Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 9
| ← Puke och Amanda |
|
Schedvinska familjen → |
NIONDE KAPITLET.
Creutz och Ehrenpreutz.
Förklaringar.
Vi lemnade fröken Creutz med sin bror och svägerska ännu qvar hos baron Pechlin.
På hemvägen derifrån kom löjtnant Creutz att oöfverlagdt fälla några yttranden, med anledning af hvad som passerat emellan grefve Ehrenpreutz och Puke, och hvilka han förmodade gifvit den senare anledning att i förtid aflägsna sig.
Med oro lyssnade Alma till hans ord. Ju gåtfullare de voro, desto mera uppskrämde de henne. Hon vågade dock icke begära någon närmare upplysning.
Men då hon dagen derpå kom ned från sin kammare till familjens gemensamma samlingsrum, hade hon föresatt sig att på ett skämtsamt sätt söka utforska meningen af de qvällen förut så dunkelt och tvetydigt framkastade orden. Till sin ledsnad fann hon dock endast Marie Louise, jemte barnen, i samlingsrummet och underrättades att Creutz redan tidigt på morgonen begifvit sig ut. I afvaktan på hans hemkomst använde Alma tiden att inleda Marie Louise till bundsförvandt med sig, och det lyckades, utan att denna fick anledning misstänka den hemliga orsaken. Marie Louise intresserade sig också upprigtigt för Puke, emedan så väl den hållning, hvarmed han uppträdde hos Pechlin. som äfven det hopp hon hyste att han skulle uppbjuda hela sitt mod, för att afböja den fara, som hotade hennes familj, ingifvit henne den största aktning för honom. Men alla de små planer, som den qvinliga fyndigheten uppgjort, skulle dock blifva gagnlösa. Löjtnant Creutz återkom icke så snart, som man hade förestält sig; han dröjde borta nära nog mot middagen, och när han då slutligen inträdde till fruntimren, var han icke vid lynne att skämta med, tvärtom var han mera häftig och upprörd än vanligt. Han vandrade fram och åter, och man fick ej många ord af honom. Obenägen att meddela sig, tycktes han hafva vigtiga saker att öfverlägga med sig sjelf. Detta uppväckte ånyo ej mindre Almas än Marie Louises oro, utan att förklara något. Allt emellanåt kastade väl Creutz omkring sig några afbrutna ord eller halfva meningar, men någon slutsats kunde omöjligen dragas derutaf. Ett verkligt samtal stod icke till att inleda. Så gick en qvart — en halftimme.
Ett främmande bud anmäldes då, som önskade att i hans egna händer få öfverlemna ett bref.
Karlen inträdde. Creutz emottog och bröt brefvet.
— Från Puke, yttrade han, öfverraskad.
Fruntimren blickade upp. Marie Louise följde sin mans rörelser med orolig nyfikenhet. Alma vände sig åter till budet.
Det var en äldre karl, med långa, gråa mustascher.
Då hon vände sig till honom, betraktade han henne med stadiga och kloka ögon.
Alma trodde sig upptäcka endast redbarhet och ärlighet i denna pudel-fysiognomi.
Sedan Creutz brutit brefvet, begaf han sig in i nästa rum, för att läsa det.
— Följ min bror, hviskade Alma till Marie Louise; betänk om någon ny ledsamhet nu hotar.
Alma tryckte med detta ord på en känsla, som satte alla andra i rörelse hos Marie Louise, och hon hastade efter sin man.
Knappast voro båda borta, innan Alma närmade sig budet.
— Tjenar ni hos kapten Puke?
— Ja.
— Ni är en ärlig karl?
— Ja.
— Ert namn?
— Jonas.
Alma tvekade om hon skulle fortsätta; men Jonas lät icke den tystnad, som derigenom uppstod, gå obegagnad förbi.
— Kapten Puke sade mig, inföll han, att jag skulle träffa en fröken Creutz här.
— Det är jag.
— Han beskref er för mig.
Jonas såg sig uppmärksamt omkring, för att undersöka om någon kunde observera dem.
— Har ni något att säga mig? frågade Alma, som märkte hans spanande blick.
— Jag har något att öfverlemna åt fröken.
— Åt mig?
— Här.
I detsamma tryckte han ett bref i hennes hand.
— Får jag något svar med tillbaka?
— Svar? Nu?
Det vimlade i Almas hufvud. Hennes hjerta klappade så lifligt. Hon erfor en glädje, som saknade allt uttryck. Det var det första brefvet, hon fick. Hon trodde sig aldrig kunna blifva lyckligare, än hon var nu.
Creutz och Marie Louise hördes redan återkomma.
Alma höll en liten hvit näsduk i sin hand.
— Det är synd om kapten, yttrade Jonas; gif mig den der såsom ett bevis att ni rigtigt bekommit brefvet. Kanske skall han eljest misstro mig.
— Tag, tag!
Näsduken försvann i Jonas' ficka.
Alma hade icke förr hunnit återtaga sin plats, än Creutz och Marie Louise åter inträdde.
— Helsa kapten, tilltalade Creutz budet, och säg honom att vi träffas.
Jonas bugade sig och gick.
Creutz stod ännu en stund qvar framför dörren med brefvet i sin hand.
Han läste det ännu en gång.
Derefter vände han sig om och begaf sig tyst in i sitt rum.
— Hvad innehöll brefvet? frågade Alma.
— Creutz ville icke säga mig det, genmälde Marie Louise; jag fruktar bara ledsamheter.
När Creutz åter utkom, var han klädd, för att ånyo begifva sig ut.
— Hvarthän? sporde hans hustru.
— Till grefve Ehrenpreutz.
— Och när får jag vänta dig hem?
— Det är bäst — att icke vänta mig.
När Creutz kom till dörren och redan hade lagt handen på låset, hejdade han sig och vände tillbaka till Marie Louise.
— Farväl, hviskade han till henne med en mild och vänlig stämma och tryckte en kyss på hennes läppar, farväl!
Liksom välsignande, lade han derefter sin hand på barnens hufvuden.
Ännu en gång blickade han in i sin hustrus ögon.
Marie Louise kunde icke längre återhålla sin smärta; en tår perlade ned utför hennes kinder.
— Var icke orolig för mig, bad han henne nu; jag skall snart vara åter.
Utan att vidare tillägga något ord, vände han sig ifrån henne och lemnade rummet.
Marie Louise tryckte sina barn till sitt bröst.
