Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 3
| ← Politik. Intrig och svartsjuka. Kommissionen |
|
Ett äfventyr → |
TREDJE KAPITLET.
Intrigen väfver nya trådar.
Hopp och fruktan.
Dörren till Pechlins arbetsrum hade nyss slutits till. Amanda hade, efter ett längre samtal, en handvändning förut aflägsnat sig. Ännu stod Pechlin med blicken stirrande på dörren efter henne.
— Hon har rätt, yttrade han, under det han drog en lång rökpelare ur pipan och vällustigt omgaf sig med ett tjockt moln, tiden är nu inne att handla.
I detsamma gjorde han en half vändning från dörrren och började en vandring upp och ned i rummet.
— Ju mera jag lär mig känna menniskorna, mumlade han för sig sjelf, desto dummare har jag funnit dem. Alla tro de sig gå egna ärenden, och dock gå de blott andras. Öfver allt lidelser! Verlden är ett instrument, lidelsen är tonen; man kan slå an en menniska, alldeles som en tangent, och med fullkomlig visshet förutsäga effekten.
Han drog ett nytt moln ur pipan och gjorde ett nytt slag genom rummet.
— Att vara helt rätt och slätt en klok karl, fortfor han derefter, är att vara herre öfver verlden. Huru öfvergifven af sig sjelf var ej den stolte och sjelfdryge Fersen, när landtmarskalks-stafven var nära att gå honom ur händerna; men jag slog an en lidelse i en vildhjernas hufvud och han följde den, hastade från valplatsen och lemnade segren åt oss.
Nästan omedvetet stannade Pechlin vid fönstret och kastade en blick öfver strömmen upp till slottet.
— För att konspirera såsom ni, fortsatte han, talande liksom till slottet, är det icke nog att hafva smak och böjelse för konspirationer, man måste hafva snille, verldskännedom, beslutsamhet, ihärdighet, kraft, samt kunna maskera sig med enfald, okunnighet, dumhet, likgiltighet. Ni konspirera, ni, men sakna alla erforderliga talanger — allt förstånd — dertill. Men hvad ni ej förmå, skall jag hjelpa under. Ni måste icke blott konspirera, ni måste fortgå dermed — steg för steg. Jag känner de tillgångar, ni ega, ni känna icke det mål, jag utstakat för er; men ni skola, i öfverensstämmelse med eder sjelfva, jag har svurit det, gå framåt till …
En blossande rökpelare utvecklade sig åter omkring honom.
— Ständernas beslut i tvistefrågan emellan konungen och senaten skall snart slå ned förstörande i hofvets läger. Verkningarna deraf skola i drottningens själ blifva förfärliga. Jag anar dem redan. Lidelserna skola föra henne med sig. Hon skall gripa efter hvarje minsta strå, som man räcker henne. Men hon skall icke heller sakna sådant …
Ett småleende spelade på hans läppar.
— För att störta en kolonn, vore den äfven så gammal, som från Roms bästa tider, behöfver man icke helt och hållet undergräfva den, endast plocka bort några delar af dess fotställning, resten gör dess egen tyngd. Det var ett förträffligt infall, då jag på Riddarhuset begagnade mig af en intrig inom sjelfva hofvet, för att locka Wallenstjerna från platsen. Jag har nu skrifvit ett nytt bref till honom, som Amanda skall veta att begagna sig af. Det är att låta kolonnen falla af sin egen tyngd. Dagen är utsatt — stunden — Ah, huru skola de icke gripa efter mitt bref — som endast är en fortsättning af deras egen intrig. Konsten i alla spel är att hafva reda på sin motspelares kort.
Fortsättande sin vandring upp och ned i rummet, tystnade Pechlin för en stund. Han tycktes samla sina tankar till nya betraktelser.
— Bah, talade han derefter, det duger icke. Med ett slag dödar man en oxe. men icke ett hof. Stormen slår med ett enda vingslag omkull en byggnad, men materielen är qvar, och man uppbygger den åter; råttan deremot gnager och skafver knut från knut, bit från bit, tills hela härligheten är förvandlad till sågspån, till en stor mullvadshög. Långsamt, men säkert. Att störta Höppener — duger icke — han är krutladdningen, raketsatsen; att tillintetgöra Dalin — nej, nej, — han är fantasien, de luftiga, bedrägliga drömmarna, den förre drifver henne oupphörligt framåt, den senare slår ut i bländande stjernor omkring henne. Båda måste bevaras, intill dess … Men de andre — de andre — ja, ja, man bör börja nedifrån. Blodet kastar sig ju åt hufvudet, endast man kittlar någon under fötterna. Silfverhjelm är hennes homme d'affair, nyckeln till hennes hemligaste förehafvanden — han först och främst — sedan …
Här afbröt han sig likväl åter sjelf. Tanken kastade sig, utan alla förbindelser med de föregående, in på ett anhat fält.
— Men att handla, yttrade han, och stannade dervid i sin gång, utan att sjelf synas …
Han kom ej längre.
Fotsteg hördes i rummet utanför. Hastigt omgaf han sig åter med en molnstod ur pipan, och då en betjent i detsamma inträdde, anmälande att hans ekipage väntade, var det knappast möjligt att upptäcka honom i den sky af rök, som omgaf honom.
Det fiendtliga i Ehrenpreutz ställning till hofvet hade
öfvergått till förbittring.
Redan till sina politiska tänkesätt vidt skiljd från detsamma, blef han det ännu mera till följd af drottningens enskilda handlingssätt. Visserligen fruktade han icke mer till samma grad, som förut, minnena af äldre förhållanden. Sedan han nu åter en gång hört dem ljuda omkring sig, hade deras mörkaste färger liksom försvunnit. Offentligheten har det med sig. Hvad som i dunklet och skymningen ser hotande och förfärligt ut för vår själ, förvandlas af ljuset till en vanlig sak. Det är i natten och mörkret, som alla tiders uppskrämda inbillnings-kraft skapat skräckfulla spöken och vålnader. På dagen och i solens anblick faller det icke ens någon menniska in att grubbla på dylikt. Huru dystra Ehrenpreutz' minnen än kunde vara, förefans ingen brottslighet i dem, i ordets vanliga bemärkelse. Af hvad vi känna kunna vi draga den slutsats, att han varit invecklad i en vidt utgrenad politisk sammansvärjning, och politiken har — äfven om den icke borde hafva det — dock sina egna moraliska lagar. Det är troligt, att derest sammansvärjningen lyckats, dess följder skulle ha gifvit fäderneslandet ett helt annat utseende; men det säkra är, att densamma, om den blifvit upptäckt, hotade alla dess medlemmar att falla blodiga offer för det bestående samhällets sträffande myndighet. Vare sig nu att Ehrenpreutz varit mera invecklad i konspirationens hemligt spunna nät, eller att hans ställning till samhället gjorde faran för honom större eller att han måhända egde en svagare eller räddare karakter, nog af, fruktan synes hafva på ett förskräckligare sätt slagit honom, än de öfrige, hvarigenom måhända äfven Pukes uppoffrande hjeltemod, hurudant ock deras enskilda förhållande kunnat vara, reste sig ännu i hans senaste år såsom en hotande och dyster vålnad ur förgångna tiders, natt, desto mera förskräckande, som den — då han minst anade det — trädde med samma bleka anletsdrag och samma orubbliga karaktersfasthet ånyo ingripande i händelsernas gång för hans blick, i sonen, i den unge Puke. Men om han äfven lugnat sig, beträffande fruktan för alla lagliga efterräkningar, utöfvade dock minnet ännu sin oemotståndliga magt öfver honom: minnet af en vän, som för hans skull undergått icke blott tortyrens alla qval, utan i hvars fasta mod han ständigt såg återspegladt sitt eget omanliga handlingssätt, för att icke säga feghet, eller hvad som vore ännu sämre, svek. Samvetet talar ett högre språk, ju närmare man nalkas grafvens brädd; men besjälas man icke desto mindre ännu af fåfängan, och saknar man styrka att i hela dess vidd erkänna samvetets sanning, skall man — i sammanstötningen mellan den och sin svaghet — ständigt förvirras i omdömet om rätt och orätt, samt alltjemt känna sig uppskakad af fruktan för sin egen fantasis mörka irrbilder. Belägenheten är icke ett högre moraliskt förfall, det är det, vanliga, verlden, köttet, flärden, som i ditt inre lif spjernar emot din själs bättre medvetande, det är vårt väsens arfsynd, vår svaga naturs brottslighet — straffad — oupphörligt straffad — af en guddomlig sannings närvaro inom oss.
Sådan tänka vi oss Ehrenpreutz.
Med en värme och ifver, som icke var alldeles vanlig hos honom, ingrep han i de politiska striderna för dagen. Mangrant och beslutsamt hade hela rådet kastat sig emot konungens till ständerna aflåtna skrifvelse, men Ehrenpreutz lifligare än nagon annan. Man kunde ha trott att han satt sitt lifs hela sista insats på detta enda drag. Upprigtigt tillgifven statsskicket, som han var, fans dock ingenting att klandra deri. Hans enskilda fördelar sammansmälte helt och hållet med de allmänna.
Ehrenpreutz satt beqvämt lutad i sin soffa, då vi nu inträda. Creutz hade nyss förut anländt med ett par nummer af “En ärlig Svensk” — en tidning eller tidskrift — som — utkommande i fria numror — vid denna tid tilldrog sig ett oerhördt uppseende för den skicklighet och styrka i bevisningssättet, hvarmed den, i öfverensstämmelse med statsförfattningens anda och bokstaf, behandlade dagens vigtigaste tilldragelser.
