Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 5
| ← Hofvet |
|
Holländska Dühn → |
FEMTE KAPITLET.
Lagmannen Erik Wrangel.
Det var afton. Solen kastade sin sista afskedsblick öfver jorden och sjönk ned bland skyarne. Skuggorna, aftonens svartlockiga döttrar, nattens vänliga bebådarinnor, sväfvade i luftiga mantlar öfver fält och dal. Naturen, i hvars bröst icke samma oroliga hjerta klappar, som i menniskans, beredde sig till hvila. Foglarne qvittrade icke mera, och vinden rörde icke sin vinge.
I skymningen synas ridande personer färdas fram på vägen ifrån Drottningholm till hufvudstaden.
Hästhofvarne dånade i detta ögonblick öfver Tranebergsbro.
Något framför de öfriga syntes på en kolsvart, eldig springare ett smärt växt fruntimmer. Riddrägten svepte sig lätt och behagligt omkring hennes ädla och fina former, under det att den svarta sammets-baretten på hufvudet fängslade ett svall af mjuka, blonda lockar.
På sidorna om henne tyglade tvenne lifdrabanter sina modiga hästar. Ryttarnes gula kyllerdrägter voro betäckta af blåa, vida kappor, som till hälften fladdrade, icke för vinden, men för farten.
Sist kom en löpare.
— Hvad du säger, förstår jag mig icke på, Wallenstjerna, svarade den ene lifdrabanten på ett föregående yttrande; min hela politik ligger i min goda svärdsklinga; för min del tycker jag, att verlden pratar för mycket och handlar för litet.
— Mycket prat, Hermelin, är icke heller min sak, återtog Wallenstjerna; men efter nu alla prata och verlden styres med bara fraser, så vill jag också ha mitt ord med i laget.
— Jag har sagt dig tusende gånger, att det blifver din olycka. Du tyglar bättre din häst, Wallenstjerna, än din tunga. Tro mig, du duger icke till ordryttare, dertill har du för mycket eld i din själ.
— Din tystnad är icke värd många styfver, Hermelin; när det behöfves, skall du lika litet kunna tiga, som någon annan. Gäller det, är jag säker på att vi icke svika hvarken i handling eller ord.
— Apropos om handling, hvad tyckte du om Puke? En präktig karl.
Med blicken rigtad framåt syntes ryttarinnan icke tänka på något annat, än att med så skyndsam fart, som möjligt, tillryggalägga vägen. Samma begär syntes också endast lifva den så ädelt byggde springaren, som med ilande fart förde henne framåt.
Båda två tycktes nästan växta tillsamman, emedan den enas rörelse rättade sig med ett så fulländadt behag efter den andras, att äfven det finaste öga icke kunde upptäcka annat än den fullkomligaste öfverensstämmelse dem emellan.
Fruntimret hade ej deltagit i samtalet, icke ens tyckts lemna någon uppmärksamhet deråt. Men då Pukes namn nämndes, visade sig en hastig förändring hos henne. I första ögonblicket lyfte hon upp sitt hufvud, liksom ämnade hon lyssna till samtalet. Men i det nästa återtog hon sin förra ställning, tryckte hälarne löst emot hästens sidor, lemnade den fria tyglar och ilade ännu snabbare framåt.
— Vi hafva ingen tid att förlora, mine herrar, förklarade hon; låtom oss skynda på.
Utan att vidare vexla några ord, ökade ryttarne farten, och snart passerade man tullbommen till Kungsholmen.
Skumrasket hade emellertid ökats, och det var redan nästan fullkomlig skymning, då man passerade denna förstad.
Sedan de kommit öfver gamla Kungsholmsbron holl fruntimret på en gång in tyglarne.
— Här, mine herrar, yttrade hon, skilja sig våra vägar. Hvar och en af oss har sitt särskilda uppdrag, således hvar och en också på sin plats. Behöfver jag er, så finner jag er …
— På Holländska Dühn, Österlånggatan.
— Eller hos fru Hoffman på Perlan, Vesterlånggatan.
Holländska Dühn och Perlan voro tvenne den tiden mycket besökta källare.
— Hör hit, Ernst, ropade fruntimret till löparen, ni följer med mig!
Löparen var ingen annan än den sedermera så bekante Anton Ernst Angel.
Lifdrabanterne togo derefter af vid första gränden till höger och försvunno i mörkret. Fruntimret deremot styrde gatan rätt fram och krökte slutligen in på Drottninggatan.
Händelsen för oss nu till en annan plats.
Vi befinna oss i ett vidlyftigt rum med sidodörrar till höger och venster. De enkla möblerna vittua icke om något slöseri, men om ordning och enkelhet. Längst upp i rummet står ett skrifbord, betäckt med handlingar och skriftillbehör. Omkring väggarna resa sig flera bokhyllor. På de små borden vid fönstren ligga böcker och tidningar om hvarandra. I den stora kaminen brann en sprakande aftonbrasa.
— Det är en stor olycka för ett land, när korruptionen undergräfver all sjelfständighet. Den upphäfver allt fotfäste för hvarje sund politik. Man befinner sig liksom i ett slags chaos, der förstånd och vetenskap ännu alltjemt förgäfves uppbjuda sina krafter, för att lära känna de dolda natur-lagarne.
Den talande var en man i sina kraftfullaste år. Oaktadt det tjocka puder, som, efter den tidens bruk, betäckte hans i en lång stångpiska uppfästa hår, märkte man att det började förlora sin ursprungliga färg och antaga en egen grå skiftning. Åren voro likväl ej härtill orsaken. Hos många naturer är det elden inom dem, som bleker icke blott den friska hyn, utan äfven håret. Vid Vesuvii rand dör all vegetation bort. En brinnande och verksam ande täljer icke sitt lif i åratal, utan i tankar och känslor. Sådana ögonblick äro likväl gemenligen blott förbehållna skaplynnen, rikt utrustade af försynen. Tankarne måste flyga högt och dristigt, för att midt under lifvets sommar nå snö-regionen.
Den talande gick fram och åter under det han yttrade sig.
De bestämda ansigtsdragen vittnade om det sjelfförtroende som dristiga och vidtutgrenande planer och förehafvanden ingifva, ehuru den något rynkade pannan liknade nästan ett moln, som spred ett visst dunkel af oförklarlighet öfver hela mannen. Ansigtets muskelspel, ögonens allt emellanåt häftiga rullning, ej mindre än den föränderliga, än hastiga, än långsamma rörelsen i hans gång antydde en mer än vanlig själsliflighet och oro.
Sådan var lagmannen på Gotland, friherre Erik Wrangel.
