Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 5
| ← Ett äfventyr |
|
De tre gratierna. Pukes möte med Ehrenpreutz → |
FEMTE KAPITLET.
De politiska fenomenens ställning.
En gammal bekant.
Vi hafva den 17 December. Dagen var kall och blåsig. Vintern herskade, en sträng och allvarlig herre, öfver land och sjö. Solen kunde man säga var blott en skugga af sig sjelf.
Det kungliga slottets gråa massor togo sig icke dess mindre förträffligt ut i denna halfdager; det fans harmoni emellan dem och rymdens höga, dimmiga färgton.
Vid ingången till slottets nedre vestibul samtalade fyra personer, klädde efter årstiden i rikt fodrade vinterplagg. Ett halft hufvud högre än de trenne öfrige, syntes grefve Hårds ädla gestalt. Manlig i hvarje drag, såsom i sin själ, talade han gladt och oförskräckt med sina vänner. Vid hans sida syntes grefve Brahe, men så utmärkt än hans hållning var — ehuru kanske icke utan all beräkning — gjorde han icke samma intryck. Baronerne Wrangel och Horn, som för ögonblicket höllo samtalet vid magt, stodo vid Hårds och Brahes sida.
Under samtalet kastade grefve Hård då och då en spanande blick emot den södra borggården.
— Tiden är inne, anmärkte Brahe slutligen; till drottningen, mine herrar!
— Dröjen ännu ett ögonblick, bad Hård; jag väntar på någon, som jag redan anmält hos drottningen, och som hon med nöje skall emottaga. Klockan felas ännu ett par minuter i den utsatta timmen. Men se, der är han redan.
En ung man med ett blekt, men ädelt utseende närmade sig med hastiga steg.
Med en viss militärisk återhållsamhet, men dock med stor vördnad, helsade han Brahe och Horn.
Hård och Wrangel slöto honom deremot, den ene efter den andre, i sina armar.
— Hvad det ändock är godt att åter vara i fäderneslandet, yttrade han, här klappa hjertan oss till mötes.
— När anlände du? frågade Hård.
— För en timme sedan. Jag hann blott att sända ett bud till herr grefven med anhållan att anmäla mig hos drottningen.
— Jag var äfven upptagen, och hann blott att utsätta stunden för mötet här. Låtom oss nu gá, mine herrar! Vi kunna vara öfvertygade att drottningen skall mottaga oss väl, emedan vi ändå alltid medföra en god nyhet, vår unge vän här.
Men medan Brahe och Hård, jemte de öfrige, stiga uppför trappan, torde vi hinna att kasta en blick öfver de för ögonblicket mest framstående politiska företeelserna, och ändock kunna framkomma till drottningen en stund före de långsamt vandrande hofmännen.
December månad var en angifvelse-månad. Sedan
kommissionen blifvit tillsatt den 1 December, blef det ena
brottmålet efter det andra skjutet under dess forum, med uppdrag
att summario processu behandla och afdöma dem.
Kommissionens magt växte med målens antal och invecklade beskaffenhet.
Men Schecta skulle nu äfven komma att uppträda och spela en roll.