Det bref, som Alma mottagit från Puke, brände vid hennes bröst. Sedan hon egnat sin rena själs jungfruliga deltagande åt sin vän, ingifvit henne tröst och hopp, smög hon sig slutligen upp på sin kammare, för att ur Pukes skrifvelse svalka sitt eget hjertas oro.
Vi befinna oss i grefve Ehrenpreutz' arbetsrum.
— Ni måste säga mig, morbror, hvad som i går föranledde er till så hårda uttryck emot kapten Puke.
Det var löjtnant Creutz, som talade.
Gubben Ehrenprentz stirrade endast frågande och förundrad upp. Der han nu satt, nedsjunken i en djup länstol, och med hufvudet betäckt af en stor, i rika lockar upplagd grå peruk, liknade han nästan en stor uf, som i skymningen långsamt vänder hufvudet, än koxande åt det ena hållet och än åt det andra.
— Jag är icke Pukes vän, fortfor Creutz; vänskapen har aldrig haft några särdeles fängslande lockelser för mig. Jag vill fram i verlden, jag vill göra lycka. Men jag är icke heller Pukes fiende. En klok man bör icke öfverlåta sig åt ensidiga lidelser. Ert anfall emot Puke väckte dock en känsla af deltagande. Min själ förtröts öfver ert för mig oförklarliga handlingssätt, och jag har skäl att vara missnöjd dermed.
Ehrenpreutz tog sig en pris snus, och sedan han med mycken omsorg sökt att rädda åt luktorganerna hvarje det minsta korn, vände han sig åt andra sidan i länstolen.
— Hela denna affär, fortfor löjtnant Creutz, har väckt ett lika stort, som obehagligt, uppseende. Hvart man kommer i staden, talar man om ingenting annat, än om Pukes utmaning och om ert handlingssätt.
— Talar man, upprepade Ehrenpreutz, hvad säger man, hvad?
— Man utlägger ämnet allt efter olika åsigter. Flertalet af dem jag hört yttra sig träder emellertid på Pukes sida, och vill man äfven icke yttra till mig något ofördelaktigt om er, märker jag likväl lätt att omdömet är missgynsamt. För er egen skull, ej mindre än för min, skall jag likväl veta handla som en man. Men det är icke nog. Jag vill äfven kunna vederlägga pratet, icke blott med värjan eller pistolen, utan med det öfvertygande ordet. Förlåt mig derför, morbror, men jag får säga er, att jag ej aflägsnar mig härifrån, förrän ni gjort för mig klart och tydligt hvad jag sjelf skall tänka om Puke och om er.
Ehrenpreutz tog sig en ny pris, men han tycktes fundera på hvarjehanda, ty han pauserade nu betänkligt emellan hvarje gång, som han drog snuskornen upp i näsan.
— Jag har i dag emottagit ett bref, återtog Creutz, ifrån Puke.
— Ett bref från Puke? Kan man få se det?
— Det är ganska kort, men icke dess mindre rätt anmärkningsvärdt. Han förklarar deri, att han frigör mig från mitt löfte i går afton att duellera, derest jag sjelf skulle finna mig dertill föranledd af några omständigheter, men tillägger, att han eljest väntar mig i afton vid Stallmästaregården.
Ehrenpreutz, som vid särdeles vigtiga tillfällen brukade indela sina prisar i flera små afdelningar, drog nu upp de sista kornen, hvarefter handen sjönk ned.
— Jag har försökt att på mitt sätt förklara orsaken till detta eljest ganska förunderliga förslag, tillade Creutz. Antingen — har jag sagt mig — måste Puke hafva erhållit några underrättelser, som göra honom i hans egen öfvertygelse oberättigad att uppträda emot mig eller också är det en krigslist, att ännu ytterligare sätta mig på prof och draga det allmänna tänkesättet på sin sida.
Ehrenpreutz knäppte blott med fingrarne.
— Ni tiger, morbror. Det kan väl icke vara er mening att fortfarande söka iakttaga tystnad i ett ämne, hvartill ni sjelf gifvit anledning. Den tillgifvenhet och det förtroende, jag egnat er, och min deraf följande beredvillighet att tillmötesgå edra önskningar, har inverkat på mitt handlingssätt emot Puke. Men det ligger icke i min karakter att på längden förblifva ett blott simpelt verktyg. Då jag nu står färdig att för följderna af ert inflytande möta Puke på valplatsen, eger jag otvifvelaktigt rättighet att utbedja mig att af er få veta, huruvida jag blottställer mig för något, som är värdigt en verklig uppoffring, eller om det endast är för en vanlig nyck. Betraktar man saken utan allt öfverdåd, så är frågan icke utan sitt stora allvar. Puke är icke endast en öfvad krigare, som sköter sina vapen med mästarhand, åtminstone har man sagt mig det; men dessutom är jag gift — har barn …
— Håll upp, Creutz, jag ber dig, håll upp, afbröt honom Ehrenpreutz. Om jag visste, fortfor han derefter, att du vore en man, så nära bunden vid mina interessen, att jag, utan att befara något svek eller förräderi, upprigtigt kunde förtro mig åt dig, då …
Creutz betraktade honom förvånad.
— Huru, anmärkte han, bunden vid edra intressen, utan förräderi? Hvad vill ni säga dermed? Skulle ni …?
Creutz ryggade förskräckt tillbaka för den föreställning, som gubbens ord ingåfvo, att hemligheten af den emot Puke rigtade beskyllningen egentligen skulle kunna återfalla på Ehrenpreutz sjelf.
Men Ehrenpreutz, som genast märkte sin systersons uppfattning, drog sig åter tillbaka inom sitt skal. Öfvergången var ögonblicklig. Hans anletsdrag, som en stund uttryckt vänlig godhet och upprigtighet, blefvo åter kalla och småslugt beräknande. En tanke hade aflöst en känsla. Det var blott ett korrekturfel, som blifvit rättadt.
— Fortfar, morbror, bad Creutz, fortfar.
— Efter jag tagit till ordet, svarade han med det fullkomligaste lugn, skall jag göra det.
Han låtsade icke ens hafva märkt den misstanke, som Creutz fattat emot honom.
— Frågan har många sidor. För att göra dig förhållandet klart, fortsatte han, måste jag genomgå en liten kurs i historien. Kanske att det icke smakar?
— Jag skall åhöra allt med den största uppmärksamhet, väl vetande att ni ej säger något, som icke hör till ämnet.
Ehrenpreutz tog sig åter en pris och gjorde sig derefter färdig att börja. Allt detta skedde med ett lugn, som syntes vara fullkomligt.