En betydande och värderad gunstling hos Lovisa Ulrika, utgjorde han den hand, i hvilken skottspolen till hennes politiska väfnad låg. Inom mässpartiet spelade han en bland de mest inflytelseegande rollerna. Fiendtlig emot den aristokrati, som representerades af riksråden, kämpade han med tal och skrift för en förändring, afseende en åt tronen inrymd större magt. Föga nogräknad i medlen, visste han icke blott att afböja en stöt, utan att äfven gifva en. Fyndig och slipad, spelade han icke ut sina trumf på en gång. Den ena planen var hos honom icke sällan endast täckelset, bakom hvilken en annan gömde sig. Beläst och snillrik, som han var, var han för sina motståndare en farlig man. Krafterna ökades hos honom, i samma mån de anlitades. Mägtig och stark i sig sjelf, voro likväl de ämnen, som han bearbetade, icke ännu mogna för en stor handling.
— Korruptionen, fortfor Wrangel, allt jemt vandrande fram och tillbaka i rummet, upplöser alla samhällsband. Hvart helst man utsträcker handen efter en ledande tråd, träffar man på ett helt nät, hvari man lätt kan fastna. Hvar finnes något, hvarpå man skall kunna lita? Lagar och författningar, tro och löften, heder och ära äro hemfallna åt dem, som bjuda mest. Men det är icke korruptionen ensam, som gör landets närvarande ställning så olycksbringande för nationel utveckling, fosterlandskärlek och folk-frihet. De styrandes uppfattning och tydning af sjelfva regerings-formen utöfvar ett i ännu högre grad förfärligt tyranni. När menigheten, säger man, vid samhällets ordnande uppdragit åt sina valda ombud rättigheten och magten att fastställa regeringssättet, så har denna menighet äfven, påstår man, underkastat sig sjelf en evärdlig förbindelse under den faststälda lagen, hvarutinnan ingen förändring kan ske, utan af dem, hvilka egt magten att allra först stadga och förordna densamma. Denna grundsats, som man kallar riksdagsmanna-rätt, gör samhällets innersta driffjäder helt och hållet overksam. Predikar man vidare — som det sker hos oss — att menigheten vid väljandet af sina ombud icke derigenom förmå gifva de valda någon magt och myndighet, utan att valrättigheten endast består uti ett passivt nämnande af de personer, som skola inträda i den magt, lagarne bestämma; så undertrycker man i och med detsamma äfven ombudens sjelfständighet och förvandlar dem till redskap under lagens döda bokstaf; jag säger döda, emedan den är död för alla andra än för det herskande partiet, hvilket ensamt tager sig rättighet att tyda den, huru de behaga. Den enda anstymmelse till frihet, som jag förmår uppfatta i vår författning, är berättigandet att utan tilltal och ansvar få yttra oss, när det sker af redligt och troget uppsåt — hvarom den allvetande guden allena kan med visshet döma — samt på ett beskedligt, höfligt och anständigt sätt — hvilket de allsmägtigt styrande ensamme förbehålla sig att förklara. Huru skall landet under sådana omständigheter se ut? I hvilken förqväfvande tvångströja är ej all politisk frihet klädd? I hvilket förnedringstillstånd befinner sig ej nationens sedliga kraft? Skola vi ej, hämmade i vår inre sjelfstandighet, sönderfalla i jemmerfulla yttre partistrider, hvari den svagare måste hyckla bifall inför den starkare, för att icke förtrampas? Huru länge skall folket — detta förr så sjelfständiga folk — fördraga ett ok, som förlamar det?
— Det finnes ett gammalt ordspråk, svarade en hes röst, att den, som gör sig till ett får, blifver uppäten af vargarne.
Det var gamle Schectas röst.
Wrangel vände sig förtretad ifrån honom.
— Det var icke till dig, Scheeta, som jag stälde mina ord.
Schecta, som hitintills suttit vid kaminen och rört om elden, reste sig långsamt upp och tog sin hatt.
— Du har rätt, Wrangel, genmälde han; jag har sannerligen icke här att göra. Farväl, go' herrar!
De öfrige närvarande utgjordes endast af tvenne personer, Lars Forbus, bataljons-predikant vid Westerbottens regemente, och Lars Larsson från Måsängen, riksdagsfullmägtig för Kils härad i Wermland.
Forbus var en af dessa svärmiska naturer, som det hvardagliga lifvet stundom af misstag drager ned till sig ifrån hōgre rymder.
Under vanliga förhållanden tillbakadragen, stilla och tystlåten, stod likväl hans själ, såsom ett offeraltar, i lågor, endast en verkligt tändande gnista föll derpå.
Men vi skola teckna honom vidare framdeles.
Lars Larsson — riksdagsmannen — var en af desse redlige dannemän, som i samhällets hvardagsskola undervisas och profvas i tålamod och dygder, i manlig sträfsamhet och undergifvenhet, men som likväl — gäller det verkligen — hvarken kunna undertrycka deras naturliga harm emot oförrätter eller denna rättkänslans berserka-vrede, som omedelbart öfvergår från ord till handling.
Då Schecta kom till dörren, vände han sig om.
I detta ögonblick låg det någonting fromt och vänligt i hans utseende, ehuru blicken sköt skarp och eldig genom rummet.
— När en gång Olympens gudar, yttrade han, skulle draga till strids, uppstod en tvist dem emellan, om hvilken, som skulle blifva deras anförare. Den ene ville ha Merkurius, den andre Apollo, den tredje Mars. Då kom Jupiter. Vet ni hvem han valde till anförare? Tystlåtenheten. När också ni välja honom till er anförare, skolen I segra; icke förr. “Jag hafver satt mig före”", står det skrifvet i bibeln, “att taga mig till vara att jag icke syndar med mina tungo”. “Tunga”, frågade en filosof, “hvart tager du vägen”? Farväl, go' herrar!
Schectas ord gjorde på de närvarande, om äfven emot deras vilja, ett djupt intryck. Men då Wrangel höjde sitt ansigte och kastade en trotsande blick omkring sig, sänkte Forbus och Lars Larsson deremot ned sina hufvuden, liksom träffade af en erinran, som de kände vara rigtig. Man visste den tiden, att det var bäst att tiga.