Under ytan af ett halft vanvett dolde sig hos honom ett skarpsinnigt förstånd. Vi hafva sett, huru det, liksom i bränheta ljungeldar, allt emellan skar sig fram genom töcknet. Hans inre varelse hade en gång uppskakats af en förfärlig tilldragelse, och inför dess hugkomst — liksom inför en mörk och hotande vålnad — hade han allt sedan bäfvat fruktande tillbaka. Visserligen icke i likheterna, men fastmer i olikheterna, funnos vissa jemförelsepunkter emellan honom och riksrådet Ehrenpreutz. Båda två, nära att upptäckas i en djerf sammansvärjning, och det, då de minst befarade det, tyckte sig liksom ett ögonblick höra suset af bödelns barhuggande svärd. Intrycket deraf gick genom deras hela lif, men verkade på olika sätt. När Ehrenpreutz fruktade för den sig uppoffrande vännen ännu i hans dödsstund, ännu sedan han var död, fruktade honom i sonen, i hvarje förhållande. som kunde framdraga hvad som tilldragit sig, och i denna sin fruktan öfvergick ända till en nära nog oförklarlig fiendskap; anklagade sig deremot Schecta för usel feghet emot samme vän, för ett ärelöst svek, ett föraktligt bedrägeri, som upprörde honom och hetsade honom nästan till fiendtlighet emot sig sjelf, icke emot andra. När Ehrenpreutz' fruktan klädde honom i det yttre, fridfulla lugnets vänliga och godmodiga mask, förvred deremot den inre, aldrig hvilande, men också aldrig uttalade oron och lidelsen Schectas anletsdrag, och hade man icke allmänt antagit att hans förstånd, liksom en komet, råkat irrande ur sin bana, skulle man måhända lätt nog hafva insett de strider, som egde rum inom honom, och hvaraf blott det underbara och föränderliga ansigtsspelet utgjorde en lidelsefull, om ock dunkel och oredig, återspegling. Genom alla tider skall en viss hedendom komma att gå. En sådan hedendom är bland annat det inflytande, som det yttre allmänna omdömet utöfvar på oss. De fleste ega icke nog egen inre höghet, för att vara nöjda med deras samvetens vittnesbörd; de behöfva äfven verldens och folkets, likasom dessa skulle bättre än vi sjelfva kunna granska och bedöma orsakerna till och afsigterna för vårt handlingssätt. För att inför verlden visa sig i en fördelaktig dager, huru ofta dagtingar man icke med sina verkliga pligter, med sig sjelf. Detta är ännu i dag den genom årtusenden fortsatta slägtets gemensamma dans kring Baal. Men om äfven Ehrenpreutz, med sin större tillböjlighet för verlden, fjettrades mer än Schecta af fal undergifvenhet för det yttre omdömet, kände sig äfven den senare smidd i dess boja, oaktadt han i sin själ ständigt liksom ryckte på den, för att slita sig lös. När icke Ehrenpreutz direkte oroades af några tillstötande omständigheter, gick han lugn sin väg, liksom ingen skugga funnits i bakgrunden af hans lif, hvaremot Schecta onpphörligt kände sig hemfallen under ett andligt uppror. Kanske man kan säga att det låg en öfverdrift i verkningarna af bådas psychiska belägenhet. Må vara! Men de fenomen, som olika karakterer utveckla, härleda sig icke blott ur det moraliska lifvets inre väsen och beskaffenhet, oaktadt visserligen alla motiv måste i mer eller mindre man dermed sammanfalla. De olika tiderna bära icke heller så litet ansvar for hvad menniskan är, för hennes fel eiler lyten. Hvad den ena tiden anser förtjenstfullt, anser en annan klandervärdt. Vill man rätt bedöma en man, må man alltid först granska hans lif i öfverrensstämmelse med den tid, hvari han lefvat. Hvad som böjt sig i den eller den kroklinjen under ett visst politiskt eller sedligt åskådningssätt, skulle icke hafva gjort det under ett annat. Stats-författningen under frihetstiden utöfvade ett nära nog terroristiskt inflytande. Lagen, sade man, var enväldig. Men satsen var endast skenbar. Det herskande partiet tillerkände sig uteslutande rättigheten att i samhällets, det vill säga i sina egna intressen, förklara och tyda densamma, då hvarje minsta, af motsidan yttradt ord förvandlades till ett crimen læse majestatis divinæ, under det att korruptionen på samma gång upplöste alla moralens och förtroendets band man och man emellan. Det var också denna samhälls-terrorism — allra helst då den tog blodig gestalt i kommissionen — som icke allenast spred skräck och fasa i hvarje sinne, utan äfven förkrossade sjelfva den frihet, för hvars upprätthållande den förklarades vara gifven.
Vi hafva följt Schecta och Larsson vid deras besök i en aflägsen källarvåning och sett dem der bemägtiga sig en bundt papper.
Det var också för öfverlemnandet af dessa papper till Schecta, som Larsson icke genast velat lemna staden och hasta undan den fara, som hotade honom.
Från den stund, han vid uppträdet på slottet och i drottningens närvaro framstod anklagande emot riksrådet Ehrenpreutz, visste han att han i honom egde en afgjord, en farlig fiende.
Men ju mägtigare och oförsonligare fiende denne äfven var, desto kraftigare manades också Larsson att fullgöra det uppdrag, som han emottagit af den aflidne Puke.