— Du inbillar ju dig, du. liksom folket i allmänhet, talade han derefter, att känna historien?
— Något, morbror, något.
— Det är rätt. Man känner ingenting i verlden mer än något. Af historien känner mängden till och med mindre än det, gemenligen blott dess yttre tenomen, sällan dess inre förborgade driffjädrar, hvilka ligga — icke alltid i regeringens händer utan fastmera i de herskandes, som någon gång till och med kunna stå utom sjelfva styrelsen, men äro mägtigare än den, emedan de direkt eller indirekt styra — sjelfva styrelsen. Aristokratien är hos oss, liksom i de flesta länder, en sådan magt. På det du må begripa mig, är det nödvändigt att jag låter dig kasta en blick bakom kulisserna.
Ehrenpreutz lutade hufvudet i handen. Han öfverlade ett ögonblick.
— Du känner att Carl XII:s envälde förde landet till branten af sitt förderf. Hans konungsliga soldatlynne väckte folkets blinda hänförelse; men riket saknade icke dess mindre i sjelfva styrelseformen det erforderliga utjemnande och afvägande elementet. jag menar en stark adelsinstitution. Från gammalt arbetade visserligen alltjemt den väl i följd af Carl XI:s reduktion mycket försvagade, men ändock inom sig lefvande aristokratien i afsigt att återvinna sitt inflytande, att stäfja enväldet, samt underlägga det en bindande ordnings nödvändighet. Kung Carls långvariga vistande i Turkiet var högst gynsamt derför, emedan det skänkte aristokratien tillfälle att obesväradt och fritt organisera sina krafter. Tvenne partier stodo också snart emot hvarandra. Det konungsliga hade visserligen män, sådane som Wachtmeister och Stenbeck m. fl., men inga politiska ledare. Det icke konungsliga. hvars kärna utgjordes af hela senaten, styrdes deremot med sammanhållande och kraftig skicklighet af Gyllenstjerna och Horn, äfvensom af bröderne Ribbing. Sálunda kom det derhän, att utgången på den än understucket, än öppet förda striden hvälfde sig omkring den frågan till en början, huruvida konungen någonsin skulle återkomma till riket elier icke. De förres alla sträfvanden gingo derpå ut, att förmå honom att återvända hem, de senares att qvarhålla honom utrikes. Du inser att det — under sådana förhållanden — ej var lätt att afgöra, till hvilket parti man borde hålla sig. Många af mina vänner tillhörde kung Carl — och jag …
Ehrenpreutz afslutade meningen med en blott axelryckning.
— Några omständigheter gåfvo det djerfva partispelet snart ett ännu vådligare utseende. Konungen, upplyst om hvarjehanda här hemma, slungade sin vrede emot senaten, som samtidigt dermed äfven stäldes under en fiskalisk aktion. Man erinrade sig nu Patkulls öde. Det var ett blodigt fondstycke, som väl kunde uppskrämma något hvar. När konung Carl också oförmodadt anlände till Stralsund, bleknade rådet i Stockholm, och svärdet hängde, i sanning, endast på en svag tråd öfver rådsherrarnes hufvuden, allrahelst då Görtz, med nära nog oinskränkt magt, kort derefter öfvertog den egentliga riksstyrelsen. “Konungen är snart hemma”, hviskade man nu från alla håll; och likväl hade den allsmägtiga försynens för oss dödlige ännu fördolda beslut: “han skall icke, han får icke återkomma” redan stöpt den kula, som vid Fredrikshall skulle genomborra hans hufvud. Han återkom också aldrig.
Ehrenpreutz drog djupt efter andan.
— Vare sig nu att kung Carls död var en följd af försynens, politikens eller slumpens vilja, nog af, i och med den var all fara för det uteslutande aristokratiska partiet aflägsnad, och man hade fältet öppet och fritt för fulländandet af sitt verk. Du har dig bekant, huru man dervid tillvägagick. Hertigen af Holstein, den laglige tronarfvingen, uteslöts från tronen, och kronan öfverlemnades åt en qvinna, Ulrika Eleonora, mot vilkor, att hon afsade sig enväldet och öfverlät den egentliga magten åt aristokratien. Men ännu fruktade man dock för konung Carls vålnad. I den politiska verlden gå konungarne ofta igen. På hans graf ville man derför resa ett för all reaktion afskräckande monument. Görtz, det holsteinska partiets utmärktaste man, dömdes att halshuggas och att begrafvas på galgbacken.
Ehrenpreutz lyssnade och såg sig nästan förskräckt omkring, liksom hade han fruktat att någon kunde höra honom.
— Vet du, Creutz, fortfor Ehrenpreutz efter en stund, dervid långsamt utsträckande sin hand emot honom, jag erfar en känsla af fruktan och fasa, då jag tänker på denna kedja af blodiga nödvändigheter och förfärliga slutsatser. Det finnes emellertid en outransaklig, evig magt, som allt emellanåt slår straffande och hämnande ned. Har du dig bekant, huru baron Görtz' domare slutade?
— Nej.
— En föll baklänges af stolen och bröt halsen af sig, en blef uppäten af maskar, tvenne dogo af slag. Den gladaste af dem dog af melankoli.
Ehrenpreutz förblef en stund lika orörlig, som om äfven han träffats af försynens hämnande bannstråle.
— När ett parti, kämpande på lif och död, fortsatte han derefter, lyckats att genomföra en stor statsförändring och planterat sitt segrande banér på den blodiga ruinen af en instörtad äldre ordning, skyr det icke gerna tillbaka för att aflägsna allt, som, vare sig inför samtiden eller framtiden, kan bära vittne emot det. Långt efter sjelfva hufvud-aktionen fortgå derför verkningarna.
— Till sjelfva händelsen, morbror — vidare — vidare.
— Den nya stats-författningen hade visserligen gifvit åt de allmänna tänkesätten en ny operationsbas; men de gamla färgerna stucko dock fram äfven under de nya drägterna. Striden mellan det hessiska huset — med Horn i spetsen, och det holsteinska — med Gyllenborg — blef ännu bittrare och häftigare, när hertigen af Holstein omsider begaf sig, dertill inbjuden af Czar Peter, till Ryssland. En vigtig europeisk fråga uppstod vid denna tid, det så kallade hannoverska eller wienska förbundet, hvarvid å ena sidan hela tyska riket, Ryssland och Polen förenade sig i Wien mot det, å andra sidan befintliga, Frankrike med sjömagterna och Spanien i Hannover. Båda förbunden sökte vinna Sverige på sin sida. Det holsteinska partiet stödde sig, sedan czaren förenat hertigen med sig, naturligtvis på de ryska intressena, hvaraf nödvändigt äfven skulle följa att det hessiska partiet kastade sig i Frankrikes armar. Ehuru under andra namn bekämpa hvarandra samma motsatta element ännu i dag. Det hessiska partiet är våra hattar, det holsteinska våra mössor.
