men tilltagande sorl från de yttre rummen bebådade nu, att riksråden närmade sig.

Dörrarna till salongen öppnades också i detta ögonblick, och de inträdde.

Hård tystnade.

Ehuruväl Tessin, ej mindre än Palmstjerna och Ehrenpreutz, ganska väl bemärkt det mindre förekommande sätt, hvarpå de emottogos, läto de deraf icke förskräcka sig.

Konungamagten kan någon gång glömma sin värdighet, mångväldet glömmer den aldrig.

Historien fyller sina blad med data, tilldragelser, namn och åratal; men huru litet vet den dock, såvida den icke förmår att intränga i de handlande personernas inre? Hvad som sker i dag är oftast en tillfällighet, men hvad som skett kanske redan i går i vårt bröst, det är det bestämmande. Fåfängt söker man driffjädrarne i tidens ur i de nakna händelserna; de ligga fastmera i vårt hjerta och det är dess slag — icke urets — som ljuder genom tiden.

Drottningen förblef tyst. Hon tycktes vilja öfverlemna åt riksråden att först tilltala sig. Men när Tessin närmade sig i denna afsigt, erfor hon en plågsam känsla, full af fiendtlighet.

— Hvad nytt i hufvudstaden, mine herrar? frågade hon derför. Ni komma ju derifrån?

— Stockholm utan hofvet, svarade Tessin, är en kropp utan hufvud; och det är egentligen inom detsamma, ers majestät, som allt nytt i verlden först sker.

Drottningen betraktade Tessin, liksom sökte hon i hans utseende att upptäcka om det låg någonting bakom hans ord.

— Ni gifver hufvudet ett stort inflytande, grefve, genmälde hon likväl, förmodligen i förtroende till ert eget. Fråga torde väl dock kunna uppstå, huruvida icke allt nytt, som sker i verlden, snarare härflyter från hjertat, än från hufvudet. Det är ett problem, som är värdigt er skarpsinnighet, min grefve, att lösa.

Tessin bugade sig artigt.

— Onekligen kan mycket nytt härflyta så väl från hjertat, ers majestät, återtog han, som ifrån hufvudet, men det är af olika slag. Jag ville säga att hufvudet är en konung, eller åtminstone borde vara det, och hjertat en drottning.

Tessins förklaring surrade, som en pil, förbi drottningens öra.

— Huru mycket beklagar jag icke då alla dem, inföll hon, som hvarken vilja erkänna det ena eller det andra.

Palmstjerna hade ännu icke yttrat sig. Sluten och dyster, iakttog han en orörlig ställning inför drottningen.

— Ers majestät, talade han, ni önskar att veta nytt från hufvudstaden?

Hans ögon glänste mörka och hotande, under det han framförde sina ord. Man tyckte sig nästan ha att befara ett dråpslag.

— Bland nyheter, som måhända intresserar ers majestät, kan jag nämna att hofrätten lärer komma att remittera hofmästaren Ichsells sak till rikets ständer.

— Drottningen skiftade ett ögonblick färg, men beherskade sig strax åter.

— Och rikets ständer, tillade hon, komma naturligtvis att remittera frågan till kommisionen.

— Ganska troligt.

— Då gratulerar jag er, baron.

— I hvad afseende, ers majestät?

— Såsom sjelfskrifven ordförande i blods-domstolen.

Palmstjerna såg förtörnad ut och höjde hufvudet, såsom en retad björn.

— I sanning, ers maj:t, svarade han med en stämma, som ljöd stark genom rummet och kom sjelfva drottningen att spritta till, emottager jag en plats i kommisionen, skall något sidoinflytande icke förmå rubba mig: straffet skall träffa hvarje lagbrytare, hvem ock han vara må.

Under den tystnad, som härvid uppstod i salongen, begåfvo sig Tessin och Palmstjerna in till konungen.

---

Vi nämnde att en tredje person befann sig i samma ekipage, som riksrådet Ehrenpreutz och löjtnanten grefve Creutz. Denne tredje var en ung v. Röhr, en af den tidens “eleganter”. Väl anskrifven hos Ehrenpreutz och god vän med Creutz, hviskades det man och man emellan, att han upp öfver öronen var förtjust i dennes syster, fröken Creutz, samt att han deri var uppmuntrad så väl af Ehrenpreutz, som af brodern, ehuväl fröken sjelf icke ansågs vara honom särdeles bevågen. Rik, förmäten och inbilsk, förmodade han säkerligen dock icke sjelf, att den fattiga fröken Creutz skulle draga sig med köld tillbaka ifrån honom, utan var han tvärtom ganska öfvertygad, att han blott behöfde utsträcka sina armar, för att se henne flyga i sin famn. Huruvida hans kärlek för öfrigt var djup, oegennyttig och sann, eller kunde blifva det, var svårt, för att icke säga omöjligt, att afgöra, emedan han ännu aldrig mött några hinder, som satt den på prof. Det enda man nu tyckte sig märka var, att han fått i sitt hufvud, att fröken Creutz skulle blifva hans hustru.

— Min fröken, tilltalade henne Ehrenpreutz, under det han hastigt passerade förbi, följande de öfriga riksråden till konungen, i min dubbla egenskap såväl af slägting, som förmyndare, får jag säga er, att ni icke längre bör leka med von Röhrs böjelse, den är ren och allvarlig. Jag har tagit honom med mig hit, för att gifva honom tillfälle att tala vid er. Er bror skall säga er detsamma; han är snart här.

Då Ehrenpreutz aflägsnade sig, närmade sig von Röhr.

Hos qvinnan, hvilkens hela lif lånar färg af hennes kärlek, bleknar lifvet bort, såsom för en frostnatt, när en skugga uppträder emellan den och henne.

En kylande flägt ilade genom fröken Creutz's lemmar, då han nalkades.

— Ni skulle visa mig en stor artighet, min fröken, yttrade han, om ni skänkte mig en stunds enskildt samtal.

Alma — fröken Creutz benämdes så af sina vänner — spratt till. Med anledning af Ehrenpreutz' ord, anade hon hvad v. Röhr ville. För ett ögonblick visste hon icke hvad hon borde göra. v. Röhr hade alla hennes slägtingar på sin sida, äfven hennes bror. Hon kände sig ensam.

Men qvinnan är icke länge vacklande, då hon vet hvad hennes hjerta verkligen vill. Hon är icke ensam, då hon älskar.

— Ett enskildt samtal, upprepade hon, ehuruväl icke utan betänksamhet.

I detsamma hörde hon Pukes namn nämnas af drottningen.

— Omöjligt, herr von Röhr, fullföljde Alma äfven sin tanke, omöjligt.

En ryckning af otålighet tillkännagaf von Röhrs missnöje.

— Omöjligt, säger ni. Er förmyndare och er bror hafva försäkrat mig …

— Hvad hafva de försäkrat?

— Att jag icke utan framgång behöfde anhålla om ett enskildt samtal.

Uttrycket i Almas ansigte blef på en gång helt annorlunda.

Och ni menar att jag icke bör komma deras försäkringar på skam?

— Som ni säger, min fröken, det menar jag.

— Nåväl då, min herre, i fönsterfördjupningen der borta; är ni nöjd med platsen?

— Fullkomligt.

---

Sedan drottningen blifvit befriad ifrån riksråden, hade hon uppmanat grefve Hård att fortsätta sin berättelse om Puke. Med lifliga och raska drag tecknade han dennes tapperhet och mod, en tapperhet, som likväl alltid vittnade om det varmaste hjerta, och ett mod, fullt af högsint och ädel kraft.

— Men det var likväl icke endast hans sant krigiska karakter, afslutade grefve Hård sin berättelse, som på ett så ovanligt sätt fäste hela arméns uppmärksamhet vid honom. I hans enskilda lefnad följde honom samma manliga allvar, samma orubbliga ståndaktighet, samma redbara grundsatser, ehuru ofta ett djupt svårmod öfverföll honom, liksom en förfärlig, sällan vikande hugkomst af en stor motgång.

Drottningen hade hört nog, för att önska att se mannen, och då Hård upplyste, att han uppehöll sig i hans rum, tillät hon att han genast skulle få presenteras.

Pukes uppträdande var också ganska lysande.

Ännu qvarstående vid ett holländskt artilleri-regemente, bar han dess uniform.

Den praktfulla och ovanliga drägten förhöjde ej litet hans utseende. De bleka anletsdragen voro i detta ögonblick blekare än vanligt. I den mörka ramen af ett svart och lockigt hår bar det en pregel af ett djupt lidande. Men deröfver höjde sig pannan, som en mur, fast och orubblig. Förtröstan och mod talade ur den klara, på en och samma gång milda och trygga blicken. I hans sätt låg för öfrigt så mycken flärdlöshet och enkelhet, att han genast förvärfvade sig allas bifall.

Von Röhr hade ännu icke hunnit ifrån stället, då hans blick föll på den inträdande Puke.

Det steg, von Röhr var färdig att uttaga, drogs tillbaka.

Pukes åsyn öfverraskade honom synbarligen. Ju mer han betraktade honom, desto mera tycktes han ega behof af att göra det.

Puke närmade sig drottningen, hvars omgifning följde honom med förbindligt deltagande.

— Låt er drottning, Puke, tilltalade honom Lovisa Ulrika, få vara en bland dem, som först helsar er välkommen tillbaka till fäderneslandet.

Efter en djup bugning uppbar Puke åter sitt hufvud och betraktade drottningen, utan att genast svara henne. Hans bröst arbetade likväl synbarligen under intrycket af en liflig känsla.

— Ack, ers majestät, talade han, huru skall jag kunna afbörda mig min tacksamhet för så mycken ynnest. Icke annat än en helt simpel krigare, utan alla andra förtjenster, än den, att några gånger oförskräckt ha sett krigets faror i öppet öga, hade jag icke vågat smickra mig med denna utmärkelse.

Det låg så mycken okonstlad sanning och upprigtighet, vida skild från hofvets vanliga ton, i det sätt, hvarpå han uttryckte sig, att kretsen omkring honom blef allt trängre och trängre.

I hans röst fans så mycket af hjertats välljud, att drottningen betraktade honom, med angenäm öfverraskning.

