Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 4

←  Intrigen väfver nya trådar. Hopp och fruktan

Drottning Lovisa Ulrikas hof av Carl Fredrik Ridderstad Ett äfventyr

De politiska fenomenens ställning. En gammal bekant  →

FJERDE KAPITLET.
Ett äfventyr.

Baron Wrangel hade nyss hemkommit från det kungliga slottet. Hans utseende var blekt och förstördt. Sedan betjenten aftagit honom kappan, lade han, efter gammal vana, händerna i kors på ryggen och började sin vandring fram och åter i rummet. Än lade sig hans panna i tjocka och täta rynkor, än klarnade den. Vigtiga tankar sysselsatte honom. Händelserna hade kommit till en afgörande vändpunkt. Skulle han i tid draga sig tillbaka eller stanna midt i sin banas lopp eller modigt fortsätta den? Såsom stormmolnen flyga genom natthimlen, flögo dessa frågor genom hans själ. Med en häftig rörelse, vittnande om den själsspänning, hvari han var försatt, fattade han slutligen ringklockan, hvarvid betjenten inträdde.

— Bed Larsson komma upp, Anders, tillsade han denne.

Efter en stund inträdde Larsson. Larsson blickade nu mer ej så lugnt omkring sig, som förut. Hans hufvud lutade nedåt, tyngdt af bekymmer.

— Det var en olycklig häftighet, som förledde er, Larsson, sade Wrangel, att lägga hand på Håkansson och sekreteraren. Ni måste medgifva, att jag aldrig styrkt er till något sådant. Lyckligtvis tog ni genast er tillflykt till mig, och, vill gud, skall jag söka att rädda er ifrån den fara, som nu hotar er. Ni inser likväl att äfven jag måste vara försigtig. Men ni känner kanske icke ännu, min vän, hela den hotande fiendtlighet, som motpartiet redan börjat utveckla.

— Man har sagt mig, att en kommission redan skulle vara tillsatt.

— Det är sant, men — detta är blott ett uppslag — ingenting annat. Som partierna stå hos oss, så har ni, Larsson, endast gifvit signalen till en strid på lif och död emellan dem. Måhända vore det bäst för oss att gifva efter i tid, men deremot uppreser sig äfven mycket. Vågar man ej försöket att bryta det närvarande förtrycket, skall det icke heller någonsin upphöra. Vid statsmannen fäster sig alltid ett stort öde: landets eget, framtidens. Öfvertygelsen är en magt, som beherskar alla hans handlingar. Samhället är för den offentlige mannen icke en njutning, utan ett stort ändamål, till hvilket vägen går under en ständigt fortsatt strid. Vi äro också ännu icke slagne. En fördel för oss ligger till och med just i den omständigheten, att motpartiet nu mer synes anse sig tillräckligt starkt, för att på en gång angripa oss i alla positioner. Det är nemligen en af all historisk erfarenhet bekräftad sanning, Larsson, att så snart ett parti öfverskrider gränsen af ett visst förnuftigt lagom, genast en reaktion i det allmänna tänkesättet börjar, som, i sin ordning, väpnar sig emot de i sina framgångar allt för öfvermodiga. Kasta sig “hattarne” öfver oss med all den förföljelse-anda, som i allmänhet lifvar dem, bör man kunna hoppas på ett sådant omslag äfven hos oss. Man har redan — som ni måhända känner — låtit arrestera flere af edra vänner i bondeståndet.

— Nej, herr baron, nej, det känner jag icke, har man vågat det?

— Då vet ni måhända icke heller att man utfärdat arresterings-order emot er?

— Mot, mig?

— Bataljons-predikanten Forbus, vår gemensamme vän, arresterades nyss. Jag såg sjelf, huru man afförde honom till fängelset.

— Forbus? Men, min gud, hvad har han då gjort?

— Man anklagar honom att hafva sökt intala och förmå riksdagsmännen till sådana tänkesätt och steg, som strida mot rikets faststälda regeringssätt; man säger att han äfven uppviglat er, Larsson.

— Arme Forbus, klagade Larsson; när man har arresterat honom, hvem kan då längre vara säker?

— Samma dag, som den stora deputationen aflemnade ständernas svar, stod en hitintills temligen okänd medlem af adeln, kapten Henrik Hästesko, på Riddarhustorget och — som man säger — skall han af grämelse öfver det fattade beslutet helt öppet hafva yttrat några dristiga sanningar.

— Jag känner kapten Hästesko; vi hafva några gånger rådgjort med hvarandra, han är en galant och duktig karl.

— Äfven han är nu arresterad.

— Han också!

— Icke nog med det, Larsson. Ni har ju er bekant det der ryktbara målet emot pagernas hofmästare, Jacob Ichsell?

— Hvem känner icke det, baron? Det är ju för det der talet, som han i somras höll vid firandet af, som jag tror, drottningens namnsdag eller födelsedag på riddarhuset och dervid han tillämpade såväl bibeln, som vår äldre historia, på det nuvarande regeringssättet.

— Rikets ständer hafva nu remitterat tvistens afgörande från hofrätten till kommissionen.

— Då är han förlorad.

— Ni hörde väl också talas, Larsson, om den der sagan, som för en tid sedan gjorde så mycket uppseende här, ehuru man endast släppte ut några högst få exemplar.

— Man sade att en Fernebom Denisson och en Olof Söderberg författat den.

— Äfven desse äro nu kallade inför kommissionen.

— Bevare oss, baron; man ämnar väl ej nu igen ordna sig till en hel blodsdomstol? Och ni säger att äfven jag …

— Att äfven ni, men ni skall icke behöfva höra det af min mun, hör ni …

Ljudet af några trumslag hade redan nått fram till Wrangels öron, och han anade genast hvad det gälde. De få trumslagen ökades med skyndsam fart och dånade snart med en hvirfvels hela styrka.

— Hvad vill det säga? Är elden lös?

— Kom hit till fönsterposten, Larsson. Ställ er något på sidan, så att man ej kan se er från gatan. Så der, ja! Jag skall nu öppna fönstret, så får ni sjelf höra, i hvilken knut det brinner. Hör ni?

Under det trummorna ett ögonblick tystnade, uppläste en polistjensteman en kungörelse, hvari Larsson, anklagad för att hafva brutit emot statsförfattningen, på rikets ständers befallning efterlystes inom hela landet. Kungörelsen afslutades med hotelse af straff för den, som dolde honom, och med löfte om en icke obetydlig penninge-belöning at dem eller den, som lemnade nöjaktiga underrättelser om hans vistelseort eller återskaffade honom.

Larsson stod såsom fastnaglad vid stället. Hvad han hörde var ett hårdare slag, än han någonsin hade tänkt sig. Hvarje ord kom med förskräckelse öfver hans hufvud. Det var ej längre svårt att uppmäta hela vidden af den fara, som hotade. Han trodde sig blicka ned i en öppen afgrund. Vi känna redan att han icke saknade mod, och dock bäfvade han nu fruktande tillbaka.

