Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 11
| ← Konspiratörerne |
|
De närmast följande dagarne → |
ELFTE KAPITLET.
Natten.
Så snart Brahe, Hård och Horn återkommit till hufvudstaden, begåfvo de sig hvar och en hem till sitt, efter gjord öfverenskommelse att samla omkring sig politiskt liktänkande vänner.
Planen, hvars detaljer voro utarbetade af grefve Hård, var följande:
Upprorets lägre chefer, i spetsen för hvilka löparen Ernst stod, skulle sammanträffa på Bergmans kaffehus i staden, hvarifrån de skulle, efter erhållen befallning, sprida sig och samla de missnöjde bland befolkningen.
Rörelsen skulle börjas af gemene man och båtsmän, efter gifna tvenne trumsignaler, den ena från Norrmalmstorg, den andra längre bort från malmen.
Ladugårdslandstorget var utsedt till den allmänna samlingsplatsen.
Högvakten och gardesmanskapet, som till en del redan voro vidtalade, skulle understödja företaget.
De skulle rycka ut, under uppgift att stilla pöbeln, men i afsigt att förena sig med den.
Artillerigården skulle först intagas; båda broarna öfver Norrström besättas med vakter, samt södra slussen uppdragas.
Af herrar riksens råd skulle grefvarne Rosen och Tessin samt friherrarne Höpken och Palmstjerna arresteras; bland rikets ständer skulle samma öde träffa landtmarskalken grefve von Fersen samt borgare- och bonde-ståndens talemän, jemte omkring etthundrade andra, hvaribland större delen af sekretautskottets och kommissionens ledamöter. Att Pechlin dervid icke var bortglömd, faller af sig sjelft.
Folkmassorna skulle småningom draga sig tillhopa omkring slottet, och konungen förmås att stiga ned samt söka att ställa dem till rätta. Några förklädda personer skulle då träda fram och förklara, att menigheten icke åtskildes innan konglig maj:t finge ökad myndighet.
I detta ögonblick skulle Ernst hasta till Skeppsbron och utropa på tyska till de från Holstein i hamnen befintlige tyska bátsmännen, att de skulle komma och hjelpa konungen, som hotades af faror.
På samma gång skulle han emottaga tusen dukater, för att utdela bland folket.
Konungen skulle nu förmås att på rikssalen sammankalla de ofrige af rådsherrarne och ständerne, som icke blifvit arresterade, låta afblåsa riksdagen och kalla ständerna tillsammans till en månad derefter i Westerås eller Norrköping, för att sålunda vid en ny riksdag förändra hvad som vid den pågående blifvit beslutadt, samt för att ställa de arresterade till ansvar inför en tillförordnad kongl. kommission, intill hvilken tid konungen skulle styra med rikets råd.
Expresser skulle emellertid genast afsändas till landsorterna, samt Södermanlands, Uplands, Westmanlands och Lifregementena beordras att inställa sig i hufvudstaden.
Planen, icke illa uttänkt, utgöres, för att så uttrycka oss, af trenne afdelningar, den ena öfver den andra.
Upproret skulle börja med en folkrörelse, icke föranledd af någon viss person, saknande alla egentliga ledare, framkallad endast af det allmänna missnöjet.
Gardet skulle rycka ut, i afsigt att qväfva oordningarna, men fattas af den allmänna meningens påtryck, fraternisera och gå öfver. Konungen, oinvigd i de ledandes hemlighet, skulle sjelf söka bilägga, men förmås af massans pátryck att gifva efter, och att träda i spetsen för rörelsen. Ingen egentlig anförare skulle visa sig, förr än i den mån, som framgångarne medgåfvo det. De anonyma bref om ett hotande angrepp emot sjelfva konungamagten, hvarmed till exempel drottningen och Brahe med flere försett sig, syntes alltid i sin mån böra aflägsna all fara. Misslyckades rörelsen, borde man icke hafva något annat att frukta, än en vidlyftigare polisundersökning, hvarvid åtminstone höga vederbörande icke gerna kunde hafva något att befara, och de öfrige? Det var icke troligt, att man skulle våga allt för strängt bryta stafven öfver en redan uppretad massa.
Ernst var den ende, som syntes blottstäld, men han drefs af sin egen hämndkänsla; han hatade nemligen för egen räkning styrelsesättet och hade svurit att hämnas en dom, som han ansåg vara orättvist fäld öfver sig. Man kan också säga, att Ernst knappast blifvit öfvertalad; i sin hätska ifver och blinda otålighet var det snarare han, som sjelf öfvertalat. Passionerad drinkare, var revolutionen för honom en hallucination, som han i lysande färger såg genom rusets dimmor.
