Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 1

←  Landtmarskalks-valet

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad Den kända okända i Logården. Amandas amulett

Politik. Intrig och svartsjuka. Kommissionen  →

FÖRSTA KAPITLET.
Den kända okända i Logården. Amandas amulett.

Hofvets nederlag på riddarhuset vid valet af landtmarskalk var ett hårdt slag, allra helst som det icke kom ensamt, utan åtföljdt af nederlag äfven i de trenne öfriga stånden, preste-, borgare- och bonde-stånden, inom hvilka också hofvets kandidater måste stryka segel för motpartiet.

När konungen emottog underrättelsen härom, var han sysselsatt med sin svarfstol, och af förskräckelse föll svarfjernet ur hans hand.

Drottningen förmådde icke bibehålla sitt lynnes jemnvigt. Den lifligaste förtrytelse uttryckte sig hos henne. Hon anklagade grefve Brahe, att icke hafva användt hela sitt inflytande, lagman Wrangel att hafva öfverdrifvit förhoppningarna, hofmarskalken Horn att hafva missledt henne, grefve Hård att hafva lagt armarne i kors, samt något hvar, att, genom mer eller mindre likgiltighet, hafva bidragit till nederlaget. Men hon var likväl icke blott anklagande, hon sökte äfven att taga den fullständigaste reda på alla med valet förknippade omständigheter och fick derigenom slutligen veta att flere af lifdrabanterne — och ibland dem sådana, som Silfverhjelm, Wallenstjerna och Hermelin, på hvilka hon med full tillförsigt räknat — aflägsnat sig från riddarhuset just i afgörandets vigtiga ögonblick.

Genast afsändes också ett bud med befallning, att de skulle inställa sig. Men ingen af dem fans hemma. Först flere timmar senare återkommo de, och de instälde sig strax inför drottningen.

På drottningens förfrågan, hvarför de lemnat sina platser på riddarhuset, framräckte Wallenstjerna det på riddarhuset bekomna brefvet.

Drottningen läste det med ej mindre förundran än misstroende.

— Till Liljeholmen på min befallning? Hvad betyder väl detta? Hvem öfverlemnade till er brefvet?

— En vaktmästare på riddarhuset. Han hade emottagit det af en obekant karl.

— Och ni begåfvo er till Liljeholmem?

— Ja, ers majestät! Vi trodde oss lyda er befallning och hastade med lösa tyglar till stället. När vi anlände dit, öfverlemnade oss värden en skrifvelse och bad oss stiga in, der ett dukadt bord väntade oss.

— Och skrifvelsen?

— Se här, ers majestät.

Drottningen jemförde båda breflapparne och fann, att de voro skrifna med samma handstil.

Hon läste:

“Herr löjtnant Wallenstjerna! Sedan ni emottog min förra skrifvelse, har allt förändrat sig. Jag tackar er för den skyndsamhet, hvarmed ni efterkom min befallning. På det att ni och edra vänner emellertid icke helt och hållet fruktlöst må hafva begifvit er till Liljeholmen, väntar er en frukost, hvars förträfflighet jag hoppas att ni skall få skäl att prisa, under det att ni tömmer en skål för drottningen — — och er kända okända från Logarden”.

Läsaren inser säkert att Pechlin — i sjelfva verket alltid en ganska artig man — genom ett i förväg afsändt ilbud gått i författning om frukostens anordnande.

Värden — tillspord af lifdrabanterne — af hvilken han emottagit befallningen, att på sådant sätt välkomna dem, kunde icke lemna andra upplysningar, än att en halftimme före deras ankomst en okänd person instält sig samt öfverlemnat honom, jemte breflappen till löjtnant Wallenstjerna, en börs, tillräcklig att betäcka en god frukost. Derefter hade budet genast aflägsnat sig.

Drottningens ögon kastade den ena ljungelden efter den andra omkring sig.

— Och denna kända okända från Logården, hvem är hon?

Allas uppmärksamhet vände sig mot Wallenstjerna. Hans mod och beslutsamhet svigtade ett ögonblick, men så förvirrad han än var, återfick han snart hela sin fattning, och oförskräckt och öppet berättade han den mystifikation, hvarför han i Logården varit utsatt.

På en gång förstod drottningen förhållandet.

— Bed Clara komma in, befalde hon.

Drottningen erinrade sig att det var Clara, som underrättat henne om att Ehrenpreutz nästan smygande inkommit Logårds-vägen i slottet.

Clara inträdde.

— Har du skrifvit denna breflapp? frågade henne drottningen.

— Det har jag icke, ers majestät, nej!

— Än denna?

— Icke heller den, ers majestät.

— Har du någon anledning att förmoda, hvilken som här kan menas med “den kända okända i Logården”?

Rodnande och bleknande om hvartannat, föll Clara ned på sina knän inför drottningen.

— Nåd, ers majestät, bad hon, nåd!

— Det är du, som skrifvit dessa lappar.

Drottningen var misstänksam.

— Vid gud, ers majestät, jag har icke skrifvit någon af dem.

— Du har icke sett dem förut, känner dem icke?

— Nej, ers majestät, nej!

— Men af hvad anledning har du då spelat den der hemlighetsfulla rollen i Logården?

I sin knäböjande ställning, med sina sammanknäppta händer, sina bleka kinder och med blicken sänkt emot golfvet, var Clara den mest intagande bild på en och samma gång af oskuld och ånger, som ens Correggios milda anda kunde önska sig till modell för en af sina mest härliga ingifvelser.

— Förklara dig, uppmanade henne drottningen, jag vill att du skall svara mig.

Men ingenting i verlden — icke ens drottningens vrede — skulle i denna stund kunnat förmå henne att upptäcka anledningen till hennes besök i Logården — icke derföre att hon var brottslig, icke derföre att hon deltagit i någon intrig emot hofvet, men derföre att hon var flicka, och omöjligt skulle ha kunnat prisgifva åt hela den närvarande hofpersonalen en hemlighet, som utgjorde hennes unga och oerfarna hjertas skönaste skatt.

Men allt ifrån drottningens första sammanträffande med Clara hade hon fattat för henne en välvilja, som icke heller nu förnekade sig. Hon hade sett i henne mer ett okonstladt och oerfaret barn, än en qvinna, mogen för intriger och kabaler. När hon derföre nu betraktade henne, trodde hon sig äfven upptäcka att hennes befallning här stötte emot en ren känslas orubbliga styrka, emot ett jungfruligt hjertas, af blygsamhet och oskuld besjälade mod.

— Du har säkert ett förtroende att lemna mig, förklarade äfven drottningen, följ mig.

---

Den enkla och upprigtiga bekännelsen, som Clara gjorde, öfvertygade drottningen fullkomligt om hennes oskuld. En sjuttonårig flicka har sällan mycket att förebrå sig, om icke det att hennes tankar någon gång alltför oförsigtigt lekt med Cupidos pilar. Claras oskuld var icke heller svår att inse: man kunde nemligen icke ett enda ögonblick misstaga sig om betydelsen af den jungfruliga fruktan, hvarmed hon blyg och nästan stammande upptäckte sina känslors hemlighet.

— Du älskar således, anmärkte drottningen.

Clara svarade blott med att höja sin blick emot drottningen.

Hon visste icke om hon var brottslig eller icke.

— Och han är smed, säger du. Du är bara barnet, Clara. Huru länge har du älskat honom?

— Jag vet icke, ers majestät. Då jag sista dagen lemnade hemmet, för att begifva mig hit, ville jag icke aflägsna mig, utan att taga afsked af honom, och jag begaf mig till smedjan. Då han fick se mig, sade han ingenting; han lade endast bort släggan, men då jag åter skulle gå min väg ifrån honom, räckte han ut handen emot mig. “Du har alltid skrattat åt mig”, sade han, “men — lika mycket — älskar du mig ändå, så lägger du nu din hand i min”.

Clara tystnade.

— Nå-å.

— Ack, ers majestät, jag lade min hand i hans.

— Och intet ord …

— Om man gifvit mig hela verlden, ers majestät, hade jag ej kunnat fà ett ord öfver mina läppar.

— Och han är smed, säger du?

— Ja, ers majestät.

— En arbetare, en man af folket?

— Ingenting annat.

— Och du är säker på att han älskar dig?

— Om jag är säker derpå? Ack, ers majestät, jag är säker på, att i hans hjerta icke något rum finnes, som icke jag innehar.

— Och han är en bra karl?

— Arbetsam och god, ers majestät, redlig och pålitlig. Då det blef fråga om att jag skulle hit, lade min mor sig i början deremot; men Alexander yrkade derpå, ers majestät, oaktadt jag nog såg att det kostade på honom att skiljas från mig. Men då vi togo afsked af hvarandra och sedan han fått mitt handslag, bad han att någon gång om qvällarne få träffa mig.

— Och du samtyckte dertill?

— Jag älskade honom, ers majestät

— Känner din mor er böjelse?

— Ack nej, ers majestät, hon är — är …

— Säg ut, Clara.

— Jag kan icke, ers majestät, jag är hennes dotter. Hon är mycket god, ehuru …

— Apropos, du nämnde din bror, och jag påminner mig nu honom. Jag lofvade en gång att göra något för honom. Hvar är han nu?

— Han tog värfning, ers majestät, vid lifgardet.

— Det var sant; jag hörde det. Du ville nyss säga — tyckte jag — att din mor är sträng, och att du fruktar att hon ej skall gilla din böjelse.

— Min mor är sträng och stolt; hon kan icke glömma att hon varit gift med en köpman.

— Ah, jag förstår. Träffar du ofta din bror?

— Jag har ej sett honom, sedan jag kom hit.

— Men Alexander?

— Ack nej, ers majestät; sedan löjtnant Wallenstjerna började posta i Logården, har jag förbjudit Alexander att vidare komma hit.

— Jag ogillar dig icke; men vi skola tala derom en annan gång. Alexander är tillgifven sin konung?

— Med lif och själ.

— Och din bror?

— Finge han gå i döden för ers majestät, han gjorde det.

— Det faller mig något in, Clara; du har på länge icke besökt din mor. Du måste helsa på henne ibland. Alexander har säkert många vänner bland arbetsfolket.

— Han är aktad och afhållen, er majestät.

— Och din bror har allt för godt hufvud och redliga tänkesätt, att icke också vinna bekanta och vänner vid lifgardet.

— Han skryter af, ers majestät, att redan spela en vigtig roll inom kompaniet.

— Det skulle fägna mig att höra, att folket tänkte godt om sin konung. När besöker du din mor? Men, som jag säger, du har mitt tillstånd att besöka henne när du vill, till och med nu genast. Apropos, frukta ej för din mors missnöje rörande din böjelse — tro och hoppas — ett ord från mig …

När Clara aflägsnade sig, var hon den lyckligaste varelse i verlden.

---

Det hade för Amanda blifvit allt svårare och svårare att fullfölja sin roll, såsom Pechlins vaksamma öga på hofvet, emedan drottningen, som redan länge hyst misstroende emot henne, ansett sig på senare tider hafva fått ännu flere anledningar dertill, och derför småningom började att emot henne iakttaga den största varsamhet. Dag efter dag minskades sålunda för henne möjligheten att taga reda på hvad som passerade omkring henne, hofvets hemliga planer och företag.

Lyckligtvis hade hon — sedan Clara fått inträde der — fortsatt bekantskapen med henne. Sjelf barnslig och upprigtig, kunde Clara icke tänka illa om någon, allra minst om Amanda, hennes enda ungdomsbekanta, och det vänliga förhållandet emellan de båda flickorna förblef derföre orubbadt. Clara hade äfven trenne andra, i hennes ögon ganska giltiga, skäl att hålla rätt mycket af sin barndomsvän. Redan vid deras första sammanträffande vid Drottningholm hade den tanken vaknat hos henne, att det var Amanda, som hennes bror Daniel egnade sin hemliga, nästan till ett stilla vansinne gränsande kärlek. Härom hade hon väl gång efter annan skämtat med Daniel, men han hade dervid blott vändt henne ryggen, utan att ens bry sig om att derom inlåta sig i ett samtal. Men oaktadt hans tystlåtenhet och slutenhet, hindrade det likväl icke Clara att fortfara med sina små klippska anmärkningar. Den föreställningen smickrade henne icke heller så litet, att hon skulle blifva den förenande länken dem emellan. Härtill kom äfven modrens uppdrag, att “taga reda” på Amanda, hvilket hon med sina barnsliga tänkesätt icke begrep på annat sätt, än att hon skulle hålla rätt mycket af henne, umgås med henne, o. s. v. Visserligen hade modren, då hon härom talade med Clara, icke blott sett rätt bister ut, utan hon hade äfven yttrat sig på ett kallt och hårdt sätt; men dervid var Clara allt för mycket van, för att närmare lägga märke dertill. För Clara lekte hela verlden. Oberäknadt de öfvergående små sammanstötningar vid hofvet, hvilka såsom molnfläckar då och då sväfvade öfver ytan af hennes spegelklara hjerta, kände hon sig så lycklig och glad. Barndomens morgonhimmel låg ännu qvar och skimrade i hennes tankar, dessa friska och klara daggperlor i kalken af hennes själ. Det hade också aldrig fallit henne in att menniskorna kunde ledas i sina handlingar af något annat än af sin känslas ädlaste rörelser. Äfven om hon någon gång kände sig liksom stött eller sårad af några yttranden, eller en liten smula smått förolämpad af andras bedömande eller handlingssätt, ansåg hon det — sedan det första intrycket förgått — endast såsom egenheter å deras sida, egenheter, som hon, utan att vidare lägga dem på sinnet, af hela sitt hjerta beklagade och tillgaf.