Oberäknadt de politiska förhandlingarna, i hvilka han, steg för steg, deltagande ingrep, fyldes hans hela själ blott af denna enda tanke.
Väl hade han hoppats att sjelf få framföra sitt uppdrag till sonen; men efter uppträdet i bondeståndet och sedan han såg sin bana för alltid bruten, beslöt han att utvälja Schecta till sin förtrogne.
— Ni har sökt er ett förfärligt gömställe, yttrade kapten Schecta, då de inkommit i jordvåningen och han vid den tända ljusbiten såg sig omkring.
— Det var här, kapten, som Puke bodde, under det antagna namnet Weste. Jag känner stället ganska väl från den tiden. Ni förstår för öfrigt, om jag har skäl att vara rädd om papperen. Hellre må man taga mitt hufvud än dem. Vet jag dem en gång blott rigtigt i sonens händer, skall jag lugnt kunna möta hans far deruppe i himmelen. Efter den der förklaringen, som egde rum emellan oss och riksrådet Ehrenpreutz, skref jag hem och bad dem att med ett säkert bud sända pappersbingen, och de gjorde det. Men jag fruktade att behålla den hemma hos mig och erinrade mig då detta gömställe. Kom hit, kapten, skall ni få se. Betrakta den här väggen — kan ni upptäcka något annat än vanligt murbruk — se noga efter, kapte.
— Nej, Larsson; men hvad menar ni härmed?
— Om jag likväl trycker på stenen här borta, så skall ni få se huru en annan springer ut dernere. Ser ni — nå-ja, kapten — har en sten blott lossnat, kan jag plocka bort ändå flera, och ni skall snart få se en liten fördjupning — icke sant — här äro papperen, kapten. Men innan jag öfverlemnar dem åt er, måste ni svärja mig en helig ed, att, om också med uppoffringen af ert eget lif, öfverlemna dem åt unge Puke, så snart han återkommer från sin resa.
Schecta svor vid sitt gråa hufvud, vid sina minnens helgd, vid sitt samvetes röst, vid sin tro på ett högre väsen och vid det hopp, som vinkar bortom grafven.
Men sedan Scheeta emottagit detta uppdrag, egde han ej mer ett ögonblicks lugn.
Larsson hade äfven förtrott honom, huru de politiska opinionerna egentligen förhöllo sig inom bondeståndet, samt att flertalet af själ och hjerta der hatade det förtryck, hvari man ansåg sig försatt, framförallt i den magtfullkomlighet, som Håkansson, i stöd af sitt gunstlingsskap hos Fersen och det rådande partiet, utöfvade. Han uppräknade flere högt aktade namn inom ståndet, hvilka alla icke blott delade hans öfvertygelse, utan edligt skulle kunna bestyrka, att något anfall mot talmannens person aldrig egt rum, utan att man endast under diskussionens oreda ganska ofrivilligt kommit att stöta till honom, samt att motpartiet sålunda endast begagnat sig af tillfället, för att få anledning att på en gång tillintetgöra. en politiskt obehaglig minoritet[1].
När en man, så länge instängd inom sig sjelf, som Schecta, slutligen manas till handling, bryter handlingen i de flesta fall fram som ett samladt flodvatten, ej längre hämmadt ens af några damluckor, snarare nedbrytande och söndersplittrande dem.
Och lika mycket, som han förut inom sig lidit af och förebrått sig för den feghet, han tyckte sig hafva ådagalagt emot den numera bortgångne ungdomsvännen Puke, lika mycket eldades han nu att återupprätta hans ära. Det lugnt pröfvande omdömet gick likväl icke steg om steg med hans goda och redbara afsigter. Det bizarra elementet, som alltid så mägtigt och afgörande ingripit i hans lif, tog äfven nu ut sin brorslott. Det befängda, det besynnerliga, det humoristiska i hans lynne, var hans andra natur, och så ädla och ridderliga vilkoren än voro för hans handlingar, skulle de dock alltid få utseende af ett visst vanvett. Till en början växte i hans af bränbara ämnen så öfverfulla själ det uppdrag, som han emottagit till Puke, ut till en hel stor samhällsfråga; och sedd från en så omfattande synpunkt, blef Puke endast en slutpunkt i det hela, endast slutsatsen i hans politiska funderingar, till hvilka han deremot måste på andra håll söka uppslagsändan. Men denna var också lätt funnen. Uppslagsändan var Larsson.