— Nåväl, baron, stammade han, hvad anser ni att jag bör göra?

— Lita på edra vänner, Larsson, som icke skola underlåta något för er räddning. Jag har redan talat vid drottningen.

— Har ni det, baron?

— Som jag säger, jag har talat vid henne, och hon deltog för er på ett både för henne och er hedrande sätt. Hon tillkallade genast hofmarskalken baron Horn, och efter en kort rådplägning uppgjorde vi följande räddningsplan, som jag nu lägger på ert minne. Ser ni, Larsson, det är nödvändigt att vi, ju förr dess hellre, skaffa er ifrån staden.

— Att jag flyr, menar ni, baron, flyr …

Vid denna tanke öfverfölls Larsson af en nära nog större förskräckelse, än förut.

— Naturligtvis, Larsson. Här kan ni icke vara; här blottställer ni icke blott er sjelf utan äfven oss. Ni har ju nyss hört efterlysningen.

— Och när fordrar herr baron att jag skall lemna staden?

— Ju förr dess hellre. I afton.

Larsson såg tvekande, nästan bedjande, upp.

— Min käre Larsson, inföll Wrangel, jag tror att ni icke har lust att efterkomma mitt förslag. Det står dock fullkomligt tillsammans med ert eget bästa. I er ställning skulle jag välkomna såsom min bästa räddningsplanka första ögonblick, som aflägsnade mig från sjelfva härden för mitt förderf.

— Det är omöjligt, baron. I en så förtviflad belägenhet är det nödvändigt att jag först får tala vid en bekant.

— Inga betänkligheter, Larsson. Om ni nu ej följer edra vänners råd, kunde slutligen äfven de öfvergifva er. Planen till er räddning är den, att ni i afton, så snart det blifver mörkt, begifver er ut till Ulriksdal. Jag skall skicka en pålitlig person med er. Der inställer ni er hos kammarherren, baron Rålamb, en trofast vän till oss alla, och som skall afsända er till egendomen Ekebyhof, belägen bortom den så kallade Tyska Botten, hvarest ni skall erhålla fullständig marschruta till Vermland och så vidare öfver åt Norge.

Larsson åhörde Wrangels förslag med den största uppmärksamhet.

— Jag har ingenting, yttrade han också slutligen, att invända emot hvad herr baron behagar säga, ty nog begriper jag, att jag icke länge skulle kunna förblifva oupptäckt här; men si, baron, det är dock omöjligt att lemna staden innan jag först talat vid …

— Men, min vän, om man upptäcker er och arresterar er, medan ni talar. Det enda ni nu rår om af ert hela lif är blott ögonblicket.

— Det må vara, baron; men ju farligare jag ser att min ställning är, desto nödvändigare är det att jag först …

— Med hvem är det då, som ni måste sammanträffa?

— Det är med kapten Schecta.

— Hvilket upptåg, en vansinnig, en narr! Sätter ni då så litet värde på edra vänners omtanke, på ert eget lif?

— Jag sätter framför allt värde på deras omtanke, som hysa välvilja för mig i min stora nöd; men jag har ett samvete, baron, ett samvete, och det tager också ut sin rätt. Jag kan ej lemna staden, utan att förut hafva talat med kapten Schecta.

— Men än en gång, om man upptäcker er, arresterar er, ställer er inför kommissionen och dömer er till döden?

— Så ske då guds vilje, baron; men i fängelset kunde jag ändå alltid få tillfälle att tala med Schecta, och jag skulle då åtminstone dö lugn.

Wrangel hade ej heräknat det motstånd, som han så oförmodadt påträffade hos Larsson. Ett ögonblick tänkte han föreslå att skicka efter Schecta, men dennes oförklarliga egenheter ingåfvo Wrangel, allra helst nu, i en så vådlig belägenhet, en viss fruktan, hvadan han undertryckte denna sin tanke. Wrangel måste emellertid slutligen ingå på Larssons vilje. Man öfverenskom att Larsson, så snart det blef mörkt, skulle begifva sig till Schecta och först vid återkomsten ifrån honom ledsagas till Ulriksdal.

---

Det var i början af December månad, och ehuru klockan ännu var blott något öfver fyra på eftermiddagen, hade mörkret redan utbredt sig öfver stadens gator. Himmelen hade höljt sig i tjocka moln, och snön föll ned i täta, jemna och rika flockar, hvarigenom mörkret ännu mera ökades. Någon storm jagade icke molnen, upprörde icke rymden. Det var en sådan nordisk afton, då hela verlden synes insvept i en molnmantel, en sådan afton, då ingen stjerna strålar på himmelen och man icke ser ett enda steg framför sig.

Hufvudstadens utseende 1755 var icke detsamma, som i våra dagar. Om äfven många palats från denna tid sedermera blifvit jemnade med jorden, så hafva andra och härligare i deras ställe vuxit upp. Med Tessinerne, den äldre och yngre, får först en modernare och smakfullare arkitektonisk stil verkligt fotfäste i Sverige, företrädesvis i hufvudstaden. Vi hafva redan på ett föregående ställe nämnt, att den kungliga familjen inflyttade i det nuvarande slottet 1753, ehuru det ännu icke var fullt färdigt. Palatsets härliga façad, som ännu i dag så storartadt och majestätiskt höjer sig öfver Norrström, med sin evigt rullande våg vid dess fot, smyckade således äfven denna tid hufvudstaden. Men platsen nedanföre var icke då sådan, som nu. Nuvarande Norrbro, som i rät vinkel mot Gustaf Adolfs torg sammanbinder staden och norr, fans icke ännu då. Då förenades dessa tvenne stadsdelar i stället medelst tvenne broar, men hvilka båda två ledde i sned rigtning öfver strömmen. Den ena sträckte sig från sydvestra hörnet af torget — som då bar namnet af den malm, det tillhörde — till den gata, som ännu i dag lånar sitt namn af den gamla bron. Den andra utgick i norr nära nog från samma punkt, som den nuvarande bron, men krökte sig från Helgeandsholmen i öster, snedt öfver strömmens södra arm, och slutade på den så kallade stadens egentliga område i rigtning mot en materialbod, belägen nedanföre slottets nordöstra hörn. Men icke blott brons egen beskaffenhet och dess rigtning gåfvo en mindre vacker anblick; dertill bidrog framförallt den omständigheten, att stadsinvånarne företrädesvis tycktes hafva utsett detta ställe till plats för sina väl nödvändiga, men dock alltid skräpande ekonomiska behof. Å ena sidan såg man sålunda här den s. k. gröna gången och en klappbrygga och å den andra slagtarehuset, vågen, skoporten, fiskarhuset samt handtverks- och krämar-bodar, icke till förglömmandes en qvarn med fyra par stenar. Der den kungliga teatern nu pryder sin plats, stod då riksrådet grefve Ekeblads hus, och i stället för prins Carls palats, hade man då det Grillska huset, emellan hvilka corps de gardet var beläget, en liten särskild, enstaka byggnad. Torget förskönades ännu icke af vår odödlige Gustaf II Adolfs bildstod till häst, hvilken först aftäcktes 1796, på årsdagen af hjelte-konungens död, och hvarefter platsen fick sitt nuvarande namn. Följde man Arsenalsgatan, kom man icke då fram till den öppna, fria plats, som nu benämnes efter Carl XIII:s der befintliga stod i brons, utan passerade man i stället fram mellan å ena sidan den kungliga Arsenalgården, i hvars midt det då varande De la Gardieska, i götisk stil byggda, palatset stod, och å den andra den s. k. kungsträdgården, i äldre tider konungens kålgård, men som nu likväl var en promenadplats, talrikt besökt af hufvudstadens befolkning.