— Grefve Hård, yttrade hon, har berättat flere hedrande drag om er. Det gläder mig att ha gjort er bekantskap. Men hvarför qvarstår ni ännu vid en utländsk armé? Sverige behöfver sjelf sina duglige män. Gäller ert besök fäderneslandet endast för en kort tid eller …

— Ingenting, ers majestät, återtog Puke, dá drottningen tystnade, skulle kunna vara mig så kärt, som att få inträda i den svenska armén. Fäderneslandet är min skönaste tanke. Oaktadt på utländsk botten, har jag alltid tyckt mig kämpa för dess ära. Men svenska armén torde vara stängd för en man, hvars klinga är hans enda adelsbref, såvida icke ers majestäts förord …

Drottningens öga glänste till vid dessa ord. Hennes barm höjde sig, liksom hade en tyngd lagt sig derpå och hon erfarit ett omotståndligt behof af att andas ut.

— Mitt förord, upptog hon hans yttrande, ah, Puke, ni känner då ej mycket om förhållandena här, mitt förord skulle endast skada er. Se här, min herre, komma de — det var riksråden nemligen, hvilka nu återkommo från konungen — som hafva magten. Ni skall sjelf få se hvad mitt förord betyder.

Drottningens så oförstälda förklaring åstadkom en icke obetydlig verkan. Under tyst oro visade sig en liflig rörelse bland de närvarande. Oaktadt Puke ej kunde förbise drottningens välvilja för honom, insåg han obehaget af sin ställning, framskjuten, som han tyckte sig blifva, till ett tvisteäpple emellan de magtegande.

Han visste icke, han, ännu, att drottningen blott egde en enda tanke, blott lefde för ett enda mål, blott brann för en enda önskan, återvinnandet åt tronen af verklig magt, och att allt omkring henne, fjerran eller nära, formade sig för hennes blick endast derefter. I hvarje omständighet såg hon ett uttryck af politiskt gillande, eller ogillande, hvaraf följde ett i högsta grad lättretligt lynne. I ena och andra fallet ständigt på sin vakt arbetade hennes själ under allt för ögonblickliga ingifvelser, för att såsom regel befinna sig i verklig fridfull öfverensstämmelse med sig sjelf.

Under det drottningen talade, spelade ett missnöjdt småleende på hennes läppar. Hon inverkade och öfverraskade; det var majestät i hennes ord. Hade hon än afsigtligt velat göra en stor satir öfver sin ställning, skulle hon ej ha lyckats bättre.

— Jag gör mig en ära och ett nöje af, fortfor hon, vänd till riksråden, att för er, mine herrar, presentera kapten Puke, som nyligen, hedrad af ryktbara krigares bifall, återkommit till fäderneslandet; hans högsta önskan är att få egna färdenejorden sitt hufvud och sin arm; han har anhållit om mitt förord. Mine herrar, jag gifver honom det.

En öfverrumplad krigare nedlägger sitt vapen; en öfverrumplad statsman har alltid den lilla dolken af ett “men” eller ett “om” till hands.

Tessin, som hade sig nyckeln till Lovisa Ulrikas personliga afsigter bättre bekant än någon annan, insåg, att hon, derest hon i detta ögonblick möttes af en motsägelse, endast ännu ytterligare skulle bygga upp sina tankars korthus, hvaremot de för en eftergift skulle af sig sjelfva ramla omkull.

Han unnade henne också ett sådant nederlag.

I afsigt att på ett smickrande sätt försäkra, det frågan om Pukes befordran skulle blifva föremål för senatens öfverläggningar, närmade han sig henne äfven.

Innan Tessin hann att yttra sig, teg emellertid Ehrenpreutz ordet ifrån honom.

— Ers majestät. utlät sig denne, rikets råd torde icke behöfva försäkra, huru gerna de uppfylla alla ers majestäts önskningar.

Under ingen period af vår historia har man varit starkare i de politiska fraserna, än under frihetstiden.

— Men, ers majestät, talade han vidare, med en nästan påfallande lidelsefull ifver, jag fruktar, att ni icke känner den man, som ni har skänkt ert förord. Vågar jag utbedja mig den nåden att få veta, hvilken som hos ers majestät förordat honom?

Drottningen betraktade Ehrenpreutz en stund, rätt förundrad. Svårt var att inse hvad skäl Ehrenpreutz kunde ega till sin, som det ville synas, opåkallade erinran; men gifvet var, att han måste ega något, om ock blott personligt sådant.

— Ni är en fin politiker, Ehrenpreutz, besvarade drottningen honom emellertid, till hälften småskrattande; ni vill afslå mitt förord, men göra det i så artiga ordalag, som möjligt. Jag beklagar er, Puke; se der följden af mitt förord.

— Ers majestät, stammade Ehrenpreutz, ers majestät.

— Låtom oss afbryta detta ämne, min herre. Ni ser att Puke är min gäst; måtte det öfvertyga er att jag känner honom, än mera, mätte ni äfven inse att det berättigar honom till mitt skydd.

Tilldragelsen var i sjelfva verket en liten märkvärdighet vid hofvet.

För det lugn, hvartill drottningen öfvergick, hade hon att tacka den omständigheten, att det var Ehrenpreutz, som uppträdde. Hon hade aldrig ansett honom för någon större förmåga eller ovanligare karakter, hvarföre också hans nu visade nit föreföll henne mindre sårande, än roligt.

De, som kände Ehrenpreutz, förvånades icke heller så litet öfver hans ifver vid detta tillfälle.

Sjelfva riksråden blickade förundrade på hvarandra.

Ingen förstod honom.

---

Uppmärksammare än någon annan, hade Puke följt hvad som passerade, så mycket mera som det så nära rörde honom. Då riksråden utkommo från konungen, hade han märkt att v. Röhr och löjtnanten, grefve Creutz, som under tiden infunnit sig, hastigt närmat sig Ehrenpreutz, med hvilken de vexlade några fà ord, samt att denne först derefter begaf sig fram till drottningen.

Ehrenpreutz' yttrande hade djupt sårat honom, ehuruväl — och han lade tillbörligt märkte dervid — det kränkande i dem liksom kringgått hans person och träffat honom endast på en omväg. Det var för honom också ganska tydligt, att han ensamt hade att tacka drottningens egen, personliga bevågenhet och uppmärksamhet derför, att han verkligen undgått en offentlig förolämpning inför hela hofvet, derigenom att hon i tid afbröt fortsättningen af Ehrenpreutz' tillämnade svar, hvars innehåll inledningen allt för meningsfullt angaf.

Då Ehrenpreutz drog sig tillbaka ifrån drottningen, for Puke med sin blick hastigt öfver sällskapet: han tycktes vilja undersöka sin ställning.

Ännu stodo löjtnant Creutz och von Röhr på samma ställe.

Fröken Creutz hade slutit sig till sin bror; Ehrenpreutz stod framom dem på sidan.

I bakgrunden såg han Tessins och Palmstjernas mörka gestalter.

Fröken Creutz syntes honom så blek; han trodde sig icke sjelf kunna vara blekare; led hon väl med honom? Vid denna tanke klappade hans hjerta häftigare.

Närmast omkring honom befann sig det egentliga hofvet; midt framför honom drottningen. Det var första gången, han hade uppträdt inom denna lysande krets, och han kände att han måste handla såsom en man med lugn och hållning, såvida han icke på en gång skulle blifva ovärdig att blicka en ärofull framtid till mötes. Men mångfaldiga tankar korsade sig dock icke i hans hufvud; endast en enda fylde det, men med denna enda var han beredd att oförskräckt möta sitt öde, hurudant det än gestaltade sig.

Innan hofvet ännu ens väntade, att den till sitt utseende. så lugne mannen skulle, sedan drottningen afböjt hvarje vidare anmärkning om honom, sjelf finna sig befogad att handla, framträdde han ur kretsen.

— Ers majestät, talade han, tillåt mig att få aflägga min djupaste tacksamhet för ers majestäts välvilja.

Ingen skiftning märktes i hans ansigte, ingen darrning hördes i hans röst. De bleka anletsdragen voro lugna, den klara rösten klingade rent och väljudande.

Endast hans bröst höjde sig.

— Ers majestät, fortfor han och förde sin hand till bröstet, befall öfver mitt lif.

I det eljest lika ceremoniösa, som ovanliga, i hans handlingssätt, lade han så mycken sanning och enkelhet, att de närvarande icke förmådde undertrycka sitt deltagande.

Ett sakta sorl gick genom salongen.

Drottningen strålade af tillfredsställelse; det var, som hade hon vunnit en seger.

Sedan Puke yttrat dessa ord, begaf han sig fram till riksrådet Ehrenpreutz.

— Ers excellens, talade han med en djup betoning, om någon borde känna mig här, så vore det ers excellens. Min far uppoffrade mycket för er — och dog — jag tror under edra egna ögon, och en stor del af min ungdom är endast en återspegling af ert familjelif; men lika mycket — minnet kan svika — och — ers excellens — jag tillgifver er ert nyss uttalade tvifvel; ni är gammal.

Ehrenpreutz stod mållös. Hade han befunnit sig i enrum med Puke, skulle han säkerligen icke lemnat honom obesvarad; men här — midt i kretsen af hofvet — under det ett sorl af hviskningar lopp igenom rummet — omöjligt — tungan vägrade sin tjenst. Men Puke lemnade honom icke heller tid till besinning, emedan han genast vände sig ifrån honom till Creutz och von Röhr.

— Kanhända jag icke heller har mera lycka hos er, mine herrar, fortsatte han till dem.

Creutz och von Röhr voro synbarligen båda två besvärade. Creutz svarade icke med ett enda ord, blott med en tvetydig och likgiltig axelryckning.

— Det är väl möjligt, svarade v. Röhr, icke utan en viss tvekan, att jag har känt er; jag vill påminna mig ert namn.

Puke mätte honom med en kall blick.

— Konung Astolf i sagan, återtog han, återkom efter tre hundrade år till sitt fädernesland, och då han icke mera igenkände det, erfor han deröfver en stor sorg. Jag deremot återkommer efter några få års frånvaro — och har orsak till en ändock större sorg — emedan jag igenkänner alla, men ingen igenkänner mig. Kanske icke ni heller, fröken Creutz?