“En ärlig Svensk” sysselsatte sig nu med den inom ständerna pågående tvisten emellan konungen och rådet, allt under den förutsättningen att friheten var hotad och grundlagarne stodo i fara, att af konungen trampas under fötterna. För att på ett så naturligt sätt, som möjligt, gifva en sådan bakgrund åt händelserna, framsköt tidningen först det sätt, hvarpå Carl XI vid 1668 års riksmöte bemägtigade sig enväldet.
Ehuru tidnings-pressen ännu då var ganska ung, saknade den icke taktiskt förstånd. Såsom ett bevis derpå må t. ex. nämnas, att “En ärlig Svensk” var uppstäld i samtal, hvarvid samhällets då varande olika opinioner på ett ganska skickligt sätt voro representerade i en Honestus, Prudens, Cautus, Probus, Libertinus o. s. v. och hvarigenom författaren fick tillfälle till en ganska mångsidig diskussion, hvarvid han naturligtvis likväl icke lemnade sina egna syftemål ur sigte.
Creutz hade nyss afslutat uppläsandet af Honesti relation, rörande Carl XI:s attentat mot friheten, och vände sig till Ehrenpreutz, för att höra hans tanke.
Ehrenprentz tog sig en pris snus och bad honom fortsätta.
Creutz läste:
“Prudens. Jag är dig, min benägne Honestus, mycket förbunden för denna berättelse, hvaruti är åtskilligt, som förtjänar uppmärksamhet. Framförallt kommer det mig besynnerligt före, att der står, att de rättsinnige sig in totum ifrån Riddarhuset absenterade, då det behöfdes som mest att tala och fäkta för rikets rätt och frihet. Uti ett så vigtigt högmål gör det icke tillfyllest, att allenast tala för en god sak och sedan lemna den och gå alldeles bort derifrån och låta de illasinnade få råda och olyckan disponera om rikets välfärd. Utan i ett sådant fall är hvar riksdagsman förbunden, att intill det yttersta med lif och blod försvara rikets grundlagar och frihet, ty dertill äro de kallade och befullmägtigade!”
— Bra skrifvet, afbröt honom Ehrenpreutz; en erinran, alldeles på sitt ställe, såvida icke också riddarhuset nu skall stå tomt, då frågan förekommer. Sammanhållning är magt.
“Jag är säker på”, läste Creutz vidare, “att om någre modige och handfaste män, som varit rätt ömme om sitt fäderneslands frihet, hade med alla krafter vågat sig i spetsen, det då icke hade gått så lätt.”
— Sådane män finnas nu, anmärkte Creutz. Men i alla fall är en strid på riddarhuset …
— Fortfar, Creutz, fortfar!
“Menniskolifvet”, fortfor äfven Creutz läsande, “är uti sådana fall dyrt aktadt, och menniskoblod gör ett stort intryck hos menniskan; och hade än någre rättsinnade då måst sätta lifvet till, så hade det likväl strax uppväckt en stor fasa hos fredsförstöraren. Detta oskyldiga blodet hade ropat den svåraste hämnd utaf den fridälskande guden: riket hade ropat hämnd, och hvar redlig undersåte hade väl icke underlåtit att hämnas sine oskyldige och modige medbröders och fullmägtiges blod. Konungen sjelf hade ofelbart måst fasa för ett sådant blodbad. Det berättas för visso, att konung Carl XI under de tre timmar. då det stod som hårdast på riddarhuset, var uti en obeskriflig samvets-ångest deröfver, att han, emot ed och försäkring och emot rikets grundlagar, kränkte rikets rätt, och så orättfärdigt betog undersåtarne deras urgamla frihet. Konungen skall hafva yttrat, att han trenne gånger hade beslutat skicka återbud till sina tillgifne, att de icke vidare skulle yrka på högre magt och myndighet för honom. Hvad hade väl händt, om konungen då märkt, att de rättsinnige gjort motstånd? Han fruktade icke förgäfves, ty han kände såväl det gamla svenska modet, och huru långt det är möjligt att gå, när det blifver rätt uppeldadt. Många anstalter blefvo då väl gjorda; men mest till att uppväcka skrämsel och fruktan, ty hemliga ordres voro gifna, att man skulle för allting akta sig för blodsutgjutelse. Men flathet och räddhåga å ena sidan, och missförstånd och osämja stånden emellan å den andra, bidroge mest till det högst skadliga enväldet. Det är märkligt, att konungens män, som drefvo detta olyckliga värf, förargade sig sedan öfver det de gjort hade, då de med bekymmer sågo enväldets bedröfliga påföljder, såsom ock deröfver, att de rättsinnade varit så modfälda och ej haft courage nog till att häfva dem ut genom fönstren, som så fördömliga propositioner kommo å bane och dem envist försvarade.”
Ehrenpreutz knäppte af tillfredsställelse med fingrarna.
— Det här är ända, anmärkte Creutz — ändå …
— Läs vidare få vi höra.
"Riksdagsmäns flathet och otidiga räddhåga", läste äfven Creutz, “då de så lätt låtit skrämma sig, dels af hot, dels af falska rykten, såsom vore här och der i provinserna något stort anhang i rörelse. eller åtminstone beredde att biträda frihetens fiender, hafva ofta varit skulden till många och stora rikets olyckor. Vid så många tillfällen behöfves icke just alltid stora kroppskrafter, ty den svagaste kan här mycket uträtta, om han allenast har mod i bröstet. Jag vill icke tala om, hvad en liten David emot en mägta stark och stortalig Goliath kunnat uträtta. Historien berättar oss hvad en enda modig qvinna har varit mägtig att göra och tillvägabringa. Låt vara, att någre svage då hade måst sätta lifvet till, så hade likväl de öfrige välsinnade, när de sett deras bröders blod rinna, sannerligen icke lemnat dem ohämnade. …”
Creutz lade tidningen ifrån sig.
— Ehuru jag erkänner, yttrade han och reste sig upp, att min värja sitter temligen löst i skidan, och jag icke skulle sky att draga den äfven på riddarhuset, går författaren likväl för långt, då han, genom en allmän uppmaning, sådan som denna, väcker upp sinnena till tanken på en blodig strid. Betänk om motpartiet häri äfven såge ett upprop till sig?
Ehrenpreutz smålog.
— Motpartiet, upprepade han, det vore våld, det vore uppror, och vi kunna ej önska oss något bättre, emedan vi då finge tillfälle att på en gång taga det för hufvudet.
— Det är ganska sant; men om de nu icke egentligen afsåge att störta friheten, utan att blott modifiera vissa oegentligheter.
— Modifiera friheten? Hvarje försök att modifiera den är ett maskeradt anfall emot den.
— Otvifvelaktigt skall dock denna artikel sporra sinnesstämningen till ytterligheter. Den är en brinnande fackla, utkastad i ögonblicket af en stor jäsning.
— Du känner icke samhället, min vän. Det heter alltid för statsmannen att bestå eller att falla. I ungdomen gör man upp fantasier för sig; man skapar sig ideela samhällen, der redligheten och menniskokärleken herska. Allting är i dessa stater så präktigt, så förträffligt — och de hafva visserligen endast ett enda fel — det, att icke finnas i verkligheten. I sådana åter, som verkligen finnas, föregår en ständig strid på lif och död. Hvad man en gång förvärfvat, vill man ej släppa ifrån sig. Och medlen för bibehållandet? Man säger att Achilles blef uppfostrad af en centaur, till hälften menniska, till hälften best. Så är det med all höghet och all storhet. Verlden är icke blott god, den är äfven ond; och vi uppfostras af dem båda, för att herska öfver dem båda. Det onda tyglas bäst af det goda; det goda af det onda: ingenting tyglar menniskan så bra, som motsatserna. Jag har lefvat länge, pröfvat mycket. Med förskräckelse ser jag tillbaka på ett och annat vådligt ögonblick i mitt lif. Jag kan nu gerna säga dig att jag en gång stod vid branten af min undergång, och ännu intages jag vid minnet deraf utaf en fasansvärd känsla. Men jag förändrade ställning och vill bibehålla mig der jag är. I närvarande stund gar en stor rörelse genom den politiska kroppen; i senaten känna vi bäst dess alla ryckningar. Men vi vaka, som Cerberus vid bryggan, och ingen skall öfverraska oss, ty vi äro beredda på det värsta. Mät ej en statsman med ett vanligt mått; tro mig, han måste mätas med en kroklinje. Det är ingen liten konst att böja sig efter alla rörelser och ända sitta fast i sadeln. Att arbeta fram en stor brytning inom ett land är icke lätt, men värre är att motarbeta den. Det bästa skyddet för vårt statsskick är att alltid anse det vara i fara. Genom denna tidning, äfvensom genom hvarjehanda åtgärder förklara vi det alltjemt äfven i ett slags ständigt krigstillstånd. Det håller sinnena vakna, folket på sin post, adeln vid friskt mod och gör konungamagten alltid förlamad och svag. Skulle det oaktadt en katastrof inträffa — vi sätta oss icke deremot — vi påskynda den hellre — emedan en dverg är lättare att besegra än en jätte. “En ärlig Svensk” har rätt i hvad han yttrar.
Creutz följde Ehrenpreutz' förklaring icke utan öfverraskning: det var ett af den gamle rådsherrns lyckligaste ögonblick.