Puke var den mera framstående verkliga kraften, länken emellan hofvet och folket, revolutionens tändande lunta, dess egentligen bjudande ord. Han kunde ej förbise, huru mycket han blottstälde sig, men då det, i händelse af upptäckt, berodde på honom att tiga eller tala, betraktade han sig äfven såsom en slutpunkt, vid hvilken alla efterspaningar skulle stranda.
Efter återkomsten från Drottningholm begaf han sig — åtföljd af en i företaget invigd vän, kapten Stålsvärd — direkte till Bergmans kaffehus, Ernsts högqvarter, och anbefalde honom samla och underrätta sina vänner, att stunden nu var inne, och att man samma natt, klockan 11, borde bryta löst.
Sedan detta var verkstäldt, vände han sig till slottet.
Den kungliga familjen hade redan anländt. I Pukes hjerta brann en oemotståndlig åtrå att ännu en gång sammanträffa med Alma, innan han gick striden till mötes.
Den första, som hans blickar mötte, då han uppkom, var Amanda, som stod lutad mot en af fönsterposterna.
Hon syntes helt och hållet upptagen af sina tankar och märkte honom icke. Det bleka ansigtet, den smärta figuren, elden i den åt sidan vända blicken, drägten — som vanligt, svart — erinrade honom ovilkorligen om första sammanträffandet med henne. Tyst och sluten, liksom innestängd inom sig sjelf med en mörk tanke, stod hon der, en dyster ödets skickelse. Puke erinrade sig hennes sista hotelse, att han aldrig skulle ega Alma. Han stannade, hejdad af detta minne. Egde väl hatet förmåga att blicka längre och djupare in i försynens dolda beslut, än kärleken? Han hade i yngre dagar lärt sig att tvifla på lyckan; tviflet återkom nu med fördubblad styrka. Med en djup smärta i själen kastade han en blick ut öfver sina tillämnade förehafvanden. En smärtsam känsla intog honom. Såg han i sin själ ett mildt solsken eller ett åskmoln vid randen af sin framtids horisont?
Men hastigt for han med handen öfver pannan och fortsatte sin väg.
I ett af de inre rummen fann han Alma. I det ögonblick, han inträdde der, stängdes en sidodörr, och han såg drottningen försvinna genom den. Alma följde henne med sina ögon. Ett uttryck af oro, full af qvinlig smärta, visade sig i den milda och täcka flickans anletsdrag. Det var tydligt att ett vigtigt samtal egt rum emellan drottningen och henne. Puke tog ett steg framåt, och Alma vände sig om. Vid hans åsyn utsträckte hon sina armar emot honom, under det att ett utrop af obeskriflig glädje flög öfver hennes läppar. Puke hastade fram och hon föll till hans bröst.
— Jag vet allt, hviskade hon. Min gud, min gud!
Puke hade sökt att dölja för henne de våldsamma planer, som de senare tiderna tagit gestalt i hans själ. Han hade velat öfverraska henne med farorna, först sedan han öfverstått dem.
— Drottningen har då förtrott dig?
— Men i himmelens namn, talade hon, och sköt honom ifrån sig, stadigt och trofast betraktande honom, om du misslyckas, om man upptäcker dig, hvilket förfärligt öde väntar dig icke?
— Vi skola icke blifva upptäckta, Alma; vi hafva förutsett alla händelser, planen skall lyckas.
— Och likväl, om — om — om …
Hon tystnade, hon fattade hans händer, hon stirrade in i hans ögon.
— Ack, Puke, talade hon vidare, jag trodde att våra förhoppningar nu hvilade på en säker grundval; trodde att vi kämpat tillräckligt mot motgångarne och befunno oss i den lugna hamnen, då på en gång du stöter farkosten åter från land och vi befinna oss ute på den vilda vägen, en kastboll för nya stormvindar.
— Klaga icke, Alma, jag beder dig! Den hand, som stöter jullen ut från landet, skall äfven veta att hålla och sköta rodret. Om du lugnar dig, skall jag säga dig ett skäl för mitt handlingssätt, som du skall gilla.
— Aldrig, aldrig! Jag kan icke gilla något, hvarigenom du sätter ditt lif på spel.
— Bör jag icke göra något för samhället?
— Allt för samhället, ja, det bör du göra; men ingenting emot det.
— Bör jag icke också göra något för drottningen?
— Ack jo, allt, allt; blott icke …
Almas hufvud sjönk ned mot hans axel.
— Bör jag icke göra något för dig?
— För mig? För mig behöfver du blott lefva.
Och hon betraktade honom åter.
— Påminner du dig icke, Alma, att Ehrenpreutz fäste ett litet vilkor vid sitt samtycke till vår förening?
— Ett vilkor?
— Jag lofvade honom att återskaffa de der olyckliga handlingarna, rörande förhållandena emellan honom och min far.
— Du gjorde det.