— Se vi omkring oss, återtog Wrangel likväl efter en kort stund, hvarthän har icke det närvarande samhällsskicket fört oss? I alla rigtningar verkar det onda. Är icke det allmänna tänkesättet vanmägtigt? Arbetar ej tvedrägten på vårt förfall? Motsätter sig ej egennyttan vår uppkomst? Vanvördas icke lagarne? Lågo näringarna väl någonsin i större lägervall? Hafva ej penningarne liksom rymt ur landet? Äro ej gamla, enkla seder och tarflighet liksom landsförvista? Vinner ej utländsk smak burskap i våra dalar? Talar man sanning utan afund? Förrådas ej vänner med fagra ord? Sätter man ej hög stämpel på odugliga varor? Vinner ej uselhet ärans lön? Är guldet ej den kalf, omkring hvilken alla dansa? Krönes ej dumheten med lagrar? Sättas ej åsnor till heder? Hyllas ej hvarje villfarelse, blott den är gråhårig? Underkännas ej andras förtjenster med eget beröm? Gömma ej de heligaste insegel endast falskhet? Leder man ej folket med visheten — till — hvartill? till afgrunden. Bär vår adel ej sina frälsegods i fickorna? Är bonden icke statens torpare?[1]
Wrangel tystnade och betraktade presten och riksdagsmannen. Forbus' ögon kastade flammor omkring sig.
— Jag är blott en fattig bonde, talade Lars Larsson, fattad af Wrangels framställning; men derför känner jag också allra bäst, att hvad ni säger eger sin rigtighet. Bonden har inga privilegier, han, som de andre, utan bara skyldigheter. Gud tröste oss, herr baron! Fortgår det, som det nu går, skola rikets ständer snart nog få mångdubbla kronobetjeningen, såvida den skall hinna med att verkställa alla utmätnings-auktioner[2]. Allmogens ställning blir med hvarje dag allt sämre och sämre. Vi hafva för många, som styra, herr baron; det är hela saken. Hade vi blott en, som förr, så ginge det nog bättre. Det går väl an att fylla en ficka, men icke hundradetals. Till en kan vår klagan tränga fram, icke till så der många; de höra endast på sig sjelfve. Brödkakan kan ej förslå åt alla, som nu gnafva och skafva på den, men för oss och en till räckte den nog till.
— Hederlige Lars, vidtog åter Wrangel, ni talar som en redlig och bra man, utan flärd och förställning. Men hör, Lars, låtom oss icke förlora modet. I Sverige tog brödkakan väl någon gång slut, aldrig modet. När allt tycktes förloradt, var vårt mod alltid vår räddnings-planka. Ni har läst vår historia, Lars. Kommer ni ihåg när danskarne förtryckte vårt arma land, mördade adel och prester, plundrade borgare och bönder, spände till och med qvinnorna för plogen, hvem räddade då landet? Det var en bonde, Lars, en bonde, han, som ni, det var Engelbrecht. Låtom oss blott hålla tillhopa, och vi blifva starka, som det jern, hvilket vi bryta ur våra berg. Forbus är vår vän, Lars. Tala vid honom, tala vid edra kamrater! Förtroende föder magt, Lars, liksom beslutsamhet föder framgång.
— Döden och lifvet stå i tungans våld, yttrade Lars, anförande en strof ur ordspråks-boken; “den henne älskar, han får äta af hennes frukt.” Men jag skall tala, baron, jag skall rådgöra med mina kamrater, säga dem hvad som ligger på mitt hjerta och på mina hemmavarandes. Hvart jag färdades fram på min resa hit, mötte mig endast klagomål. Nöden och missnöjet äro öfver allt lika stora. De gamle tala om den tid, då man ändå hade någon att vända sig till, men nu har man ingen — utom till rikets ständer — och de söka ju blott att rifva ögonen ur hvarandra. Det är visst sant att jag hellre tege stilla ,och pastorn här vet bäst, han, att jag är en stillsam man — nöjd med mitt lilla — men jag står ej ut längre — nöden föder ordet hos allmogen — och jag skall tala, lita derpå, baron. Gud skall veta, att när det gäller sanningen, så är jag ej blyg af mig, då må det gå, huru som helst.
— Jag har det bästa hopp, Lars. Vår sak är god. Jag vill en konungamagt, som, ehuru begränsad af lagarne, likväl genom lagarne göres till en verklighet inför folket, till en betydelse inför partierna, till en sanning i allt fosterländskt godt, nyttigt och ädelt; vidare vill jag ett folk, som, ehuru det också måste styras af lagarne, icke dess mindre upphöjes till känsla af sin stora vigt, till lifligt intresse för framåtskridandets oafvisliga nödvändighet, till medvetande att dess ord, råd och vilja — först och sist — måste gifva rigtning och pregel åt styrelsens handlingssätt. Jag har nedskrifvit några diktamina i ämnet. Se här, Lars: vill ni också läsa dem, Forbus? Kanske ni stiga dit in i rummet — jag …
Han fortsatte icke, utan öppnade dörren till ena sidorummet, dit Lars Larsson och Forbus inträdde.
Så snart Wrangel befann sig ensam, tog han plats vid
skrifbordet. Med hufvudet lutadt i händerna stannade hans
blickar midt framför honom. Man kunde tro, att han försjönk
i betraktandet af en underbar tafla framför sig. Hvilken
målar dock för vårt öga anmärkningsvärdare och dristigare syner
än vår egen fantasi? Än bygger den af våra förhoppningar
härliga lustparker mellan jord och himmel, än störtar den våra
önskningars glänsande troner ned till stoft och grus. Mot Luther log så en gång hin onde, och han tog bläckhornet och
kastade det i hans ansigte, och hin onde försvann. Från
Wrangel tycktes icke synen vilja vika. Hvarje statsman, som vill
brottas med sin tid, måste bygga och upprätta en ny i sin själ.
Under den åskfylda natt, som omgifver honom, skall solen rinna
upp i hans inre till en ny dag. Huru ofta befinner han sig
dock icke i brytningen emellan natt och dag, mörker och ljus,
skugga och gryning? I sina tankars djerfva flygt befinner han
sig stundom liksom midt i ett moln, der han fåfängt blickar
efter en strålande ledstjerna. Då famlar äfven han och drager
sig skygg tillbaka inom sig sjelf. Var detta fallet med
Wrangel? Vi veta ej. Vi veta blott att han för tvenne af sina
politiska vänner uppdragit en teckning af den tid, hvari han lefde,
allt efter som förhållandena visade sig för honom. Om
derunder en ny tanke framstälde sig för honom, om denne vidgade
nya utsigter i ljus eller insvepte honom i mörker, vinkade
honom med lysande löften eller höjde sig hotande och dyster —
hvem vet —? Huru många gåtor en statsman än löser,
förblifver han dock gemenligen sjelf den mest olösliga gåtan.
Statsmannen är mer än alla andra en son af stunden, men af en
stund med fröet till en framtid inom sig.
