Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 12
| ← Natten |
|
Inför kommissionen → |
TOLFTE KAPITLET.
De närmast följande dagarne.
Dofva rykten hade spridt sig i hufvudstaden. Ingen visste hvad som passerat under natten, men alla trodde sig veta att något hade händt. På de offentliga platserna såg man små grupper bilda sig, frågande och förvånade miner, inga svar. Här och der skyndade en och annan känd riksdagsman fram — de möttes — hviskade några ord — sågo otillfredsstälda ut med de erhållna upplysningarna och hastade vidare.
Man hade sett baron Pechlin till häst, åtföljd af flere officerare, skynda öfver Norrmalmsbro. Man hade sett flere af riksråden i mer än vanlig ståt begifva sig upp till rådssalen, och det på en ganska ovanlig tid.
På slottet var sinnesstämningen ungefärligen af lika beskaffenhet, som bland menige man inom sjelfva staden.
Att höga vederbörande inom riksstånden förehade något mindre vanligt, derom öfvertygades man af de särdeles i ögonen fallande ovanliga rörelserna på gatorna. Det ena besynnerliga ryktet lopp efter det andra, men ur allt detta virrvarr utgick ingenting klart och gifvet. Framför allt syntes drottningen försatt i en oroande ovisshet. Än stannade hon vid ett af fönstren, blickande ut på folk- och trupp-rörelserna, än vid ett annat. Än fattade hon Almas hand så feberaktigt, att blodet vek bort från den arma flickans kinder, än sköt hon sin arm under hennes, liksom hade hon behöft ett stöd, under det hon vandrade öfver golfvet.
Men Alma var icke mindre upprörd; hon slöt sig dock inom sitt hjerta. Hon hade blott en enda tanke, och denna tanke bar samma namn, som hvarje känsla i hennes bröst.
— Hvad vill allt detta betyda? tillsporde drottningen hofmarskalken Horn, då han, nyss efterskickad, inträdde. Förklara er, baron!
Horn stirrade på drottningen med tyst förundran.
— Ni svarar icke?
— Jag förstår icke hvad ers maj:t behagar mena.
— Förstår ni icke?
— Nej, i sanning, ers majestät, jag begriper icke ett enda ord.
Drottningen förde honom till fönstret.
— Ser ni, baron? Vakterna äro förstärkta. Posterna fördubblade. Kavalleri-patruller tåga genom stadens gator. Folkhopar röra sig fram och åter. Och ni vet af ingenting.
Horn stod, såsom fallen från skyarna.
— Se, der kommer återigen Pechlin till häst; ser ni så brådtom han tyckes hafva. Kan ni säga mig, hvad som är på färde?
— Nej, ers majestät, jag vet ingenting.
— Och ni har likväl uppträdt i spetsen för en afgörande revolution?
— Jag, ers majestät?
— Den skulle ju utbryta i natt?
— Ers majestät, vi gåfvo kontra-order.
— Jag vet det; men det första vilkoret för en revolutionär är att veta hvad som händer omkring sig, och ni säger, att ni vet ingenting. Det är onekligen besynnerligt. Se, der rullar nu Fersens vagn öfver Norrmalmstorg. Är det plenum i dag?
— Icke hvad jag vet.
— Begriper ni emellertid icke, baron, att här måste vara något ovanligt å färde?
Puke anlände i detta ögonblick.
— Det var väl att ni kom, Puke; ni kan säkert upplysa mig om, hvad som passerar inom staden. Jag har med största oro sett att någonting vigtigt måste tilldraga sig, om hvars orsak eller ändamål jag icke eger den ringaste kännedom. Jag emottog med förskräckelse er underrättelse i natt om uppskjutandet af upproret. Säg mig, tror ni att man har kunnat upptäcka våra förehafvanden, att någon af vårt folk tillvägagått på försigtigt vis och blottstält hela företaget? Min gud, ni tiger. Eger min aning grund? Tala, tala, jag heder! Ni ser att det icke är jag ensam, som plågas af ovisshet; vid min sida står ser ni, huru blek Alma är.
— Ers majestät, svarade Puke, jag är ledsen att icke kunna lemna fullständiga underrättelser om hvad som tilldragit sig, men förskräcks dock icke, ers maj:t. Jag kan visserligen icke undertrycka den farhågan, att man fått några skäl till misstankar, men jag hoppas likväl att det skall stanna dervid. När jag nyss vandrade öfver torget, märkte jag det ovanliga, som visade sig der, dels i vakternas och posternas förstärkning, dels i folkrörelserna. Jag stannade derför och sammanträffade äfven med flere bekanta. Enhälligt berättade de mig, att någonting upproriskt skulle under natten hafva passerat, men ingen kunde derom andraga någon enda särskild omständighet. Häraf drager jag den slutsats och måtte det stanna dervid — att det oförsigtiga prat och oljud, hvaråt Ernst och hans vänner — under rusets ingifvelse — i natt öfverläto sig på Bergmans kaffehus, möjligtvis spridt sig. Det åskmoln, som nu tyckes höja sig öfver våra hufvuden, vore i sådan händelse väl endast en slags molnbildning — uppstigen från en rusig hops dåraktiga och oförståndiga pladder — som väl för ett ögonblick kan fördunkla horizonten, men som vinden snart åter skall blåsa bort; för denna förmodan, ers majestät, har jag äfven ett annat skäl.