— Oaktadt jag icke har underlåtit någonting, jag har rest, jag har forskat, jag trodde mig så säkert vara dem på spåren, hafva dock hitintills alla mina efterspaningar varit fruktlösa. Nåväl, Alma, när det icke står i min magt att återskaffa dem, måste jag visa mig värdig dig och din familj. Jag måste visa att jag är en man, att jag har kraft och mod att ingripa i händelserna, kort och godt, jag måste skapa mig en framtid.
— Du är äregirig. Tror du att jag icke älskar dig, endast sådan du är?
— Jag gläder, i sanning, mitt hjerta med den tanken; men jag vill äfven göra mig förtjent deraf. Kärlek och ära trifvas väl vid hvarandras sida; jag har här gifvit dig trenne skäl för mitt handlingssätt. Ju mera jag inblickar i samhällets närvarande förhållanden, ju mera jag börjar begripa den växande fiendtligheten emot drottningen och ju dyrbarare och kärare du är mig; desto tydligare begriper jag äfven att alla betänkligheter måste vika. Soldaten resonnerar för öfrigt icke öfver sin pligt, han känner den. Din oro smärtar mig emellertid djupt. Upplyft ditt hufvud, Alma, och blicka in i mitt öga. Ser du någon fruktan der?
— Det strålar af mod.
— Af kärlek och förhoppning. Vet du också hvad jag förtröstar på?
— Jag vet det.
— Låt höra, Alma, om du känner mig rigtigt. Hvad tror du att jag litar på?
— På gud.
Han slöt henne i sina armar.
— Tro äfven du på honom, Alma, och vi skola icke förskräckas för något, hvad det än må vara.
— Jag tror, hviskade hon. Jag trodde på honom, då du första gången gifte dig, jag trodde på honom, då du i främmande härar stred och blödde, jag trodde på honom, då mina slägtingar lade sig emot vår kärlek. Ja, ja, jag skall bedja till gud för dig under det att du i natt kämpar derute. Men …
Och hon höjde sitt hufvud, en högre glans strålade från ansigtet, en lätt purpur färgade kinderna.
— Men, upprepade Puke, hvad vill du säga dermed? Men … - — Men skulle du stupa — skulle framgången svika dig …
Och purpurn på kinderna försvann åter; men glansen i ögonen låg ännu qvar, nästan högre än förut.
— Nåväl, om lyckan skulle svika mig.
— Jag känner, hviskade hon, att jag icke skall öfverlefva dig. Liksom två ur, som äro uppdragna på samma gång, också stanna på samma gång, skall mitt hjerta stanna med ditt. Med mitt hopp skall också min sista suck smyga sig bort ur mitt hjerta.
— Alma …
— Tyst, Puke, jag beder dig, tyst. Du kan icke veta, huru det är inom mig. Mannen lefver i sina tankars verkningar, qvinnan i sin känslas. Hvad som försiggår i den yttre verlden afspeglar sig troget i våra bröst. Samma slag, som träffar den vi älska, träffar äfven oss. Vår lefnadstråd slutar med vår kärlek. Men du har rätt — hvarföre tala härom? På kartan i guds hand är vår bana uppdragen: den har sitt slut, ehuru vi ej veta när, hvar och hur. Ske alltså himmelens vilja!
Själsstyrka och sorg, olika uttryck blott för samma ömhet, gjorde Alma skönare än någonsin.
Puke ämnade svara, men i detsamma öppnades en sidodörr, och drottningen inträdde.
— Ah, Puke! utropade hon. Det var ett lyckligt möte! Nå, Puke, är allt i ordning?
— Allt, ers majestät.
— Vet ni, Puke — och hon flyttade sin hand till bröstet — det klappar så oroligt här. Jag får intet lugn, förrän morgondagens sol uppgått. Vi skola väl lyckas; hvad säger ni?
— Med guds magt.
— Planen är ju god?
— Om alla göra sin skyldighet, ers majestät, så är den det.
— Ert svar låter som ett tvifvelsmål.
— Jag tviflar på ingen, icke ens på mig sjelf; men händelsernas tråd ligger icke uteslutande i menniskans hand.
— Låtom oss då hoppas och bedja.
— Ers majestäts oro gifver mig anledning till en önskan.
Puke kastade en hastig blick förbi drottningen på Alma.
— Ni inbegriper väl, Puke, i min oro, äfven Almas, inföll drottningen, som icke kunde undgå att bemärka sidoblicken, med ett lätt småleende.
Puke bugade sig.
— Under det vi utföra våra uppdrag i natt, fortsatte han, kunde måhända ett och annat inträffa af märkvärdigare art; jag vågar derför hemställa, huruvida rapport derom genast bör till ers majestät afsändas.
— Det är ganska rigtigt, Puke; gör det. Jag önskar, jag vill det.
Hon fattade Pukes och Almas händer.