I de leende drömgestalter, hvaruti allting upplöste sig för hennes blick, upplöste sig och sammansmälte äfvenledes Daniels af henne anade kärlek till Amanda och orsaken till modrens uppdrag, att taga reda på, om Amanda älskade någon och var älskad.

Mindre på grund af hennes och framför allt brodrens verkliga ställning, än till följd af hennes naturliga blygsamhet, insåg hon afståndet emellan Amanda och Daniel; men om hon äfven deri trodde sig finna skälet för Daniels bemödande att förhemliga sin låga för Amanda, delade hon dock — framför allt sedan lyckans solsken så oförtänkt börjat nedstråla på henne sjelf — med Daniel den tron, att en korporal nog kan blifva general, om han bara sjelf har lust dertill.

Öfverlemnande sig åt dylika fantasier, skapade hon en liten verld för sig, inom hvars gränser af färgrika och luftiga skuggspel hon kände sig obeskrifligt lycklig. Att hennes egen kärlek — sjelf en vingad och leende drömbild — gaf solsken, vårluft och lif åt hela denna trollkrets — faller af sig sjelft.

Huru ofta hade hon icke sagt till Amanda, att hennes bror var kär i henne uppöfver öronen, men att han icke en gång tordes tala derom, emedan han för väl visste att han ännu endast var soldat, men att han hoppades att snart blifva officer och då — då …

— Och min mor sedan, fortfor hon, min mor har min brors förtroende och gillar säkerligen hans böjelse, ty hon anmodade mig så bestämdt att jag skulle ha — kan du gissa hvad jag skulle ha …?

— Det är omöjligt, bästa Clara.

— Att jag skulle ha — hvad säger du väl derom — ett vaksamt öga på dig, det vill säga, att jag skulle se efter om du älskade någon eller icke.

Till en början fäste Amanda sig icke vid allt detta prat; hon skrattade bort det, och dervid blef det.

— Men för hundrade gången återkom Clara en dag till samma ämne, då Amanda var missnöjd med sig och hela verlden, och i sitt nedstämda lynne tillrättavisade Amanda på ett något sårande sätt Claras eljest så oförargliga och barnsliga pladder, förklarande Daniels böjelse såsom ingenting mindre än i högsta grad djerf, oförskämd och dum, emedan han väl borde inse, som orden föllo sig, det afstånd, som åtskilde dem.

Men Clara, hvars hela verlsdserfarenhet inskränkte sig till den föreställningen, att den ene kunde vara lika god, som den andre, blef nu ond.

— Det är alldeles icke värdt, bästa Amanda, att du gör dig så der förnäm, du är ändå icke annat än bara ett hittebarn.

Amanda flög upp som en pil.

— Ett hittebarn — hvem har sagt dig det — hvem?

— Det har min mor. Hon känner dig ganska väl, sade hon. Du är hvarken dotter till baron Pechlin eller till det folk, som du var hos, när du bodde i samma hus, som vi. Min mor vet det der ganska väl och mycket mera till, det är jag säker på.

Om det äfven kändes litet hårdt och sårande att för första gången höra sig kallas ett “hittebarn”, försvann likväl helt och hållet intrycket deraf hos Amanda, under fortsättningen af den förtörnade Claras barnsliga vrede.

— Skulle väl Claras mor, var den tanke, som föll henne in och jagade i och med detsamma bort alla andra, känna något om min härkomst?

Hon knäppte tillhopa sina händer, hennes läppar rörde sig, hennes panna strålade, och ögonen glänste, fuktade af en tår.

— O, min gud, min gud, hviskade hon blott.

Clara, som trodde att hon djupt sårat sin vän, sprang i hennes famn.

— Clara, yttrade endast Amanda, när du nästa gång begifver dig till din mor, vill jag följa med. Lofva att du säger mig till.

Hvad brydde Amanda sig mera om, huruvida hon var ett hittebarn eller icke. Voro hennes föräldrar äfven höljda i trasor, huru lycklig skulle hon icke känna sig af att blifva tryckt till deras hjertan! Under hela sitt lif hade hon saknat den sällheten att värmas vid en moders bröst. Hon skulle hafva varit bättre, tänkte hon hade hon blott ett enda ögonblick hvilat vid ett hjerta, varmt, ömt och kärleksfullt.

Amanda hade emellertid tvenne anledningar att fortfarande hålla sig väl med Clara. Genom henne fick hon nemligen icke blott veta hvarjehanda småsaker, som tilldrogo sig vid hofvet, utan — och hvad som framför allt brände i hennes själ — hon hoppades att genom henne eller rättare genom hennes mor kunna erhålla några underrättelser om sina föräldrar, sin härkomst.

När Clara lemnade drottningen, kunde hon knappast styra sig, så lycklig kände hon sig öfver den godhet, hon erfarit. Utom sig, hastade hon till Amanda. Hon behöfde någon att genast meddela sig med. I sin hänförelse berättade hon äfven hvad som passerat.

— Och nu, tillade hon, begifver jag mig hem till min mor.

— Till din mor, anmärkte Amanda; ah, då följer jag med dig.

---

I gården, der fru Schedvin bodde, dånade det från Alexanders smedja; det var en ständig musik der, men Alexander var ej mera ensam; hans oförtrutna verksamhet hade krönts med framgång och han befans nu omgifven af flere arbetare. Hela hans utseende vittnade också om helsa, kraft och arbetslust. Med en viss stolthet såg han sig omkring på den qvartett af släggor, som ljöd, hvar och en från sitt städ.

Under det arbetet fortgick, sjöng Alexander med klar och stark stämma:

Och släggorna ljuda med slag på slag,
För hvar enda en dag!
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Vi tycka
Oss smida ett hjul åt vår egen lycka.

Ej friskare manliga hjertan slå,
Än som släggorna gå!
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Jag känner
Med släggan mig vara en man bland vänner.

Det dånar så härligt; ej instrument
Nå'nsin bättre jag känt:
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Musiken
Här hufvudet träffar så visst på spiken.

Så urgamla anor har kungen ej,
Såsom smeden, ack nej!
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Från härden
Sprang ljungande första blixten i verden.

— Se, mästare, afbröt honom härvid en arbetare, der kommer någonting grant, någonting rosenrasande grant, någonting riktigt fint fint.

Men Alexander hörde ej anmärkningen, utan fortsatte sin sång:

Men böjer sig jernet för släggans slag,
Efter smedens behag:
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Han böjer
Sig sjelf för den flickan, hans själ förnöjer.

I porten visade sig härunder tvenne fruntimmer, det var Clara och Amanda. Vid ljudet af sången och släggorna stannade de lyssnande.

Alexander sjöng:

En smedja i strålande ögonpar
Guden Amor sjelf har;
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Der smider
Han bojor af rosor för alla tider.

— Det är han, hviskade Clara, han …

— Du är lycklig, Clara, som älskar och älskas. Hvad kan man bättre begära af lifvet?

— Men han är ändå bara en simpel smed.

— För hjertat är han en man, och det är nog.

— Så tycker jag också. Tyst, han sjunger åter.

Och bojan af rosor, den har ett lås,
Som af hjertat bestås;
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Hvem nännes
Att läsa det upp? Ack, det är ju hennes!

Men Alexander hade nu äfven varsnat Clara, och han kastade släggan ifrån sig och stod med ett enda språng framför henne.

Amanda hade dragit sig något tillbaka.

— Välkommen hem, mamsell Clara, helsade han och utsträckte sin hand emot henne. Det var pocker i våld så länge sedan ni syntes till här. Välkommen, välkommen!

Alexander kom direkte ur smedjan med uppstrukna skjortärmar, svart förkläde och nedsvärtade armar och händer.

Clara hade haft lust att kasta sig i hans famn, men i närvaro af sin fina och förnäma vän, Amanda, skämdes hon ändock litet för Alexanders smedmessiga utseende.

— Så du ser ut, Alexander, anmärkte hon äfven, sotig från topp och till tå, och så vill du …

Att du skall lägga din lilla, fina hand i den här, som är van att leka med släggan. Nå-nå, Clara, det blifver väl godt dermed, bara vi en gång först …

Alexander hade blott haft ögon för Clara och icke märkt Amanda, som stod ett stycke derifrån. Men nu föll hans blick på henne, och han såg att Clara rodnade och han tystnade, brydd och förlägen.

Men Amanda hade redan biickat in i den friske och redlige unge mannens själ. Hon, hvars hjerta så innerligt kände behofvet af kärlek, och som af brist derpå frusit bort i sina skönaste känslor, upptäckte hos Alexander genast djupet af den böjelse, som lifvade honom för Clara. Ovilkorligt trängde en suck fram ur hennes bröst. Hon skulle ha känt sig lycklig, hade han varit hennes bror.

När Amanda märkte det lilla bryderi, som intog Clara och honom, närmade hon sig dem och fattade bådas händer.

— Var icke rädd för mig, Alexander, sade hon; jag känner er. Clara har ofta talat vid mig om er. Ni älska hvarandra och ären värdiga hvarandra. Men allt det der tillhör kanske icke mig att säga, det passar bäst att ni sjelfva i all enslighet försäkra hvarandra derom. Vill du föra mig, Clara, till din mor, så få ni sedan tillfälle att talas vid så mycket, ni vilja.

Alexander tryckte rätt hjertligt Amandas hand af tacksamhet för hennes vänliga ord.

— Det är så, mamsell, svarade han, att jag är blott en simpel smed, och det här förskinnet hör lika så väl till uniformen, som de uppstrukna skjortärmarna. Men fast jag är sotig, som hin håle sjelf, så har jag så godt hjerta i bröstet, som trots någon. Sviker jag Clara, mamsell, så må gud döma mig att i afgrunden hamra med släggan i evighet från evighet på en spik, ja, om det ock vore på en knappnål och det till på köpet utan att någonsin få den färdig; men sviker hon mig, mamsell, då vet jag att jag snart nog skall få spiken färdig, spiken till min likkista.

— Tyst, Alexander, tyst, ropade Clara, du är ju så tokig, som om du vore från dina sinnen.

— Det har jag varit allt ifrån den första gången jag såg dig, Clara; och sant att säga, tycker jag att det är rigtigt roligt, att på det här sättet vara tokig, så att jag — necken i våld — aldrig mera vill blifva så förståndig, som jag var innan jag såg dig. Nu mera är jag så lycklig i min smedja, som om jag regerade öfver både jord och himmel. Ser du, Clara, du har ej helsat på dina små foglar ännu der i buren.

Clara blickade upp till trädet, som stod utanför hennes fönster, och slog händerna af glädje tillhopa.

— En ny bur, utropade hon; ack, en ny bur!

— Sedan du flyttade bort, har jag skött om den der saken. Är ej buren bra, Clara? Den kostar sina modiga fyrkar, men så qvittra och sjunga fåglarna också nu så lustigt och trefligt deri, som om hvar dag vore den sista, jag höll på att säga den första. Men — och Alexander strök håret ur ansigtet — det var ändå icke det der jag ämnade säga — ehuru gud vet hvart orden taga vägen med mig, stackare, då jag hör och ser dig, Clara — ja, hvad var det nu — tyst — nu kommer jag ihåg det. — Ni ville blifva förd till Claras mor, mamsell Amanda, men det står nu så till, skall jag säga, att hon — hon …

— Hvad ville du säga, Alexander, afbröt Clara honom. Har något ledsamt inträffat? Är min mor sjuk, har något händt!

— Blif icke förskräckt, Clara, din mor, du vet ju …

— Ack, nej, jag vet ingenting.

— Din bror Daniel är uppe hos henne.

— Låtom oss skynda till dem. Ack min goda, arma mor …

— Gör dig icke så brådtom, Clara; du kommer tids nog. Din mor är icke sjuk, hon är — ursäkta mig, Clara, att jag säger det rent ut — hon är ond, hon har ett af sina dåliga ögonblick, förstår du. Tyst — hör du!