— Hvad ni berättar, morbror, är mig icke helt och hållet obekant.
— Må vara, min vän, jag kan dock ej utelemna något.
— Fortsätt då, morbror. Jag hör er rätt gerna.
— Konung Carls vågsamma krigspolitik hade efterföljts af en icke mindre vågsam fredspolitik. Hvar och en måste se upp för sig. Man kände huru bjelkarne öfver afgrunden ständigt brakade under ens fötter. Det parti, som segrade, gaf ingen pardon. Striden gälde framgång eller undergång. Politiken var ränksmideri. Magten dömde. Omutligheten verkstälde. Att gå för långt utan framgång, var att gå förlorad. Förhållandena stodo alltjemt på sin yttersta spets. Spelet gälde ära och gods, lif och lem. Wellingk, Tessin, Gyllenborg och Cederhjelm, inflytelserike och mägtige män, lade sig för vidt ut för det wienska förbundet. När rådet, endast med konungens röst-pluralitet, öfvergick på den hannoverska sidan, voro de äfven förlorade. Wellingks dom blef att mista lif, ära och gods, ehuru den så till vida mildrades, att han, med bibehållande af lif och ära, afsändes att sluta sina dagar i ständigt fängelse på Jönköpings slott. Han dog på vägen dit, på Mjölby gästgifvaregård i Östergötland. Cederhjelm måste begära sitt entledigande och dog kort derefter i Upland. Tessin fråntogs rådssysslorna. Gyllenborg — räddade sig — med att gå öfver till det franska partiet, en öfvergång, som, i motsatt förhållande, sedermera äfven Horn följde, då han skilde sig från de franska och trädde på de ryska förbindelsernas sida.
Ehrenpreutz reste sig upp.
Begrundande vandrade han ett par hvarf öfver rummet. Den teckning, han gjort, tycktes hafva uppväckt månget förskräckligt minne i hans själ.
— Föreställ dig nu, återtog han slutligen, en revolution färdig att utbrista 1723 till förmån för konung Fredrik, och samtidigt en rysk flotta, med czaren och hertigen af Holstein ombord, hotande hufvudstaden på några få mils afstånd; tänk dig derjemte en ännu outredd politisk kombination, plan, beräkning, lika mycket, kalla den hvad som helst, helt oförmodadt framskjuta en man, som upppgaf sig vara ingenting mindre än tolfte Carl sjelf; föreställ dig vidare en senat, i hvilken hvarje rådsherre var en bit af en konung, utan att den ene passade tillhopa med den andre, men der hvarje bit likväl bar sin konungamantel med större magtfullkomlighet än konungen sjelf, samt slutligen ridderskapet och adeln, i rikets ständers namn, girigt uppslukande all magt; tänk dig också flertalet af nationens styrande män, ständigt beredda att sälja fäderneslandets intressen åt den högstbjudande utländingen; glöm icke heller kommissionen, denna blodsdomstol, alltid sammansatt af det för tillfället herskande partiets mest våldsamma och ytterliga karakterer, hvilka förberedde sina domsluts framgång i dessa gräsliga tortyr-rum, hvilka du har dig bekanta under namnet Rosenkammaren och Hvita Hästen, hvarjemte — och det var icke det minst gräsliga — många andra funnos, dels tillhörande staten, dels ock adelns enskilda medlemmar, hvari offren för enskildas hämnd spårlöst försvunno[1].
Ehrenpreutz stannade framför Creutz.
— På en sådan botten, full af vulkaniska ämnen, alltjemt hotande med en eruption, med undergång, vanära och död, hafva jag och mina vänner uppvuxit; men se ut, Creutz, öfver förhållandena, sådana de äro ännu i dag, och vi befinna oss fortfarande på samma politiskt underminerade mark, misstänksamt hotande hvarandra med tortyr och våldsdomar. Då jag skådar tillbaka, omkring och framför mig, uppstiger en fruktan i min själ, som jag icke förmår qväfva. Tyst, Creutz, tyst — Ehrenpreutz stod lyssnande stilla — någon har väl ej kunnat höra mig här — tyst …
— Frukta ingenting, morbror, vi äro ensamme. Ni kan vara fullkomligt upprigtig; jag är ingen förrädare.
Gubben kastade en misstrogen blick på Creutz.
— Creutz, yttrade han, jag tror ej på slägtskap och vänskap, icke på löften och eder, icke på försäkringar och handslag; deremot tror jag på nödvändigheten för hvar och en att vara klok och försigtig. Van vid förfärliga katastrofer, som jag blifvit, väntar eller fruktar jag ständigt en ny; och jag skulle icke känna mig trygg, berodde jag af någon annans gunst. Hvad jag har att berätta dig om Puke är helt kort, men det skall fullkomligt bekräfta giltigheten af mitt handlingssätt. Försigtigheten är i våra dagar till och med icke blott en giltig, utan fastmer en ovilkorligt bjudande magt.
— Jag är otålig, morbror — ni sade — Puke — Puke …
— Sedan jag nu gifvit dig sjelfva ramen till vår politiska historia, har jag lätt att insätta porträttet. Vid den tid …
Ehrenpreutz knäppte med betänklig långsamhet på locket af sin snusdosa, hvarefter han med all möjlig flegma öppnade den och tog sig en grundlig pris. Men en blick kilade längs golfvet, liksom ändå hans tankar sysselsatt sig med något helt annat.