Sedan detta var gifvet, syntes honom allting så enkelt, så tydligt, så naturligt: han behöfde blott löpa till storms. Segren tog han för alldeles afgjord.
Öfverlåtande sig uteslutande åt den rigtning, hans tankar sålunda tagit, uppträdde Schecta först på riddarhuset och afgaf det löftet, att han, beträffande tilldragelsen i bondeståndet, skulle framlägga rena sanningar.
När Schecta talade, lemnade man deråt samma uppmärksamhet, som åt en ufs stämma i en ruin. Man hörde ljudet, men förstod ej hvad han menade.
Från riddarhuset begaf han sig till bondeståndet och anhöll om företräde; men man afslog hans begäran.
Han inlemnade derpå en skrifvelse till Svea hofrätt, deri han yrkade att bondeståndets taleman, jemte några vittnen, borde uppkallas och höras. Men då hofrätten fann sig pligtig spörja i hvad afsigt han derom anhöll, förklarade han att han ville bevisa, det talemannen glömt sin ed och kränkt lagarne, hvarigenom riket kunnat komma i den vådligaste belägenhet, på hvilket svar hofrätten fann målet vara af sådan beskaffenhet, att det sig icke kunde dermed befatta.
Följande dagen instälde Schecta sig hos rikets ständers Justitie-deputation samt föredrog hvad som passerat, under förväntan att deputationen skulle i laga ordning besluta öfver målet; men äfven den sköt ärendet ifrån sig, hvarefter Schecta vände sig till Secreta-utskottet, framställande samma angifvelser emot talemannen. under tillägg, att Larsson var en den redligaste svenske man.
Secreta-utskottet sköt icke målet ifrån sig, men kom i stället till den åsigt om saken, att man borde försäkra sig om Schectas person och hålla honom under bevakning i hans hus.
Schectas uppträdande väckte ett oerhördt uppseende, men det skulle innan kort väcka ett ännu större.
De lagliga myndigheternas handlingssätt gjorde på honom ett vidunderligt intryck[2].
— Har jag ej handlat, frågade han sig, i den lagbundna ordningens och frihetens namn? Har jag velat något annat än bevisa ett brott mot denna ordning, ett våld mot denna frihet? Icke dess mindre har den ena efter den andra af lagarnes upprätthållande och vårdande myndigheter skjutit målet ifrån sig, såsom om det icke angick dem. Och när slutligen Secreta-utskottet antager sig saken, arresterar man mig. Hvilket våld!
Arresteringsordren var utfärdad af befälhafvande officern vid högvakten och tillstäldes honom af en underofficer.
När han emottog den, förmådde han icke undertrycka ett nära nog vulkaniskt utbrott.
— Hvilken förfärlig samhällsparodi! utropade han. Men vill man kämpa, vid gud, jag är beredd. En mot hela samhället — ah, det är en strid för en man.
Schectas i botten kraftiga, men med så mycken osmältbar materiel hitintills arbetande ande utvecklade nu, sedan han en gång kommit in i striden, en beslutsamhet, som förvånade. Han syntes icke mera vara densamme, som förr, och dock var han det. Hvad hans så oförklarliga och bakvända meditationer om lif och verld förlorade i egendomlighet framstod i stället i hans handlingar. Samma ihärdighet, hvarmed han under många år alltjemt hållit sig liksom instängd inom sig sjelf, visade han nu i dem.
— Man säger att vi hafva en konung, talade han, att vi ega ständer; välan, jag skall pröfva det. Är konungen icke nedsatt till en blott skugga, och hafva ständerna icke sjunkit ända till ett blott egenmägtigt politiskt parti, sá skola de gifva mig rättvisa.
Resultatet af denna tankegång var en klagoskrift till konungen, hvari han besvärade sig öfver, att han, såsom officer och fri ridders- och riksdags-man, blifvit af en underofficer, på ordres från lifgardets högvakt, arresterad i sitt hus, utan att någon förbrytelse blifvit andragen emot honom; och alldenstund ett sådant förfarande var stridande emot såväl konunga-försäkran, som äfven emot riksdags-ordningen, förväntade han sig ett kraftigt och ömsint skydd. Han inlemnade på samma gång ett memorial af nära enahanda innehåll till rikets ständer; men med alla dessa skrifvelser vidtogs ingen annan åtgärd, än att de remitterades till kommissionen.