Det alltid missljudande utbrottet af en häftig vrede nådde i detsamma deras öron; ord störtade efter ord, och man hörde så väl att vreden och oviljan bröto sig ohejdade fram. Clara, som inför alla främmande brukade berömma sin mor och gjorde det af ett godt och barnsligt hjerta, kände sig nu ej mindre missnöjd än förlägen inför Amanda. Skulle hon väl våga att införa henne till modren?

Men vi känna Amanda; hon älskade nästan upproret. Af brist på lugn och frid inom sig, hängaf hon sig gerna åt ytterligheter, emedan hon fann bland dem den jemnvigt, åtminstone för ögonblicket, som hon saknade i sitt inre.

— Låtom oss gå upp till henne, sade Amanda.

— Ja, ja, låtom oss gå.

Men när Clara kom i trappan, öfverföll henne en häftig ångest vid tanken att i denna stund införa Amanda till modren.

— Dröj här, yttrade hon, och låt mig först ensam gå in.

— Nej, nej, Clara, svarade Amanda, låt mig först inträda.

— Det går ej an, Amanda; min mor skulle bli ond.

— Gör, som jag beder dig.

— Omöjligt, vänta mig här ett ögonblick.

Och Clara sköt Amanda tillbaka och hastade förbi henne.

---

Fru Schedvins sinnelag hade icke blifvit fogligare sedan hon mera sällan såg sina barn. Inom sig anklagade hon dem för otacksamhet, samt att de lemnade henne på hennes ålderdom utan all omvårdnad.

Den lilla återstod, som hon räddat åt sig och de sina vid mannens ekonomiska skeppsbrott, hade varit en knapp försörjningstillgång, så länge som hon dermed skulle framdraga äfven barnen; och hennes belägenhet blef icke så litet fördelaktigare sedan desse nu kunde draga försorg om sig sjelfva. Men så mycket, som än andra personer i hennes belägenhet derföre skulle hafva känt sig nöjda och tillfredsstälda, uppstod likväl ett alldeles motsatt förhållande hos fru Schedvin; ty ju fördelaktigare hon förmådde att ordna sina små hushållsaffärer, desto ofördragsammare blef hon. Sedan Clara fått tjenst på slottet, hade hon ej haft tid att besöka sin mor. Utan att modren ens betänkte, huruvida detta var flickans fel eller icke, retade det likväl henne, och då hon saknade tillfälle att på den senare uttömma sin vredes bittra kalk, gjorde hon det i stället på Daniel, som, om han nu mera icke egentligen bodde hemma, dock ännu dagligen besökte sin mor. Fru Schedvin hade en alldeles egen förmåga att inleda en tvist. Af den obetydligaste anledning drog hon en slutsats, och denna slutsats bearbetade hon ända till det yttersta. Under flera dagar hade bränbara ämnen samlat sig i hennes själ. Ögonblicket för utbrottet var endast obestämdt. Men i dag hade Daniel infunnit sig, och han såg så nöjd och lycklig ut, att hennes galla råkade i jäsning och bröt ut.

— Gud bevars, hvad allting måtte gå dig väl i händerna, anmärkte hon; jag tror du knappast kan låta bli att skratta din gamla, numera af sina egna barn öfvergifna mor i ansigtet. Du har väl redan blifvit befordrad till officer, kan jag tänka.

— Just icke det, min mor, men jag har fått bifall af mitt befäl, slutat rekrytskolan, inträdt i tjenstgöring och hoppas snart att komma på vakt vid slottet — än mera, min mor — då jag blef approberad, förklarade mig min kapten, att jag var ett godt korporalsämne och lofvade mig befordran så fort, som möjligt det der är ju allt anledningar, som kunna göra mig både stolt och glad.

— Men du är ändå bara soldat hade jag kunnat tänka mig det tänka mig att min son skulle stanna i soldathopen, skulle jag aldrig hafva gift mig; men du brås icke på din mor, Daniel, utan på din far, den stackarn.

Daniel fördrog allt, men icke klander emot fadren, hvars minne ännu var honom dyrbart och kärt.

— Ah, min mor, svarade han, hvarföre ständigt söka nedsätta min far i mina ögon? Han är nu död och det heter: frid med de döde!

— Så-å, Daniel, du vill moralisera din mor, lära henne hvad som passar sig eller icke passar sig. Alldeles i samma stil talade äfven din far, men så gick det också honom, som det gick. Inbilla du dig stora saker, som han; var egenmägtig, sjelfkär och dumdryg, och du skall bli, du, som din far, en odåga.

Daniel kunde ej längre undertrycka sitt missnöje.

— Min mor, sade han, förskona mig frán dessa sårande tillmälen om min far. Hvad mig vidkommer, begär jag ingen skonsamhet. Försäkra er kan jag likväl, att jag alltid skall bemöda mig om att göra dem heder, hvilka skänkt mig lifvet.

Gumman for upp.

— Göra mig heder, ropade hon, göra oss heder! Bemöda dig först, Daniel, att göra dig värdig dina föräldrar, innan du tänker på att göra dem heder. Inbillar du dig, att en sådan der karl, som stär och hänger med ett gevär utanför portarne vid slottet, är någonting? En simpel gardist, en värfvad en, som knappast någon piga skulle vilja taga upp från gatan.

— Min mor, min mor!

— Du tror visst, du, att du är en stor kaxe, derför att du har fått en plit vid sidan och en plym i hatten; tror visst att hoffröknar skola förgapa sig i gunstig herrn. Nog vet jag att ungkarlarne i våra dagar sträcka upp sina hufvuden och inbilla sig att hela verlden förbluffar sig öfver deras pudrade stångpiskor, men att tro sig kunna göra heder åt föräldrar — liksom de ej hade heder sjelfva — har man väl hört maken? Hedra mig hit och hedra mig dit, jag fordrar vördnad, undergifvenhet, aktning, lydnad, uppmärksamhet, det är hvad jag fordrar, du. För öfrigt låter jag gerna pigor och mamseller och hof-fröknar slåss så mycket de behaga om din heder, som inför mina ögon betyder så mycket, som så. Var det hederligt att utan min vetskap blifva soldat? Var det ens hederligt att blifva soldat? För det att du bär en ring, som du fått af drottningen, på din hand, tycker du dig kanske vara förgyld hel och hållen.

Förargad kastade Daniel sig ned i en stol.

— Jag tror du känner dig stött, stött af din mors upprigtiga tillrättavisningar. Du tycker kanske att du vuxit ifrån mig? Är du sårad öfver att jag vågat tala med dig om drottningen, eller kanske derför att jag fordrar vördnad af dig, eller derför att jag yttrat mig om din heder, eller måhända derför att jag tagit mig friheten att gifva dig några förebråelser för din inbilskhet, eller derför att jag i ett samtal med en sådan man, som du, tagit mig friheten att låta pigor, mamseller och hoffröknar helt ogeneradt slåss om dig.

Daniel sprang upp ifrån sin plats.

— Jag beder er, min mor, att sluta. Ni skall icke kunna uppgifva en enda förnuftig orsak till ert missnöje. Hvad har väl jag att göra med alla verldens pigor och mamseller …

— Förnuftig orsak, säger du; fortfar, Daniel, fortfar! Du afslutade icke din mening, tyckte jag. Hvad ville du väl säga om verldens pigor och mamseiler? Anser du kanske fröknarna vara bättre, efter du uteslöt dem ur räkningen? Jag skall säga dig, att din mor sjelf har varit mamsell. Är det din mening att såra mig? Förnuftig orsak, hvad menar du dermed? Har jag ingen förnuftig orsak att säga dig sanningen rent ut i ansigtet? Min gud, så går det, när de unga växa de äldre öfver hufvudet. Daniel — jag säger dig det — du är en otacksam son, och det skall gå dig, alldeles som din far, du blifver en börda för andra, en lättsinnig slösare, en dålig menniska, en otrogen man, en skamfläck för samhället, en persedel, som skall göra din hustru — derest någon blir så dum och gifter sig med dig — förtviflad, olycklig — så skall det gå dig — alldeles som det gick din far.

Daniel grep efter sin mössa i afsigt att lemna rummet.

— Hvart ämnar du dig hän?

— Härifrån.

— Jag befaller dig att stanna qvar. Du vill ej säga mig, hvarthän du tänker begifva dig. Kanske jag skall göra det?

— Var så god, min mor.

— Du ämnar dig till någon dulcinea, till någon …

Blodet steg Daniel at ansigtet.

— Ser du att jag sade rigtigt, du rodnar. O, min gud, har det då redan kommit så långt, att min son öfvergifver sin gamla mor, för att springa till stadens …

— I den barmhertige gudens namn, upphör då, min mor. Ni anklagar mig …

— Kan du neka för att du rodnade?

— Ah …

— Ser du bara. Kan du neka för att du söker undvika mig?

— Jag?

— Kan du neka för att du älskar — se mig i ansigtet, Daniel — nekar du — svär på att du icke älskar. Du svär icke.

Daniel lade åter bort mössan och sjönk nästan dödsblek tillbaka på sin plats. Det var honom omöjligt att yttra ett enda ord. Modren slog armarne i kors öfver sitt bröst och betraktade honom med köld och hårdhet.

— Sitter du icke som en brottsling der, Daniel; så ung och så inbunden. Vid dina år borde man hängifva sig åt något annat än åt lättsinnighet och sjelfdryga inbillningar. Du är en dålig pojke.

Ånyo rusade Daniel upp. Han visste knappt nog till sig.

— Förskona mig, min mor, på det att jag icke må förlora väldet öfver mig sjelf.

— Medgif att du älskar.

— Gerna, min mor, jag medgifver allt, hvad ni vill.

— Det är godt. Hvem älskar du …?

— Ni gör mig vansinnig.

— Erkänn att du älskar en vanlig gatflicka, en …

— Nej, nej, i himmelens namn, nej!

— Du medgifver ej. Hvem älskar du då?

Det var i detta ögonblick, som Clara inträdde i rummet till dem. Daniel drog djupt efter andan, grep sin mössa och hastade ut. Han tänkte icke på att han lemnade sin syster i sticket; han hade blott en önskan, den att komma derifrån. I trappan hastade han förbi Amanda, men han märkte icke ens henne. Det var Daniels afsigt att skynda till kasernen, och han skulle säkerligen icke ha stannat ett enda ögonblick eller sett sig om, hade han ej på gården mött Alexander, som fattade honom hejdande i armen.

Clara hade hört modrens sista fråga, livem Daniel älskade.

Stundens ingifvelse hoppar hos hvarje flicka lätt öfver alla “om” och “men” och förer henne genast till slutsatsen. Af hvad Clara hört drog hon äfven den, aft modren börjat ana Daniels kärlek, men att han af misstroende till sig sjelf ej velat upptäcka sin hemlighet.

Clara kände sig också i detta ögonblick så glad och lycklig, emedan hon trodde sig här böra tala i sin brors välförstådda intresse, allra helst som hon var öfvertygad, att på samma gång äfven kunna lugna sin mor och skänka henne glädje och tillfredsställelse.

Allt detta stod så tydligt framför henne, att hon icke kunde handla annorlunda. Men det var nödvändigt att skynda, emedan Amanda väntade i trappan, och hon önskade så innerligt att modren skulle mottaga henne vänligt och artigt.

— Ni önskar veta, min mor, yttrade hon äfven genast, hvem Daniel älskar. Jag kan upplysa er derom.

Det föll Clara aldrig in att icke modren skulle glädja sig vid tanken att kanske en gång få betrakta Amanda såsom sin sonhustru.

— Hvem älskar han, hvem?

— Han älskar Amanda, min mor.

Det hos fru Schedvin af så mycken häftighet och vrede nyss så upprörda ansigtsspelet stannade på en gång. Det var, som om en upprorisk våg frusit midt i sitt raseri.

— Amanda, upprepade hon blott, Amanda!

Clara trodde sig hafva åstadkommit ett underverk, då hon såg modrens vrede liksom fängslas. Vid sjutton år är menniskokännedomen icke stor.

— Och Amanda är här, min mor …

— Här?

— I förstugan. Får jag föra in henne?

— Låt henne komma — ja, ja — hit med henne — hit.

Clara sköt in Amanda.

---

Vi inträda i Claras lilla kammare. Sedan hon fört Amanda in till sin mor, hastade hon tillbaka till det kära lilla rummet, den trånga, men nätta ramen för blomster-stycket af alla hennes så glada och dyrbara ungdomsminnen. Hon tyckte att det var så länge sedan hon nu senast var der, att rummet var för henne dubbelt kärare än någonsin. Ur det öppna fönstret lyste solen så klar emot henne. Huru gladt, trefligt och fridfullt tyckte hon icke allting vara omkring sig! Med ett af barnslig förtjusning strålande ansigte hastade hon fram till fogelburen. Hvilken präktig, vacker bur, och den hade hon fått af Alexander! Huru skulle hon derför kunna tillräckligt tacka honom? I huru många är hade hon icke önskat sig just en sådant bur! Och foglarne, de små, snälla foglarne, hoppade emot henne, liksom hade de igenkänt sin täcka vårdarinna. Hon pratade med dem, de svarade, de qvittrade, det var en konversation, som väl ingen annan kunde begripa, men som de sjelfva tycktes så väl förstå.

