Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 13
| ← De närmast följande dagarne |
|
Slutet → |
TRETTONDE KAPITLET.
Inför kommissionen.
Kommissionens verksamhet hade oupphörligt ökats. Hofvets och mösspartiets alla förenade ansträngningar hade strandat inför den. Gent emot tronen höjde sig denna domstol, liksom en fruktansvärd klippa, hvars hjessa var omgifven af ett hotande åskmoln, hvarur man nu med bäfvan väntade att snart se domens ljungeldar urladda sig. Konungen och drottningen blefvo visserligen icke personligen kallade inför skranket; men hvar och en visste dock att undersökningarna och äfven de slutliga följderna gälde dem moraliskt. Sjelfva hofvet betraktade det så. Konungen led derför ej mindre, än drottningen, af hvarje nytt slag, som gafs derifrån. Ichsells dom — landsförvisning för lifstid — föll den 11 Juni; den 19 föll domen öfver Forbus, innehållande prestembetets förlust samt lifstids fängelse på Bohus slott; den 20 lästes i riksdagstidningarna domen öfver Hästesko, bestående i en månads fängelse vid vatten och bröd, riksdagsmanna-rättens förlust samt förbud att under riksdagen uppehålla sig å riksdagsorten, hvarjemte han förklarades ovärdig att någonsin användas i kronans tjenst.
Ehuru ingenting upplyser, huruvida icke dessa domar äfven i sin mån påskyndade utbrottet af den från hofvets sida planerade revolutionen, i ändamål att söka förekomma domarnes verkställande, torde man måhända få antaga det.
Forbus hade uppträdt inför kommissionen med hela den eld, som tillhör en entusiast. Anklagad att hafva tillstyrkt åtskilliga riksdagsmän att ingå till rikets ständer med en ansökan om större magt åt konungen, samt dessutom att hafva haft för afsigt att med några af dem besöka Schecta och till honom öfverlemna en vitnesskrift, för att dermed bestyrka talmannens grundlagsstridiga magtutöfning inom ståndet; erkände han till en del dessa åtgöranden, bestridande dem likväl i flere punkter. Forbus var en till sina tänkesätt enkel och redlig man. Mot förtrycket, i hvad form och från hvad håll det visade sig, upprördes hans själ. Utan att inför kommissionen bekämpa den bestående ordningen, gaf han dock på ett varmt och lefvande sätt luft åt sina känslor. Han var prest och det var ur bibeln, som han lånade äfven sina åsigter om staten. I fråga om konungamagten sporde han kommissionen:
“Hafven I aldrig läsit i skriften: den stenen, som byggmästaren bortkastat, han är blifven en hörnsten; af Herranom är detta skedt, och är underligt för våra ögon”.
“Och hvilken, som faller på denna stenen, han varder krossad; men uppå hvilken han faller, den störtas i stycken”.
“Gifver kejsaren hvad kejsaren tillhörer”, talade han en annan gång, “och Gudi hvad Gudi tillhörer”.
Kommissionen, som såg sig nödsakad att tillkalla ett stort antal af bondeståndets riksdagsombud, och återfann samma anda hos de fleste, förklarade att de i politiskt afseende voro smittade af en “epidemisk sjukdoms smitto-art”.
Forbus ansågs vara fallen under dödsdomen, men i betraktande af hans “fantasteri”, mildrades straffet. Då Forbus emottog domen, yttrade han:
“Hvart och ett rike, som är tvedrägtigt emot sig sjelf, det blifver öde, och hvar och en stad eller hus, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, blifver icke ståndande.”
“Är det nu så, att satan drifver satan ut, då är han tvedrägtig emot sig sjelf; huru blifver då hans rike beståndande?”
“Och är det så, att jag drifver djeflar ut med Beelzebub, med hvem drifva då edra barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare.”
“Men är det så; att jag drifver djeflar ut med guds anda, då är ju guds rike kommet till eder.”
Schecta var, som läsaren redan känner, af en helt annan
natur.
Vi hafva på ett föregående ställe tecknat hans första uppträdande inför kommissionen. När han kallades, vägrade han att inställa sig, och man hemtade honom slutligen i en med vakt omgifven hyrvagn. Inför kommissionen intog han sin plats till höger om densamma, åklagarens sida, ehuru han befaldes att träda till venster, de anklagades. Schecta frågade om “den karlen”, bondeståndets taleman, var uppe, anhöll att få lagligt bevisa att besagde taleman brutit emot sin ed, bidragit till oenighet i ståndet och stånden emellan, samt underkände all aktion emot sig, innan han först fick styrka sin angifvelse; på grund hvaraf han också icke kunde betrakta sig såsom anklagad, utan såsom anklagande, hvadan han orubbligt beslutat att förblifva till höger om rätten och icke träda till venster om densamma.
Kommissionen förkastade Schectas uttalade åsigter. När han emellertid stod fast dervid att icke vilja träda öfver på den venstra sidan, anbefaldes vakthafvande underofficern att föra honom dit. Detta verkstäldes äfven. Schecta förklarade likväl att han från detta ställe icke ämnade ingå i något svaromål samt återvände till sin förra plats, så snart underofficern aflägsnade sig.
Under rättegångens fortgång yrkade aktor, att Schecta skulle förflyttas till ett strängare fängelse, hvaremot denne sade sig icke ega någonting att invända, utan gerna begåfve sig hvart som helst, äfven om det vore till “tjufkällaren”, endast att aktor gjorde honom sällskap.
På den längre skriftiga libell, som aktor afgaf i saken, ingick Schecta icke i något svaromål, emedan han sade sig icke erkänna hvarken att han var brottslig eller veta, hvarpå han egentligen borde svara. Det enda han visste var, att han “en förmiddag” angifvit bondeståndets taleman för ett brott och på “eftermiddagen” blifvit arresterad på befallning af öfversten vid gardet; således och innan han kunde yttra sig om aktors utlåtande ville han först veta om det vore ett brott, att i öfverensstämmelse med lagarne angifva en taleman för förbrytelse emot rikets lagar och på hvad grund en öfverste egde rättighet att arrestera en svensk undersåte.
På kommissionens föreställning att kapten Schecta, som sjelf varit militär, borde veta att öfversten vid gardet måste fullgöra hvad vederbörande anbefalde honom, genmälde Schecta, att öfversten borde ställa sig lagarne till efterrättelse, ty eljest kunde han, derest han blefve befald dertill, äfven tända eld på staden; tilläggande dervid att aktor förklarade lagarne, som hin onde — skriften.
Åter uppkallad inför kommissionen, intog han ånyo sin plats till höger. Af en underofficer förd till den venstra sidan, tillkännagaf han, att han endast skulle förblifva der så länge, som underofficern höll honom qvar.
Kapten Schecta fordrade i sin slutligen afgifna försvarsskrift att blifva försatt på fri fot samt att erhålla “publik satisfaktion” för det våldsamma och sedan Christian Tyranns tid oerhörda lidande, som han undergått.
Åklagaren yrkade att man skulle på “något hårdare sätt”, tvinga Schecta till lydnad inför lagen.
Fortfarande intog Schecta alltjemt platsen till höger om domstolen, och ingenting förmådde honom att godvilligt träda till den venstra sidan.
En dag anmodade Schecta den underofficer, som hade vakten hos honom, att anhålla hos grefve Fersen, det de vittnen, dem Schecta ville tillkalla, skulle blifva hörda af rikets ständer, samt att, på det de personer, som då möjligtvis kunde blifva nämnda, ej måtte undkomma, riddarhustorget skulle besättas med 50 man af gardet, samt det öfriga gardet och hela artilleriet vara färdiga vid första vink, hvarjemte 500 man af Upländingarne borde posteras vid stadens tullportar, de ena såväl som de andra trupperna försedda med skarpladdade gevär, allt i afsigt att taga vara på “kapitenens och rikets fiender”. Skulle man icke samtycka härtill, förklarade sig Schecta äfven nöjd med, att tullportarne lemnades öppna, med förbehåll att alla, som icke hade goda samveten, måtte genom flykten rädda sig, likväl under vilkor att inom 24 timmar vara utur staden och inom 3:ne veckor utur riket. Den af dem, som sedan vågade visa sig i landet, skulle vara fogelfri.
Kommissionen anbefalde en annan dag Schecta att inställa sig inför densamma, och han instälde sig äfven — i hyrvagn, omgifven af vakt — men klädd i tofflor, nattrock och lappmuddar. Såväl på borggården, som riddarhustorget och gården utanför kommissionens rum, reste han sig upp i vagnen och tilltalade det i talrika massor församlade folket. Hans stämma var högt ljudande, skarp, nästan skrikande. Han sporde om icke någon egde mod att underrätta konungen om de uppenbara våldsamheter, som man mot honom utöfvade. Framkommen till kommissionen, måste han bäras ur vagnen.