Alma spratt till. Med det största deltagande hade hon följt hvarje minsta omständighet af hvad som tilldrog sig. Hon hade icke kunnat förklara för sig sin morbrors, Ehrenpreutz', handlingssätt, än mindre Creutz' och v. Röhrs. Hade hon vågat eller hade det passat sig, skulle hon hastat att träda emellan dem. Hennes hjerta gick i stället helt och hället öfver på Pukes sida. Vid hans enkla hyllning åt drottningen, kände hon en tår fukta sitt öga; vid hans på en och samma gång beslutsamma och skonsamma yttrande till Ehrenpreutz, beundrade hon hans fasta och manliga hållning samt det lugn, hvarmed han uttalat den billiga tillrättavisningen. När han vände sig till hennes bror och till v. Röhr, förtröt henne deras sätt att behandla honom.

Pukes jemförelse emellan sig och Astolf i sagan rörde henne innerligt; hon tyckte att hennes egen känsla, så rymlig den än var i detta ögonblick, likväl icke förmådde uppmäta hela det djupa vemodet deri. Men när han slutligen tilltalade äfven henne, då fick på en gång hennes själ frihet och luft, hennes hjerta rättighet att andas ut sin känsla.

Obekymrad lyfte hon upp emot honom sina ögon, strålande af ungdomsminnets och återseendets varma glöd.

— Ni frågar mig, Puke, om jag känner er. Jag är öfvertygad att ni ej betviflar det Bland tusen skulle jag igenkänna er, som under den tid, jag ännu var en liten flicka, alltid var min riddare, som …

Förvandlad från den hvitaste lilja, stod Alma i stället nu der som den purpurrödaste ros.

Men det var mera skalkaktighet än bryderi i denna rodnad. Ett täckt småleende hvilade också, såsom ett litet solsken, på de friska läpparne. Oöfverlagdt leddes hon af ögonblickets innerlighet. Hon hade ej kunnat yttra något annat, hvarför ock orden föllo sig så okonstladt och gladt, som hade de kommit från ett barn.

Hvarje qvinna tyckes nästan vara född med en hemlighet och en leende mask att betäcka den med.

Någon eftertanke och förståndets verkliga sjelfständighet får hon knappast utveckla; den enda sjelfständighet, som hon eger, år hjertats, hvilken hon likväl — ehuru hon hänger lika fast vid den, som vid roten till sitt hela lif — dock så sällan vågar högt uttala.

Var derföre icke också det friska småleendet endast en slöja, hvarmed Alma af medfödd ingifvelse betäckte den verkliga känsla, som dikterade de ord, hvarmed hon mötte Puke?

Omgifningen hade förstått henne, och den tyckte sig icke ändock rigtigt hafva förstått henne.

Man ville haft både mer och mindre; mera, för att ha fått en hjertats bikt, mindre, för att blott hafva bekommit ungdomsvänskapens.

Hon hade emellertid svarat, men för första gången — så tyst var det i rummet — hörde hon ljudet af sin egen röst, och rösten dog bort.

Lyckligtvis vände sig i detta ögonblick uppmärksamheten ifrån Alma till konungen, som inträdde efter slutadt spelparti.

---

Vi återfinna fröken Creutz efter en kort stund uti ett af de små kabinetten, som den tiden gränsade intill salongen.

Det var ett litet praktfullt rum, detta kabinett, ordnadt, som det ville tyckas, nästan endast för en ung flicka, att bortdrömma en stund uti.

De röda damast-draperierna, som betäckte väggarna, voro uppfästa med banderoller och djupt nedfallande tofsar af guld.

Fönsterornamenten, öfver hvilka gardinerna voro ordnade i dubbla vågor, uppburos af tvenne Venusbilder.

Midt emot fönstret stod en divan, äfven beklädd med röd damast.

På ett konsolbord vid sidan doftade en pyramid af höstens skönaste blommor.

Hit hade Alma flytt med sina tankar, men en ung flickas tankar äro egentligen drömmar, som uppstiga ur hennes hjerta, såsom Aphrodite uppsteg ur vägen.

Hon hade kastat sig i soffan och förstod sig icke sjelf.

Hon var rädd för att hafva gått för långt och fruktade ändock att hafva sagt för litet.

Hon var rätt glad att konungens inträde gifvit henne tillfälle att draga sig tillbaka och var ändock rätt missnöjd öfver att icke mer befinna sig der ute.

Fantasier — till hälften skuggor och till hälften ljus — fladdrade genom hennes själ. Det var en dans af små elfvor, inom hvilkas trollkrets hon råkat, och ur hvilken hon icke förmådde lösa sig — det är dock sant — hon bemödade sig ej heller derom, hon hängaf sig snarare deråt.

Men nu hörde hon, huru steg närmade sig — hon såg upp — och hennes bror och v. Röhr stodo framför henne.

— Alma, tilltalade henne Creutz, jag skulle kunna ha mycket att förebrå dig.

Liksom en i tusen färger glittrande morgondimma, sjönk på en gång hela trollverlden ned inom Alma, och lifvet var åter klart och hvardagligt omkring henne.

Det gifves ögonblick, då vårt hela väsen är blott blomma och doft, andra, och vi märka knappast öfvergången, då vi endast äro stjelk, rot, stoft.

— Hvilken bror, svarade Alma, har icke alltid mycket att förebrå sin syster — nå ja — du är min bror.

Alma tycktes på en gång ha blifvit rätt praktisk. Drömmarna voro borta, och hon log mot en verklighet.

— Alltid vill du handla på ditt vis, Alma, förebrådde henne Creutz, tror du att det passar sig?

— Men på hvad vis skall jag då handla? Säg mig det, bäste Wilhelm, jag skall gerna höra på dig.

— Den der Puke …

— Nå ja, den der Puke?

— En gång för alla, syster, jag vill ej hafva något att skaffa med honom.

— Icke dess mindre, Wilhelm, var du ju fordom ganska god vän med honom.

— Som pojke har man många vänner, Alma, som yngling har man några bekanta, som man har man blott affärsförbindelser.

— För att som gubbe, min bror, hvarken förtjena att hafva det ena eller det andra.

Alma hade både hjerta och förstånd, men under det hennes hjerta blott afspeglade stjernor och lundar, solsken och blommor, stod hennes förstånd på vakt vid dess ingång, alltid uppmärksamt.

— Vi skola icke tvista derom nu. Jag kom hit, för att tala om något annat.

— Således — om något annat.

— Herr v. Röhr har anhållit om ett enskildt samtal med dig.

— Det är ganska sant. Behagar herr von Röhr sitta ned.

Creutz tycktes icke hafva väntat denna eftergift, och han fattade hjertligt hennes hand.

— Ack, Alma, du vet icke, huru mycket jag håller af dig.

— Vet jag icke? Ack jo, fullkomligt, bäste Wilhelm. Du håller af mig precist lika mycket, som du håller af den öfver ditt vapen graverade grefliga kronan; icke sant, Wilhelm? Du håller af mig lika mycket, som du håller af ditt namn. Nåväl, jag begär också intet mera. Var god och sitt ned, herr v. Röhr.

von Röhr tog plats vid hennes sida.

Oberäknadt det sjelfsvåldiga i hans sätt att vara, var han dock en ganska intagande man.

Ett lejon för sin tid, en man på modet, var han van vid lätt vunna segrar. Bortskämd af det täcka könet, trodde han icke på några nederlag. Motstånd ansåg han endast såsom ett fint koketteri.

Den vårdslösa säkerhet, hvarmed han slog sig ned vid Almas sida, förskräckte henne emellertid; lydande sin första ingifvelse, var hon nära att lemna honom.

En något oväntad omständighet förhjelpte henne likväl anart på ett lämpligare sätt ur den mindre angenäma belägenheten.

En page inträdde nemligen i denna stund och aflemnade tvenne bref, det ena till grefve Creutz och det andra till von Röhr, och de bröto och läste dem på en och samma gång. Att döma af den häftiga rörelse de visade, öfverraskade innehållet dem. Creutz pressade läpparne tillsammans och lade handen på sitt värjfäste, von Röhr sprang upp ur divanen.

— Se, se! ropade han och räckte Creutz brefvet. Hvilken oförskämdhet! Vill Puke påminna mig om vår äldre bekantskap? Godt!

Creutz fattade honom i armen, på samma gång han med blicken sökte erinra honom om Almas närvaro.

— Tyst!

Alma hade likväl redan sett och hört nog, för att förstå allt.

Ilande med sina tankar förbi omständigheternas i hvarandra kedjade länkar, befann hon sig genast vid den sista af dem.

Utan alla öfverläggningar närmade hon sig till sin bror och von Röhr; hon handlade, de undrade.

Med förskräckelsen målad i sitt ansigte, fattade hon de tvenne brefven; hon behöfde endast kasta en enda blick i dem, för att finna sin aning bekräftad.

Båda två hade blifvit utmanade af Puke; brefven voro lika lydande.

“Den bekantskap, som ni vägrat erkänna, gör mig ovärdig hvarje annans bekantskap intill dess jag visat mig värdig er. Jag anhåller att ni behagar bestämma plats, timme och vapen”.

Detta var hela innehållet.

— Det får icke ske, yttrade Alma, nej, nej, det får icke ske! Du lofvar mig ju det, min bror?

Creutz svarade med en axelryckning.

— Och ni, von Röhr, ni …

Äfven han hade blott en axelryckning till svar. Men hon läste äfven ett annat i deras rynkade pannor.

Utan att ytterligare vädja till dem, öfverlade hon ett enda ögonblick, hvarefter hon åter hastade ut i salongen.

Von Röhr hade nära nog glömt bort utmaningen för det deltagande, som Almas varma lifaktighet ingaf honom.

— Hon älskar mig, yttrade han derför till Creutz, såg du? Hon fruktade ej blott för ditt lif, utan äfven för mitt. Vid gud, hon älskar mig.

Creutz svarade ej.

När Alma ntkom i salongen, spanade hennes blickar efter Puke; men han fans icke mera der, han hade redan aflägsnat sig.

Hon försvann bland de öfriga.