Alma lyssnade till hvarje ord med en nästan girig uppmärksamhet; men så lugnande han än uttryckte sig, ville dock icke något lugn återkomma.
— Ett annat skäl, upprepade drottningen, låt höra.
Puke berättade derpå, huru han, då han natten förut närmade sig slottet, i afsigt att afgifva sin rapport till drottningen, i logårdstrappan märkt tvenne personer smyga sig fram; att han af ett par i förbigående af dem yttrade ord fått anledning till misstankar och derför beslutade att förfölja dem. Han berättade vidare, att han vid sin framkomst till Bergmans kaffehus påträffat —
Då han kom hit, tystnade han, emedan han tvekade att nämna Badins namn, alldenstund han allt för väl insåg att pojken ändock icke kunnat mena något egentligen ondt, utan säkerligen följt med utan all kännedom om den verkliga afsigten, kanske endast tubbad af småsaker, hvarmed man lätt kan förmå barn vid hans ålder till hvad som helst …
— Ni träffade — upprepade drottningen.
— Förlåt mig, ers majestät, jag ville säga, att jag — lika mycket på hvad sätt — fick veta, att den ena af de två okända personerna. som smugit sig ur slottet, var Amanda, ehuru jag, i den förklädnad, som hon bar, icke genast igenkände henne.
Horn var på det högsta uppskrämd. Oaktadt Puke yttrade sig med den största försigtighet, återkom han icke till sig sjelf. Nästan vanmägtig, hade han sjunkit ned i en stol.
— Amanda, ja, ja! utropade drottningen, det är från henne, som allt ondt kommer öfver mitt hufvud. Jag har länge anat det. Nåväl, Amanda …
— Förgäfves har jag för mig sökt, fortfor Puke, att förklara anledningen för henne att besöka Bergmans kaffehus just vid det timslag, då upproret skulle utbrista. Måhända har hon dock genom något oförsigtigt ord här kunnat få skäl till en viss förmodan. Nog af, hon hade begifvit sig dit; men lyckligtvis hade redan alla ditkallade personer åtskilts, hvadan hon äfven gick miste om de upplysningar, som hon troligtvis hoppades att vinna. På detta skäl antager jag nu äfven, att de oförklarliga demonstrationer, som vederbörande i dag företaga, endast kunna härleda sig från någon ovisshet, från ett buller, som nått dem, utan att de förstå bullrets mening, från den egna omständigheten, att hela luften omkring dem är mulen och det onda medvetandet säger dem att en åska är nära att utbryta, likväl utan att de förmå tyda, vare sig stunden för utbrottet eller från hvad punkt på himmelen, som blixten skall slå ned. Med få ord, ers majestät, jag tror att det dofva och hotande i sjelfva opinionerna uppskrämt dem, utan att de för öfrigt ega någon verklig kännedom om våra förehafvanden.
Horn hörde icke mera hvad Puke yttrade. Hvad som föregick inom honom vore ej lätt att förklara. Faran tycktes dock börja taga en allt bestämdare form i hans föreställningar. Så ville det åtminstone synas af den kalla och stirrande blick, som han rigtade emot den stora ingångsdörren, liksom han hvarje ögonblick väntat att ett spöke derifrån skulle inträda.
— Kalla hit Amanda, befalde drottningen; hon skall göra reda för sina nattvandringar, och vi skola fà ljus i saken.
— För all del, kalla henne icke, bad Puke. Ers majestät skulle derigenom ytterligare bekräfta hennes kanske hittills blott lösligt vaknade misstankar. Bäst är att hon förblifver i okunnighet om att vi känna hennes förehafvanden. Jag tager mig i stället friheten att tillråda ers majestät, att blott låta några pålitliga personer noga följa hennes steg.
På en gang reste sig baron Horn upp, och ett drag af återkommande kraft och själsstyrka visade sig i hans utseende.
— Hård, utropade han, Hård!
Allas uppmärksamhet vände sig genast emot den inträdande grefven.
— Hin onde sjelf, ers majestät, brummade Hård, är nu lös.
Han var upprörd och förbittrad.
Horn förblef stående, utan att röra sig från stället; den stirrande blicken hade han dock öfverflyttat från dörren och på Hård.
— En underofficer, vid namn Christiernin, fortfor den senare — jag tror att jag hört hans namn bland antalet af de personer, som Ernst har haft att göra med …
Vid Christiernins namn bleknade Horn. För att icke vackla, stödde han sig emot den karmstol, hvari han nyss suttit.
— Christiernin, upprepade drottningen.
— Christiernin är arresterad, ers majestät.
Alla stodo slagna. Drottningen hemtade sig först.
— Känner ni omständigheterna dervid? frågade hon.
— Jag hörde blott i allmänhet uppgifvas att han skulle hafva deltagit i en sammansvärjning. Brahe, som jag träffade på vägen hit, begaf sig till riddarhuset, för att söka taga närmare reda på förhållandena. Han skall snart vara här. Man sade mig, att den der Christiernin redan skall stå till rätta inför kommissionen.
De närvarandes blickar möttes. Ingen förmådde dölja sin häpnad. Stolthet och fruktan kämpade en hård strid i drottningens oböjliga själ. Puke närmade sig Alma, i hvars ögon han läste dödsångest.