— Ni kan måhända hafva rätt, morbror, svarade Creutz. Händelserna hafva sitt mål, sin gräns. Det är möjligt, att de icke afstanna förr än de nått fram. Kanhända skall denna tidning endast påskynda utbrottet. Nå-ja, må så ske då. Vet ni, morbror, jag måste erkänna, att jag, som hitintills icke särdeles intresserat mig för politiken, likväl börjar finna den — ju mera lefvande förhållandena framstå för mig — allt mer och mer tilldragande. Utsigter öppnas — fulla af lif och strid — inbjudande och hänförande. Politik och romantik understöda hvarandra till och med. Qvinnan, som jag förr endast trodde vara till för att älska; hennes kärlek ser jag nu låna verktyg af politiken för sin vilja, för sina syftemål; och statsmannen, huru stöder icke han mer än en af sina beräkningar och planer på de ömmaste och renaste känslor i qvinnans bröst! Jag påminner mig att ni alltid uppmanat mig att kasta mig in på den politiska banan, och att jag har endast skrattat deråt; men nu, sedan jag tagit de första stegen, bortföres jag allt mer och mer af strömmen. Det öppnar en helt och hållet ny verld för mig, en stor, i lifvets alla delar djupt ingripande, verld. Det förefaller mig nästan som jag inkommit i en samhällsroman, hvari menniskorna kämpa med förståndets och hjertats alla medel för sina mål. Betänk endast denna Amanda, en enstaka, fattig och obetydlig flicka, huru förvånande hänföres hon ej af händelserna; hon tyckes nästan vilja i förväg bestämma dem. I den djupa blicken, i de bleka anletsdragen, i de brinnande orden förnimmer man hvad som föregår inom henne. Utan all fråga kan man lita på henne. Hon är af en allt för djup och vulkanisk natur, för att ej vara sann och upprigtig. Men jag förstår henne dock icke. Hon förefaller mig som en dyster, en förfärlig gåta, som jag ej förmår förklara. Endast kärleken — försmådd — föraktad — kan öfvergå till ett sådant hat. Hon måste hafva älskat djupt, och blifvit skoningslöst behandlad.
Ett småleende krusade Ehrenpreutz' läppar under slutet af Creutz' yttrande. Det var verldsklokheten, som log åt de ungdomliga föreställningarna.
— Hvad du anmärker, återtog Ehrenpreutz, bekräftar mina satser. Under stora partibrytningar tagas alla krafter i anspråk. Behofven skapa medlen. Qvinnan kan sällan höja sig till några syften, utom hjertats; men begagnar man sig förståndigt af henne, kan statsmannen aldrig finna ett bättre verktyg för sina planer; hon är född diplomat i sin list, bedårande genom sina behag, ihärdig i sina böjelser. Stora ting hafva blifvit uträttade med behagsjukans och fåfängans små vapen. Att deremot styra hennes våldsammare och häftigare lidelser, fordras stor skicklighet. Vill man likväl använda henne till sin fördel, måste man studera henne i både godt och ondt; nyckeln till den största framgång och utmärkelse ligger ofta i en qvinnas förkläde. Amanda är af en natur att kunna uträtta mycket. Jag begriper dock icke, hvarför hon närmat sig till oss, och jag tror icke att hon gjort det af sig sjelf. Ledes hon af den man, som jag förmodar, så må vi se upp. Tro på ingenting, Creutz, som du icke har i din hand. Jag är nöjd med att politiken börjar intressera dig. Låt händelsernas romantiska beskaffenhet likväl icke allt för för mycket hänföra dig, utan spinn af dem en roman sjelf för din egen ära. Förståndet måste underlägga sig alla drömmar. Statsmannen måste öfverlåta sig åt det praktiska lifvet; i dess svagheter och fel skall han se sina tjenare. Med beslutsamhet och mod beherskar man verlden, men de måste växa upp ur erfarenhetens nyktra skola. Lacedemonierne förlorade Athen och Thebe derför att de öfverlemnade sig åt fagra illusioner. Rom bibehöll Carthago derför att det tog ut steget, krossade det. Man får ej sky tillbaka för något, som erfarenheten säger oss är rigtigt. Jag känner blott en af Sveriges nu uppträdande statsmän, som synes bjuda en stor framtid. Han känner sin Machiavelli. Han ritar icke sina framtidsplaner på grundvalen af en känsla, utan på öfverläggningens och förståndets väl inrigtade landtmätare-bräde. Ingen utmärkelse grundas utan ett motiv i samhället. För hvarje uppåtsträfvande man är det en lycka, om tidehvarfvet rufvar på en stor tanke, god eller ond, lika mycket. Det finnes intet ondt, som ej kan framkalla det, som är godt. Om judarne ej förtvinat i Egyptens träldom, hade Moses aldrig kunnat uppstå. Om Perserne icke varit förtryckta af Mederne och Mederne ej varit förvekligade, skulle Cyrus ej hafva funnits till. En stor man är blott motsatsen af en dålig sida inom ett land, det vill säga, han är rösten, ordet, svärdet för ett nytt och bättre. Jag medgifver att vårt samhällsskick är så väl fogadt och ordnadt, att man nästan förgäfves söker efter ett motiv till enskild storhet; men man måste derför göra sig hos oss ett af flera, hvarvid framför alla hofvets intriger erbjuda en rik materiel. Så ser också den man, hvarom jag talar, in i sin framtid. Med omfattande och skarpsinnig blick studerar han tidens chronique scandaleuse och har redan tilldragit sig den största uppmärksamhet, till följd af det sätt, hvarpå han behandlar den. Han är en bok, full af gåtor och mysterier. Jag säger derför att du bör studera honom; jag säger icke att du skall öfverlemna dig åt honom. Min öfvertygelse är att Amanda helt rätt och slätt är hans utliggare, hans öra, hans språkrör.
— Men, för all del, hvem menar ni, morbror?
— Jag menar Pechlin …
— Pechlin?
De hunno icke längre, ty i detsamma inträdde betjenten och anmälde baron Pechlin. Creutz och Ehrenpreutz sågo öfverraskade pá hvarandra.
— För baron hit in.
— Verkligen kommer han icke nu, anmärkte Creutz, sedan betjenten åter aflägsnat sig, rigtigt i grefvens tid. Vi hafva nu tillfälle att utforska honom.
— Jag tror icke att du är mannen dertill, genmälde Ehrenpreutz; drag dig hellre tillbaka i rummet bredvid och lemna mig ensam. Du kan låta dörren stå något öppen.
Pechlin hade redan i tamburen fått veta af betjenten att
Creutz var inne hos Ehrenpreutz.
När han inträdde i rummet, fann han Ehrenpreutz vid skrifbordet, doppande pennan i bläckhornet. Som Ehrenpreutz ej genast tycktes märka sin gäst, utan syntes upptagen af angelägna göromål, kastade Pechlin en blick omkring sig, hvarvid han företrädesvis fäste sig vid att dörren till det inre rummet, hvari Creutz nyss försvunnit, ej stod stilla, utan långsamt rörde sig på sina hakar. Då han jemförde denna omständighet med Ehrenpreutz' låtsade bemödande att fördjupa sig i sitt arbete, drog han den slutsatsen, att man ville spela honom ett spratt. Han var också genast öfverens med sig sjelf, huru han skulle behandla dem. Slutligen sköt Ehrenpreutz sin stol från skrifbordet och emottog honom på ett förekommande sätt.
— Hvad är det, frågade han, som skänker mig äran af herr barons besok?
— En bagatell, herr grefve; ni vet att bagateller mest sysselsätta verlden. Jag har i dag haft ett samtal med en af drottningens kammarfruar, ni känner ju Amanda? Den stackars flickan. Jag tycker alltid att det är synd om svaga hjernor.
Ehrenpreutz hade allt för god tro om sig sjelf, för att deri misstänka någon pik mot sig.
— Amanda, säger ni. Ja, ja visst, jag känner henne. Ehrenpreutz erinrade sig alltför lifligt de samtal, han haft med henne, och anade att Pechlins besök gälde dem.
— Flickan har i dag varit hos mig, fortfor Pechlin; hon betraktar nemligen mig som en äldre bror, en vän, ett slags far.
— Hon är ju också er fosterdotter, baron?
— På sätt och vis. Jag går och gäller åtminstone derför. I sjelfva verket förvexlar man likväl litet min far och mig. Medan jag ännu var ung upptogs hon på min begäran af min far, som likväl snart inackorderade henne i ett borgarehus. Men efter hans död återvände flickan, och jag har vårdat henne med en broders vänskap och med en äldre mans allvar. Sjelf betraktar hon också mig såsom sin verklige fosterfar.
— Ni har äfven heder af henne, anmärkte Ehrenpreutz, smått plirande med ögonen.
— Icke utan; men nu har det stackars barnet blifvit kär, kär uppöfver öronen, som flickor i allmänhet, och hon vet icke mer hvarken hvad hon gör eller säger. Jag kommer också hit, för att varna herr grefven för henne.
— Mig?
— Jag menar att fröken Creutz är förlofvad.
Ehrenpreutz drog stolen åt sig. Han hade ej väntat att Pechlins besök skulle gälla en familjeangelägenhet, allraminst att det skulle angå ett ämne af så ömtålig beskaffenhet.
— Förlofvad, upprepade han blott. Derom vet jag ingenting.
— Huru? Man har sagt mig att fröken Creutz skulle vara förlofvad med kapten Puke.
En ännu häftigare rörelse var nu nära att stjelpa omkull Ehrenpreutz' stol.
— Hvem har berättat den der slagdängan?