— Kärleken är alltid en god krigare, yttrade hon, den kämpar till sista ögonblicket, men jag finner nu att den äfven är en god statsman, ty ni supplerar planen med den uppmärksammaste och finaste blick. Se här, kapten Puke — och hon lyfte upp Almas hand — se här, också en belöning. På det att edra rapporter genast skola träffa mig, skall jag anbefalla min kammartjenare att vaka.
När Puke lemnade dem, vände han sig ännu en gång tillbaka i dörren. En blick, full af kärlek, vexlades emellan de unga.
— Skall jag återse henne, var den tanke, som flög genom hans själ, eller är det sista gången, som våra ögon mötas?
När han stängde dörren bakom sig, föreföll det honom, som om försynen upprest en oöfverstiglig mur emellan honom och henne.
En suck trängde sig fram ur hans tröst; sucken är hjertats sista tröst, den är ekot af en stor och mägtig känslas sanning i vårt inre.
Då han nu åter aflägsnade sig genom det rum, hvarest han vid sin ankomst sett Amanda, fans hon ej mera der.
Utkommen i sjelfva förstugan, hörde han på afstånd tvenne röster tala halfhögt med hvarandra.
— Vi träffas således klockan 11, yttrade den ena.
— Klockan 11.
— Och Puke är inne hos henne?
— Ja.
Puke, som stannat, öfverraskad af att höra sitt namn och det timslag nämnas, som var bestämdt för upprorets utbrott, trodde sig igenkänna Amandas röst. Han hade emellertid icke tid att dröja, hvarför han genast åter uttog steget. Vid ljudet af det tystnade rösterna, och då han kom längre fram i korridoren, såg han, att han ej misstagit sig. Amanda, hvars fina uppmärksamhet redan sagt henne att någon närmade sig, smög sig tillbaka i ett angränsande rum; men han igenkände hennes i dörren försvinnande klädning. Den, med hvilken hon samtalat, kilade i detsamma med hastig fart förbi honom; det var Badin.
— Klockan 11, mumlade Puke för sig sjelf — förunderligt — skulle man redan hysa någon misstanke?
Denna föreställning var såsom ett sporrhugg. Han kände sina krafter fördubblas, sitt mod växa. Han längtade efter handling, efter den stund, då han finge kasta sig in i stridens tumult. Hans steg ökades. Snart befann han sig utom slottet, och en stund åter hemma i sin boning.
Hans dräng, Jonas, mötte honom i dörren.
— Har du mina vapen i ordning?
— De ligga här.
— Sofver min son?
— Han har nyss somnat.
— Det är bra. Du kan lemna mig på en stund.
Sedan Jonas utgått, begaf Puke sig med tysta steg in i det rum, der hans son låg.
Puke hade, sedan baron Wrangel nödgats fly riket, hemtagit gossen. Med på en och samma gång en faders och moders ömhet älskade och vårdade han denne. Alla de förebråelser, som hans samvete någon gång gjorde honom för begångna försummelser emot modren, sökte han nu i den varmaste kärlek återgälda åt sonen.
Han stannade vid den lilla bädden, han böjde sig ned öfver slumraren, han lyssnade till hans andedrägt, han fattade hans hand, han tryckte en sakta kyss på den.
En oemotståndlig, djup rörelse bemäktigade sig honom. Huru fullkomligt kände han icke, att han var den ende i verlden, som kunde gifva den späda varelsen omvårdnad och skydd.
I drömmen utsträckte gossen sina små armar emot honom.
Liksom berörd af ett trollslag, föll Puke ned på sina knän.
— Pappa! hviskade gossen i drömmen.
Puke kände att han var far: han knäppte sina händer tillhopa och böjde en bön till himmelen.
— Jag fruktar icke striden, mumlade han, men detta öfverstiger mina krafter.
Hastigt sprang han upp; men blicken hvilade ännu oafvändt på sonen.
— Han skall bedja för mig, återtog han, och gud hörer hvad de oskyldige bedja.
— Och han böjde sig åter ned, och med sakta hand knäppte han gossens händer tillhopa, liksom till bön.
— Så der, hviskade han, och tryckte en kyss på hans panna. Välsignelse med dig och frid öfver dig!
Härpå lemnade han rummet, lika tyst och sakta, som han inträdt i det.
Utkommen i det yttre rummet, förmådde han icke genast återkomma till sig sjelf. Med armarne i kors öfver bröstet vandrade han långsamt upp och ned. Hans hufvud var lutadt, blickarne hvilade sänkta mot golfvet.
— Jonas, ropade han omsider, Jonas!
Drängen inträdde åter.
— Du känner, att jag sätter ett oinskränkt, ett fullkomligt förtroende till dig?
— Jag känner det, kapten.
— Du har aldrig svikit mig?
— Aldrig, herre!
— Jag vill också gifva dig ett nytt prof på min tillgifvenhet.
