Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 10

←  Krig. Döden. Revolutionen

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad Konspiratörerne

Natten  →

TIONDE KAPITLET.
Konspiratörerne.

När man ifrån Norrmalm kommer öfver gamla Kungsholmsbron, utbreder sig façaden af en större byggnad. Det var grefve Brahes hus, vid hvars fot Clara sjö rullar sin mörka och sumpiga våg.

Vi inträda i detta hus.

I hvar sitt hörn af en med purpursammet klädd divan finna vi tvenne fruntimmer: grefvinnorna Brahe och Hård.

I den enas mera svärmiska drag visade sig ett uttryck af oro, som hon icke förmådde undertrycka; i den andras beslutsammare väsende upptäckte man ett friskt sinnes stoltare tillfredsställelse.

Men under det grefvinnan Brahes hela uppmärksamhet hvilade på grefvinnan Hård, sväfvade dennas blick obeslutsamt omkring rummet och stannade slutligen på en hvit, praktfull pudel, som sträckte sig på en dyna nära dörren.

— Afbryt er icke, bad grefvinnan Brahe; tala öppet och upprigtigt. Medgif att ni har något, som ni vill anförtro mig, men fruktar att uttala. Ni har det, grefvinna, icke sant? Det angår Brahe. Ni tiger.

Då Brahes namn nämndes, slog pudeln upp sina ögon.

Grefvinnan Hård vände sig åter emot sin vän.

— Min grefvinna, sade hon, ni saknar, hvad jag likväl anser att hvarje qvinna, som är gift med en man, hvilken i första rummet tillhör samhällets stora verksamhet, bör ega: ni saknar nemligen mod.

— Om ni vill pröfva det, grefvinna, så lemna alla dessa förberedelser derhän och låt mig veta, hvad ni egentligen vill säga mig.

Grefvinnan Hård betraktade henne ännu en gång öppet och stadigt.

— Säg mig, om icke på senare tider ett och annat förefallit er något besynnerligare, om icke er man …

— Ganska sant. Brahe är dystrare, tillbakadragnare, slutnare. Otvifvelaktigt grubblar han öfver något, som bemägtigat sig hela hans själ. Men jag har förgäfves frågat honom derom. Härom aftonen — det var redan sent — mörkret hade utbredt sig — och månen kastade blott då och då mellan molnen ett svagt sken — vi stodo der vid fönstret — jag hade …

När hon kom hit, sänkte hon ned ögonen, blygsamt rodnande för hvad hon tycktes ämna säga.

— Jag hade, fortsatte hon emellertid, ett enskildt, ett ljuft förtroende att meddela honom — jag bär …

Hon tystnade, ordet ville liksom icke öfver hennes läppar.

— Jag bär, tillade hon dock slutligen, nästan hviskande, under mitt hjerta ett lefvande bevis på min kärlek till Brahe.

Grefvinnan Hård fattade med rörelse hennes hand. Den stolta tillfredsställelsen i hennes utseende försvann härvid, och ett innerligt deltagande intog dess ställe.

Grefvinnan Brahe återtog:

— Jag hade väntat mig att Brahe skulle emottaga underrättelsen om min belägenhet med den största glädje; men döm om hvad jag erfor, när jag i det klara månsken, som just då föll på hans ansigte, såg huru han bleknade och öfverfölls af synbar förskräckelse. Jag har aldrig sett honom fattad af en djupare rörelse; under det han tryckte min hand föll en tår ur hans ögon. Om jag meddelat den största olycka, kunde den säkert icke ha upprört honom mera. Jag slöt mig till honom, jag bad honom förklara sig; men …

— Men …

— Han svarade mig icke, han betraktade mig blott nästan stirrande, vände mig ryggen och aflägsnade sig.

Det förtroende, som grefvinnan Brahe meddelat sin vän, hade gjort denna ännu obeslutsammare, än förut.

— Från denna dag, fortsatte grefvinnan Brahe, har allt lugn flytt bort ifrån mig. Jag har också anmärkt, att menniskor, som jag aldrig förr sett besöka honom, nu emottagas här. Flere af dem hafva till och med ett tvetydigt utseende. För en vecka sedan var Ernst här — löparen — och ehuru han var öfverlastad af starka drycker och under vanliga fall säkerligen icke fått tillträde, instängde sig Brahe med honom i sitt arbetsrum, hvarifrån han först efter ett längre samtal aflägsnade sig. För några dagar sedan, men ni känner det kanske redan förut …

— Nej, nej — för några dagar sedan …

— För några dagar sedan hitkom er man, grefve Hård, samt kapten Puke med åtskilliga andra, icke i sällskap med hvarandra, utan en och en. De instängde sig i Brahes rum, och när de omsider skildes åt, underrättade Brahe mig att han genast måste begifva sig till Rydboholm. Det var en klar och vacker dag, och jag bad att få följa med; men han vägrade det. En timme senare afreste han i sällskap med Puke, och han har ännu icke återkommit. Förvåna er icke, min grefvinna, öfver min oro. Brahe känner ännu icke ens den kungliga familjens inbjudning till Drottningholm i afton. Hvad skall jag väl göra?

— Jag erkänner det ömmande och smärtsamma i er belägenhet, fru grefvinna, svarade grefvinnan Hård, och jag tror att det är bäst att på en gång göra er bekant med er ställning.

— Ack, jag önskar ingenting högre.

— Drottningen, som sätter något litet förtroende till mitt mod och min själsstyrka, har hviskat mig i örat — att …

— Att …

— Att våra män konspirera.

Grefvinnan Brahes hufvud sjönk ned, men hon skiftade icke färg, hon förlorade icke någonting af sin sjelfbeherskning.

— Jag anade det, men jag kunde ej få ordet öfver mina läppar. Det skulle då gå derhän. Och jag …

— Låtom oss nu, fru grefvinna, icke tänka på oss sjelfva, utan endast på dem, som blottställa sig för en stor sak. Vi skola omgifva dem på alla sidor, vi skola värfva vänner åt dem, vi skola locka deras fiender öfver till deras läger. Om ni är med derom, så skola äfven vi konspirera.

Men grefvinnan Brahe hörde icke mer sin vän, hon försjönk inom sig sjelf.

— Ni kan ej föreställa er, yttrade hon, hvilken förfärlig dröm, jag hade härom natten.

— Slå bort edra drömmar, grefvinna; låtom oss i stället tro och hoppas på framgång och lycka.

— Jag tyckte att jag, fortfor icke dess mindre grefvinnan Brahe, att jag såg …

Men hastigt afbröt hon hvad hon ville säga, hon upplyfte hufvudet, hon lyssnade. Det var ej lätt att förstå hvad som försiggick inom henne.

— Ni såg …

— Tyst!

Grefvinnan Hård märkte att hon hade sin hela uppmärksamhet fäst på pudeln vid dörren, hvilken äfven lyssnande lyft upp sitt hufvud.

— Brahe måste vara här strax, anmärkte hon slutligen, tyst!

Pudeln skälde i detsamma.

— Han är här, tillade hon dervid, han är här om några få minuter. Ack, vi hafva en trogen vän i den der pudeln!

Derefter vände hon sig åter till grefvinnan Hård, som icke kunde undertrycka en viss känsla af förvåning.

— Jag såg, återtog derefter grefvinnan Brahe, i drömmen en gräslig syn …

— Ja, ja, det var rätt, ni såg …

— Jag såg ett blodigt hufvud …

En vagns dofva rullande hördes i detsamma utanför. Hunden sprang upp och störtade på dörren, som flög upp.

Grefvinnan Hård, hvars mod måhända var mera skenbart än verkligt, betogs af en underbar känsla.

— Ett blodigt hufvud, upprepade hon. Hvilkens?

— Hans.

Under det de yttrade dessa afbrutna ord, följde de lyssnande hvarje ljud utifrån. De hade hört vagnen stanna, hört steg närma sig uppför trappan och sågo i detta ögonblick Brahe inträda.

---

En timme förgick. Grefve Brahe drog sig tillbaka till sina rum. Uttröttad af resan, kastade han sig på soffan. Beridaren Hallén, som inkommit med honom, afvaktade vid dörren hans befallning. En stund förgick under tystnad. Husets favorit, pudeln, stod framför sin husbonde, som med vänlighet strök det raggiga, men nästan snöhvita djurets rygg. Brahe tycktes alldeles glömma bort Hallén och öfverlemnade sig allt mera åt egna betraktelser. Men då han omsider åter slog upp ögonen, och blicken föll på mannen vid dörren, spratt han till af synbar förskräckelse, liksom hade han känt sig på ett obehagligt sätt öfverraskad af en annans närvaro.

— Hvad gör du här, min käre Hallén? frågade han honom också.

— Jag afvaktar herr grefvens befallning.

— Ah, det var rätt. Gör ekipaget i ordning, vi skola fara till Drottningholm i afton.

Hallén vände sig om, för att gå.

— Dröj litet, min vän! Innan vi resa väntar jag besök af några personer. Du skall föra in dem lilla vägen, direkte till mina rum.

— Skall ske, herr grefve.

— Under det jag nu var vid Rydboholm, tillsade jag inspektoren, gubben Widfors, att han skulle föra in en båtlast med ved. Han medför några halfankare med bränvin, de skola aflemnas till hofmästaren. Se till att det blir ordentligt gjordt.

— Befaller herr grefven något mera?

— Icke för det närvarande. Glöm ej att föra in dem, som komma, lilla vägen.

Hallén bugade sig och lemnade rummet.

Vänligt strykande hunden med sin hand, sträckte Brahe ut sina ben på soffan, öfverlemnande sig åt sina tankar; men huru han tänkte och tänkte, så somnade han slutligen, och han sof så godt och lugnt, att säkert ingen oroande tanke skulle hafva väckt honom; men den vakande, trogne hunden tänkte i stället för husbonden, ty då dörren efter en stund gick upp, och han såg en okänd närma sig, gaf han det tillkänna med ett häftigt skall.

När Brahe slog upp ögonen, stod Höppener framför honom.

— Förlåt mig, herr grefve, talade han; jag tror att jag störde er.

— Alldeles icke, min vän, svarade Brahe, resande sig upp, jag låg blott och tänkte. Kommer ni, Höppener, för att deltaga i våra förehafvanden?

Hoppener hann emellertid icke att svara, ty Hård, Horn och Puke inträdde i detsamma.

Det blef nu också mera lif i taflan. Hård var en god soldat och motsåg hvarje fara med mod och förtröstan.

Höppener drog sig tillbaka i närmaste fönsternisch.