Under det att snön fortfor att falla i jemna och tjocka lager, såg man tvenne personer komma längs Fredsgatan, vandrande åt Norrmalms torg. I mörkret kunde man ej se huru de voro klädda, men hade det äfven varit på ljusa dagen, skulle man deraf ej särdeles kunnat förmärka, emedan snön betäckte dem nära nog såsom med ett snöhvitt ytterplagg. Väl skakade de båda två allt emellanåt af sig det nedfallande snötäcket, men knappast hade de hunnit befria sig derifrån, förrän det åter ersattes af ett nytt. Emellanåt ökade de sin gång och emellanåt stannade de, aktgifvande och blickande omkring sig. Om någon följt dem med sin uppmärksamhet, skulle man häri sett något misstänkt; men gatan var tom och öde, och de tycktes nära nog vara de enda fotgängare, som ströfvade omkring. På sådant sätt hunno de fram till torget, och man märkte lätt att de dervid slöto sig tätare tillsammans och hastigare uttogo sina steg, liksom hade de önskat att så skyndsamt, som möjligt, lägga det bakom sig. Vägen stäldes åt Arsenalsgatan. Då de kommo ungefärligen midt, för vakten, stöttes helt oförmodadt den ene af dem på ett våldsamt sätt åt sidan af en karl, som med ilande fart kom springande från brosidan, och som i mörkret och det tjocka snöfallet ej märkte dem, förrän de redan törnat tillhopa.

— Hvad vill det här säga? sporde den ene af våra två vandrare, som icke genast förstod att den obekante fullkomligt ofrivilligt råkat tillhopa med dem; vi anhålla att få gå vår väg ofredade.

Den främmande hann likväl ej svara, förrän truppen vid vakthuset gick under vaktrop och buller i gevär samt en stund senare utsände en piket, hvilken närmade sig med snabba steg, hvarvid det egna klingandet af vapnen lät höra sig.

— Tyst, hviskade på en gång alla de tre personerne, liksom de vid ljudet af de kommande intagits af samına känsla. Tyst!

Ledde liksom af en fullkomligt lika inre stämning, drogo de sig på en och samma gång tillbaka ur den rigtning, hvari truppen hördes närma sig.

Den alltjemt i rika lager nedfallande snön var dock en nästan ogenomtränglig förlåt omkring dem.

Truppen kom allt närmare och närmare.

— Det kunde man nästan veta förut, brummade den ene soldaten med en kötted, att han skulle rymma.

Anmärkningsvärdt nog, hade äfven dessa ord samma verkan på våra tre nattvandrare, ty, liksom ledde af samma instinkt, slöto de sig närmare tillhopa, i synbar afsigt, att liksom söka skydd af hvarandra.

De kommo dervid också så nära hvarandra, att de, belyste af det sparsamma sken, som föll från en nära intill dem hängande lampa, närmare kunde betrakta hvarandra.

Alla tre liknade hvarandra deri, att de hade hattarne djupt neddragna för ansigtet och kapp- eller rock-kragarne högt uppdragna. De tvenne första, hvilka vi följt från Fredsgatan, voro försedde med kappor, den ena af grå, den andra af blå färg, och den sist anlände var klädd i en tjock frisrock. Deras yttre egde för öfrigt ingenting anmärkningsvärdt. Skyggt och försigtigt kastade de en blick på hvarandra emellan kappkragarne, ännu blott upptagna af fruktan för patrullen.

De två förste karlarne — de båda kapporna — gjorde en rörelse, för att åter begifva sig på väg.

Frisrocken tog i och med detsamma ut ett steg, i synbar afsigt att följa dem.

Instinktmessigt betraktade de båda i kapporna dervid hvarandra.

— Låtom oss gå på, mine herrar, yttrade frisrocken, som märkte deras tvekan. Ni synas icke ha mycken lust att falla i vaktens händer. Låtom oss derfor gå på.

De båda andra gjorde på en gång vändning emot honom.

— Ni har deri rätt, att vi ej hafva tid att dröja här, svarade den blåa kappan, men våra och edra vägar torde icke ha samma mål; således, farväl, min herre.

Frisrocken lyssnade uppmärksamt till rösten.

— På min heder, svarade han, ni förmå att nämna någon väg i verlden, som icke har samma mål.

— En filosofisk vishetssten, min herre, som ni förmodligen icke begriper, utan citerar osmält. Det är med många menniskors förstånd, alldeles som med hundarne; de förre hitta ett ord i en bok, de serare ett ben på en gata, och båda gnafva och skafva på hvad de funnit, utan att kunna smälta det. Tala ni som en hvardagsmenniska och var öfvertygad att ni då representerar er sjelf allra bäst.

Sedan den blåa kappan yttrat sig, vände sig frisrocken om till den gråa kappan, liksom han äfven velat att denne skulle förklara sig.

— Min bäste herre, började han också …

— Ah, ni uttrycker er i bref-stil. Således, “min bäste herre” …

Men ett nytt: i gevär! ljöd nu åter från vakten, och, liksom hade de berörts af ett och samma intryck, satte de sig i gång åt samma håll. Långt hunno de dock ej, förrän man hörde nya patruller utskickas från vakten.

— Det är lif och rörelse i afton, återtog frisrocken. Jag undrar hvad det kan vara för en djerf sälle, som nu rymt sin kos. Efter man gör så mycket buller för hans skull, måste det vara en märkvärdig man, en vigtig person i staten. För fan, om det vore någon af er, då kunde jag kanske göra mig ett godt kap.

Åter stannade de två kapporna.

— Ni måste lemna oss här, förklarade nu den blåa kappan med en bestämdhet, som var alldeles omisskännelig. Ställer ni er ej vår önskan godvilligt till efterrättelse, äro vi två mot en och ega magt att tvinga er. Natten är mörk, snön omsväfvar oss nära nog som ett moln. Vill ni lemna oss eller icke?

— Det gör jag ej. När hin håle är ute och går, så lemnar han ej godvilligt sitt rof ifrån sig. Låtom oss hellre blifva vänner, mine herrar, och jag skall säga er någonting.