Åklagaren yttrade, på grund af detta och hvad mera förekom, att Schecta, i anseende till rikets ständers af honom förolämpade höghet, och hans dymedelst begångna crimen lesæ majestatis egentligen borde dömas till döden; men att straffet, i betraktande deraf, att kapten Sehecta icke lärer kunna anses “ren i hufvudet”, kunde mildras, likväl på sådant sätt, att han sattes ur stånd att med sina fantastiska tänkesätt utsprida lögner emot rikets säkerhet, hvadan fördenskull hemstäldes till kommissionens pröfning, huruvida icke Schecta, såsom vådlig för samhällets säkerhet, väl förtjent borde anses civiliter till döden dömd och derför i evigt häkte sättas på någon kronans fästning, sedan han sig sjelf till straff och androm till varnagel förut en månad druckit och ätit “bedröfvelsens vatten och bröd”, hvilket denna årstiden torde ställa hans hufvudyra till rätta.
Schecta förklarade dessa yrkanden för vanvett; att man, ehuru han redan varit häktad i 34 veckor, icke kunnat öfverbevisa honom om någon brottslighet; att han för öfrigt lugnt afbidade kommissionens dom, med tillägg att åklagaren — sedan den fallit — “satt med espadille i efterhand”, enär han nu utspelat “sitt sista trumf”.
När Puke uppträdde inför kommissionen, förnekade han
all kännedom om upproret och hvad dermed egde sammanhang;
han erkände, att han händelsevis besökt Bergmans kaffehus,
och att han der hört några i rusigt tillstånd varande karlars
yttranden om att verkställa en revolution, men att han
befalt dem åtskiljas, och att han varit af den öfvertygelse, att
de begifvit sig hvar och en hem till sitt, utan att kanske en
gång sjelfve hafva vetat, hvarom de pratat. Besvärande
vittnesmål förekommo likväl emot honom, och från domstolen blef
han förd till statsfängelset. Dagen derpå uppkallades han åter,
men nekade då, som förut. Ernst, Moselius, de la Chapelle,
Christiernin och Escholin, äfvensom baron Horn, hade
emellertid redan bekänt tillräckligt, för att göra Puke mer än
misstänkt. Man hade fått anledning att förmoda det grefvarne
Hård och Brahe vore de sanskyldige cheferne, att Hård utkastat planen, och att Brahe låtit förfärdiga patroner.
Domstolen trodde sig finna att hemligheten härom låg i Pukes
hand. Det blef vigtigt att få honom att tala. Åklagaren
fordrade, att allvarliga medel genast skulle begagnas, för att så
skyndsamt tvinga honom dertill, att ingen af de brottslige
skulle undkomma. Kommissionen uppmanade honom, att
godvilligt bekänna; men han vägrade det och dömdes att tvingas
till bekännelse i “tjufkällaren”.
Tjufkällaren, belägen under då varande rådhuset, der börsen nu befinner sig, var en osund, kall och mörk håla, från hvars tak och väggar isande kyla och osundhet utdunstade.
En känsla af namnlös fasa öfverföll Puke, då han inträdde i denna afgrund inom det trånga utrymmet af ett nötskal.
Han befann sig i ett pinorum, utan att veta hvad man ämnade göra med honom.
Det var midnatt: klockan slog tolf i storkyrkotornet, och det dofva ljudet af sista slaget nådde hans öron i detsamma, som porten gick knarrande igen bakom honom. Vid hans sida stod en chirurg, framför honom vaktbetjening. Det enda ljus, som upplyste nästet, skimrade blekrödt frán en ensam lykta. Från det hvälfda taket nedhängde en rad af linor, hvilkas ena ändar voro fästa i krokar, under det att de andra ändarne voro inskurna i block, också fastgjorda i hvalfvet, ehuru ett stycke ifrån, men midtför krokarna. Linorna hängde i bugter nedåt.
— Kläd af honom, befalde bödeln.
Vaktbetjeningen fattade genast tag i Puke och afklädde honom inpå bara kroppen, det ena plagget efter det andra.
Kylan kom honom att skälfva. Men på en gång fattade betjeningen honom med starka armar, lyfte honom upp från stengolfvet och lade honom i bugten af linorna, hvarefter man hissade honom upp tätt under taket. Linorna skuro in i huden, taket kylde hans nakna lemmar och bröst såsom is, och utan stöd hängde hufvudet ned bakåt. Han hörde huru vaktbetjeningen aflägsnade sig, och huru porten gick i lås bakom honom.
Hvem vågar försöka att fullständigt teckna hvad han led? Af kroppens inneboende värme smälte för ett ögonblick hvalfvets isiga yta, och han kände huru en stinkande fuktighet sipprande göt sig ned öfver honom, men småningom försvann värmen och fukten bet sig fast som en isskorpa omkring hans kropp samt trängde sig, liksom med fina dolksting, genom blod och kött, genom merg och ben, fram till hans hjerta. Puke pressade sina läppar tillhopa och slöt sina ögon. Han hade velat knäppa sina händer tillsammans, men de voro bundna vid sidorna, och han förmådde ej röra dem.
Efter en halftimme inträdde chirurgen och undersökte, om han tagit någon skada. Man tillsporde honom på samma gång, om han ville bekänna.
— Nej, utropade han, nej! Sjelfva helvetet skall ej förleda mig till en lögn.
Återigen lemnade man honom, och det blef mörkt, som i en graf. En stund öfverfölls han af den föreställningen, att han var död, att han låg i sin graf och led en syndares rättvisa qval. Det fans en viss tröst i denna föreställning; men på en gång skakades han af en så isande fross-brytning, att bröstet pressades våldsamt emot hvalfvet, och han föll tillbaka i dvala.
Första timmen hade lupit till ända. Ånyo öppnades hvalfhålan. Chirurgen undersökte honom och uppmaning till bekännelse förnyades, likväl utan bättre framgång nu, än förut. Så förgick åter en timme. Kölden tilltog allt mer och mer. I sina tankar försökte han att värma sin själ och sitt hjerta med Almas bild. Hon kom också till honom så ljuf, så mild, så god. Men hans leder stelnade, hans tankar förvirrades. Det var ej mera mörkt blott i den håla, som omgaf honom; det blef äfven mörkt i hans sinne. Han tyckte att gud i sin oändliga allmagt utsläckt solens och stjernornas lysande ljus, och att en evig, oändlig natt herskade i himmel och på jord. Utan att kunna se handen framför sig, tyckte han att han trefvade sig fram, endast ledd af begäret att finna Alma, i hvars ögon han hoppades att återfinna solen, och i hvars hjerta han längtade att ännu en gång få återse himmelen. En feberaktig fantasi hade gripit honom. Ensam tyckte han sig sålunda vandra fram genom en verld, frusen till is, träden voro af is, blommorna, bäckarne, gräset; allt, allt af is. Hans tunga brände af törst, han böjde sig ned till en källa, för att läska sig, men läpparne fastfruso vid is. Han kände sig trött och ville sätta sig ned, men knappast hade han tagit plats, förrän han öfverfölls af en så isande slummer, att han kände, huru blodet stannade i ådrorna, pulsarne upphörde att slå och lederna stelnade, hvarföre han åter sprang upp, i afsigt att fortsätta sin vandring. Då tyckte han att en ljusstråle gled fram öfver verlden; den kom från hans eget inre. Vid detta sken såg han en bild framför sig; det var Almas. Med ångestfull oro hastade han till henne; andedrägten nekade honom dock sin tjenst, såsom en frostdimma lade den sig framför honom, och såsom en frostdimma inandades han luften. Men han nådde slutligen fram, och han utbredde sina armar, för att trycka henne till sitt bröst, men när han slöt henne till detsamma, kände han att äfven hon var förvandlad till endast en isklump. Ett anskri ljöd från hans läppar. Vakten hastade in. Klockan slog två. Chirurgen förklarade, att tortyren måste för denna gång upphöra, och Puke återfördes till fängelset.
När han dagen derpå fördes inför kommissionen, vägrade han icke dess mindre äfven nu all bekännelse.
Stålsvärd, hvilken undergått samma tortyr, som Puke, hade emellertid bekänt sin delaktighet i hofvets planer och derigenom ytterligare öfvertygat om Pukes medbrottslighet.
Det enda, som Puke lät und falla sig, bestod i ett visst erkännande om de skarpa skotten, som blifvit förfärdigade på Rydboholm.
På eftermiddagen fann Puke sig ensam i fängelset. Marterna i tjufkällaren voro icke utan svåra följder: han kände sig krossad i alla leder, döfvad i sina tankar och febersjuk i blodet.
Af förhöret inför kommissionen hade han funnit att man redan kände hela sammansvärjningen och visste att drottningen varit dess sanskyldiga upphof, ehuru man — af aktning för hennes höga ställning — icke kallade henne till ansvar derför; vidare fann han, att man äfven hade kännedom om att Hård och Brahe voro invecklade deri, dock icke mera, än att deras öde egentligen ännu berodde af honom.