Det stora vägguret i rummet slog ett slag; Wrangel spratt till och vände blicken emot urtaflan.
Klockan var half sju.
Hastigt fattade han ringklockan, liksom hade han på en gång erinrat sig något; vid dess ljud inträdde en tjenare.
— Har kapten Puke icke ännu anländt? frågade han; klockan är mycket.
— Kaptenen har redan varit här en halftimme, men jag vågade ej störa herr baron.
— Hvar är han, Anders?
— I rummet till venster om salen.
— Godt. Är min toilett i ordning?
— Den väntar.
— Tyst! Hvad är det?
Hästhofvar hördes på gården. Wrangel lyssnade.
— Tillsäg kusken, befalde han derefter, att han spänner för och håller sig färdig. Om de der hästhofvarne på gården betyda något besök till mig, så säg att jag är borta.
Men befallningen kom redan för sent, emedan då tjenaren öppnade dörren, för att aflägsna sig, stod fröken Creutz, klädd i fotsid riddrägt, framför Wrangel.
Hela den ljuskrets af politiska funderingar, som nyss omgaf honom, var på en gång försvunnen. Han syntes nästan som återkommen från en annan verld till lifvet i sina praktiska, vanliga former. Han mottog också icke fröken Creutz med en grubblande statsmans later, utan med en belefvad mans hela artiga sätt. Det var också icke samhället, som han nu hade framför sig, utan endast en flicka, och stats-teorierna veko bort för den verldserfarne mannens benägna uppmärksamhet.
Läsaren har säkert redan gissat, att det ridande fruntimret, som vi nyss tecknat, icke var någon annan än Alma.
— Ni sjelf här, min fröken, yttrade Wrangel. Anders, tillropade han tjenaren, stäng porten, jag tager icke emot någon nu; men låt kusken spänna för. Jag förmodar, min fröken, fortfor han derefter till Alma, att ni kommer ifrån drottningen. Låt mig veta hvad budskap ni bringar.
Fröken Creutz tycktes icke vara mindre angelägen att redogöra för sitt ärende, än Wrangel att få kännedom derom. Utan uppehåll öfverlemnade hon också genast den skrifvelse, som hon medförde.
— Var god, min fröken, och stig in i rummet här. Det. passar sig icke rätt väl att mottaga er i mitt arbetsrum.
Wrangel hade väntat sig att få kännedom om några nya
politiska förehafvanden, men fann snart att han bedragit sig
deri.
Ännu sedan han slutat att läsa skrifvelsen, höll han den qvar framför sig, men kastade öfver densamma en pröfvande blick på Alma.
— Och detta, talade han derefter, har ni, min fröken, åtagit er att framföra?
Alma kunde icke rigtigt beherska sig, så stadigt hvilade på henne Wrangels ögon, så förundrad ljöd hans fråga.
— Jag skulle in till staden, baron, och omvägen var så obetydlig; men hvarför ser ni så förvånad ut?
— Känner ni brefvets innehåll?
Alma vände sig till hälften bort, hon hade intet att svara.
— Drottningen underrättar mig att kapten Puke utmanat på duell er bror och er — jag menar herr von Röhr.
Alma såg knappast upp.
— Drottningen känner således Puke, fortfor Wrangel. Efter hvad jag hört, återkom han från utlandet först i morse, och har redan varit vid Drottningholm och haft audiens. Det är ju så?
— Som ni säger, baron, men deri ligger ju ingenting anmärkningsvärdt. Drottningen vill emellertid förekomma duellen.
— Låt vara; men detta intresse?
Alma slog upp sina stora ögon.
— Hvad vet jag, baron, svarade hon; jag känner icke drottningens afsigt.
Ehuru hon sökte att undertrycka sitt bryderi, förmådde hon icke dölja det för Wrangels erfarna och pröfvande blick.
— Drottningen befaller mig, att jag skall söka att omintetgöra duellen.
— Jag tror det.
Wrangel kastade ännu en blick i brefvet, men höjde den derefter ånyo upp till fröken Creutz. Det tycktes, som ville han ännu en gång genomögna dem båda två.
— Man beherskar menniskor, återtog Wrangel, endast om man känner deras hjertan. Förståndet råder oss blott, men hjertat styrer oss. Förståndet är en frukt, som småningom växer till, en produkt af omständigheterna, men hjertat är det varaktiga, hvarur vi, såsom ur en rot, suga vårt lif. Skall drottningens uppdrag lyckas mig, bör jag känna Pukes hjerta. Men lika mycket, drottningen vill, jag lyder. Får jag bedja er vänta mig här.
När Wrangel begaf sig ut i nästa rum, lemnade han dörren efter sig till hälften öppen.
Alma förstod väl icke rigtigt, hvarföre han bedt henne dröja, men sättet, hvarpå han uttryckte sig, väckte ögonblickligt den tanken hos henne att Puke var på stället.
Hvarje aning följes af en tystnad inom oss, en tystnad i vår själ och i vårt hjerta. Vi vilja liksom lyssna inom dem båda, om icke vår egen aning skall hafva något ännu mera att förtälja, än det, hvarom den i första ögonblicket gifver en hemlighetsfull vink.
Almas tankar stannade. Men då man lyssnar inom sig, lyssnar man äfven till hvad som tilldrager sig utomkring. Det yttre och det inre sammansmälta i tanken.
Hon hörde att Wrangel passerade genom salen utanför, att han öppnade dörren till ett rum bortom det, att han begaf sig ditin, samt att han lemnade öppen efter sig äfven dörren till detta.
— Välkommen åter till fäderneslandet, Pake, hörde hon Wrangel tala. Kom i mina armar; jag var ändå er fars bäste vän.
Alma kände sig på ett undransvärdt sätt förvirrad.
— Sedan jag emottog ert bref, svarade Puke, var det mig omöjligt att längre dröja.
Wrangel och Puke voro således gamla bekanta. Det var något, som Alma icke hade sig förut bekant.
— Men jag var ändock icke den förste, som fick emottaga ert besök, fortfor Wrangel. Nå, nå, jag kan ej begära att ligga er närmast om hjertat.
Wrangel talade med hög och tydlig stämma. Alma frågade sig om han gjorde det med afsigt; ville han att hon skulle höra, hvad han sade?
— Ni har varit vid Drottningholm, ni har haft företräde.
— Det är sant, baron.
— Ni har träffat fröken Creutz.
— Jag var nog lycklig; det försonade mig åter med hela lifvet.
Ehuru ensam, rodnade och bleknade Alma om hvartannat.
— Och likväl har ni utmanat hennes bror?