— Låtom oss nu fatta oss kort och beslutsamt, talade Hård; ah, se Höppener är äfven här. Det är bra. Ni är en man af ordet, liksom vi af svärdet; ehuru jag hört sägas att ni skall sköta värjan äfvenledes som en hel karl. Nå, nå, ord och svärd, förstånd och handling böra hålla väl tillhopa, när det gäller konung och land, lif och ära. Säg, Höppener — har ni nu åter bytt om tankar och vill vara med om verket?

— Under senaste samtalet hos drottningen, svarade Höppener, förbjöd mig hennes närvaro att fullständigt uttala mina tankar, jag beslöt derför att uppsöka herrarne enskildt, och jag kommer endast för att varna.

Brahe, Hård och Puke betraktade honom kallt och likgiltigt.

— När en krigare dragit sitt svärd, genmälde Hård, så sätter han det icke in i skidan, förrän det gjort tjenst.

— Herr Höppener, tillade Brahe, anser sig bättre än vi begripa den politiska ställningen. Vi hvarken underkänna hans omdöme eller missunna honom denna lilla sjelftillit, men vi tilltro oss också, Höppener, att ega en smula blick. Det är icke svårt att se, att landet nu är uttröttadt vid hattpartiets förtryck; partiet har hunnit fram icke blott till höjden af sin magt, utan i och med detsamma äfven till randen af en afgrund, och vi behöfva blott röra ett lillfinger, för att störta det ned deri. Ni gör dock rätt, Höppener, som är försigtig. Försigtigheten passar in med er samhällsställning. Ni är rädd för revolutionen — och derför …

Höppener lade sin hand på hjertat och höjde sin modiga panna.

— Rädd för revolutionen? sade han, upprepande Brahes ord. Ni känner mig icke, herr grefve. Om i närvarande stund det funnes någon enda tillräckligt inflytelseegande man, som på en och samma gång egde ett djupare politiskt omdöme och tillräcklig kraft och förmåga att beräkna afgörandets rätta stund, skulle jag, äfven med fara att våga mitt hufvud, förena mig med er. Men ursäkten mig, mine herrar, vi ega ingen sådan. Drottningen — jag talar rent ut — är ett snille; men detta snille är lågan af en varm känsla, strålen af en lefvande fantasi, icke det klart och lugnt lysande ljuset af ett öfvervägande omdöme och jag är öfvertygad att, så stort hennes inflytande än är öfver konungen, hon icke en gång skall kunna förmå honom att gifva sitt bifall till några våldsamheter, emedan konungens handlingar bestämmas af hans hjerta, och hjertat — när det ej är understödt af en stark ande och viljekraft — är alltid svagt och fruktande, allra helst i afgörandets ögonblick. Följden af ett förhastadt, djerft företag nu skall också icke blifva lyckobringande. Ni skall sätta allt på spel, utan att hösta in andra frukter, än er egen undergång.

Brahe log.

— Men det skall icke stanna dervid, återtog Höppener. En misslyckad sammansvärjning tillskrufvar endast ännu hårdare den boja, hvilken man vill krossa. I skolen derföre icke endast sjelfve gå under, I skolen äfven framkalla ett ännu hårdare partiförtryck, än det närvarande; och om konunga-familjens ställning nn är tung, skall den derefter blifva ännu tyngre. Utan att vara säker om framgången, är en revolution endast en stor tjenst, gjord åt våra politiska motståndare. När magten kan, på stöd af verkliga fakta, bevisa fiendtliga afsigter emot den bestående ordningen, så träder denna ordning alltid på dess sida. En revolution måste på en gång öfverrumpla och — när samhället vaknar från öfverrumplingen — beherska alla dess tillgångar, så vida den skall lyckas. Förmån I väl göra det? Jag tror icke derpå. Visserligen var det en tid, då äfven jag tillstyrkte revolutionen, men sedan dess har jag sett in i de personers karakter, i hvilkas händer samhällsförhållandena anförtrott sjelfva häfstängerna; och jag har kommit till en annan tanke. Oberäknadt hvad jag redan anmärkt emot konungen och drottningen, må man äfven erinra sig, att ingendera af dem äro infödde svenskar. Och varen förvissade om, att huru högt de än må höja den svenska fosterlandskärlekens fana, skall folkets entusiasm alltid liksom svalna af vid den tanken, att det ändock är en utländing, som höjer den. I allt vigtigt och stort vill ett folk utgå, liksom ifrån sig sjelft; och har det äfven alltid sett sig sjelft i våra infödde monarker af det naturliga skäl, att desse äfven sett sig och sina intressen i det och dess. Huru mycket kunde ej Carl XII göra, blott derför att det svenska folket kände att han var en verklig svensk? Låtom oss derför dröja, mina herrar! En tillintetgjord revolution är en för många årtionden förstörd nationalitet; en uppskjuten revolution är deremot en nationel vilja, som blott ligger till sig. Hafven I studerat kronprinsen, mine herrar. prins Gustaf? Sedan tolfte Carls tid är han den förste infödde, svenske prins.

Hård rynkade ögonbrynen.

— Höppener, inföll han, vi tänka olika med er och måste derför äfven handla olika. Ni vill att revolutionen skall utgå från konungamagten och kanske uteslutande äfven verkställas i dess intresse?

Höppener svarade ej.

— Vår afsigt är emellertid icke att få en ny envåldsherre till styret, och derför är det äfven klokare att förändringen genomföres nu, under det att en svag konung sitter på tronen och en qvinna leker med spiran. Vi inse väl att konungamagten nu är allt för begränsad och vilja alltså vidga fältet för den, men det är långt ifrån att vi ämna gifva den fria tömmar. Derfor nu — eller aldrig.

Ett bittert leende sväfvade öfver Höppeners anletsdrag.

— Jag har länge insett allt det der, herr grefve, svarade han; men det var också för mig ett nytt skäl att draga mig tillbaka.

Brahe gjorde en otålig rörelse med hufvudet.

— Men säg mig då, Höppener, hvad ni egentligen vill?

— Hvad jag vill?

Han tystnade för ett ögonblick, derunder likväl kastande en stadig och genomträngande blick på de tvenne grefvarne.

— Jag skulle vilja, återtog han derefter, först och främst en revolution emot hattpartiet.

— Först och främst, ni vill då icke stanna der?

— För det andra skulle jag vilja en revolution mot mösspartiet.

— På det att konungen skulle blifva oinskränkt herskare?

— Förhasten er icke, mine herrar; ty för det tredje — och under förutsättning att dessa två revolutioner lyckades — skulle jag göra en till, nemligen emot konungamagten.

— På det att …

— På det att folkets verkliga majestät skulle blifva lag. Farväl, mine herrar; jag har nu varnat er och gifvit skäl derför. Farväl!

---

Om Höppeners åsigter äfven icke gjorde något intryck på de trenne ädlingarne, Brahe, Hård och Horn, så gjorde det beslutsamma sätt, hvarpå han aflägsnade sig, likväl ett ganska betydligt. Så länge man tyckte sig hafva någon att bekämpa, eftergaf man ingenting; men nu, när man var lemnad åt sig sjelf och saknade allt motstånd, grepo deras tankar omkring sig, snart sagdt, såsom i bara luften. Utan att vidare hafva någon lust att pröfva hvarandra, sjönko de ned i hvar sin fåtölj.

— Skulle Höppener hafva rätt, anmärkte baron Horn, vore det kanske bäst att i tid draga sig tillbaka. Jag är till min natur icke egentligen någon konspiratör, utan lefver allra helst i fred och ro med hela verlden. Det är nästan blott för att göra er till viljes, som jag har blandat mig i den här saken.

Brahe och Hård märkte på en och samma gång, huru mycket det politiska modets termometer sjunkit.

— För tunnor tusan, menade Hård, är icke det här uppträdet ganska lustigt! För det att en skrifvare icke vill vara med oss, så ser det ut, som vi allesamman vore böjda att kasta värjorna ifrån oss. Hafva vi då icke förtjenat våra sporrar bättre? Karlen talar icke illa, det må vara, men säkert är, att hans åsigter äro inskränkta. Han påstår, att vi sakna män; men män skola icke fattas oss, blott vi en gång taga ut steget. Många, som nu icke vilja hålla i yxskaftet, skola då gripa efter det. Låt mig höra er mening, grefve Brahe.

— Ni har förekommit mig, genmälde Brahe. I stora fall får man ej följa hvarje menniskas råd, emedan man då icke skulle komma ifrån stället. Höppeners lägre samhällsställning gör det för honom icke ens möjligt att se förhållandena från samma synpunkt, som vi. Det framgick tydligt ur hans yttrande att han allra helst skulle vilja förvandla landet till en ren demokrati, dá vi på sin allra högsta höjd önska samhällsskickets förändring i enlighet med tillståndet under Gustaf II Adolfs tid.

— Som ni säger, grefve Brahe. Vårt mål slutar der, och hvar och en, som vill gå längre, är vår fiende, lika så väl som hattpartiet. Vi tillhöra ridderskapet och adeln och skola uppföra oss såsom ädlingar. Hvad säger ni nu, baron Horn?

— I veten, mine herrar, att jag gör allt, hvad I viljen. Lika väl, som någon annan, inser äfven jag att en förändring är behöflig.

Puke hade hitintills förblifvit en tyst åhörare af hvad som tilldrog sig; han hade icke dess mindre uppmärksamt följt med samtalets gång. Han var ingen statsman och tänkte alldeles icke på hvilken författning ett land borde hafva eller icke hafva. Det var saker, för hvilka han aldrig gjort sig reda; men han var soldat, och — ödet hade så velat det — nu konspiratör. Och hvad han var, det var han helt och hållet, på grund af sin på en fast vilja hvilande karakter. Med oro hade han hört Höppeners motstånd, äfven Horns vacklande. Han kunde icke längre förblifva tyst; hans hjerta, ej mindre an hans själ, bjöd honom att yttra sig.

— Frågan om hvad som bör ske, tog han derföre till ordet, synes mig bero på besvarandet af tvenne frågor.

— Låtom oss höra, Puke, hvad ni tänker.

— Första frågan är, huruvida hattpartiet icke redan intagit en så hotande och förtryckande ställning, att hvar och en för skyddandet af sin framtida personliga säkerhet måste resa sig till öppet motstånd?

— Ni har rätt, det har det.

— Andra frågan är, huruvida icke vi i detta vårt förehafvande redan gått allt för långt, för att utan den största fara numera kunna draga oss tillbaka?

— Ganska sant, äfven det.

— Vi befinna oss alltså i samma ställning, som en trupp, för hvilken reträtten är afskuren, vi måste slå oss fram, stå eller stupa; och vårt samtal i denna stund kan egentligen betraktas blott såsom en krigskonselj, hållen framför fiendens kanonmynningar.

Puke vann de närvarandes bifall.