Clara fick (mellertid icke förblifva länge ensam, emedan Daniel och Alexander inträdde till henne efter en kort stund.

Clara och Alexander hade ingen hemlighet för Daniel; han kände deras kärlek och hade lofvat dem att stå dem redligen bi.

— Nu tycker jag om dig, Alexander, tilltalade honom Clara; jag tror minsann, att du satt på dig helgdagsrocken och till och med tvättat dig om händerna och det för min skull. Det är eljest någonting, som du ju endast gör till hvarje jul.

— Just så, Clara; men det är alltid jul för mig, när du är här. Vet du, du är för mig alltid den bästa julklapp, som himmelen kunnat gifva.

— Men det är ändå en julklapp, Alexander, utan alla deviser, det vill säga, utan rim och reson.

— Visst icke det; jag läser bestämdt i dina ögon någonting, som jag tycker är både rim och reson uti.

— Bevars! Så-å! Du läser någonting i mina ögon. Det skulle just vara roligt att veta hvad du kan läsa i dem.

— Skulle jag säga allt, som jag läser i dem, så finge jag dermed hålla på en hel dag och — jag svär icke för det — kanske litet på natten äfven.

— Låt mig höra, hvad läser du då?

— När jag rätt betraktar dig, Clara, så är det likväl icke blott dina ögon, hvari jag kan läsa hvad du tänker, utan det är i hela ditt ansigte.

— Du blir allt bättre och bättre; och jag, som så ofta tittat mig i spegeln, och icke kunnat upptäcka ett enda ord. Men låt mig nu höra hvad du läser.

— Hör då noga på mig, Clara. I dina ögon läser jag …

— Nå-å, jag tror du ej törs ut med det.

— Men du förstår väl, Clara, att hvad jag läser i dem är direkte stäldt till mig?

— Ja-så, till dig; du är en försigtig general; nå, lika godt. Jag skall komma ihåg det.

— I dina ögon läser jag således den befallningen till mig, att jag icke skall hafva några andra gudar inför dem.

Clara rodnade och skrattade på samma gång.

— Bevars, du tror således kanske att jag är ett slags hustafla; men då skall jag säga hvad jag har mera böjelse att vara eller åtminstone blifva, och vet du hvad det är?

— Nej.

— Ett huskors, du.

— Du bedrager dig, Clara; det kan du aldrig blifva. Dina kinder, som just nu rodna så vackert, säga också, att du icke skall bära falskt vittnesbörd emot dig sjelf.

— Vi få väl en gång se, menade Clara, och slog den ena handen hotande emot den andra. Den dag kan komma, då jag blir för dig en lika god lång-katekes, som någon annan, och då — Alexander — då …

Alexander hade slagit sin arm omkring hennes lif.

— Men vet du, fortfor han, hvad jag läser på dina läppar?

— Jag hoppas att det måtte vara, hvad mamma kallar en ordentlig sparlakans-lexa.

— Icke denna gång, Clara. Nu läser jag der ganska tydligt, att jag får en kyss af dig.

Och Alexander sökte att i detsamma taga en; men Clara sköt honom lika hastigt ifrån sig.

— Nu läste du orätt, anmärkte hon. Der står: du skall icke stjäla.

Under det Alexander och Clara skämtade och gnabbades med hvarandra, vandrade Daniel upp och ned i rummet. Modrens vrede och beskyllningar hade rubbat jemnvigten i hans lynne. Ett ögonblick var han nära att återvända till henne och uttömma känslan af sitt djupt sårade hjerta. Ett annat ögonblick lade han handen på nyckeln, för att för alltid vända ryggen åt ett hem, hvarvid ingenting annat än den kalla pligtkänslan höll honom bunden. Men på en gång vände han sig till sin syster.

— Hvarför lemnade du så snart din mor, Clara? Du hade någon med dig.

Clara återkom genast ifrån sitt skämt med Alexander.

— Allvarsamt, kände du icke igen Amanda? frågade hon. Vet du, bror Daniel, jag tror jag gjort allting åter godt emellan dig och mamma.

— Du?

Den klippska blick, Clara kastade på honom, tilldrog sig hans uppmärksamhet långt mera än hennes yttrande.

— I det ögonblick jag inkom till er, frågade mamma dig: hvem du älskade. Gjorde hon icke det?

— Hvem Daniel älskar, inföll Alexander, nå, det kan jag då borga för, att han icke vet sjelf.

Daniel fortsatte sin gång fram och åter, utan att deltaga i samtalet.

— Säg icke det du, Alexander. Jag vet att Daniel älskar långt mera än du.

— Sitt gevär och sina kamrater, ja!

— Daniel pratar icke så mycket, som du, Alexander, men han älskar mera.

— Hvilken, om jag får fråga?

— Det var just samma fråga, som mamma gjorde, då jag inkom, och jag svarade henne, jag.

Daniel stannade framför sin syster. Den djupaste förundran afspeglade sig i denna stund i hans ansigte.

— Hvad svarade du?

— Att du älskade Amanda, naturligtvis.

— Ja-så, anmärkte han blott, sade du det?

Och derpå vände han sig på klacken åter ifrån systern och började ånyo sin enformiga vandring upp och ned i rummet.

Icke utan förvåning betraktade Alexander och Clara den hållning af köld och likgiltighet, hvarmed han tog saken.

— Jag sade dig, att han icke älskar, anmärkte äfven Alexander. Kan du ännu tro det?

— Jag tror det, emedan jag vet det. Han gör sig bara till.

Och snart skämtade och skrattade Alexander och Clara åter med hvarandra.

— Du måste förklara mig en sak, uppmanade henne Alexander. Jag begriper ännu icke det allra bittersta af allt, hvad som tilldrog sig i Logården? Hvad var det allt för menniskor, som blandade sig der med i spelet. En af dem, som kallade sig Wallenstjerna, utbjöd mig på duell, men då jag sade, att jag skulle möta honom med släggan, så föll modet på bjessen och han uppgaf förslaget.

— Löjtnant Wallenstjerna är en ung vildhjerna, men en bra och hederlig karl. Så-å, att han ville duellera med dig? Det skulle ha varit lustigt nog att se dig med släggan och honom med värjan.

— Du säger, att Wallenstjerna är en bra och hederlig karl?

Det beröm, Clara skänkte löjtnant Wallenstjerna, ljöd illa i Alexanders öron; men den anstrykning af svartsjuk förebråelse, som låg i hans anmärkning, förtröt äfven Clara.

— Jag säger, att han är en högst älskvärd, ung man, tillade hon.

— Älskvärd?

— Han är den hyggligaste karl, jag någonsin sett och talat med.

Alexanders ansigte blef allt längre och längre.

— Han är, fortfor Clara, en verklig föresyn för alla unge män, med hvilka jag någonsin sammanträffat, han är …

— Hvad är han för slag?

— Glad och god, redbar och förnuftig, och vacker sedan, vacker, som en klar dag.

— Och det der säger du mig?

— Jag vill säga dig ändå mera — emedan vi ju böra vara upprigtiga emot hvarandra — säga dig, att han har mer än en gång gjort mig sin kärleksförklaring.

Alexander stampade i golfvet.

— Och jag, som tillstyrkte att du skulle flytta till slottet. Jag kunde väl tro att det skulle gå så.

— Han har sagt mig, att han icke kan lefva förutan mig, att han …

— Sluta, Clara, jag beder dig, sluta.

— Att han vill dö för mig.

Alexander förmådde icke längre undertrycka sin grämelse; men för att likväl undvika hvarje häftigt utbrott, följde han Daniels exempel, vände Clara ryggen, slog armarne i kors öfver bröstet och började, han, som Daniel, att vandra fram och åter på golfvet. Men som händelsen alltid förde deras steg i motsatt rigtning, stötte de snart näsorna tillhopa i det lilla rummet.

— Hvad vill du? sporde Daniel.

— Och du? genmälde Alexander.

Clara brast ut i skratt.

— I ären två stora tokar båda två, pratade hon. Begge älska ni;, men du, Daniel, förnekar det, och du, Alexander, är svartsjuk. Det vore just artigt att gifta sig med någon af er; nej, tacka vet jag …

— Hvem menar du? inföll Alexander; tacka vet jag, sade du.

— Löjtnant Wallenstjerna.

Och skrattande och yr hoppade Clara till dörren, i tanke att aflägsna sig; men hastigt stannade hon och betänkte sig, och efter ett ögonblick vände hon tillbaka.

— Daniel och Alexander, sade hon, gifven mig edra händer. Så der, ja. Du är min bror, Daniel, fortsatte hon derefter, och du är min fästman, Alexander. Men den saken måste icke rigtigt få rum i edra trånga hjernor, att jag håller hjertligt af er båda två?

Clara var verkligen täck och intagande i denna stund. Hon skrattade icke mera; i stället var hennes utseende så fullt af hjertlighet, sann godhet, frisk och lefvande glädje.

— Du må nu älska, hvem du vill, Daniel, och du, Alexander, må vara så svartsjuk, du behagar; allt det der kan göra mig just detsamma, ty säkert är, att det ändå icke förändrar någonting i det hela. Efter hvad jag skulle tro, så hör sådant der till kärleken, liksom kryddorna till kålen.

— Som kryddorna i kålen, upprepade Alexander, ännu icke utan en viss förtrytelse, det tror jag nog att du kan förutsätta, som säkert lärt dig att älska i — hvad skall jag väl säga — kanske i kokboken.

— Qvinnan hinner ej så långt, som till kokboken, innan hon älskar, erinrade Daniel; hon lär sig att älska med abc-boken.

Clara gjorde en knyck på hufvudet,

— Det der var ej så illa sagdt, menade hon, och jag skall sannerligen lägga det på minnet, så att jag, när du, Alexander, en gång blir gift, kan tillstyrka din kära hustru att gifva dig så mycket kalopps, som du förtjenar, och dig, min kära bror, dig skall nog någon också lära och det i fullkomlig öfverensstämmelse med kärlekens abc-bok, huru tuppen värper. Derom är jag lika säker, som att ni …

Clara var litet stött.

— Du är lika säker derpå, upptog Alexander hennes ord, som att vi …

— Som att ni icke älska mig hälften så mycket, som jag er.

— Göra vi icke det?

— Jag vet bestämdt att ni hålla mycket mer af en annan.

— Vi?

— Att det finnes någon, som ni skulle kunna uppoffra lifvet för.

— Vi?

— Som ni skulle kunna gå i döden för.

— Vi!

— Jag kan nästan gå i sjön, då jag tänker derpå.

— Nu är du elak, Clara. Jag skulle älska någon annan?

— Jag säger icke älska, men jag säger att du högaktar, beundrar, värderar en annan tusen gånger mer än mig. Åh, jag vet nog alltsammans. Det är rigtigt skam, och jag tycker just också att ni borde skämmas för hvarandra, ty att så der i all endrägt och frid hålla af en och samma person, är rätt fult. Visst är hon mycket ofantligt mycket öfver mig — mycket öfver alla andra — men hon är ändå bara en qvinna.

Alexander begrep icke ett enda ord. Daniel började spetsa sina öron.

— Förnäm, mycket öfver dig, inföll han. Hvem menar du?

— Jag menar den förnämsta af alia. Kan ni neka att ni gerna skulle gå i döden för henne?

Alexander och Daniel sågo på hvarandra.

— Den förnämsta, upprepade båda två. Vi förstå icke ett enda ord af allt, hvad du säger. Hvem talar du om?

Clara förändrade åter uttryck och röst. Ifrån ett trumpet och nedslaget utseende spelade åter en stråle af den lifligaste skalkaktighet i hennes ansigte.

— I dag måtte du rigtigt hafva gått öfver vildgräset, min kära Clara.

Clara hoppade upp och ned och slog tillhopa sina händer.

— Jag har på senare tider lärt mig ganska mycket, pratade hon, men aldrig mer än i dag, än just nu.

— Jag har lärt mig att ni båda två äro ganska osäkra i hvad ni kallar er kärlek. När jag förebrådde er, att ni kunde offra lifvet för någon annan, sågo ni icke då båda två ut, alldeles som hade ni fruktat för att jag upptäckt något. Ah, ah, Alexander, står det till på det viset.

— Du är då en verklig toka, Clara.

— Icke så stor, som ni båda två inbilla er; ty neka kunnen I ändå icke för att ni gerna skulle uppoffra allt, hvad ni ega för — för …

— För hvem?

— För drottningen.

Clara skrattade, liksom hade hon spelat dem ett ordentligt spratt.

— För drottningen, ropade hon, för drottningen!