---

— När flyttar ers majestät in till hufvudstaden? frågade Palmstjerna konungen.

— I morgon eller öfvermorgon, baron. Jag önskar vara i ordning der, då rikets ständer sammanträda. Apropos, ständerna, jag har tänkt på trontalet.

— Om ers majestät tillåter, skola vi vid första riksrådssammanträde förelägga ers majestät det till underskrift.

Konungen kastade en blick på drottningen, för att se, om hon hört svaret, men Tessin hade närmat sig henne, och hon upptogs af ett samtal med honom.

— Trontalet, sade ni, baron; men, hvad var det ni sade?

— Att det redan är färdigt, ers majestät.

Konungen saknade i detta ögonblick ingenting i värdig hållning; hans anletsdrag uttryckte ett stort missnöje, dock utan all bitterhet.

— Om det redan är färdigt, baron, svarade han, så behöfs ju icke min underskrift.

— Konstitutionen, ers majestät …

Konungen, som nu märkte att samtalet skulle föra honom in i den tidens, ej mindre politiska, än dialektiska spetsfundigheter, drog sig oförmärkt längre bort, på det att intet ord skulle störa drottningens, i sådant afseende, ännu långt retligare nerver än hans.

Tessin hade öppnat ett samtal om kronprinsen, till hvilken hans hjerta drog honom, äfven om han, såsom statsman — och till följd af sina regerings-åsigter — i många fall var hans sjelfskrifne motståndare.

— Kronprinsen synes icke till, anmärkte Tessin. Det skulle glädja mig att få träffa honom.

— Kronprinsen, yttrade drottningen afböjande, utvecklar sig, grefve, på ett förvånande sätt. Han har icke blott en ovanlig lätthet att fatta, utan äfven en omdömes-förmåga, som är öfverraskande. Säkerligen, grefve, skall han med tiden komma att intaga ett stort och berömligt rum i den lysande raden af svenska konungar samt blifva en prydnad för tronen och en glädje för folket. Dalin …

Tessins hat till Dalin var kändt. Den ynnest, som drottningen redan 1754 skänkte honom, bidrog icke litet att vända Tessin ifrån hofvet.

— Dalin är en utmärkt informator, fortfor drottningen, som märkte att dennes blotta namn misshagade. Jag kan icke nog beromma honom. Likväl, då jag med bifall talar om Dalin, bör jag icke heller glömma bort prinsens guvernör, Nils Bjelke; han eger i lika hög grad vårt förtroende, som prinsens kärlek.

Hvarje nytt ord skar Tessin in i hjertat.

Oaktadt han, såsom riksråd, och äfven till och med såsom parti-chef, intog en framstående plats i de led, som motsatte sig den kungliga familjen och dess behof af ökadt inflytande på de allmänna ärendenas gång, kunde han icke öfvergifva den tanken, att kronprinsen egentligen hade att tacka honom för hela sin uppfostran. Senators-togan var icke nog för honom. Han ville också kläda sig med något af konunga-manteln. Han ville ega förtjenster, icke blott om det närvarande, utan äfven om framtiden.

Under det drottningen talade, märkte hon att Palmstjerna, ehuru på afstånd upptagen af ett samtal med konungen, likväl ihärdigt betraktade henne med en mörk och hotande blick.

Det låg för hennes känsla något förolämpande deri, som retade henne.

— När jag genom bokpressen allmängjorde mina bref till kronprinsen, yttrade Tessin, ännu i sina tankar förtretad öfver det uteslutande bifall, som egnats Bjelke och Dalin, ogillade ers majestät mig.

— Alldeles rigtigt. Jag vill påminna mig, Tessin, att det var bref till prinsen och icke till allmänheten.

— En kronprins, ers majestät, en prins, som, förr eller senare, skall styra ett helt folk, bör uppfostras i åsynen af folket. Hans barnkammare är hela nationen.

Palmstjernas blick nästan brände lika mycket i drottningens själ, som Tessins ord.

— Menar ni således, Tessin, genmälde hon, icke utan förtrytelse, ehuru läpparne logo, att rikets ständer kanske skulle vara hans fader och senaten — hvad vet jag — hans moder?

— Hvarför icke, ers majestät?

Konungen, som märkte den liflighet samtalet tog emellan drottningen och Tessin, närmade sig, i afsigt att gifva en mera lugnande rigtning deråt.

Palmstjerna och Ehrenpreutz följde honom.

— Men om rikets ständer, vidhöll drottningen, skulle vilja åtaga sig faderskapet för min son och senaten — men det är allt för löjligt — vilja agera mor åt honom, säg mig då, Tessin, hvilken plats ni vill inrymma åt hans verkliga föräldrar?

Tessin hade blott haft för ändamål att visa henne, det han icke lät henne obesvarad såra sig; något vidare hade icke fallit honom in; men när hon fattade tag i hans yttrande och envisades att bestrida dess rigtighet, vände han hugskottet ett ögonblick i sin själ, och upptäckte då en ny, icke så litet vigtig samhällstanke deri, liksom man i den grofva, tillfälligtvis hittade snäckan finner en ädel perla.

Konungen, som till sin öfverraskning fann hvarom frågan handlade, vände sig med en tröstande blick mot sin gemål.

Det är nu alltid en sak att först upptäcka en ny tanke, en annan att bearbeta den. I detta senare fall egde Palmstjerna en icke obetydlig förmåga. Han hade också icke väl hört drottningens yttrande, förr än han gjorde sina slutsatser.

— Ers majestät, började han

Men Tessin, som på en gång öfverskådade hela det omätliga fält, hvartill frågan kunde leda, och som kanske redan i sin själ började kartlägga framtiden, afbröt honom obesväradt och tvärt.

— Då jag kanske flyktigt framkastade min sats, ers majestät, var det icke min mening att inkomma på en så allvarsam fråga för samtalet. Jag ville endast i allmänhet säga, att Europa emottagit de ifrågavarande brefven med andra ögon, än ers majestät. Dessa bref finnas nemligen nu öfversatta på flere främmande språk.

Drottningen kände sig ytterligare uppjagad af den ömsesidiga fiendtligheten.

— Jag lyckönskar er till triumfen, Tessin! Utan tvifvel skall ni, då ni under instundande riksmöte framlägger edra bref för rikets ständer, äfven få emottaga deras gillande.

Tessin, som trodde att denna hans afsigt var en af honom ännu väl bevarad hemlighet, kände sig öfverraskad.

Palmstjerna upptog emellertid handsken.

— Ganska säkert, ers majestät, skola rikets ständer veta att högt uppskatta grefve Tessins verk.

— Arbetet, tillade Ehrenpreutz, är rikt på stora sanningar, och konsten att uppfostra en prins är att för honom enkelt och oskonstladt framställa sanningar i verldens och lifvets alla rigtningar.

— I menen således, mine herrar, att det är det, som Tessin har gjort. Varmare och lifligare än en mor kan ingen önska att hennes son må blifva uppfostrad i kärlek för sanning och rätt, men vid bedömandet af lärosatsernas verkliga sanningskärlek eger icke heller någon en så säker och skarp blick, som hon. Sköten I, mine herrar, statens angelägenheter, uppfostren också edra egna barn efter ert tycke, men tillåten mitt moderhjerta att obehindradt få tillgodonjuta de rättigheter, som naturen gör till dess heligaste, på samma gång som till dess skönaste.

Drottningen hade rest sig upp vid frågan om hennes son. Det var icke mera en drottning, det var en mor, som försvarade sitt barn. Hennes hela väsen besjälades i denna stund af en varm, lefvande och sann värdighet. Det solsken, som ger blommor om våren, framkallar frukt om hösten. Den kärlek, som framkallar en ljuf dröm hos den unga flickan, är deremot lifvets högsta verklighet hos en mor.

När drottningen tystnade, sjönk hon ned i ottomanen. Man hade berört en sträng, hvars toner spredo förvirring inom henne.

Konungen fattade deltagande hennes hand, under det han vände sig med en allvarlig och förebrående blick emot riksråden. Hans läppar rörde sig, han ämnade påtagligen framställa några erinringar, då i detsamma den lille, sjuårige hertig Carl kom inspringande i rummet, sökande sig en plats vid sin mors sida, ett litet oberäknadt mellankommande, som, för att sluta af den omhuldande vänlighet, hvarmed hon lade sin hand på hans hufvud, lika mycket tycktes röra, som glädja henne.

— Hvad gör din bror, Gustaf? frågade hon.

— Bror Gustaf, han sitter och regerar, han, mamma.

— Regerar?

Ett uttryck af förvåning visade sig i kretsen.

— Regerar, upprepade äfven riksråden, regerar?

Drottningens lifliga själ öfvergick hastigt från det ena intrycket till det andra. Nyss nedtryckt af bekymmer, reste hon sig nu åter strålande upp.

— Tessin, talade hon, det är edra bref, som ingifvit honom denna tidiga böjelse att regera. Låtom oss också nu se, huru ni lärt honom att göra det.

Det var icke obekant vid hofvet, att Gustaf redan vid denna tid på fri hand uppförde små dramatiska föreställningar, hvari man trodde sig se, huru framtiden redan arbetade i hans själ.

Hertig Carl hade lemnat dörren till kabinettet halföppen efter sig. Åtföljd af konungen och riksråden, begaf sig drottningen dit, sakta uppskjutande den.

Den tafla, som visade sig, var egendomlig nog.

Vid öfra ändan af ett bord satt Gustaf, omgifven af några jemnåriga gossar, hvaribland man märkte unge Brahe, grefvens son, samt den sedan så ryktbare Schröderheim m. fl.

Med en krona af papper på sitt hufvud och en mantel, för tillfället tillskapad af en purpurröd shawl, kastad öfver sina axlar, vände sig Gustaf mot Schröderheim, som just då stod såsom en föredragande vid hans sida.

De små regerande herrarne sutte med ryggarne till hälften vända åt dörren, hvadan de ej märkte att man betraktade dem.

— Det är fråga om regeringsgrundsatser, talade Gustaf. Låt mig höra ert andragande, Schröderheim.

Schröderheim hostade.

Vid hans ålder tror man alltid att alla tal skola börja med bröstvärk.