Kapporna stodo obeslutsamma.

— Först och främst skall jag säga er, att det icke vittnar om mycken erfarenhet, att i er ställning börja ett gräl så nära vakten, som vi nu befinna oss. Ett rop från min mun, och ni förstår. — När man, som ni, har åtskilligt att frukta, så kan jag med allt skäl åt er rekommendera två saker, men ni gissa säkert hvad jag menar?

— Nej.

Frisrocken uttryckte sig på ett sätt, som, om det äfven icke ingaf fullt förtroende, dock började lugna de andra.

— Den ena af de två saker, som jag vill rekommendera åt er, heter — hufvud; den andra saken heter — ben. Apropos, efter ni, min herre — och han vände sig dervid till den blå kappan — tycktes respektera filosofien, så torde det intressera er att känna hvilken filosof, som jag anser störst i verlden.

De båda kapporna hade under tiden närmat sig hvarandra och vexlat några ord.

— Den störste filosof, jag känner, fortfor frisrocken fullkomligt obekymrad, tillhör babianslägtet, och är sålunda sjelf också en verklig babian, men som filosof icke dess mindre för mig en verklig auktoritet, emedan han har den visa uppfattning af verlden, att alltid gå och hålla sig med ena tassen i hufvudet, liksom han ständigt befarade att förlora det. Det är endast synd, att försynen ändock spelat hohom det sprattet, att icke ha gifvit hans ben några knäveck. Jag råder er, mine herrar, att taga min filosof till föresyn, hållen troget fast i edra hufvuden och begagnen er af de knäveck, hvarmed vår herre i ett ögonblick af mildare barmhertighet försett er. Således, sedan ni känt efter om ni hafva edra hufvuden i behåll, framåt marsch!

Med eller emot sin vilja hade de härunder skridit framåt, så att de nu befunno sig i början af Arsenalsgatan.

De båda kapporna hade slutat sig tätt till hvarandra. Frisrocken gick på något afstånd.

— Vi äro förlorade, hviskade den blåa kappan; här gäller — han eller vi.

— Nej, i himmelens namn, nej!

— Har du glömt, då vi i vår ungdom förråddes och Pukes uppoffrande vänskap och undergång räddade oss?

— Jag minnes, jag minnes.

— Nåväl …

Frisrocken lade i detsamma sina händer på de båda kappornas axlar.

— Bra taladt, Larsson, yttrade han dervid, men ändå bättre taladt af er, Schecta. Larsson är en god menniska; men ni, Schecta, är en beslutsam man. Jag tycker om beslutsamhet.

Larsson och Schecta, som sågo sig upptäckta och i händerna på en främmande, som nu dolt sitt ansigte under den nedtryckta hatten mera än förut, stirrade på hvarandra och honom.

— Tyst, hviskade frisrocken. Jag hör stegen af en ny patrull. Låtom oss draga oss tillbaka här i porthvalfvet af riksrådet Ekeblads hus. Tyst!

En patrull hastade i detsamma verkligen framåt.

— Om det ändock varit månljust, yttrade en af soldaterne, men det är ju så mörkt nu, som vårt kommisbröd. Vore jag kommendant, skulle jag anbefalla att ingen finge rymma, annat än på ljusa dagen. Och ve den, som ej lydde mina ordres!

— Prat, kamrat! genmälde honom en annan, hvarefter truppen försvann i mörkret och ljudet af dess steg småningom dog bort.

Schecta och Larsson, som icke märkt, då patrullen närmade sig, måste inför sig sjelfva erkänna att de hade den okändas vaksamhet att tacka måhända till och med för det att de nu ej befunno sig i vaktens händer. Gatan var icke särdeles bred, der de säkerligen också af soldaterne skulle ha upphunnits, såvida frisrocken icke i tid dragit dem in i porthvalfvet.

— Låtom oss nu taga ut stegen, mine herrar, yttrade frisrocken; jag har ännu ett godt stycke qvar och här är skäligen ruskigt. För tusan, hörde ni, klockan slog nu half fem. Tiden går fortare än vi. För all del, besvären er icke för min skull, go' herrar. Tillåten I, så tager jag er under armen. Just så, ja! Nu utgöra också vi en patrull, tre man hög. Men ni måste slå upp er språklada, Schecta! Om ni vill roa oss med att sabla ned verlden med er tunga, så skall jag se upp för er. Ah, det var sant, Larsson, har ni läst “En ärlig Svensk” för i dag? Ni får en pik der, hvars spets ordentligt bär ert hufvud i triumf emkring land och rike. Der förekommer nemligen ett märkvärdigt utdrag ur våra grundlagar.

Schecta och Larsson voro alldeles icke trakterade af det objudna sällskapet. Om mannen äfven det ena ögonblicket ingaf dem till och med ett visst förtroende, drogo de sig dock förskräckta tillbaka för honom det andra. Det undgick icke deras uppmärksamhet, att han företrädesvis tycktes fästa sig vid den fara, som sväfvade öfver deras hufvuden. Det oangenäma i ämnet kan hvar och en lätt tänka sig.

— “Antastar den ene riksdagsmannen den andre med oanständiga och förklenliga ord och åthäfvor”, anförde han ur tidskriften, “då de uti riksdagsärenden tillsammans äro, sådant straffas efter ståndets godtfinnande, hos hvilket förbrytelsen skett, antingen med penningeböter, offentlig afbön eller sätes och stämmas förlust vid den riksdagen, allt efter som sakens beskaffenhet fordrar; men öfverfaller” — och han lade härvid tonvigt på orden — “den ene vid sådant tillfälle den andre med hugg och slag, hafve den förverkat lifvet …” Det måste vara besatt obehagligt, Larsson, tillade han, anmärkande, derefter, att hafva en så tråkig utsigt för framtiden. Mig synes att ni handlat ganska oklokt, som icke skyndat att begagna er af det anbud, som baron Wangel gjort. Ni hade då kanske redan varit vid Ulriksdal, om icke …

— Hvem är ni, min herre? afbröt honom Larsson, utan att kunna undertrycka den oro, som mannens ord ingåfvo. Hvad känner ni om baron Wrangel och hans anbud?

— Hvem jag är? Om ni för några dagar sedan frågat mig derom, skulle jag med mycken visshet kunnat besvara frågan; men nu vet jag det sannerligen icke sjelf. Hvad är ni, Larsson, och ni, Schecta, som umgås med honom, utan att upptäcka honem? Ären I icke tvenne frågtecken vid er egen tillvaro, tvenne obekanta termer, hvilkas värde endast kan finnas med tillhjelp af de tvenne bekanta storheterna vid er sida, kommissionen och bödeln. Och hvad jag vet om Wrangel och hans anbud? Hvad jag vet? Det är just konsten i våra dagar att veta allting och ändock ingenting, och jag befinner mig i denna outsägligt lyckliga belägenhet.