— Mod, Alma! hviskade han till henne. Christiernin har haft mycken beröring med baron Horn, med mig ingen. Han var på Bergmans kaffehus bland de rusiga i natt. Om mig vet han icke annat, än att jag förbjöd upploppet. Trösta dig! Faran höjer mitt bröst; den får icke förkrossa ditt. Mod, min älskade, mod!
Under det han så yttrade sig, förde han henne ifrån de öfriga till en aflägsen fönsternisch.
Det är svårt att afgöra, huruvida han talade med eller emot sin öfvertygelse.
Drottningen vinkade Hård till sig. Horn förblef ensam och orörlig qvar på sin plats.
— Under alla händelser, yttrade Puke till Alma, kunna vi vara lugna; här eller — och han pekade ut genom fönstret upp till himmelen — eller der.
— Der! upprepade Alma.
— Låt mig höra er enskilda mening, yttrade drottningen till Hård, om hvad som inträffat.
— Min tanke är den, började Hård, att …
Men han hann icke längre.
— Brahe, utropade Horn åter i sin karmstol, Brahe!
Brahe syntes i detsamma i dörren.
Horn försökte nu att resa sig, men förmådde det icke, utan sjönk tillbaka i stolen.
När Brahe närmade sig drottningen, slöto sig åter de öfrige omkring dem. För att döma af Brahes utseende, tycktes aktierna stå ganska förträffligt. Hans gång hade, som alltid, denna förnäma och stolta hållning, som till en tredjedel var bördshögfärd, en tredjedel fåfänga och en tredjedel natur. Men dessutom kröktes hans läppar af ett småleende, som vittnade om en sjelftillförsigt för tillfället, hvilken syntes vara sann.
— Hvad medför ni för underrättelser, Brahe, sporde drottningen; eger det sin grund att kommissionen redan sammanträdt, och att man håller på att förhöra Christiernin?
— Det eger sin grund, ers majestät. När jag lemnade riddarhuset, hade kommissionen till och med redan utsträckt sin verksamhet till ytterligare ett par tre andra karlar, hvaribland jag hörde nämnas de la Chapelle och Ernst.
Då Ernsts namn nådde baron Horns öron, sprang han upp från sin plats med en hastighet, som hade man rört vid en lifsfjäder inom honom.
— Ernst! utropade han.
Det var genom Ernst, som Horn framför allt ingripit i det tillämnade företaget och stått i beröring med flere än en af dennes gelikar.
Brahe hade hitintills icke ens märkt att Horn var tillstädes; men vid åsynen af honom tystnade han för ett ögonblick, hvarefter han bad Hård att få tala med honom emellan fyra ögon.
Då samtalet dem emellan drog ut, vaknade åter drottningens hela oro, och hon närmade sig dem.
— Angår den frågan, hvarom ni tala, mine herrar, oss gemensamt?
— Den angår baron Horn, ers majestät.
— Horn? Man har väl icke …
— Jo, ers majestät; kommissionen har låtit kalla äfven honom. Budet väntar honom redan i hans egna rum.
Drottningen stod smärtsamt öfverraskad.
— Äfven honom, yttrade hon; jag skall icke tillåta honom att gå härifrån, man skall väl icke våga att arrestera honom hos mig.
— Hvem vet, ers majestät? Rikets ständer synas hafva vågat mer än det. Frågan är blott, huru man skall underrätta Horn om kallelsen, att han icke dör af förskräckelse.
— Ansen I, mine herrar, återtog drottningen, att någon verklig fara hotar honom?
Hårds ögonbryn drogos tillhopa.
Öfver Brahes ansigte flög deremot ett småleende, denna gång fullt af förakt och medömkan.
— Ers majestät, sade han, jag fruktar ingenting. Min öfvertygelse är först och främst, att de rykten och bref, som vi satt i omlopp om en emot konungafamiljen och hofvet tillämnad uppresning, nu skola blifva en skärm, bakom hvilken man knappast nog skall kunna upptäcka oss, och för det andra kan jag sätta upp allt, hvad jag eger, att man lika litet skall våga angripa ers majestät, som någon af oss.
— Men hvad vill man väl då nu baron Horn?
— Höra honom och derefter släppa honom. Adeln skall icke bryta stafven öfver sina egna medlemmar. Den skall begripa att den i sådan händelse angriper sig sjelf.
— Tron I då, att Horn bör inställa sig?
— Tillåter ers majestät mig att yttra min mening, fortfor Brahe, så anser jag att det vore bäst, att Horn genast begaf sig upp i kommissionen samt förnekade all delaktighet i hvarje anslag mot den bestående ordningen, hvarefter man säkert icke skall kunna annat än frikänna honom.
— Men Ernst, Christiernin, de la Chapelle kunna vittna emot honom.
— Horn har ju aldrig talat med någon af dem, annat än emellan fyra ögon.
— Icke det jag vet.
— Var öfvertygad derom, ers majestät.
— Den, som är rädd, är försigtig. Det värsta är, att på ett förståndigt sätt få honom att inse sin säkerhet och med mod och lugn uppträda inför kommissionen.
— Låtom oss tala vid honom, inföll Hård. Kanske kan grefve Brahe hafva rätt.
— Ni är sjuk, baron Horn, tilltalade Brahe honom. Ni är blek, som ett lik; ni är illa sjuk.
