Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 8
| ← Pechlin |
|
Creutz och Ehrenpreis → |
ÅTTONDE KAPITLET.
Puke och Amanda.
Sent hemkommen från sina nattliga, ödsliga och ensamma vandringar, sjönk Puke mot morgonen ned i en stol, och en stilla blund sänkte sig öfver hans själ.
I drömmen visade sig hans far för honom. Han tyckte sig stå vid hans dödsbädd. Gestalten var så blek och afmagrad, men så hög och ädel, så vänlig och så god.
Det var väl att du kom, min son, tyckte han sig höra den döende yttra; jag har så mycket att säga dig.
Men dödens engel stod i detsamma vid hans andra sida med ett utrunnet timglas i sin hand.
— Din stund är slagen, hviskade denne, kom, kom!
— Låt mig få säga min son ett enda ord, blott ett enda.
— Kom, herren kallar dig, kom!
Och Puke såg i drömmen, huru dödens engel betäckte fadren med sina vingar och försvann med honom uppe i himmelen, der hans sista, vänliga leende smälte tillhopa med stjernornas lika vänliga glans.
När Puke vaknade, stod redan den nya dagens sol högt på himmelen. Förskräckt, liksom hade han försummat en dyrbar tid, sprang han upp.
— Jonas! ropade han.
Dörren gick upp och Jonas stod framför honom.
Jonas var en gammal veteran, som följt Puke från krig till krig, en bepröfvad tjenare, tapper, förståndig och tillgifven.
— Äro hästarna sadlade?
— Långt för detta, kapten.
— Hvad är klockan?
— Tio.
— Hvarför har du ej väckt mig?
— Ni har ej befalt mig det.
Uppfostrad i fältlifvet, var Puke ej van att göra sig mycket besvär med sin klädsel. Efter några få ögonblick var han färdig.
— Du skall följa mig, Jonas, befalde han denne, kom!
Jonas följde gerna sin husbonde, och den gamle kastade sig icke mindre raskt och hurtigt upp på sin häst, än Puke sjelf. Utkommen på gatan, syntes Puke vilja taga igen den förlorade tiden. Med sporren tryckt i den eldige springarens sida och med lösa tyglar gick det undan. Vägen förde till baron Wrangel. Snart stannade de också utanför hans port.
— Är baron hemma? frågade Puke en karl vid porten.
Den tilltalade svarade icke genast, utan betraktade honom fundersamt.
— Herrn ä' ju kapten Puke? anmärkte han omsider, jag...
— Jag frågar dig ej hvem jag är, utan om baron är hemma?
— Han är borta.
— Redan borta! Hvart begaf han sig?
— Jag har fått befallning att icke upplysa någon derom mer än en enda.
— Och denne ende är jag. Låt mig få höra det.
Karlen ref sig i hufvudet.
— Baron bad mig säga kapten, ifall kapten skulle söka honom, att han begifvit sig till slottet.
Puke kastade om sin häst, och det bar af i motsatt rigtning.
Ehuru hofvet ännu uppehöll sig vid Drottningholm, stod
likväl icke det kungliga slottet öde och tomt.
Detta slott, sådant som det i sin arkitektoniska gestalt, majestätisk och snillrik, visar sig ännn i dag, hade endast få år före denna tid, en annan Pallas Athenæ, fullfärdigt framsprungit ur Nikodemus Tessins, ännu efter hans dödliga bortgång, i sina efterlemnade planritningar, arbetande själ. Den kungliga familjen inflyttade i slottet först 1753.
Redan vid början af Skeppsbron lemnade Puke sin häst till Jenas och fortsatte sin väg till fots.
Sedan Puke lagt bakom sig den vidsträckta borggården, inträdde han i det östra, så kallade Logårdshvalfvet, hvarifrån han tog vägen uppföre den för sin ädla stil så beundransvärda, sköna trappa, som leder till den kungliga familjens våningar.
Hofbetjenterne sprungo om hvarandra — den kungliga familjen väntades någon af dagarne — men man visste ännu icke hvilken.
Då Puke inkom i audiens-rummen, märkte han likväl att en allt ordnande, sammanhållande och styrande hand saknades. Alla voro upptagna af olika göromål, men ingen fans, som kunde lemna någon upplysning om baron Wrangel. Den ene trodde sig väl veta, att han blifvit sedd på slottet, den andre förnekade det, den tredje visste ingenting.
Puke steg på.
Anländ till ett inre rum, hejdades han plötsligt af en lifdrabant.
— Hvem är ni, min herre? frågade denne.
Puke upplyste hvem han var.
— Har ni blifvit hitkallad?
— Nej.
— Hvad vill ni?
— Träffa baron Wrangel.
— Han finnes ej här.
— Han skall finnas här.
— Det är möjligt, men jag vet det icke; ni får ej gå längre.
Skyldig att lyda, ämnade Puke draga sig tillbaka, då Wallenstjerna, som igenkänt hans röst, i detsamma utkom.
— Det var väl att jag träffade er, yttrade Puke; baron Wrangel skall vara här.
Wallenstjerna såg sig försigtigt omkring innan han svarade.
— Är ni verkligen icke kallad hit? sporde han derefter; ni kan vara upprigtig, ni är det?
— Det är jag icke.
Wallenstjerna såg misstroget på honom.
— Här är något vigtigt, underligt, oförklarligt å bane, fortfor han. Kom hit åt sidan, och han drog Puke med sig till en aflägsnare del af rummet.
Vi känna Wallenstjerna; han var icke den, som band sin tunga, när han en gång fattat förtroende för någon.
— Ni tillhör ju oss? frågade han.
Puke förstod ej rigtigt hans fråga.
— Jag menar, förklarade Wallenstjerna, att ni tillhör hofvet?
— Drottningen eger att befalla öfver mig.
— Vi förstå hvarandra. Drottningen är hofvet. Hofvet är vi. För fan, jag säger att underliga saker tilldraga sig här. Någonting förestår oss — någonting förestår oss …
Af förnöjelse gnuggade han händerna emot hvarandra.
— Löjtnant Wallenstjerna, afbröt honom Pake, vill ni underrätta baron Wrangel att jag är här?
— Omöjligt! Vid hofvet heter det alltid att vänta. Vi hafva god tid på oss. Ah, betänk …
Och Wallenstjerna strök af tillfredsställelse åter händerna emot hvarandra.
— Betänk om — om — om …
— Om — om …
Wallenstjerna lutade sig ned till Pukes öra och hviskade sakta, liksom han befarade att någon eljest skulle kunna höra ett ord deraf:
— Om det brister löst.