— Allmänheten, herr grefve, allmänheten, som vet allting.
— Som vet ingenting, vill ni säga, baron; men hvad hör väl den der förlofningen hit?
Creutz lyssnade i det inre rummet till hvarje ord. Han hade tagit plats på en stol och vågade ej röra sig, för att icke förråda sin närvaro. Äfven hans uppmärksamhet öfvergick till förundran, då han hörde att samtalet började röra sig omkring hans syster.
— Jag inser, fortfor Pechlin, som alltför väl märkte verkan af hvad han yttrade, det skenbart påflugna att inblanda mig i en af herr grefvens familjeangelägenheter, allra helst som jag förmodar att herr grefven ännu torde vilja hålla denna förbindelse hemlig; men i betraktande af Amandas karakter och planer, anser jag det vara min skyldighet, såsom hederlig karl, att upplysa om orsaken till hennes öfverdrifna förtrytelse emot hofvet.
Under det att Pechlin talade, hade han alltjemt ett öra för det inre rummet, hvari han tog för afgjordt att Creutz var.
Ehrenpreutz, som önskade utleta den verkliga orsaken till Amandas hat och fiendtlighet, lyssnade begärligt till Pechlins sista ord. Sedan ögonblickets första öfverraskning äfven var förbi, trodde han sig böra lägga ut en liten snara för sin klipske motståndare.
— Nå ja, svarade han också, jag tror verkligen att fröken Creutz och kapten Puke hysa någon liten böjelse för hvarandra. Det är ej ovanligt ungt folk emellan, ehuru himmelen vete huru det kan blifva i en framtid. Ni är dock märkvärdig, baron; ingenting kan förblifva en hemlighet för er. Ni säger att ni fått kännedom om vår hemlighet af allmänheten; men, bäste baron, ni vet mer än allmänheten; jag ville nästan säga att ni är en allmänhet sjelf. Men hvad är då skälet till Amandas …
Creutz hade med missnöje hört att Ehrenpreutz icke förmådde dölja för Pechlin sin ovilja mot Puke; men han blef ännu missnöjdare med detta eftergifvande. Han kände sig nästan sårad deraf. Ju oerfarnare man är, desto lättare såras man.
— Till Amandas fiendtlighet? afbröt Pechlin Ehrenpreutz. Ingenting annat, grefve, än försmådd kärlek, eller med andra ord, svartsjuka.
Creutz kände sig smickrad af att hafva bedömt henne rigtigt.
— Amanda, fortfor Pechlin, har omtalat för mig sitt senaste samtal med er, herr grefve. Jag begriper allt för väl, att ni icke kan vara någon vän af drottningen och finner det ganska förklarligt, ifall ni lagt något märke till hvad hon sagt; men faran för er …
— Faran — jag förstår icke — faran?
— Faran består deri, herr grefve, att Amanda, som har ett förslaget hufvud, nu uppeldadt af den häftigaste lidelse, äfven skulle kunna draga er med sig i förderfvet.
— Mig? Förklara er, baron.
— Naturligtvis er, framförallt er, herr grefve, eller kanske rättare edra anhöriga. Det är tydligt att i samma mån som Amanda lyckas att i hvirfveln af sina olycksbådande förehafvanden indraga Puke, så måste detta äfven smärtsamt träffa er, och det till lika grad med er kärlek för honom.
Ehrenpreutz tog sig en pris snus, och skubbade sig åter rätt på stolen.
— Alldeles det, svarade han, alldeles — i samma mån som min kärlek till honom — alldeles, alldeles …
— Men det stannar icke dervid, fortsatte Pechlin, ty skulle Amanda också icke hafva framgång i det ena fallet, så kan hon hafva det i ett annat, hvarpå jag äfven bör fästa er uppmärksamhet.
— Säg ut, baron; jag är idel uppmärksamhet. I hvilket annat afseende menar ni?
— I det afseendet, att hon kunde sönderslita de ömma förbindelser, som till herr grefvens glädje nu så innerligt förena fröken Creutz med kapten Puke.
Läsaren må sjelf gissa till, huruvida Pechlins antagande att Ehrenpreutz kände sig lycklig af Almas förbindelse med Puke var sann, eller om denna förutsättning endast var ett omsvep för honom att kunna leda samtalets gång efter som det bäst lämpade sig för honom.
Ehrenpreutz lutade sig fram i stolen. Pechlins samtal blef för honom af allt större och större personligt intresse.
— Saken är nemligen den, återtog Pechlin, efter ett ögonblicks uppehåll, att Amanda älskar …
— Älskar Puke, inföll Ehrenprentz.
Creutz kunde omöjligt hindra sig ifrån en rörelse. Pechlins lyssnande öra uppfångade den strax.
Underrättelsen spred på en gång för Ehrenpreutz och Creutz ett klart ljus öfver Amanda. De hade hitintills icke rätt kunnat förstå henne, men nu framstod hon i full dager. De förstodo att hon närmat sig dem af egen drift, icke till följd af Pechlins fingervisning. Samma intresse förenade dem således med henne. Båda insågo också fördelen af bundsförvandtskapet med en lidelsefullt hänförd qvinna. Genom henne blef det ju till och med ganska möjligt att på ett eller annat sätt blifva helt och hållet qvitt Puke.
Pechlin, som insåg det djupa intryck, hans underrättelse gjorde på det gamla riksrådet, njöt smáleende deraf.
Af den rörelse, han hört från det inre rummet, begrep han att underrättelsen icke mindre lifligt inverkat på Creutz.
— Det kan kanske förvåna herr grefven, fortfor han emellertid, att jag, med den tillgifvenhet, som jag alltid måste hysa för Amanda, på detta sätt liksom synes blottställa henne; men jag handlar dock icke utan efter den noggrannaste öfverläggning. Ni inser säkerligen lätt att Amandas börd och samhällsställning icke är af den egenskap att berättiga henne att täfla med en slägting till er. Så skickligt hon derföre än må anlägga sina planer, förutser jag hennes slutliga undergång, såvida hon fullföljer sin beträdda väg; och det är för att rädda henne för vida större olyckor — än som hennes hjertesorg kan medföra — som jag ansett det vara min skyldighet att i tid upptäcka flickans barnsligheter. Jag är säker att herr grefven skall sätta värde på min upprigtighet, än mera, att herr grefven äfven skall ursäkta Amanda.
— Var öfvertygad derom, baron; jag är tacksam, mycket tacksam.
Ehrenpreutz kastade på Pechlin en nyfiken blick; han tyckte att han hade så mycket att taga reda på, allra helst som ett tillfälle, som detta, icke så snart kunde återkomma. Den lilla omständigheten, att han ansåg sig hafva narrat Pechlin och lockat in honom på alldeles origtiga föreställningar, smickrade honom icke blott, utan ingaf honom äfven den största trygghet.
— Men det är icke nog, baron, fortfor äfven Ehrenpreutz, att jag är tacksam; jag skulle äfven vilja höra, huru ni anser att jag bör behandla hela den här frågan. Låtom oss antaga att fröken Creutz älskar Puke och äfven — Ehrenpreutz tog sig härvid en pris snus — och äfven att jag och hennes bror önska detta parti: men huru skall man väl förmå Amanda att uppgifva sina planer. Ni känner den brytning, som konungens skrifvelse till ständerna framkallat mellan honom och rikets herrar råd, samt att hela landet i närvarande stund är fullt af antändbara, jag vill nästan säga revolutionära, ämnen. Ni inser äfven att denna brytning skall gå till någon ytterlighet, derest icke ettdera af partierna gifver vika. Ni kan icke begära att nationens representanter skola stiga ur vägen för konungamagten; att grundlagarne skola taga af sig hatten för tronen. Nåväl, baron, om det förhåller sig på detta sätt, så finner ni att Amanda likväl med icke så liten skicklighet uppfattat ställningar och förhällanden, och att hon utan att jag känner hennes afsigter likväl med något skäl kan förutsätta åtskilligt och kanske dervid icke så helt och hållet misstaga sig. Mot alla våra beräkningar kan hon sålunda måhända i alla fall gå till sitt mål.
Pechlin stirrade härunder på Ehrenpreutz med en uppsyn, full af enfald.
— Det är en ganska rigtig anmärkning, yttrade han, som jag sannerligen icke tänkt på; men herr grefvens skarpsinnighet är också en känd sak.
Ehuru Ehrenpreutz icke visste, huruvida han på verkligt allvar skulle taga åt sig artigheten, framkallade den icke dess mindre hos honom ett småleende af tillfredsställelse.
— Anser ni icke, baron, återtog han, att det vore bäst att låta Amanda fortgå på sin väg, och att endast följa henne med uppmärksamhet?
Ehrenpreutz ville under alla vilkor höra Pechlin yttra sig mer i ämnet, emedan han hoppades att derigenom få kännedom om hvarjehanda.
— Nej, nej, grefve, svarade Pechlin. Jag är icke, som ni har er alltför väl bekant, någon beundrare af konungamagten, och jag kan derföre vara fullkomligt upprigtig. Ni sade nyss, eller antydde åtminstone, att drottningen intrigerar mot våra grundlagar.
— Jag gjorde det.
— För att lyckas i sina afsigter, söker hon att indraga i sina intressen hvar och en, som kommer henne nära.
— Vi förmoda det.
— Puke har äfven blifvit indragen i denna hvirfvel.
— Nå, ja!
— Men nu kunna ju icke nationens representanter, såsom ni så väl uttryckt er, stiga ur vägen för konungamagten.