— Om jag icke felaktigt uppfattat planen för fältslaget, synes den mig lofva all möjlig framgång. Tillåten I mig, mine herrar, att i korthet få framställa den?

— Gör det, Puke.

— De krafter, på hvilka vi hafva att lita, utgöras nära nog af hufvudstadens hela kraftigaste befolkning. Bland regementena kunna vi räkna på en stor del af artilleriet och lifgardet, och bland befolkningen, icke blott på hela den arbetande klassen, utan äfven på medelklassen, hvaremot våra motståndare endast hafva att uppställa sitt enskilda mod och sina enskilda förbindelser. Alltså äro vi de starkaste. Men denna vår styrka blifver ännu större, enär vi äro beredde på striden, då de icke äro det. Vi hafva, för att tala i militärisk anda. i fråga om ledningen af det hela, ett gemensamt högqvarter här, och för den direkta förbindelsen med folket ett annat i det, som Ernst ordnat i Bergmans kaffehus. Vid första befallning härifrån utdelar Ernst sin, och när våra trummor gå på malmen och draga till sig vederbörandes hela uppmärksamhet, så samla sig trupperna på Ladugårdslandet, hvarefter, under det trupperna intaga artillerigården, folket besätter, från norra sidan Norrmalms bro, och från den södra de båda slussarne, hvarjemte man — med de i massa just nu samlade tyska sjömännen vid skeppsbron — omringar slottet. Om den kungliga familjen, konungen och drottningen, förande kronprinsen med sig, i detta ögonblick utträder, naturligtvis icke för att ställa sig i spetsen för revolutionen, utan fastmera liksom för att stilla de oroliga, enär de kungliga visserligen icke böra synas hafva någon del i hela företaget; så skall säkerligen folkmassans kraftiga och samdrägtiga vilja snart liksom tvinga konungen att träda på dess sida, ifrån och med hvilket ögonblick I, mine herrar, ganska lugnt och tryggt äfvenledes kunnen öppet visa er och ansluta er till revolutionen. Jag inser således icke att någon behöfver blottställa sig eller ens göra sig misstänkt, åtminstone icke hvarken konungen, ni eller edra, vare sig öppna eller hemliga vänner, alldenstund ingen af er kommer att uppträda, förrän, snart sagdt, hela saken är afgjord. De enda ledare, som egentligen synas, blir Ernst — som gifver signalen — och jag — jemte mina förtrogna; er, mine herrar, tillkommer blott det lugnare göromålet, att berga in den från trädet redan nedskakade frukten^[1]. Sådan sinnesstämningen likväl är, anser jag företaget icke heller vara af någon fara för oss.

— Men konungen har ännu icke gifvit sitt bifall.

— Derom skola vi ju blifva underrättade i afton på Drottningholm; men om konungen äfven skulle vägra sitt bifall till vår plan, synes mig det icke lägga några hinder i vägen för oss. I hans ställning bedömer man på ett ganska olika sätt ett företag, sådant vi förehafva, innan det är verkstäldt och sedan det har lyckats. Hvad han nu förkastar, skall han då tacksamt gilla.

— Ni har ganska rätt, Puke, anmärkte Hård. Planen är onekligen god. Den måste lyckas.

— Krut och kulor saknas numera icke heller, tillade Brahe. Puke och jag hafva på Rydboholm tillverkat 800 skarpa patroner, som i morgon afton aflemnas till min hofmästare.

Äfven mig synes, yttrade Horn. att företaget är så klokt och väl uttänkt, att den påräknade framgången icke gerna kan undgå oss, allra helst …

Och Horn blickade dervid omkring sig med mycken sjelftillfredsställelse.

— Allra helst, fortsatte han, om man nu äfven vet, att hela planen är försedd, jag vill nästan säga, liksom med en säkerhets-ventil.

De tre öfrige vände sig frågande emot Horn.

— Saken är den, upplyste han, och jag hoppas, att det icke är illa uttänkt, att Ernst fått tillsägelse att bland allmänheten utsprida den föreställningen, att hattpartiet verkligen har för afsigt att genom en revolutionär coup de main afsätta konungen, hvarigenom man — i händelse likväl af något möjligt ofall — till och med skulle kunna anklaga våra fiender för hvad vi sjelfva haft för händer. I finnen planen rätt rolig, icke sant? Men till denna plan hör också något annat. Sägen mig, mine herrar, hafven I icke emottagit några bref, hvari ni blifvit, i och för er politiska ställning, varnade att akta er för våldsamheter från allmänhetens sida.

Brahe och Hård reste sig på en gång upp.

— Jag har bekommit tvenne.

— Äfven jag.

Horn småskrattade.

— Tacka den omtänksamme författaren, som, i händelse af en upptäckt, tänkt på ert bästa och försett er med dessa skrifvelser, hvilka ni då blefve i tillfälle att förevisa såsom ett slags verkliga fribref. Drottningen och konungen hafva äfven bekommit sådane; också jag.

Hårds panna mörknade.

— Kapten Puke, sade han, har ni också emottagit ett sådant här fribref?

— Nej.

— Det skall ingen säga, förklarade Hård derpå, att jag gått mera brandförsäkrad än någon annan i elden.

Och derpå ref han sönder de tvenne skrifvelserna och kastade bitarne på golfvet.

— Så der, Puke, tillade han derefter; nu är den saken jemnad oss emellan.

Äfven Brahe ville följa exemplet, men Horn lade sig emellan, och han stoppade brefven åter i sin ficka.

---

Ekipaget, med sitt praktfulla spann och sin rika betjening, väntade redan på det grefliga paret utanför porten.

Sedan Brahe blifvit ensam och slutat sin toilette för aftonen, begaf han sig in till sin maka, som med hängifvenhet kom honom till mötes.

Efter det, som han tyckte, så betryggande samtal, hvilket han nyss haft, kände han sig lugnare och nöjdare än på länge. Med förekommande artighet och vänlighet mötte han nu sin grefvinna. Det var för hennes hjerta ett uppfriskande solsken. Hon blickade in i hans ögon, han tryckte med ömhet hennes hand. Den vackraste frid inträdde emellan deras hjertan.

— Jag kunde ha mycket att förtro dig, yttrade han med ett segrande småleende på sina läppar; men jag vill dröja dermed, för att endera dagen i stället bereda dig en större öfverraskning. Vet emellertid, att stora saker äro i gärningen. Fersen skall få minnas, att han ryckte landtmarskalksstafven ur min hand.

Grefvinnan förstod honom allt för väl; men hon saknade mod att inlåta sig i ett ämne, hvilket i hennes föreställning målade sig i så svarta färger.

— Brahe, yttrade hon likväl, hvilken öfverraskning du än må ämna mig, så ber jag att du icke måtte kasta dig in i några så farliga företag, att du derigenom kan ge mig anledning till den tro, att du glömmer bort den öfverraskning, som jag ämnar dig.

— Hvilken öfverraskning?

— Den öfverraskning, min vän, som jag bär under mitt hjerta.

Brahe slöt henne i sin famn.

En stund senare voro de på vägen till Drottningholm.

---

Den kungliga familjen hade endast för några få dagar flyttat ut till detta Sveriges Versailles. Drottningen visste att afgörandets timme närmade sig. Med växande oro såg hon den äfven nalkas. Men för att icke alldeles bortföras af sina lifliga tankars aldrig sinande, utan snarare nu ständigt mera brusande ström, vaknade ett innerligt behof hos henne att få andas ut sin själs öfvermått i en vacker och skön natur. Hon längtade till Drottningholm, ehuruväl sjelfva denna längtan icke ens fullkomligt kunde frigöra sig ifrån de politiska frågorna, utan liksom i släptåg ändock alltid förde en liten barlast med sig dit. Det förhöll sig nemligen så, att hon icke ännu vågat fullständigt upptäcka för konungen sina afsigter, hvadan hon ännu saknade hans medgifvande till den planerade statskuppen. Visserligen hade hon tagit i beräkning den möjligheten, att lemna honom helt och hållet i okunnighet om hela saken och låta händelserna föra honom med sig, men en svag konung är aldrig att bygga på. När man minst anar det, kan svagheten förvandlas till en feberaktig styrka, som, enär den aldrig lärt känna andra än ögonblickets ingifvelser, kastar sig åt hvilket håll som helst, gemenligen åt det minst lämpliga. En svag karakter har vid brydsamma tillfällen behof af att synas stark; men en styrka, som icke är frukten af ett mognadt politiskt omdöme, utan blott ett tillfällighetens utbrott, är opålitlig. För planens framgång fordrades, att konungen liksom skulle låta tvinga sig eller bevekas af folkets högt tillkännagifna önskningar; men i hans aktningsvärda beskedlighet och hederliga enfald kunde en nyck i tankegången lätt ingifva honom ett alldeles motsatt beslut. För att förvissa sig, att han skulle utföra sin roll rigtigt, var det derföre nödvändigt att få hans bifall. Men huru vinna det? I hufvudstaden erinrade honom allt om de nederlag, som han oupphörligt gång efter annan lidit inför ständerna. Nästan hvarje ansigte omkring honom var en påminnelse om hans obetydlighet. Der lönade det äfven knappast mödan att tala derom. Han var uppskrämd nästan för sin egen skugga. Man hade ju äfven förebrått honom, att han ej ens kunde undandraga sig sin makas inflytande. Det kränkte honom, utan att förändra förhållandet, emedan naturen af hans och hennes olika själsförmögenheter icke kunde förändras. Han tycktes likväl hafva föresatt sig att vara mera på sin vakt, och i sjelfva verket var han det äfven, åtminstone så till vida att så snart han trodde att ett förslag, huru obetydligt det än var, kom ifrån henne, så motsatte han sig icke blott det, utan förkastade det. Drottningen, som lätt märkte denna förändring, tog också snart sitt beslut. Sedan hon fattat det, att begifva sig till Drottningholm, lät hon en af sin omgifning framkomma med förslaget, sjelf uppträdande deremot. Konungen, som med uppmärksamhet tycktes lyssna till bådas yttranden, gick genast öfver på förslaget, och beslutet fattades omedelbart derefter i strid med drottningens åsigt.

I lagom tid eftergifvande, gladde det drottningen att konungen njöt af den seger, som han trodde sig hafva vunnit, på samma gång hon hoppades att under en fri och skön naturs angenäma inflytande kunna återvinna förtroende för sina meningar.

Sedan de utkommit, underlät hon icke heller något tillfälle, för att leda hans tankar på den vigtiga fråga, som så uteslutande fylde hennes själ; men utan att förstå hennes afsigt, böjde han sig, liksom han anade en fara, af instinkt undan.

Hvad man likväl ville göra borde icke uppskjutas längre.