— Huru och på hvad sätt skall en monark, uppläste Schröderheim ur ett papper, bäst kunna få kännedom om sitt folks tänkesätt?

— I sanning, ers majestät, hviskade Tessin till drottningen, de sysselsätta sig icke med små frågor.

— Låtom oss höra svaret.

Gustaf fattade en framför honom liggande bok. Med förvåning anmärkte Tessin att denna bok icke var någon annan, än det exemplar af hans utgifna bref, hvilket han sjelf förärat kronprinsen.

— Vi vilja se efter, talade Gustaf, hvad urkunden säger. Låtom oss se. Här har jag det, här. Spioneri, sqvaller, nej, nej! Det vore ovärdigt att på ett sådant sätt söka få kännedom om folkets tänkesätt. Låt se vidare. Här har jag det.

“Skall ett vara, så håller jag för bättre de orientaliska regenternes plägsed, att gå förklädde omkring i staden.”

— Hvad sägen I, mine råd? Är saken afgjord?

De små råden bugade sig med ett allvar, alldeles som små kinesiska dockor.

— Öfvergå till andra punkten, Schröderheim.

Gustaf förlorade icke ett enda ögonblick sin hållning.

— Huru och på hvad sätt, läste Schröderheim, skall en konung bäst behaga sitt folk?

Gustaf uppslog åter igen boken.

“Det är svårt att behaga,” läste han deri, “om man ej skickar sig efter deras belägenhet, med hvilka man umgås, såsom: om man vill visa sig lärd med de olärde och glad med dem, som äro af sorg och ängslan betagne. Furstar, så väl som alla menniskor i gemen, äro pligtige (så framt de vilja vara angenäma) att skicka sig efter dem, hvilka de med sitt umgänge hedra. Ytterst vore den furste fullkomligen älskansvärd, som, prydd med dessa egenskaper, ej sökte med dem att pråla, utan likasom gömde dem under ett otvunget och naturligt väsende”.

“Den rätta höfligheten,” läste han vidare, “består deri, att söka deras maklighet, med hvilka man umgås, att säga det, som passar sig till deras begrepp och belägenhet, och att söka, det de måste vara nöjda med oss och med sig sjelfva”.

“En konung”, läses här på ett annat ställe, “bör tala ljufligen med sina undersåtar och höra folkets rop, så skola de honom evärdeligen tro hålla.”

— Hafven I något att anmärka häremot, mine herrar, afslutade Gustaf läsningen, eller fortfara vi?

— Vi fortfara.

— Läs upp tredje punkten.

Schröderheim läste:

— Hvad utgör en konungs sällhet och lycksalighet?

— Hören, mine herrar, svaret.

“Konungens och de väldiges sällhet på jorden,” läste han, “består uti ernåendet af samma lugn, lagomhet och stillhet, som finnes uti en enskilds lefnad. Således är ock en konung säll, när dess undersåtar räkna honom för en vän: när han synes, i vissa mål, deras like; när de ej känna tyngden af dess spira; när kärlek grundar dess välde, och när allmän ömhet gör dess säkerhet. Då är han som en god fader i sitt borgerliga hus, ser barnen lika, gläder sig åt deras muntra hjertan, och leker med, om honom så lyster. En älskad herre är alltid angenäm.”

På en vink af Gustaf fortfor Schröderheim.

— Huru skall en konung bemöta dem, som ej älska en konung, hvilken uppbjuder hela sin förmåga att regera väl?

Gustaf uppslog ett nytt blad.

“En konung,” läste han der, “som väl regerar, gör endast sin skyldighet; likväl har han fog att förtycka, om verlden nekar honom det beröm och undersåtarne den tacksamhet, de honom till belöning skyldige äro.”

De små rådsherrarne tycktes icke hafva något att anmärka: de bugade sig ånyo och sågo rätt förnöjda ut öfver den vigtiga roll, som de ansågo sig spela.

Gustaf beherskade dem genom öfverlägsenheten af sitt tidigt mognade förstånd, ett förstånd, som han sjelf kände sig nödsakad att tygla, för att ostördt kunna fortfarande få njuta af sina jemnårigas vänskap och förtroende.

— Nåväl, Tessin, anmärkte konungen, hvad tycker ni om det der regementet? Det är nu en lek på den mark edra lärdomar planerat, hvad säger ni, om det en gång blefve verklighet?

Tessin förblef tyst.

— Glöm ej bort den här recensionen, Tessin, tillade drottningen, när ni framlägger ert arbete inför rikets ständer.

Drottningen fattade dörren, för att lika sakta skjuta till den, som hon förut öppnat den.

— Om förlåtelse, ers majestät, bad Tessin, men jag önskar att få tala med prinsen några ord.

Tessin inträdde i kabinettet. Vid ljudet af hans steg vände sig hela den lilla rådslående senaten om, och alla de små rådsherrarne tycktes ögonblickligt, brydda och förlägna, vilja fly fältet.

Gustaf stod ensam qvar, men rodnande ända upp under ögonen.

— Tillåt mig, min prins, talade Tessin, att taga plats vid ert lilla rådsbord. Jag har ingenting emot att ni regerar, endast jag får råda.

Gustaf stirrade på honom. Tessin tog emellertid plats vid småherrarnes bord.

— Välan, sade han, regera nu, ers höghet.

Gustaf tycktes allt för väl förstå honom, men återtog likväl icke sin plats.

I salongen afbidade man med otålighet, hvad han ämnade göra; men ännu fortfor han blott att med en förundrad och frågande blick betrakta Tessin.

— Nå-å, ers höghet, hvarför dröjer ni?

— Hvarför jag dröjer, upprepade Gustaf.

Men han fortsatte icke heller nu, utan tystnade åter.

— Jag dröjer derför — derför, stammade han dock efter en stund, derför att jag icke har lust att regera, såvida …

— Fortsätt, ers höghet …

— Såvida ni, Tessin, skall råda.

Han kastade ännu en forskande blick på Tessin.

— Nej, Tessin, det gör jag ej, tillade han derefter. Jag nedstiger hellre från den här tronen och bortlägger spiran.

Ett oemotståndligt skratt utbrast i salongen. Allvaret i den unge prinsens förklaring var fullt af komisk effekt.

Gustaf verkstälde äfven genast sitt beslut, nedlade kronan och spiran och sprang rodnande från Tessin till sina föräldrar.

— Ändamålet för vårt besök, hviskade Ehrenpreutz till Palmstjerna, har misslyckats.

— Icke alldeles.

— Återvända vi till hufvudstaden?

— Vi skola först tala vid Tessin.

---

Konungen gjorde ett slag omkring salongen; han ville icke med sin anblick besvära Tessin, då han återvände från gossarnes rådsbord, vid hvilket han kunde sägas hafva lidit ett litet nederlag.

Damerna och kavaljererne följde äfven konungens exempel och delade sig i grupper åt alla håll.

Man väntade att riksråden skulle aflägsna sig och hofvet få återtaga sin vanliga, mera glada och vänliga karakter; men oförmodadt hördes ljudet af ett häftigt nödrop, och hvar och en stannade dervid, ovilkorligen lyssnande efter hvad det kunde vara. Man hörde ganska tydligt, att det kom nedifrån — från parksidan — och åtföljdes liksom af en kropps fall. Konungen, som händelsevis stod vid fönstret, blickade ut, för att se hvad det kunde vara. I detsamma upptäckte han väpnade soldater, som — anförda af en underofficer — hastade till och ett ögonblick senare såg han en ung karl och en flicka, båda två med yttringar af den största förtviflan, bortföras mellan deras led. Flickan kastade en blick omkring sig, liknande hindens, då jägaren lägger an på denne, en blick, bönfallande om hjelp. Karlen, vid hennes sida, eller rättare ynglingen, lindade sin arm omkring hennes lif, liksom hade han velat ingifva henne tröst och hopp.

— Min gud, utlät konungen sig, hvarför fängslar man de der? De se ej ut, att ha gjort något ondt. Hör efter, Creutz.

Creutz stod tillfälligtvis vid konungens sida.

Tilldragelsen hade snart gjort sin rund omkring rummet. De spridda grupperna samlades nyfikna åter omkring konungen och drottningen. Äfven riksråden intogo sin plats der, måhända med icke mindre väckt uppmärksamhet än de öfrige.

— Berätta, Creutz, uppmanade konungen, då han återkom, hvad hade väl de stackars menniskorna gjort?

— Det är ganska svårt att säga, ers majestät; båda två voro så uppskrämda och talade så oredigt, att jag icke kunde förstå hvad de ville säga. Om jag likväl fattade rigtigt, så hade de trott sig vara inspärrade i biblioteket, fruktande för — jag vet icke rigtigt allt — för konungen — för drottningen — för rikets råd — nog af — i sin fruktan hade de beslutat att taga till flykten genom fönstret, hvarvid flickan gjorde en kullerbytta mot marken samt uppgaf det nödrop, som föranledde vakten att hasta till.

Berättelsen föreföll konungen rätt besynnerlig, äfvenså riksråden och det öfriga hofvet. Den enda, som förstod den, var drottningen. En högst brydsam känsla bemäktigade sig äfven henne. När riksråden anlände, lemnade hon Clara och den tillkallade brodern, Daniel, åt deras öde i biblioteket. Hennes handling — så enkel i sig sjelf — skulle likväl, såvida nu en allvarlig undersökning ifrågakom, vid hvilken hon icke betviflade det syskonen skulle berätta förhållandet alldeles så, som det tillvägagått, kunna gifva anledning till förtydningar af mångahanda slag. Om Clara, som lyssnande öfvervarit hennes samtal med Dalin och Höppener, förtäljde någonting derom — hvilket ytterligare bekymmer! Men hvad skulle drottningen göra? Riksrådens närvaro förhindrade hvarje åtgärd. Med oro tryckte hon händerna tillsamman.

Riksråden, som tänkte att allting måste hafva sin naturliga lösning, misstänkte att endast drottningen egde ordet till gåtan. Strängare än förut följde de henne äfven med sina blickar. Snart upptäckte de också hennes växande sinnesrörelse, hvadan de blefvo allt mer och mer öfvertygade om rigtigheten af deras förmodan.