— Vi spela ett öppet spel, min herre, tog Schecta nu till ordet, trött af den allt för långvariga mystifikationen: ni ser i våra kort, ni vet hvilka vi äro, vi, återigen, se ej edra, vi känna ej er; det kallar jag att spela ett falskt spel, att lurpassa. Deri ligger också ett stort skäl för oss — att, för hvad pris som helst — göra oss af med er. Ännu en gång således, min herre, lemna oss.

— Men om jag efterkomme er önskan och lemnade er, är jag öfvertygad att ni blefve gripna innan ni hunno till nästa tvärgata.

— Vi äro tacksamma för er omtanke, men anhålla att ni inskränker den till er egen person.

Under samtalet hade man raskt skridit framåt och lagt bakom sig Kungsträdgården och Arsenalen, äfvensom Blasieholmen och Ladugårdsbron samt redan inträdt på Nybrogatan. Men på en gang stannade den okände.

Schecta och Larsson hade åter slutit sig närmare till hvarandra och — under det den okände oupphörligt pratade — passat på tillfälle att vexla några ord med hvarandra.

Schectas framställning denna gång måste icke hafva gält lif eller lem, emedan Larsson tryckte hans hand, synbarligen nöjd.

— Jag kan tryggt svära på, fortsatte den okände, att jag är en redlig och hederlig man.

Den okände hann icke längre. Schecta och Larsson fattade honom på en gång i kragen och kastade honom hastigt och lustigt i närmaste snödrifva.

— Bra gjordt! ropade frisrocken, under det han ännu tumlade om i snön, ett godt infall, Schecta, ett förbannadt godt infall, men som jag vid första tillfälle skall betala er.

När han slutligen kom upp ur den djupa snön, voro Larsson och Schecta borta.

Vår okände äfventyrare syntes emellertid taga saken ganska lugnt. Brummande och skrattande om hvarannat, hastade han gatan ännu ett stycke framåt. Det obehagliga ljudet af skramlande gevär hördes i detsamma tätt bakom honom. Han stannade — lyssnande — det var en patrull, som närmade sig. Sedan han öfvertygat sig derom, sträckte han ånyo raskt ut stegen, men teg derpå snart af från sjelfva gatan och hastade in i första tvärgränd.

Här ljödo de klara och dallrande hammarljuden från en smedja honom till mötes ur närmaste hus, och alldenstund porten stod öppen, försvann han genast i dess mörka hvalf. Det var blott ett ögonblicks verk att slå igen porten och kasta bommen på sina hakar för densamma; men knappast var också detta verkstäldt, förrän vakten stannade derutanför och i konungens namn befalde, att man skulle öppna.

---

Vår okände äfventyrare lyssnade likväl icke till befallningen, utan hastade från porten till smedjan.

Då han inträdde der, stodo tre eller fyra karlar med släggorna vid sina städ. Under det släggorna dånade och det glödheta jernet, liksom vredgadt, kastade sprakande gnistor omkring, sjöng Alexander:

Så urgamla anor har kungen ej,
Som smeden, ack nej!
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Från härden
Sprang första ljungande blixten i verlden.

— Ett ord, mäster Alexander, afbröt honom den nykomne, säkerligen oväntade gästen; jag kommer med angelägna helsningar fràn er vackra fästmö, den täcka Clara.

Hade det äfven dånat som en åska i smedjan, skulle detta namn, om också blott hviskande uttaladt derinne, nått fram till Alexanders öron. Han lade ned släggan och såg upp. Afbrottet störde dock icke de öfriga i sitt arbete, utan fortfor den ljudande slägg-musiken med sina bedöfvande harmonier. Då Alexander närmade sig den okände, lemnade denne honom ett bref. Så snart han öppnat det och igenkänt från hvem det var, flög ett skimmer af obeskriflig sällhet öfver hans ansigte. Sedan han läst det, vek han det omsorgsfullt tillhopa, stoppade det innanför förskinnet och betraktade med en klok och allvarlig blick den okände.

— Ni fruktar kanske för att uppfylla m:ll Claras önskan, anmärkte frisrocken. Säg då blott genast ifrån, emedan faran hänger öfver mig, vakten är — himmelen fördöme den — redan utanför porten.

— Dess bättre, svarade Alexander, ju större fara, dess mer mod — hit Jonsson — tag af dig förskinnet. Hvad var det du hette, min gosse, tilltalade han derefter den okände — jag tycker om din orlofssedel — det är den bästa jag någonsin fått — du heter ju Sven — så der, min kära Sven, tag nu på dig Jonssons schabrak, och hit, gossar, med en hatt — en äkta torfva till smedshatt — din är för fin, Sven, kasta den i vrån derborta så länge, och nu en slägga i banden, så att jag får se, huru du bär dig åt — bra, Sven — du har krafter för två.

För att sluta af det uttryck af glädje och tillfredsställelse, som lyste ur den nykomnes ansigte, fann han sig förträffligt vid Alexanders raska och beslutsamma handlingssätt. Med begärlighet grep han efter det svarta förskinnet och iklädde sig det, och med ej mindre trefnad sköt han den trasiga hatten ned på sitt hufvud, under det han slängde sin egen långt bort i vrån.

— Ser ni, gossar, tilltalade Alexander de öfrige arbetarne, nu har jag skaffat er en ny kamrat, som icke skall skämma ut oss, utan göra heder åt städet.

Och derpå gingo åter alla släggor, och Alexander sjöng:

Men böjer sig jernet för släggans slag
Efter smedens behag
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Han böjer
Sig sjelf för den flickan, hans själ förnöjer.

Dörren till smedjan kastades härunder upp och soldater syntes i dess öppning; men Alexander fortsatte, vid släggornas takt, sin sâng, utan att synas märka de ankommande.

Ej friskare manliga hjertan slå,
Än som släggorna gå!
Klang, klang, klingeri, klang, klang!

Men anföraren för truppen trädde fram till honom, och då han i honom igenkände sin vän, Daniel Schedvin, Claras bror, nickade han ett vänligt välkommen, likväl utan att afbryta sin sång.

Jag känner

Sjöng han nemligen:

Med släggan mig vara en man bland männer!

— Välkommen, Daniel, tilltalade han derefter sin gamle vän, jag trodde du alldeles glömt bort mig, jag; för tusan, desto rarare besök. Af artighet för dig, skall jag också sträcka på armarne och lägga bort släggan, för att trycka din hand. Men ni, gossar, fortfor han till gesällerna, takt — tu — takt — tu — släggorna ha samma marschtakt, som en trupp — måste nu arbeta äfven för mig. Se så ja, Daniel, låt mig nu trycka din hand; men för näcken i våld, hvad ser jag der, jag tror du har hela kompaniet med dig?

— Utan skämt, Alexander; denna gång kommer jag å tjenstens vägnar.

— Till mig?