— Hvad menar ni?
— Känner ni löjtnant Silfverhjelm, lifdrabanten?
— Det är första gången jag hör hans namn.
— En förbannadt dugtig karl, rask, hurtig, en god kamrat, skulle hellre låta döda sig, än förråda en vän. Tänk er derför vår förvåning, när han för några veckor sedan helt hastigt försvann, liksom hade en stormvind på en gång fört honom bort. Värderad och afhållen, som han var, beslöto kamraterne att söka nedtysta saken. Och vår chef gaf, desto bättre, äfven en vink om att dölja hans flykt såsom en hemlighet. Den ena veckan gick sålunda efter den andra, och han förblef borta. Vi hade också redan öfvergifvit hoppet att återse honom, då han i natt — Hermelin och jag hade nyss lemnat Pechlins hus och voro på väg till våra rum — helt oförmodadt åter stod midt framför oss. Vår glädje var obeskriflig. Frågor haglade på frågor.
— Det der är godt och väl, herr löjtnant, afbröt honom Puke, men jag måste träffa Wrangel. När han är här, kan ju ni …
Men Wallenstjernas tankar hade nu fått sin egen rigtning, han hörde icke ens hvad Puke yttrade.
— Frågor haglade, fortfor han, fråga på fråga. Silfverhjelms återuppträdande var också en verklig öfverraskning.
— Hvarför försvann du? frågade vi.
— Jag var sjuk, genmälde han.
— Hvarifrån kommer du?
— Från sjuksängen.
— Hvar har du varit?
— På sjukhuset.
Wallenstjerna skrattade.
— Silfverhjelm såg så frisk ut, fortfor han, som om han kommit från en lustresa. Han hade också ännu icke hunnit att taga af sig reskläderna. Han bedrog oss, det var klart. Vi beklagade honom emellertid för det straff, som väntade; men han svarade med — kan ni gissa — med att förevisa oss ett af chefen sjelf undertecknadt kurir-pass. Chefen och han hade gemensamt spelat oss ett spratt. Hvad säger ni derom? Förträffliga karlar, Silfverhjelm och chefen! Ha, ha, ha! Men ni skall få höra mera. Silfverhjelm följde med oss hem. Vi sutto ännu uppe och pratade, då vid midnattstid eller något senare helt oförmodadt en page anländer med befallning, att vi alla tre skulle inställa oss här. Vi följde. Anlända till drabantsalen, funno vi ett par kamrater före oss. Man berättade att ett ekipage en stund förut ankommit från Drottningholm med grefvinnorna Brahe och Hård, samt att de befunno sig i några af smårummen. Kan ni förklara detta? Sedan dess har man hitkallat, jag vet ej allt hvad för personer: adelsmän, prester, borgare och bönder, under det att den djupaste hemlighets-slöja är kastad öfver det hela. Tror ni icke att detta bebådar något? Wrangel hitkallades redan kl. 4 i morgse, och han är ännu derinne. Äfven Silfverhjelm är der. Af mycket mindre kunde man sluta till krig; af detta slutar jag till — han lade handen på sin mun — ja, jag spår stora saker — godt, må de inträffa! Jag önskar ingenting högre. Att gå så här och göra ingenting, är fan så tråkigt. Säg mig ärligt, kapten Puke, har icke äfven ni blifvit hitkallad?
— Jag har instält mig, för att träffa baron Wrangel.
— Jag glömde att nämna, att drottningen skall hafva insjuknat.
— På Drottningholm?
— Hastigt och häftigt.
Under det att Puke och Wallenstjerna ännu samtalade, hörde man en dörr öppnas från de inre rummen samt ljudet af raska och hurtiga steg.
— Tjenstgöringen är nu slut, tillkännagaf en röst i rummet innanför; hvar och en fär begifva sig till sitt, men en i sender, utan uppseende. Hvad ni sett eller hört begrafves i evig tystnad.
— Det är Silfverhjelm, som talar, anmärkte Wallenstjerna.
— Är grefvinnornas ekipage, frågade vidare samma röst, ännu framme?
— Det har redan väntat, svarade en annan stämma, nära en halftimme.
Ånyo öppnades och slötos de inre dörrarna.
Mjuka, elastiska steg närmade sig.
Ett ögonblick senare, och tvenne fruntimmer utträdde, båda två med nedfälda, täta slöjor för sina ansigten.
Då de passerade genom rummet, bugade sig Wallenstjerna och Puke, hvarvid det ena fruntimret — under det hon lyfte på en flik af slöjan — artigt helsade dem.
Det var grefvinnan Hård.
Det andra fruntimret rörde ej på hufvudet. Med betäckt ansigte, och utan att se sig omkring, gick hon framåt.
Silfverhjelm följde dem.
Snart hade alla tre försvunnit i vestibulen, och en stund derefter hörde man, huru deras ekipage rullade ut genom slottshvalfvet.
Wallenstjerna kastade en misstrogen blick efter dem.
— Tror ni, kapten Puke, att den der andra verkligen var grefvinnan Brahe? Jag har mina egna tankar. Det var mera majestät i hennes hållning, än grefvinnan har.
Puke stirrade efter henne; äfven han hade gjort sina anmärkningar.
— Jag måste lemna er, yttrade han, jag har brådtom.
— Hvarthän?
— Baron Wrangel har ännu ej kommit ut. Han måste således finnas qvar här. Sedan posterna äro indragna, skall säkert ingen neka mig att gå vidare.
Han gick.
Alla poster voro försvunna. Från rum till rum vandrade Puke framåt, utan att blifva hindrad. Endast ljudet af hans egna steg följde honom.
Visserligen syntes här och der en af slottets vaktbetjening, sysselsatt med att ordna ett eller annat, men de lyfte knappast upp sina hufvuden, för att se efter honom.
De ansågo honom för någon, som var befald dit och endast gick i sitt ärende.
En dyster känsla intog Puke, under det han vandrade genom de stora gemaken. Det föreföll honom, som om han ensam gått fram genom en ödelagd boning.
Han befann sig i midten af ett utaf rummen, då han ett stycke framför sig upptäckte ett fruntimmer, som, med ryggen vänd åt honom, stod i en uppmärksam och lyssnande ställning.
Vid hennes anblick stannade Puke, betraktande henne. Hennes växt var reslig och smärt, den svarta klädningen föll smidig och mjuk ned omkring de smärta och ädla formerna, och det silkeslena håret, svart som nattens drottnings, ringlade sig bakåt nacken i rika lockar.