Jonas lyfte upp sina kloka ögon och betraktade sin husbonde med denna fromma tacksamhet och glädje, som utgör ett så säkert betyg på ett godt och rent samvete.
— Du vet, huru högt jag älskar min son?
Jonas förblef tyst. Faderskärleken var för honom icke annat än en så naturlig känsla, att något ord icke behöfde spillas derom.
— Du vet, att jag icke eger några anhöriga, knappast nog några vänner, hvarför också min son — utom mig — icke eger något skydd i verlden?
Jonas nickade sitt medgifvande.
— Nu är det möjligt — ingen har lifvet i sin hand — att jag kan dö, hvilken stund som helst.
Jonas sneglade på pistolerna; han förestälde sig kanske att det var åter frågan om en duell.
— I sådan händelse är min son ensam. Lofva mig att du under alla händelser icke öfvergifver honom. Jag skall begifva mig till grefve Hård, kanske åtager han sig gossen, i händelse af behof. Jag ser att du uppfyller min önskan; således intet ord mera härom. Hit med kappan, Jonas! Pistolerna — sabeln! Du skall snart få höra af mig.
Han hastade ut.
— En lycklig skickelse har fört edra steg hit, ropade
grefve Hård den inträdande Puke till mötes. Nu är satan
sjelf lös.
— Hvad är då på färde?
Brahe hade ögonblicket förut inträffat hos Hård. Båda syntes bleka och bekymrade.
— Ingenting mer eller mindre, svarade Brahe, än att företaget måste uppskjutas åtminstone tills i morgon natt.
— Uppskjutas? Tiden är ju redan öfverenskommen, befallningen utgifven. Sedan händelserna blifvit satta i gång, är det oklokt, om ej omöjligt, att hejda dem. Och hvarför skulle de hejdas? Jag har något skäl att antaga, det en misstanke redan börjat vakna hos styrelsens vänner. Den minsta oförsigtighet af en folkhop, som man icke eger i sin hand, och allt kan blifva upptäckt. Här stå fleres lif och heder på spel än ert och mitt, hvarför jag också anhåller att få veta skälet för ett uppskof.
Hård rynkade ögonbrynen. Brahe log förnämt.
— Skälet är helt enkelt, svarade Hård, att vedbåten, som från Rydboholm skulle hitföra de af er förfärdigade patronerna, icke ännu anländt.
Puke kände sig förstummad. En stunds tystnad inträdde. Patronernas uteblifvande var ett hårdt slag. Puke hade ej kunnat föreställa sig denna motgång. Innan man ännu hann att fatta ett beslut, knackade det hårdt på dörren.
— Hvad betyder det, tyst!
Knackningen förnyades.
— Dragen er tillbaka, mine herrar, bad Hård; stigen dit in i rummet. Jag vill ensam emottaga min nya gäst.
Brahe och Puke efterkommo hans önskan, och Hård öppnade dörren. Den inträdande var kapten Stålsvärd.
— Hvad är fråga om, sporde Hård, efter ni …
— Tillgif mig, herr grefve, svarade Stålsvärd, men jag sökte grefve Brahe i hans hem, och man sade mig att han begifvit sig hit. Jag kommer, för att underrätta er, att Ernst — ni känner hans olyckliga vana — supit sig full.
— Full, och det nu?
Brahe och Puke utkommo åter.
— Hvilket praktexemplar till konspiratör, anmärkte den förre med en ryckning på axlarne.
— Hvad sägen I, mine herrar, återtog Hård, är det ej bäst att uppskjuta utbrottet tills i morgon natt?
— Ernst är omöjlig att styra, invände Stålsvärd, han yrkar, att det genast måtte bryta löst.
— Så låt honom hållas, inföll Brahe; han får stå sitt eget kast. Händelsen kan ju göra, att han lyckas. Säkert skola många förena sig med honom.
— Håll, herr grefve, anmärkte Puke; saken är allt för vigtig, för att öfverlemnas åt slumpen. Som förhållandena nu stå, synes det vara rådligast att uppskjuta med företaget. Om herrarne gilla det, begifver jag mig genast till kafféet.
Hård och Brahe förenade sig i Pukes åsigt, hvarför han — åtföljd af Stålsvärd — genast hastade dit.
På Bergmanska kaffehuset gick det skarpt under
sköldarne till. Församlingen var talrik nog. Der såg man Pehr
Christiernin, f. d. rustmästare vid gardet, nu degraderad till
soldat; bröderne Mozelius, Lars och Gabriel, den förre sergeant
vid artillerieregementet, den senare vid kronprinsens
regemente; Gustaf de la Chapelle, förare vid gardet; Escholin,
äfvenledes underofficer. Bakom desse — i skuggan af dem
— stod en gosse — han var trumslagare. Alla voro lifvade
af den högljuddaste entusiasm. Men den mest högröstade af
dem var dock löparen Ernst.