— Förhållandet är det, att en statsfånge — lifdrabanten Silfverhjelm — i dag lyckats rymma ur häktet, och att vi spårat honom ända till hörnhuset här bredvid, der han hastigt tog af åt gränden och på en gång försvann ur vårt sigte; men då vi på samma gång hörde huru porten till det här huset hastigt slogs igen, ingaf det oss den förmodan, att han sökt sin tillflykt hit. Ehuru vi bultade på porten med kolfvarne, hörde du ingenting.

— När släggorna gå, Daniel, då är hvarje smed, som tjädern, då han spelar, han hör intet. Men huru har du kunnat spåra någon menniska i det här mörka cch tjocka snöfallet? Der ute ser man ju knappast handen för ögonen.

— Har man en gång fått kornet på hin onde, du, så släpper man icke honom så snart. Tjensten sporrar också underbart. Jag var på vakt vid slottet, när rapporten kom om rymningen. Sedan löjtnanten sändt ut ordres till de öfriga vakterna, kallade han in mig. “Daniel”, sade han, “du är en rask satan, som är något att göra af. Vi hafva alla våra ögon fästa på dig, och korporalsepåletterna — kanske ännu mera — vänta dig, om du nu visar dig våra karl för din hatt. Hör på mig uppmärksamt nu. Jag har fått en vink om, hvarest fången sökt tak öfver hufvudet, men man måste gå klokt till väga, ty han är hos en qvinna, och qvinnorna äro listiga, som du väl vet.” Nog af, jag mottog mina ordres och, hvad tycker du väl, flyktingen hade tagit sin tillflykt inom sjelfva slottet, hos kocken Näbbs hustru, Anna, som hon heter. Skyndsamt tågade jag också af med några kamrater, men det gick, som löjtnanten fruktade, ty medan vi bultade på ena dörren, begaf han sig ut genom den andra, och han skulle säkerligen undflytt oss, hade jag ej lemnat mitt gevär till kamraterna, dragit i stället min plit och ensam förföljt honom. Som en hvirfvelvind surrade han af, trappa upp och trappa ned, än försvinnande ur min åsyn. än åter visande sig, ja, en stund trodde jag mig till och med helt och hållet hafva förlorat hans spår, då jag åter hörde steg, hastade fram, igenkände min man, som nu skyndade tillbaka ned på borggården, och så vidare ut genom norra porten. Men jag var icke heller sen. Jag insåg allt för väl, att jag icke ensam skulle kunna gripa honom och hade redan beslutat att blott ihärdigt förfölja^[1]. När jag kom ned på Norrmalms torg, hade vakten der redan emottagit underrättelsen och var också å sin sida sysselsatt att utsända patruller, och som jag nu nästan började frukta att han skulle kunna undkomma mig, blef jag så mycket försigtigare. För att förmodligen missleda efterspaningarna, slog fången sig på torget i slanger med ett par andra personer. Jag beslöt att följa dem.

— Ensam?

— Först här vid tvärgatan, och då jag märkte att de två andra karlarne aflägsnade sig, förenade jag mig med en tillfälligtvis anryckande piket och — just då försvann han.

— Känner du den der statsfångens utseende?

— Ganska väl, Alexander.

Alexander var icke utan bekymmer, men höll dock god min.

— Hur var han klädd?

— I en vanlig ljusgul frisrock.

— Och du säger att han försvann här vid porten.

— Jag kan ej med visshet påstå det; men, säg mig, var väl någon ute härifrån och slog igen porten?

— Nej.

— Då måste vi hafva honom här. Porten kunde icke gå igen af sig sjelf.

— Men jag bor icke ensam här i huset.

— Det är sant, min mor bor också här. Med då hon hörde kolfslagen på porten, kom hon sjelf ned och öppnade, och hon visste ej af någonting.

— Så låtom oss då gå ut på gården och se efter. Kanske kan han hafva gömt sig i någon vinkel af huset.

— Vi hafva redan undersökt derute, Alexander.

Daniel kastade allt emellanåt en undersökande blick omkring sig i smedjan.

— Brukar icke du, Alexander, fortfor Daniel, gemenligen hafva smedjedörren öppen?

— Icke då det är vinter.

— Icke det?

Alexander kände allt för väl Daniel, för att icke märka att han misstänkte någonting. Ibland annat såg han att hans ögon granskade den ene efter den andre af hans arbetare. Lyckligtvis betäcktes den nyss till smed förvandlade främlingens ansigte af den gamla och trasiga hattens nedfallande brätte, så att en djup slagskugga föll öfver detsamma. Men Daniel fäste sig också vid denna skugga och tycktes med sin blick vilja genomtränga mörkret. Någon förändring märktes för öfrigt icke hos Daniel. Han var kall och lugn, såsom han gemenligen visade sig för sina vänner.

— Du kan väl begripa, Daniel, anmärkte Alexander, att jag icke lägger mig inne med några statsfångar. Jag skall alltid, skämtade han derefter, förtjena mera på att smida bojor åt dem, än att lösa dem derur.

— Det är väl möjligt, menade Daniel, men hvad är det der för en karl? Han fumlar emellanåt med släggan.

— En nykomling, Daniel, men som lofvar att blifva en ståtlig karl.

— Jag ser att du nu återigen ökat dina arbetare med en femte man. Det går framåt för dig, Alexander. Ser jag rätt, så är han klädd i frisrock — i en ljusgul frisrock …

— Och förskinn, min bror.

— Jag ser det …

Daniels blick vek icke mera från frisrocken.

— Alexander, återtog han likväl efter ett ögonblicks tystnad, om gud så vill, skola vi ju en gång blifva svågrar.

— Jag hoppas det.

— Du förstår alltså att vi båda böra hålla af hvarandra, gagna och icke skada hvarandra.

— Naturligtvis.

— Det är nu vigtigt för min framtid, att jag ej släpper fången ur mina händer.

— Du har sagt mig det.

— Det blefve äfven ditt förderf, om jag fann fången här.

— Ah!

— Skicka derför ut den der karlen i något ärende, så att jag får gripa honom utom din verkstad.

— Den der. Hvad vill du säga dermed? Tror du att han …

— Gör hvad jag beder dig, Alexander, men klokt och stillsamt, så att de öfrige soldaterne ej märka någonting.

— Men jag försäkrar dig …

Daniel svarade ingenting, men begaf sig till frisrocken och drog upp skygget på den slokiga hatten.

— Ni är igenkänd, yttrade Daniel. Gör intet oväsen, min herre.

Silfverhjelm stod orörlig.

Släggorna dånade och mörkret i smedjan upplystes blott af elden från ässjan och de gnistrande flagor, hvilka sprakade ifrån det glödheta jernet, som krökte sig under slagen. Ett ögonblick misströstade Alexander, och han kände att Claras bref brände vid hans bröst. Men snart lyste en stråle åter i hans själ.

— Ett ord, Daniel, bad han. Ännu känna blott du och jag hemligheten. Du säger att befordran väntar dig.

— Ja.

— Men har du väl glömt den person, som en gång gaf dig den der ringen, du bär på din hand?