Men om rikets ständer hitintills kunde sägas hafva angripit endast hofvets utanverk, dess yttre positioner, personer, till hvilka den kungliga familjen stod i närmare eller fjärmare förhållanden; gjorde ständerna likväl samtidigt en rörelse, som vittnade, att man ej ämnade stanna dervid. Skuggrädda om sitt välde och fruktande för drottningens mod och själsspänstighet, utsträckte de nemligen sin hand emot konungafamiljens ömtåligaste sida föräldra-känslan.
Flere af de mägtigaste medlemmarne inom rådet och i allmänhet inom det hofvet bekämpande partiet hade med förtrytelse sett att kronprinsen Gustaf icke tycktes blifva uppfostrad med iakttagande af den vördnad, som de ansågo böra tillkomma dem. Sedan Tessin svikit drottningens politiska förhoppningar, upphörde hennes ynnest, och han drog sig sårad och fiendtlig tillbaka från sin guvernörsbefattning, och det desto hellre, som Dalin, snillrik och uppmärksam, nästan började fördunkla honom. Det insteg Dalin också vann, såväl hos konungen, som hos drottningen, ingaf icke blott Tessin, utan äfven partiet, fruktan. Omtänksamt beräknande situationen samt osäker om Dalins politiska tänkesätt, beslöt man att i tid vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom man i sin linda qväfde icke allenast de hemliga afsigterna för ögonblicket, utan hvarigenom man äfven gjorde sig till herre öfver framtiden. Planen dertill var med sinnrik djerfhet uttänkt. Hitintills hade konungen och drottningen sjelfve bestämt öfver sina barns uppfostran, men man ansåg nu lämpligt att reglementera för densamma genom en instruktion. Första steget härtill uttogs af Secreta-utskottet medelst en hemställan till ständerna af den 11 December, hvari visserligen erkändes, att man hos oss ännu aldrig haft exempel på en sådan instruktion, men att densamma påkallades för både deras egen och efterkommandes väl och måste betraktas såsom en dem tillkommande såväl skyldighet, som rättighet. Man angaf för öfrigt redan i denna hemställan äfven en förestående personalförändring af lärarne, genom det erkännande, att äfven den fullkomligaste instruktion alltid blifver otillräcklig, och att all uppfostran väsentligast berodde af de personer, som omgåfvo kronprinsen.
Utan att kunna förutse, huru långt ständerna skulle kunna gå i denna rigtning, anade hofvet likväl att ett nytt stormmoln höjde sig, och hof-kretsen slöt sig, vare sig af upprigtighet eller af enskilda beräkningar, allt närmare och närmare omkring den kungliga familjen.
Konungen kände sitt hjerta bittert såradt af det allt för litet beslöjade anfallet, och drottningens ovilja och missnöje fingo nytt lif.
Schectas dristiga uppträdande vann härigenom ökade sympatier. Man gladde sig derât, såsom åt en opåräknad hjelp, då man mest behöfde, men minst väntade den. Från alla sidor vände man nu sin uppmärksamhet på honom. Från att hafva varit betraktad som en dåre, såg man i honom en kämpe. Men skulle han väl rusa blindt fram eller tillvägagå med taktisk skicklighet? Man fruktade det förra. Lika mycket dock — sjelfva parodien kunde här vara ett mördande vapen.
Kommissionen hade inför sig uppkallat honom den 17 December, och enär ingen egde Schectas förtroende, emotsåg man med otåligt intresse och nyfikenhet hvad som ske skulle.
Sådana voro för ögonblicket den allmänna ställningens märkligaste och närmaste företeelser, då vi nu inträda till drottningen.
Ehuru väl dagen icke var långt framskriden, hade
skymningen börjat utbreda sig i rummen, och en kristall-lampa
brann redan på den nedslagna skifvan af hennes sekretär.
Drottningen, som satt framför densamma, hade nyss slutat skrifva, åtminstone låg ännu ett till hälften fulltecknadt papper framför henne, och pennan hvilade i hennes hand.
Kasta vi en blick i detta papper, upptäcka vi ett fragmentariskt utkast till försvar för föräldrars rättighet i allmänhet och kungliga föräldrars särskildt — att sjelfva förfoga öfver sina barns uppfostran.