— Tala icke derom; det gör mig ondt, men det måste ske.
Pukes röst nästan förändrade sig vid detta svar. I stället för klar och välljudande, blef den nu hård och kall.
— Men ni får icke slåss hvarken med honom eller v. Röhr. Läs detta bref, det är från drottningen.
Puke läste:
“Om någon har inflytande öfver menniskor, så är det ni, min baron. Jag kan derföre ej vända mig till någon bättre, än till er, i ett bekymmer, som här uppstått. Man har i dag framstält för mig en kapten Puke. Vid tillfället blef han förolämpad af grefve Creutz vid lifgardet och v. Röhr, och man har sedermera sagt mig, att han utbjudit dem. Nu intresserar Puke mig — och — äfven någon annan. Duellen får ej blifva af. Sök att afböja den. Om ni ej förut känner Puke, vill jag nämna, att han är en man, som förtjenar allas aktning och vänskap. Han har gifvit mig rättighet att befalla öfver sitt lif; befall honom derföre till en början, att han lefver. Jag tänkte först vända mig i denna sak till grefve Hård, som sätter ett stort värde på Puke; men Hård är också krigare, och jag fruktade att han ej skulle gå in på min åsigt. Gör allt, hvad ni kan, Wrangel; tecknande mig
er väl affectionerade
L. U.”
Puke återlemnade brefvet. Med okonstladt, men manligt lugn vände han sig emot Wrangel. En enda vilja fylde hans bröst, fylde hans själ.
— Drottningen, talade han, skall alltid hafva rättighet att befalla öfver mitt lif, men ingen drottning på jorden skall få rättighet att befalla öfver min heder. Den utgör min enda rikedom, mitt fideikomiss och som jag hoppas aldrig skall gå ur min slägt. Men jag har andra ämnen att tala med er om, herr baron.
Svaret var oförtydbart, men Wrangel ville icke uppgifva sin afsigt. Han hade en genväg till hans hjerta och beslöt att anfalla honom der.
— Alltid lika orubblig och sjelfbeslutsam, anmärkte han derföre, förbiser ni måhända drottningens godhet för er, förbiser ni att äfven — “någon annan” — intresserar sig för er?
— En man, ensam som jag, bör vara rädd om sin sjelfständighet, emedan han ändock alltid är någonting med den, ingenting utan den. Drottningens godhet rörer mig, men förändrar mig icke. Och vid sidan af min heder finnes icke “någon annan”, än min ära. Låtom oss nu sluta det der ämnet, baron. Frågan kan vara nog ledsam, utan att man behöfver göra den ännu värre, genom att också tala om den.
Alma sjönk ned på en stol. En på samma gång stolt och missnöjd känsla intog henne. Hon kände, att hon skulle ha svarat på samma sätt, hade hon varit karl, och dock förtröt det henne såsom qvinna.
Som hon uppfattade hans ord, syntes det henne som hade han velat säga — min heder först — min kärlek sedan.
Pukes tanke sysselsatte sig med helt annat. Af grefve Hård veta vi, att en djup dysterhet ofta bemägtigade sig honom. Så allvarlig och lugn han syntes bland andra, så lidande var han deremellan. Hans lif hade också icke flutit fram bland leende fält; det hade kastat sig såsom en våg mellan klippor. De vänskapsförhållanden, som egt rum emellan Wrangel och hans far, öfvertygade honom att Wrangel också var den man, som ensam kunde tyda för honom mången ännu oförklarad omständighet. Men icke endast det. Wrangel var äfven den, som, allt ifrån den stund han lemnade fäderneslandet, sjelfmant och uppoffrande, öfvertagit en för honom högst vigtig förbindelse. Puke gick ett hvarf omkring golfvet. Drottningens skrifvelse och förslaget att frånträda duellen hade knappast för ett ögonblick stört honom. På hans själ trängde sig stora frågor, frågor för hans enskilda lif och lefverne af oändlig betydelse och vigt; det syntes af det stränga allvar, som hvilade öfver hans panna, som lade ett så mörkt djup i hans ögon, som blekte kinden. Hastigt stannade han åter framför Wrangel.
— Herr baron, yttrade han, min heder fordrar att jag mäter vapen med tvenne af mina ungdomsbekanta, jag kan ej mer säga ungdomsvänner. Utgången dervid kan ingen förutse. Jag har måhända ganska få timmar qvar. Till saken derföre, herr baron. Ni känner hvad som tilldrog sig innan jag lemnade mitt fädernesland, och hvad som till och med tvingade mig att lemna det. I bakgrunden af min fars lif låg en för mig alltid outredd stor hemlighet. Jag är öfvertygad, att om någon har kännedom om densamma, så är det ni. Min far yttrade ofta att jag, när tiden en gång var inne, skulle af er få emottaga alla de underrättelser, som kunde påfordras. Under försäkringar, att han var en trofast och sant fosterländskt sinnad man, bad han mig aldrig betvifla redligheten i hans vandel, derest jag någonsin skulle få höra motsatsen hviskas. Allt nog, jag dömde af detta, och hvad mera han någon gång förtäljde, att hemligheten var af en förfärande egenskap. Med aktning för hans vilja, med sonlig rörelse böjande mig efter den ömtåliga hederskänsla, som jag så ofta upptäckte hos honom, vågade jag aldrig med ett enda ord söka utforska honom; tvärtom manades jag icke så sällan, att, trots mitt eget omdöme, blindt underkasta mig hans önskningar,emedan jag ständigt fruktade att stöta på någon omständighet, som kunde väcka hans qval och oro. Under sådana omständigheter anlände jag, ni torde sjelf erinra er det, för något mera än fem år sedan, hit till hufvudstaden. Ni vet, herr baron, att jag blef med faderlig godhet emottagen af en af edra och min fars vänner, vet att min far en kort tid derefter yrkade, att jag skulle gifta mig med dennes dotter, vet huru motbjudande detta var för mig, vet att min far slutligen förmådde mig att ingå på förslaget derigenom, att han förklarade mig, att min lydnad endast kunde rädda honom — och äfven andra — ifrån den största olycka, upprifvandet af äldre förhållanden, hvarpå hans och andras ära, till och med lif, berodde.