— Drottningen.

— Det är en af drottningens vänner, som du vill arrestera.

— En af drottningens vänner? Det är icke möjligt. — Han är, efter hvad man sagt mig, en af fäderneslandets fiender.

— Men om jag kan bevisa dig, att han är en af drottningens vänner?

— Det kan du ej öfvertyga mig om.

— Tror du på din systers ord.

— Hon är en barnslig toka.

— Läs detta bref.

Och Alexander räckte honom systerns skrifvelse.

— Jag ser visserligen, menade Daniel, sedan han läst brefvet, att min syster tagit sig dristigheten att i drottningens namn anropa dig om en fristad för innehafvaren; men det bevisar ingenting. Du vet sjelf allra bäst att man just icke bör särdeles fästa sig vid Claras pladder.

Alexander kände sig stucken.

— Du talar som en bror.

— Och du tänker som en förälskad man.

— Du utfordrar sålunda fången?

— Ja, i den konungs namn, i hvars drottnings du vill försvara honom.

— Du skulle då icke vilja göra någonting för drottningen?

— Allt, visste jag, att det gagnade henne. Men det här brefvet är blott ett nyckfullt infall af en pjollrig flicka. Du kan ej få mig att tro, det drottningen nedlägger ett vigtigt förtroende i ett barns händer.

— Men jag är fullkomligt öfvertygad derom. Clara är en rar flicka.

— Det är en annan sak, det, Alexander. Men följ nu mitt råd och skicka fången ut på gården.

— Du är grym.

— Jag gör min pligt.

— För en lumpen befordran.

— För min heder.

— Men huru kan du betvifla detta bref?

— Derföre just, att jag känner min syster och hennes vana att taga hela lifvet endast som ett lustigt skämt.

— Men den andra underskriften då?

— Hvilken den andra?

— Har du ej läst postscriptum?

— Låt se!

Han läste:

“Jag instämmer i Claras anhållan: rädda honom!”

Derunder stod fröken Alma Creutz' namn tecknadt.

Daniels ansigte skiftade färg. En hastig darrning ilade genom hans lemmar. Ögonbrynen drogos tillhopa, men derunder, i blicken, glänste strålen lifligare än någonsin. En stund stod han orörlig och stilla, med ögat ännu rigtadt på bref-lappen. Hans beslut var fattadt.

— Denna biljett, förklarade han derefter, får ej finnas till. Fölle den i en annans hand, kunde den skada — det vill säga — kunde den nedkalla stora olyckor öfver — min syster. Förstår du det, Alexander?

Och han kastade biljetten på den brinnande härden, som ögonblickligt förtärde den. En suck höjde hans bröst, när blott falaskan återstod.

— Kommen in, kamrater, ropade han derefter at de öfrige soldaterne.

— I Guds namn, hvad gör du? sporde Alexander.

— Frukta ingenting, genmälde Daniel. Se noga efter, kamrater, talade han vidare, vänd till soldaterne, om någon finnes gömd här inne. Lemna ingen vrå osökt. Ser ni till någon?

— Nej, ingen.

— Ställen upp er då och låtom oss marschera härifrån.

---

Truppen hade ej hunnit att aflägsna sig, innan fru Schedvin inkom med ett upprördt och förstördt utseende.

Missnöjd med hela verlden, som hon var, for hon förskräckt upp från sin plats vid det förfärliga oväsen, som soldaterne med sina kolfvar gjorde på porten, då de anlände. En stund trodde hon att någon af smederne, efter gammal vana, skulle öppna, men när bultandet fortfor, begaf hon sig sjelf, en vredgad och förolämpad qvinna, ned, för att höra efter orsaken till det ovanliga ofoget. Med icke liten grämelse upptäckte hon då sin egen son i spetsen för orostiftarne, och ehuru han försäkrade henne, att han, sitt soldatuppdrag likmätigt, icke kunde handla annorlunda, utan att han till och med, derest man vägrat honom inträde, skulle nödgats att med våld bryta sig in, förminskade detta icke utbrottet af hennes elaka lynne. Men Daniel betraktade sig nu mindre såsom son, än såsom anförare för en patrull, hvilken måste handla enligt högre befallning, hvadan han, sedan han utsatt en post vid porten och undersökt gården, lugnt och pligtmessigt inträdde i smedjan.

Fru Schedvin kunde likväl icke stilla den harm, som han uppväckt hos henne. Daniels kalla hållning hade förtretat henne. Ännu aldrig hade han bemött henne så. I hans pligtutöfning såg hon ett hånande förakt, och det öfversteg hennes krafter att bära det. I portlidret afvaktade hon också hans återkomst från smedjan, för att på honom urladda hela sin vrede. Men under det hon ännu stod der, upptäckte hon någonting, som i högsta måtto tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Läsaren känner redan af den berättelse om äldre förhållanden, hvilken hon meddelade Amanda, att den inre delen af gården egde en jordvåning, hvarifrån hon ansåg att hennes mans, såväl som hennes egen, olycka egentligen utgått. Allt sedan denna tid hade besagde jordvåning äfven stått öde och tom, ett fuktigt näste, öfverlemnadt åt tidens förstörelse. Men hvilket under! Der hon nu stod i portlidret såg hon ett svagt ljus skimra fram genom det låga fönstergallret. Till en början ville hon knappast tro sina egna ögon, men ljuset fortfor att skina, och hon kunde ej längre tvifla på det så öfvertygande vittnesmålet. Men hvad ville det väl betyda? Långsamt skred hon fram öfver gården och närmade sig stället och der brann verkligen ett ljus nere i källarrummen. Hon lutade sig ned; hon undersökte gallret. Det hade under årens lopp sjunkit ännu mer ned i jorden. De forna fönsterrutorna voro nu utslagna, och en vind tjöt i öppningen. Visserligen kunde hon ej betvifla att menniskor funnos der nere; men hon ville med säkerhet öfvertyga sig derom, innan hon tillkallade några andra. Hon hade af Daniel hört att han förföljde en statsfånge, som rymt, och, såsom en naturlig följd deraf, uppstod den föreställningen hos henne, att fången tagit sin tillflykt till källaren, ehuru hon ej kunde begripa huru han inkommit. I sin ännu jäsande ovilja mot sonen vaknade, i öfverensstämmelse med hennes lynne, den tanken att förkrossa honom, genom att ådagalägga sin öfverlägsenhet, sin större förmåga till och med att upptäcka en statsfänge. Genom jerngallret såg hon en skugga, som rörde sig fram och tillbaka, och — det var alldeles tillräckligt — hon hastade derpå till smedjan.

— Du söker en fånge, sade hon till sin son.

— Det gör jag, min mor.

— Torde hända skulle jag kunna säga dig, hvar han finnes.

— Desto bättre, min mor. Ni gjorde mig då en stor tjenst.

Alexander och Daniel kunde icke underlåta att kasta på hvarandra en frågande blick.