— Vid början af den tid, återtog han derefter, hvarom jag nu talat, fans ett litet parti här i hufvudstaden, mer än något annat förbländadt af den heroism, som — lik en medfödd segerhufva — omgaf Carl den tolfte. Detta parti leddes egentligen icke af någon djupare statsmannaerfarenhet, utan hufvudsakligen endast af patriotisk hänförelse; ett parti således, djerft och vågsamt, alltid färdigt till ytterligheter. Emellertid undgick det länge vederbörandes uppmärksamhet, antingen derför att desse verkligen icke hade någon aning om detsamma eller också att man ansåg det med likgiltighet. Det skulle troligtvis äfven hafva dött bort, utan vidare följder, hade ej den blinda ifvern förledt det till några dårskaper vid konungens — Carl den tolftes — död, som lemnade vissa fotspår af misstänksam art efter sig. Jag kan icke säga, att jag med säkerhet känner partiets verksamhet, men man kan gerna antaga, att det var det, som drog försorg om att i utländska journaler göra konungens dödssätt misstänkt, samt att först hafva satt i omlopp berättelsen att Ulrika Eleonora betalade sin broders död med 500 dukater; att det var det, som lifligast underhöll hertigens af Holstein funderingar på svenska tronen, och måhända icke heller var främmande för ryska flottans besök med czaren i vår skärgård. Så bedömde man åtminstone partiet, ehuru säker upplysning aldrig vans. Man beskyller det, att hafva haft sitt finger med i alla den tidens intriger och förhandlingar; att det hemligt försvarade Görtz, bortstal hans lik från galgbacken, underhöll missnöjda och upproriska tänkesätt och tillkonstlade Benjamin Düsters[2] uppträdande såsom konung Carl, hvarigenom landet hotades af stora faror. Senaten kände sig emellertid länge förföljd af en okänd, aldrig hvilande fiende, utan att under loppet af flera år förmå upptäcka och undanröja honom. Men samtidigt med Wellingska katastrofen kom man den slutligen dock på spåren; jag säger på spåren, emedan undersökningarna, åtminstone till en början, gäckade alla efterspaningar, på samma gång dystra misstankar smögo sig omkring åt alla häll, uppskrämmande något hvar. Man hade öfverkommit ett bref, undertecknadt af en den tiden allmänt aktad ung man, vid namn Puke, lika brinnande af hängifvenhet för konungadömet, som af bitter ovilja mot senaten och aristokratien, i hvilka bref författaren djerft anspelade på den tidens egendomliga förhållanden, ej mindre misskännande vissa personer för konung Carls mord, än framhållande orättvisan af hertigens af Holstein uteslutande från tronen och Görtz' politiskt våldsamma dom. Brefskrifvaren stödde likväl de uttalade åsigterna på en ditintills obekant persons yttranden, uppfattning och omdöme, en man vid namn Weste, och man fick således i detta dref en välkommen uppslagsända till en dubbel högmálsprocess. Arresteringsordres utfärdades genast; men då man anlände till Pukes bostad, var han borta. Man omgaf huset med vakter och spioner, men han återkom icke. Deremot lyckades man att få reda på Westes bostad, samt att gripa honom. Inför kommissionen, som genast fick sig uppdraget att handlägga frågan, uppträdde från alla håll vittnen till Pukes fördel, men af alla Pukes vänner var det deremot ingen, som kände Weste, ehuraväl de medgåfvo, att de en och annan gång hade hört Puke tala om honom.
— Och Puke?
— Han förblef borta. Man sade att Puke hade en förträfflig karakter, var en ädel, utmärkt man, full af mod och dristig kraft. Weste deremot omgafs af någonting tvetydigt och oförklarligt. Pukes och Westes ställning till hvarandra måste äfven hafva varit ganska anmärkningsvärd och egen. Det ligger något högst oklart i deras förhållanden. Ingen kunde säga sig någonsin hafva sett dem tillhopa, eller att de med hvarandra haft något umgänge. Du skall få höra. De första dagarne af Westes fångenskap kunde man icke få honom att säga ett enda ord. Han syntes nästan vansinnig af förtviflan. Men kommissionen tvingade honom snart att tala, genom att skicka honom till Hvita hästen och der underkasta honom tortyr. När han nu började att lösa på tungbandet, tillkallades äfven folket i gården, der han hade bott. Enstämmigt intygade de, att han under många år utgjort ett oförklarligt föremål för deras undran. Han hade, såvidt vittnena visste, icke umgåtts med någon af dem känd person, varit understundom länge borta, utan att någon kunde uppgifva ändamålet derför. Beträffande Puke iakttog han en långvarig tystnad. Ingenting tycktes kunna förmå honom att i detta fall tala. Han trotsade till och med tortyren; men efter förnyadt användande af densamma och sedan man hos honom upptäckt flere bref och skrifvelser, hvari stilen hade en alldeles omisskännelig likhet med Pukes, erkände han, att han lärt sig efterapa och förfalska den, för att, i händelse af upptäckt, kunna kasta skulden på sin vän.
— En gemen karl, anmärkte Creutz.
— Det var emellertid icke allt. Ju mer saken utvecklade sig, desto mer visshet vann den åsigten, att om äfven Puke icke varit utan vissa förflugna idéer, han likväl nu var fullkomligt anklagelsefri och endast blifvit af Weste begagnad såsom en mannequin, hvilken denne skjutit framför sig. Men det är också sant, att oaktadt Weste i alla sina handlingar syntes hafva lagt an på honom såsom syndabock, han likväl nu, och sedan man en gång fått honom att tala, alltid frikände honom i sina förklaringar. Frågans fullständiga lösning syntes också allt mer och mer blifva beroende af Pukes och Westes ömsesidiga förhållanden. Men så länge den förre förblef borta, kunde man icke komma till några säkra slutsatser. Westes bekännelser — i allmänhet — den ena efter den andra, — framtvingade genom tortyren, ingåfvo icke fullt förtroende. Det blef emellertid temligen klart att Weste, som hade en icke så liten yttre likhet med Puke, troligtvis just derför ingått och underhållit bekantskapen med honom, för att vid möjligen inträffande farligare tillfällen utgifva sig för och uppträda såsom Puke. Så gick undersökningen steg för steg. Hvarje ny upptäckt gaf ständigt ny visshet om Pukes oskuld, men ökade — jag säger icke mera misstankarne — utan de bindande bevisen emot Weste. Hela saken kom också snart på det klara, när han slutligen öppet vidgick, att han verkligen mer än en gång uppträdt såsom Puke sjelf, och det med en förvillande likhet; att det var han, som författat det bref, hvilket gifvit anledning till upptäckten; att Puke lika litet haft kännedom om det, som någon af alla hans öfriga planer, att han några dagar innan han greps blifvit underrättad att vederbörande voro honom på spåren; men att han trodde sig personligen vara utan all fara, emedan han sjelf aldrig blottstält sig, utan verkstält allt i Pukes namn, hvilken han således förmodade skulle blifva den ende, som kunde tagas för hufvudet. Så långt hade man bragt honom till bekännelse, då han återigen sökte att trotsa kommissionens tålamod med den ihärdigaste och orubbligaste tystnad, som först efter en ny tortyr bröts. Nu erkände han vidare, att, då han redan trodde sig vara åtminstone misstänkt, den fruktan uppstått hos honom, att Puke möjligtvis lätt nog skulle kunna öfvertyga domarena om sin oskuld samt, för att fria sig, angifva honom. Förtviflan och ångest hade härvid öfverfallit honom, och i sina mörka samvetsskrupler fann han endast ett medel till räddning, det nemligen att undanröja Puke.