Horn hade förblifvit i sin karmstol.
— Tag oss under armen och vi föra er upp på edra rum.
— I viljen föra mig härifrån?
— Det är vår önskan, baron.
— Hvart viljen I föra mig?
— Till edra egna rum.
— Ni bedraga mig.
— Hvart skulle vi då vilja föra er?
— Till kommissionen. Jag förstår er allt för väl; det är jag, jag, som gjort ingenting, som är fullkomligt oskyldig, jag, som skall uppoffras, för att rädda er. Tro ni icke att jag sett, huru ni betraktat mig, hört huru ni hviskat om mig? Det är förfärligt. Min gud, min gud! Ack, ers majestät, rädda mig! Ni kan det, ni bör det!
— I himmelens namn, Horn, återkom till ert förstånd, bad drottningen; jag icke blott bör rädda er, utan jag vill det äfven.
Hård och Brahe hade emellertid tagit honom under armen och han följde dem nästan medvetslöst.
När de aflägsnade sig, inträdde en kammarherre.
— Kommer ni med ett nytt sorgebudskap? sporde drottningen. Hvad vill ni, min herre?
Kammarherren anmälde, att Schedvin och Alexander enträget anhöllo om företräde.
Ehuru upprörd och trött, samtyckte drottningen. Hon visste sig i dem ega tvenne personer, som voro henne tillgifna. Hōrande till folket, kunde de ju medföra underrättelser af stor vigt. Med godhet gick hon dem äfven till mötes.
Puke trodde sig hafva lyckats att åter ingifva Alma nya förhoppningar. Men för hvarje oförutsedd tilldragelse omkring henne bleknade kinden eller spratt hon bäfvande till. Det lugn, hon visade, var endast en slöja af flor, bakom hvilken hon sökte dölja den qvalfulla oro, som fylde hennes barm. Båda två förestälde sig, liksom drottningen, att Schedvins och Alexanders besök icke kunde gälla något annat, än den sak, som nu så oförmodadt förvandlat sig till en vulkan under deras fötter.
Schedvin och Alexander åtföljdes af Clara.
Den djupaste nedslagenhet stod tecknad i deras anletsdrag. Man kunde ha trott att det var tre ångerfulla brottslige, som nalkades. I Claras ögon märkte man spår efter nyss fälda tårar.
— Ers majestät, stammade Schedvin; men han fortfor icke — han kastade sig ned för drottningens fötter — om nåd och förlåtelse, ers majestät, bad han. Jag känner hela vidden af mitt brott, men jag är oskyldig. Anklaga mig icke, ers majestät. Jag visste icke, jag kunde icke veta …
— Stig upp, Schedvin, befalde drottningen; jag vet ej hvad du brutit — låt mig höra det — var ej orolig — tala lugnt.
— Jag förmår icke, ers majestät; Alexander, tala för mig, jag beder dig, gör det.
Alexander stod förlägen; han tycktes icke hafva lättare att lägga sina ord, än Schedvin.
— Så tala då, Alexander, bjöd drottningen. Hvad är det Schedvin menar? Jag förstår icke det minsta af allt det här.
— Ack, ers majestät, stammade Alexander, det är Schedvin, som angifvit …
— Som angifvit — hvad — våra afsigter, våra planer, det tillämnade upproret?
Drottningen blef blek, som snö.
— Hvad betyder det? fortfor hon. Skulle han hafva förrådt oss, han, som jag dock visat så mycken godhet, han …?
Och hon kastade en förkrossande blick på honom.
— Nåd, ers majestät! bad Clara, i det äfven hon föll på knä; min bror har gjort sig skyldig till ett förfärligt misstag. Ack, förlåt honom, ers majestät.
— Låt mig höra, huru det förhåller sig, yttrade drottningen. Ah, pilen kommer från ett håll, som jag minst väntade. Berätta hela tilldragelsen!
Schedvin och Clara, som sågo det upprörda tillstånd, hvari drottningen befann sig, drogo sig tillbaka.
Alexander trädde deremot med vördnad och lugn ett steg längre fram.
Puke och Alma slöto sig närmare intill drottningen.
— Ers majestät, började Alexander, jag vet ej, huru jag skall yttra mig, Schedvin — Schedvin …
— Tala rent ut, kort och godt, rätt på saken.
— Schedvin, ers majestät, har låtit bedåra sig af en olycklig böjelse, han …
— Men, min gud, hvad hafva vi att göra med hans böjelse? Håll er till ämnet, Alexander!
— Det är just denna böjelse, ers majestät, som är orsaken till hela olyckan.
— Tala då, tala!
— Som jag sade, ers majestät; Schedvin har öfverlemnat sig åt en vanvettig böjelse, hvilken, om han äfven någon gång insåg hela dess galenskap, likväl höll honom fängslad i sina nät. Föremålet stod så högt, att Schedvins öfverspända lynne endast kan förklara hans dårskap.
— Hvem är det, som han älskat?
— Jag har svurit honom en helig ed, att ej yppa det.
Alma erfor en plötslig förlägenhet. Hon erinrade sig nu ett och annat, som hon ej förut kunnat förklara för sig. Skulle hon? Men nej! Hon förkastade tanken lika fort, som den uppstått.
— Fortsätt, befalde drottningen.