Puke igenkände snart den vackra gestalten, och han fortsatte åter sin gång.
Vid det första steg, han tog, måtte ljudet deraf ha nått fram till det lyssnande fruntimret, ty i detsamma vände hon sig förskräckt om.
Puke hade icke misstagit sig.
Amanda och han stodo framför hvarandra.
En hög rodnad purprade hennes eljest så bleka kinder, och ögats glans tycktes på en gång fördubblas.
Puke återsåg henne icke med missnöje. Den sydländska liflighet, som han upptäckt hos henne aftonen förut, behagade honom. Sjelf i djupet af sin själ brinnande, som en vulkan, oaktadt han vandt sig att hejda dess utbrott, förefans det något äfven om han icke sjelf förmådde förklara det — sympatetiskt dem emellan.
Båda två iakttogo dock tystnad, liksom öfverraskade af hvarandras åsyn.
Amanda älskade, älskade upprigtigt och häftigt. För henne hade hitintills alla män varit fullkomligt likgiltiga; all den beundran, de skänkt henne, hade glidit förbi henne. Men Pukes fasta och allvarliga väsende gjorde på en gång ett outplånligt intryck på henne. Det fans också till och med i deras yttre ett, i sanning, förvånande tycke. Samma bleka anletsdrag, samma korpsvarta hår, samma mörka eld i ögonen. Då hon betraktade honom, tyckte hon sig se sig sjelf liksom i en spegel, men i manligare, kraftigare, mera strakt utbildade drag. Denna upptäckt blef också för hjertat en ljuf hemlighet, som smekte hennes känsla och sinne med lifliga fantasier. Honom, endast honom, hviskade der en röst, innan hon ännu ens hade talat vid honom. Sedan hon åter talat vid honom, hängaf hon sig än mer uteslutande åt sin böjelse. Huru hvardagliga föreföllo henne icke alla andra emot honom! Hans förmåga att beherska sig beherskade äfven henne. Hon tyckte sig förut aldrig hafva sett en verklig man, utan endast ofullkomliga utkast dertill, personer, som icke voro mägtiga ens öfver sig sjelfva. Huru oförklarligt föreföll henne dock icke allt. Sjelfva denna kärlek, som så ögonblickligt och mägtigt intagit henne, föreföll henne till och med icke ens mera ny. Det var blott en blomma, som länge knutit sig inom henne, så tyckte hon, och hvilken på en gång nu utslog hela sin rikedom. Böjelsen, förut aning eller dröm, blef nu en stor verklighet.
Amanda hade stillatigande räckt honom sin hand.
För Pukes tankar stälde sig Almas bild vid hennes sida; hvilka motsatser af hänförande skönhet. Den ena var natten med sina klaraste stjernors glans, den andra var dagen med den mest tjusande morgonrodnad. Första gången, han såg Amanda, var det i sällskap med Alma, och han flätade i sina tankar dessa flickor tillsammans, och det blef en krans af skugga och dager omkring hans hjerta, inför hvilket de lånade skönhet af hvarandra. Huru olika voro de dock icke inför honom, han öfverraskades af den ena, han älskade den andra.
För Amanda hade kärleken, hvilken träffat henne hastigt, såsom ett åskslag, öppnat en hel verld af förut okändt behag. Hennes fantasi blomstrade i prakt, hennes hjerta badade sig såsom i en klar källa af det renaste solljus, och i denna källa såg hon himmel och jord i en ny dags gryende skimmer; men ännu mera, hon såg äfven sig sjelf deri, dock vid denna anblick vände hon sig missnöjd bort, liksom hade bilden ej varit ren, utan visat henne hennes egna fel.
Puke kände att hennes hand darrade i hans. Han släppte den och betraktade henne pröfvande.
— Ni är upprörd, yttrade han.
— Detta möte, stammade hon, här — i dessa rum — just nu — hvem söker ni här, kapten?
— Jag söker baron Wrangel.
Amanda spratt till. Hon såg åt sidan.
— Kapten Puke, inföll hon, men hon afbröt sig åter, liksom visste hon icke hvad hon skulle säga; hon öfverlade, hon tänkte.
Puke hade vid hennes första åsyn upptäckt något oroligt lyssnande, som ingaf honom en misstanke. När han märkte det osäkra i hennes ord, ökades den.
— Mamsell Amanda, frågade han, hvad gör ni här?
— Jag har något att säga er, kapten. Kanske får jag aldrig ett så lägligt tillfälle, som nu. Ni söker baron Wrangel.
— Ja.
Puke märkte att hon med skygghet undvek hans fråga.
— Baron Wrangel är der inne. Ni är vän med honom?
— Han är min vän.
Ännu en gång hejdade hon sig. Hon ville liksom i förväg öfvertänka, hvad hon hade att säga.
— Ni älskar hofvet, vill ni säga. Ah, kapten, jag känner detta hof och bör varna er för detsamma.
Hon blickade honom öppet in i ansigtet.
Puke hade upptäckt hos Amanda ett lefvande väsen, en tänkande ande, en själ, mottaglig för stora och lifliga intryck. Han såg huru hjertat brann i hennes bröst, och att flamman liksom ville bryta sina bojor. Han misstänkte att denna glödande själ gick sin egen väg fram inom hofvet, och att flere hemligheter knöto sig vid henne. Hvarför varnade hon honom för hofvet?
— Mamsell Amanda, yttrade han, jag tror ni vill mig väl och jag tackar er. Men kan ni säga mig någonting i verlden, för hvilket man icke borde varna sina vänner? Öfver allt och i allt går man en osäkerhet till mötes. Således, Amanda, jag kunde också varna er för till och med hela verlden. Något hvar smidas vi fast vid den bana, vi välja, eller rättare, vi föras fram på den, utan att kunna förekomma det. Jag är tillgifven hofvet, emedan jag vid hofvet eger mina bästa vänner, äfven ni är ju vid det.
Amanda förblef tyst och tankfull. Pukes ord öfverraskade henne, emedan de hade träffat många af hennes egna, innersta tankar.
— Omständigheterna smida oss fast vid vårt öde, upprepade hon. Ni har rätt. Äfven jag är fastsmidd vid mitt.
Det låg något klagande i dessa ord, som rörde.
— Amanda, sade Puke, ni är en gåta, men en gåta, som anslagit mig.
Hennes ansigte öfverdrogs härvid med den skäraste och täckaste purpur.
— Jag tror att ni behöfver en vän vid er sida, tillade Puke. Låt mig blifva det.