Puke hade från första ögonblicket af sin inställelse inför kommissionen uppgifvit hoppet att rädda sig sjelf; men han ville rädda drottningens ära, äfvensom Brahe och Hård; åtminstone ingen af dem skulle kunna anklaga honom för förräderi. Han förebrådde sig också det ögonblick af svaghet, som kommit honom att röja hemligheten med de skarpa skotten, ehuruväl sjelfva frågan derom redan var bekant, och han endast lösligt bekräftat den. Vid det på förmiddagen undergångna förhöret hade man hotat honom med att följande natt undergå en ännu svårare tortyr, derest han icke bekände. Han log bittert deråt. I sin själ kunde han ej föreställa sig att grymheten kunde ega ännu grymmare qval, än dem han redan utstått. Under det han likväl sökte att bemanna sig med allt det mod, hvaraf han var i så stort behof, tänkte han på möjligheten att underrätta Hård och Brahe om hvad som tilldrog sig med honom, för att derigenom gifva dem en vink, att skyndsamt gripa till flykten.
Upptagen af sådana tankar, hörde han jernbommarne för fängelsedörren skramlande uppläsas och en person inträda. När han vände sig emot honom, förmådde han icke undertrycka ett utrop af glädje.
Det var hans trogne tjenare, Jonas, som stod framför honom.
— I guds namn, bäste herre, talade Jonas, förråd er icke. Upptäcker man hvem jag är, så skall man genast jaga mig på porten.
Jonas, som medförde hans aftonvard, frambar nu och ordnade den på bordet.
— Jag har vigtiga papper att lemna er, yttrade Jonas halfhögt.
— Du kom i en lycklig stund, svarade Puke; jag har ett uppdrag att gifva dig, men huru har du lyckats att intränga här?
— Barmhertige gud, klagade Jonas, som härunder betraktat sin husbonde, huru förändrad är herrn icke! Ack ja, man har sagt mig att herrn har haft en förfärlig natt.
— Tala icke derom. Hvad som är förbi, det är förbi. Men huru har du fått tillträde här?
— Sedan herrn blef arresterad, har jag oupphörligt vandrat häromkring. Derigenom fick jag höra, att man behöfde en fångvaktare-dräng, och som jag var den förste, som anmälde mig, erhöll jag platsen.
— Och min son?
— Frukta icke för honom, herre, på honom går ingen nöd. Jag har talat vid en gammal gumma af mina bekanta, och der är han nu. Mot herr kapten mår han som perla i guld. Gud signe honom! När skall väl kapten åter få omfamna honom?
— Är du rädd för sanningen, Jonas?
— Nej, kapten, den har jag alltid älskat. Ni har ju sagt mig att sanningen är inför både gud och menniskor vår bäste vän.
— Då skall jag säga dig, när jag åter skall få omfamna min son.
— Snart, vill jag hoppas, snart.
— Vi skola få omfamna hvarandra, men först der uppe, i guds rike. Du har ju lofvat mig, Jonas, att blifva som en far för honom, som en vän, en bror. Jag har ingen annan, till hvilken jag kan öfverlemna honom.
— Men herrn sade ju, att herrn ämnade skrifva till någon.
— Är du missnöjd med uppdraget, Jonas?
Jonas föll på knä och omfamnade sin husbonde.
— Nej, vid gud, nej, herre! Ert förtroende gör mig så lycklig, så lycklig; men jag är en simpel man och hvad kan jag göra för er son?
— Du kan göra honom, Jonas, till det bästa en menniska kan blifva, till en hederlig karl; gör det, och jag skall välsigna dig från himmelen. Jag lofvade att skrifva om honom, sade du, till en vän. Det är sant. Men jag eger blott tre personer, som mitt hjerta älskar. Fröken Creutz, en flicka, kan jag ej testamentera en pojke, och grefve Hård, till hvilken jag ämnade vända mig, har nu tillräckligt att göra, för att rädda sig sjelf. Den tredje, baron Wrangel, är redan långt borta. Du är den ende, Jonas, till hvilken jag kan vända mig. Flytta nu hit bordet; jag kan ej röra mig från stället. Min stackars, stackars husbonde!
— Så der, min käre Jonas, tag hit skriftygen. Du måste skaffa fram några rader till grefve Hård. De äro af den största vigt för honom; hans lif beror på att de komma snart fram.
Puke skref nu till grefve Hård de rader, som vi redan anfört i förra kapitlet.
— I utbyte mot detta lilla bref, kapten, sade Jonas, då han emottog och gömde skrifvelsen i sin bröstficka, har jag här några papper att lemna er, och som äfven skola vara angelägna.
— Hvad är det för papper?
— Det vet jag icke, herre, men vigtiga skola de vara.
Puke emottog icke utan förundran ett litet försegladt paket, tydligt vittnande om att det var ganska gammalt, emedan omslaget ej blott var solkigt och nött, utan tycktes papperet i sig sjelft äfven af ålder hafva skiftat färg.
— Paketet ser gammalt ut, som gatan, anmärkte Puke. Hvar har du bekommit luntan?
— Som fångknekt, kapten, har jag äfven fått besöka kapten Schecta.
— Schecta!
— Han sitter arresterad ett par tre rum härifrån. Då jag inkom till honom, kände han igen mig och frågade efter er med en häftighet, som var alldeles obegriplig. Jag upplyste honom om ert öde, att ni var anklagad och befann er här. Vid underrättelsen blef han vild af raseri. Nästan som om han varit från sina sinnens bruk, sprang han omkring rummet.
“Liknar fullkomligt sin far”, utropade han, “helt och hållet sin far; uppoffrar sitt väl för andra; skall undergå tortyr för andra, dö för andra, alldeles som fadren”.
Hastigt stannade han dock vid sidan af spisen.
“Skall hafva dessa papper innan han dör”, pratade han. “Lindrar plågor, döfvar smärtor att se en misskänd faders ära upprättad”.
Derpå lösgjorde han en af golfstenarne omkring spisen och framtog den här luntan, med befallning, att vid första lägliga tillfälle öfverlemna den ät er, herre.
Dunkla aningar uppstego hos Puke, under det Jonas berättade hvad som passerat inne hos Schecta.
— Min far, upprepade kan, dessa papper, skulle det kunna vara?
Han fullföljde ej meningen, utan bröt i stället förseglingen på paketet. En mängd af rättegångs-handlingar, jemte flera bref och enskilda upplysningar, föllo dervid i hans hand. Han kunde ej betvifla hvad han såg — det var — det var otvifvelaktigt …
I utbrottet af sin glädje och öfverraskning, glömde Puke hela sin sorgliga belägenhet, i det han sprang upp från sin bädd, för att taga dokumenten i närmare skärskådande; men knappast stod han på golfvet, förrän han var färdig att digna ned, hans kropp skälfde, hans knän darrade, papperen föllo ur hans händer, och i nästa ögonblick sjönk han åter vanmägtig tillbaka på bädden.
— Gif mig papperen, Jonas, bad han, och lemna mig. När man är så usel, som jag, tillade han, är det bäst att vara för sig sjelf. Det ökar plågan att beklagas af andra.
När Jonas var vid dörren, ropade honom Puke tillbaka.
— Glöm icke brefvet till grefve Hård. Låt mig veta hans svar. En kyss på min sons panna.
Puke fattade Jonas hand och tryckte den varmt och lifligt; men han släppte den icke, utan behöll den ännu i sin, liksom hade han något att tillägga.
— Jonas, sade han …
— Herre!
— Jag vill skrifva ett par ord till fröken Creutz — du vet — men du måste lofva mig att ej framlemna dem sjelf, utan sända någon annan, som icke vet, huru jag har det.
— Jag skall göra hvad herrn befaller.
Puke skref några rader till Alma.
“Jag kan skratta”, skref han, “så lustigt falla sig händelserna ibland. Man har säkert berättat dig, att jag blifvit instäld inför kommissionen. Jag skrifver dessa rader, för att visa dig, huru litet anklagelsevärd man måste anse mig, då jag, ehuru arresterad, nästan kan betrakta mig såsom fri, hvarom möjligheten att skrifva och sända dig dessa rader bör öfvertyga dig. Min helsa är ypperlig. Skulle några oroande rykten nå dig, så tro dem icke. I natt har jag sofvit förträffligt, jag drömde om dig; den kommande natten skall troligen blifva mig lika huld, ty din bild, alltid lika skön och mild, kommer till mig, blott jag sluter ögonlocken. Jag hoppas att med det snaraste åter vara hos dig. Tänk dig hvilken outsäglig lycka; jag håller i min hand de handlingar och papper, som jag lofvade din morbror, riksrådet Ehrenpreutz. Alla hinder för vår lycka hafva sålunda på en gång försvunnit. Den lilla politiska farce, som man nu spelar med mig, skall snart vara öfverstånden, och då — då …!”
Så snart Jonas aflägsnat sig, försjönk Puke i läsningen af de erhållna handlingarna. Han hade icke misstagit sig om deras stora värde. På ett fullkomligt öfvertygande sätt utredde de hans fars äldre förhållanden; sålunda bekräftade sig att han, efter Carl XII:s död, invecklat sig i en sammansvärjning till förmån för hertigen af Holstein, hvars rätt till Sveriges krona trampades af då varande magtegande ständer under fötterna; att Ehrenpreutz varit djupt invigd i densamma och spelat, om icke den egentligen ledande rollen, dock en väsendtligt afgörande; att Puke — d. v. s. fadren alldeles såsom sonen nu — varit en mellanlänk mellan sammansvärjningens högre bestämmande och lägre verkställande krafter, samt att han, för att med desto större säkerhet kunna leda händelserna, antagit — jemte sitt eget — äfven ett annat namn, och sålunda under namnet Weste hyrt sig rum på ladugårdslandet, der han, i förening med en handlande vid namn Schedvin, haft förbindelser med folk af olika klasser. Vidare visade dessa papper, att han med den fullkomligaste framgång spelat denna sin dubbla roll inför sina domare; till den grad fullkomligt, att han icke blott blef ansedd för Pukes mördare, oaktadt mordet icke var bestyrkt på annat sätt, än att Puke spårlöst försvunnit i hans sällskap, utan äfven att derigenom, — och då Weste ansågs för en ganska simpel varelse, — alla misstankar blifvit afledda från de öfrige medsammansvurne.