Det var måhända under sådana förhållanden, som man föll på den plan, hvarom Horn i det föregående redogjort, eller att genom hemliga skrifvelser hota sina egna vänner med ett tilltänkt våldsamt anfall från hattarnes och deras vänners sida emot dem, som tillhörde hofvet och mösspartiet.

Konungen sjelf hade mottagit ett par sådana bref.

Drottningens afsigt att begagna sig af det intryck, som de framkallade, omintetgjordes likväl af konungen, derigenom att han icke ens nämnde någonting för henne om dem.

Hon visste, att hennes vänners verksamhet skred fram, och såg sin skrida tillbaka. Hon led och plågades vid denna tanke samt tillkallade slutligen sina vänner, för att gå till råds med dem. Således hade hon inbjudit Brahe, Hård, Horn och Puke, af hvilka likväl Hård och Horn hade tjenstgöring hos henne.

---

Vid den stora strandbryggan framför slottet finna vi en grupp af militärer, af hvilka flertalet utgöres af lifdrabanter, ehuruväl äfven ett par artillerister och lifgardister synas der.

Wallenstjerna är likväl den ende bland dem alla, som vi känna; men han ser icke mera så glad och sjelfbelåten ut, som förr — han deltager ej heller i samtalet — utan vandrar tyst fram och tillbaka, med armarne korslagda öfver bröstet.

— Ernst är en rapp karl, yttrade någon; får han gå på, som han börjat, så skall han sätta lif i hufvudstadens hela befolkning.

— Det må vara, menade en annan; men han är beklagligtvis en ordentlig fyllhund, och hvad förtroende kan man väl gifva en sådan. I fyllan vet han ej hvad han säger.

— Deri kan du hafva rätt, jag medger det; men i denna sak är han icke dess mindre den verksammaste af alla. Häromdagen var jag inne på Bergmans kaffé, och jag måste rigtigt beundra hans klokhet och skicklighet.

— Han var kanske nykter då?

— Det var han verkligen. Han var då omgifven af icke mindre än 9 underofficerare af gardet — en Christiernin — en Escholin — en Hall — en Heikorn — en Elfvenkrona och hvad de vidare hette — han talade bra, hade ganska mycket pengar — och sparade ej på dem. Den ene lofvade han en fanjunkarebeställning — den andre en officersfullmagt — den tredje ett postkontor — den fjerde medalj och ordnar — karlen var sannerligen förträfflig. Han stod som ett högre väsen framför dem och utnämnde och dekorerade dem med de mest lysande framtidslöften.

— Det är långt ifrån mig, att jag vill nedsätta honom. Jag nämner blott hans kardinalfel och tror för öfrigt, att det väl finnes flere än han, som göra sig förtjenta af att nämnas och beundras. Kapten Puke till exempel.

— Jag medger äfven det.

— Och kapten Stålsvärd vid artilleriet och kapten Göös. Visserligen arbeta ingen af dessa på krogarne och kafféerna med folket, utan tillvägagå på ett annat sätt; men deras verksamhet är derföre icke mindre. Jag besökte kapten Stålsvärd härom aftonen, och han lemnade mig bevis på sina verkligt redbara tänkesätt och afsigter i flera hundrade skarpa patroner, hvarenda en förfärdigad af hans egna händer. Det är reela valutor, det, vill jag tro.

Wallenstjerna hade härunder stannat framför de samtalande. Med armarne i kors öfver bröstet, hufvudet stolt tillbakalutadt, ögonen fulla af ett “sorglustigt” mod, och nästan vårdslöst klädd, såg man i honom ett slags skeppsbruten man, som icke mera brydde sig om någonting, utan som syntes vara böjd att likgiltigt rusa fram genom en rasande verld.

— När jag hör er prisa en Ernst, en Puke, en Stålsvärd och en Göös, erinrar jag mig ovilkorligen mina vänner, Hermelin och Silfverhjelm. Om vi hade dem ännu qvar ibland oss, hvad hade vi då behöft en Ernst, en Puke, en Stålsvärd, en Göös? Men Silfverhjelm — den glada själen — den gode kamraten — den oförvägne sällen — sitter nu åter inspärrad i gamla kungshuset, och hin onde sjelf skulle icke kunna bryta ut honom. Och Hermelin — den redlige vapenbrodern — förrymd, försvunnen — förrymd som en brottsling, försvunnen som en gårdag. Hermelin varnade mig alltid att icke, som han tyckte, prata för mycket och förespådde mig min undergång, och så drabbar den honom sjelf, honom, den försigtige, den tyste, den förståndige. Tjenar det då väl till någonting att ega förstånd? Det går mig till hjertat, att jag ej är arresterad med den ene eller icke fick rymma med den andre. Hvad fan är jag väl ensam? En tredjedel af en menniska, en liten bit af någonting stort, som har varit, den mellersta delen af en sönderbruten värja, ty Silfverhjelm var ändå alltid fästet och Hermelin udden; jag är blott ett stycke af klingan, af flatan. I talen om revolution; talen, kamrater, talen och talen ändå mera. Jag har också talat derom — hoppats och trott — men sedan nu Silfverhjelm och Hermelin äro borta, så hvarken talar, hoppas eller tror jag mera. I skolen få se, god vänner, att alltsammans nu, som så många gånger förr, kommer att upplösa sig i en blott tom rök, som osande skall stryka förbi våra näsor. Min gud, den som hade någonting att göra, något stort, något djerft, något …

Efter denna vältaliga utgjutelse vände sig Wallenstjerna, stolt som en ruinerad hidalgo, ifrån dem och började åter sin vandring.

Den tystnad, som följde härpå, skulle icke fortfara länge.

Skrattande med full hals, kom nemligen i detsamma en ung page springande ned från slottet.

Det allvarliga intryck, som Wallenstjernas yttrande gjort, dunstade härigenom lätt sin kos.

Unge män lägga sällan någonting särdeles djupt på sinnet. Allvaret är för dem endast en hägring af någon ting, som de icke hafva rigtig kännedom om; glädjen är deremot en del af dem sjelfve, hvari de se allt, som lifvet eger för dem angenämt.

När den glade ynglingen trädde inom lifdrabanternes krets, slöto de sig omkring honom, såsom de nyss förut slutit sig omkring Wallenstjerna. Sorg och glädje äro alltid medelpunkter. Hvardagslifvet slår sin rundel, antingen omkring den ena eller omkring den andra.

— Hvad har du nu spelat för spratt, din galne pojke? sporde man honom. Det måste vara ett herkules-göra att hålla ett dussin sådana der bångstyriga valpar i ordning.

— Jag, jag, stammade pojken, nästan kiknande af skratt, jag har aldrig i mitt lif sett en löjligare figur.

Och, efterapande, antog han dervid en liten, gammal gubbes krokiga ställning — sköt fram hakan — drog upp läpparna — arbetade med armarne.

Och derpå förändrade gossen sin röst, liksom för att ännu fullständigare härma det föremål, som framkallat hans glada lynne.

— En amatör af revolutioner, mine herrar, en stor amatör, aldrig älskat något annat. Är en gammal man, kommer från Skåne, tycker mycket om bohvete-gröt, känner ingen menniska, icke en katt en gång, bjuder gerna på ett glas öl, pratar med hela verlden om allting och ingenting, älskar konungahuset, konspirerar, revolutionerar …

Wallenstjerna stannade, då han hörde gossens prat, och lyssnade uppmärksamt till hans ord.

— Det var det lustigaste jag varit med om, fortfor gossen. Vi kastade boll i parken — några kamrater och jag — bollen flög långt, långt bort — man ropade på mina vänner — de sprungo sin kos och jag sprang efter bollen — nåväl — jag sökte — och kom in i en af bersåerna, der jag trodde att bollen fallit ned, och fann — bollen tror ni — nej, vackert, men gubben, en liten gubbe med en stor hvit peruk — lockar och stångpiska — men — ehuru han var nära lika tjock, som han var lång — liflig som en fisk i sina rörelser — ni skulle ha sett honom — det var omöjligt att icke skratta honom i ansigtet — en röd stor näsa och ett blekt och magert ansigte tjocka och buskiga ögonbryn och derunder två små lifliga ögon — det var för mycket tokigt — och rösten sedan — rösten …

Och åter härmade han originalet.

— Alltid satt högt värde på militärer, alltid älskat hofvet, alltid beundrat pager. Förträffliga gossar, rara gossar, konspirera ständigt mot ålderdomen, skratta den i synen, lif i sinnet hos dem, framtid i blicken, behagar ni prata bort en stund på värdshuset, tycker om att höra litet sqvaller, hofvet alltid fullt af sqvaller.

Ju längre pagen kom i sin berättelse, desto mer tilldrog han sig Wallenstjernas uppmärksamhet.

— Var god och upplys, bad Wallenstjerna nu, hvar ni sammanträffade med den der mannen.

— I början af den engelska lustparken, till höger om stora gången; der står en liten byst på sin piedestal. Bersån är tätt bredvid.

Öfverläggande med sig sjelf, gjorde Wallenstjerna ett par hvarf längs bryggan; derefter vände han sig åter till kamraterna.

— Den der gubben har jag en gammal gås oplockad med. Jag kan ej misstaga mig, det är ej gerna möjligt. Jag skulle bra gerna önska att demaskera den skälmen. Viljen I vara med derom, kamrater?

Wallenstjerna syntes på en gång återfå sitt vanliga mod.

— Vi äro med, skreko kamraterne. Låtom oss skynda dit, innan han tager till benen.

Men Wallenstjerna kände den kloke gubben allt för väl, att ej inse nödvändigheten att tillvägagå på ett försigtigare sätt.

— Dröjen ett ögonblick, invände han äfven. Komma vi allesammans, så drager han sig lättare ur spelet. Han är hal, som en ål. Jag går ensam dit. För en hare behöfs blott en snara. Begifven er ni i stället upp på mitt rum och invänten mig der. Men gören i ordning en bål och dito glas. Gubben dricker gerna. En tår på tand är ett ord i mun, och äro vi ej allt för stora stackare, prata vi snart omkull honom.

Förslaget vann sällskapets odelade bifall, och hvar och en begaf sig till sin post.

---

Ensam vandrade Wallenstjerna fram genom den vackra parken och befann sig snart i granskapet af det betecknade stället.

Redan på afstånd nådde honom likväl ljudet af några halfhögt samtalande röster, och han stannade ovilkorligen.

— Du har sålunda ej kunnat upptäcka någonting.

— Olyckan ville, baron, att man lemnade gossen — Badin — qvar i staden, och som ni vet, har jag icke numera samma öppna tillfälle som förr att följa hvad som tilldrager sig.