—Att mörda honom?
— Om du vill uttrycka dig på det sättet, alldeles det.
— Weste var ju en verklig bof.
— Weste bekände, att han försåtligt öfverfallit Puke nattetid på en af stadens gator och vräkt honom helt simpelt i Norrström.
— Hvilken oerhörd brottslighet!
— Såsom närmare skäl för sitt handlingssätt uppgaf han, att han förestält sig, att Pukes mord, som snart borde blifva bekant, skulle komma att vittna emot Puke såsom ett sjelfmord, begånget sedan han visste sig vara upptäckt och icke mera kunde hoppas på någon räddning.
— Men, båste morbror, stod då Weste i sina politiska förhållanden helt och hållet ensam? Jag tyckte ni talade om ett parti? Till hvilka voro väl alla de bref adresserade, som således icke Puke, utan Weste skrifvit?
— Din fråga är ganska rigtig. Tro också icke att kommissionen underlät någonting, för att komma hela sällskapet på spåren. Men alla dess bemödanden strandade emot Westes orubbliga tystnad. Under hela mitt lif känner jag ingen, på hvilken flere tortyr-medel hafva blifvit använde, än på denne Weste. Men ändock kom intet enda ord öfver hans mun, som förrådde hans vänner. Det var för hvar och en lätt att inse, att han icke var ensam. Allmänt antog man, att han stod i närmare förbindelser till ganska högt uppsatte män, och att han ytterst blott utgjorde den synligt verkande drifkraften i en ganska stor och omfattande sammansvärjning. Men af hvilka bestod den? Den obesvarade frågan utgjorde senatens förskräckelse. Befunno sig dess fiender midt ibland dess egna ledamöter eller omgåfvo de den? Ingenting förmåddde lösa hemligheten från Westes läppar. Han förblef orubbligt och fast besluten att taga den med sig i grafven. Brefven? Dessa synas ha blifvit af vänners vänner personligen kringburne, och adresserna bestodo blott af tecken, till hvilka ingen klav fans.
— Men Puke måste likväl varit en ganska enfaldig karl, som icke i tid förmådde genomblicka Weste, med hvilken han åtminstone enskildt måtte hafva umgåtts.
— Det är en sak, hvarom jag icke kan lemna några upplysningar. Pukes förtidiga försvinnande från skådeplatsen kastar en ogenomskådlig slöja öfver hans och Westes enskilda förhållanden. Ett och annat förekom likväl, som gaf anledning till den misstanken, att Weste stod i vissa hemliga förhållanden till Pukes hustru, men hvilket likväl, af aktning för könet och den i sig sjelf nog olyckliga enkan, aldrig blef föremål för någon offentlig granskning. Får man emellertid antaga ryktet för godt, är det ganska möjligt, att hon i icke så ringa mån förblindat sin man till Westes fördel. Men man brydde sig ej om henne. Hon lemnades åt glömskan och försvann, liksom hade hon aldrig varit till.
— Ett nytt skurkstreck, således.
— Jag förnekar ej att det skymtar så äfven för min blick.
— Men domen, morbror, domen?
— Puke frikändes. Det fans också många, inför hvilka hans minne var dyrbart. Weste dömdes derèmot ifrån lif, ära och gods.
— Och dermed var naturligtvis saken slut; det är bra; men förlåt mig, jag kan icke inse att ni med denna berättelse kommit till det resultat, som ni först angaf.
— Icke?
— Långt derifrán, morbror. Jag antager nemligen att den Puke, som ni här skildrat såsom en den hederligaste och redligaste man, är den nu lefvande kapten Pukes far, och likväl har ni kränkt sonen med en ärerörig framställning om fadren.
— Visserligen.
— Ni har sagt, att han var son af en lifdömd.
— Ja-väl.
— Att det namn, han bär, icke tillkom honom.
— Ganska sant.
— Men detta är ju icke fallet. Den Puke, hvarom ni har talat, lifdömdes ju ej, utan frigafs.
— Ja visst.
— Huru vill ni då förklara er?
— Du förglömmer, min vän, att jag sagt dig, att den Puke, hvarom jag har talat, blef mördad af Weste, och att han således icke kan ha varit kapten Pukes far, hvilken bodde i vårt grannskap, och som du sjelf mer än en gång sett.
— Ah, ni har rätt, morbror; det fans således ännu en annan Puke?
— Nej, det fans det icke.
— Huru?
— Förhållandet är ganska enkelt. Weste dömdes väl, men gick aldrig till döden.
— Icke?
— Weste rymde.
— Rymde? Hvem kunde hjelpa en mördare på flykten?
— Se mig i ögat, Creutz.
— Det gör jag, morbror.
— Du svär, vid allt hvad heligt är, att ej förräda mig?
— Jag svär.
— Lägg för öfrigt på minnet, Creutz, att inga vittnen finnas närvarande, att vi äro ensamme.
— Jag skall ej glömma det.
— Det var jag, som förhjelpte Weste på flykten.
— Ni?
— Weste hade, himmelen vete på hvad sätt, öfverkommit några bref, som kunde ha blifvit min undergång, och för att rädda mig, räddade jag honom.
— Jag förstår.
— Fängelsets vaktbetjening köptes. En af fångknektarne förskaffade ett lik, vanstälde det i nära likhet med den torterade Weste och lade det i hans säng. Besigtningen gick lätt öfver — allt var klart.
— Och Weste?
— Försändes till ett hemman i granskapet af min egendom, der han antog sin mördade, men fridömde väns namn. För att beslöja förvexlingen och vilseleda all upptäckt, uppgafs att Westes mordanfall misslyckats, att Puke väl blifvit kastad i strömmen, men förd af dess vågor till stranden och sålunda lyckats att rädda sig, ehuru han, af fruktan att blifva inblandad i Westes politiska vinglerier, hållit sig undan och låtit ryktet om hans död taga fart. I allmänhet voro dock alla försigtighetsmått onödiga. Sedan Westes död skingrat alla förhoppningar att få någon vidare reda på hans planer och förehafvaden, förföll saken af sig sjelf. Glömska är ögonblickets namn på allting, sedan döden gått öfver dess graf. Många torde också ej ha önskat något bättre än att hela saken skulle dö bort, så snart och så fullkomligt som möjligt. Från den aflägsna landsort, der Weste nu lefde, nådde icke heller underättelsen om hans tillvaro fram till någon, som kunde intressera sig derför. I det hela var han sålunda nu lika mycket död, som hade han verkligen varit det.