Puke fann bland handlingarna för öfrigt flere skrifvelser af Ehrenpreutz hand, hvilka på det högsta blottstälde denne, och han insåg nu den stora vigt, som de alltid måste ega. Ehrenpreutz hade visserligen räddat fadren från dödsstraffet, men egde dock alltid skäl till fruktan, så länge dessa papper funnos i främmande hand, allra helst sedan han sjelf, genom att öfvergå till det motsatta partiet, höjt sig till sin nu innehafvande värdighet. Om sjelfva saken äfven icke mera kunde upprifvas och blifva ett nytt föremål för laglig pröfning, skulle den likväl alltid verka högst menligt för hans anseende och på hans ställning.
Under genomgåendet af handlingarna fann Puke tvenne mindre konvolut, det ena innehållande en liten dagbok, förd af hans far, det andra, besvarande några bref från hans mor. Puke hade hitintills haft ganska ofullständig kännedom om sina föräldrars familjeförhållanden. Visserligen hade han någon gång sökt inleda sin far i samtal derom; men då denne — vid frågan om hans mor — gemenligen fattades af en djup melankoli, undvek han slutligen att tala derom. Med den varmaste sonliga kärlek grep han nu efter dessa för honom så dyrbara bref och anteckningar, för att derur hemta kunskap om dem, som skänkt honom lifvet. Först öppnade han likväl fadrens anteckningar. De innehöllo en ganska fullständig redogörelse för hela hans lif, vittnande om den varmaste fosterlandskärlek, den djupaste rättskänsla, det fastaste mod och den orubbligaste karakter. Med stolthet läste sonen dessa blad — dyra och kära minnen — hvilka nu ingöto nya lifskrafter i hans själ. När fadren skildrade den tid, då han af sjelfuppoffrande dygd ensam iklädde sig sina vänners brottslighet, ensam manligt och modigt mötte det hotade samhällets straffande svärd, så trodde sonen sig se deri ett drag af äkta romersk anda. Men så öfvergick fadren till de marter, han lidit i “tjufkällaren” och i “rosenkammaren” — med brinnande ord hade han tecknat plågorna — med gräslig sanning sin själs lidanden. En hänförelsens känsla flög genom sonens hjerta.
— Jag är dock hans son, tänkte han, jag skall äfven förblifva honom värdig.
På ett underbart sätt kände han sig styrkt af hvad han läste. Hans egna själskrafter hade bestått det förfärliga profvet i tjufkällaren. Kommissionen hade nu hotat honom med rosenkammaren, och ehuru han hoppats att äfven der kunna bestå, hade han likväl med fasa sett den kommande natten till mötes; men fadrens orubbliga föresyn ingöt åter jern i hans vilja, stål i hans själ.
— Jag skall icke förråda någon, hviskade han till sig sjelf. Förråda de sig sjelfve — må vara — då talar äfven jag, icke förr.
— Det gälde icke att rädda dem, som voro arresterade, emedan de redan bekänt för mycket; endast Hård och Brahe kunde räddas, kunde åtminstone lemnas tid att undkomma genom flykten.
Puke var öfvertygad att Jonas skyndsamt skulle framskaffa hans bref till grefve Hård, samt att han snart skulle emottaga underrättelsen om de båda grefvarnes flykt.
Men det var icke nog att de flytt; de måste äfven hafva tid på sig, såvida flykten skulle lyckas.
Efter dessa betraktelser fortsatte han läsningen af fadrens anteckningar.
Sedan den gamle, genom Ehrenpreutz' försorg, lyckats undkomma lagens straff och tagit sin tillflykt till en aflägsen och undangömd landsbygd, der han återtog sitt rätta namn, emedan detta, såsom rättfärdigadt inför verldens ögon, allra bäst dolde hans hemlighet, ingick han i en redogörelse om sin familjs enskilda förhållanden. Med det innerligaste deltagande följde sonen dessa med så mycken sann och lefvande känsla tecknade skildringar om huslig kärlek och lycka, efterföljda slutligen af de fasansvärdaste olyckor, sorger och lidanden. Ju längre han äfven kom i berättelsen, desto oemotståndligare drog den honom med sig. Motgångarne hade ej rubbat kärleken emellan hans föräldrar, i stället hade de stärkt och renat densamma till en klar låga, vid hvilken de värmt sina hjertan till allt mer och mer för hvarandra uppoffrande dygd. Hans mor, som vid fadrens arrestering först erhöll kännedom om de planer, han förehaft, öfvergaf då äfven sin förra ställning och antog det namn, hvarunder han var anklagad, för att såsom maka ännu kunna få besöka och vårda honom. Med hvilken rörande enkelhet skildrade icke fadren hennes ömhet, huru hon suttit vid hans bädd och med en sjukvårderskas hela outtröttliga nit skött honom efter den tortyr, som han undergick. Äfven fängelsets natt egde för dem sin stråle af ljus, sin sällhet: den ömsesidiga kärleken var deras tröstande himmel. Den innerliga hängifvenheten, makarna emellan, strålade genom hans anteckningar, såsom ett föremål strålar fram genom den renaste kristall.
Men samma klarhet visade sig likväl icke allt. Mot slutet blefvo anteckningarna allt dunklare och oförklarligare. Det framgick likväl derur, att hans mor blifvit försatt i en viss intressant belägenhet, ganska ointressant dock i den ställning, hvari de befunno sig. En orolig aning hade förmörkat deras sista möte. Modren fruktade synbarligen hvarje ögonblick att gifva lifvet åt en ny arfvinge, men qväfde sin förmodan, för att icke ingifva sin man nya sorger. Man märkte allt för tydligt, att hon redan känt sig sjuk. När de skildes åt, hade hon tagit afsked på ett sätt, som på en gång väckte hans misstankar; detta ögonblick var också skildradt på ett sönderslitande sätt, och från denna stund — hade de aldrig återsett hvarandra. Förgäfves hade han forskat efter henne, förgäfves — men fången, som han var, och med ett antaget, främmande namn — stodo honom icke många forskningsmedel till buds.
Med begärlighet grep Puke efter det lilla bref-konvolutet. Till sin största glädje fann han att det innehöll egenhändiga bref från hans mor. Man kan säga att han icke läste, utan slukade dem. Han glömde tiden, han glömde stället, der han var, han glömde alla de plågor, som han erfarit, och alla, som väntade honom. Hvilken ren, mild och hög anda doftade icke genom dessa bref! Hvilken förening af den varmaste känsla och sann qvinlig höghet i tänkesätt!
En tår af djup rörelse smög sig ur Pukes ögon. Huru stolt och lycklig kände han sig icke att hafva hvilat under en sådan moders hjerta! Huru mycket ädlare skulle han icke hafva varit — han kände det — om han fått njuta af hennes uppfostrande ledning!
Men huru förklara hennes så helt och hållet spårlösa försvinnande? Med ett djupt vemod försjönk Puke i betraktelser deröfver.
Plötsligt for en mörk tanke genom hans själ.
Egde han måhända icke en bror eller en syster?
En förfärlig oro intog honom. Var han måhända dömd af en högre skickelse att lemna detta lif, utan att någonsin blifva upplyst derom.
— Men hvarföre, frågade han sig, talade ej min far någonsin med mig härom? Otvifvelaktigt måste han hafva varit öfvertygad att alla efterspaningar voro fruktlösa. Min mor lemnade honom sent en afton, påtagligen redan sjuk. Hvar bodde hon? Hurudan var hennes ställning? Härom finnes inga upplysningar. I den belägenhet, hvari mina föräldrar voro försatta, måste jag likväl antaga, att deras ekonomiska ställning var mindre god. Kanske blef hon ett offer på gatan för sin sjuklighet. Men min fars tystnad? Qväfde förebråelser i detta fall hans ord? Jag påminner mig hans lättretliga ömtålighet. Hvarje förfrågan om hans tidigare lif tryckte honom till jorden eller föranledde ett utbrott af missmod.
Alla dessa spörjsmål, så naturliga och befogade de voro, förmådde Puke icke att nöjaktigt besvara.
Döden hade i tvenne grafvar förseglat för honom det konvolut, hvari förklaringen derå var innesluten.
Under den tid Pukes far satt fängslad var han känd under namnet Weste och hans hustru hade, vid de besök hon aflade hos honom, jemväl måst begagna sig af samma namn, hvadan han följaktligen ej heller sedermera kunde forska och söka efter henne under något annat. Domen öfver Weste, dennes förmenta brottslighet och död, bidrogo alltid att öka svårigheterna vid alla efterspaningar, för att icke alldeles omöjliggöra dem. Den lifdömde Westes hustru kunde ju icke äfven vara Pukes. Verldens dom förbjöd det. Så straffades den gamle Puke för den namndubbelhet, hvaraf han begagnat sig.