Men det var nu Alexanders och Daniels tur att fatta Claras händer.

— För drottningen, upprepade begge; ja-väl — för henne vårt lif.

— Visste jag icke det? Nåväl, jag har talat vid henne. Hon är så god, så god, och vill oss alla så väl.

— Du har talat vid henne?

— Våra möten, Alexander, i Logården, kommo till hennes majestäts kunskap genom omständigheter, som icke höra hit, och jag har bekänt för henne, kan du väl tro det, bekänt för sjelfva drottningen, att jag älskar dig, endast och allenast dig, du oefterrättliga menniska.

— Har du?

— Och hon ogillade mig icke, tvärtom har hon lofvat att göra något för oss, att till och med tala vid min mor, när den tiden kommer. Du kan veta så glad jag blef; och äfven om dig, Daniel, talade hon.

— Gjorde hon?

— Hon erinrade sig ganska väl sitt möte med dig vid Drottningholm, när du räddade kronprinsen, och så kom hon äfven ihåg att hon lofvat göra någonting för dig. Du mins att hon lofvade det.

— Jag glömmer det aldrig.

— Men det var sant, hon frågade mig, om jag trodde att trupperna och folket höllo af henne. De göra väl det, eller hur? Drottningen skulle sätta så mycket värde på, om hon vore rigtigt omtyckt af de arbetande klasserna.

— Skulle hon det?

— Hon sade det ordentligt sjelf. Det var hennes egna ord. Jag kan försäkra att det var det. Säg mig, hålla de af henne? Om ni kunde laga så, att de gjorde det.

— Det är lättare sagdt, det, menade Alexander, än gjordt.

— Hvad vill det säga, knotade Clara, lättare sagdt …

— Hvad lifgardet beträffar, tillade Daniel, så …

— Kom bara icke fram, Daniel, med samma dumma anmärkning, som Alexander. Lättare sagdt än gjordt; fy …

— Min dumma anmärkning, brummade Alexander …

— Jag upprepar det, fortfor Clara, att den var mycket dum och enfaldig. Se mig upprigtigt i ansigtet, Alexander, och svara mig på en fråga.

— Låt mig höra.

— Du anser dig icke kunna ansvara för folket, säger du; nåväl, anser du dig då kunna ansvara till exempel för mig?

— Det är en annan sak, det.

— Du anser dig kunna göra det?

— Det gör jag.

Clara utbrast i ett högt skratt.

— Det var nu den första karl, som jag hört hysa den enfaldiga tillit till sig, att kunna ansvara för en flicka, men gå dig då, som du vill, Alexander; din enfald är emellertid bevisad. Det der skall jag tala om för löjtnant Wallenstjerna. Ack, hvad han skall skratta åt dig.

Och derpå svängde sig Clara om och begaf sig till andra ändan af rummet, der hon kastade sig i en stol.

— Clara, tilltalade henne Alexander efter stund, jag tror du är ond.

Hon svarade icke.

— Låtom oss bli vänner igen, Clara.

Clara låddes icke höra honom.

— Hvad tänker du på, Clara?

— Jag tänker på någon, som, som …

— På hvem?

— Som vill gå i döden för mig.

— Det vill jag också, Clara.

— Så dö då, käre Alexander. Jag skall icke anlägga krusflor efter dig.

— Efter hvilken skulle du då vilja anlägga det? Vet du, Clara, jag har funderat ut en plan.

— Den är säkert mycket enfaldig.

— Döm sjelf. Jag har många vänner.

— Det vet jag.

— Hvar och en af dessa vänner har äfven många vänner.

— Nå-ja.

— Och dessa vänner hafva äfven andra vänner.

— Ja, visst.

— Förstår du mig nu?

— Jag förstår, att du svarar för dina vänner, dessa för sina och så vidare. Det var nu första gången jag hörde dig tänka en klok tanke. Jag får då säga drottningen …

— Att hon har många vänner, ja, ja, det får du; men, Clara, du, du lofvar väl mig deremot, att icke spela mig något spratt.

— Nej, du, det lofvar jag icke; tvärtom försäkrar jag dig, att jag alltid skall söka spela dig så många, som möjligt, och det för ditt eget bästas skull, ty ser du, när bara min hotelse kunde ingifva dig så ljusa tankar, som nu, på huru mycket ljusare skall du väl då icke komma, ifall jag satte min hotelse i verket. Således, akta dig, Alexander, jag vet en, som har mig ständigt i kikarn, du.

Och Clara log och skrattade åter.

— Framåt marsch! ropade hon.

Clara antog dervid en soldats hållning och marschtakt.

— Nu rycka vi an, Alexander, och storma lifgardet. Division halt!

Hon gjorde halt framför Daniel.

— Kamrat, tilltalade hon honom, jag vill veta fältrop och lösen inom det kungliga lifgardet.

— Fältrop är: konungen, lösen: drottningen.

— Bra, kamrat, jag utnämner dig framför fronten af de närvarande trupperna till korporal. Var värdig!

Men Clara sjönk tillbaka från sin skämtsamma militäriska hållning och blef åter lugn och stilla.

— Allvarsamt taladt nu, Alexander och Daniel, tro ni att jag kan försäkra drottningen, att folket håller af den kungliga familjen.

— Gör det, Clara, svarade Daniel; hvarhelst jag dragit fram, har jag aldrig hört något annat.

— Det skall glädja henne mycket, jag kan försäkra er det. När hon talade vid mig derom, lade hon så mycken vigt derpå, att det rigtigt gjorde mig ondt om henne.

Clara var nu en helt annan flicka än den nyss så yra och glada,

— Det är synd om drottningen, vet ni, tillade hon derefter. Det förefaller mig ibland, som om de höga herrarne icke rigtigt tyckte om henne. Gud vet ändå, om icke det måste vara rätt tråkigt att vara drottning. När jag ibland betraktar henne, så tycker jag att det strålar ett så stort och oförklarligt bekymmer ur hennes ögon, att det rigtigt synes mig, som om det vore mycket roligare att vara, hvad du säger att jag är, Alexander, endast en liten glad och tokig flicka, såvida ja, se du på mig, Alexander — såvida det ändå icke är tusen ganger roligare — hvad vet jag — att vara en sådan der liten qvittrande fågel, som min lilla pippi i buren der.

— Men pippi är ändå en fånge, han.

— Visst det; men …

— Men …

— Men det är i din bur, Alexander.

Ett uttryck af svärmeri besjälade härvid Clara. Ögonen sänktes mot golfvet, och de at täcka fransar kantade ögonlocken hvälfde sig så buckliga öfver globerna derunder.

Alexander kände sig så lycklig, men också så olycklig. Kärleken ingifver känslor på en gång af helt och hållet motsatt natur. Oftast vet man ej hvilken, som är den öfvervägande, den rätta. Bredvid stjernan af vår sällhet står gemenligen ett moln. Det är möjligt att icke stjernan skulle lysa så klar, skimrade den icke i granskapet af det mörka molnet. Alexander visste väl att Clara älskade honom varmt och uppriktigt; men i detta ögonblick frågade han sig, om han väl var värdig henne?

Han förmådde också icke tillbakahålla denna tanke. Han fattade hennes hand, han blickade in i hennes ögon, han ville läsa i hennes hjerta.

— Clara, sade han, ju mera jag lär att känna dig, desto sorgligare känner jag mig till mods.

— Huru? Sorgligare? Hade du sagt lyckligare och gladare, skulle du ha varit artig. Men det är, som jag säger, att du alldeles icke förstår dig på att vara artig.

— Tro mig, Clara, jag smickrar dig långt mera, då jag säger att du ingifver mig en vemodig känsla.

— Nå, det må jag säga.

— Ser du, Clara, jag gör mig emellanåt den frågan, om jag verkligen förtjenar så mycken lycka, som att älskas af dig.

Clara gick ett hvarf genom rummet.

Det der var en benig fråga, Alexander, talade hon; den måste jag rigtigt betänka. Låt mig se, du är en tråkig karl, det är visst och sant; du är dessutom en rå karl och för öfrigt en okunnig karl, och en karl, som allt emellanåt är svart och sotig, som om du icke skulle ha tvättat dig sedan syndafloden; men — man måste alltid se saken från två sidor — således å andra sidan …

Clara stannade framför Alexander.

— Så låter jag nåd gå för rätt och säger att jag håller rigtigt hjertligt af dig, du svarta nalle.

Och leende och rodnande lutade hon sig ned emot Alexanders bröst och han tryckte en kyss på hennes ännu leende mun.

Men ett hastigt utrop nådde i detsamma deras öron. De lyssnade. Ropet kom från deras mors kammare och, ledde af samma ingifvelse, hastade alla tre dit.

---

Vi måste nu se till, hvad som tilldragit sig emellan fru Schedvin och Amanda.

När Amanda inträdde, stod fru Schedvin framför henne kall, hård och hotande. Med armarne i sidan fäste hon en skarp och pröfvande blick på Amanda, liksom hade hon på en gång velat genomskåda den varelse, hon hade framför sig. Amanda, sjelf stolt och trotsande, skulle hafva känt sig sårad af detta emottagande, hade hon icke förmodat att hemligheten af hennes börd låg i denna qvinnas hand. Emellertid betraktade äfven hon fru Schedvin utan all fruktan. Genast anmärkte hon det egna uttrycket af oförsonlighet, som så mycket stämplade denna isskorpa till ansigte, utan att derför förbise det slags kalla värdighet, som dermed införlifvade sig. Amanda hade likväl väntat att blifva tilltalad, att till och med blifva helsad välkommen, en så vanlig artighet, då man för första gången inträder till en annan. Men fru Schedvin förblef orubbligt och ihärdigt tyst, stadigt betraktande henne.

— Om ursäkt, min fru, började derför Amanda; er dotter har talat så mycket godt om er, att jag, då hon erbjöd mig att följa sig hit, omöjligt kunde motstå lusten att lära känna och värdera min väns mor.

Fru Schedvin afbröt henne icke, men hon fattade henne om armen och snarare drog, än förde henne fram i rummet.

— Ni är samma Amanda, talade hon dervid, som för flere år sedan bodde här i huset hos — men lika mycket — de voro icke edra föräldrar.

Amanda hade redan både sett och hört nog, för att förstå att den ovanliga fiendtlighet, hvarmed fru Schedvin emottog henne, icke, som hon först anade, var en blott följd af hennes för tillfället uppretade sinnesstämning, utan måste härflyta från några helt och hållet personliga orsaker.

Denna uppfattning kom likväl icke Amanda att i minsta mån vackla, utan väckte blott ännu mer hennes uppmärksamhet, på samma gång som det äfven retade hennes nyfikenhet. Med orubblig och fast beslutsamhet följde hon derför hvarje den minsta förändring hos fru Schedvin, dels för att icke blifva öfverrumplad, dels äfven för att utforska henne. Under alla förhållanden gladde det henne att hon sjelf genast tycktes vilja komma in på det ämne, som framförallt föranledt besöket.

— Ni har rätt, min fru, yttrade äfven Amanda, i afsigt att leda henne ännu närmare in på ämnet, de voro icke mina föräldrar, och — men jag vet icke om ni förut har er det bekant — jag är ibland det fåtalet olyckliga, som aldrig haft glädjen att känna sina egna föräldrar.

Fru Schedvin fortfor ännu alltjemt att blott betrakta henne, men hon lyssnade äfven till hennes röst.

Amanda, som nu förebrådde sig att hon icke tagit någon närmare kännedom om modrens karakter, kände sig med grämelse sakna alla medel att ingripa i denna besynnerliga varelses inre; hade hon blott känt henne det allra ringaste, skulle hon kunnat ytterligare antingen reta hennes vrede eller framkalla hennes medlidande, nu egde Amanda ej ens minsta medel, hvarmed hon kunde sätta hennes lidelser i rörelse, och fruktade redan att tillfället skulle gå henne ur händerna.

Men Amandas farhåga var öfverflödig. I fru Schedvin hade hon ett jernhårdt öde framför sig, sådant som det någon gång tager gestalt i en fiendtlig mennisko-karakter, men detta öde — der det nu, en annan Pythia, med mörkt sinne betraktade föremålet för ett långt lifs förtrytelse — dröjde endast att låta ordet slå ned, för att icke förspilla någon del af den njutning, hon kände, att nu hafva offret i sina händer.

— Det är ni, yttrade hon slutligen, jag känner igen er; det är ni.

Amanda var öfvertygad att hon nu befann sig inför den enda i verlden, som troligtvis kunde lemna henne några upplysningar om hemligheten af hennes härkomst. Hon genombäfvades också af en oemotståndlig darrning, då hon hörde den gamlas egna ord på ett så ojäfaktigt sätt bekräfta hennes förmodan.

— Ni har känt mina föräldrar, talade Amanda, säg mig för all del — ni har känt dem.