— Jag såg den arma flickans irrande blick, talade konungen, det var nästan ett barn, som tycktes bedja om barmhertighet; hvad sägen I, mine herrar, skulle man ej kunna tillsäga vakten att lössläppa dem?

Palmstjerna fruktade att, derest konungens mening vann gehör, möjligtvis gå miste om en vigtig upptäckt, måhända innehållande nyckeln till en eller annan af de förehafvanden, som ryktet nu sade vara under bearbetning vid hofvet; men derjemte insåg han, att om de fängslade förblefvo qvar vid slottet, utan att genast förhöras, man nog skulle kunna förleda dem till origtiga uppgifter.

— Jag värderar högt det deltagande, genmälte han derför, som ers majestät hyser för tvenne säkerligen alldeles oskyldiga, ehuru uppskrämda varelser; och vågar derföre hemställa, huruvida — men jag beder ers majestät tillgifva mig det kanske olämpliga i mitt förslag …

— Låt höra, baron, säg ut.

— Jag ville hemställa till ers majestät, huruvida man icke nu genast kunde hit uppkalla dem och låta dem tillfredsställa allas vår nyfikenhet med en upprigtig berättelse om deras äfventyr — det är säkert intet annat — måhända två älskande, som förirrat sig.

— Tror ni det går an, Palmstjerna?

— Det beror helt och hållet på ers majestät sjelf.

Ehrenpreutz närmade sig till Tessin.

— Väl taladt, hviskade han, förträffligt!

Drottningen trodde sig förlorad. Men hon kände att riksrådens uppmärksamhet hvilade på henne, och hon vågade icke taga ett steg, icke säga ett ord.

Var god, Creutz, och säg till, afgjorde konungen, att man för dem hit upp.

---

Vi måste här redogöra för hvad som föranledt Clara och Daniel till det oförsigtiga och halsbrytande steg, de tagit.

Clara hade fått drottningens befallning att afbida hennes återkomst i biblioteket. Daniel hade blifvit förd dit, under löfte att få återse sin syster.

Redan i slottets vestibul föreföll honom allting dystert och hemlighetsfullt. När han inträdde i biblioteket, tyckte han att det stora rummet nästan ville uppsluka honom. Han omgafs på alla sidor liksom af förskräckande attributer, från hvilkas intryck han icke förmådde frigöra sig. I denna stund kom Clara springande emot honom, på en gång uttalande hela den fruktan, som hennes belägenhet ingaf henne.

— Du har talat vid drottningen, anmärkte han med yttring af den största förundran. Vet du, jag tror nästan att jag äfven gjort det.

— Du?

Daniel berättade nu hvad som tilldragit sig med honom i parken.

— Hon var så god, så god, afslutade han sin berättelse.

— Då var det ej hon, menade Clara. Du skulle ha sett henne!

— Hon var så ond, så ond, så du kan aldrig tro det. Ack ja, Daniel — och riksråden sedan, och kungen — min gud — jag vet icke hvad jag skall göra. Besinna en undersökning, du, en undersökning, vet du, Daniel, jag kan just dö af förskräckelse.

Oaktadt Daniel var okunnig om hvad som passerat, kände han sig snart lika uppskrämd, som Clara.

— Hvad i guds namn är det, som du talar om? Har du förbrutit dig emot konungen och drottningen och riksråden? Hvad ondt har du då gjort?

Hastigt trädde han likväl ett steg tillbaka. Hans ögonbryn rynkade sig, och han betraktade henne nästan med fasa.

— Syster, yttrade han, du har väl icke …?

— Ack jo, Daniel, men blif ej nu också du ond på mig, det är just det jag har.

— Du har smugit dig in i slottet — tiligripit — dock, nej, nej, det är omöjligt. Du har ej kunnat …

Med icke mindre förvåning betraktade Clara nu äfven sin bror.

Daniel visste ej rätt till sig.

— Tillgripit? upprepade Clara. Hvad skulle jag hafva tillgripit?

— Lugna er, Daniel, yttrade i detsamma en röst bakom dem. Clara har icke tillgripit någonting, men saken kan i alla fall vara rät allvarsam.

Då Clara och Daniel vände sig om, stod Amanda framför dem.

Så snart Amanda såg drottningen kallas, för att närvara vid riksrådens besök, yppade sig för henne ett tillfälle, att utan all öfverraskning få tala med Clara.

När Daniel blef införd i biblioteket, igenkände hon äfven honom.

Hon hade lemnat Clara lyssnande bakom dörren till mineralie-kabinettet. Skulle drottningen, frågade hon sig med den största oro och ängslan, hafva upptäckt henne der?

Hända hvad som helst, hon måste veta i hvad ställning hon befann sig och smög sig försigtigt in i biblioteket.

Frågan var också för henne af icke så obetydlig vigt. Vi känna väl ej ännu de hemliga förhållanden, som ledde henne, men att hon ej stod ensam, utan beroende af andra, yttre band, var väl gifvet. Hade drottningen upptäckt att hon narrat Clara att dröja lyssnande qvar vid dörren, skulle misstanken, en gång väckt, kunna föranleda till ytterligare misstankar, samt undersökningar följa, hvilka möjligtvis lätt nog kunnat förändra hennes hela ställning.

Amandas uppträdande åstadkom hos Daniel den största förvirring. Visserligen igenkände han henne vid första anblicken, såsom en gammal bekant, med hvilken han fordom till och med varit lekkamrat; men huru förändrad var hon ej nu? Hvilken smakfull drägt, hvilket förnämt sätt, hvilket städadt skick! Intet ungt sinne är likgiltigt för sådant. Huru många små barnsliga enskildheter från ungdomen påminde han sig icke också nu.

Amanda märkte mycket väl det intryck, hon gjorde. Det gladde henne, det kunde ju alltid blifva godt till något.

— Nå, herr Daniel, anmärkte hon småleende, lemnande honom att tyda det, huru han behagade, hvad säger ni nu? Hvad tror ni att Clara bör göra? Det är ju bra ledsamt?

— Det är sant, ja, ja, min syster, ja …

Äfven Clara märkte sin brors förlägna bryderi. De stora ögon, hvarmed han betraktade Amanda, talade ett så eget och besynnerligt språk.

Daniel hade förtrott henne att han älskade — men icke hvilken — men nu — nu var ju allting så klart för henne. Det kunde, enligt hennes begrepp, ej vara någon annan än Amanda. De stora ögon, han gjorde, kunde ju ej tala om något annat, än det. Så tänkte lilla Clara.

Vi hafva sett, huru Daniel hängifvit sig åt en känsla, hvilken han knappast vågade erkänna för sig sjelf.

Såsom ett stjernfall, hade fröken Creutz' bild fallit ned i hans hjerta och uppfylt det än med skuggor och än med dagrar.

Det var en dårskap, men en så ljuf dårskap, en dårskap från himmelen, som i hans bröst icke egde något annat namn, än den suck, som höjde sig der.

En annan stod nu framför honom.

Hvilken vild förtrollning i hennes behag! Hvilken storm af skönhet!

Skarpa motsatser utöfva alltid en magt öfver oss. Huru ljus var ej den ena, huru mörk den andra! Det var en morgonrodnad, det var en midnatt.

Amanda hade önskat att först höra hvad Daniel tänkte. Hon fruktade att systern redan inför honom anklagat henne. Hon ville veta det, för att sedan rätta sig derefter. Men när han förblef tyst, bröt sig hennes oro en annan väg.

— Stackars Clara, yttrade hon, jag tycker så förskräckt du måtte ha blifvit, då drottningen upptäckte dig.

Vid närmare eftersinnande antog hon upptäckten såsom alldeles gifven, emedan Daniel naturligtvis icke eljest kunnat blifva tillkallad.

— Jag var nära att förlora mitt förständ af bara förskräckelse, svarade Clara, som nu glömde sin bror och allt annat; men drottningen var också så förfärlig, du kan aldrig göra dig ett begrepp derom.

Amanda betraktade uppmärksamt både Clara och Daniel. Hon ville på en gång se hvad som föregick hos dem.

Daniel skakade på sig, som om han sjelf velat väcka sig upp ur en dröm. Clara var ett barn, som ej begrep på hvad fot hon egentligen stod.

— Men drottningen, återtog Amanda; för guds skull berätta mig allt. Glöm intet, icke ett ord.

— Drottningen — hon …

- Lorisa Ulrikas hof. I. Den fruktan, som visade sig hos Clara, darrade äfven genom Amanda.

— Hon befalde mig att stanna qvar här, att — att — hon hotade mig med en sträng undersökning.

Det var det, som Amanda befarat; men ju mera uppskrämd hon kände sig, desto nödvändigare var det att vara uppmärksam.

Hon öfverlade med sig sjelf om sin ställning ett ögonblick.

Faran från drottningens sida var stor endast i den mån, som hon hade någonting att befara ifrån Daniel och Clara. En undersökning fick icke ske, hellre allting annat. Men hon hade blott en kort stund på sig, och den måste begagnas. Ännu en gång betraktade hon Daniel och Clara och fann det inflytande, som hon egde öfver deras sinnesstämning, och ändock var hon icke fullkomligt säker på den förre, emedan hon ännu ej rigtigt visste hvad Clara kunnat förtro honom.

Hennes blick hade stannat på Daniel, och hon sänkte den med en verkligen förtrollande glans djupt ned i hans bröst.

— Det går väl an för Clara, yttrade hon; hon har ändock en bror, hon, som kan hjelpa sig.

Daniel kände sig så underlig till mods.

— Hjelpa henne! ropade han och for upp; men, min gud, tillade han derefter, under det att han med sina ögon liksom omfattade hela Amandas bild, jag vet ju icke ännu hvad hon har gjort, jag vet icke …

Bekännelsen härom var glädjande för Amanda. Hon önskade ingenting högre, än att finna honom helt och hållet okunnig.

— Jag skall då säga er allt, fortfor Amanda. Hör på mig. Drottningen har strängt förbjudit hvar och en, att utan hennes tillstånd besöka dessa rum.

— Förbjudit det?

— Som jag säger; men nu voro de kungliga borta och så träffade jag händelsevis Clara, och som hon så gerna önskade att få se rummen, det var ju så, Clara?