— Men jag är säker, att drottningens lifliga häftighet ej kan tillåta henne någon ro eller hvila. Det ligger i hennes natur att kasta upp den ena planen efter den andra, precis som i hafvets, att kasta upp den ena vågen efter den andra; ehuruväl planerna i det fallet äfven likna vågorna, att de antingen födas, endast för att åter sjunka tillbaka i det oroliga djupet, eller också gå sin väg framåt, för att slutligen krossas emot någon klippa vid stranden. En sådan klippa är äfven jag.

Hvarje ord nådde redigt fram till Wallenstjerna. Det var sant att han befann sig på allt för långt afstånd, för att kunna se dem, som talade, och dessutom fans en hel mur af buskar och löfverk emellan dem och honom, men samtalets innehåll var icke dess mindre af den största vigt. Han förblef derföre qvar på sin plats.

Några anmärkningar föllo sig likväl af sig sjelfva.

I hvad han hade hört hade han väl icke igenkänt den gamle originelle gubbens hvarken röst eller sätt att uttrycka sig; men platsen var likväl den, som pagen uppgifvit, och han betviflade således ej, att han icke hade den han sökte framför sig, och att hans förmodan, att den gamle blott burit en lånad mask, var fullkomligt rigtig.

Det hade dessutom icke und fallit Wallenstjerna, att man kallat honom för baron, och originalet hade ju utgifvit sig för en possessionat från Skåne.

Han kunde för den skull icke ifrågasätta att han icke här var en, kanske länge nog, mot hofvet spunnen intrig på spåret.

Om dess fiendtliga karakter hade samtalet redan upplyst honom.

Såsom vi veta, misstänkte han Pechlin, ehuruväl han ej egde några derför fullt öfvertygande bevis.

— Du påstår emellertid, talade man åter, att Brahe och Hård, äfvensom Puke, väntas hit i dag.

— Derom är jag säker; jag hörde det af kammartjenaren, som afsändes med befallningen.

— Nåväl, jag skall dröja här till längre fram på aftonen, ifall du kan förskaffa mig några upplysningar om afsigten med deras hitkallande. Icke endast på grund af drottningens eget lynne, utan äfven till följd af en och annan företeelse bland folket i staden, misstänker jag att man har något hocus pocus för sig, och det heter att se upp. Allt är nu moget för att gifva det sista slaget, men det beror i mycket på dig. Blott ett ytterligare oförsigtigt steg från hofvets sida, och det är förloradt.

— Jag lemnar baron nu.

— Kom ihåg att jag fins på värdshuset. Jag har redan skaffat mig rum der. Fråga efter skåningen; man känner mig under det namnet.

Så snart Wallenstjerna märkte, att den ena af de samtalande ämnade aflägsna sig, beslöt han att träda fram. Han ville se dem båda i ansigtet och veta med hvilka han hade att göra, utan att derföre alltför häftigt uppskrämma eller oroa dem. Han närmade sig dem derfor i vanlig promenadordning, lugnt och långsamt.

De två samtalande i bersån hörde emellertid redan ljudet af hans steg, och när Wallenstjerna nalkades ingången, såg han ett fruntimmer, som hastade bort mellan träden, och det med en skyndsamhet, att han icke kunde af henne upptäcka mera än den smärta och vackra figuren, kring hvars former tyget af en svart sidenklädning veckade sig. En italiensk hatt, med breda skyggen, betäckte hennes hufvud och ansigte. Men så mycket det än förargade honom, att hon lyckades undkomma, gladde det honom, att han ändock alltid hade det förklädda orginalet framför sig — skåningen — baronen.

För att icke låtsa om någonting, visade sig Wallenstjerna ganska öfverraskad vid åsynen af den besynnerlige gubben.

— Min gud, hvad ser jag? Är det verkligen ni? Ah, det var längesedan vi träffades, men jag tror ni icke känner igen mig. Vi sågo hvarandra första gången på Holländska Dün — icke sant — på Holländska Dün.

Gubben smålog och nickade sitt medgifvande.

— Kommer väl ihåg det, förklarade han, kommer mycket väl ihåg det, hade en vän med er, har ej sett er sedan, roligt att återse er, mjukaste tjenare, högst angenämt.

— Misstager jag mig icke, återtog Wallenstjerna, så har jag haft den äran att äfven se er en gång i Logården.

— Mycket möjligt, går hit och dit, ser mycket folk.

För att taga fasta på ett längre samtal, tog Wallenstjerna plats vid hans sida i bersån.

— Sedan vi sågo hvarandra sist, yttrade han efter en stund, förmodar jag att ni varit nere i Skåne och kommit hit upp nu på våren igen.

— Varit nere i Skåne, alldeles det, skött om mina affärer, ville se Stockholm också en vårdag, hörde hofvet vara utflyttadt till Drottningholm, tog mig en promenad hit, är förtjusande vackert här, förtjusande vackert.

— Jag vill minnas att ni klagade öfver brist på vänner, då vi sist talades vid.

— Älskar icke mycket vänner, älskar folksamlingar, stora folkmassor, emöter, konspirationer, revolutioner; tycker om naturlifvet i alla dess former och utvecklingar; kan ej med enskilda vänner; ligga en bara till besvär, allesamman lånbehöfvande, borgenskrånglare, affärs-intrasslare; går ensam min väg, tycker om ensamheten, en stor njutning att få vara mig sjelf.

Wallenstjerna märkte alltför väl att gubben yttrade sig med en viss försigtighet och just icke syntes hysa något förtroende till honom. Emellanåt kastade den gamle också en förstulen blick åt den sidan, der den svarta sidenklädningen försvunnit, liksom hade han någon liten oro. Wallenstjerna, som i detta fallet fattade sin ställning rigtigt, insåg att han icke skulle kunna komma ur fläcken med mannen, så vida han icke först lyckades att häfva all fruktan och ingifva förtroende.

I ett ögonblick, då den gamle åter sneglade åt samma sida, utbrast Wallenstjerna deröfver i ett gällt skratt, på samma gång han skalkaktigt hotade honom med handen.

Skrattet var fullkomligt naturligt hos Wallenstjerna, emedan han i sitt eget bryderi ändock tyckte att saken var löjlig och redan en stund haft svårt att hålla skrattmusklerna i styr.

Gubben vände sig härvid emot Wallenstjerna och betrakde honom förundrad, liksom hade han önskat en förklaring.

— Ni är mig en gammal skälm, yttrade Wallenstjerna, en slipad skälm. Ah, min herre, sådana der saker äro just i mitt kram.

Det gamla originalet famlade med handen i hufvudet och tycktes icke rätt kunna dölja sin förlägenhet.

— Ni bör icke inbilla er, min herre, fortfor Wallenstjerna med friskt mod, att en lifdrabant är dummare på konfekten än en till Stockholm nyss anländ skåning. Såg jag rätt, så har ni för öfrigt god smak. Hon var åtminstone smärt som fan, en rigtig vidja.

När gubben började förstå, huru Wallenstjerna uppfattade saken, återfick hans ansigte sitt skalkaktiga och sjelftillfredsstälda utseende.

— Gammal man, svarade han, rätt gammal, men älskar allt, som är skönt, har skönhetssinne; — återvände härifrån vid jultiden till Skåne, talade der blott om hvad jag sett här, behagade och intog könet, gjorde furore i småstädernas kaffecirklar, blef kär upp öfver öronen i en liten skönhet, lofvade att bli hennes ressällskap hit; haft en charmant resa, ville visa henne Drottningholm.

— Ett förträffligt infall, menade Wallenstjerna; jag afundas er af hela mitt hjerta. Men hvarföre hade ni den grymheten att skicka bort henne när jag kom?

— Begaf sig hem till värdshuset; skall följa henne, mjukaste tjenare, min herre, mjukaste tjenare.

Wallenstjerna fruktade att gubben skulle slingra sig undan.

När den gamle reste sig upp, gjorde Wallenstjerna det äfven, och tillsammans lemnade de bersån.

— Hvad nytt eljest från Skåne, yttrade likväl Wallenstjerna i sitt bryderi; hvad säger man om riksdagen?

— Ingenting.

— Än om det sätt, hvarpå ständerne behandla den kungliga familjen?

— Platt intet.

— Än om konungafamiljens sätt då, att behandla ständerna?

— Mycket.

Gubben ville tydligt blifva af med honom, men det var jemt upp återigen hvad Wallenstjerna icke ville.

Hastigt stannade Wallenstjerna.

— Ni håller ju af konungafamiljen, herre? frågade han; håller af den ärligt, redligt, som det egnar en god svensk?

— Naturligtvis.

Den gamle stannade äfven och såg upp på sin följeslagare.

— Om jag bara kunde lita på, att ni det gjorde, tillade Wallenstjerna, så skulle jag vilja bedja er om en tjenst.

— Mycket tjenstaktig till min natur, har alltid varit min olycka; förblifver icke dess mindre alltid lika tjenstvillig; är min olycka.

— Konungafamiljen behöfver i närvarande stund så många vänner, som möjligt.

Wallenstjerna märkte lätt att han nu träffat på ett ämne, som tog skruf i den gamle skälmens sinne.

— Ungdom är upprigtig, svarade han, älskar ungdomen; har alltid velat gagna min konung; saknat tillfälle dertill; handslag och heder, kan jag, så vill jag.

Men Wallenstjerna stod ännu stilla; han insåg att han nu hade honom i sina händer, endast han ej sjelf släppte honom ur dem.

— När återvänder ni till Skâne?

— Är en fri man; reser, när det behagar mig; har sett Stockholm tillräckligt.

— Jag skulle kunna lemna er ett vigtigt uppdrag dit ned.

— Vigtigt uppdrag?

— Högst vigtigt.

Den okände gamle, som å sin sida genast trodde sig vara en ny komplott på spåret, var icke mindre angelägen än Wallenstjerna att nu hålla honom qvar. Wallenstjerna hade med så mycken skicklighet gått till väga, att man icke gerna kunde misstänka hans visade upprigtighet och enfald. Gubbens små och eldiga ögon sköto en blick på honom, hvari han syntes på en gång vilja mäta upp alla sina fördelar.

— Högst vigtigt, upprepade han; gissar jag rätt, en — en …

Wallenstjerna såg sig rädd omkring.

— En — och han lutade sig dervid hviskande ned, till den gamles öra — en konspiration.

Gubben hoppade till. Det var ej af förskräckelse, snarare af glädje.

— Kon — kon …

— För all del, tyst; man kan höra oss.

— Således dock.

— Intet ord mera här. När reser ni till Skåne?

— I morgon, om ni vill.

— Ni tager några bref med er?

— Från hvem, till hvem?

— Från — men jag vågar ej att säga er det här. Vill ni följa mig till mitt rum?

— Ert rum?

Det gamla originalet syntes betänka sig.

— Hvar bor ni?

— I flygeln der borta, längst ned.