— Skulle det göra er lycklig att få veta någonting om dem?

— Om det skulle det?

Amanda gömde för ett ögonblick ansigtet i sina händer. Blotta tanken att blifva upplyst om dem sänkte sig som en svindel af det ljufvaste behag öfver hennes själ. Men åter föllo händerna ned till sidan och hennes ansigte glänste af sällhet. Det var henne omöjligt att beherska sig längre. Hon förstod redan att hon hade en varelse af sten framför sig, hon hade hört det i rösten, läst det i ögat, sett det på pannan; men ändock sjönk hon ned på knä framför henne, i hopp att kunna med sina böner besvärja stoden att tala.

— Stig upp, sade fru Schedvin.

Det kalla sätt, hvarpå fru Schedvin behandlade Amanda, utöfvade ett nästan qväfvande inflytande. Hon skulle ej för sig ha kunnat förklara den gamlas fiendtlighet, hade hon ej redan anat att deras lif, kanske just genom hennes födsel, egde någon förskräcklig sammanknytningslänk.

Men hvilken orsak fru Schedvin än kunde ega att hata Amanda, bör man, för att ej alldeles missförstå hennes vid detta tillfälle mer än ovänliga sätt att vara, icke förbise att hon, med anledning af Claras försäkring, trodde att hennes son och Amanda älskade hvarandra. Det är sant, att då vi icke ännu känna fru Schedvins egen ställning till Amanda, förmå vi ej heller bedöma vigten af denna särskilda omständighet; men det vill likväl nästan tyckas, som om den hade på henne utöfvat ett på en och samma gång mägtigt och ögonblickligt inflytande. Egoisten är alltid hård, kall och ofördragsam emot andra. Men om äfven fru Schedvin hade af gammalt särskilda anledningar att uppträda fiendtligt emot Amanda, kunde likväl denna fiendtlighet efter så många, redan försvunna är omöjligen ega en så personligt bitter och hård karakter, derest icke någonting för tillfället med kylande ishand äfven ingripit i hennes hjerta och lif.

— Sätt er ned, Amanda, talade hon. Jag befaller er, sätt er ned.

Amanda, ehuru sjelf af en vulkanisk natur, van att herska och befalla, kände sig likväl förintad inför denna jernmenniska.

— Ni är nu tillräckligt gammal, fortfor fru Schedvin, att förstå mig. Jag skall berätta er en historia.

Om tillfället äfven var af den största vigt för Amanda, var det påtagligen icke af mindre för fru Schedvin. Till och med de personer, som kunde tro sig bäst känna henne, skulle i denna stund hafva upptäckt någonting nytt och oförklarligt hos henne. Ehuru hon tycktes hårdare än vanligt till sitt lynne, syntes hon likväl icke så häftig. Hennes sätt att uttrycka sig var äfvenledes annorlunda; hon famlade icke med orden omkring sig, de föllo sig torra och korta.

— För många år tillbaka. började hon, var jag bekant med en familj, som var mig dyrbar och kär. Mannen var väl en svag karakter, men en hederlig karl, som lefde för de sina och kände en husfaders förbindelser. Hustrun var en ordningsmenniska, hon styrde och stälde med omtanke för husets bestånd. Båda två värderade äfven hvarandra och allt tycktes gå dem ganska väl i händer. Det borde äfven så gå, emedan försynen alltid brukar kröna med framgång det förståndiga arbetets möda. Sålunda utvidgade sig affärerna, och den handel — mannen var handlande — som han dref, tog en allt gynsammare fart. Han hade eget hus, egna affärer, en sjelfständig ställning.

— Får jag fråga er, fru Schedvin, inföll Amanda, hvad denna familj hette.

Amanda förmodade att hon talade om hennes föräldrar.

— Det yttre oberoendet, fortfor fru Schedvin, utan att låtsa märka frågan, gaf åt familjen en känsla af stolthet och sjelftillfredsställelse. Båda makarna trodde då ännu, att ingenting skulle kunna rubba deras belägenhet, och likväl skulle de snart dragas ned i det djupaste elände.

Med en uppmärksamhet, som man skulle kunna kalla girig, följde Amanda hvarje ord.

— I deras stadsegendom, en ganska vacker och rymlig byggnad, ehuru belägen vid en af de mindre gatorna, funnos tvenne rum att uthyra. Dessa rum hade under många år stått lediga, och man hade förgäfves sökt att få hyresgäster till dem. Men man kunde ej heller förundra sig särdeles mycket deröfver, emedan rummen voro ej mindre osunda, än mörka och obehagliga. Tillhörande jordvåningen, föll en knapp dager in genom de små rutorna. Nedgången till dem ledde dessutom genom en sidodörr i sjelfva källarsvalen. Ni kan då lätt sjelf tänka er dem.

— Ack, ja, min fru — fortsätt blott — fortsätt!

— En ruskig vinterafton hemkom emellertid mannen till sin hustru med den underrättelsen, att han lyckats uthyra rummen. Hon gladde sig deråt, men när mannen tillade att hyresgästen genast skulle inflytta i dem, låg den förmodan nära till hands, att han var en husvill och utsväfvande äfventyrare. Ledd af denna misstanke, lade sig hustrun också emot rummens uthyrande, men för första gången i sitt lif fann hon att mannen hade en egen vilja och stod fast vid sitt beslut. Rummen uppeldades, en säng och några stolar nedflyttades, hvarefter den främmande karlen öfvertog dem. En timme senare förestäldes hyresgästen för hustrun och qvarbjöds till aftonen. Hans utseende och uppförande voro ganska egna, det låg något studeradt och maskeradt i hela hans väsen. För öfrigt var han särdeles tystlåten. Han underhöll sig med mannen mera än med hustrun, och ett par gånger, då hon återkom ifrån småbestyr i köket, märkte hon att de undvikande kastade sig in på andra ämnen. Nog af, allt, hvad hon hörde och såg, ingaf henne fruktan och bekymmer. Hon skulle också icke blifva bedragen i sina föreställningar. Från denna dag var det, som om en ond ande inträdt inom familjen. Hon — beständigt befarande att en olycka hotade familjen i den oförklarlige hyresgästen — fordrade, att mannen skulle upplysa henne om egenskapen af deras förhållanden, eller uppsäga honom; men han undandrog sig begge delarne. Det stannade icke härvid. Från denna dag hade hon ej mera någon magt öfver honom. På ett oroande sätt utvecklade sig nu hans svaga karakter, och hon förlorade allt mer och mer sitt välde öfver honom. Förgäfves uppbjöd hon hela sin förmåga att återföra honom till förstånd, förgäfves stred hon med alla de medel, som stodo henne till buds, för att upprätthålla det nyttiga inflytande, som hon förut alltid egt, och hvilket verkat så förmånligt för familjens gemensamma nytta; men ju mera hon ansträngde sig, ju mera hon stred, desto mera visade det sig att hyresgästen ryckt till sig all magt öfver mannen ifrån henne. Han, som förut nästan ständigt uppehållit sig på kontoret, blef nu allt sällsyntare och sällsyntare der. Affärerna började att gå vind för våg. Familjens lyckliga ekonomiska ställning hotades. Mannens likgiltighet och hustruns sorg ökade oupphörligt oredan. Sålunda förflöto ett par år. Men ett elände kommer aldrig ensamt. Hitintills hade deras äktenskap förblifvit ofruktsamt; men nu, när allt omkring dem började hota med undergång, lade sig härtill ytterligare den sorgen, att hon kände, det hon skulle blifva mor. Den arma qvinnan, huru olycklig var hon icke! Ett ögonblick hoppades hon att genom underrättelsen om sin ömmande belägenhet kunna återföra mannen till sig sjelf. Och — det var sant — han slöt henne till sitt bröst — men förblef icke dess mindre densamme.

Fru Schedvin talade med fortfarande, isande köld. Amanda brann. Den ena var af is, den andra af eld.

— Hyresgästen bibehöll fortfarande sina rum; men till sitt lefnadssätt var han lika underlig, som till sin karakter. Han tilldrog sig äfven alla deras förundran, som bodde i huset. Ibland gick han bort om aftnarne och återkom icke förr än fram på morgnarne. Men hvarthän han begaf sig, eller hvarifrån han kom, förblef obekant. Ingen kände honom, och ingen tycktes han vilja känna. Understundom var han frånvarande flere veckor, till och med månader; men då man trodde att han lemnat platsen för alltid, och man nästan tackade gud för att vara honom qvitt, uppträdde han åter helt oförmodadt.

Fru Schedvin tystnade ett ögonblick. Skarp och genomträngande, stannade hennes blick på Amanda.

Amanda hade lutat sig framåt, på det att icke något enda ord skulle gå förloradt för henne.

Den odelade uppmärksamhet, hvarmed hon följde berättelsen, och som så lefvande återspeglade sig i hennes utseende framkallade ett kallt leende på fru Schedvins läppar.

— Hustrun, som icke kunde uppgifva hoppet, att en gång återföra mannen till sina pligter, fortfor hon, gjorde emellertid sina observationer. Bland annat märkte hon att hennes egen man med en viss försigtighet umgicks med sin synbarligen högt värderade hyresgäst; sålunda undvek han honom i andras sällskap och uppsökte honom vanligtvis endast sedan det blifvit mörkt om aftnarne. Men på samma gång denna anmärkning öfvertygade henne ännu mera om faran af sällskapet, beslöt hon äfven att vidtaga några mått och steg, som kunde bereda henne tillfälle att upptäcka, hemligheten och möjligtvis göra slag i saken. En dag — hyresgästen hade varit frånvarande i flera veckor — lyckades det henne att öfverkomma nyckeln till källaren och de der tvenne jordrummen, som han innehade, och hon begaf sig till dem. Hennes afsigt var att först undersöka platsen, för att derefter sedan fatta, ett beslut. Då hon nedkom i rummen, voro de synbarligen i sitt gamla skick. Några andra möbler, än dem hon sjelf låtit ditföra, syntes icke till, oberäknadt likväl en karta af ovanligt stort omfång, som, infattad i en ram, alldeles som en tafla, betäckte en stor del af den ena väggen. Naturligtvis stannade hon också vid den, såsom det för henne enda främmande föremålet der. Derunder öfverraskades hon likväl af ett oförmodadt buller på gården och, fruktande att hennes man eller hyresgästen hemkommit och möjligtvis skulle kunna öfverrumpla henne i det otillåtna förehafvandet, lutar hon sig förskräckt och rädd emot väggen, fattande, för att stödja sig, i det första föremål, som fans till hands, hvilket naturligtvis var kartan, hvarvid den nedföll från sin plats. När hon återkom till besinning och fann att hon misstagit sig om bullret på gården, fortsatte hon sina undersökningar i rummet. Till sin förvåning upptäckte hon då att kartan endast betäckt en sedan hyresgästens inflyttning verkstäld ny genombrytning af väggen, hvarigenom man beredt sig en hemlig utgång till bakgården. Han hade sålunda oanmärkt kunnat gå och komma, när han ville, han hade äfven kunnat mottaga främmande personer hos sig. En förskräcklig ångest öfverföll hustrun vid dessa föreställningar. När hennes man om aftnarne besökte honom, och hon trodde att han uppehållit sig i jordvåningen, kunde således äfven han hafva smugit sig ut denna väg och jagat gatorna omkring. Huru tydligt stod icke nu för henne deras förehafvanden. Hennes första aning att hyresgästen endast var en äfventyrlig rucklare och sälle, i hvars händer mannen fallit, kunde ej mera betviflas. Hvart tog väl också deras förmögenhet vägen? Allt, hvad som förut samlade sig i deras händer, smälte nu bort. I sin ångest och förtviflan gaf hon sig det heliga löftet att icke gifva sig någon ro imman hon tagit närmare reda på de tvenne männens förehafvanden. Måhända var det i en olycklig stund hon fattade detta beslut; men det är först långt efteråt, som man rigtigt kan bedöma sin ställning och inse huru man bäst borde hafva handlat. Med anledning likväl af detta sitt beslut, fäste hon sin uppmärksamhet mer än någonsin på hvad som tilldrog sig i jordvåningen. Efter några dagar återkom hyresgästen och så snart natten inbröt, begaf sig hennes man till honom. Denna gång tycktes han likväl vilja vara försigtigare, än han varit förut, emedan han afvaktade det ögonblick, då han trodde henne vara insomnad. Den närmaste följden af denna så ovanliga försigtighet blef likväl att hon, å sin sida, endast blef ännu mera uppmärksam. Knappast hade också mannen lemnat henne, förrän hon steg upp, klädde sig i största hast och skyndade ut efter honom. Redan på gården märkte hon att luckerna voro tillskrufvade för de små fönstren, och ehuru det visserligen icke var ovanligt, ökade det likväl hennes nyfikenhet. Försigtigt smög hon sig fram till dem. Genom springorna upptäckte hon att ljus lyste der inne, hon hörde dessutom röster tala och bland dem äfven sin mans. Ett lika oemotståndligt, som plågsamt, begär grep henne. Hon trodde att stunden var inne att bryta lös. Beslutsamt hastade hon till ingången och med krafter, ökade af den ifver, som lifvade henne för ögonblicket, bultade hon på. Snart gick dörren äfven upp, men föreställ er hennes förvåning då hon, som trodde sig fånga ett helt getingebo af rumlare, endast såg sin man framför sig. Jag kan ej beskrifva uppträdet, sådant det var. Sedan hennes första häpnad gått öfver, utbröt hon i förebråelser mot mannen. Han — icke mindre öfverraskad af sin hustrus åsyn — förmådde knappast värna sig. Alla hennes föreställningar syntes äfven bekräftade. I rummet funnos glas och buteljer. Man hade firat en orgie. Med starka uttryck förebrådde hon mannen hans lefnadssätt. Hans svar, matta och undvikande, förökade hennes anfall. Lifvad af en makas rena afsigter, som ej vill försumma något, då det gäller att rädda sin familj, uppbjöd hon hela sin förmåga att återföra honom till ordning. Men, hvad gjorde han? Han vände henne ryggen, och vid ett tecken öppnades den hemliga dörren bakom kartan och en mängd okända karlar störtade in. Ögonblicket var förfärligt, men hon förlorade ej sin själsnärvaro. Hon sade dem alla midt i ansigtet hvad hon tänkte om deras vilda lefnadssätt, förebrådde dem att de indragit i sina vindböjtlerier en förut aktad man, hvars familj — till följd af deras liderlighet — nu skulle gå sitt förderf till mötes. Men i stället behjerta hennes ord, skrattade man endast deråt. Hon hade hoppats att fullkomligt demaskera dem, att öfverraska dem kanske till och med i sällskap med lättfärdiga qvinnor; men kanske hade man hunnit att bortskaffa dem. Att de likväl sjelfva insågo det afskyvärda i deras lefverne, visade sig allra bäst då de, innan de tilläto hustrun att aflägsna sig, tvungo henne att aflägga en gräslig ed, att icke ens på tortyrbänken upptäcka hvad hon sett.