— Ja visst, Amanda, jag önskade det så mycket, så mycket.

— Sålunda visade jag Clara drottningens kabinett och toilett, hennes mottagningsrum och sängkammare, drabantsalen och rådsrummet, och det der alltsammans var för mig rigtigt roligt, emedan jag ju gjorde en gammal vän ett nöje, men så kommo vi hit och knappast hade vi varit här en liten stund, förr än steg hördes och vi ej hade någon annan utväg, än att gömma oss. Clara vet sjelf allra bäst, hvilken omsorg jag hade att dölja henne.

— Du var så snäll och beskedlig; du tänkte icke det ringaste på dig sjelf. Men så upptäckte drottningen mig.

Daniel såg än på den ena och än på den andra. Han begrep hvarken hvad han skulle säga eller göra.

— Du sade naturligtvis drottningen, fortsatte Amanda, att det var jag, som fört dig hit?

Clara slog ned sina ögon.

Den tysta. men dock tydliga bekännelsen var tillräcklig för Amanda. En bitter känsla af missnöje lopp genom hennes hjerta, men ändock logo hennes läppar.

— Det var ganska rigtigt gjordt af dig, Clara; det kan kanske ursäkta dig något, emedan jag ändå alltid har rättighet att gå, hvart jag behagar. Ehuru — men det är bra ledsamt, mycket ledsamt.

En liten darrning i Amandas röst vittnade om hennes förtrytelse. Men Daniel och Clara gåfvo ej akt derpå, utan fäste sig endast vid hennes sista ord, som antydde hennes bekymmer för dem.

I den belägenhet, hvari Amanda för ögonblicket befann sig, hade hon hitintills glömt bort att söka utforska Clara, om hvad hon vid dörren hört af samtalet emellan drottningen, Dalin och Höppener. På en gång erinrade hon sig det nu.

— Tro mig, yttrade hon, att ni ha en verklig vän i mig.

Under det hon talade, lade hon sin hand på Daniels axel.

— Min gud, ja, ja, återtog Amanda, det är mycket, mycket ledsamt.

Daniel och Clara togo icke sina ögon ifrån henne.

— Förklara dig, säg ut, vi äro beredda på hvad som helst.

— För all del, mamsell^[4] Amanda, inföll Daniel nu, säg ut allt på en gång. Jag börjar att förstå, ehuru …

— Besinna en undersökning, drottningens vrede, konungens missnöje, vet ni hvart drottningen begaf sig härifrån?

— Nej, nej.

— Till konungen.

— O, min gud!

— Men det är icke allt.

— Icke allt?

— Tre af riksråden anlände nyss hit.

— Trenne stycken?

— Grefve Tessin, baron Palmstjerna och Ehrenpreutz. Drottningen talade ju med dig om en förskräcklig undersökning?

— Ja, ja.

— Låt mig tänka efter. Finnes intet medel till räddning? Det faller mig något in. Säg mig, Clara, hörde du hvad drottningen talade med de två herrarne, som voro med henne i biblioteket? Kan du säga mig bara något, helt litet, så tror jag …

— Hvad drottningen talade? Nej, nej! Det är rent af omöjligt. Jag hörde ju knappast ett enda ord. Det bara surrade för mina öron.

Daniel hade fått tag i ett ämne, som äfven han begrep.

— Inga dumheter nu, syster. Du måtte väl komma ihåg något. När mamsell Amanda är så beskedlig, att vilja hjelpa dig ur det här krånglet, så bör du väl också göra något.

— Betänk, Clara, att din bror nu också är hitkallad af drottningen. Du måtte väl begripa att hon icke gjort det, utan att också …

— Utan att också …

— Anse honom för din medbrottsling. Tänk noga efter om du blott kan säga mig det minsta.

— Tyst, afbröt henne Clara. Nu kommer jag i håg. Drottningen talade om rikets ständer och om riksråden.

— Ser du bara.

— En af herrarne uppläste en skrift, som hon lemnade honom.

Clara samlade alla sina tankar. Det var ju fråga om att få ett medel, som kunde hjelpa dem ur deras bryderi.

— En skrift — en …

— En anklagelseskrift — så kallade hon den — emot riksråden. Ja, så var det verkligen. Skriften skulle inlemnas till ständerna. Nu kommer jag ihåg det.

— Hon angrep riksråden, återtog Amanda, hon klandrade dem, talade om att afsätta dem, att …

— Ja, ja!

Amanda kunde ej återhålla sin glädje. Den ifver, hon visade, var en återspegling deraf. Bekant med Höppeners och Dalins tänkesätt, gissade hon till mycket, måhända mycket mera än ens skriften innehöll. Men hennes liflighet försvann åter efter ett ögoublick. Den frågan återstod nemligen alltid, huru hon nu så hastigt som möjligt — och åtminstone innan drottningen återvände — skulle kunna skaffa Clara och Daniel derifrån.

Daniel hade gifvit noga akt på hvarje ord. Amandas deltagande ingaf honom den största tillit. Han tyckte sig se i hennes oro det lifligaste uttryck för dem. Men äfven han tänkte nu blott på ett medel att kunna aflägsna sig innan drottningen återkom.

— En sak, mamsell Amanda, anmärkte han, vore det icke det allra bästa att vi efter dörren är öppen och drottningen däruppe — helt simpelt ginge vår väg?

Amanda var för mycket van vid sidovägar och intriger, för att ha tänkt härpå; men om hon äfven i första ögonblicket kände sig böjd för förslaget, förkastade hon det efter en stund.

— Det duger ej, yttrade hon också, derute stå vakter på alla håll; nej, nej, man skulle kanske misstänka er; nej, nej!

Amanda fruktade för att blottställa sig sjelf; hon öfverlade ännu ett ögonblick.

— Säg mig, Clara, inföll hon hastigt, frågade drottningen efter hvem du var?

— Det gjorde hon icke. Nej!

Äfven det var ett litet solsken för Amanda i kanten af ett mörkt moln. Icke dess mindre var hon obeslutsam i afseende på hvad hon skulle göra.

— Bäst är, sade hon slutligen, att jag genast begifver mig till drottningen och talar vid henne. Vänta mig här, jag skall snart vara tillbaka.

Efter Amandas bortgång försvann en qvart — en halftimme — tre qvart — en timme, utan att någon Amanda syntes till.

Hos Daniel och Clara ökades deremot oron för hvarje ögonblick.

Sjelfva utan all erfarenhet af verlden, allra minst om hofvet och dess vanor och bruk, trodde de båda två att en stor fara hotade, så mycket mera som Amanda hade sagt det, Amanda, på hvars vänskap de lika litet kunde tvifla, som på hennes upprigtighet. Daniel var för öfrigt icke mindre förvirrad, till följd af dagens händelser, än Clara. Båda två hade råkat utom linien af sina vanliga förhållanden och saknade all måttstock för uppmätande af deras nya ställning.

Amandas dröjsmål härflöt likväl icke från någon uppsåtlig afsigt, utan utgjorde tvärtom ett lika stort, om icke ännu större, bekymmer för henne sjelf.

I stället att begifva sig till drottningen, hastade hon upp till sin egen kammare. Der finnna vi henne vandrande, liksom under full hufvudvärk, fram och tillbaka.

Drottningens misstanke hade med skäl vaknat, då hon funnit Clara lyssnande vid dörren, och hon bäfvade för denna misstanke.

Amanda var öfverens med sig att Daniel och Clara måste bort, men icke om sättet att dervid gå tillväga.

Det var sant, att drottningen redan visste att Amanda fört Clara till biblioteket; men var Clara en gång väl försvunnen, hoppades hon nog att ensam kunna reda sig.

Vore det möjligt att kasta liksom en liten skugga på sjelfva det sätt, hvarpå hon aflägsnat sig, så skulle det alltid i någon mån blifva en liten räddningsplanka för henne.

Så försvann den ena qvarten efter den andra. Omsider klarnade hennes ansigte. Skyndsamt begaf hon sig ned. Försigtigt undersökte hon platsen åt trädgården och fann dervid att posterna voro så utstälda, att ett af biblioteksfönstren var obevakadt. Säker härpå, återvände hon nu till sina vänner.

— Ni måste fly! ropade hon, då hon inträdde. Det finnes ingen annan hjelp. Jag har talat vid drottningen. Hon är ond och uppbragt. Ni äro förlorade, om ni ej fly — nu genast — på ögonblicket — fly, fly!

Clara bleknade. Daniel sprang upp från sin plats.

— Fly? upprepade han. Jag flyr icke. För hvad skall jag fly?

En flykt sårade hans känsla som man.

— För er systers skull.

Hans armar föllo ned till sidan.

— För min skull, tillade Amanda, jag ber er derom.

— Ni vill det?

Afståndet emellan fönstret här och marken är ej stort. Jag begifver mig ut i parken. När jag märker att ingen synes till, vinkar jag med en näsduk. Ni öppnar fönstret, hoppar ut och hjelper sedan er syster. Allt det der är gjordt i en handvändning. Och en gång utkomna, begifva ni er af hvart ni vilja.

Det kostade på Daniel att samtycka, men systerns fara och Amandas bön nedtystade alla betänkligheter.

Af det föregående veta vi att de grepos samma ögonblick, som de ansågo sig befriade från alla fara.

Amanda såg deras förtviflan, då vakten bortförde dem, men hon kunde ej hjelpa dem. Likväl följde hon dem på afstånd. När grefve Creutz första gången nedkom, igenkände han genast Daniel.

— För fan, Schedvin, yttrade han, du arresterad?

Creutz hade ofta sett Daniel utanför det hus i hufvudstaden, der han bodde, ett hus, förbi hvilket Daniel slog sina krokar så ofta som möjligt, emedan han någon gång i dess fönster brukade få se grefvens syster, fröken Alma. Såsom en rigtig soldatvän, hade Creutz med välbehag anmärkt Daniels lofvande soldatmanér och derom äfven talat med honom vid flere tillfällen. Vid grefvens åsyn blef Daniel ännu mera brydd.