— Ni skulle vilja det! Är det möjligt, är det verkligen sant?
Pukes anbud var verkligen upprigtigt, men han ville äfven intränga i det gåtfulla, som han tydligen såg omgaf henne. Hotades väl hofvet af någon fara? Hvarför hade hon lyssnat der?
— Ni har någon sorg, som tungt hvilar på er, fortfor Puke; ni är icke nöjd med er ställning. Under hvilket förhållande uppehåller ni er här? Ni är Pechlins fosterdotter; jag känner Pechlin. Han är hofvets fiende.
— Ni sade ju att ni vill vara min vän. Då är jag äfven berättigad att vara er.
— Nu varnar ni mig för hofvet. Man har förut varnat mig för er.
— För mig? Jag tror det, ja, ja — och — man kan ha gjort rätt deri. Men lofva mig en sak; ni får hädanefter icke tro någon annans varning. Om ni lofvar mig det, förbinder jag mig deremot att, så vida det skulle behöfvas, till och med varna er för mig sjelf. Ni säger att jag är en gåta.
— Ni är det.
— För alla andra väl, men icke för er, vill jag vara en gåta. Jag skall lösa den. När ni sade, att jag var Pechlins fosterdotter, nedlade ni deri något tvetydigt. Pechlin har dock varit emot mig så god, att jag icke kan annat än värdera honom. Mitt lif, ni vill ju höra något om det.
— Jag har sagt, att jag vill vara er vän. Berätta, mamsell Amanda, berätta.
Han beslöt att icke lemna henne, förrän han kände hennes verkliga ställning vid hofvet; huruvida hon spelade der en upprigtig roll eller icke.
— Mitt lif eger endast en enda märkvärdig omständighet, den, att jag icke vet det allra ringaste om det. Jag känner icke, hvilka som varit mina föräldrar, hvarken min far eller min mor, jag är ensam, alldeles ensam i verden.
Amanda lade handen på pannan. En djup känsla uttryckte sig i hennes ögon.
— Huru? Ni känner icke edra föräldrar?
— Allt, hvad jag vet är, att ett bättre klädt fruntimmer sent en afton skall hafva blifvit inburen i Pechlins hus och der födt mig till verlden, under det hon sjelf afled. Endast några afbrutna, oförstådda ord skola ha kommit öfver hennes läppar. Pechlin har försäkrat mig, att han gjorde allt, hvad han kunde, för att upptäcka, hvem hon var, men förgäfves. Han gjorde mig i stället till sin fosterdotter, och han har varit en god far för mig. Jag kan icke vara nog tacksam.
Berättelsen ingaf Puke deltagande.
— Emellanåt är det en förfärlig tanke, tillade Amanda, att icke ega någon, till hvilken man kan med naturens rättighet luta sitt hufvud.
Uttrycket af en djup smärta skimrade härvid till i Amandas anletsdrag. Vid dess flamma tyckte sig Puke hastigt se in i hennes själ, och han trodde sig upptäcka många motstridande element af godt och ondt, lidelser — stormande och vilda — som der kämpade mot hvarandra. På den smärtsamma känslan, att stå alldeles ensam i verlden, uppreste måhända lidelserna här ett annat Babels-torn, öfver hvars tinnar förbistringen redan kunde sägas rufva. Sönderslets väl hennes själ af den förkrossande tanken att vara endast ett nådebarn af andras gunst? Var hon uppfostrad till hat och icke till kärlek? Fruktan, men också medlidande, intog Puke. Han förstod att en sådan qvinna skulle kunna spela en farlig roll. Hvilken spelade hon? Han trädde henne ett steg närmare.
— Hvarför varnade ni mig för hofvet, Amanda? Jag vill veta det.
Hon mötte honom med ett öppet ansigte.
— Hvarför? upprepade hon. Derför, tillade hon, att detta hof drages af sin onda genius emot en afgrund till sin undergång.
— Hvem menar ni med dess onda genius?
Amanda gjorde en stolt rörelse på hufvudet.
— Ni förråder mig icke?
— Nej.
— Då skall jag säga er, hvem detta hofvets onda genius är.
— Det är?
— Drottningen.
— Jag beundrar drottningen.
— Mera än någon annan är hon en kall egoist.
— Hvarför tror ni det?
— Hon är fiendtligt sinnad emot det land, hvars drottning hon är.
— Ni menar emot den aristokrati, som beröfvar konungen all magt.
— För framgangen af egna planer är hon i stånd att uppoffra verktygen derför, sina egna vänner. Hon är otacksam, hon är oförsigtig, hon är nyckfull.
— Under purpurmanteln är hon smidd i adelns bojor. Hon eger majestätets yttre värdighet, hvaraf man gemenligen fordrar så mycket, utan att innehafva majestätets motsvarande magt, som icke kan gifva något. I sin förra ställning såras hon oupphörligt af sin senare. Hennes förstånd ser, hennes hjerta känner, hennes känsla dömer. Äfven det ädlaste, hon vill, stympas i sin födsel. Senaten — icke nöjd med att veta konungamagten fjettrad — trampar oupphörligt äfven småaktigt på purpursläpet. Den lysande vanmagten — förhånad derjemte — blifver förbittring — förbittringen blifver oförsigtighet — oförsigtigheten nyckfullhet. Den, som icke är stark nog att vara en öppen fiende, är icke heller stark nog att vara en öppen vän. Men ni sade att hofvet går mot sin undergång; hvaraf känner ni det?
Amanda svarade icke genast.
— Anar ni icke, anmärkte hon likväl slutligen, hvad som tilldrager sig här i denna stund?
Puke ville höra hennes tankar.
— Jag har allt för länge uppehållit mig utom fäderneslandet, svarade han, för att veta hvad som passerar här. Hvad vet ni?
— Att Silfverhjelm nyss återkommit från en resa till Tyskland, dit han öfverförde skrifvelser, som utbjödo kronans dyrbaraste rikssmycken åt ett ryktbart handelshus.
Pake betraktade henne med en skarp blick från hufvud till fot.
— Att drottningen vid underrättelsen om Silfverhjelms återkomst i hemlighet genast hastade hit in från Drottningholm; att hon nyss passerade beslöjad ut från dessa rum i sällskap med grefvinnan Hård; att hon haft vigtiga öfverläggningar här, under det hon föregifver sig hafva insjuknat på Drottningholm; att hon — med ett enda ord — konspirerar.
Faran för hofvet var för Puke lätt att inse, allra helst då Pechlin befann sig i bakgrunden af den kännedom Amanda egde.