Der fann sonen sin mors namn, efterföljdt af en lång rad af tankstreck, samt derunder ett kors, sådant, som det, hvarmed man gemenligen betecknar en död.
Någonting förekom likväl icke, som öfvertygade om hans far haft verkliga bevis härpå; sjelfva tankstrecken tycktes vittna om att denna föreställning var en blott förmodan, tillkommen på grund af talande omständigheter.
— Således död, tänkte likväl Puke, ja, död! Och min bror eller min syster — ack ja, äfven de äro döda. — Verlden är för mig en graf, suckade han derefter; öfverallt går döden framför och efter mig. En stjerna har dock min himmel egt: Alma!
Puke fördjupade sig så i sina tankar, att natten skridit långt fram.
Hastigt återkallades han dock till sin egen sorgliga belägenhet af tunga steg i korridoren utanför fängelserummet.
Skyndsamt hopsamlade han papperen. Jernbommen upplästes redan utanför dörren. Hvar skulle han väl bevara de dyrbara handlingarna? Då märkte han ett litet luftrör vid foten af spisen, och han rullade handlingarna tillhopa och sköt dem in der så långt han kunde. Knappast hade han hunnit att återtaga sin plats i bädden, förrän fångbetjeningen, åtföljd af vakten, inträdde. Underofficern sade sig hafva fått befallning att fråga honom antingen han ville bekänna eller följa med till rosenkammaren.
— Till rosenkammaren, svarade han.
Rosenkammaren var belägen på Smedjegården, under det
långa huset till höger från ingången. Detta pinorum —
äfvensom tjuf-källaren — igenfyldes kort efter revolutionen 1772, eller den 27 Augusti. Det var en af de första åtgärder, som
Gustaf III vidtog, sedan han störtat den s. k. frihets-tidens
styrelsesätt. Ännu 1849 fans rosenkammaren likväl qvar
nästan i sitt ursprungliga skick. Med anledning af de stora
förändringar, som fångvårds-systemet både då och dessförinnan
undergick, behöfdes rummet till vidgad arbetslokal, hvarför
befallning gafs, att det skulle urrödjas. Händelsen fogade då
så, att författaren af detta arbete kom att taga kammaren i
betraktande, sedan den blifvit tom, och under det man var
sysselsatt att utbryta gallren för den ensamma glugg,
hvarigenom en sparsam dager smög sig in i afgrunds-hålan. Vi
skola i det följande beskrifva rummet.
Klockan 12 på natten anlände Puke till Smedjegården.
Innan man vidtog några åtgärder med honom, uppmanades han att bekänna, men han afslog det.
Man var likväl öfvertygad, att han snart skulle göra sin syndabekännelse, emedan få eller ingen före honom pröfvat den tortyr, som väntade, utan att efter en kort stund afgifva den. Några af kommissionens ledamöter hade derföre infunnit sig; för att i ett särskildt rum emottaga hans förklaring.
När Puke emellertid vid blef sitt nekande, afklädde man honom inpå bara kroppen, nu, som förra gången, hvarefter man förde honom till rosenkammaren.
En dödskall isflägt kom honom till mötes.
Ovilkorligen ryggade han tillbaka. Det bullrande ljudet af ett rinnande, pölaktigt vatten nådde honom. Han vacklade verkligen. Mefitiska ångor stego upp ur denna sump. I hvilken afgrund ämnade man föra honom? Ännu dröjde han. En af fångvaktarne tycktes med flit föra fram lampan, på det att han vid dess sken skulle kunna öfverblicka afgrundshålan, hvilken liknade en gryta, hvars nedre del och botten voro uthuggna i en bergshäll och fyld högt upp med vatten, som rann in från den ena och ut på den andra sidan, dock så, att icke blott en del deraf stannade qvar, utan att man äfven kunde höja eller sänka vattenytan efter behag. En kedja af jern, vid hvilken en handklofve var fastmidd, hängde ned från ett block i det hvälfda taket. Med fasa stirrade han ännu in i detta näste. Vid lampskenet såg han insekter och ödlor krypa i pölvattnet. Ett intryck af obeskrifligt obehag intog honom.
— Bekänn blott, uppmanade vaktbefälhafvaren honom, och ni befrias från detta hiskliga ställe.
Puke bar upp sitt hufvud, hans panna rynkades, hans ögon kastade en förundrad blick omkring sig; derefter inträdde han med ett lugn, som hade allt omkring honom varit fullkomligt likgiltigt. Nästa ögonblick pressade bödeln hans händer tillhopa, och han kände, huru handklofven slog sitt jern omkring dem. Jernkettingen gnisslade, och han lyftes upp från berghällen, så att han förlorade stödet under sina fötter.
Vi vilja ej martera läsaren med att genom en lifligare skildring beskrifva de qval, som Puke här uthärdade.
I stället tillåta vi oss att anföra något af hvad en samtida skriftställare[1] yttrar.
“Den olycklige var helt naken. Efter tvenne timmar yttrade han sig, som om han hade sin bekännelse att göra. Derför fördes han till kommissionens ledamöter; men som han ingenting bekände, blef han åter nedförd och upphissad, liksom första gången. Efter trenne timmar gaf han åter tecken att vilja bekänna. Upphemtad, yttrade han dock intet; fördes således ned igen. Denna gången, lika handterad, kunde han intet blifva der mer än en timme; men alla tre gångerna utan att yppa något, ej ett ord ditåt, än mindre jemmer: endast märkte chirurgerne att hans lifskrafter nu började aftyna. När de kände att ryggbastet blef för kallt, funno de sig föranlåtna att inberätta, det han icke utan stundlig lifsfara kunde uthärda längre. Då blef han nedtagen och förd till fängelset, skolande nästa natt åter i rosenkammaren, derest han icke innan dess bekände.”
En af de närvarande chirurgerne har efterlemnat den försäkran, att Puke aldrig någonsin kunnat komma sig åter till helsan efter denna behandling, äfven om han undgått dödsstraffet.
“Under delinqventens varelse i pinorummet”, tillägger samme skriftställare, af hvilken vi lånat förestående, “voro chirurgerne i det utanför, kunnande intet uthärda med kylan, ehuru väl klädde emot den; de gingo som oftast in att utforska Pukes tillstånd, der han för öfrigt lemnades ensam i mörkret och ingen fick säga honom ett ord, varande vakt i rummet utanför, der som de väntade på hans bekännelse”[2].
När Puke i daggryningen återkom till sitt fängelse, sjönk
han ned på sina knän. Intet ord kom öfver hans läppar, men
han knäppte händerna tillhopa, ögonen höjde sig upp, liksom
hade han sett nådens sol derifrån skimra ned öfver sig, och
en bönesuck af det djupaste vemod höjde hans bröst.
Trenne tankar hade i rosenkammaren uppehållit hans mod: hans fars minne, vänskapen för grefve Hård samt önskan att förblifva värdig Alma och sig sjelf. Liksom klara stjernor i hans själ, hade dessa tankar öfverstrålat med ljus lifvets och dödens mörker, lidandets och plågornas natt.
Men huru mycket han än led, hade en föreställning plågat honom långt mera; föreställningen nemligen att man, medan han var borta ur fängelset, skulle kunna upptäcka och beröfva honom de handlingar och papper, som han emottagit, rörande sin far.
Hans första tanke vid hans återkomst var också den, att se efter om papperen funnos qvar, men han förmådde icke röra sig. Blodet tycktes hafva stannat i sitt omlopp, tankarne flyktat bort ifrån honom. Hela hans väsen hade försatts i en dvala, men i en dvala af djup andakt, af kristlig undergifvenhet. I djupet af sitt hjerta kunde han jemföras med en stannad våg; det rörde sig icke mera, det hade frusit till is; men i sjelfva isen afspeglade sig så lugnt ännu den klara himmelen.
Omsider kände han dock, huru en flägt af lif började åter komma, och sökte resa sig upp, för att framtaga papperen; men krafterna sveko honom ännu alltjemt.
Det förtörnade honom dock att han icke skulle vara mägtig af en sjelfbestämd rörelse, att han skulle ha dukat under för ett kroppsligt ondt.
Hans vilja hade besegrat tvenne pinorum, och han beslöt att äfven besegra den plågsamma förstörelse, som de hos honom efterlemnat. Med våldsam ansträngning reste han sig upp. Det gladde honom, da han kände sig åter stå på benen. Han hade ej velat krypa efter papperen, han ville gå. Det lyckades äfven. Stödd mot karmen af en stol, som han släpade med sig, kom han fram. Till sin glädje fann han att papperen voro qvar. Tryckande dem till sitt bröst, sökte han derpå att leda sig till sängen, i hvilken han snart sjönk ned lika tung, som en blymassa. Haus afsigt var att styrka sig med läsning af något utaf hans föräldrars bref. Men hans ögon föllo tillhopa. Under det hans tankar likväl sväfvade såsom dunstbilder genom hans själ, sköt han, mera drömmande än vaken, papperen innanför västen, för att bevara dem så nära intill hjertat, som möjligt. Härmed slöt sömnen honom i sin famn, en sömn lika djup, som dödens.