Utan att förändra något enda drag i sitt ansigte, andades fru Schedvin ut.

Amanda förblef tyst och uppmärksam. Med blixtrande ögon följde hon hvarje fru Schedvins rörelse.

— Från denna tidpunkt, fortfor den gamla, skulle händelserna utveckla sig med större hastighet. Några få veckor derefter omringades huset af soldater. Framförallt besattes ingången till jordvåningen. Befälhafvaren inträngde i källarrummen, och efter en stund såg man hyresgästen fängslad bortföras. När detta tilldrog sig, var händelsevis mannen borta.

— Gårdsegaren — värden?

— Som jag säger, han var borta; men när han hemkom, fattades han af den största förskräckelse. Likblek hastade han ned i jordvåningen; hustrun, uppskrämd af hans utseende, skyndade efter, men då hon anlände, hade han redan aflägsnat sig genom den hemliga utgången. Åtta dagar förgingo, hvarunder hon ej hörde af honom. De voro förskräckliga, dessa åtta dagar. Med den nionde syntes han åter, men nedslagen, modfald, stum. Om aftonen uppstod ett samtal emellan makarna.

— Du måste resa härifrån, yttrade han, begifva dig ut på landet. Jag har en vän, som skall emottaga dig.

— Skall jag resa? Af hvad orsak?

— Af den orsak, att du, med anledning af vår hyresgäst fängslande, möjligtvis kan blifva uppkallad såsom vittne inför domstol.

— Än sedan då? Jag skall vittna att ni lefvat såsom liderliga sällar, att ni …

— Glöm ej den ed, du svurit oss. Tänk dig väl före. Uppkallad inför domstolen, skall du äfvenledes der edligen förbinda dig att omtala hvad du hört och sett; och i hvilken ställning försättes du icke? Sedan du svurit oss att tiga, svär du der att tala. Res, det är mitt råd.

Så sönderslitande den tanken än var för hustrun, att skiljas vid sitt hem, allra helst med de misstankar, hon hyste emot mannen, fasade hon dock för den ställning, mannen framhöll, och beslöt att aflägsna sig. Resan var utsatt till dagen derpå. Sedan mannen emellertid lyckats att få henne att ingå på förslaget och han derefter intagit sin aftonmåltid, föregaf han angelägna göromål och begaf sig åter ut. Men nu öfvergick misstanken hos hustrun till verklig ångestsvett. Hon frågade sig om icke han blott hade för afsigt att aflägsna henne, för att desto mer obesvärad få öfverlemna sig åt sina böjelser. När hon också nu genomgick det sätt, hvarpå hon blifvit behandlad under de senare åren, tycktes intet tvifvelsmål kunna uppstå. Qval och oro jagade bort sömnen ur hennes ögon. Hon uppsteg ur en bädd, som ej mer egde för henne någon ro och hvila: hon klädde sig och vandrade, intagen af förskräckelse, fram och åter i rummet. En hastig ögonblicklig ingifvelse flög härunder genom hennes hufvud. Hon beslöt att begifva sig ned till de rum, der den fängslade hyresgästen förut bott. Då hon närmade sig dem, såg hon — nu alldeles som förra gången — en smal ljusstrimma bryta fram genom springorna på fönsterluckorna. Hon lade örat till. Hon lyssnade. Hon tyckte sig höra röster tala. Sakta smög hon derifrån och ned till källarsvalen. Hon hade icke hoppats att finna nyckeln i dörren, men till sin öfverraskning och glädje fann hon den der. Hastigt vred hon om låset. Måla, hvem som förmår, den fasa, som intog henne, då hon fann der inne sin man tillhopa med en ensam qvinna. Fattad af förtviflan, ville hon hasta fram och uttömma sina förebråelser emot den trolöse, men hennes ben svigtade, hon förlorade krafterna, sjönk vanmägtig ned till golfvet, och när hon — jag vet icke efter huru många timmar — återkom till sig sjelf, befann hon sig i sin säng, med ett nyss framfödt barn vid sin sida — men det var dödt. Modrens rörelse hade dödat fostret.

Fru Schedvin förmådde knappast tala. Hennes röst var afbruten, andedrägten het och häftig.

Den tanken flög nu genom Amandas hufvud att det var en tilldragelse ur fru Schedvins eget lif, som hon beskref.

Fru Schedvin hemföll emellertid endast för ett ögonblick under den öfvermägtiga känslans feberaktiga intryck. Så snart hon sjelf märkte det öfverretade tillstånd, hvari hon befann sig, lade hon handen, liksom styrkande, på sitt bröst och uppbar, kall och trotsande, ånyo sitt hufvud.

— Barnet var dödt, upprepade hon. Anblicken deraf slog modren med förskräckelse. Men knappast hade hon upptäckt det, förrän samma qvinna visade sig vid hennes sida, som hon träffat tillhopa med mannen. Lifvad af oförklarliga krafter och hänförd af sin sårade känslas upproriska ingifvelse, lyfte hon upp det döda barnet, höll det framför det okända fruntimrets ögon, och under ett konvulsiviskt hånskratt svor hon hämnd. Derefter sjönk hon tillbaka, liksom död, i sin bädd. Så förfärlig den belägenhet än var, hvilken fru Schedvin med så mycken häftighet skildrade, öfverlemnade hon sig icke mer åt någon svaghet. Om äfven icke utan ansträngning, beherskade hon sig likväl.

— Huru många dagar, veckor eller månader, fortfor fru Schedvin, som förgingo, innan hustrun återvann helsan, vet jag ej. Men då hon ånyo kunde räkna sig bland de lefvandes antal, lågo verlden och lifvet bleknade bakom henne, och det enda minne, som brann i hennes själ, var den hämnd hon svurit. En stor olycka träffade henne vid denna tid: mannen nödgades uppgifva sin stat, han gjorde cession, följden af hans utsväfvande lefnadssätt. Så förgick åter en lång tid. Köld, elände och missaktning betecknade fortfarande makarnes ställning till hvarandra. Ingenting tycktes för framtiden lofva dem någon glädje. Han tärdes på sitt sätt — kanske af stundom päkommande förebråelser, hon på sitt — tyst törstande efter hämnd. En dag yttrade han till hustrun: påminner du dig den qvinna, som uppehöll sig i jordvåningen den aftonen, då du …

— Då mitt barn dog? Om jag påminner mig henne?

— För guds skull, tag ej så häftigt vid dig. Omständigheterna …

— Omständigheterna — fortfar.

— Omständigheterna göra henne i högsta grad olycklig, och derjemte tvinga de mig att åt henne ånyo upplåta jordvåningen.

— Du vill således ânyo införa henne i detta hus?

— Jag kan ej underlåta det. Förhållanden, som jag ej vågar yppa för dig, nödga mig dertill. Hon är på väg att blifva moder.

— Hustruns vrede brast ut. I häftiga förebråelser framstälde hon sina misstankar. Hittills hade hon haft styrka att bevara dem inom sig sjelf, men hon förmådde det icke längre. Mannen syntes lika mycket öfverraskad, som förlägen, och — ehuru han bedyrade det hon misstog sig — invecklade han sig likväl på ett sätt, som ännu mera styrkte hans brottslighet. På en gång föll det likväl hustrun nu in, att den okända qvinnan gerna kunde inflytta i huset hon fick ju derigenom henne desto närmare — och — och …

Det låg ett förfärligt hot i den blick, hvarmed fru Schedvin uttalade dessa ord.

Amanda darrade. Hon kunde ej misstaga sig längre, det gälde nu hennes mor.

Den okända qvinnan inflyttade. Hustrun besökte henne. Hon var verkligen i den belägenhet, som mannen sagt. Någon vänskap kunde aldrig uppstå emellan dem. Med hatets uppmärksamma blick följde hustrun den okända. Tiden för dennas nedkomst närmade sig med hvarje dag, men innan detta inträffade, skulle ännu en ny olycka inträffa. En afton uteblef mannen från hemmet, och hustrun emottog den underrättelsen att han blifvit fängslad, för hvad orsak, derom blef hon aldrig upplyst. Deras köld för hvarandra hade också tilltagit till den grad, att det var likgiltigt för dem båda två, hvar den ena eller den andra var. Men snart upptäckte hon en omständighet, som ännu ytterligare skulle väcka hennes hela uppmärksamhet. När hon en dag sökte den okända qvinnan, var hon utgången. I hennes belägenhet var detta ganska anmärkningsvärdt. Hustrun fördubblade sin vaksamhet. Den okända återvände icke på vanlig väg, utan genom den hemliga utgången. Dagen derpå vände hon sig till hustrun.

— Jag är en djupt olycklig qvinna, sade hon.

— Jag tror det.

— Min man, fortfor hon.

— Er man? Ni ljuger, ni har ingen man. Ni är …

— Kallsvetten perlade från den okändas panna. Hustruns beslutsamma svar tillbakavisade hennes tilltänkta hyckleri.

— Ni har rätt, återtog hon också, jag har ingen man.

— Och hon försjönk i betraktelser, värdiga den ställning, hvari hon befann sig.

— Jag har något att bedja er om, återtog hon derefter. Jag inser att ni icke älskar mig, kanske hatar ni mig till och med; men ni är qvinna, ni har varit moder, ehuru en hård försyn ej tillät er att få behålla ert barn.

— Vid denna erinran drog sig hustruns hjerta krampaktigt tillhopa.

— Håll er till ämnet, min fru, svarade hon. Hvarom vill ni bedja mig?

— Ni känner att äfven jag snart skall blifva mor. Men jag eger äfven en son.

— En son, upprepade Amanda.

— Lik en glödande stråle, flög den tanken genom hennes själ, att hon kanske egde en bror.

Utan att láta afbryta sig af Amandas utrop, fortfor fru Schedvin:

— Ni eger en son, upprepade hustrun, och hon såg deri en dubbel anklagelse mot mannen. Hvar finnes han, hvar är han?

— Men den häftighet, hvarmed dessa frågor framstäldes, förskräckte den okända, och hon drog sig tillbaka inom sig sjelf.

— Begär icke, min fru, yttrade hon, då hon slutligen tog till ordet, att jag för er närmare redogör för mina förhållanden. Mitt lif måste förblifva en sluten bok, hvars hemlighet jag kanske måste taga med mig i grafven. Lofva mig likväl en sak. Det anar mig att mina dagar redan äro räknade. Jag känner att de förfärliga ödets slag, som träffat mig, redan brutit mina krafter, och förutser att jag kanske innan kort skall lemna efter mig en späd och svag varelse, utan skydd, utan värn, utan namn.

— Utan namn? upprepade hustrun.