— Det är min mening.
— Lemnar man händelserna sålunda fritt lopp att utveckla sig i sin naturliga rigtning, så följer ju tydligen deraf — med den kännedom vi hafva om de handlande personernas karakter — att en förfärlig katastrof förr eller senare måste inträffa.
— Låtom oss förutsätta det.
— Men denna katastrof skall i sitt svalg uppsluka hela hofvet och således äfven Puke.
— Äfven Puke, ja, visst! Äfven honom.
— Men Puke är för er en dyrbar person, som ni naturligtvis alltid vill rädda.
Ehrenpreutz hoppade nästan till. Han hade redan bortglömt utgångspunkten.
— Det är sant, sade han; Puke är för mig en dyrbar person.
Pechlin lyssnade ett ögonblick, i tanke att äfven förnimma något lidelsefullt uttryck från det inre rummet, men det förblef tyst. Det grämde honom nästan.
— Det faller mig in något helt annat, återtog Pechlin, ehuruväl jag mycket tviflar på att herr grefven, i den ställning, hvari herr grefven, såsom riksråd, nu befinner sig till konungafamiljen, gillar den.
— Låt mig emellertid höra, baron.
— Det enda lämpliga sättet att förekomma Pukes fall torde ändå vara att söka leda drottningen in på en förnuftigare bana.
Ehrenpreutz hade föresatt sig att icke mer falla ur sin rol: väl spelad, kunde han ju nu pumpa Pechlin, så mycket han behagade, men vid förslaget att inleda drottningen på en förnuftigare väg, skiftade hans ansigte ändock färg.
— Fortsätt, yttrade han emellertid, fortsätt, baron.
Man hörde att något tungt hvilade på hans bröst, ty rösten ljöd nästan såsom halfqväfd.
— Jag har anledning till den förmodan, bemärkte Pechlin, att drottningen just i dessa dagar ämnar draga några af sina djerfvaste schackspelsdrag.
— Verkligen?
— Jag vet att hon med all ifver lägger an på bondeståndet.
— Ni känner det, säger ni.
— Lars Larsson är en slug och dristig karl. Han bearbetar bönderna af alla krafter. Forbus har åtagit sig att uppträda såsom en slags vice värd på Holländska Dün. Wrangel gör sina slag bland opinionerna inom riddarhuset, sysselsatt med en ny politisk brochyr. Drabant-corpsen är beredd att lemna handräckning till hvilken dårskap, som helst. Silfverhjelm lärer hafva sitt höggvarter på ett värdshus i Mäster Samuels gränd. Bedrager jag mig icke, så är tiden redan utsatt.
— I hvad ändamål?
— Så snart rikets ständer fattat sitt beslut, rörande konungens inlaga, är tiden inne.
— Till hvad?
— Hvad vet jag, herr grefve? Ryktet är blott en rök, intill dess det verkliga förhållandet visar sig som klar låga. Ännu ryker det blott. Politiken, grefve, är blott en väfnad af opinioner: karaktererna bestå ränningen, ryktet inslaget. Lifvets stora uppgift är, att taga reda på hvad som är sant eller icke sant. Vanligtvis får man bana sig vägen genom många osanningar till sanningen. Jag säger att jag har många anledningar till hvad jag yttrar: det är allt, hvad man kan begära af förutseendet. Sjelfva visheten är ju endast en större eller mindre anledning.
— Det kan så vara — men vidare — vidare …
— Vidare, ja! Deri ligger just all svårighet. För att rädda Puke …
— Ja visst, för att rädda honom.
Detta uttryck betydde redan inför Ehrenpreutz helt och hållet motsatsen. Ehrenpreutz behöfde endast få kännedom om medlet att rädda honom, för att deraf bereda sig det bästa sättet att störta honom.
— För att rädda Puke, upprepade Pechlin, måste man rädda drottningen.
— Huru?
— Det vill säga, man måste upplysa henne om hvad man misstänker: att hon är observerad.
— Men om vi nu icke ned säkerhet veta hvad hon har för sig, så lärer man väl äfven hafva svårt att kunna upplysa henne om någonting.
— Deri har ni återigen ganska rätt, herr grefve, och jag kan icke annat än beundra er anmärkning. I stället för att också upplysa henne, vore det således kanske mer skäl att söka taga reda på hvad hon företager sig.
— Det anser jag äfven vara förständigare. Men huru skall man lyckas deri?
— Verkligen en svår fråga, herr grefve; jag anar dock huru grefven skulle vilja taga saken.
— Huru jag skulle vilja …
— Utan att se sakerna med samma omfattande blick, som herr grefven, gissar jag att herr grefven …
— Ni gissar att jag …
— Att herr grefven skulle anse det vara klokast att man sökte få skäl att anklaga och fängsla någon af drottningens förtrogne, hvilken man sedan kunde få tillfälle att pressa såsom en citron; och jag medgifver att herr grefven deri har ganska rätt, allrahelst om valet i detta fall företrädesvis föll t. ex. på Silfverhjelm, som är sjelfva nyckeln till drottningens alla hemligheter …
— Silfverhjelm, ja, visst — han — han …
— När jag också besinnar saken, medgifver jag gerna att den är fint tänkt. Silfverhjelm är, så att säga, sjelfva ombudet för drottningens intriger; hade man honom i sitt våld, skulle mera än ett förhållande blifva utredt på samma gång det äfven är tydligt att drottningen, såväl som hela hofpartiet, då droge sig förskräckt tillbaka och — stannade man sålunda vid början vore ju äfven Puke räddad. Men ingenting är också lättare än att få sak med Silfverhjelm, ty han är oförskräckt och modig, och modigt folk kniper man när som helst på bar gerning. Skulle grefven vilja fullfölja sin plan, vore det bäst att passa på när rikets ständer fattat sitt beslut och deputationen derom afsändes till konungen, emedan partiet naturligtvis då skulle fatta eld, en eld, som den minsta fläkt kan förvandla till en eldsvåda. Jag rekommenderar i det fallet åt grefvens uppmärksamhet spisqvarteret i Mäster Samuels gränd. Det lärer vara ett rigtigt ränksmideri-näste.
Ehrenpreutz vände hufvudet fram och åter, under det Pechlin yttrade sig.
— Ni tror att drottningen skulle hejda sig, i händelse någon af hennes förtrogne blefve gripen och stäld inför domstol, invände han också; men månne man icke snarare får lof att antaga motsatsen.
— Alldeles det, herr grefve. Ni träffar just hufvudet på spiken. Det var just detta jag också ämnade anmärka. Det synes nemligen för mig gifvet, att drottningen — häftig och liflig, som hon är — sjelf skulle bryta ut till en eldsvåda, derest någon af hennes vänner anklagades, framförallt, ifall detta inträffade med Silfverhjelm, i hvars händer hennes ömtåligaste förtroenden ligga. Stäld inför kommissionen, skulle Silfverhjelm också tvingas till upptäckter, hvilka måhända icke ens tilläto drottningen att stanna, utan under alla omständigheter nödgade henne att framgå på den en gång beträdda banan, och draga såväl den ene, som den andre, med sig i förderfvet. Jag tror således också att det vore bästa sättet — icke att hjelpa Pake — utan tvärtom att störta honom.
Ehrenpreutz fäste ofrånvändt sina blickar på Pechlin; det låg någonting så enkelt i hans ord, att förhållandena till den grad blefvo klara och tydliga för Ehrenpreutz, att han nästan kunde taga på dem med handen.
— Men då jag alltså skulle afstyrka grefven ifrån att handla så, faller en annan sak mig in. Ömtåliga ämnen bör man behandla med fin och mjuk hand. Politiken är i våra dagar som en flicka: man måste kurtisera den — ehuruväl det är sant …
Pechlin afbröt sig, liksom en annan tanke fallit honom in.
— Hvad menar ni, baron Pechlin? Det är sant, sade ni …
— Det är sant. herr grefve, ville jag säga, att jag höll på att framkomma med ett förslag, som är omöjligt.
— För en statsman, baron, bör egentligen ingenting vara omöjligt.
— I principen är det verkligen så, grefve, men i verkligheten förekommer likväl hvarjehanda, som är temligen omöjligt.
— Hvad som ni anser omöjligt kan jag anse rätt möjligt. För all del, såg ut er mening.
— Som ni då vill, grefve; jag tänkte säga, att det vore lyckligt, om man stode i närmare beröring med någon af dem, som ega drottningens hela förtroende. Man blefve då i tillfälle att inifrån hennes eget parti leda henne, hvart man önskade. Förmedelst en sådan mellanlänk hade man liksom en dammlucka i sin hand, hvarigenom man kunde hämma eller släppa på allt efter som man behagade. Visserligen vet jag en — men det lönar ej mödan att nämna honom — ni har inga relationer med honom.
— Låt mig i alla fall få veta, hvem ni menar; jag har kanske längre armar än ni tror.
— Omöjligt, herr grefve, i detta afseende …
— Men jag ber er, baron, säg ut — hvem …
— Låt mig slippa det, herr grefve; jag skulle endast gifva er en ny anledning att misskänna mitt omdöme, och jag har redan tillräckligt många gånger under detta samtal blottstält mig.
— För all del, baron, säg icke det; jag — jag — jag vill nödvändigt veta, hvem ni menar.
Pechlin hade härunder allt emellanåt lyssnat till rummet bredvid, likväl utan att höra något ljud eller någon rörelse derifrån.
— Efter ni nödvändigt fordrar att jag skall säga hvem jag menar, nåväl då, jag menar grefve Brahe.