— Fyllen edra glas! ropade han. Det är jag, som i vår allernådigste konungs och drottnings namn befaller — det vill säga be — faller — faller. En revolution, mine herrar, en revolution, det är, som jag sagt, en småsak, en rigtig bagatell. När man har trupperna och folket på sin sida, så går det som en dans.
— Du glömmer konungen.
— Och drottningen.
— Och de höga herrarne.
— Tyst, karlar! Jag kan dricka för er alla och tala med, och gäller det, så stupar jag som en hund, förstås också för er. Men hvad var det, som ni behagade säga om konungen och om drottningen och om de höga herrarne? Hvad hafva väl vi med herrarne att göra? Konungen och folket — jag känner inga andra — lefve konungen och folket! En skål i botten för hela högen!
— Lefve konungen och folket!
— Fyllen åter edra glas! Ett tomt glas är på heder och ära förräderi. Är det någon, som är förrädare här, så vräker jag honom genast på porten. Viljen I, så är det nu tillfälle för oss att sjelfva blifva herrar? Drottningen har sagt mig, att folket är landets egentlige herre, och har hon kanske icke rätt? Begriper ni, att jag har mitt förstånd på rätta stället? Saken är den, att folket aldrig förr haft en karl för sin hatt, men nu har det fått en sådan i mig. Sedan vi blifvit herrar öfver hufvudstaden, intagit artillerigården, fattat posto på broarna och dragit upp slussen, kunna vi göra allt, hvad vi behaga. Men hvad behaga vi? Hafva vi en gång fått magten i våra händer, så tycker jag att vi ska behålla den. Jag tror du har lust att gräla med mig? Kommissionen — säger jag — och alla de andra till på köpet ska vi ställa för en ny kommission. Då ska de få dansa efter min pipa. Men I ären dumma höns, som ej begripen mig. Glaset i botten! Sen I — men hvarför knuffar du till mig, så att jag knappast kan stå på mina ben — sen I — sedan vi spärrat in kommissionärerne och alla riksråden, der de hvarken se sol eller måne, så skall jag låta spränga resten af härligheten i luften genom att underminera hela riddarhuset. Jag skall sjelf hålla i luntan och se efter att det går ordentligt till. Det skall blifva ett skott, det, som skall ljuda omkring land och rike, ett signalskott för folkfriheten, ett ordentligt riksskott ja, ett riktigt riddarhus-utskott. Och när så inga herrar mera finnas, hvilka äro väl då herrar — om icke vi, om icke jag? Begripen I det, edra ynkryggar? Då skall det blifva annat af. Hvad är klockan? Hvar är trumslagaren? Fram, trumslagare! Nu är tiden inne. Rör på pinnarne, ditt trumskinn! Lustigt skall det vara. Ännu ett glas i botten. Nu skall leken börja.
Trumslagaren behöfde ej kallas två gånger. Med liflig hurtighet trängde han sig fram; han tycktes icke önska något bättre, än att få vara med om leken.
— Lyft upp honom på bordet! ropade Ernst, på det vi må kunna se pysslingen. Han är blek, som en urvattnad lutfisk. Öppna munnen på honom och häll i honom ett glas, så att han må eldas till mod och kraft.
— Upp med honom på bordet, skrek man från höger och venster. Upp med honom!
Spänstig, som en fjäder, hoppade gossen sjelf upp med trumman samt fattade ett glas och tömde det i blinken.
— Bravo, tummeliten! Bravissimo! I konungens och drottningens namn utnämner jag dig till generalfält-trumslagare. Upp med pinnarne! En hvirfvel för din utnämning, en hvirfvel, så att jord och himmel remna.
Trumslagaren höjde pinnarne, färdig att slå till.
En stadig hand lade sig i detsamma på Ernsts axel.
— Hvad är detta för oväsen? frågade en kall, sträng och befallande röst.
Det var Puke, som, åtföljd af Stålsvärd, just i lagom tid anländt.
— Vanvettiga menniska, fortfor Puke, har ruset till den grad förblindat ditt förstånd, att du ej inser vådan af ett sådant oväsen, som du är färdig att här tillställa? Stilla, trumslagare, rör du dina pinnar, så jagar jag en kula genom din skalle.
Pukes befallande utseende och ord ingåfvo åtminstone för ögonblicket en viss aktning. Flertalet drog sig instinktmessigt tillbaka. Endast Ernst var ej vid lynne att erkänna någon magt öfver sig.
— Förräderi, ropade han, förräderi emot konung och land! Gif signalen, trumslagare! Slå en hvirfvel, så att det dånar omkring hela riket.
Trumslagaren syntes osäker hvem han skulle lyda. Ännu höll han trumpinnarne lyfta, färdiga att slå till.
Puke, som uppfattade ställningen, ryckte en af pinnarne från pojken och stötte den i trumskinnet, så att det sprang sönder.