— Och brefven äro redan färdiga?

— Tyst — någon kommer der — låtom oss draga oss tillbaka.

Den fruktan och oro, som Wallenstjerna visade, kunde icke annat än ingifva förtroende.

— Jag följer er till ert rum, men vill ni att man ej skall se oss tillhopa, så låtom oss gå den här vägen.

De gingo.

Snart voro de äfven vid målet. Beslutsamt och raskt öppnade Wallenstjerna dörren till sitt rum och sköt in gubben. Gubbens öfverraskning blef icke liten, då han såg ett större antal af lifdrabanter samladt omkring en bål der inne. Så tysta de varit förut, så högt utbrast nu deras jubel.

— Fångsten har således lyckats, ropade man de kommande till mötes: välkommen från Skåne, du hederlige pascha, amatör af revolutioner, amatör af konspirationer, amatör af en god bål och ett fyldt glas. Tag plats. du aktningsvärde odalman, och låtom oss tömma ett glas till din ära.

Gubben såg att han var fångad i en snara, men han utbröt icke i någon vrede eller förtrytelse, han vände sig icke med förebråelser emot Wallenstjerna; i stället tog han saken så förständigt, han kunde, slog sig ned bland de glada sällarne, fylde sitt glas, klingade och drack.

Men i Wallenstjernas hufvud hvälfde sig redan en ny tanke.

Samtalet emellan det gamla originalet och den unga flickan, som så tydligt angifvit bådas fiendtliga sinnesstämning emot den kungliga familjen, brände i hans själ.

Om han äfven ännu icke var invigd i sjelfva revolutionsplanen, visste han allt för väl, att något var i fråga, samt att all möjlig försigtighet var af nöden.

Till följd häraf började han betvifla sin egen förmåga att rigtigt kunna bedöma den fångst, han gjort, och fattade det beslutet att söka företräde hos drottningen och för henne inberätta hvad som skett.

Sagdt och gjordt.

Så snart Wallenstjerna aflägsnat sig, fylde den gamle åter sitt glas samt tömde det, men då han åter satte det ifrån sig på bordet, reste han sig upp, löste peruken från sitt hufvud och aftog den väl gjorda lösnäsan, då de närvarande till sin stora förundran sågo framför sig ingen annan än …

---

Vid utsatt timme hade de af drottningen från hufvudstaden kallade rådgifvarne anländt. Brahe, Hård och Horn begåfvo sig genast upp till henne. Puke, som kom en stund tidigare, tänkte invänta dem i vestibulen och lutade sig derför emot en af kolonnerna. Härunder hände att han, som trodde sig höra en rörelse bakom sig, kom att vända sig om, hvarvid han upptäckte Amanda, halfdold af en pelare längre bort. Nyss återkommen från parken, fölle hennes blickar vid inträdet i vestibulen på Puke, och hennes hjerta upphörde nästan att klappa, så öfverraskades hon deraf, emedan hon erinrade sig genast det ögonblick, då hon på samma ställe för första gången såg honom, och det djupa intryck, som han gjort på henne. Det var en erinran, på en och samma gång ljuf och smärtsam, behaglig och upprörande, emedan den erinrade om några få sköna ingifvelser, men olyckligtvis om ännu flera strider och qval, bittra känslor och hatfulla tankar. En djup suck trängde sig oemotståndligt fram ur hennes bröst, det var en suck öfver henne sjelf; man kunde säga att denna suck liknade i denna stund dufvan, som flög öfver syndafloden, ehuru vi likväl icke våga påstå att den förde ett oliveblad med sig, löftet om lif och frid.

Äfven Puke öfverraskades af hennes åsyn. Vi veta att han önskat ett samtal med henne, och ingenting kunde vara tjenligare, än att begagna sig af detta tillfälle.

— Mamsell Amanda, tilltalade han henne derför, jag har länge önskat att enskildt sammanträffa med er, och om ni icke har något deremot, kunna vi göra en liten promenad i parken.

— Mycket gerna, min herre.

Amanda gick före honom; han följde efter. Så snart de utkommit i parken, vände hon sig hastigt och beslutsamt emot honom. Måhända hade hon under tiden bekämpat den vid hans åsyn först vaknade, varmare rörelsen. Hennes utseende var åtminstone kallt och slutet.

— Vi äro nu i parken, kapten, yttrade hon; hvad är det, som ni har att säga mig?

— Anar ni icke det, mamsell?

— Nej, min herre, jag har aldrig några aningar.

— Men ni har väl ett samvete.

— Om mitt samvete, kapten, har något att säga mig, behöfver det icke bedja om en promenad i parken.

Deras blickar möttes; man läste förvåning i hans, i hennes kall likgiltighet.

Puke ville icke upptaga stridshandsken; hans hjerta och omdöme bjödo honom att hellre vika, än att strida.

— Mamsell Amanda, återtog han också, ni har ganska rätt, samvetet är med oss öfverallt; men man lyssnar icke derför alltid till dess stämma. Medgif att det då kan vara godt att ega en vän, som träder emot en, fattar ens hand, ser in i ens öga och vänligt leder en på en väg, som är god, är ljus, är ren.

— Var det för att säga mig detta, kapten, som ni bad mig om ett samtal?

Puke ansåg sig icke böra besvara hennes anmärkning, utan fortsatte sin tankegång.

— I ert och mitt förhållande, mamsell, ligger någonting så fullkomligt oklart, att jag icke förmår att rätt göra mig reda derför.

Amanda väntade att få höra några skarpa ord, men hon beredde sig äfven på svar.

— Vi hafva sammanträffat med hvarandra omkring fyra à fem gånger, fortfor Puke. Från första ögonblicket kände jag mig dragen till er, men det var icke er ungdom och er skönhet, som intogo mig, snarare var det det melankoliska uttrycket i ert öga, snarare styrkan och elden i ert väsen, snarare — jag vet ej rätt hvad — men upptäckten af en viss sympati emellan er och mig, en viss oförklarlig likhet. När man berättade mig att ni var en fader- och moderlös flicka, fäste denna omständighet mig ännu lifligare vid er, allra helst som jag deri trodde mig finna ett antagligt skäl till många oegentligheter i ert väsende. Mitt hjerta skänkte er från denna stund hela sin aktning och vänskap. Men, min Gud, på hvilken väg fann jag er icke också nästan i samma stund. Af hvad vi se göra vi oss ett omdöme om mycket. som vi icke se. Jag hade förestält mig att ert inre skulle vara lika mildt och qvinligt godt, som jag trodde mig hafva upptäckt att ert öga var. Den liljerena färgen på pannan trodde jag härflöt från en lilja i hjertat. Glansen i ögat ansåg jag stråla ut från ljuset i själen. Men bedrog jag mig väl eller icke? Ni kan icke hafva glömt våra tvenne oförmodade möten på slottet. Jag vill ej här teckna deras beskaffenhet. Amanda, ni har inga föräldrar, inga syskon, inga anhöriga; ni är uppfostrad af en man, om hvilken jag visserligen icke vill yttra något ondt, men som likväl är en kall egoist. Jag föreställer mig att denna egoism har kylt ut ert af naturen goda hjerta. Förstå mig, Amanda; ni minnes Abels och Kains offer. På den förres altare steg lågan ren och klar mot himmelen; på den andres sjönk den i rök ned till jorden. Hvilken moralisk eller religiös tydning man än gifver häråt, kan man komma öfverens om att altarena voro desamma, brännmaterialierna blott olika. Förhållandet är så äfven med våra hjertan. Af naturen lika goda, skulle lifvets offerlåga äfven brinna lika klart från det ena, som från det andra, derest elden underhölles med lika god materiel, det vill säga med lika goda råd och förädlande ingifvelser. Det är dock sällan fallet. Hade ni, Amanda, i stället för baron Pechlins vänskap, tillgodonjutit en öm och vänlig föräldra-omsorg, så skulle ni säkerligen äfven i ert hjerta fummit det bästa skydd emot allt, som kunde vilseleda er känsla. Jag är förvissad om att jag då icke funnit er på slottet i någon tvetydig ställning. Efter hvad som likväl nu är, efter ni icke eger några anhöriga, icke några vänner — nåväl — låt mig blifva det. Den första känsla, ni ingaf mig, var vänskapen — jag beder — låt min sista äfven få blifva det. Ni skiftar färg, Amanda. Får jag tro att ert hjerta är rördt, tro att ni icke skjuter min hand tillbaka, tro att …

Amanda hade skiftat färg, hennes hjerta hade darrat, han hade talat om hennes föräldrar eller snarare om hennes olycka att icke hafva egt några sådana, och han hade ryckt hennes känsla med sig. Ett enda ögonblick skulle hon ha kunnat kasta sig till hans fötter, omfamnat hans knän, bedt honom om förlåtelse och nåd för all den fiendskap, hon känt i sin själ; men vinden blåser, icke lättare bort, än denna den lifliga känslans ingifvelse försvann.

— Kapten Puke, svarade hon, jag har låtit er tala ut, och det skall stå er fritt att ännu fortsätta dermed, om ni behagar. Jag tackar er för all den vänskap, som ni erbjuder mig; men jag kan icke emottaga den. Om mitt hjerta är af naturen godt eller icke, antager jag vara för er lika likgiltigt, som om jag blifvit väl eller illa uppfostrad. Ni säger att vårt förhållande ligger oklart för er, och jag är öfvertygad att det alltid skall förblifva det. Visserligen är jag blott en svag och obetydlig flicka, men det finnes något emellan oss, hvaremot äfven den svagaste gör uppror. Icke mägtig mig sjelf, blottade jag i ett obevakadt ögonblick mitt hjerta för er, och det kan icke vara annat än denna oförlåtliga svaghet från min sida, på grund hvaraf ni anser er berättigad att fortfarande uppträda såsom en vän, och liksom taga mig under er vård, gifva mig råd, visa mig deltagande, ehuru den känsla, som föranleder er dertill, i sjelfva verket väl icke innebär något annat — än medömkan. Ni påstår er hafva funnit mig på en väg, der ni ej önskat finna mig. Jag har stor anledning, kapten, att svara er med samma förklaring. Jag har blifvit uppfostrad af en man, ni vet det, hvars hela lif tillhör den politiska verlden. Ingen skall kunna frånkänna honom att han varmt och upprigtigt tillhör samhällsskicket, sådant det är besvuret af konung och folk. I denna rigtning handlar äfven jag. Långt för detta varnade jag er för hofvet, för drottningen, för den kungliga familjen. Sedan dess hafva rikets ständer i det sätt, hvarpå de tillbakavisat hofpartiets fosterlandsvidriga handlingssätt, gifvit fullt stöd åt min varning. Om jag i ett eller annat fall har blottat hofvets intriger, bör detta räknas mig till heder: jag har gjort det i öfverensstämmelse med nationens rättigheter, med lagarnes intresse. På min sida står samhället, stå rikets församlade ständer. På hvilken väg träffar jag deremot er? Jag träffar er på de krokvägar, som hofvet går, på dess obanade stigar i mörkret, som icke afse något annat än det helas undergång. Ni har med ord, som djupt sårat mig, förebrått mig att jag intagit en fiendtlig ställning emot ett ständigt mot landet intrigerande och konspirerande hof, utan att besinna att samhället likväl står på min sida; men med långt större rätt kan jag förebrå er att ni uppträder fiendtligt emot samhället, utan att hafva på er sida något annat än hofvet. Anser ni icke, kapten, ett helt folks sjelfständighet vara af högre värde än ett hof, eller en statsförfattning vara af mera betydelse än en konungafamiljs sårade fåfänga? Må jag gerna erkänna, att det är jag, som gifvit anledning till den redan så ryktbara affären om de så kallade drottningens smycken; men hvem har väl handlat rigtigast, hon, som förpantade rikets klenoder, eller jag, som upptäckte det? Hvad har jag väl att säga er mera? Blott det, kapten, att våra vägar gå allt för mycket åt olika håll, för att någonsin mera sammanträffa med hvarandra. Dock ännu en sak. Ni älskar fröken Creutz, men ni skall aldrig ega henne.