Då han åter uppvaknade, fann han Jonas knäböjande vid sängen.
Stillatigande utsträckte han sin hand mot den tillgifne tjenaren; med en tår i sitt öga tryckte Jonas den till sitt bröst.
— Hvarför återkom du icke i går? tilltalade Puke honom efter en stund; jag väntade dig.
— Ack, herre, man nekade mig, och jag fruktade att man skulle misstänka mig, om jag allt för ifrigt yrkade det.
— Och brefvet till grefve Hård?
— Blef genast framlemnadt.
— Träffade du honom sjelf?
— Nej, herre.
Puke slöt ånyo sina ögon. När Jonas ej personligen träffat grefven, insåg han att denne icke kunde veta, huruvida han ämnat fly eller icke. Det var således ej värdt att tala derom.
— Och det andra …
Puke orkade knappast gifva ord och ljud åt hvad han ville säga; men Jonas var van att till hälften läsa sin husbondes tankar i hans anletsdrag, och i den belägenhet, hvari han nu var försatt, voro desse äfven så enkla, att det var lättare än eljest att sluta sig till dem.
— Och det andra brefvet, upprepade derföre Jonas.
— Ja, ja, det andra.
— Fröken Creutz har bekommit det; jag lemnade det till en af hofbetjeningen, som jag vet är säker som guld.
— Och min son …
— Mår förträffligt, kapten? Han frågar endast emellanåt om icke “pappa” snart kommer igen.
En ryckning skakade Pukes leder. Åter föllo hans ögon tillhopa. Den ena fantasien smälte in i den andra, den ena skuggan sväfvade om den andra. Buren af en stormvind, tyckte han att han jagade, såsom en blodig vålnad, genom rymden efter en luftig och klar sky, hvari Alma, nu förvandlad till en strålande engel, vinkande sväfvade framför honom. Så tyckte han att färden gick rundt omkring jordklotet, att den icke egde någon början, icke något slut. Men på en gång upplöste sig allting omkring honom i ett oändligt chaos, och jagten stannade, den gyllene skyn försvann, och han tyckte att han befann sig i ett ogenomträngligt mörker, och att det ur djupet ljöd till honom: “pappa, pappa!”
Timmarne flyga lätt bort på drömmarnes brokiga vingar.
När Puke åter vaknade upp, led det emot midnatt, och han
fann sig redan omgifven af den vakt, som skulle föra honom
till rosenkammaren.
Puke kände allt för väl att ett nytt besök der vore hans död, och han var äfven beredd att dö, men tvenne saker voro för honom ännu af vigt.
Han samlade derföre sina tankar, för att rigtigt uppfatta sin ställning; han hade endast ett ögonblick på sig. Han visste, att grefve Hård fått hans bref; men hade Hård och Brahe undkommit?
Han hade äfven lofvat att återskaffa de för riksrådet Ehrenpreutz så vigtiga handlingarna, och de hvilade nu vid hans bröst.
Hans blick flög omkring bland de närvarande; han sökte Jonas, men denne syntes ej till.
Till hvilken skulle han vända sig? På en gång föll honom en tanke in.
— Mine herrar, tilltalade han sin omgifning, jag vill bekänna.
— Vi skola anmäla det hos den af kommissionens ledamöter, som instält sig här.
— Håll, så vill jag icke; jag vill afgifva min förklaring endast för riksrådet Ehrenpreutz.
— Riksrådet Ehrenpreutz. Det är redan midnatt — han skall icke komma.
Anmärkningen var sund. Puke kunde icke förbise det rigtiga i den, men det var icke blott på grund deraf, som han afstod från sin önskan. Äfven andra skäl och ännu vigtigare instälde sig. Han påminde sig nemligen Ehrenpreutz förskräckelse för möjligheten att i något afseende framstå tvetydig inför det parti, som han nu tillhörde. Var det väl då antagligt att han skulle infinna sig hos en person, som, å ena sidan, var anklagad för riksförräderi, och, å den andra, varit nära att genom ett giftermål med en hans slägting blifva befryndad med honom?
En ny tanke dök upp i Pukes själ ur den redan försvinnande.
— Hvem är det af kommissions-ledamöterne, som infunnit sig här?
— Grefve Creutz.
Det var just detta, som Puke hoppades. Han visste att Creutz var särdeles nitisk i sitt uppdrag inom kommissionen, och att han ej försummade någonting.
— Nåväl, sade han, underrätta honom att jag vill afgifva min bekännelse.
Kommissionens ledamöter, valda inom alla fyra stånden,
bestodo, hvad ridderskapet och adeln beträffade,
hufvudsakligast af jurister. Löjnanten vid gardet, grefve Creutz gjorde
häri ensamt ett undantag.
Creutz, som redan länge med åsidosättande af allt annat egnat sig åt de politiska partiernas planer och strider, betraktades inom ridderskapet och adeln — sedan han blef känd såsom den, hvilken angifvit det tillämnade upproret — med den största aktning och utmärkelse och sporrades deraf ännu mera framåt. I stöd af sin börd och den ställning, han nu intog, fans ej mera något mål, nog högt, hvartill han ej trodde sig kunna blicka upp. Äregirigheten är ett af adelns mest framstående karaktersdrag, och detta drag skulle hedra ståndet, förvexlade man icke gemenligen den yttre äran med den inre, sträfvade man icke ifrigare efter det lysande skalet, än efter den verkliga kärnan? När vägde väl inför det, till exempel, förmåga och snille lika mycket, som en kammarherre-nyckel? Creutz hade kommit på modet. Han kände att samhället hvilat ett ögonblick i hans hand, och han ämnade icke släppa sitt tag.
Jemnårig med grefve Brahe, hade han några år förut varit en af dennes närmaste umgängesvänner, ehuruväl olika politiska tänkesätt småningom skilt dem från hvarandra.
När Brahe nu anklagades och kallades inför kommissionen samt derifrån affördes till statsfängelset, betraktade Creutz honom företrädesvis såsom en vigtig fotställning åt sin framtidshöghet.
Ju högre de anklagade personernas börd och anseende voro, desto större var äfven den tjenst, Creutz gjort samhället.
Att hafva upptäckt och förekommit en revolution med en Brahe i spetsen, var något helt annat, än att hafva förekommit en, för hvilken Ernst eller Escholin voro banérförare.
Men huru binda Brahe dervid?
Creutz hade fått i uppdrag att närvara vid Pukes afförande till rosenkammaren, för att emottaga hans bekännelse, derest han ville afgifva en sådan. Med stolt sjelftillfredsställelse vandrade han i korridoren utanför fängelserummen, öfvertänkande det märkliga lyckans schackspelsdrag, som så hastigt förändrat hans utsigter. Framför allt öfverlade han om möjligheten att få Brahe att bekänna. Derunder fick han en idé.
— Brahe och jag hafva varit gamla vänner, tänkte han. Jag skall tala vid honom.
På hans befallning upplästes jernbommen, dörren gick upp, och han inträdde.
Grefve Brahe hade icke lagt sig; han satt i en länstol, med pannan lutad i handen.
Ännu hade grefven icke återkommit från den häpnad, som slog honom, då man afförde honom till statsfängelset. Stolthet och förtrytelse, öfvermod och fruktan omvexlade i hans själ.
Vid åsynen af Creutz, hans forne vän, nu en af hans domare, måtte han honom med en trotsig blick.
— Jag har hört, yttrade han, att man haft kapten Puke i tjufkällaren. Efter jag ser er här, är det väl nu min tur. Jag undrar om kommissionen verkligen skall ha mod att behandla rikets förste grefve som en simpel missdådare?
Creutz kände sig stucken.
— Jag är ingen bödelsknekt, svarade han, som inställer mig här, för att afföra er till tjufkällaren. För öfrigt eger jag icke rättighet att ensam afgöra hvad kommissionen kan anse sig ega fog att besluta. För min del, herr grefve, är jag icke ens jurist.
Brahe afbröt honom.
— Och alldenstund ni icke är jurist, vill ni väl säga, att ni icke heller kan bedöma följderna af hvad som nu inträffat; men så litet jurist ni än må vara, min grefve, så är det dock ni, som på ett mera juridiskt, än ridderligt sätt tagit upp tonen till denna de fördömdes chör.
Om äfven Brahes tydligt antydda ogillande af Creutz' handlingssätt icke kunde bestå inför ett verkligen på rigtiga samhälls-grundsatser hvilande omdöme, träffades likväl Creutz icke dess mindre i sina med bördsbegreppen insupna åsigter såsom riddersman.
— För mitt handlingssätt, svarade han, står jag till ansvar inför samhället och …
Äfven nu afbröt honom Brahe.
— Och inför ert eget samvete, min grefve.
Creutz öfverraskades af detta tillägg. Han hade icke tänkt på sitt samvete, icke ens att hans handlingssätt från någon synpunkt kunde klandras, och det desto mindre, som han hitintills icke hört annat än bifall och gillande.