— Naturligtvis hade väl förr eller senare, fortsatte Alexander, hans böjelse lemnat rum för förstånd och eftertanke, hade ej olyckan sammanfört honom med mamsell Amanda …
— Amanda? Åter igen hon!
— Mamsell Amanda, som lyckades att i ett obevakadt ögonblick narra hemligheten ifrån Schedvin, fann förmodligen sin uträkning vid att söka inbilla Schedvin, att han icke blott kunde hoppas genkärlek, utan till och med verkligen vunnit den.
— Tillhörde föremålet för Schedvins böjelse mitt hof? inföll drottningen. Jag vill veta det.
— Ack, ers majestät.
— Nåväl, ja, ers majestät!
Drottningens ansigte mörknade af ovilja.
Alma kände sitt hjerta klappa. Skulle hon verkligen icke hafva misstagit sig? Men huru var det väl möjligt, att Amanda kunnat spela en så falsk roll?
— Mamsell Amanda förde till och med helsningar till honom ifrån henne.
— Huru ovärdigt!
— En gång lemnade hon honom till och med ett bref.
— Nedrigt!
— Härigenom vann hon emellertid en sådan magt öfver Schedvin, att hvarje hennes önskan blef för honom en lag, som han blindt lydde. Sistlidne natt hade Schedvin tidigt gått till sängs. Uttröttad efter en nyss aflöst vakt, insomnade han som en sten. Kl. omkring 12 på natten väcktes han genom ett hårdt bultande på fönstret, med begäran, att han skulle komma ut. Yrvaken springer han ur sängen — han hade drömt, att han var på vakt, han tyckte att man ropade “i gevär!” — kastar en kappa på sig och ilar ut. På gatan kommer Christiernin emot honom. Schedvin, ännu knappast vetande, hvar han var hemma, hör denne tala om trohet och tillgifvenhet för konungen, om uppror, om nödvändigheten att hålla korporalskapet i ordning, i fall det skulle kommenderas att rycka ut och lägga an, utan att han likväl förstod ett enda ord. Christiernin sade honom äfven att Ernst var med om komplotten, men att han var full o. s. v. När Schedvin slutligen blef ensam, fann han 12 dal. kopparmynt, som blifvit tryckta i hans hand, och hvilket öfvertygade honom åtminstone derom, att han icke drömt. Det var likväl Schedvins tanke att vända tillbaka in och lägga sig igen, då han åter ropas vid namn, men nu af en röst, som på en gång jagade sömnen ur hans ögon. Mamsell Amanda trädde också fram till honom, men förklädd till gosse eller, om man så vill, till karl.
Alexander framstälde sin berättelse, utan att någon afbröt honom. Uppmärksamt åhörde man honom.
— Ack, ers majestät, afbröt honom dock Puke, då han kom hit; Alexanders berättelse kan ej betviflas. Jag följde, som jag redan haft nåden berätta, Amanda ända till Bergmans kaffehus. Jag begriper nu att hon, i stället att, efter hvad jag förmodade, derifrån ha återvändt hem, begifvit sig nedåt gränden samt följt Ernst och Christiernin, och sålunda ej blott upptäckt deras afsigter, utan äfven af slumpen blifvit förd till Schedvins bostad.
En stråle af förtrytelse lyste och försvann i drottningens ögon.
— Vidare, Alexander, sade hon. Hvad ville Amanda?
— Efter alla anledningar hade hon hört samtalet emellan Schedvin och Christiernin.
— Jag har sökt er, tilltalade hon den förre. Har ni hört att det är fråga om uppror?
— Uppror? ja, ja!
— Konungafamiljen måste räddas.
— Huru, konungafamiljen? Är det ej fråga om att uppträda till dess förmån; jag tyckte …
— Ni är yrvaken. Schedvin; har ni ej hört att hattpartiet ämnat något emot drottningen?
— Jag tror väl, att jag hört något sådant.
— Förstår ni icke då, att det är fråga om att utföra denna afsigt. Det beror på er att förekomma det.
— På mig?
— Gör blott er pligt, och ni har räddat konungen och drottningen. Ni älskar dem ju båda? Hasta till någon af edra förmän, hvilken som helst, och upptäck anslaget. Ingen af dem skall våga underlåta att taga sig saken an. Förstår ni icke, att er lycka nu väntar er. Dröj blott icke ett enda ögonblick, skynda, skynda!
Schedvin hänfördes af Amandas tal, såsom af ett rus. Han återvände till sin kammare, kastade kläderna på sig och skyndade genaste vägen till kompaniets löjtnant, grefve Creutz. Då han kom upp i trappan, der grefven bor, stannade han, ett ögonblick betviflande Amandas uppgift. Men alla hans misstankar gåfvo dock snart vika, när han besinnade att Amanda icke allenast sjelf tillhörde hofvet, utan stod drottningen så nära. Han inträdde derpå hos grefve Creutz. Under det han för honom berättade saken, öfverfölls han likväl af en verklig feber. Hans misstanke reste sig ännu en gång, han påminde sig nemligen att Ernst var med Christiernin, och att äfven Ernst tjenade vid hofvet; men det var nu för sent. Hans oro och ängslan ökades ännu mera, då Creutz helt och hållet förkastade den meningen, att fråga varit att sätta folket i rörelse emot konungamagten och derföre lät honom ännu en gång upprepa berättelsen.