— Aldrig?

— Jag har svurit det.

Amanda aflägsnade sig derefter. Puke stirrade efter henne.

---

Konungen hade nära nog helt och hållet dragit sig ifrån statsaffärerna. Namnstämpeln tjenstgjorde i rådet i stället. Svarfstolen blef deremot nu dyrbarare för honom, än förut.

Den gode mannen var alltid en uppmärksam man. När han icke kunde gifva sin gemål den magt, hvarefter hennes själ hade så mycken åtrå, ville han gifva henne en nystfot.

Arbetet, som han börjat i staden och fullföljde på Drottningholm, gick äfven så raskt undan, att han nu var sysselsatt med att sammansätta det.

Hvilket nöje kände han icke vid tanken på den lilla öfverraskning, som han skulle göra sin gemål.

Det här är bättre än riksklenoderna, det är ett verk af min egen hand.

Knappast hade han haft tid att besöka sin gemål på hela dagen, så brådtom hade han haft.

Han ville nödvändigt hafva den lilla täcka pjesen färdig innan aftonen.

När man är rigtigt lifligt upptagen af ett göromål, glömmer man allt annat.

Konungen hörde således icke att dörren öppnades bakom honom, icke heller att någon närmade sig.

Men nu lade sig en liten täck hand så vänligt på hans axel, och han såg upp, och hans blick mötte Lovisa Ulrikas praktfulla ögon, och det föreföll honom, som hade han sett in i två små himlar af strålande och mörk glans.

— Jag tror du sitter och regerar, min vän, yttrade hon halfskämtande.

Ett småleende flög dervid öfver konungens vänliga ansigte.

— Hvarför icke, om du så vill; vid detta regemente har jag åtminstone icke något riksråd att förarga mig öfver.

Drottningen fick nu ögonen på det lilla vackra, nysvarfvade arbetet.

— Ack, hvilket täckt stycke! utropade hon; ett verkligt mästerstycke! Du borde — men tro ej att jag vill säga dig någon oartighet — du skulle verkligen ha blifvit en stor man som svarfvare.

Ingen kompliment hade kunnat mera smickra vår konung.

— Understundom, Lovisa, har jag tänkt precis detsamma, men, vet du, jag hade ändock ej velat blifva det.

— Icke?

— Ser du, jag tror att jag blifvit en rätt klen svarfvare.

— Huru? Och du har ju likväl förfärdigat detta arbete med högst egna händer. Icke sant?

— Som du ser, visst är det mitt arbete; men om jag äfven helt och hållet egnat mig åt yrket, skulle jag ändock icke ha hunnit långt.

— Hvarför icke?

— Ser du, min lilla vän; jag svarfvar icke, för att dermed förtjena någonting, jag svarfvar af kärlek.

— Desto större svarfvare skulle du väl då alltid ha blifvit.

— Jag tror det icke. Min kärlek är icke kärlek till svarfverikonsten; det är kärlek till — kan du gissa till hvad?

— Det är mig omöjligt.

— Det är kärleken till dig, min vän.

— Säger du det? Det låter litet svarfvadt, du.

— Långt derifrån; det är en ganska naturlig och sann känsla.

Drottningen klappade honom vänligt på axeln. Det var en belöning, som han också förtjenade.

— När jag svarfvar, tänker jag på dig — jag vill göra dig en liten öfverraskning — vill skänka dig ett litet nöje, se här, tror du att jag skulle ha lyckats lika bra med denna nystfot, om jag icke ämnat den åt dig? Jag tror det icke. Men om jag nu icke varit konung, utan helt rätt och slätt blott en simpel svarfvare, så hade jag aldrig kommit att erfara detta behof af att göra någonting rätt smakfullt.

— Men hvarför då icke det?

— Af det enkla skäl, att en Fredrik II:s syster väl ändå aldrig skulle ha gift sig med en svarfvare.

Drottningen lutade sig åter hjertligt ned till honom, och det är osäkert, huruvida hon ej tryckte en kyss på hans panna.

— Huru det nu än må förhålla sig med anledningarna till ditt mästerskap. kan dock icke förnekas, att det här är ett riktigt praktfullt stycke. Får man fråga åt hvilken det är ämnadt?

— Behöfver du väl fråga det?

— Således åt mig?

— Åt hvem annan?

— En nystfot — det är ju en nystfot?

Konungen betraktade henne på ett skälmaktigt sätt.

— Det vill säga, sade han, att det är en liten pik åt dig.

— En pik åt mig?

— En svarfvare, min vän, kan också vara litet elak.

— Verkligen?

— Gissar du icke, hvarför jag just förfärdigat en liten nystfot åt dig?

— Det kan jag icke.

— På den der nystfoten bör du nu först och främst söka nysta upp den politiska härfvan, hvilken du ändå temligen illa trasslat tillhopa.

Om drottningen äfven fann sig litet träffad, lät hon likväl den oskyldiga piken glida sig förbi.

— Du kan ha ganska rätt, min vän, svarade hon emellertid; men hvad kan du begära bättre af ett fruntimmer? När man icke är gift med en Alexander, som hugger af knutarne, så gör man så godt man kan.

— Man trasslar ihop alltsammans i stället, vill du säga.

— Apropos om politik, så måste du gifva mig ett råd. Jag har …

— För all del, begär intet råd af mig, afbröt henne konungen, utan vänd dig direkte till herrar riksråd; de äro allas, landets, såväl som mina och dina, lagliga rådgifvare. Jag kontrasignerar med namnstämpel i förväg hvarje råd de gifva.

— Skämta icke, min vän; det råd, jag behöfver, kan jag ej begära att få af dem. Någonting har inträffat, som på det högsta oroar mig.

— Oroar dig?

— En hotelse …

Konungen reste sig upp.

— Hvad är det nu igen? Har man …

— Läs sjelf, afbröt hon honom, under det hon öfverlemnade ett bref. Jag bekom det i går och skulle ej hafva besvärat dig dermed, hade jag ej just nyss erfarit, att flere af våra vänner fått emottaga jobsposter af alldeles enahanda natur.

Konungen tog brefvet och läste.

Med uppmärksam blick följde drottningen hans minsta rörelse. Hon såg att han förändrade färg, såg den djupa öfverraskning, som han erfor.

Af drottningens utseende kunde man nästan draga den slutsatsen, att det nu till konungen öfverlemnade brefvet var en liten hämnd, för det att han icke för henne omtalat de bref, som hon allt för väl visste att han i enahanda ämne fått emottaga.

När konungen läst brefvet, återlemnade han det med ett bekymradt utseende.

— Det här är allt för ledsamt, yttrade han, mycket ledsamt; med mig må man göra hvad som helst, man må förvandla mig till en fullkomlig nolla, man må hota mig i enskilda bref, det gör mig fullkomligt detsamma; men det smärtar mig, att man äfven skall kränka dig, utan att det står i min magt att gifva dig det skydd, som mitt hjerta eljest så innerligt bjuder.

— Det synes mig likväl, som om dessa hotelser direkte emot min person äro af den svåra beskaffenhet, att — att …

— Vi hafva sett, att alla våra protester hafva aflupit utan all verkan. Låtom oss derför hädanefter taga allting så lugnt, som möjligt, och afvakta bättre tider.

— Men här synes en ordentlig plan vara uppgjord, i afsigt att på en gång angripa icke blott mig, utan alla våra vänner.

Konungen for med handen öfver ansigtet; han visste sjelf allra bäst att drottningen icke var den enda, som fått emottaga dylika skrifvelser.

— Det bör vara din första konungsliga pligt, fortfor drottningen, att skydda hvar och en mot sådana faror, som här framhållas.

— Lägg min rättighet i den ena vågskålen, goda du, och min pligt i den andra, och om de väga lika, så är ingendera af stort värde. Men hvilka flere hafva väl emottagit sådana bref?

Brahe och Horn inträdde nästan i samma ögonblick.

— Se der komma de, svarade drottningen, visande på dem.

Konungen gick fram och åter. Han var missnöjd med hela verlden, framför allt med dem, som på ett så obehagligt sätt åter tycktes fordra, att han skulle inkasta sig i en ny tvist, ur hvilken han förutsåg att han endast skulle gå med nya nederlag.

— Men hvad viljen I då att jag skall göra, mine herrar. I kännen min ställning, 1 veten att jag ingenting förmår. Der intet finnes att taga, har hvar och en förlorat sin rätt.

— Om det tillåtes mig, ers majestät, svarade Brahe, att framställa min mening, så är det långt ifrån mig att begära, det ers majestät skulle framlägga dessa lappar inför hvarken rådet eller ständerna.

— Det är då förnuftigt taladt, Brahe.

— Tvärtom anser jag, att man icke bör för någon omnämna deras tillvaro.

— Äfven det gillar jag.

— Men dessa lappar, ers majestät, gifva emellertid påtaglig anledning till den förmodan, att man har i kikaren något gatupplopp, någon folkdemonstration, något slags uppror.

— Nå ja!

— Och om man nu verkligen skulle hafva för afsigt att tillställa ett oväsen, vågar jag tro, att det skulle vara ganska vådligt, ej allenast för ers majestät sjelf utan äfven för hennes majestät drottningen och alla edra vänner, om ers majestät på något sätt sökte att motsätta sig detsamma. Man kan icke veta, huru långt en uppretad massa kan gå.