— Mitt samvete, upprepade han ofrivilligt.
— Jag säger er, grefve, att det skall hämnas mig, och hvar och en, hvars olycka ni förorsakat. Det är godt och väl, att ni kan stå till ansvar inför samhället, allra helst inför ett samhälle, fullt af så många politiska och juridiska spetsfundigheter, som vårt; det må till och med vara, att ni kan sägas i samhällslagens högre mening endast hafva uppfylt en pligt; men man är ingen Herkules, för det att man af en slump lyckats att få tag i en herkulesklubba. Icke större själsstyrka än ni eger, skall den skenbara ära, ni tillfälligtvis förvärfvat, snart förblekna inför er egen känsla. Den offentlige mannen söker förgäfves ett skyddsvärn mot sig sjelf, såsom enskild. För att vara en stor man, behöfves det både hufvud och hjerta; ni har hvarken det ena eller det andra mer än till husbehof. När ert hjerta en gång vaknar till lif och upptäcker att hufvudet är tomt, så skall det fylla det med föga tillfredsställelse med er sjelf. Ni ser förvånad på mig. Lika mycket! Vi hafva känt hvarandra från yngre år. Jag fruktar också mindre för ert hjerta, än ert förstånd. Hvad skulle ni väl säga, om ni finge se mitt hufvud falla för bödelsbilan?
Creutz hade inträdt till Brahe, i afsigt att öfvertala honom till bekännelse. Han kände ganska väl sin juridiska okunnighet; men desto mera smickrade den tanken hans fåfänga att förmå den anklagade, på grund af deras äldre förhållande, till en upprigtig och öppen förklaring. Brahes första emottagande förtröt honom, men snart fick en helt annan känsla rum. Det fans nemligen någonting i Brahes yttrande, mot hvilket han icke förmådde värja sig. De illusioner, han gjort sig, försvunno, den ena efter den andra. Han kunde icke ens längre förtörnas, snarare drog sig hans hjerta krampaktigt tillhopa. Partistriden hade fört honom in i den politiska hvirfveln och sedan dragit honom vidare med sig. Det var allt, hvad man i sådant afseende kunde säga om honom. Brahe hade också blottat hela hans inre. Med förskräckelse begrep han verkligen, att han icke var hvad man kunde kalla en statsman, som utan alla sidoafseenden ställer det allmännas ära och gagn framför allt annat, utan att han i sitt handlingssätt fördes af enskilda afsigter. Karakter, sjelfständighet och pligtkänsla, som bort kunna uppehålla honom, voro också icke så starka, att de ens i detta ögonblick förmådde försvara honom mot ett smärtsamt tvifvelsmål vid bedömandet af sig sjelf. Creutz var en man af detta det vanligaste slaget, som har sin tillvaro på grunden af dagens lösa, men moderna rättsbegrepp, hos hvilken, sedan sjelfviskhetens hårda skal blifvit genombrutet, man finner endast en tillkonstlad inre kraft, en sjelfständighet, som är mera hvardaglighetens allmännaste form, än det moraliska lifvets inre medvetande, mera en afspegling af de närmaste omständigheterna, än en fortgående utveckling af en till hela sin sanning känd och fattad grundsats, snarare summan af främmande intryck, än af inre sjelfbestämmelseförmåga. Sådant folk sakna alls icke ridderlighet; den är egentligen deras enda egna vapenrock i lifvet, ty ridderligheten, sedd från denna synpunkt, är blott den hvardagliga stundens sens moral: de sakna icke heller kunskaper, icke någonting utom ett eget inre lif, det lif, hvarur de kunna växa upp ur egen rot och egen kärna, bestå i stormen och bära frukt för samtid och efterverld. Antingen Creutz nu icke någonsin förut rätt klart tänkt sig, hvarthän följderna af hans angifvelse skulle leda, eller han hitintills endast likgiltigt fäst sig dervid; nog af, återförd nu till sig sjelf, fruktade han äfven för sanningen i Brahes hänvisning, för möjligheten att dennes hufvud verkligen skulle kunna falla.
Han tvekade om sättet, huruledes han skulle besvara det mot honom gjorda anfallet. Med fortfarande tystnad betraktade han sin forne vän
Det föreföll honom, som om Brahe på de sista timmarne redan åldrats. Det låg stolthet qvar på pannan, men läpparne förvredos af en bitter smärta. Det fans eld i ögonen, men en skrynkla hade lagt sig vid sidan om dem, hvarur ett stort svårmod talade.
— Herr grefve, sade han slutligen, ni erkänner att jag uppfylt en stor pligt emot samhället; välan, jag kan ej heller begära mera af er. För öfrigt må jag gerna inför er och mig tillstå, att jag var ett håde ovärdigt och svagt redskap; men försynen valde mig dertill, och jag får underkasta mig följderna. Hitintills har mitt samvete icke anklagat mig; hvad som kan ske i en framtid känner hvarken ni eller jag. Ni frågar mig, herr grefve, om jag skulle hafva mod att se ert hufvud falla under bödelsbilan? Jag medgifver, att ni förskräcker och upprör mig med denna tanke. Så långt kan jag, vid gud, icke förmoda att det skall gå. Jag fruktar sannerligen att jag då skulle anklaga mig sjelf, kanske till och med för en blodsskuld.
Under det han yttrade detta var han icke rätt öfverens med sig sjelf. Å ena sidan hviskade hans stolthetskänsla honom i örat, att han förödmjukade sig allt för mycket inför Brahe; men å andra sidan var det honom omöjligt att motstå intrycket af dennes belägenhet.
— Vid bedömandet af mitt handlingssätt, tillade han likväl derefter, kanske för att gå en medelväg mellan sina egna motsatta och stridiga känslor och i afsigt att på en gång söka rättfärdiga sig både inför Brahe och sig sjelf, bör ni icke förbise, att det denna gång gälde samhällets bestånd, hvarför hvarje god medborgare bör uppoffra allt, äfven sina enskilda böjelser. Glöm för öfrigt icke bort, att det egentligen var Schedvin, som upptäckte edra planer. Visste väl jag, då jag angaf det ifrågavarande upproret, att angifvelsen skulle träffa er?
— Håll, grefve, inföll Brahe. Ni skjuter samhället framför er, såsom en präktig skärm, bakom hvilken ni tror ert samvete vara betryggadt. Ingenting är dock falskare. Erkänn — hvad ni för öfrigt omöjligt kan förneka — att det är ert eget partis sätt att behandla oss, som, med en nästan diabolisk beräkning, steg för steg tvungit vårt parti till ytterligheter; erkänn, att edra förföljelser — planmessigt tillväxande i kränkande förolämpningar — företrädesvis just afsågo att från vår sida framkalla ett bestämdt uppträdande, hvarigenom ni, som, med magten i händerna, kunde beteckna våra handlingar huru ni bäst behagade, på en gång skulle få anledning att bryta stafven öfver våra hufvuden; erkänn, att er upprörande fiendtlighet emot konunga-familjen, att det ständiga förolämpande hatet emot mösspartiet, att undertryckandet af all offentlig fri yttranderätt, att allt detta blott haft ett mål, det, att förmå oss till verkligt motvärn; erkänn, att det alldeles icke var fråga om samhället, ty icke befarade ni väl att det skulle gå under, utan att frågan gälde att krossa edra politiska motståndare, för att på deras undergång plantera er segerfana; erkänn, att samhället blott var den fagra förevändningen för edra afsigter, och att er egen magtfullkomlighet var hufvudsaken; erkänn, att ni till och med ifrån början af detta riksmöte ganska tydligt utmärkt de personer, hvilka ni haft för afsigt att rödja ur vägen; erkänn, att deras handlingar, huru oskyldiga eller obetydliga de än varit, blifvit förtydda och förvrängda; erkänn, att ni på detta sätt försatt dem i ett slags biltogt tillstånd, nära nog liksom utom de lagliga rättigheternas gräns, samt att jag utgjorde en af de för er ovilja mest framstående bland detta fåtal. Hvad er särskildt beträffar, grefve, har jag anklagat er inför en domare, som ni icke skall undgå: inför ert samvete. Jag anklagar er för att icke hafva handlat öppet och ädelt, som det egnar och anstår en verklig riddersman. I ert ställe, vet ni hvad jag skulle hafva gjort? Jag antager, att jag trott samhället vara försatt i något slags fara. och att jag upptäckt den. Nåväl, försatt i en sådan ställning, hade jag uppsökt er. Jag vet ingen känsla så ridderlig, som vänskapens. Jag hade sagt till er, att edra planer varit upptäckta, att jag i det allmännas namn fordrade att ni skulle afsvärja dem, under tillägg, att jag eljest anmälde förhållandena. Ser ni, jag hade då uppfylt min pligt både emot staten och den enskilde; jag hade handlat ärligt och enkelt. Mitt samvete skulle hafva gillat mig. I stället hänvisar ni på Schedvin — bah — soldaten blifver soldat; ni gaf rigtning åt hans steg.