Släggorna nästan ökade sin fart. I öfrigt stodo alla lyssnande derinne, med blickarne rigtade på fru Schedvins bleka anletsdrag.

— Det är icke för att göra dig en tjenst, fortfor hon, utan för att visa, att också jag kan gagna fäderneslandet, ehuru jag är blott en svag och gammal qvinna.

— Nåväl, min mor, hvar tror ni då att jag bör söka honom?

Sedan fru Schedvin öfvertygat sig om att kunna gifva ett lysande bevis på sitt omdöme och förstånd, blef hon äfven allt mer och mer befallande.

— Ställ ut soldaterne på post omkring gården, befalde hon, så att ingen kan undkomma.

Frisrocken sköt vid denna så stränga tillsägelse djupare ned hatten för ansigtet. Daniel och Alexander stirrade på modren.

— Hör du, hvad jag säger? upprepade hon.

— Skall ske, min mor.

— Tag en karl med er, Alexander, fortsatte hon, och förse er med dyrkar och ett jernspett. Tänd också en lampa och följ mig sedan; men låt allt gå tyst och stilla för sig!

Daniel utsatte poster rundt omkring gärden, och Alexander befalde den nyss anlände frisrocken eller Sven — som han kallade honom — att förse sig med verktyg samt följa med ut, i afsigt att draga honom ur sin närvarande brydsamma ställning. På sådant sätt anlände de till porten, som förde ned i källarvåningen.

— Ser ni ljuset der? sporde fru Schedvin. Bryt upp porten, och ni skall finna hvad ni söker.

Daniel och Alexander andades lättare, då de nu insågo att modren ändock var på villospår. En orolig fruktan uppsteg deremot hos frisrocken, en fruktan, som han icke kunde nedtysta. Läsaren skall snart erfara, hvari den bestod.

— Alexander, hviskade han till denne, under det de arbetade på portens uppbrytande, låt mig få stiga först ned i källaren. Tillåter ni mig det?

— Mycket gerna, medgaf Alexander.

Låset ville emellertid icke gifva efter för dyrkarne, och man måste taga till jernspettet. Alexander, van vid dylika arbeten, införde spettet på ett så väl beräknadt sätt, att porten vid första kraftiga tag sprang upp.

— Drag er ett ögonblick tillbaka, bad frisrocken härvid, under det han, fumlande, tappade lampan ur sin hand, så att ljuset slocknade; en verklig giftånga, anmärkte han dervid, uppstiger emot oss ur denna afgrund.

Fru Schedvin drog sig vid detta yttrande förskräckt tillbaka.

Sedan lampan slocknat, var platsen insvept i det tjockaste mörker.

I samma stund, som de närvarande drogo sig tillbaka från källaröppningen, började frisrocken försigtigt och tyst att nedstiga i källaren.

Ögonblicket var dertill ganska klokt beräknadt. Ingen gaf akt på hans företag, och om man äfven bemärkt det, skulle det icke ha kunnat förundra någon. De ämnade sig ju allesammans dit ned.

Obekant med platsen och källargången, gjorde han sina beräkningar efter det ljus, som äfven han bemärkt genom fönstergluggen.

Så snart han kände sig hafva fast fot i källaren, vände han sig äfven åt detta håll.

Trefvande omkring sig med händerna, fann han snart gången, som ledde till sjelfva rummen, och gick modigt på. Hunnen fram ett stycke, stötte han emot en dörr, men som likväl stod halföppen. Han sköt upp den och inträdde. Skenet af ett svagt ljus strålade honom här till mötes från en inre kammare. Nästa ögonblick befann han sig der.

Den syn, som mötte honom, var icke utan en viss egendomlighet. Innan han trädde närmare, kunde han icke heller afhålla sig ifrån att egna en kort stunds uppmärksamhet åt densamma.

Längst upp i rummet såg han tvenne karlar, med ryggen vända åt honom. Den ene höll en liten påtänd ljusbit i sin hand och den andre framtog ur en nisch i väggen, som nyligen syntes hafva blifvit öppnad, en bundt papper. Båda två tycktes så upptagna af hvad de hade för sig och trodde sig förmodligen dessutom vara så trygga på detta ställe, att ingen ännu förmärkt att frisrocken närmat sig.

Men i denna stund lade han sin hand på deras axel, och, liksom träffade af ett förfärligt dödsslag, blickade de förvånade, nästan förkrossade, upp.

Ljuset darrade i den enes hand; pappersbundten föll ur den andres.

— Kapten Schecta och Larsson, sade frisrocken, jag anade att det var ni, som man upptäckt här. Jag beslöt derföre att hasta hit ned före de öfrige. I hafven ju icke ens hört att vi brutit upp porten.

Schectas ansigte var ännu förvridet. Larsson syntes anse sig förlorad. Den okände karlen, som hela aftonen förföljt dem, stod ju framför dem.

— Hvem är ni? framstötte Schecta slutligen. Vill ni vårt förderf eller hvad är er afsigt?

— Frukta ej för mig, jag är er vän, och förlåt mig det skämt, jag dref med er på gatan. Men här är icke nu tid att tala derom. Man skall snart vara efter oss. Hela gården deruppe är besatt med soldater. Låtom oss hasta härifrån samma väg, som ni kommit. Jag skall följa er. Ni, Schechta, begifver er ginaste vägen hem till er, och jag ledsagar Larsson till baron Wrangel, som äfven skall få upptaga mig i sin vård.

— Vi taga ej ett steg, förrän ni sagt oss hvem ni är.

Frisrocken log.

— Alltid opraktiska, menade han; ert eget förstånd borde säga er hvem jag är. Jag är, alldeles som ni, en rymd statsfånge, jag är …

Och han fälde härvid ned kragen på sin rock.

— Silfverhjelm, utropade Schecta.

Larsson tryckte hans hand.

— Låtom oss nu fly!

Aflägsnande sig den bakväg, hvarom vi förut talat, hunno de knappast att stänga bakporten efter sig, förrän Alexander, åtföljd af Daniel och fru Schedvin, nedkom.

De funno källarvåningen tom och öde, och enär hvarken Daniel eller Alexander hade något intresse af att närmare undersöka saken, utan fast hellre önskade att den så snart, som möjligt, skulle dö bort, inträdde en djup tystnad.

På fru Schedvin gjorde icke dess mindre den för henne, mer än för någon annan, underbara tilldragelsen ett djupt intryck. Vi torde framdeles blifva i tillfälle att närmare utreda det inflytande, som händelsen utöfvade på hennes tankegång och sinnesstämning och vilja blott nu nämna, att hon från denna stund blef slutnare och tystare, ehuru denna tysta slutenhet snarare liknade ett mörkt moln, under den tid det samlar bränbara ämnen till åska och blixt. Vi lemna henne också såsom ett sådant moln här vid randen af vår berättelse, för att framdeles återkomma till henne.

---

1. Se undersökningsprotokollen.