— Men när Pukes enka förnam att hennes man lefde, skulle väl hon …
— Hon måste ha dött ungefär vid samma tid, som Weste rymde. Det vissa är, att hon aldrig hördes af.
— Alltså skulle kapten Puke vara en son till denne Weste.
— Som du säger. Det är han.
— Weste var således gift?
— Förmodligen. Jag känner ingenting derom. Likväl — missminner jag mig icke — hörde jag talas om att en qvinna besökt honom i fängelset. Förmodligen var det hans hustru.
Utan att Creutz förbisåg att Ehrenpreutz möjligtvis skulle kunna ha varit långt mera invecklad i Westes politiska förhållanden, än han sjelf nu uppgaf, var Creutz likväl tillfredsstäld med att finna, det Ehreupreutz åtminstone icke utan fog anklagat Pukes far.
Väl insåg han att skälen voro af den egenskap, att icke gerna böra vidare framdragas i offentligheten, men det var dock en tröst att veta honom moraliskt fri från alla förebråelser.
En enda erinran förmådde Creutz likväl icke att undertrycka.
— Jag erkänner, sade han, att den teckning, ni gifvit mig af Weste, ingifver mig ett djupt förakt för honom, jag beklagar er också upprigtigt att ömmande enskilda förhållanden nödgade er att utsträcka handen till hans räddning, samt inser med hvilken känsla af obehag ni sedermera under många år måste hyckla — förlåt mig mitt uttryck, morbror — måste hyckla ett slags vänskap för honom, som ni naturligtvis i själ och hjerta icke kunde hysa; men jag förstår likväl icke, hvarför ni nu åter rifvit upp hela den der frågan och det emot sonen, hvilken ni väl icke har något personligen att förebrå. För er egen frid hade det väl alltid varit bäst att saken fått hvila i evig glömska, hvilket ju också desto hellre kunnat låta sig göra, som sonen, kaptenen, påtagligen icke har, eller åtminstone icke har haft den minsta kännedom om fadrens brott.
Under det Creutz framstälde dessa anmärkningar förlorade Ehrenpreutz sitt vanliga lugn. Hans ansigte mörknade, hans ögonbryn drogos tillhopa. När Creutz slutade, fattade Ehrenpreutz med häftighet hans hand.
— Det är just det förfärliga, Creutz. Det är Nemesis. Sådan, som jag minnes Weste före tortyr-behandlingen, står nu Puke framför mig: reslig, blek, mager, lugn, beherskande sig sjelf, beslutsam och orubblig. Akta dig för honom — akta dig! När jag betraktar hans iskalla drag, ser jag ännu i denna stund hans far framför mig. Det är, som om hans vålnad stått upp ur grafven, som om döden skickat honom tillbaka, för att förfölja mig. Minnet är äfven en verklighet i vår själ. Alla de förfärliga qval, som jag erfor, under det jag hvarje ögonblick berodde af ett enda ord, hvartill de oerhördaste smärtor kunde hafva förledt den gamle, återkomma vid åsynen af sonen. För hvarje gång, som Weste fördes till tortyren, led jag icke mindre än han. Har du betraktat Puke noga? Säger dig icke detta så bleka ansigte, att det kan trotsa allt, denna så lugna ljungeld, som hvilar i hans öga, att ingenting förmår tillbakahålla honom i hans en gång fattade beslut. Det är fadren sjelf, gjuten i stål och jern. På mig verkar hans anblick såsom ett lefvande tortyr-instrument. Tänk dig honom svinga sig upp i verlden: han har kraft dertill: tänk honom öfver allt dristigt trädande mig öga mot öga: han har mod dertill; tänk honom gift med din syster: han är oförskämd nog dertill.
— Aldrig, i evighet aldrig!
— Ord, endast ord. Menniskorna äro sammansatta af ord, liksom en chria. Jag har blott träffat på ord under hela mitt lif: löften, talesätt, eder. Men hvar finner man en genomgående tanke i alltsammans, en fortfarande lefvande sanning, en uthållig verkligt logiskt bindande slutledning? Aldrig har jag funnit det, mera än hos en enda man, denne, för hvilken jag ännu darrar, der han ligger i grafven. Den trohet, som svors i går, är gemenligen redan bruten i dag. Löften och eder äro en hel yngel af efemerider, som glimma upp och slockna ut med det förgängligt öfvergående ögonblicket af en känslas eller en tankes lättsinnigt skiftande nycker. Så ha våra seder och vårt lif blifvit gripne af partispelets och sedernas machiavelism, att den enes lefnadsvishet oupphörligt bedrages af den andres. Du säger, aldrig; endast döden, Creutz, är lifvets aldrig. Döden är den jernbom, som, en gång skjuten för vår dörr, aldrig brytes; det lås, som, en gång tilläst, aldrig uppläses. Jag önskar att jag vore död. Död — död …
Den belägenhet, hvari Ehrenpreutz befann sig, gjorde Creutz ganska ondt. Upprörande var det att se en gammal man under ett långt lifs verksamhet endast hafva höstat in tvifvel och misstankar, och som nu vid grafvens rand sönderslets af sin egen lefnads-filosofi. Tydligt fans här — Creutz kunde icke längre misstaga sig derom — någonting bortom allt, hvad Ehrenpreutz berättat, som ingaf denna fruktan och förskräckelse, detta mörka misstroende, detta upprörande tvifvel.
— Död, upprepade Ehrenpreutz, död …
Han stannade dervid återigen framför Creutz.
— Du skall duellera, du ämnar ju det?
— Ja visst, det är mitt beslut.
— Du begagnar dig således icke af Pukes anbud?
— Jag har sagt, att jag ej begriper hvad skäl han kan ha att fritaga mig från mitt löfte.
— Skälet är lätt insedt. Wrangel har berättat honom samma historia, som jag nu förtäljt dig.
— Baron Wrangel känner den således äfven?