Detta var hans första tanke; den andra var ännu mörkare.
Egde Amandas anklagelse någon verklig grund eller var den icke blott en af drottningens motståndare uppdiktad lögn, i afsigt att skada henne, kanske till och med att störta henne?
— Och på dessa skål, erinrade emellertid blott Puke, varnar ni hofvets vänner? Hvarför varnar ni icke hellre drottningen för hennes fiender; det vore er pligt.
— Jag varnar ingen mer än er, kapten. Jag står på en brygga emellan båda partierna.
Puke erfor en känsla af förtrytelse.
— Ni förvånar mig, Amanda. Till ert utseende så rikt utrustad, och till edra tänkesätt så ofullkomligt. Hvad naturen har gifvit er med den ena handen, synes hon hafva återtagit med den andra. Hvad ert yttre angifver, vårdslösar ert inre: ni saknar sanning, Amanda, ni är en skön lögn. Betrakta er i spegeln med handen på hjertat, och blif er egen domare! Ni är qvinna, ni vill behaga, men all form är blott skalet af behaget. Det sanna behaget måste kunna röra och intaga, men detta förmår det icke, såvida det ej blomstrar på en ren, inre grund. Ert öga har eld, men den värmer icke, den bränner; er blick tränger djupt, men den tjusar icke, snarare berusar den. En qvinna behöfver icke djerfva tankar, hon behöfver ömma; hon är skapad för att lefva upp, icke i vårt förstånd, utan i vår känsla. Vet ni, hvad en sann och ren känsla är? Ingenting annat än hjertats samvete. Det gifves ingen rättvisare domare, men också ingen upprigtigare och mildare rådgifvare. Den, som icke är ärlig emot andra, Amanda, är icke heller ärlig emot sig sjelf.
Det var för Puke omöjligt att så rätt fram och naket, som han hade velat det, uttrycka hela det misshag, hon ingaf honom.
— Ni säger, att ni står på en brygga emellan båda partierna, fortsatte han: det ingifver mig en svårmodig tanke att finna er på en sådan plats. Märker ni icke att ni derigenom befinner er öfver en afgrund.
Amanda log.
— Ni hade rätt, kapten, yttrade hon, då ni sade att ni icke känner ert eget fädernesland. I Sverige har qvinnan redan länge spelat en roll inom politiken. Jag vet ej om det är rätt, eller icke, men det är så. Om mannen är låset till en politisk hemlighet, så är hon nyckeln; är han dörren, så är hon gångjernet. Grefvinnan De la Gardie och generalskan Buddenbrock stodo i spetsen för hattarne 1734, och fröken Bonde för mössorna. Men ej nog dermed. Hofvets hela politik styres i närvarande stund af drottningen, och ni skall icke förmå upptäcka en enda intrig, som icke ytterst ledes af en fruntimmershand. Jag försvarar ej förhållandet, jag nämner det blott. Men hvarför skulle qvinnan också blott få vara hjerta? Tror ni att hon skadas af en liten smula förstånd? Ni säger att känslan är hjertats samvete; hvarför icke så gerna säga, att det helt enkelt är en känsla i vårt väsende, hvilken lifvet och erfarenheten alltjemt bemöda sig om att operera till ett klartseende förstånd? Omständigheterna hafva stält mig emellan partierna, och det är väl möjligt att jag står, som ni uttrycker er, öfver en afgrund. Men, lika mycket! Såsom förhållandena nu äro, gläder mig denna farliga ställning, emedan — Amanda tystnade ett ögonblick — emedan, tillade hon derefter beslutsamt, det kanske nu gifver mig tillfälle att föra er öfver på den sidan, der ni skall finna er säker för framtiden.
Puke kände att klyftan emellan honom och henne vidgades allt mer och mer.
— Framtiden, upprepade Puke hennes sista ord, framtiden finnes endast, der heder och tro finnas.
— Hvarför icke der kärleken finnes?
Pukes ögon blixtrade till.
Vid denna fråga trädde på en gång Almas gestalt fram för hans blick och intog honom med tjusande behag. Han svarade icke, han log mot den täcka drömbilden i sin själ.
Emot alla de motsägelser, han upptäckt hos Amanda, huru öfverensstämmande med sig sjelf visade sig icke Alma! Mot lidelserna hos den förra, hvilket fridfullt lugn, hvilken hjertats sanning, hvilken ren och djup skönhet och känsla hos den senare!
Amanda såg den hänförelse, som spred sig öfver hans anletsdrag, såg det milda leendet och förglömde allt annat. Med hela sin själ njöt hon ett ögonblick af den föreställningen, att det var hon som med sin fråga hos Puke framkallat denna hänförelse.
— Kärleken, upprepade Puke, kärleken …
Med hela sin själ var han hos Alma.
— Kärleken, svärmade Amanda, bjuder på ära.
Blotta ljudet af hennes stämma återförde honom från hans själs knappast medvetna utflygt, återförde honom till verkligheten.
Båda två hade för ett ögonblick sjunkit tillbaka inom sig.
Amanda var till sitt lynne föränderlig, som ett Aprilväder. En stråle, och hennes hjerta öppnade sin hela blomkalk, en molnfläck, och den slöt sig åter. I denna stund glimmade en hel himmel af ljufva föreställningar i den öppnade kalken. Hennes anletsdrag stodo nästan alldeles stilla. Det såg ut, som om hennes pulsar stannat, och att hon tyst och drömmande blott betänkte hans ord. Hastigt öfverstrålades hon ock af ett skimmer, sådant endast, som det anslagna, jublande hjertat kan skänka. Det var ett leende af stilla hänryckning, ett återsken af en lifvad känslas sällhet. I sina tankar hade hon genomgått allt, hvad Puke yttrat. Han hade erkänt att han tillhörde hofvet — emedan alla hans vänner — och således äfven hon — tillhörde det, men än mera — kärleken — han tycktes ju äfven hafva erkänt det — vinkade honom der. Och hvilken kunde han väl älska, så nyligen anländ från utlandet? Amandas hjerta svälde af sällhet och hennes utseende blomstrade af hänryckning. Skönare än någonsin, strålade hon på en och samma gång af kärlek och ömhet. Annars stolt, nyckfull eller listig, var hon nu svärmisk och sann.
Väl hade Puke gjort några svåra anmärkningar emot henne, men hon trodde sig hafva vederlagt dem och glömde dem.
— Huru ädel och god måste ni icke vara, kapten! yttrade hon. Huru mycket bättre än alla andra! Och ni vill vara min vän — ni — min gud, min gud!