Ryktet om Secreta-utskottets förslag hade uppskrämt hennes modershjerta, och hon kände ett oemotståndligt behof att ordna sina tankar till försvar. Tankarne äro vår känslas och vårt hjertas psychiska skyddsvakt. Men under det idéerna trängde sig på henne, hade ämnet upplöst sig i dunkla föreställningar och papperet sköts bort och pennan stannade.
På sidan om drottningen stodo Clara och Amanda. På golfvet vandrade fröken Creutz med lätta steg fram och åter.
Gruppen var icke utan sitt intresse. Drottningens ögon rigtades rätt framåt, blicken strålade af ljus, liksom hon ändock i fjerran sett någonting angenämt, oaktadt pannan, som beskuggades af ett moln af bekymmer, tycktes motsäga det.
Clara och Amanda voro två lefvande kontraster; den förra var en liten glad och morgonfrisk gestalt, den andra var dyster, nästan midnattlig. När vårliga, friska och lifliga rosor smyckade den enas kinder, hvilade numera förbittringens blekgula skugga öfver den andras. Med en leende, vänlig blick strålade Claras själ ned på drottningen, under det att Amanda fäste på henne en genomträngande och kall.
Hos Alma Creutz blomstrade hela väsendet upp ur ett godt, lika innerligt, som varmt och sant älskande hjerta. Det fans också någonting oemotståndligt hos henne. När hon rodnade eller när hon bleknade, när en tår fylde hennes öga, eller ett leende smyckade hennes läppar, var det icke blott ett flyktigt intryck, som framkallade förändringen, utan en djup känsla i hennes hjerta, som rörde sig. Clara och Amanda älskade otvifvelaktigt lika djupt och upprigtigt, som hon, men då Clara i kärleken blott såg en skalk, med hvars pilar man kunde leka, och Amanda ansåg den såsom en lidelsefull insats för hela lifvet, efter hvars förlust endast förtviflan återstod, innebar den för Alma deremot summan af lifvets lycka och vishet, hjertats frid, själens harmoni, men deröfver och mera än allt annat guds oändliga godhet och nåd. Hennes kärlek hade visserligen icke något skämt på sina läppar, men egde också intet missmod, den var ett oinskränkt förtroende, en bedjande engels tro och tillit. Hon erinrade sig ganska väl den tid, och betraktade den ännu såsom ett af sina vigtigaste barndomsminnen, då Puke första gången gifte sig, och hon påminde sig att en djup, en oändligt djup suck dervid höjde hennes bröst, men också att hon icke desto mindre fortfor att lika varmt älska och bedja för honom. Någon gång instälde sig äfven nu den föreställningen, att en oblid försynens skickelse ännu skulle kunna åtskilja henne och Puke, och hennes hjerta upphörde att klappa dervid, blodet stannade i dess lopp och hufvudet sjönk ned; men händerna slöto sig dervid såsom omkring ett christi kors i bön och ödmjukhet.
— Hvarför ega vi icke kloster i Sverige? suckade hon dervid. För ett brustet hjerta är ändock ett kloster den bästa, den fridfullaste och lyckligaste tillflykt.
Men der hon nu vandrade fram och åter, fyldes helt visst hennes bröst af andra ingifvelser.
Hennes panna höjde sig med jungfrulig stolthet, en lätt rodnad purprade kinden, ögat glänste af en liflig glöd, munnen krusades af ett täckt småleende och barmen svälde af ljuf hänförelse. Emellanåt lutade hon sitt hufvud ned i handen, men snart sjönk den åter till sidan och hon tog hastigare ut sitt steg, liksom hade måttet af hennes inre tillfredsställelse ännu mera ökats och intryckets fjäderspänning sträckt sig till hennes hela väsende. Ibland stannade hon, än med ögat rigtadt mot en af dörrarna. än lyssnande, än skiftande i ros och lilja; men då dörren ej öppnades, höjde en suck hennes bröst, och hon började åter sin vandring. Helt visst var hon intagen af en kärleksrik förhoppning, en angenäm föreställning, en skön dröm, på hvars uppfyllande hon väntade.