— Brahe!
Pechlin hörde härvid en rörelse af tydlig otålighet i det inre rummet. När Creutz hörde Brahes namn, var det honom omöjligt att förblifva en blott åhörare, han vred sig om på stolen, han flyttade benen, han kunde knappast hålla sig ifrån att begifva sig ut.
— Ser ni, grefve, hvad sade jag? fortsatte också Pechlin. Ni skulle finna mitt förslag omöjligt, det var klart. Brahe är emellertid tillräckligt inbilsk och enfaldig, för att just vara den mest lämplige såsom mellanlänk. Genom honom blefve grefven i tillfälle att fullkomligt bestämma sitt eget handlingssätt; herr grefven hölle då, så att säga, tummen på sjelfva pulsådran. Men det lönar ej mödan att tala härom. Eljest fordrades det endast att någon, på hvilken grefven kunde lita, vore hans vän. Han är svag för vänskap, har man sagt mig. En vän — blott en vän — men en sådan står icke till att få. Grefven eger derför rättighet att skratta åt mig och mitt hugskott. Till min ursäkt vill jag dock nämna, att jag ett ögonblick hade en aflägsen tanke på er slägtinge, grefve Creutz, som jag tror mig veta varit ungdomsbekant med Brahe, men det är nu mera mycken skilnad dem emellan; den ene är drottningens förklarade gunstling samt var nyss kandidat till landtmarskalks-stafven, då den andre — grefve Creutz — ännu blott är löjtnant vid gardet, för öfrigt …
— För öfrigt …
Utan att lägga tonvigt på hvad han sade, yttrade han sig långsamt, i stället utdragande på längden sitt yttrande.
— För öfrigt — men jag hoppas att ni ej misstycker min upprigtighet — för öfrigt lär grefve Creutz ej intressera sig för politiken. Man säger att han är litet enfaldig.
Creutz hade ej väntat detta anfall, men det var mer än han kunde fördraga. Glömmande sin antagna roll, stod han med ett enda steg i rummet hos Ehrenpreutz och Pechlin. Det är omöjligt att säga hvad Pechlin dervid tänkte, men hans utseende vittnade om den största öfverraskning.
— Ah, herr grefven här?
Ehrenpreutz' förlägenhet var synbar. Creutz fäste en utmanande blick på Pechlin.
— Herr baron, yttrade han; men han tystnade derefter. Subordinations-känslan intog honom, han befann sig likväl alltid inför en man, långt öfver honom i graderna.
— Ni talar om enfald, herr baron, fortsatte han dock efter ett ögonblicks uppehåll, och sedan han fåfängt sökt dämpa sin förtrytelse, men efter hvad som här passerat, synes mig er egen skarpsinnighet ej vara ofelbar. En ofrivillig åhörare till hvad ni yttrat, har jag sannerligen hört er, hr baron, gifva bevis på en okunnighet om våra familjeförhållanden, som icke vittnar om mycken bekantskap med hvad som sker. Min morbror har äfven haft en undfallenhet för er, som jag måste beundra. Ni går och gäller för att vara ett fint politiskt hufvud, och icke desto mindre har ni, endast stödjande er på en ogrundad förutsättning, invigt oss i flera af edra planer. Ni har antagit att min syster är förlofvad med Puke, men jag får äran underrätta er, att det icke eger någon grund. Vidare har ni antagit att vi intressera oss för honom; var öfvertygad att han är oss fullkomligt likgiltig.
Pechlin såg ut som en stor syndare. Om äfven Ehrenpreutz ett enda ögonblick hyst någon misstanke emot honom, försvann den nu. Creutz kunde icke neka sig det nöjet, att, sedan han nu en gång var i farten, helt och hållet nedgöra honom.
— Icke desto mindre, hr baron, fortsatte han, tackar jag er för hvad ni meddelat. Vi skola icke underlåta att på bästa vis begagna oss deraf. Beträffande mitt förhållande till Brahe, får jag särskildt nämna, att huru olika vår ställning än må vara, så finnes det dock en omständighet, som jemnar den och gör mig jemngod med honom, jag är nemligen, jag, som han, grefve. Ingen tillfällig rang, herr baron, öfverträffar den, till hvilken man är född.
Pechlin reste sig upp och kastade en tillrättavisande blick på Creutz.
— Jag vet icke, herr grefve, yttrade han, hvilket som är aktningsvärdare, att vara enfaldig eller för mycket slug. Enfaldigt folk är alltid godt och hederligt folk. Med nöje beder jag er om ursäkt och erkänner att jag misstagit mig om er; hvad mig beträffar, träder jag pligtskyldigast på de enfaldiges sida. Jag trodde att min tête à tête med grefve Ehrenpreutz icke hade något öra bakom dörren; ack, grefve, jag skall aldrig tro någon dörr mera. Hvad jag sagt torde ni redan hafva protokollsfört, och jag öfverlemnar mig åt er skonsamhet, erkännande mitt misstag.
Pechlin gjorde, liksom afbedjande, en bugning och aflägsnade sig.
Ehrenpreutz och Creutz betraktade hvarandra under stum tystnad.
— Och denne man, anser ni, morbror, för en fin politiker, min Gud, han har ju likväl här suddat bort ett helt kapital af fraser, utan någon den ringaste räntebehållning.
Han skrattade.
— Du har rätt, Creutz. Denna gången var det vi, som lurade honom. Ropa på betjenten. Creutz! Jag vill genast låta spänna för och begifva mig till Fersen. Hvad Pechlin berättade var allt för vigtigt, för att icke sätta partiet i rörelse. Du hörde det sjelf. Hofvet torde ej hafva mindre för sig än en sammansvärjning. Silfverhjelm skall jag draga försorg om.
— Och Brahe sedan! Jag begifver mig till honom.
När Pechlin åter tagit plats i sin vagn, utbrast han i ett högt skratt.
— Jag har lyckats, mumlade han; lyckats fullkomligare än jag hoppades. Nu kan jag slå mig i ro i mitt fönster och se på, huru verlden går. Vår författning är ett förträffligt urverk, man behöfver icke draga upp det mer än en gång i månaden, stundom blott hvarannan månad.
Hopp och fruktan vexlade emellertid vid hofvet.
Rikets ständer hade den 28 afgjort tvistefrågan emellan konungen och rådet samt beslutat, att dagen derpå välja deputerade, för att genom en stor deputation, anförd af landtmarskalken, grefve Axel Fersen, till konungen i sittande råd aflemna svaromålet.
Vi hafva sett att Pechlin satt i omlopp vissa misstankar mot hofvet, hvilka äfven snart, utan att man egentligen visste hvarifrån ryktet kom, spred sig bland allmänheten.
Ryktet har alltid i nyfikenheten en trogen bundsförvandt. Den 29 ingick, och stadens offentliga platser, framför allt Riddarhustorget, fyldes af menige man.
De bestående lagarnes försvarare hade också icke blott i tysthet vidtagit alla erforderliga åtgärder för ordningens upprätthållande, utan äfven utskickat hemliga spejare på alla misstänkta platser.
Den arkvis utkommande tidskriften: En ärlig Svensk, hade fortfarit att agitera i sin rigtning.
Hofvet hade deri också läst med den största förtrytelse stycken sådana, som dessa:
“Probus. Hvilken af konungens enskilda rättigheter är beständig och alldeles oföränderlig nu och i framtiden?”
“Honestus. Den, att vara regerande konung öfver Svea rike och dess underliggande länder, och med lika rätt efter honom dess manlige bröstarfvingar”.
“Probus. Ega icke rikets ständer magt, denna rättigheten att rubba eller upphäfva?”
“Honestus. Dertill ega rikets ständer ingen magt, ty då bryta de sin tro- och huldhets-ed, med mindre så olyckligt vore, att konungen med vett och vilja öfverträdt den dyra ed och försäkring, han rikets ständer gjort, eller hvad rik. ständer vidare kunna pröfva nödigt till deras religions, frihets, välfärds och säkerhets bibehållande, att fastställa …”
“Så snart konungen är missnöjd med den magt honom uppdrages, den må då vara mer eller mindre inskränkt, och åberopar sig sin företrädares större magt och myndighet, så bryter han sin ed och försäkran”.
Men drottningen log likväl häråt, äfven om det låg något bittert i löjet.
Några dagar senare cirkulerade bland hennes vänner ett par exemplar af en nyss utkommen fabel, Lejonet och Djuren, hvars anspelningar voro ganska påfallande.