Hvad Puke berättade var för Alma smärtsamma underrättelser. Hvarje ord träffade henne med slag på slag. Jemte sin bror hade hon blifvit uppfostrad på en af sin morbrors, riksrådet Ehrenpreutz, egendomar. Grannarne voro få, endast den gamle v. Röhr, ortens rikaste fastighetsegare, och den gamle Puke, afskedad militär; men desse hade hvar och en sin son, och tillsammans, Alma och hennes bror, samt unge von Röhr och Puke, utgjorde de en qvartett, som lifvade den eljest ödsliga trakten. Puke — bror Johan — som han då gemenligen kallades, stod ännu alltjemt från denna tid såsom hjelten i hennes barndomsdrömmars förtrollande verld. Visst erinrade hon sig den dag, då han lemnade hemmet och begaf sig till hufvudstaden; hon hade icke heller förglömt den, då man underrättade henne det han rest utrikes, för att ingå i främmande tjenst, men något mera hade hon aldrig haft sig bekant. För hennes själ omsväfvades Puke ännu alltjemt af hennes bästa ungdomsföreställningar.
— Hvad jag stred med mig sjelf, fortfor Puke, för att handla i öfverensstämmelse med min fars vilja — ni skall nu kunna förstå det — då jag eger rättighet att säga er — jag älskade en annan.
Denna bekännelse från Pukes egna läppar flög som en eld genom Almas ådror, hon log, hon rodnade, hon reste sig upp och sjönk åter tillbaka i stolen.
Wrangel gick fram och åter. Någon gång kastade han en orolig blick åt det rum, hvari Alma var, men deremellan tycktes han glömma bort henne. Andra tankar upptogo honom. Å ena sidan egde han för mycket hjerta, att icke känna ett återljud af den smärta, som talade i hvarje Pukes ord, allrahelst som han måste medgifva att det låg sanning, och en sanning utan all öfverdrift, deri; men å den andra sidan var han icke dess mindre tillräckligt sofrad af lif och erfarenhet, utbränd, för att så uttrycka oss, inom sig, för att låta känslan på något sätt rubba sig. Med verldsmannens lugna tillförsigt sänkte han sin blick ned i djupet af Pukes hjerta, med fysiognomistens tillit till sig sjelf granskade han hvarje skiftning i hans anletsdrag, och med menniskokännarens skarpsinnighet beräknade han värdet af en man, som i lifvets och lidelsernas, i verldens och hjertats mångpröfvande strider — uteslutande med hederns stolta och pligtkänslans ödmjuka bund för sina ögon — segrande genomkämpat åratal och räddat en trofast och kraftig karaktär, ett orubbligt och förtröstansfullt sinnelag, en sann sjelfständighets känslas allvar och lugn.
Denne man, tänkte också Wrangel, måste tillhöra vårt parti. Utveckla sig händelserna så, som jag anar det, skall han blifva vårt slagsvärd.
I sin aldrig hvilande själ sökte han redan efter medel att binda honom vid partiets fördelar, hvarvid han likväl icke förbisåg att ett lynne. sådant som Pukes, icke låter öfvertala sig eller kan förledas af ord, utan måste bindas af band, som han pålägger sig sjelf.
— Jag har återvändt till mitt fädernesland, fortfor Puke, för att utforska — icke min fars hemlighet, nej! — Han har sagt, att ni skall uppenbara den, när tiden en gång är inne. Jag är nöjd dermed, nöjd, om också denna tid aldrig inträffar; ty jag ärar min fars hemligheter, äfven om de dö bort med honom. Andra vigtiga pligter hafva nu återfört mig till fäderneslandet.
Alma förmådde knappt nog draga efter andan. Hon var ett enda, lyssnande öra.
— Olikheten emellan min hustru och mig, hennes isande köld och min brinnande värme, hennes regelräta vanor och väsen samt mitt ännu då aldrig hvilande, lifliga och glödande sinne, se der hvad som åtskilde oss, och blef grunden till vår olycka. Vi voro två element, utan all frändskap. Jagad ifrån henne — min far hade redan aflidit — flydde jag till utlandet. Men hvarthän jag flydde, förföljde mig min pligtkänslas förebråelser. Måhända led jag större qval, aflägsnad från henne, än i hennes umgänge. Men jag hade sjelf ifylt den bittra kalken och det tillhörde mig att tömma den såsom en man. Det vilda krig, hvari jag deltog, huru obetydligt var likväl icke det emot det, som jag förde med mig sjelf! Hon dog — och jag var löst — jag var fri — men var jag lycklig? Långt derifrån. I hennes dödsbleka drag trädde förebråelserna ännu fruktansvärdare upp. Lidelsefullt kastade jag mig in i kriget. För huru mycket har jag ej att tacka det! Öga mot öga med döden, griper försynens hand mägtigare in i vårt väsen, än någonsin eljest. Och jag tror att jag stärkt och renad gått ur striden. Så förgingo några år. Från fädernesland och hem hörde jag aldrig ett ord. Jag ansåg också redan alla räkningar uppgjorda med dem och betraktade mig sjelf såsom död och begrafven för alla äldre förbindelser. Man hade underlätit att meddela mig min hustrus dödssätt och jag visste ej att hon aflidit på samma gång som hon skänkte mig en son. Då emottog jag underrättelsen derom från er.
— Ni har aldrig låtit höra af er, Puke. Vid tiden då er hustru afled, sade man redan att ni stupat i en batalj. Först när grefve Hard återkom, erfor jag att ni lefde och jag skref genast till er.
— Underrättelsen att min hustru skänkt mig en son, och sjelf satte lifvet till för denna gåfva, grep mig mägtigt, ja, mägtigare än något annat. Tusende förebråelser störtade genom mitt hufvud. Hvem stod vid hennes sida i hennes sista stund? Icke jag, utan främmande. Främmande personer emottogo hennes sista och den nyföddes första blick på jorden. Men frid med henne, frid deruppe och äfven här nere! Jag har återvändt för att i någon mån se om mitt hus, ehuruväl det ligger vida mer under, än öfver jorden. Mitt bröst svallar af oro innan jag fått se min son. Hvar är han, herr baron? Han finnes i detta hus, icke sant? Ni blef honom, hvad jag bort blifva, en far? För mig till honom. Händelsen har nu så fogat, att jag måhända blott en enda gång fär trycka honom till mitt bröst, för att sedan …
Vi höra att Puke jagades af förebráelser, liksom ryttaren i sagan jagades genom natt och dag af vålnader. Såsom ryttarens hästhofvar, ljödo också hans hjertas slag allt snabbare och snabbare, slogo hans pulsar allt hastigare och hastigare.
Wrangel märkte allt för väl den inre upprörda belägenhet, hvari han var försatt; det är i sådana stunder, som politiskt beräknande män ofta söka smida sitt jern.
— Ni vet hvar min son finnes, baron Wrangel, upprepade Puke, låt mig få omfamna honom.
Wrangel tvekade ett ögonblick om sitt svar, men hastigt vände han sig emot Puke.