— Det är bra, Schedvin, skall grefve Creutz hafva yttrat, när han slutade; bekräftar sig hvad du uppgifvit, kan du lita på en hastig befordran. Jag begifver mig genast till grefve Fersen.
— Men, i himmelens namn, inföll drottningen, hade man då ej invigt Schedvin i våra planer.
— Nej, ers majestät. Man hade uraktlåtit det, efter man kände att han för ers majestät så gerna skulle hafva gått i döden, och att man sålunda alltid kunde räkna på honom, äfven i sista ögonblicket. För min del har icke heller jag känt något om ers majestäts afsigter; icke förr än i går, då jag besöktes af Clara, fick jag någon vetskap derom. Jag gjorde mig också beredd och var färdig till allt, men det föll mig icke in att tänka på Schedvin, fullt öfvertygad att jag ändå alltid skulle finna honom under vapen och på sin plats. I morse kom han likväl till mig. Christiernin var då redan arresterad. Man och man emellan började man hviska om hvad som verkligen varit å bane. Schedvin var förtviflad. Jag rådde honom att kasta sig för ers majestäts fötter. Han vågade icke. Sedan han emellertid förtrott mig allt, beslöto vi att uppsöka kapten Puke. Vi begåfvo oss till honom, men han hade redan begifvit sig hit, och så sökte vi Clara — och Clara — hon — hon — uppmanade oss att anhålla om företräde hos ers majestät sjelf.
Drottningen närmade sig nu Schedvin.
— Nåd, ers majestät!
Clara stod vid hans sida, såsom en bedjande engel.
— Det är dock förfärligt, talade hon, vänd till Schedvin, att ett dumt, ett enfaldigt missförstånd skall föra måhända flere af mina tillgifnaste tjenare till schavotten. Hvilket grymt spel af ödet! Tror du ännu på Amanda?
— Jag hatar henne, ers majestät.
— Och den der böjelsen?
— Barmhertighet, ers majestät!
Drottningen vände honom ryggen.
Alexander och Schedvin funno att det var tid att aflägsna sig; bugande drogo de sig tillbaka till dörren, men vid tröskeln stannade Alexander ännu en gång.
— Måtte ers majestät förlåta, sade han; men då vi sökte kapten Puke, hade nyss ett bud aflemnat detta bref. Det skall vara af den största vigt. Herr kaptenens betjent bad att vi skulle taga det med oss.
Puke emottog och bröt brefvet. Då han läste det, bleknade synbart hans ansigte. Men rörelsen var hastigt öfvergående; nästa ögonblick var han åter lika lugn och allvarlig, som förut.
Under det han stoppade brefvet i bröstfickan, satte han sig ned bredvid Alma.
Drottningen hade aflägsnat sig. Puke och Alma voro ensamma.
Stilla och tyst betraktade de hvarandra: det var en stor och outsägligt ljuf sällhet, som de erforo.
— Hvad tänker du på, goda Alma, hviskade han till henne.
— En gång drömde jag en dröm, som sedermera ofta föresväfvat mig. Nu, då jag betraktar dig, och tanken flyger hit och dit, kommer den åter i mitt minne. Vet du, att ehuru en dröm väl är det luftigaste af alla våra ingifvelser, så kan den också innebära mycken sanning. Jag tänker stundom att hela vårt lif är bara en dröm, och döden endast uppvaknandet derur. Kan det vara synd att tänka så; hvad tror du?
— Låt mig höra den lilla drömmen.
— Jag drömde att jag var ett litet barn.
— Deri bedrog dig icke drömmen; du är ännu i dag ett litet barn.
— Drömmen var nog sann äfven i andra fall. Du skall få höra.
— Låt mig det, Alma.
— Jag tyckte att jag var ett litet barn, som satt och lekte vid stranden af en bäck. I en snäcka hade jag tagit vatten ur bäcken, och vid stranden hade jag brutit ett rör eller en vasspipa, och med ena ändan af röret i min mun och med den andra i snäckan framkallade jag den ena bubblan efter den andra och somliga stego upp i luften och svängde sig omkring för vinden samt glittrade i tusen färger mot solens strålar. Framför allt lyste och skimrade trenne bubblor. Jag följde dem med mina ögon. Jag njöt i mitt hjerta af deras glans. Dà tyckte jag att en röst hviskade till mig:
— Du sitter vid stranden af din egen lefnads lilla bäck; snäckan är ditt hjerta, röret är den andliga lifsfläkten inom dig. I de tre lysande bubblorna, som glimmande höja sig, bo trenne englar, tron, kärleken och hoppet.
— Och jag gladde mig så mycket åt min lilla dröm. Den strålade och lekte så mildt i himmelen omkring mig. Och jag glömde det förgängliga och drömde om det oförgängliga.
— Men på en gång såg jag de vackra bubblorna slockna och mitt hjertas lyckliga lek försvann.
— Och en stor sorg kom öfver mig, och jag var icke mer ett barn, utan en tår, som rullade bort bland blommorna och ned i bäcken och bäcken gick sin gång, och så försvann tåren med bäcken.
När Alma slutade, lade hon sin hand i Pukes, lutade sig framåt och blickade stadigt in i hans ögon.