Hon var outsägligt lycklig i detta ögonblick; hon tyckte att kärlek och hopp logo emot henne. Det var första gången i hennes lif, som framtiden smyckade sig med så ljufva hänvisningar.
Öfverraskad såg Puke upp: han märkte hvilken förändring, för att icke säga förtrollning, som han måste hafva framkallat. Han drog sig förskräckt tillbaka. Ett ögonblick förblef han stum. “Min gud”, sade han till sig sjelf, “hon måste älska mig”. I stället att värmas af denna föreställning, kylde den honom. Hon sjönk också allt mer i hans ögon. Nu såg han i henne endast en qvinna, beredd att förråda hofvets hemligheter; men skulle han draga sig tillbaka? Var det ej bättre att utsträcka sin hand och söka rädda henne, icke endast för hennes egen skull, utan äfven för hans vänners? Oaktadt detta beslut, var det honom likväl omöjligt att inlägga någon mildhet i sitt sätt att behandla henne, i den röst, hvarmed han tilltalade henne. Han kunde icke förneka sig sjelf.
— Mamsell Amanda, sade han, låtom oss tala om hofvet. Ni har berättat något om det, men icke allt. Fortsätt!
Amanda stirrade förundrad på Puke. Det var icke hans ord, utan den köld, hvarmed de uttalades, som förskräckte henne. Det svärmiska i hennes utseende försvann. Hon föll — så tycktes det — på en gång, liksom från en rosensky, ned i en snödrifva. Hade hon bedragit sig? En flicka bedrager sig icke i sin dröm om kärlek, utan en bitter känsla af grämelse. Puke stod orörlig, mera sluten än någonsin. Hade hon missförstått honom, eller missförstod han henne?
— Fortfar. Amanda, yttrade han, berätta vidare.
Amanda drog sig ett steg tillbaka.
Kölden i Pukes röst var isande.
— Jag har redan sagt allt, förklarade hon. Hvad vill ni att jag skall säga mer? Jag har af aktning för er varnat er for hofvet. Jag har ingenting att tillägga.
— Det är icke sant; ni har ännu mycket mera att berätta.
— Ingenting, kapten, alldeles intet.
Puke upptogs allt för uteslutande af sin tillgifvenhet för hofvet, hvilket han i allmänhet betraktade såsom en vacker infattning omkring Alma, hans själs skönaste smycke, för att märka att äfven Amanda drog sig tillbaka inom sig.
— Ni har blifvit anstäld vid ett hof, tilltalade han henne, vid ett hof, för hvilket ni varnar mig, vid ett hof, som baron Pechlin hatar, vid ett hof, som ni sjelf — vidare Amanda, vidare — ni har ännu mycket att säga.
— Nej, kapten Puke, jag har intet att tillägga, intet.
Puke fäste på henne en stadig blick.
— Ni vill ju vara min vän, säger ni, men vänskapen fordrar upprigtighet.
— Jag har varit det.
— Amanda, hvarför fann jag er här i salongen, då jag träffade er?
Amanda skiftade färg.
— Ni stod i en uppmärksam, spanande ställning; ni lyssnade.
Amanda blef allt blekare och blekare.
— Jag skall berätta för er hvad ni vill undandölja. Ni är Pechlins hemliga ombud här, hans lyssnande öra, hans rapportrice, hans …
— För guds skull, intet ord mera.
— Ni är hans spion, fullföljde Puke meningen.
Amanda sjönk ned på en stol.
— Barmhertighet, nåd, förskoning!
Hon gömde ansigtet i sina händer, men det dröjde icke länge innan hon åter sprang upp.
— Hade detta ord fallit ifrån någon annans läppar, skulle jag evigt hata honom. Men er — nej, nej!
Hon ville bekämpa sitt eget, redan gryende hat.
Ett ögonblick stod hon likväl stilla och fäste sina stora och mörka ögon på honom, under det hennes ansigtes skarpa drag hastigt återfingo sitt förra ljufva och milda utseende.
Ännu en gång tycktes hon liksom dragas, om äfven emot sin egen vilja, till honom.
— Kapten Puke, talade hon, ni har sagt något, hvarför icke då säga mig allt? Kan ni se in i min själ, hvarför icke då också se in i mitt hjerta? Är jag icke en hemlighet inför er i det klandervärda, hvarföre då vara det i det, som icke måste vara klandervärdt? Var rättvis emot mig, kapten Puke.
Hennes röst var ödmjuk och bedjande.
— Förmodligen vill ni säga, att ni är ensam och allena i verlden, att ni ej egt någon, som skänkt er en ömmare omvårdnad.
— Låt så vara, hvarför icke? — Att de förbindelser, hvari ni står till Pechlin, måste afbördas.
— Äfven det; men vidare, kapten.
— Att ert hjerta …
— Mitt hjerta, hvad vill ni säga om det?
— Att det är viljelöst — svagt — att det ledes af er tacksamhetskänsla för den, som med så mycken, åtminstone skenbar oegennytta uppfostrat er.
— Fortfar, kapten, fortfar.
Amandas utseende återfick småningom sitt stolta, underbart bjudande uttryck.
— Hvarför fortsätter ni icke? frågade hon, var god och säg ut, kapten. Ni har anklagat mig, och jag har nog mod att åter vilja upprätta mig i edra ögon. Kapten, tillade hon derefter, vi skola skiljas åt, jag har sagt er det, antingen som vänner eller som fiender.
Puke måste erkänna, att han hade en ganska ovanlig qvinna framför sig. Men med denna anmärkning drog han sig blott ännu mera tillbaka ifrån henne.
— Vidare, kapten, tillade hon, vidare!
Puke tyckte sig höra, huru hennes pulsar slogo. Han förblef tyst. Han ville höra hennes eget försvar.
— Min känsla säger mig, kapten, återtog hon äfven, att våra öden på något underbart sätt skola bryta tillhopa, antingen som vänner eller fiender. Från första ögonblicket jag såg er, kände jag det. Jag ville så gerna förvärfva mig er aktning, men är beredd äfven på ert förakt. Förlusten af den förra, kan icke ersättas mig af någonting annat än af det senare. Er blotta miskundsamhet skulle döda mig såsom en tvinsjuka. Jag har blott ett val af tvenne, antingen tillgifvenhet eller hat. Hör mig derför. Jag har sagt er, att jag är ensam i verlden, att mitt hjerta icke klappat mot någon annans hjerta, oaktadt hvarje dess gnista endast lagt eld under den önskan att ega någon, vid hvilken jag rätt varmt och upprigtigt kunde fästa mig. I detta inre liflösa tillstånd blefvo alla, som omgåfvo mig, fullkomligt likgiltiga för mig, så likgiltiga, att min själ icke någonsin erfor ett deltagande eller en ömhet. Allt, hvad jag hörde, och allt, hvad jag såg, bar endast pregeln af små själars ständigt jägtande fridlöshet, af lättsinnig oförnöjsamhet med hvad de voro eller egde, under ett oupphörligt egennyttigt äflande efter något annat, som de trodde vara eller blifva bättre. Jag leg deråt, och blef sjelf en kall egoist, jag säger kall …
Amanda hejdade sig på en gång: plötsligt fattade hon Pukes hand.