Rättegångshandlingen omtalar dess innehåll på följande sätt:
“Hvad sagans egentliga art och inättningar angår, så finnes den föreställa bland djuren en regering, den de, till att dämpa våld och tyranni ibland sig, ingått och till den ändan utvalt sig lejonet till konung, som gifvit sin försäkran att vårda hvar och en genom nåd och rätt; och hvarefter djuren edeligen förbundit sig att hålla konungens magt och rätt för deras enda sällhet. Derpå utfärdades de allra bästa lagar, som i början efterlefdes, men sedan illa uttyddes, och förmådde ej dämpa räfvens lastfulla lynne, utan blefvo en täckmantel för svek och våld, hvaröfver vid en allmän samling skulle dömas. Och sedan räfven hört en riksdag utlysas, söker han, af fruktan för straff, med illistighet skaffa sig vänner; går in förbindelse med andra brottslige; lägger an planer, säljer allmän ro och köper allmänt ve; vrider lag och rätt, sprider ut rykten, som kränka konungamagten, och att konungen vill hafva envälde, samt gesom allt sådant förskaffar sig en stor pluralitet och kallar den skälm, som vill möta hans ilska. Häraf blifva djuren förförda till ifver och hat mot öfverheten; och ehuru ingen visste af någon fara, så skreks dock öfverallt, att sällheten ginge öfver ända. Lejonet, bestört häröfver, håller ett tal till djuren, föreställer dem, huru det utan svek och list kommit till kronan, den det sedan med möda och drygt besvär burit; i hvad besvärlig tid det började att föra spiran, då våld, orätt och inbördes förödelse var ibland djuren; huru det förvaltat styrelsen och dervid icke tagit något steg emot sin försäkran, med flere besynnerliga föreställningar. Utaf hvilka djuren, till mer saktmod bevekte, stannade uti det beslut, att icke hafva någon misstanke, som kunde röra deras konung; och blef allt afmätt efter lagen, samt all jemkning sedermera lätt, med mera; slutandes sig sagan dermed, att djuren funnit sitt behag i den magt konungen fått, samt med den lärdom: så gjorde vilda djur, så borde menniskor göra.”
Huru fullkomligt det herskande partiet var betjenadt, vare sig af sin hemliga eller frivilliga polis, visar sig bäst, när denna fabel, som utkom utan censur och tryckningsort, och af hvilken endast tolf exemplar hann att med den största försigtighet spridas, genast blef inrapporterad, med uppgift om författaren.
Det är otroligt, men dock sant, att skuggrädslan hos de magtegande denna tiden var så stor, att de genast läto konfiskera skriften och åtala författaren.
Men drottningen sänkte sitt hufvud endast för ett ögonblick, derefter höjde hon det åter till ny strid. Hon var — såsom Minerva — född väpnad.
Så snart den stora tvistefrågan var afgjord af rikets ständer och man erfor den nedslående utgången eller att majoriteten inom riksstånden trädt på rådets sida, sammankallade hon på aftonen dem af hofpartiet, som voro invigda i hennes planer. Rollerna utdelades ånyo. Man beslöt att göra motstånd vid valförrättningen till deputerade, hvilka, till följd af redan fattadt beslut, skulle öfverbringa till konungen ständernas svar. Hofvet var öfverens om att åtminstone göra motpartiets seger så sur, som möjlig.
Men på den öfver konungamagten hängande åskfulla himmelen, som med hvarje dag tycktes blifva allt mera mörk och och hotande, visade sig i denna stund en skimrande och löftesfull regnbåge.
När drottningen nemligen minst tänkte derpå, anlände en kurir från hennes bror, Fredrik II i Berlin, medförande ett egenhändigt bref från honom, såsom svar på det, som kapten Puke öfverbringat.
Visserligen utgjorde skrifvelsen ett af dessa mästerligt väfda diplomatiska gallerverk, hvari man egentligen icke såg någon bestämd sak uttryckt, utan hvarigenom man snarare kunde se allt, hvad man sjelf helst önskade; men drottningen tydde detta till sin fördel och det ingaf henne nytt mod.
I brefvet talades om Europas ställning i allmänhet, att man på en gång beslutsamt och försigtigt borde möta händelser, som icke kunde undvikas, att förhållandena i Sverige på det högsta intresserade honom, att han för ögonblicket egde 60,000 man under vapen, att drottningen kunde vara förvissad att han alltid skulle förblifva henne en väl affektionerad vän och broder o. s. v.
Drottningen ansåg att brefvets innehåll gälde henne och de planer, som hon meddelat.
— Beslutsamhet och försigtighet, upprepade hon, framför allt beslutsamhet.
Men äfven Alma hade med kuriren fått från Puke emottaga en hemlig depesch, ett bref, med hvilket hon, icke utan en liflig hjertklappning, hastade upp på sina rum, för att der, helt ensam, få ofverlemna sig åt de intryck och känslor, som hon visste att de kära raderna skulle ingifva. Ännu hade hon likväl icke hunnit att sluta dem, när ett bud kallade henne åter tillbaka till drottningen.
Drottningen stod halfstödd mot sin sekretär, ett praktfullt stycke af jacaranda, med ornament i guld.
Hennes panna, inom hvilken så många planer, eller snarare blixtar af planer, korsade hvarandra, såg hotande ut. Hennes läppar darrade af förtrytelse, hennes kind var blek. De stora, praktfulla ögonen koncentrerade hela sin eld i en enda stråle, som kom Alma att studsa tillbaka.
— En stund efter sedan du lemnade mig, tilltalade henne drottningen, begaf jag mig för ett ögonblick in till konungen, och då jag återkom, fann jag detta papper på sekretären.
Och drottningen visade henne ett hopviket papper, som hon höll i sin hand.
— Påminner du dig, fortsatte drottningen, om du märkt detta papperet här, då du lemnade mig?
— Jag kan med visshet försäkra ers majestät, att det då icke fans här. När jag lemnade rummet, hade ni ännu icke öppnat skrifpulpeten och utom den erhållna depeschen fans intet papper framme.
— Skrifver Puke något till dig om mina angelägenheter?
— Jag har ännu ej hunnit sluta brefvet.
— Läs det; kanske nämner han något.
Alma läste slutet.
Puke omtalade der, att han utan äfventyr tillryggalagt vägen till Berlin, men att en ond ande synes på alla sidor omgifva honom, sedan han inträdt i denna stad; att han haft svårt att få företräde hos konungen, att han blifvit uppehållen på alla möjliga sätt, att han haft flere motgångar i hoftrapporna i Berlin, än förut under alla sina fälttåg, att han blifvit anbefald att dröja med sin återresa, och icke visste, när han skulle få företaga den.
— Det öfverensstämmer med denna anonyma skrifvelse, som jag nyss fann här, anmärkte drottningen. Se sjelf …
Hon läste:
“Min tid tillåter mig”, stod det i denna lapp, “endast att tillägga några få ord om kapten Puke. Jag följer honom, som hans egen skugga, i spåren. Lyckligtvis hade han blifvit uppehållen i Hamburg — jag tror i drottningens angelägenheter — hvadan jag hann fram till Berlin tillräckligt tidigt, för att genom svenske ministern motverka honom i hans höga uppdrag. Han skall icke få skäl, jag bedyrar det, att hålla långa loftal öfver sin resa. Den kurir, som konungen i dag afsänder härifrån till Stockholm, följes i hack och häl af min betjent. Jag känner konungens skrifvelse. En af hans enskilda handsekreterare, som tillhör oss, har förskaffat mig en afskrift deraf, som jag här innelykt bifogar till den det vederbör. Deri talas om stora händelser, som oundvikligt måste inträffa, hvarpå följa några uttryck, som uppmuntra till beslutsamhet och försigtighet. Att konung Fredrik, alla preussares afgud, är en stor statsman eller, hvad som är detsamma i våra dagar, en stor skälm, visar sig häri allra bäst. Hela denna del af brefvet är nemligen så uppsatt, att er drottning skall tro, det han gerna vill understödja henne och hennes planer; men derpå tänker konung Fredrik likväl nu mindre än någonsin. Saken är den; men derom mera, då jag återkommer. Var emellertid öfvertygad att jag gör allt, för att värdigt uträtta det uppdrag, jag bekommit. Vill ni att Puke skall lefvande begrafvas i Spandaus fästningshvalf, så befall blott och det kunde kanske låta sig göra”.
Alma blef allt blekare och blekare ju längre hon kom i skrifvelsen, och slutligen föll den ur hennes hand.
Äfven drottningen stod stum.
Skrifvelsen saknade all underskrift och tycktes vara utklippt ur ett längre bref.
Men det blef icke tid till några öfverläggningar. Händelserna skulle denna dag jaga hvarandra. Ännu innan drottningen återkommit till sig sjelf, inträdde Silfverhjelm.
— Ers majestät, sade han, jag beder om nåd att jag oanmäld inträder, men en allt för egen omständighet har tilldragit sig.
— Någonting olyckligt nu igen, förmodar jag?
— Lyckligt eller olyckligt, jag vet ej hvad jag skall säga. Ers majestät erinrar sig den der anonyma biljetten, som Wallenstjerna erhöll på riddarhuset, och som narrade oss att hasta till Liljeholmen?
— Jag påminner mig.
— Wallenstjerna har ånyo emottagit en dylik biljett, synbarligen skrifven af samma hand. Sedan vi rådgjort med hvarandra, beslöto vi att denna gång icke vidtaga något steg, innan vi först anmält saken hos ers majestät.
— Har ni skrifvelsen med er, Silfverhjelm?
— Se här, ers majestät.
Drottningen kastade en blick i den.
— Det är samma handstil; jag igenkänner den.