— Dina ögon, Puke, hviskade hon, betrakta mig med en så underbar glans, att jag icke förstår mig sjelf. Liksom i de der bubblorna har jag länge — rätt länge, Puke — läst kärlek, tro och hopp också i dina ögon. Om de brista, då skall jag fattas af en stor sorg och försvinna, som en tår.
Almas tal grep Puke djupt. Så rörande, som hennes kärlek var, så smärtsamt var äfven ögonblicket för honom.
Det bref, som han nyss mottagit och läst, kallade honom skyndsamt ifrån henne.
Ännu en gång blickade han in i hennes ögon, ännu en gång lutade han sig öfver henne, men han stannade icke dervid; han tryckte äfven en kyss på hennes panna.
Intet ord kom öfver hans läppar.
— Jag måste lemna dig, sade han derefter och reste sig upp; angelägna göromål tillåta mig icke att dröja.
— Lemna mig? Hvarthän? Du skrämmer mig.
— Det bref, jag mottog, tvingar mig att genast begifva mig härifrån.
— Brefvet — ah, låt mig få se det.
— Det tjenar till ingenting; farväl, Alma. När jag har uträttat mina göromål, skall jag återkomma hit.
— Du lofvar det?
— Så sant jag lefver.
Och med skyndsamma och stadiga steg begaf han sig ur rummet; han vågade icke en gång att se sig tillbaka.
Alma satt en stund grubblande och tyst; hon kunde icke förklara Pukes hastiga beslut att lemna henne. Hon frågade sig hvad han kunde hafva att göra, hvad brefvet innehöll, från hvem det kunde vara? Ju flera frågor hon gjorde, desto oroligare blef hon. Förvirrade flögo hennes blickar omkring, än ute öfver torg och gator, än inne i rummet mellan tak och golf.
Hastigt ljöd ett utrop från hennes läppar, och hon sprang upp.
Hennes upppmärksamhet hade stannat vid ett papper på golfvet: det var det kuvert, som omgaf brefvet, hvilket Puke hade mottagit, och som han, då han bröt det, kastat ifrån sig. Sigillet var ännu helt; Alma betraktade det: det var kommissionens stora sigill.
En stund senare passerade Clara genom rummet och fann Alma utsträckt på golfvet, mera död än lefvande.
Från slottet hastade grefve Brahe hem till sitt.
Hans grefvinna mottog honom med ängslan; äfven till hennes öron hade oroande rykten nått.
— Ack, min vän, ropade hon honom till mötes; du har väl hört hvad som tilldragit sig. Tänk dig hvilka qval mitt hjerta lidit, sönderslitet af den föreställningen att äfven du är inblandad deri.
Brahe vände sig med en oantastlig mans hela köld och hållning emot henne.
— Har du ännu hört att någon Brahe varit med i en sammansvärjning mot sin konung?
— Visserligen icke det; men här är ju frågan om en sammansvärjning till förmån för konungen och mot statsförfattningen.
— Det är ganska otroligt; men hvad vet jag? Se här, läs sjelf — och han lemnade henne ett bref. Jag har emottagit flere sådana. Detta bekom jag i går afton.
Grefvinnan emottog och läste brefvet. Det innehöll underrättelser från en obekant att hans person hotades från pöbelns sida, derför att han ansågs tillgifven konungahuset; att sjelfva detta konungahus var djupt hatadt af folket, och att folket ämnade vid första lägliga tillfälle visa högstdetsamma sitt fiendtliga tänkesätt.
— Anser du det således troligt, frågade Brahe, med tillförsigt. att jag kan hafva del i de oordningar, man ämnat tillställa?
Af tacksamhet och glädje för de erhållna upplysningarna föll hon till hans bröst.
— Jag hoppas att du nu måtte vara lugn för min person, återtog Brahe; men jag har dock något ledsamt att berätta, det nemligen att jag ett par dagar icke mått rätt bra, hvarföre jag — utan att intaga sängen — likväl vill hitkalla läkare. Så der, min vän — jag har ej tid att uppskatta hela din ömma vänlighet. — Förlåt mig, men jag har åtskilligt att göra.
Brahe fattade ringklockan på bordet och hans hofmästare Winberg inträdde.
— Hör nu, min käre Winberg, yttrade han till denne, jag ser att vedbåten från Rydboholm nu anländt. Har ni emottagit de der branvinskaggarne, hvarom jag tillsagt?
— Det hafva vi, nådig grefve.
— Hvart hafva ni fört dem?
— Hallén — beridaren — har, enligt grefvens befallning, nedgräft dem i rotkällaren.
— I rotkällaren, ja så — ja, jag tror att jag befalde det.
Grefven gick öfverläggande omkring rummet. Winberg förblef tyst vid dörren.
— Ser du, min käre Winberg, återtog Brahe efter en stund, en man, inkastad, som jag, i den politiska hvirfveln, är lätt blottstäld för folkopinionernas missnöje. Man har också hotat mig med ett angrepp och jag var beredd att emottaga det, som sig borde, hvarföre jag äfven lät förfärdiga skarpa skott på Rydboholm, till ett antal att jag tror att jag skulle ha kunnat uthärda en hel belägring. Skotten, Winberg, finnas i de der bränvinskaggarne. Sedan jag likväl nu fått veta, att orostiftarne blifvit gripne, och någon fara ej längre hotar mig, behöfver jag ej tänka på något försvar. Säg derfor Hallén, att han tager kaggarne och kastar dem i sjön.