— Wrangel hade, ehuruväl ännu ganska ung, det ädelmodet, att, såsom jurist, kämpa vid Westes sida och var invigd i hemligheten. Var öfvertygad att Puke efter gårdagens tilldragelse oss emellan besökt honom, och hvad han der fått veta har föranledt denne stolte och sjelfgode man att draga sig tillbaka. Sådan är han. Jag ser, huru han nu ryter som ett såradt lejon i sin själ, men ändock bryter stafven öfver sig sjelf.
— Men, min morbror, ni framställer honom för mig nästan beundransvärd.
Creutz' anmärkning undföll Ehrenpreutz.
— Sedan Puke nu vet allt, fortfor Ehrenpreutz, måste ett af två saker ske. Är du säker på din hand? För du din värja skickligt? Slår du kulan i pricken?
— Jag tror mig sköta mina vapen, morbror, lika säkert, som någon annan.
— Men du har icke, som Puke, på slagfältet sett döden öga mot öga.
— Det har jag icke.
— Jag känner det. Det är också det, som förskräcker mig. En värjspets ser helt annorlunda ut, vänd emot oss under en fäktundervisning, än på ett stridsfält. Ett af tu fall måste ske. Du förstår att kännedomen om hans fars brott för ett ögonblick rubbat hans säkerhet till sig sjelf?
— Nåväl …
— Drager du dig med förakt tillbaka, skall detta förakt ännu ytterligare bryta hans sjelf-tillit och han skall lemna landet och aldrig mer återvända hit.
— Ni tror det?
— Jag är derom fullkomligt säker. Jag känner denna halsstarriga karakter, som icke kan gå någon annan väg, än sin egen.
— Men om jag likväl nu, morbror, hyser aktning för denna karakter, om jag icke kan tillräkna sonen hans fars fel och brott, och slutligen äfven har en liten smula känsla för min egen heder?
Ehrenpreutz utsträckte nästan befallande sin hand.
— Då måste du döda honom.
— Det är också det, morbror, som jag ämnar göra. Min värja är lika lång, som hans; min kula lika säker i sitt lopp, som hans.
Ehrenpreutz gömde för ett ögonblick sitt ansigte i sina händer.
— En fars minne, fortfor han derefter, kan icke hafva en skarpsinnigare sakförare än en son. Går han segrande ur duellen, erhåller han derigenom endast ett nytt starkt och fast fotfäste till ytterligare tillförsigt, och han skall anlita alla medel att rifva upp en förgången tid ur sin grift. Jag ser redan spöket. Säg mig, Creutz, säg mig ännu en gång, att du är säker på att du dödar honom.
— Hvad är man säker på, morbror? På intet. Men tro likväl, att jag skall göra mig en ära af att döda honom, derest lyckan står mig bi.
Ehrenpreutz sjönk tillbaka i sin stol.
— Jag tror på ingenting, mumlade han, på ingenting.
Vi lemnade fröken Creutz, då hon begaf sig upp på sitt
eget rum, för att läsa Pukes bref.
Hon läste det och hennes kinder bleknade; brefvet föll ur hennes händer. Innehållet var ett hårdt slag, som gjorde henne på en gång magtlös.
Brefvet var ganska kort. Puke förklarade deri, att han, genom nyligen vunna upplysningar, blifvit förvissad att han icke var värdig den lyckan att älskas af henne, hvadan han äfven måste uppgifva hoppet att någonsin ega henne. Hans beslut var orubbligt taget. Redan samma afton ämnade han för alltid lemna fäderneslandet. I stället för ett smärtsamt möte, hade han föredragit att på detta sätt säga henne sitt sista farväl. Derest duellen blef af — hvilket han ännu icke med visshet kände — bad han henne slutligen vara fullkomligt lugn för hennes brors öde.
Alma förblef emellertid ej länge i sitt försjunkna och magtlösa tillstånd. På en gång återkom hon till sig sjelf.
Öfverläggning och förstånd taga icke med samma hastighet sina beslut, som känslan. Känslan är till sin natur svagare och mildare än förståndet, men i ögonblick, då den sporras af ett stort intryck, är den vår viljekrafts snabbaste vinge.
Den sanna kärleken känner också djupt hvarje motgång, men reser sig, just genom sin egen sanning, äfven snart upp och ser sig om efter medel att besegra motgången.
Almas ansigte glänste af en högre färg: det var ett återsken af hjertats ingifvelse. Hennes beslut var redan fattadt. Det var icke rummet, utan snarare verlden, som hon nu uppmätte med den klara blick, hon kastade omkring sig. En qvart senare satt hon redan i en vagn på vägen till Drottningholm.
- ↑ Stockholms kärna, Stockholms torn eller “tre kronor” är det i Stockholm första kända fängelset. Draketornet var ett annat sådant; många andra i äldre tider i staden befintliga torn voro äfven inredda till fängelserum. Under stadens gamla rådhus vid stortorget var, utom flere arrester, ett tortyrfängelse vid namn “Hvita hästen”, som under 1741 års riksdag begagnades i den s. k. Gyllenstjernska rättegången. “Rosenkammaren” var ett annat pinorum eller tortyrfängelse. Ursprungligen var denna djefvulshåla belägen i den så kallade “Smedjegården” på kongl. slottet tre kronor, men förflyttades derifrån, jemte sjelfva Smedjegården, till Rörstrandsgatan, ungefär midt emot der den nuvarande engelska kyrkan är belägen eller till det fordom så kallade barnhuset, spinnhuset och tukthuset. Rosenkammaren begagnades af kommissionen 1756. Vidare fans ett tredje tortyrfängelse på Kungsholmen. För öfrigt var det hvarken inom eller utom hufvudstaden brist på pinorum denna tid. De här omnämnda utgöra endast de mest framstående. En ibland de första åtgärder, som Gustaf III vidtog efter revolutionen 1772 den 19 och 20 Augusti, var upphäfvandet, i ett reskript af den 27 i samma månad, af Rosenkammaren, Hvita hästen och “alla” dylika plågorum. I enahanda rigtning lät han till rikets samtliga vederbörande äfven utgå en skrifvelse, hvari han anbefalde dem att låta förstöra och undanrödja alla “verktyg”, som icke egde någon grund i lag, utan stredo emot frihet, mensklighet och billighet, och kunde missbrukas till våld och tyranni, emot frie medborgare.
- ↑ Benjamin Düster, som 1725 uppträdde och utgaf sig för Carl XII, insattes, efter att förut trenne dagar ha schavotterat, på Danviken, der han afled 1730.