— Ganska rigtigt, Brahe; jag gillar er åsigt. Man bör icke reta, icke motsätta sig någonting, icke …

— I stället vågar jag tillstyrka ers majestät, att på det försigtigaste sätt vika undan för stormen, medelst att öppet ingå på folkets fordringar, och liksom sjelf ställa sig i spetsen derför.

— I spetsen, säger ni?

— En konung kan icke intaga någon annan plats, ers majestät.

— Det är nog rätt, Brahe; ehuruväl …

— Ehuruväl, ifylde Brahe meningen, det alltid måste vara hårdt för en monark, att nödgas handla emot sin öfvertygelse.

Konungen svarade icke. Han lade armarne på ryggen och vandrade upp och ned.

Hård och Puke inkommo nu.

— Jag tillåter mig, yttrade Hård, att för deras majestäter anmäla lifdrabanten Wallenstjernas anhållan om företräde.

— Hvad vill han? sporde konungen. Han kan väl dröja.

— Jag vågar fästa ers majestäts uppmärksamhet, genmälde dock Hård, derpå, att Wallenstjerna synes hafva något högst angeläget att föredraga.

Konungen var missnöjd. Han svarade icke.

— Ers majestät gifver ju honom företräde? yttrade drottningen. Wallenstjerna uppträder ej oftare, än då han föranledes dertill af sin tjenst.

— Ske, som du vill då.

När Wallenstjerna inkom, föredrog han hvad som nyss förut händt honom. Han berättade, att han under en promenad i parken händelsevis fått höra ett samtal i en berså, som ådagalade en hatfull och fiendtlig sinnesstämning emot konungafamiljen, och som, så vidt han kunde förstå, vittnade om en hemlig sammansvärjning eller något dylikt; han berättade att den ena af de samtalande, ett fruntimmer, hvilket han förmodade tillhörde hofvet, lyckats undkomma, utan att han ens fått tillfälle att se hvem hon var; och att den andre var en till utseendet gammal man, med en för sina år afpassad drägt, men hvilken antagna mask och drägt han var öfvertygad endast dolde en konspiratör eller en spion.

— Sedan jag lyckats att taga honom i förvar på mitt rum, tillade han slutligen, ansåg jag det för min pligt att anmäla saken hos ers majestät, på det att ers majestät sjelf må kunna anbefalla tjenliga åtgärder.

— Ni har väl icke, anmärkte konungen, på eget bevåg arresterat någon här. Det skulle bli en ny historia.

— Visst icke ers majestät; han följde mig godvilligt upp i mitt rum och befinner sig nu i ett godt lag bland mina kamrater. Han har allt, hvad han behöfver: vänner, bål och glas.

— Sök då, Wallenstjerna, att på samma sätt få honom hit, så att vi få tala vid honom. Intet uppseende dock, förstår ni.

Wallenstjerna afträdde.

Denna lilla episod flätade sig på ett anmärkningsvärdt öfverensstämmande sätt in i de förhållanden, som nyss förut varit föremål för samtalet.

— Allting synes bevisa, menade äfven drottningen, som icke ville låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna, att man måste hafva något i sinnet emot oss.

— Det är ganska möjligt, svarade konungen, men allt, hvad Wallenstjerna androg, inskränker sig ju ändock till blott misstankar.

— Vi synas ju icke ens vara skyddade från spioner inom vår egen omgifning.

Konungen ryckte på axlarne.

— Huru dermed än må vara, svarade han, veta vi dock icke ens ifrån hvad håll våra fiender denna gång lura på oss. Riksrådet och ständerna kunna väl ej anklagas för det att en gammal gubbe talar några hårda ord om oss?

Wallenstjerna återvände snart, men likväl alldeles ensam.

Man mötte honom med frågande blickar.

— Fången, fången, hvar har ni fången?

— Jag beder om nåd, ers majestät, svarade han; fången är borta.

— Huru? — Borta?

— Ni sade ju, Wallenstjerna, inföll drottningen, att han satt omgifven af edra kamrater. Ett dussin lifdrabanter borde väl ha varit tillräckliga att hålla honom qvar.

— Det synes sâ, ers majestät, och likväl …

— Och likväl …

— Förhållandet är det, ers majestät, att så snart jag aflägsnade mig, demaskerade mannen sig, och då befans det vara baron Pechlin.

— Pechlin, ja så! Vi borde ha kunnat gissa det.

— Icke blott såsom medlem af riddarhuset, fortfor Wallenstjerna, utan äfven såsom militär af en ojemförligt högre grad än vi, ansågo sig mina kamrater hvarken böra eller kunna qvarhålla honom.

— Det är bra, Wallenstjerna, förklarade konungen, som var rätt nöjd att ha kommit från hela saken. Helsa dina vänner från mig och säg dem att jag gillar deras handlingssätt. Ni förolämpade väl ej baron på något vis?

— Vi skämtade med honom, ers majestät; vi förolämpade honom icke.

— Och det okända fruntimret, anmärkte drottningen, ni vet ej hvem hon var?

— Nej, ers majestät, hon försvann alldeles ögonblickligt.

— Jag anar hvem hon är. Det kan ej vara någon annan. Ja, ja, det måste vara hon. Lyckas jag i våra planer nu, skall äfven hennes stund komma.

Sedan Wallenstjerna aflägsnat sig, instälde sig en djup tystnad.

Drottningen hade redan framstält allt, hvad hon hade att säga, och hon önskade nu att konungen skulle sjelf fatta ett beslut.

Man förblef sålunda tyst.

Det var ett annat sätt att angripa honom.

Konungen gick upp och ned.

Han märkte att allas blickar hvilade på honom, han kände att tystnaden vid vigtiga tillfällen äfven har sin centnertyngd. Ögonblicket blef också plågsammare och odrägligare. Han såg sig frågande omkring, men ingen svarade honom. Och om han förut med missnöje hört de gjorda framställningarna, var det ihärdiga stillatigandet nu icke mindre oangenämt.

— Men, min gud, yttrade han omsider, hvarför tala ni icke, hvarför se ni på mig, hvarför tiga ni?

— Vi afvakta, svarade Brahe, ers majestäts åsigt.

— Nå, kära Brahe, om man nu verkligen har för afsigt att ännu ytterligare förolämpa eller anfalla mig, så har jag ju redan gillat er mening, att det är allra bäst att göra ingenting.

— Det var icke min mening, ers maj:t; jag ville säga att ers majestät sjelf skulle träda i spetsen för ett emot ers majestät möjligtvis rigtadt anfall och derigenom på en och samma gång söka att ej blott rädda er familj och edra vänner, utan äfven göra er företaget till godo, så mycket det låter sig göra.

— Sedan en folkmassa samlat sig, ers majestät, går den ej alltid deras ärenden, som samlat dem, tillade Hård; en tillfällighet kan leda den åt höger, i stället för åt venster. Opinionens vind är ingen passadvind. Ehuru man kan ha samlats i afsigt att ropa ett pereat, ropar en röst ett hurra, och hela hopen kan följa med. Folkskockningars egendomliga karakter består deri, att mängden sällan vet, hvarför man skockat sig tillhopa. Frågan gäller således att man passar klokt på, innan någon annan tager försteget. Bibeln talar om att vår herre inblåste anden i menniskan genom hennes näsa. Är man vaksam, så kan man också lätt nog blåsa in i en folkmassa, hvilken opinion, man vill. Näsan har den egenskapen, att den vänder sig åt alla väderstreck. När man derför tror sig som allvarsammast kunna hota er, är det icke otänkbart att vinden kan slå om, och slutföljden i stället utfalla i alldeles motsatt rigtning.

— Nå-ja, mine herrar, jag har icke heller på något sätt motsatt mig edra tankar. Varen bara hos mig, om något skulle inträffa. I veten huru få vänner jag har, ehuru jag väl kunde förtjena flera.

Under det konungen talade, skref drottningen ett par ord på ett papper, vek det hastigt tillsammans och tryckte det vid afskedet i Brahes hand.

Utkommen i de yttre rummen, öppnade Brahe papperet.

Der stodo endast två ord:

“I natt”.

Hård, Horn och Puke upprepade på en och samma gång:

— I natt!

---

Några timmar senare hade hofvet lemnat Drottningholm.

Konungen och drottningen åkte i samma vagn.

Efter det nyss afslutade samtalet hade de kungliga makarna icke vexlat något ord med hvarandra.

Konungen tänkte; han tänkte långsamt.

— Men, min bästa vän, afbröt han slutligen tystnaden, under det att åkdonet rullade framåt, jag begriper ändå icke rigtigt alltihop det der.

Drottningen förstod att han endast fortsatte det förra samtalet, liksom det aldrig varit afbrutet.

— Hvad är det då, som du icke förstår? Låt höra.

— I sägen, att man har för afsigt att ställa till en fiendtlig folkrörelse emot mig; men hvartill skall det väl gagna våra fiender, när man utan alla sådana der demonstrationer likväl kan göra med oss hvad man behagar. Vi hafva ju tydliga bevis derpå.

Invändningen var allt för rigtig och sund, för att kunna motsägas, och drottningen visste icke hvad hon skulle svara.

Hon betraktade konungen. Hans utseende var fromt, nästan gudsnådligt. Hon utbrast i ett skratt. Konungen kände sig smått sårad. Förtrytelsen skärper tankeförmågan, och han betraktade henne med en stadig blick.

— Vet du hvad jag börjar tro om alltsammans? frågade han.

— Låt mig höra det.

— Att det är du sjelf, som fiskar i grumligt vatten.

Drottningen kände sig träffad. I ögonblicket återkom hon till sig sjelf.

— Men om så äfven vore, genmälde hon, skulle du väl kunna förundra dig öfver, om jag en gång sökte att motsätta mig så många ständigt återkommande förolämpningar? Hvad rår jag för öfrigt för, om folket skulle resa sig till tronens och vårt försvar?

Konungen svarade icke. Han sjönk ned inom sig sjelf.

En stunds tystnad inträdde.

Drottningen, som började frukta att konungen skulle kunna förändra tanke, ville likväl söka att i tid förekomma det.

— Men om du nu äfven antager, yttrade hon derför, att jag har mitt finger med i spelet, så kan du väl icke vara hvarken en så onaturlig konung eller familjefader, att du ej träder upp i det afgörande ögonblicket och handlar i öfverensstämmelse med fäderneslandets och egna intressen.

Utan att genast yttra sig deröfver, var det nu konungen, som betraktade henne.

— Du glömmer en sak.

— Hvilken då, om jag får fråga?

— Att jag, då jag besteg tronen, aflade en dyr ed, att förblifva författningen trogen. Det är icke så godt heller att svära bort sig.

---

1. Sådan var i all hufvudsak den s. k. revolutions-planen.