Amanda hade vändt sig ifrån drottningen till Alma. Snart märkte äfven hon att något ovanligt försiggick inom henne. Sådan hade Alma aldrig någonsin förut visat sig för henne. Men hvad betydde denna oro, som tycktes vara så full af sällhet, denna upprörda själsstämning, så lifvad af hänförelse och tillfredsställelse? Hvad väntade hon, hvad hoppades hon, hvad drömde hon?
Men tystnaden fortfor ännu alltjemt i rummet. Då hördes på en gång hastiga steg i de yttre rummen, och vid ljudet af dem reste sig drottningen upp, och Alma stannade i en lyssnande ställning.
Men drottningens blick föll dervid på Clara och Amanda, alldeles som hade hon velat fråga dem, hvad de ville henne.
— Ers majestät, yttrade Clara, som på sitt sätt tydde drottningens förundran, vi vänta på er befalllning.
— Ah, toiletten! jag förstår. Det är likgiltigt, mina vänner. I kännen min smak, gören den i ordning, som I viljen. Jag har ej sinne att pryda mig för hoffester, som ändock blott öfvertyga mig om en undergräfd konungamagts försvinnande glans.
Men Amanda stod ännu qvar.
— Hvilka smycken befaller ers maj:t? frågade hon.
Drottningen såg hastigt upp.
— Inga.
Svaret var kort och hvasst. Molnet på pannan utbredde sig åter, men hon sänkte icke sina ögon ned i Amandas, snarare syntes hon vilja undvika det, ty omedelbart derefter vände hon sig till Alma.
— Hvad du i detta ögonblick måste känna dig lycklig, Alma, talade hon, sedan hon ett ögonblick betraktat henne, du kan svärma, du, och drömma. Kärlekens ankare håller ännu din lefnads julle fast vid stranden af en lycksalighetens ö. Men ditt hjerta klappar häftigt, Alma, tillade hon, lyd mitt råd, mitt barn, och begif dig dit in i rummet. Jag skall icke glömma dig. Vänta mig der.
Drottningens yttrande undgick ej Amanda. Hennes skarpa öga märkte till och med huru en lätt darrning liksom ilade genom Almas lemmar, huru hennes kinder fingo en ännu högre färg samt blicken lifvades af ett mera friskt uttryck; och hon förstod att något var här å färde, som hitintills undfallit henne.
Men knappast hade Alma, lätt som en vestanvind, försvunnit i ett inre rum, innan Amanda skulle blifva upplyst om orsaken.
De stora deuxbattangerna slogos nemligen på en gång upp, och hon såg grefvarne Brahe och Härd samt baronerne Wrangel och Horn inträda.
Men hastigt stannade hon; hon kände, huru hon bleknade, att blodets rörelse upphörde och fötterna vacklade under henne.
I Brahes och Hårds sällskap upptäckte hon nemligen äfven Puke.
Stoltheten — hos qvinnan till en viss del hjertats fysiska kraft — vakade dock i denna stund öfver henne. Hon kastade sitt hufvud tillbaka och aflägsnade sig med ett lågande ögonkast.
— Välkomne, mine herrar, helsade drottningen de
inträdande. Och ni, Puke, tillade hon, under det hennes ögon
vänligt stannade på honom, mycket välkommen åter. Jag
har väntat er, väntat er med otålighet. Måtte ni medföra
underrättelser, som motsvara mina förhoppningar. Ni fick då
slutligen företräde hos min bror, konungen af Preussen.
— Jag medför till ers majestät konungens egenhändiga skrifvelse. Tillåter ers majestät …
— Tag hit skrifvelsen, Puke; tag hit!
Med en djup bugning öfverlemnade han brefvet till drottningen.
— Ah, mine herrar, yttrade hon, ännu med brefvet upplyft i sin hand, jag hoppas att denna skrifvelse skall gifva oss ett stöd i den yttre politiken mot de inre fiender, som sönderslita landet. Jag skall framdeles meddela er innehållet. Men ni hade också ett annat uppdrag. Puke. Hvad medför ni från Hamburg?
— En anvisning, ers majestät, stäld på Sveriges för det närvarande största handelshus.
— På Grillska huset?
— Ja, ers majestät, på Grillska huset. De anbud, som ers majestät gjorde genom Silfverhjelm, hafva till alla delar blifvit godkända. Panten får aflemnas genom Grill, som tillgodonjuter ett oinskränkt förtroende. Jag medför papperen, i händelse ers majestät behagar att sjelf emottaga dem.