— Ni skall få träffa er son, kapten; men lemna mig ett ögonblick, var god och stig dit in i rummet.
När Puke utgick, stängde Wrangel dörren efter honom.
Månne Wrangel redan i sina tankar beräknat det sammanträffande, som nu skulle ega rum?
Alma var nära att af förskräckelse sjunka ned. Om hennes fötter icke nekat sin tjenst, hade hon flytt bort.
Pukes steg närmade sig, han öppnade dörren, deras blickar möttes. Endast ett utrop af öfverraskning hördes från hans läppar. Nästa ögonblick låg han vid hennes fötter.
Liksom berörd af en underbar magt, återfick Alma hela sin styrka. Hon reste sig upp, men hon kom ej längre. Blek, som en mänskensnatt, stod hon der.
— Jag förstår, min fröken, talade Puke, sedan den
första öfverraskningen försvunnit, att ni hört hela min bikt?
Alma stammade ett medgifvande.
— Jag tackar gud derför, fortfor han. Då jag gifte mig, bad jag min far att lemna er i okunnighet derom, och er familj — den brydde sig ej om att taga någon underrättelse om mig. Himmelen vare lof, att ni hört min syndabekännelse. Jag har talat fritt, jag har talat oskrymtadt, jag har talat öppet, och jag prisar mig lycklig, att jag ej visste att ni hörde mig. Fröken Alma, tillade han derefter, under det han blickade upp i hennes ögon, det var länge sedan vi talade vid hvarandra.
Almas bröst var som en svallvåg efter en storm.
— Tillåter ni, min fröken, att jag talar helt upprigtigt med er?
— Tala, Johan, tala!
Hon nämnde honom vid hans förnamn. I denna stund glömde hon bort de år, som passerat. Hon var med sina tankar åter på landet, åter i hembygden, åter i en skön naturs härliga sköte, vid sidan af sin förste barndomsvän.
Ni har hört min bekännelse, ni vet hvad jag genomlefvat, vet att jag varit gift, att jag har en son; men ni vet äfven att det var någon, som jag dessförinnan älskade mera än allt annat i verlden, vet att jag aldrig förmådde slita mina tankar lösa ifrån mitt ungdomslifs skönaste drömmar: denna underbara, lilla verld af rik förtrollning, som tjuste ynglingen och än i dag hänrycker mannen. Förlåt mig, min fröken; men er närvaro slår an alla strängar i min själ, och jag känner toner af det ljufvaste behag strömma genom ett bröst, hvarest under långa år endast missljud klingat. Låt mig få säga er en enda gâng, att jag älskar er med en mans hela kraft. Låt mig för en enda gång trycka er hand, en enda gång rätt upprigtigt blicka in i ert öga — så der ja — nu må portarne störta tillhopa bakom min sällhet. Liksom Prometheus stal elden från himmelen, har jag stulit ett minne derifrån — och jag, som han, skall nu bära med lugn den dom, som faller, hurudan den äfven må blifva.
Men på en gång stod han upp ifrån sin plats. Emellan dem fans ju, efter hvad han hört, nu mera en alltid oöfverstiglig mur.
— Det är sant, yttrade han också, man har sagt mig …
— Ni är så häftig, Puke, anmärkte hon. Hvad är det, som man har sagt er?
— Att ni är förlofvad med von Röhr.
Alma fattade hans hand.
— Det är väl icke derför, som ni, Puke, vill duellera med honom?
— Ryktet är således sant?
— Besvara först min fråga.
— Nåväl, min fröken, nej, tusen gånger nej! Jag har utmanat honom derför och endast derför, att han förolämpat mig. Jag har ju äfven utbjudit er bror, och likväl bjuder mig ju allting att snarare skona honom, än anfalla honom. Han är ju er bror.
— Och ni tänker äfven verkställa er föresats och duellera med dem?
— Det är mitt orubbliga beslut. Hvad de ej sjelfmant vilja gifva mig, aktning, skall jag tvinga dem till.
— Men, min gud, ni kan ju döda dem.
— Ni fruktar för von Röhrs lif?
— Er fråga, Puke, är en anklagelse, men jag förlåter er den. Som syster och vän, kan jag vara berättigad att frukta för er alla tre.
— Var då utan all fruktan, min fröken; ni skall ej behöfva befara något för mer än en enda.
— Huru kan ni med så mycken bestämdhet försäkra det: en duell är ett hazardspel, hvars utgång ingen vet.
— Är man säker på sin arm och ej mindre säker på sitt vapen, så är man icke ens under en tvekamp slumpens viljelösa redskap. Var derför lugn, min fröken.
— Men i hvad afseende skall jag väl kunna vara lugn?
— Hvarken skall ni hafva något att frukta för er brors lif eller för von Röhrs.
— Således …
Alma förmådde icke att fortsätta.
— Erinrar ni er schweizaren, fortfor Puke, som störtade emot ett fiendtligt led, och för att rädda sina vänner — med ett famntag omslöt fiendens spjut och tryckte dem in i sitt bröst. Hellre tusen dödar — än förorsaka er en enda sorg.
— Således vill ni säga, ämnar ni blott sätta ert lif på spel.
— För er, ja!
Almas hufvud sjönk ned. Hon var i detta ögonblick — mera än någonsin — blott en svag flicka.
Aldrig hade den hemlighet som blomstrade i djupet af hennes hjerta, legat för henne mera öppen och klar, och dock ville intet ord derom fram öfver hennes läppar.
Pukes blick sväfvade öfver tvenne verldar på en gång: öfver en, full af solljus och sällhet, öfver en, ännu full af midnatt och sorger. Lydande sin fars vilja, hade han redan för flere år sedan afsagt sig den förra, och beträdt den senare, ehuru försynens skickelse, efter hårda pröfningar, nu åter vidgade dem båda två framför honom. Men valet om det äfven någonsin varit hans var det nu mindre än någonsin. Ryktet hade sagt honom att Alma hängifvit sig åt en annan. Var det verkligen så eller icke? Han visste det ej, han trodde och tviflade på en och samma gång. Men lidelsen har sina nycker — han böjde sig ned — han blickade upp i hennes ansigte, och han trodde sig se bakom den jungfruligt blyga rörelse, som visade sig hos henne, en stråle skimra sig till mötes, en stråle, som åter ingöt hopp i hans själ.
— Alma, hviskade han.
Alma spratt till. Hon såg att Puke utsträckte sin hand emot henne, och hon fattade den.
— Får jag fråga er en enda sak, tillade han, blott en enda?
— Fråga, Johan.
— Säg mig då upprigtigt, älskar ni von Röhr?