Brefvet var till Wallenstjerna. Drottningen läste:
“Man har bedragit er, min herre, då man sade er, att den beslöjade damen, med hvilken ni gjorde bekantskap i Logården, var mamsell Clara. Ni behöfver blott betrakta henne, och er säkra blick skall snart upptäcka skilnaden mellan den beslöjade okändas stolta hållning och den barnsliga flicka, man uppgifver. Förhållanden, som jag ej vågar nedskrifva, tvinga mig att iakttaga den yttersta försigtighet och hemlighetsfullhet. Ögonblickligt tillstötande, oförutsedda händelser nödgade mig att öfvergifva den plan, hvarför jag uppdrog åt er och edra vänner att hasta till Liljeholmen. Jag beklagar mindre er, än mig, derför. Ni känner de förvecklingar, i hvilka samhället dagligen allt mer och mer inspinner sig. I samma mån, som mina förhållanden bero af dem, tvingas jag äfven att — längre än jag först tänkt — bibehålla min anonymitet. Ni kan dock göra mig — och en hög person — hvars namn jag ej vågar nämna — en stor tjenst. Drottningens fiender hafva satt allt i rörelse, för att bearbeta folket till fiendtligheter emot henne. Var på er vakt! Drottningens intresse fordrar i denna stund mer än någonsin er odelade uppmärksamhet. Folkets hemliga ledare hafva sitt högqvarter å spisqvarteret i Mäster Samuels gränd. Infinn er der vid middagstiden i morgon, sedan den stora deputationen till konungen aflemnat ständernas svaromål. Jag tillstyrker er att taga edra vänner med er. Tag plats vid stora bordet, gif akt på personerna omkring er, ni skall snart få höra mer än ni väntar. I tredje couverten från högra öfra sidan af bordet skall ni ytterligare finna några rader af mig.
Er beslöjade okända”.
Drottningens öfverraskning var synbar.
— När mottog Wallenstjerna detta bref.
— I dag vid middagstiden. Då han hemkom från vaktgöringen, fans brefvet instucket i nyckelhålet till hans rum.
— Den okände brefskrifvaren beder henom taga sina vänner med sig.
— Det ser ut, ers majestät, som affären vore förenad med någon fara.
— Är ni rädd, Silfverhjelm?
Silfverhjelm log.
— Jag förstår er, återtog också drottningen, och jag skall sätta er på ett nytt prof. Denna gång måste nemligen ni Silfverhjelm, alldeles ensam, inställa er på det der spisqvarteret och intaga den uppgifna platsen vid bordet. Jag vet att ni eger lika mycket mod och försigtighet, som tillgifvenhet för min person, således ni och ingen mer.
Under försäkringar att göra sitt bästa, aflägsnade Silfverhjelm sig.
Under spänd förbidan ingick den 19 November.
De offentliga platserna fyldes redan med menniskomassor, tillströmmande från alla håll. Man ville se processionen, höra hvad som tilldrog sig, vara med i händelse någonting nytt och märkvärdigt inträffade.
Konungen hade aflagt ett besök los drottningen.
— Jag är högst bekymrad öfver det slag, som i dag träffar tronen, yttrade han; desto mera som jag genom min egen skrifvelse till rikets ständer i hufvudsaklig mån bidragit att framkalla det. Jag önskar att alltsammans hade varit ogjordt.
— Ni klagar, ers majestät, svarade drottningen, icke utan en viss både ömhet och oro, och det gör mig mycket ondt; men om någon företrädesvis har orsak till klagan, så är det jag. Då jag förenade mitt öde med ert, trodde jag att ni skulle blifva en konung och jag en drottning; och hvad äro vi väl? Endast skuggor. Men om äfven det slag, som ständerna i dag rigta åt tronen, är hårdt, så skall det likväl på en gång öppna ögonen på nationen och öfvertyga äfven den störste tviflare om de söndringar och den upplösning, hvartill partiväldet leder hos oss. En sak bör under alla omständigheter också trösta oss, ers majestät, den nemligen, att vi på ordningens fredliga och lugna väg, samt inom författningens föreskrifna gränser, öppet och okonstladt framstält de erinringar, vi med skäl bort göra. Skulle vi framdeles finna oss nödsakade att fortsätta striden, så hafva vi nu lärt oss, att vi måste begagna oss af andra utvägar, andra och säkrare medel. Inför folkets omdöme skola vi hädanefter också vara dertill mer berättigade ân hvad vi hitintills varit. Emellertid har den så kallade stora deputationen icke ännu anländt, och bedrager jag mig icke mycket, så torde valet af dessas ledamöter icke aflöpa utan vigtiga protester.
Drottningen litade ännu i sista stunden på sina vänner och deras löften.
Så snart konungen aflägsnade sig, begaf drottningen sig ut i de yttre rummen, der hon fann några af sina vänner samlade; men hon var i en alltför upprörd och spänd sinnesstämning, för att kunna deltaga i samtalet, hvarföre hon återvände till ett af mellanrummen, der hon, med hufvudet lutadt i sin hand, sjönk ned i sin karmstol.
I den öppna dörren längst bort såg man härunder allt emellanåt en skymt af en sakta förbisväfvande, svartklädd, smärt och välbildad qvinnofigur. Det var den alltjemt på sin post uppmärksamt lyssnande Amanda.
Hastigt inträdde Brahe. Drottningen spratt till. Amanda drog sig skygg tillbaka.
— Ers majestät, sade han, valet af de deputerade bland ridderskapet och adeln är nu verkstäldt.
— Redan?
— Utan att någon, ers majestät, öppnade sin mun deremot.
— Feghet, anmärkte hon blott, feghet!
Brahe gjorde en axelryckning.
Nästa ögonblick inträdde grefve Hård och hofmarskalken baron Horn, och båda berättade nästan på en och samma gång att de deputerade blifvit utsedde i preste- och borgare-stånden, äfvenledes utan någon protest.
— Hvilken höjd af fruktan och svaghet, utropade hon; dessa stånd äro likväl ej mindre förtryckta de, än tronen.
I detsamma stod Wrangel framför henne.
— Jag har en olycklig post att berätta ers majestät, började han.
— Jag är van vid olyckor, baron; tala oförtäckt.
— Vid valet af deputerade i bondeståndet har det gått hett till.
Drottningens ögon flammade till.
— Det hedrar bondeståndet, att det ej öfvergifvit tronen. Har det hunnit derhän, att bonden numera är dess ende pålitlige vän, dess ende riddersman.
— Lars Larsson och hans vänner protesterade icke blott emot valet af deputerade, han anklagade äfven talemannen, Håkansson, att hafva brutit sin ed, förrådt bondeståndets bästa samt öfverskridit de honom tillkommande rättigheter. Uppträdet antog slutligen en våldsam karakter; man berättar att Lars Larsson gått handgripligen till väga emot Håkansson.
Drottningens ansigte glänste af tillfredsställelse. Men hon hann ej uttrycka sin tanke. Vakten gick i detsamma i gevär under fönstren. Trummorna hvirflade; ständernas stora deputation inträdde på borggården; folket strömmade fram, omgifvande den med lifliga bifallsrop. Stolt, som en konung, vandrade Fersen i spetsen. En hastig darrning af förtrytelse skakade drottningens lemmar. Först nu kände hon nederlagets storlek.
En timme senare inträdde åter konungen till henne; han var blek och upprörd. Drottningen följde honom med sina blickar.
— Nå, min vän, anmärkte hon slutligen, hvad sade deputationen.
Konungen betraktade henne en stund under tystnad.
— Korthuset, svarade han, har fallit.
— Korthuset, upprepade drottningen, säg hellre kortkungen.
Uti den af rikets ständer genom den stora deputationen afgifna förklaringen iklädde sig ständerna all magtfullkomlighet, pluralitetens beslut i rådet vore från denna stund att anse såsom konungens beslut, rikets råd voro endast de magtegande ständernas ombud, bundna till ansvar och redogörelse inför dem. Det var dock en seger, vunnen mindre af folket, än af ständerna, mindre af ständerna, än af adeln, mindre af adeln än af landt-marskalken. För konungamagten ensamt var det i alla afseenden ett nederlag.
Äfven i denna stund skymtade ett ögonblick Amandas bleka ansigte i dörröppningen.
När Silfverhjelm återvände från Mäster Samuels gränd, var han lifligt upprörd. På utsatt tid hade han begifvit sig till det i det anonyma brefvet anvisade stället, intagit vid bordet den utsatta platsen, samt i couverten funnit den utlofvade biljetten. Förargad öfver dess innehåll, hade han utfarit mot ständerna i häftiga yttranden, förklarat att deras svaromål på konungens inlaga var en oredig smörja, att bönderne voro de ende förnuftige, på hvilka konungen kunde lita, att kongl. majestät vid tjensternas bortgifvande borde ega friare magt, att ständernas pluralitet vore köpt, att en viss utrikes magt hade 60,000 man i beredskap, för att användas emot Sverige, ifall det behöfdes o. s. v.
Men biljetten, afbröt honom drottningen, hvad innehöll biljetten, som ni fann?
— Endast en enda rad, ers majestät.
— Och denna rad?
— Denna rad underrättar mig om att hela tillställningen endast var ett …
— Ett …
Silfverhjelm ville knappast ut med ordet.
— Ett April-skämt.
Ett kallt leende smög sig öfver Amandas bleka läppar, under det hon syntes och åter försvann.
Men hvad som tilldragit sig denna dag var dock
ingenting mindre än ett April-narri.
Dagen derpå angåfvos Lars Larsson och Silfverhjelm, den förre att, mot rikets fundamental-lagar, inom bondeståndet ej allenast hafva sökt hindra deputationens utnämnande, utan ock att hafva velat motsätta sig redan förut tagna beslut, samt att hafva lagt våldsam hand på taleman och sekreterare; den andre, att uti flera personers närvaro hafva fört förgripligt tal, som syftat på ändring i regeringssättet, som rört rikets ständer och deras göromål vid pågående riksdag.
Den 1 December utnämndes af riksförsamlingen en särskild kommission, för att upptaga dessa mål. Löjtnanten, grefve Creutz hedrades af ridderskapet och adeln med en plats i den.
Silfverhjelm sattes i fängsligt förvar; men Lars Larsson hade fått en vink om hvad som väntade honom och i tid flytt undan.