— Men kanske, inföll hon, jag bör sluta här?
— Afbryt er icke, bad Puke, fortsätt.
— Nåväl då, sade hon och kastade med en sjelfsvåldig och nyckfull rörelse tillbaka sitt hufvud, ni må höra mig.
Puke slog armarne i kors öfver sitt bröst.
— Vet ni, fortfor hon, när och hvar jag såg er för första gången?
— Nej.
— Jag kan säga er det, emedan jag har föresatt mig att icke hyckla inför er. Ni känner sjelf allra bäst hvad som tilldrog sig med er på Drottningholm. När ni aflägsnade er derifrån, stannade ni i förstugan och lutade er emot en af kolonnerna. Hvad som dervid föregick inom er, är mig obekant. Men äfven jag stod lutad mot en annan kolonn, för att emot dess kalla marmor afkyla min upphettade panna. Jag vet ej huru länge jag befann mig der, jag stirrade ned till mina fötter; men då jag uppslog ögonen, ser jag er bleka gestalt framför mig. Jag trodde att ni betraktade mig, och jag ville fly, men förmådde icke att aflägsna mig från stället. Mitt hjerta klappade med en våldsamhet, som jag icke förmår beskrifva. Snart märkte jag att er stirrande blick var mera död än lefvande; att ni såg rätt framför er och ändock icke såg någonting. Jag betraktade er — jag kunde fritt betrakta er — emedan ni — oaktadt ert öga stod rigtadt på mig — icke sjelf visste derom. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Ni var en vulkan, som hade stannat. Ni var hat, hämnd, vrede, med en afgrund inom er, och en afgrund, som icke en gång andades. Aldrig har jag erfarit en så underbar känsla, som i detta ögonblick, aldrig har en syn förr talat så till mig. Jag har hört berättas om menniskor, hvilka kort före sin död — eller andra vigtiga ögonblick oförmodadt — fått se sig sjelfva. Ungefär så föreföll mig er anblick. Orolig, kall, lefvande och död på en och samma gång. Jag såg och såg och kunde ej se nog.
Amanda tystnade och sänkte ansigtet mot golfvet; derefter lyfte hon det åter upp.
Puke ville icke afbryta henne. Han lyssnade till det sista tonfallet af hvarje ord.
— Från detta ögonblick, fortfor Amanda, har allt förändrats för mig. Det är, som om först nu allting omkring mig fått mening, lifvats af en högre betydelse; som om menniskornas småaktiga strid fätt lif och själ — men icke nog dermed — mitt hjerta klappar nu på ett helt annat sätt — jag sörjer öfver min ställning, ångrar den väg, jag gått, vrider mina händer förtviflad öfver att icke veta huru jag skall kunna slita — betänk, kapten — slita tacksamhetens band. Jag eger ingen, ingen, ingen, åt hvilken jag kan förtro mig. O, min gud, ingen.
Puke hade redan förstått henne, gåtan var löst, hon var ej längre oförklarlig för honom. Han darrade likväl fruktande tillbaka för den upptäckt, han gjort, och han såg sig redan om efter medel, för att draga sig ur den förveckling, hvari slumpen tycktes vilja föra honom.
Amandas af naturen så rikt begåfvade väsen, ej mindre än hennes af en hjertlös uppfostran lättsinnigt vanvårdade karakter, hade rubbats i sin jemnvigt af ett stort intryck, hvarefter hon icke förmådde att inom sig intaga en ny, fast ställning. Var det dock kärlek, sann, djup, omutlig kärlek, eller måhända ett fantasiens bländverk, en af dessa lidelsens hägringar, som förtjusa och hänföra, under det de i sjelfva verket bedraga? Denna fråga fylde Pukes tankar.
— Amanda, sade Puke, ni kan sammanfatta allt, hvad ni sagt, i ett enda ord.
Amanda nästan sjönk tillhopa.
— Vill ni höra detta enda ord, frågade Puke, som kan förklara er för er sjelf.
Amanda lade sin hand sakta på hans axel, hon såg på honom; hon tycktes nästan vilja lyssna till hvad han tänkte.
— Tyst, tyst, hviskade hon — hvarför icke likväl — säg mig er mening — men nej — nej — ni dödar mig.
— Amanda, afbröt henne Puke utan någon förändring, ni älskar.
Liksom hade en dolkstöt träffat hennes hjerta, flyttade hon, med ett uttryck af fasa, handen till sitt bröst, man kunde nästan hafva trott, för att hindra dess sista blodsdroppe att flöda bort.
— Kärleken, fortfor han, är en stor magt.
Amandas andedrägt hade stannat; henues hy var likblek.
— Äfven jag, tillade Puke, älskar djupt och sant.
Amanda stödde sig mot stolkarmen; hon var nära att digna ned.
Puke ville säga henne allt på en gång; han ville icke lemna ens den minsta utsigt för hoppet att smyga sig in i hennes själ.
Härvid leddes han icke allenast af sin pligtkänsla emot Amanda, utan äfven af sin tillgifvenhet för Alma, inför hvilken han ville — med uppoffrande af allt annat — känna sig fullkomligt ren.
Det magiska i Amandas skönhet hade för Puke redan förlorat sin trollkraft.
Han såg också numera icke den varma, sydländskt eldiga qvinnan framför sig, han såg den farliga.
— Och jag är lycklig i min kärlek, återtog han; måtte ni blifva det äfven!
Samma iskalla leende, som vi någon gång förut sett ila öfver Amandas drag, ilade äfven nu öfver dem.
Den perlhvita tandraden glimmade emellan de svällande purpurläpparne, såsom små hvita blixtar.
Intet drag rörde sig för öfrigt hos henne; hon tycktes förvandlad till en bildstod.
— Hvem — hvem? stammade hon — hvem?
Hon frågade hvem han älskade.