Förvirrad och förlägen, visste den arme syndaren icke heller hvarken hvad han svarade eller skulle svara. Grefve Creutz befalde dem emellertid att följa honom. Daniel hade likväl nu repat mod. Oaktadt han fruktade konungens och drottningens vrede, hade han icke begått något brott, om äfven en dumhet. Det smäleksfulla i hans belägenhet förtröt honom. Föreställningen att uppträda inför konungen och hofvet bröt sig på ett underbart sätt genom hans hela väsende. Ett ögonblick vimlade det för hans tankar, men snart sköt en klar stråle fram ur dem. Han skämdes för den tanken, att ha velat fly, men då han kom att kasta en blick på sina kläder, skämdes han nästan ännu mera. Ögonblicket gör tanken, tanken gör mannen. Han kunde ej rädda sig ur sin ångest annat än genom ett dristigt steg. Hvad som förut varit för honom endast en löslig fantasi, blef nu en nödvändighet. Hoppet hade hos honom inga förbindelser med minnet, men det slog på en gång upp sitt öga och blickade öfver närvarandets skuggor in i framtiden.

— Herr grefve, talade han, ni kan göra mig en stor tjenst.

— På hvad sätt?

— Herr grefven skall ju föra mig inför konungen sjelf?

— Du har hört det.

— Alla kungar, herr grefve, tycka ju om soldater.

— Hvad vill du säga dermed?

— Ni vet hvem jag är, herr grefve, vet att om jag ock är en stackare i mångt och mycket, en galenpanna, en dåre — hvad ni vill — så är jag dock ingen brottsling. Jag har begått en dumhet här, det är alltsammans, en dumhet, som jag ärligt skall bekänna och förklara, men gör mig till soldat, herr grefve, att jag må få stå som en karl inför honom, och icke som en ynkrygg. Ni har erbjudit mig plats flere gånger, tag mig nu, jag svär att bli en bra knekt, icke sant, ni tager emot mig?

Daniel hade rätat ut sig, han var en prydlig pojke, ett godt soldat-ämne. Mod och beslutsamhet lyste ur hans ögon.

Daniel begrep att han betett sig som en stympare, och att han ej hade ett enda ögonblick att förlora, för att afböta sin dumhet.

Creutz fann förslaget godt.

— Saken är uppgjord, sade han.

— En anhållan till, herr grefve, återtog Daniel; låt mig få gå in i högvakten, alltid finnes det någon uniform der eller åtminstone någon af vakten, hvars uniform passar mig. Ni kan tillåta mig att få sträcka den på mig. Jag skäms att komma inför kungen så här. Hvad säger herr grefven? Jag skall bli trogen, som en hund, jag svär det, endast grefven nu …

Det låg lika mycken hederskänsla i hvad han yttrade, som redlighet och upprigtighet.

— Skynda på då, svarade Creutz, jag skall tala vid vaktbefälhafvaren.

Saken var snart uppgjord, och inom några få minuter utkom Daniel ifrån vakten klädd i lifgardets uniform.

Clara slog ihop sina händer. Daniel var en rätt prydlig soldat. Hans gång var också nu raskare, hans utseende beslutsammare. Soldat-rocken friskar upp modet på en ung man.

Amanda hade hört befallningen, att Daniel och Clara skulle föras upp på slottet.

Oviss hvad utgång händelsen skulle taga, följde hon med oro efter.

---

Från det ögonblick konungen befalt grefve Creutz att föra de tvenne fängslade upp till sig och till dess de anlände herskade en djup tystnad i rummen. Riksrådens närvaro band hvarje tunga.

Konungens och drottningens blickar möttes blott en enda gång, men den förre slöt likväl af den senares tvungna utseende att han måhända handlat oförsigtigt, och denna förmodan inlade något tvunget äfven i hans sätt.

Inom hvarje hof känner man i luften den allmänna meningen för stunden, och nyfikenhet, ovisshet och fruktan underhålla uppmärksamheten, men försegla på samma gång läpparne.

Riksrådens blickar flögo öfver dem alla. såsom en örn flyger i skyn, med öga och kroknäbb spanande efter rof.

Omsider inträdde Clara och Daniel.

De rörelser och känslor, som vexlade inom deras oerfarna sinnen och hjertan, då de så oförmodadt sågo sig inför hela hofvet, vore svåra att beskrifva.

Clara stod der så blek, som om aldrig någon blomma öppnat sin täcka kalk på hennes kind.

Nyss så intagande, barnslig och okonstlad, liknade hon nu en skugga.

Daniel egde deremot en hållning, som vittnade om att han på en gång blifvit en karl. Allt det oregelbundna, vilda och öfverspända tycktes liksom omstöpt i en form af lugnt medvetande, af klokt förtroende, af praktisk enkelhet. Den sanna militäriska andan är medfödd. Det behöfves blott ett stort ögonblick i vårt lif, för att utveckla den och göra oss medvetne af den. Daniel var nu också fast besluten, att utan någon tvekan redogöra för förhållandena på sådant sätt, som han sjelf kände dem.

Intrycket, som de gjorde, var godt och behagligt. Daniels raska och öppna utseende var icke mera naturligt än det blygsamma och rädda hos Clara. Men den spänning i sinnesstämningen, som visade sig inom hofvet, förlamade till och med konungens tunga.

— Tillåter ers majestät, bad Palmstjerna, när konungen förblef tyst, att jag gör dem några frågor?

— Gör det, Palmstjerna, var god.

Drottningen var nära att aflägsna sig, för att slippa närvara vid en akt, så pinsam, som den hon väntade.

— Berätta oss, tilltalade Palmstjerna Daniel, hvad ni gjort här på stället, huru ni kommit hit, och hvarföre ni ville begifva er bort genom fönstret? Var upprigtig och sanningsenlig.

— Sanningsenlig, svarade Daniel; ja-väl, jag har ännu aldrig ljugit. För min del satt jag der nere vid kajen på en bänk, då ett bud kom, som befalde mig att jag skulle följa det upp till slottet.

Drottningen hade från Daniels första uppträdande ej kunnat vända sin uppmärksamhet ifrån honom; när hon nu hörde hans röst, tilltog hennes uppmärksamhet ännu mera.

— Budet, fortfor Daniel, sade att jag i slottet skulle få återse min syster.

Palmstjerna öfvertygades härigenom ännu mera om ett hemligt förhållande, och han hoppades att se gåtan snart löst.

— Bror och syster således! Det är bra, min vän, tilltalade honom åter Palmstjerna, men af hvad anledning befann sig din syster då på slottet?

— Hon qvarhölls der emot sin vilja.

— Emot sin vilja? Hvad menar du dermed?

— Ingenting annat, än hvad jag säger. Min syster kan derom sjelf bäst upplysa.

Allas ögon vände sig nu emot Clara. Hon kände sig tillintetgjord; kretsen omkring henne egde för mycken höghet och glans, hon vågade icke ens se upp.

Drottningen kunde icke längre förblifva stillatigande. Hon var för stolt, att icke öppet framträda. Hennes själ var född under ett gyllene diadem, och hon förnekade aldrig dess börd.

Oaktadt Daniel bar lifgardets uniform, hade hon redan igenkänt honom.

Men kronprinsen hade icke mindre uppmärksamt än drottningen betraktat Daniel.

— Ack, mamma, utropade han och sprang fram till Daniel samt fattade honom i handen, det är han, det är han, som nyss räddade mig der nere i parken. Kom fram, kom fram — och han drog Daniel med sig — konungen skall också tacka dig.

Prinsens utrop blef en ny öfverraskning, som föranledde nya förklaringar. Den minst förvånade var icke Daniel, då han i gossen, som han hjelpt ned ur trädet, igenkände kronprinsen och i det fruntimmer, hvars tacksägelser han emottagit, verkligen fann drottningen sjelf.

Det var såsom om en ny dager hade fallit ned öfver taflan, som en klar ljusstråle brutit sig fram emellan en grupp af mörka gestalter, som om ett solsken slagit ut sin glans bland skyar.

Men riksråden ville icke släppa ifrån sig den ledtråd, som de hade fått tag uti.

— Förklara oss, tilltalade Palmstjerna Clara, huru du kunde befinna dig inspärrad i biblioteket?

— Inspärrad, inföll nu drottningen, det är ett origtigt uttryck. Under ett besök i biblioteket fann jag henne der, och hon kunde icke nöjaktigt redogöra för sig. Jag befalde henne derföre att afvakta min återkomst, under det jag efterskickade hennes bror, som väntade henne vid kajen.

Den invecklade tilldragelsen upplöste sig som silkesdockan, hvilken reder sig, berörd af en lätt och van fruntimmershand.

Amanda, som märkte att vinden började blåsa åt ett annat håll, trodde det vara rådligast att icke förlora ett ögonblick.

— Ack, ers majestät, sade hon bönfallande, i det hon framträdde, det var jag, som under det ers majestät var ute i parken visade Clara de kungliga rummen; men när ers majestät återkom och helt oförmodadt inträdde i biblioteket, blef jag så rädd, att jag, utan att tänka på någonting, sprang min väg och lemnade henne qvar.

Clara instämde, under det hon framhviskade ett sakta erkännande.

— Men flykten genom fönstret, anmärkte Palmstjerna, flykten?

— Fruktande för drottningens missnöje, svarade Amanda, såg jag ingen annan utväg, för att rädda mig, än att tillstyrka dem att fly.

Amanda var allt för klok, att icke nu åtaga sig allt.

Palmstjerna drog sig tillbaka. Riksråden funno att de förlorat äfven detta spel.

— Nåd, ers majestät, bad Amanda, nåd!

Amandas förklaring hade icke så litet bidragit att göra hela frågan både enkel och lätt afklippt. Nöjd dermed, räckte drottningen henne sin hand.

Sedan riksråden funnit, att ingenting mera var att göra här, aflägsnade de sig.

När vagnarne rullade bort, andades konungen och drottningen lättare. Det var för dem båda såsom hade ett åskmoln försvunnit ur deras omnejd.

---

1. Nya handlingar rörande Skandinaviens historia, tredje delen, pag. 311.
2. De la Gardieska arkivet, sjuttonde delen, pag. 18.
3. Tessins dagbok.
4. Vi bibehålla mamsellsbenämningen, såsom öfverensstämmande med den tid, vi här skildra.