— Nej, Puke, nej, nej!
— Är ni förlofvad med honom?
— Aldrig, nej! Ryktet är grundlöst. Jag vet att han ämnar, men ännu har han icke ens förklarat sig.
— Han är rik.
Alma fäste en hotande blick på honom.
— All verldens rikedom på den ena vågen, väger icke upp min känsla på den andra. Allting kan måhända vara falt, men en ting blir det aldrig.
— Och det är …?
— Qvinnans djupa kärlek.
— Men ni synes så upprörd af fruktan för hans lif.
— Jag vill ingens död, Puke, men jag har icke sagt, att det var för honom, som jag fruktade.
Alma log. Det var hennes hjerta, som upplyste hennes hela väsen, och hvars ljus skimrade i leendet.
— Ni vill således att jag skall säga er, fortfor hon, för hvars lif jag fruktade.
— Då man, som jag, lefvat långa år i mörker, lefvat i ett fängelse af bekymmer, tviflar man på den dager, som oförmodadt ler emot en, på den sällhet, som frihet och lycka öppna. Aningen, ni vet det, går framför verkligheten, men får man väl derför tro att verkligheten också alltid följer aningen? För hvem fruktade ni, för hvem kom ni hit, för hvem?
Alma tog mod till sig. Pukes tvifvel sårade icke, det var tvärtom något svärmiskt och ljuft deri.
— För hvem, upprepade hon, om icke för er, Puke?
— Ni ville, Alma, att jag skulle afstå ifrån det, hvartill min heder befalt mig?
— Jag tänkte icke på er heder, jag tänkte på ert lif.
— Ett lif, utan heder …
— Ni ställer er heder högre än er kärlek.
— En kärlek, utan heder …
— Men hvad heder kan ni vinna genom en dårskap?
— Duellen är ej min dårskap, den är tidens, den är samhällets, den är verldens.
— Och derför att verlden helgar denna därskap, skall kärleken dö strådöd för slumpen. Är det kärlek?
— All kärlek, som ej hvilar på en grundval af aktning, är antingen ett brott eller en svaghet.
— Låtom oss ej tvista mera. Handla, som ni vill, handla fritt. Kanske har mannen skyldigheter, som ej vi, qvinnor, rätt begripa. Uppfyll derför hvad hedern bjuder — en man utan heder — jag förstår er, är blott en skugga af en man. Men lofva mig en sak blottställ er icke — tänk — tänk …
— På hvem skall jag tänka, inföll Puke. Säg det — på hvem?
— Tviflare, hviskade Alma, på mig.
Hänförelsen är en underbart lifvande gnista. Puke sprang upp. Alma gömde sitt rodnande ansigte vid hans bröst.
Såsom en harpoton dör bort i lunden, såsom ett stjernfall ilar öfver det blåa fästet, försvann ett ögonblick af deras lif.
Det var ett ögonblick, hvars flyende fot icke lemnade något märke qvar på jorden, men för flägten af dess vingspets uppblomstrade en hel verld af sällhet inom dem.
Liksom en annan Elias-char, bär oss kärleken öfver det vanliga lifvet, höjer oss i ljus och härlighet.
Då de återkommo till sig sjelfva, stod ett litet barn vid deras sida.
— Pappa, ropade det, pappa!
Puke fattade det i sina armar, lyfte det upp och betraktade det med en glädje, full af ömhet och kärlek.
— Det är han, yttrade Puke. Vid himmelen, det är han!
Det var en far, som för första gången höll en liten son i sina armar. Gossen slöt sig så nära och förtroligt intill honom; — äfven han tycktes hafva länge väntat på denna stund.
— Alma, hviskade Puke, vi hafva haft ett vittne.
— Ni hafva haft flere än ett, yttrade Wrangel, i det han framträdde. Måtte försynen vara med er, talade han vidare. Under många år har jag anat er böjelse, men det tillkom ej mig att förändra händelsernas gång. Allting går emellertid förr eller senare till sitt rätta mål. Se här, min fröken, tillade han derefter, är mitt svar på drottningens bref; jag hoppas att det skall vara tillfyllestgörande.
Wrangel fattade deras händer.
— Jag erfar en känsla af sorg, då jag ser er lycka.
Han tystnade för ett ögonblick, utan att släppa deras händer.
— Vigtiga tilldragelser, stora, i menniskolifvet djupt ingripande händelser förefinnas i edra föräldrars lif, hvilka ännu äro obekanta för er. Jag befarar att dessa skola som vålnader höja sig ur sina grafvar och ställa sig emellan er. Viljen I följa ett råd af mig?
— Gerna, gerna!
— Låten då er böjelse ännu förblifva en hemlighet inför alla andra, utan att derför blifva mindre stark inför er sjelfva. Lofven I det? Jag skall vaka öfver er.
— Vi lofva.
— I edra föräldrars namn lägger jag då edra händer tillhopa och välsignar er.
— Amen! ljöd dervid en röst, amen!
Det var Forbus, som, stående i den öppnade dörren, uttalade det högtidliga ordet.
Ett stycke bakom Forbus stod Lars Larsson.
Vid åsynen af Puke försiggick hos denne en synbar förändring. Ständigt allvarlig, såsom den svenske bonden gemenligen är, blef han det nu i dubbelt måtto. Hans ögon stirrade, hans blick blef allt skarpare och bestämdare. Puke tilldrog sig hans hela uppmärksamhet, för att icke säga förundran. Men intet ord kom öfver hans läppar; han blott betraktade honom under den djupaste tystnad.
En stund senare förde löparen Ernst fröken Creutz' häst fram till trappan.
Wrangels ekipage följde.
Lätt och snabb, som en ung page, kastade Alma sig upp i sadeln, skrattande åt Puke, som trodde att han behöfde hjelpa henne.
— Till baron Pechlin! ropade Wrangel åt kusken, sedan han och Puke tagit plats i vagnen.
— Vi träffas om en stund, yttrade Alma, under det hon på sin snabba springare flög bort, åtföljd af Ernst.
Forbus och Lars Larsson vandrade gatan ensamme framåt.
— Hvart gå vi? frågade Lars Larsson.
— Till Holländska Dühn.
— Det är sant; men det var icke det jag ämnade fråga. Kände pastorn den der herrn, som följde med baron? Hette han icke Puke?
— Det gjorde han.
— Puke — ja, ja, det kunde ej vara någon annan.
Utan att vidare inlåta sig i något samtal eller gifva akt på hvad Forbus yttrade, vandrade Lars Lasson, tyst och grubblande, vid hans sida. Han hade fått något helt annat att tänka på.