Puke såg med förfäran, till hvilken grad af hat lidelsen skulle kunna föra henne; såg att han här skulle finna en fiende, farligare än någon annan; såg att hon vore i stånd till en förföljelse, lika omutlig, som blind.
Han räckte henne sin hand; hon märkte det icke.
— Jag väntade, sade han, att i er finna en varm och qvinlig natur, som var tillgifven det hof, vid hvilket ni tjenar.
— Ni vill icke säga mig, kapten, hvem ni älskar?
Puke hade ingen böjelse att besvara denna fråga.
— Jag hoppades, återtog han, att i er finna en vän.
— Ni besvarar ej min fråga.
En vidrig känsla intog honom.
— Jag nalkades er med aktning, tillade han, ledd af sin förtrytelse; skall jag skiljas ifrån er med …
— Med förakt, tillade hon med bitterhet, med förakt?
Puke kastade en kall blick på henne.
— Jag har misstagit mig på er, sade han; jag trodde att ni var en qvinna med hjerta och har funnit att ni blott är en qvinna med nycker. Ännu ett ord. Amanda. Ni är en fiende till hofvet, bered er på, att från denna stund hafva ett strängt vakande öga öfver er. Ni hatar redan mig; bered er äfven på att jag icke fruktar er; ni skall förfölja — jag inser det — den jag älskar, men akta er väl — berör icke ens en enda af hennes lockar — ty då — då …
Han fullföljde ej meningen.
— Jag har icke mera att säga er, tillade han efter ett ögonblick. Farväl!
Puke vände henne ryggen.
Med ett utrop, kort, hastigt, vildt, sjönk Amanda ned i stolen.
Puke vände sig icke om, utan fortsatte sin väg till nästa rum, der han hoppades att träffa baron Wrangel.
Baron Wrangel fans äfven der. Samtalet dem emellan
blef ganska kort.
— Jag kommer, hr baron, tilltalade honom Puke, för att med anledning af grefve Ehrenpreutz' för mig och framförallt för min far i går uttalade, särdeles sårande omdöme, anhålla hos er om väl behöfliga fullständiga upplysningar. Min far sade mig att ni, då ögonblicket kunde anses vara inne, skulle för mig förklara den sorgliga hemlighet, som fördystrade hans lif, och på hvilken Ehrenpreutz tvifvelsutan i går hänsyftade. Ögonblicket synes nu äfven vara inne; och jag måste således bedja er lemna mig alla upplysningar, hvaröfver ni i min fars namn har att förfoga. Enär grefve Ehrenpreutz i går jemväl åberopade er såsom vittne, ligger deri ett ytterligare skäl att nu bryta tystnaden.
Wrangel märkte att en stor förändring försiggått med Puke. Han tycktes vara beslutsammare, än han förut någonsin sett honom; han var åtminstone hårdare och kallare.
— Jag väntade ert besök, svarade Wrangel, och jag väntade äfven denna uppmaning; men …
— Ögonblicket, herr baron, tillåter inga men, återtog Puke, då Wrangel afbröt sig sjelf; ni måste fullständigt förklara er.
— Visserligen, visserligen, herr kapten; men icke dess mindre måste ni tillgifva mig att jag likväl har ett men. Hör på mig. Då er far hänvisade er till mig, för erhållandet af upplysningar om de förhållanden, hvarom här kan vara fråga, kunde han likväl ej göra det annat än under vissa förutsättningar och antaganden, som dock icke ännu inträffat.
— Jag ber, herr baron, förklara er närmare.
— Vid den tid, då jag första gången kom till Stockholm, var jag ännu ganska ung. Såsom jurist såg jag mig begärligt efter något tillfälle att få offentligt uppträda och ingripa i allmänna angelägenheter. Vid samma tid talades mycket om en politisk sammansvärjning, som behandlades af den utaf riksdagen tillsatta kommissionen, och hvilken sammansvärjning sades hafva gått ut på en genomgripande samhällsomstörtning. Och en sådan fråga kunde, något äregirig som jag var, icke annat än väcka och reta mitt intresse. I spetsen för sammansvärjningen uppgaf man dels en Puke, dels en man, vid namn Weste.
— Weste?
— Som jag säger.
Wrangel stannade likväl efter denna försäkran, öfverläggande med sig sjelf
— Ni afbryter er, baron.
— Många minnen, kapten, från denna tid, äro af sådan egenskap att man, då deras bleka vålnader titta upp ur grafvarna, förstummas. Ganska sant är att jag uppträdde inför kommissionen till de sammansvurnes försvar, men snart fann jag mig indragen i förvecklingar af ganska egendomlig och upprörande egenskap och jag drog mig tillbaka. Ni manar mig att tala och jag vet icke hvad jag skall säga. Jag lärde mig missakta Weste och akta er far, det är sant, och ändå är historien om och förhållandet dem emellan en för mig ännu i dag olöst dubbelgåta. Ehuru väl jag någon gång tyckt mig kunna läsa ett och annat mellan raderna, saknar jag dock all visshet. Er far — nå ja — jag säger er far — Wrangel tycktes betänksamt öfverlägga med sig sjelf, då han yttrade dessa ord — ja, ja, er far försäkrade mig många gånger att upplysande papper förr eller senare skulle komma antingen er eller mig tillhanda, men några sådana hafva ännu icke afhörts.
— Låt mig emellertid få veta, bad Puke, hvad ni har er bekant.
— Som ni vill, kapten, men jag befarar att hvad jag har att säga icke blir särdeles tillfredställande för er. Låtom oss gå in i sidorummet här. Hvad jag har att säga, bör alltid stanna oss emellan.
Wrangel förde Puke derefter in i ett angränsande rum och stängde försigtigt dörren bakom sig.
Med läsarens tillåtelse vilja äfven vi akta förtroendets helgd och lemna de samtalande ett ögonblick åt sig sjelfve.
Händelserna må hos oss gå sin egen fria gång och taga ut sin rätt, allt efter som de göra sig gällande.
Hvad vi böra och kunna nämna är, att då dörren anyo öppnades, och Puke och Wrangel åter utkommo, syntes den senare på det högsta uppskakad.
— Efter denna förklaring, yttrade Puke, anser jag stafven bruten öfver mig och mitt uppträdande här. Låt mig säga er farväl, baron. Innan kort skall jag skriftligt meddela mig med er.
Wrangel fattade hans hand.
— Hvad ämnar ni?
— Derom skriftligen. Farväl!
Wrangel blickade smärtsamt efter honom.
— Fadren sjelf, mumlade han, från topp till tå fadren sjelf.