Sjelfve Ernst ryggade ett steg tillbaka.
— Jag befaller er, talade Puke, att ni i fred och ro nu åtskiljas. Af skäl, för hvilka det icke lönar mödan att här redogöra, uppskjutes det tilltänkta företaget tills i morgon natt. Jag litar på er, mine herrar. Vi spela ett lika högt spel allesammans. Vill gud, så träffas vi åter här i morgon natt vid samma tid, som nu. Se till, att Ernst kommer tyst och stilla åter hem till sitt. God natt!
Beslutsamheten och allvaret hos Puke kunde ej annat än göra intryck. Tysta stirrade de sammansvurne ett ógonblick efter honom.
Men Ernst hade kastat ut ett frö, som grodde ännu djupare.
— Förräderi, hade han nemligen ropat, förräderi!
— Sådane äro herrarne, menade han också nu, så snart Puke aflägsnat sig; när de märka att magten kan gå dem ur händerna, svika de oss genast. Men behöfva vi väl deras hjelp? Är det icke ändå på oss, som alltsammans ankommer?
Befarande att trötta läsaren med Ernsts vältalighetsprof, lemna vi Bergmanska kaffehuset, öfverlåtande åt honom att prata så länge han behagar.
Efter den oförmodade vändning, som händelsen tagit,
beslöt Puke att genast underrätta drottningen derom.
Med Stålsvärd under armen tog han derföre vägen åt slottet.
Tillsammans hade de också redan hunnit till sjelfva Logårdstrappan, utan att ha träffats af något ovanligt, då de sågo skuggorna af två personer, smygande, närma sig från det inre af slottet.
Stålsvärd och Puke hejdade hvarandra på samma gång, under det de drogo sig tillbaka i ett från muren utskjutande hörn.
Nästa ögonblick passerade de okände förbi.
Den ene af dem var en liten, smärt karl med hurtig och frisk gång, insvept i en omfangsrik kappa, samt hufvudet betäckt af en hatt med breda brätten, hvarigenom det var omöjligt att upptäcka något af hans anletsdrag. Den andre var en gosse.
— Blott vi ej komma för sent, yttrade den längste, just i samma stund, de hastade förbi Puke; du lät mig vänta.
— Klockan är ännu icke 11, svarade den andre.
Puke spratt ovilkorligen till. Han erinrade sig nemligen, att han hört samma timslag nämnas, då han ett par timmar förut lemnade slottet. Han lutade sig fram — han sökte att utforska om det verkligen kunde vara Amanda och Badin, men förgäfves. Natten var inne, och mörkret betäckte dem.
— Jag misstänker, hviskade han i detsamma till Stålsvärd, att man är oss på spåren. Begif dig upp på slottet. Du träffar drottningens kammartjenare i vaktrummet. Underrätta henne om det beslutade uppskofvet med vårt företag. Jag vill följa de der två, och se hvad de förehafva.
De tvenne okände hade likväl redan hunnit undan, och ehuru Puke lagt märke till den rigtning, de togo, sökte han dem nu förgäfves.
Förmodande att de krökt af i närmaste gränd, gjorde äfven han det. Gränderna voro dock så många och tätt belägna bredvid hvarandra, att de okände eller rättare misstänkte hade allt för väl kunnat försvinna i en annan, än den, i hvilken han begaf sig in.
Utkommen på en ny gata, spanade han förgäfves efter någon enda lefvande varelse. Det var sant, att mörkret utbredde sig nästan tätare här, men intet ljud hördes, ej ett enda steg. Öfverallt omkring honom var det tomt och öde. Han gissade att han tagit misste om gränd; men de skulle i alla händelser, äfven om de gått en annan, hafva kommit till samma tvärgata, ehuru på längre afstånd från honom. Men hvart skulle han vända sig, åt höger eller venster?
Då hörde han ett ljud åt ena hållet. Det var verkligen det matta ljudet af tvenne på längre afstand samtalande personer. Genast hastade han åt detta håll. Men allt, som han skyndade fram, aflägsnade sig äfven rösterna. Så gick det en stund, gata upp och gata ned. Omsider saktade föremålen för hans förföljelse sin fart — de stannade — och han beslöt att passera förbi dem, för att öfvertyga sig att han nu hunnit upp dem han sökte.
— Hvem är ni, hväste en hes röst emot honom, som förföljer oss på ett sätt, att ni ordentligt kan skrämma andan ur oss?
Pake märkte sitt misstag. Det var två käringar, som hans parforce-jagt nästan jagat till döds.
Klockan slog i detsamma 11.