Brahe hade härunder fortsatt sin vandring fram och åter, och då han nu tystnade, ämnade hofmästaren aflägsna sig, för att verkställa tillsägelsen.
— Vänta litet, anmärkte dock Brahe, jag har äfven ett uppdrag åt dig, min vän.
Brahe begaf sig härpå in i ett inre rum, der han förblef en längre stund. Hofmästaren hörde honom än med långsamma och betänkliga steg vandra upp och ned i rummet, än åter sätta sig vid skrifbordet.
Sålunda förgick en qvart eller tjugo minuter, hvarefter Brahe utkom med en förseglad skrifvelse.
— Tag detta bref, Winberg, och gå genast till grefve Fersen, samt anmäl att du fått tillsägelse att endast aflemna det i hans egna händer. Nu kan du gå.
Hofimästaren bugade sig och gick.
Grefvinnan hade under tiden suttit i en af fönsterfördjupningarna. Brahes yttranden till hofmästaren öfvertygade henne ännu mera om sanningen af hans uppgifter till henne. Men hon kunde ej begripa orsaken, hvarför han skref till Fersen, som hon visste vara hans politiske motståndare.
— Du har skrifvit till Fersen, yttrade hon; får jag fråga dig om anledningen dertill?
— Mycket gerna, goda du; jag tänkte sjelf förtro dig den. Efter den vändning, som händelserna nu tagit, har jag ansett mig böra underrätta grefve Fersen om anslaget emot mig. Jag inneslöt ett af de erhållna brefven.
Brahe förblef hemma. Läkaren ordinerade någon obetydlighet. Vänner och bekanta emottogos icke. Grefvinnan var hans enda sällskap. Hon hade icke på länge haft ett så stilla och fredligt lif och kände sig derför lyckligare än någonsin.
Pudeln, den kära, hvita pudeln, låg på sin dyna vid dörren.
När Brahe vandrade upp och ned i rummet, följdes han af fyra ögon: af grefvinnans och pudelns.
En tradition från denna tid berättar, att pudeln nästan tycktes ana hvad som tilldrog sig omkring honom, i en sådan oro skall nemligen äfven han hafva varit försatt.
Så gick den första dagen, så äfven den andra. Den tredje anlände en utskickad från kommissionen, med anhållan att han skulle inställa sig, för att, med anledning af vissa yttranden, afgifva sin förklaring; han svarade, att sjuklighet hindrade honom från personlig inställelse, men öfversände i stället en skrifvelse, innehållande enahanda uppgifter, som dem, han sändt till Fersen, jemte det tillägg, att han också genast för honom anmält saken. Fjerde dagen läste man i den tidens “riksdagstidning” en temligen fullständig redogörelse om det tillämnade upproret, jemte en uppgift på dem, som redan blifvit arresterade, hvilka utgjordes af de förut uppräknade, nemligen: Christiernin, Ernst och de la Chapelle, hvartill ytterligare kommit Escholin, Gabriel Moselius, samt kaptenerne Stålsvärd och Puke, äfvensom baron Horn.
Samma dag spred sig det ryktet, att Puke de tvenne föregående nätterna undergått tortyr, utan att likväl bekänna.
Pá aftonen emottog Brahe en skrifvelse från grefve Hård, innehållande blott de tvenne orden:
“Jag flyr”.
Inuti brefvet låg en liten lapp.
“Jag kommer från helvetet”, läste han deri. “Man har gjort flere frågor, rörande er, och framför allt i anseende till patronerna, hvilka man misstänker skola finnas i grefve Brahes hus. Marterna hafva nödgat mig till den bekännelsen, att jag hade mig grefve Brahes patroner bekanta. Endast med afseende på er har jag svarat, att djefvulen sjelf skall icke förmå mig till någon lögn”.
Under dessa rader stod Pukes namn.
Brahes mod vacklade. Ett ögonblick föresväfvade honom den tanken, att, liksom Hård, gripa till flykten; men han tröstade sig snart sjelf med den stolta tanken, att han var rikets förste grefve, och att man icke skulle, äfven i händelse af upptäckt, våga behandla honom på samma sätt, som en annan vanlig brottsling.
Hans lynne sjönk emellertid betydligt, han blef verkligen sjuk. Grefvinnans oro återkom, hon såg allt för väl att något rätt fruktansvärdt måtte försiggå omkring henne; men då Brahe ej yttrade något ord, förblef äfven hon tyst.
Liksom om instinkten sagt pudeln, att någon stor fara hotade hans husbonde, hvilade icke heller han mera något enda ögonblick.
Man berättar, att från den stund, då Hårds bref uppmanat till flykt, sprang hunden rastlös emellan Brahe och dörren, krafsande på densamma, liksom äfven han velat mana till flykt.
Men Brahe flydde icke.
Femte dagen anlände ett nytt bud från kommissionen med ytterligare anhällan, att han personligen måtte infinna sig. Brahe förklarade äfven nu, att det var honom omöjligt, på grund af hans sjuklighet. Men budet återkom snart med tillkännagifvande, att han ovilkorligen måste inställa sig — frisk eller sjuk — samt att man i det senare fallet för hans räkning medförde en portchais. Brahe lät spänna för sitt ekipage och åkte upp till kommissionen. Från kommissionen utgick han såsom statsfånge och affördes till statsfängelset.