Under Brahes långa yttrande hade Creutz hunnit att sansa sig. Oftast kan man med några få ord öfverrumpla och slå ned en man, som icke uppbäres af högre själsgåfvor; fortsätter man emellertid anfallet, så förlorar man dock lätt sin i första ögonblicket vunna framgång. Hvad helst Creutz äfven kunde sakna, såsom politisk person, så egde han dock såsom militär alla de förtjenster, hvilka tillhörde hans tid. Känslan af personligt mod, i förening med en i öfrigt mindre utbildad omdömesförmåga, alstrar lätt en viss lättretlig fruktan att blifva ansedd såsom enfaldig, något, som ingen vill medgifva att han är. Sedan det första intrycket af Brahes yttrande förgått, började en sådan fruktan få insteg hos Creutz. Han såg sig redan om efter ett svar af sådan beskaffenhet, som på en gång kunde åter upprätta honom. Att besvara tanke för tanke, ord för ord, kom icke i fråga. Här gälde det ej att sitta stadigt i sadeln, utan att hoppa öfver hästen.
— Ni erinrar er väl, herr grefve, invände han också nu, att jag är ledamot af kommissionen.
— Förträffligt, grefve; jag ser att vi ingendera glömma bort våra roller.
— Då ni så upprigtigt, som nu skett, erkänt för mig er delaktighet i hofvets planer, är det väl er mening, att jag skall derom underrätta de öfriga ledamöterna i kommissionen.
Brahe spärrade upp ögonen.
— Ah, grefve, yttrade han blott, ni uppfattar mina ord på ett för er värdigt sätt. Hvad har jag väl bekänt?
— Allt.
— Intet.
En stunds tystnad uppstod. De forna vännerna betraktade hvarandra på ett ömsesidigt frågande sätt.
— Ni sade nyss, tillade Creutz derefter, att ni är mera rädd för mitt hjerta, än för mitt förstånd; jag befarar att ni nu är mera rädd för mitt förstånd, än för mitt hjerta.
Creutz fåfänga var tillfredsstäld med denna förklaring, cch han beslöt att aflägsna sig.
— Hvad ämnar ni göra? frågade Brahe.
— Uppfylla min pligt.
— Ni går?
— Jag går, för att rädda både mitt samvete och min ära.
Brahe rörde sig ej ur stället. Han förstod icke hvad som försiggick hos Creutz. Båda två hade velat påträffa och anslå hvarandras hjertan, men lupit förbi dem. När Creutz kom till dörren, vände han sig om.
Visserligen var det ändock en känsla af ånger, som drog honom tillbaka.
— Jag tror, att jag skulle kunna gifva er ett godt råd, sade han, men jag vet ej, om ni vill emottaga det.
— Låt höra.
— Mitt råd är helt enkelt det, att ni så upprigtigt som möjligt, erkänner inför kommissionen all den delaktighet, som ni kan hafva haft i det tillämnade upproret. Upprigtigheten försonar mycket.
Grefve Brahe ämnade svara, då Creutz tystnade; men i detsamma öppnades dörren, och vakthafvande underofficern inträdde.
— Kapten Puke, anmälde denne, önskar att få tala med herr grefven.
— Hvad vill han?
— Han säger sig vilja bekänna.
— Bekänna, upprepade Brahe.
Creutz betraktade honom. Brahe besvarade blicken med en axelryckning.
— Er afsigt att på detta sätt, grefve Crentz, locka mig, som ni kallar det, till bekännelse, är enfaldig. Kapten Puke är en allt för fast karakter, för att beljuga sig sjelf. Ni ser att jag är fullkomligt lugn.
Creutz hade emellertid hviskat några ord till underofficern, som genast aflägsnade sig.
— Ni förmodar således, herr grefve, yttrade Creutz, att underrättelsen om kapten Pukes önskan att bekänna är blott en tillställning af mig; välan, ni skall sjelf få pröfva det. Hör ni, huru jernbommarne utanför rummet här bredvid nu öppnas? Man inför Puke der. Jag begifver mig dit genom denna dörr, som förenar båda rummen. Är det hans verkliga afsigt att bekänna, skall jag öppna den, hvarigenom ni, herr grefve, sättes i tillfälle att höra hvad han säger.
När Creutz inträdde i rummet bredvid och fann Puke
framför sig, erfor han en helt annan rörelse, än han känt
inne hos Brahe. Nu förstod han först att alla de
förhållanden till andra. som man vanligtvis kallar vänskap, likväl icke
alltid äro det. Efter Pukes senast undergångna tortyr var
hans utseende mycket förändradt. Förr frisk, med en kraftig
hållning, en manlig, om styrka vittnande kroppsställning, var
han nu blek, lidande och sjuklig. Ett halft sekel tycktes på
några dagar hafva blytungt rullat fram öfver hans hufvud.
Hans krafter voro nu på en gång brutna. Creutz kunde icke
motstå den känsla af smärta och deltagande, som intog honom;
han fattade hans hand och tryckte den varmt och hjertligt,
under det att tårar oemotståndligt trängde fram i hans ögon.
— Under hvilka förhållanden mötas vi icke, yttrade Creutz! Ett helt ungdomslifs käraste minnen fästa oss vid hvarandra. Kan ni förlåta mig, Puke, den likgiltighet, för att icke säga fiendtlighet, som jag sedermera en lång tid visat er?
— Jag har aldrig tillräknat er det, herr grefve, svarade han, så ondt det äfven gjorde mig. Men låtom oss icke tala derom; vårt sammanträffande nu har vigtigare föremål.
— Och äfven till detta sammanträffande är jag orsaken, jag, angifvaren.
— Försynen låter menniskornas vägar korsa hvarandra, på det att vi skola lära oss att vårt rätta mål icke finnes på jorden, utan i himmelen.
Ännu en gång tryckte de hvarandras händer. De förstodo hvarandra.
— Min önskan är, fortsatte Puke derefter, att få för er aflägga min bekännelse.
— Den blir tyngre för mig att emottaga, tro mig det, än för er att afgifva.
— Innan jag afgifver min redogörelse, har jag dock ett enskildt uppdrag att lemna er, hr grefve, som jag är öfvertygad, att ni med nöje åtager er.
Creutz tänkte på sin syster, öfvertygad att det gälde henne; men han misstog sig. Puke hade samma grannlagenhet, som han, att icke vilja tala om henne.
— Ni kan ej hafva förglömt, herr grefve, fortfor Puke, att er morbror, grefve Ehrenpreutz, länge intresserat sig för att återfå vissa, för honom vigtiga papper.
— Ni har rätt, Puke; ännu i dag intresserar han sig lika mycket för dem.
— Här äro de, herr grefve. Jag bekom dem först i går. Ingen — utom jag — känner dem. Försäkra er morbror derom. Han kan nu vara lika lugn, som jag är glad öfver att hafva uppfylt mitt löfte. Utom några bref från min mor och några blad, som jag läsgjort ur min fars anteckningar, och hvilka blott angå enskilda familje-förhållanden, har jag icke behållit någon enda handling. Jag är tillräckligt nöjd dermed, att min far står anklagelsefri och ren inför mitt omdöme och mitt hjerta. Se här, mottag dessa papper, herr grefve.
— Jag kan ej annat än högakta er redlighet, genmälde Creutz; i er ställning kunde ni hafva användt dessa papper till er nytta, men ni försmår det.
— Icke alldeles, svarade Puke, emedan jag önskar, att ni skall gifva mig någon valuta för dem.
— Och hvari skall den bestå?
— Deri att ni upprigtigt besvarar en enda fråga.
— Fråga.
— Hafva grefvarne Hård och Brahe flytt?
— Derpå kan jag svara både ja och nej.
— Huru? De hafva icke undkommit?
— Har icke ljudet af trumhvirflar i afton nått fram till ert fängelse?
— Nej.
— Det är rätt, ert fängelse ligger åt bakgården. Tyst, hör ni!
En trumhvirfvel hördes verkligen i detsamma.
— Förstår ni icke, Puke, hvad det betyder?
— Man trummar efter …
— Alldeles; man trummar efter grefve Hård, som rymt!
— När rymde han?
— Naturligtvis kan jag ej veta det med visshet, men han lärer redan i går afton hafva försvunnit från sitt hem.
— Jag tackar för denna underrättelse, inföll Puke; den gläder mig på det högsta. Jag har då icke lidit förgäfves. Än grefve Brahe? Han har således icke undkommit?
— Han har icke försökt att fly; han blef i stället i dag insatt i fängelset.
— Den olycklige, hvarför flydde han icke? Förlorad, således! Nåväl, jag har emellertid icke mera skäl att tiga. Jag har räddat — den, som ville rädda sig. Låt mig nu bekänna, grefve!
Puke aflade derefter sin bekännelse, som, i få ord sagdt, utgjorde ett medgifvande, åtminstone i hufvudsaken, af hvad de öfrige anklagade redan, mer eller mindre fullständigt, uppgifvit. Han lät likväl icke något ord undfalla sig, som anklagade vare sig den kungliga familjen eller de öfrige, utan påbördade sig sjelf hela ansvaret.
Brahe, till hvars rum Creutz oförmärkt öppnat dörren, utträdde härunder.
— Kapten Puke, sade han, ni anser då allt förloradt.
En tystnad, djup som i en graf, herskade i rummet.