— Hör mig utan afbrott, min fru. Jag sade er, att jag har en son, sade er att alla mina enskilda förhållanden ligga, såsom länkarne i en våldsamt söndersliten kedja, bakom mig, och att jag saknar hvarje hopp att återknyta dem. När jag nödgades bortskicka min son, önskade jag att ega något minne qvar af honom, som alltid påminde mig om honom. Jag tog en penning, lät skära den midt i tu och fäste den ena delen vid hans bröst och den andra vid mitt. Jag trodde icke då att jag, under sådana omständigheter, hvari jag nu befinner mig, skulle blifva mor för andra gången. Men hvarför tala derom? Tag denna halfva penning, som jag under flere år burit vid mitt hjerta, och lofva mig att ni, derest jag sjelf skulle sakna förmåga dertill, fäster den på det barn, som jag nu bär under mitt hjerta. Ni lofvar mig ju det?

— Den okända qvinnan ingick derefter i flera andra förfoganden för framtiden, och till sin största förvåning hörde hustrun henne dervid taga hennes mans uppoffrande vänskap i uteslutande anspråk.

— Han känner alla förhållanden, sade hon, han skall …

— Men han är ju fängslad …

— Det oroar mig icke, förklarade hon, han skall snart åter blifva fri.

— Efter detta samtal lemnade hustrun den okända i en sinnesstämning, som icke låter så lätt beskrifva sig.

— Framför allt var det en sak, som hustrun påminde sig, och som brände i hennes innersta.

— Den okända hade sagt, att mannen — ehuru nu fängslad — icke hade att frukta någonting, utan att han snart skulle blifva frikänd.

— Huru kunde hon veta det? Stod den okända äfven i beröring med honom i fängelset?

— För att vakta ut henne, hade hustrun stält en tjenare på post på bakgården, och andra dagen, sedan det redan blifvit mörkt, anmälde denne att hon begifvit sig ut.

— Hustrun kastade en kappa öfver sig och skyndade efter; snart hann hon upp henne och följde henne på afstånd. Efter en lång vandring inträdde den okända slutligen i ett hus. Af en förbigående fick hustrun veta att det var ett allmänt fängelse. Det var tydligt att hennes besök gälde mannen. Ehuru aftonen var långt framskriden, mörk och ruskig, beslöt hon att invänta henne. Klockan slog åtta, nio, tio. Det var tunga timmar. Omsider utkom hon. Ovädret hade derunder ökat sig: yr och skur hveno omkring knutarne. Det var nu så mörkt, att hustrun följde henne tätt invid sidan. Hon gick långsamt. Emellanåt stannade hon, klagande och jemrande sig. Hon var sjuk. Hennes steg voro vacklande. Ibland hastade hon framåt med en pils fart, ibland lutade hon sig qvidande än emot någon byggnad, än emot ett staket. Hustrun gissade redan hvad denna sjukdom betydde. Den okända följde norrström, men, kommen i granskapet af Pechlinska huset, syntes hon ej vidare förmå uttaga ett steg. Hennes plågor måste ha varit oerhörda. Mer än en gång tänkte hustrun skynda fram till hennes hjelp; men alltjemt framstod bilden af hennes eget döda barn. och hon hejdade sig. Den okända hade endast nu några få steg qvar till nyssnämnda hus, då krafterna på en gång öfvergåfvo henne, och hon med ett förfärligt anskri sjönk till marken. I denna belägenhet var det omöjligt att lemna henne. Men hvad skulle hustrun göra? Hon fattade i ringklockan till Pechlinska porten — hon ringde — hon bultade, och då hon hörde steg nalkas, drog hon sig tillbaka. Portvakten, som kom med lykta, märkte genast den afsvimmade qvinnan, tillkallade hjelp, upptog henne och bar henne in. Men nästa ögonblick kom en betjent springande ur huset, och hustrun, som af nyfikenhet närmat sig porten, var nära att blifva omkullsprungen.

— Hvad vill mi? Hvad gör ni här? sporde betjenten; hvem är ni?

— Barnmorska, svarade hustrun, som anade betjentens ärende och såg i denna uppgift enda medlet att komma in.

— Följ mig då.

— Hustrun följde. Inkommen, fann hon den okända mera död än lefvande. Icke alldeles okunnig i yrket, uppfylde hon afsigten med kallelsen. Men då barnet drog sin första andedrägt, drog modren sin sista. Hustrun framtog den halfva penningen — uppgaf att hon funnit den på modrens bröst — kastade snodden öfver barnets hals och lemnade platsen.

Amanda satt som förstelnad. Mer än en gång hade ett utrop velat pressa sig fram mellan hennes läppar; men med våld hade hon undertryckt det, emedan hon icke med det minsta uttryck eller den minsta rörelse ville afbryta berätterskan. Liksom en af brännhet törst plågad ökenvandrerska längtar efter hvarje vattendroppe, längtade Amanda efter hvarje ord, alltid fruktande att fru Schedvin kanske endast af en nyck skulle afbryta sig midt i berättelsen, och måhända aldrig någonsin mera fortsätta hvad hon börjat. I tvenne afseenden hade hon redan kommit till en bestämd öfvertygelse, den ena att fru Schedvin var den person, hvars namn hon undvek att nämna, ock som hon blott benämnde med den allmänna termen “hustru”, och att den okända qvinnan, hvars namn hon likaledes uteslöt, var hennes egen mor. När fru Schedvin förtäljde tilldragelsen i Pechlinska huset, öfverensstämde den fullkomligt med hvad Amanda redan hade sig bekant, och några tvifvelsmál funnos ej mera; men det var henne omöjligt att längre återhälla uttrycket af de känslor, som nu strömmade genom hennes hjerta. Hon reste sig upp. Marmorn fick lif. Hennes ögon brunno. Huru förfärliga stodo icke för hennes blick modrens lidanden! Hon ville tala, ville nedkalla guds straff öfver den, som, utan att röras, till medlidande, sett hennes marter. Men hon mötte en så hotande blick från fru Schedviu, att orden dogo bort. Hon förmådde dock icke åter att sätta sig, hon blef stående. Under den kalla blicken frös hon nästan till is.

— Efter en kort tid, fort for fru Schedvin, återvände mannen fri ur fängelset. Den första, han efterfrågade, var den okända qvinnan; men hustrun …

— Hustrun? upprepade Amanda.

— Hustrum förklarade honom att hon icke kände hvart hon tagit vägen.

— Huru afskyvärdt! utropade Amanda, oemotståndligt hänförd af det plågsamma intrycket. Hon undandrog barnet alla de upplysningar, som mannen kunnat lemna.

Fru Schedvin betraktade blott Amanda med orubblig köld, men den isande förtrollningen i hennes blick var borta. Amanda kände sig nu åter modig i sitt hjerta och i sin kärlek vid tanken på modren.

— Ni måste säga mig, fortsatte också Amanda, den okända qvinnans namn, namnet på min mor …

Fru Schedvin förblef orörlig.

— Mer än en gång, svarade hon efter en stund, bad hustrun sin man bekänna det förhållande, hvari han stod till den der qvinnan; mer än en gång manade hon äfven den der qvinnan att erkänna sitt förhållande till honom; men ingendera gjorde det, båda lemnade detta jordiska, utan att aflägga sin syndabekännelse.

Hon tystnade.

Denna tystnad motsvarade på ett så betydelsefullt sätt innehållet af hennes svar; deri öppnade sig för Amanda liksom ett oändligt tomrum, der hvarje ledande stjerna upphört att lysa.

Sedan mannen återkommit, fortsatte fru Schedvin, sökte han att åter ordna sina affärer, men förgäfves. Behof och nöd närmade makarna i viss mån åter till hvarandra; hon skänkte honom en son och äfven en dotter, men kärlek och förtroende blomstrade dock aldrig upp mera emellan dem. Hans helsa var bruten, en ny motgång träffade honom, och i en stund, då han minst förmodade det, träffades han af ett slaganfall, hvarigenom han på en gång förlorade målföret. Hustrun såg att han ville tala, men rösten nekade honom sin tjenst. Hon gaf honom ett papper och en blyertzpenna och han tecknade ett namn derpå — hennes namn — hvaraf hon drog den slutsatsen, att han ville ingå i en upprigtig bekännelse; men han kunde icke fortsätta, handen sjönk i detsamma vanmägtig ned.

— Och detta namn, återtog Amanda, detta namn …

— Ni önskar då af hela ert hjerta, att af mig få veta detta namn?

— Skulle jag icke göra det? Ah, min fru, sig mig min mors namn, jag beder er, haf barmhertighet med en fader- och moderlös varelse, gif mig detta namn, detta enda halmstrå till arf, att jag må veta hvem jag är.

Det var en bön ur hennes innersta, en suck i ord.

Hennes lifs alla önskningar böjde knä i hennes hjerta inför denna enda önskan.

Tanken på hennes mor hade hitintills varit en blott sväfvande föreställning, utan gestalt, utan gränser, liksom luften, rymden, molnet; men nu hade den fått form och saknade blott ett namn, för att blifva en lefvande verklighet för hennes själ.

Blomman på marken, liksom stjernan på himlahvalfvet, förblifva endast glänsande mystifikationer intill dess man kan nämna dem vid namn.

Amanda brydde sig föga om, hurudant hennes mors namn var, blott det sade henne, såsom namnet säger blomman, hvilken familj hon tillhörde.

Hitintills hade hon ansett sig tillhöra luften, rymden, molnet, och när hon nu bad om att få veta modrens namn, bad hon egentligen endast om att få en liten grön qvist i den vida verlden, att hvila sig på.

Hon hade ännu aldrig haft något gemensamt med sin mor, men i namnet ansåg hon sig erhålla det. I sin lifliga fantasi gick hon ännu längre. Hon trodde sig med namnet nära nog kunna börda modren tillbaka ur grafven.

Hon blickade in i fru Schedvins öga. En stråle lyste henne der till mötes. Den gamlas läppar rörde sig. Amandas hjerta stod lyssnande stilla.

— Min mors namn, stammade hon ännu en gång. O, min fru, gif mig min mors namn.

Men hastigt förändrade sig uttrycket hos fru Schedvin. Hatet samlade sitt moln på hennes panna. Hämnden spelade i hennes blick.

— Aldrig, utropade hon, i evighet aldrig! Ni må bedja, ni må tigga, ni må sucka, gråta, klaga — aldrig skall ni få veta er moders namn.

Det var, som om en vredgad åska slagit ned och på en gång krossat Amandas ljufvaste och skönaste förhoppningar, de oskuldsfullaste, som kanske någonsin blomstrat inom denna sydländska vulkan.

Med ett anskri sjönk hon ned till golfvet. Det var detta anskri, som ljöd fram till Claras lilla kammare, och kom henne, Daniel och Alexander att hasta till.

Amanda förblef likväl ej länge i sin ställning, hon rusade åter upp.

— Det skall blifva min hämnd, talade fru Schedvin, att låta er längta efter er mors namn, att låta er gissa och ana det, men att aldrig få veta det. Ni skall söka det på jorden och i himmelen och aldrig finna det; ni skall sucka efter det om dagen och om natten, men intet eko skall svara er. Er inbillning skall jaga er verlden omkring, men ni skall ej finna den grönskande oas, hvarefter er hela själ åtrår.

Amanda stod med blixtrande ansigte framför henne.

— Ni vill icke säga mig min mors namn; nåväl, så vill jag i stället säga er, hvem den der väninnan var, om hvilken ni talat, den der “hustrun”, hvars lycka blef sköflad, den der qvinnan af hat och hämnd, hvars hjerta icke ens rördes i ett ögonblick af den mest förfärliga olycka, då hon dermed trodde sig kunna krossa sitt offer; denna er väninna, denna hustru, denna qvinna — är ingen annan än ni sjelf. Guds straff skall träffa er.

Men Amandas anfall kufvade icke frn Schedvin; hon tycktes snarare ännu mer tilltaga i förbittring.

— Trotsa mig icke, sade hon; ni glömmer en sak. Om jag är den hustru, hvarom ni talat, så eger jag också mera rättighet än någon att erinra er om, att ni är en oäkta vanbörding.

Vid detta svar drog Amanda sig ovilkorligen tillbaka; denna tanke hade icke förut fallit henne in. Slagen och förkrossad stod hon der.

I detta ögonblick inträdde Clara, Daniel och Alexander.

Fru Schedvin kastade en hotande blick omkring sig.

— Vet du hvad dessa äro, tilltalade hon Amanda, under det hon pekade på Clara och Daniel, i bredd med dig? Svara mig, jag befaller dig att svara.

— Jag förstår, svarade Amanda; ja, jag vet det.

— Skall jag äfven upplysa dem om hvad du är?

— Nej, vid himmelens Gud, nej, nej!

— Daniel, talade den gamla derefter, tänk aldrig på att gifta dig med denna qvinna; jag välsignar hellre såsom min sonhustru hvilket gatans barn som helst.

---