Det var icke utan en djup grämelse, som Puke hörde tornurets dofva slag tillkännagifva den timme, som bort blifva tecknet till resningen, och som nu blott till följd af små simpla skäl blifvit uppskjuten. Huru mycket kunde icke tilldraga sig under de tjugofyra timmar, som man nu måste dröja? Det behöfdes icke mera, än att Amanda egde den minsta spaning eller föreställning om planen, och — han kände henne allt för väl — att hon ej skulle hvila ett enda ögonblick förrän hon upptäckt allt. Fruktansvärdare än någonsin stod den hotande, mörka och lidelsefulla flickan nu framför honom, på en och samma gång sluten, listig och orubblig, såsom hämndens gudinna. Blodet steg upp till hans tinningar, pulsarne slogo. Dystra tankar flögo genom hans själ. Föga frågade han efter sig sjelf. Han tänkte på det, som han ansett sig ha kunnat uträtta, på drottningen, på Alma; en tanke på grefve Hård — den bepröfvade redlige vännen — sammanknöt martyrkronan öfver hans hjerta.
Klockan slog det sista elfva-slaget.
Hans tankar hade med blixtens fart flugit omkring. På en gång glänste en tanke upp inom honom.
— Bergmans kaffehus, ah! der måste jag söka dem.
Händelsen hade emellertid icke aflägsnat Puke från detta kaffehus, utan snarare närmat honom till detsamma.
Harmsen öfver att icke genast ha fallit på tanken att begifva sig dit, tröstade han sig dock med den föreställningen, att Ernst och hans vänner redan lemnat stället, och att Amandas besök icke skulle förskaffa henne någon vägledning.
Efter en stund var han helt nära platsen. För att icke i otid blifva upptäckt eller sedd, närmade han sig med den största försigtighet. I en krökning af gatan, hvarifrån en gränd sköt ned, hörde han det orediga ljudet af några fulla personer. Det klack till inom honom, under det han förmodade att det var Ernst eller några andra af de sammansvurne, som först nu höllo på att aflägsna sig. Amanda skulle sålunda möjligtvis ha kunnat erhålla någon kännedom om hvad som varit i fråga. Puke stannade. Skulle han begifva sig ned i gränden? Han beslöt dock att besöka kaffehuset, för att först efterse om någon ännu var qvar der. I detsamma kom likväl i mörkret någon rusande emot honom. Han grep honom i kragen. Det var en pojke.
— Hvem är du? frågade han.
Gatan var smal och mörk. Pojken illfänades att göra sig lös.
— Slyngel, du är ju Badin!
Pojken jemrade sig, men erkände.
— Hvem var det, som du hade med dig?
— Man har narrat mig, bäste herre, och öfvergifvit mig. Man bad mig följa med hit och lofvade att jag skulle få så roligt, och så har man sprungit ifrån mig.
— Hvem lofvade dig det?
Pojken svarade icke.
— Det var en förklädd flicka, som du hade med dig?
— Ack nej, herre, det var en af mina lekkamrater, en gosse, som emellanåt kommer till mig.
— Du ljuger! Bekän, eljest skakar jag lifvet ur dig.
Badin bekände.
— Det var således hon?
— Hon har narrat mig, bäste herre, narrat mig. Hon sprang sin väg och lemnade mig ensam qvar.
Puke ville icke längre uppehålla sig med pojken, utan släppte honom, med befallning, att genast begifva sig hem.
Så snart Badin kände sig fri, kilade han bort, snabb som en pil.
Puke begaf sig in i kaffehuset. Rummen voro tomma. Värden upplyste, att Ernst och de öfrige aflägsnat sig kort efter Puke, samt att ingen menniska sedermera synts till.
Ehuru öfvertygad att Amanda, på grund af någon erhållen misstanke, begifvit sig förklädd ut på spaning, samt dervid begagnat Badin till vägvisare, lugnade han sig med den föreställningen, att hon denna gång kommit för sent. Äfven om hon i gränden eller på gatan hört några tvetydiga ord vexlas af ett par rusiga personer, vore det af ingen vigt. Enär han för öfrigt endast träffat på Badin och icke Amanda, var det antagligt att hon verkligen gjort, hvad Badin sagt, nemligen sprungit sin väg före honom.
När Puke på återvägen ånyo passerade förbi den gränd, hvarifrån han hört sorlet af ett oredigt samtal, var allt tyst och stilla.
Utan all oro för hvad som tilldragit sig vände han nu tillbaka till sitt eget hem.
I betraktande af Amandas karakter, beslöt han dock att dagen derpå, och det i så god tid, som möjligt, anförtro drottningen hvad som tilldragit sig, med anhållan att man måste strängt bevaka henne och hennes steg.
Då han hemkom, besökte han ännu en gång sin son. Gossen var vaken och han tryckte honom till sitt hjerta och lade välsignande sin hand på hans hufvud, hvarefter han sjelf gick till sängs och insomnade, trött af mödor.
Då han vaknade dagen derpå, stod solen högt på himmelen.
Vid sin säng fann han en nyss anländ page, med befallning, att han genast skulle inställa sig på slottet.