— Det är bra, Puke, lägg dem här.
Puke drog sig tillbaka; men drottningens blick följde honom ännu.
I hans allvarliga och bleka drag upptäcktes icke någon oro eller rörelse. Det vanliga lugnet afspeglade sig deri nu, såsom alltid. Men icke dess mindre låg en viss saknad i uttrycket, och han tycktes liksom söka någon med ögonen.
— Kapten Puke, yttrade också drottningen, jag har något att säga er. Följ mig, kapten.
Och hon fattade hans hand och förde honom till de inre rummen.
— Stig in här, bad hon, och vänta mig. Jag skall om en stund befria er ur ert fängelse.
När Puke inträdde, stod Alma framför honom.
Liksom vid anblicken af en skön och klar vårmorgon andades han ett djupt andedrag af outsäglig sällhet.
Med ett uttryck af den ljufvaste oro och hänförelse lyfte hon omedvetet upp sina armar.
Hennes läppar rörde sig, ett glädjerop dog bort på dem.
Nästa ögonblick tryckte Puke henne till sitt hjerta.
Huru lyckliga voro de icke! Efter huru många veckor, och ändock flera motgångar och strider, återsågo de icke hvarandra! Den stund, på hvilken de så länge hoppats, egde nu sin ljufva verklighet. Med salig glädje blickade de in i hvarandras ögon, sökande svaret på hjertats skönaste frågor. Hon lutade sitt hufvud ned emot hans axel; med mjuk hand sköt han hennes lockar tillbaka, för att i hela sin öppna renhet betrakta detta milda ansigte. Emellanåt flög ett uttryck öfver deras läppar, föga betydande för andra, men så väl förstådt af dem. Kärleken behöfver icke hela språkets rikedom, den lånar lif af ett uttryck, själ af en blick.
— Du är då åter här, hviskade hon.
— För att icke mera vika från din sida.
Men, så outsägligt rik på sann och ren lycka denna stund än var, flög dock genom Almas själ minnet af smärtsamma tilldragelser. Hennes morbror, Ehrenpreutz, hennes bror, Creutz, och äfven Amanda, stodo så mörka och hotande framför hennes fantasi.
— Tyst, utropade hon i sitt hjertas naturliga fraktan. Jag hörde en rörelse; kan någon störa oss här? Tyst!
De lyssnade, men allt var stilla, ingen rörelse förnams, intet ljud hördes; och snart hviskade de åter om sin kärlek, sin framtid, de tjusande taflor, som en af varm hänförelse lifvad känsla nu trollade fram inom ögonblickets lysande ram.
Drottningen hade lagt det från konungen af Preussen nyss bekomna brefvet på klaffen af sin skrifbyrå och hvilade sin hand derpå, liksom på ett hyende.
De bekymmer, som förut tyckts utbreda sig öfver hennes panna, försvunno efter brefvets emottagande. Pannan hvälfde sig åter klar, som fordom. Mod och förhoppningar återvände till hennes bröst.
Men Brahe, Hård, Wrangel och Horn, dessa fyra förnämsta stödjepelare för hennes afsigter, hade infunnit sig, för att meddela henne dagens senaste tilldragelser, och ehuru hennes hand fortfarande hvilade på brefvet från hennes kunglige broder, liksom hade hon icke ett enda ögonblick velat förlora detta stöd, åhörde hon dem med lefvande uppmärksamhet.
— Och ni säger, grefve Brahe, anmärkte hon, att ridderskapets och adelns fanatism emot oss är snarare i till- än aftagande.
— Så synes det mig, ers majestät. Framför allt tyckes man frukta för ers majestät.
Drottningen var verkligen drottning i detta ögonblick. Hon bar upp sitt hufvud, såsom hade kronan hvilat derpå. Men småleendet på hennes läppar korsades af blixten i ögat.
— Och man gör deri rätt, grefve, talade hon. I striden för majestätets diadem känner jag, att jag är Fredrik II:s syster. Jag hoppas att detta bref, och hon lyfte dervid upp sin hand och sänkte den åter med en lätt rörelse ned på brefvet, jag hoppas att detta bref skall ingifva mig nya krafter. Man fruktar mig, säger ni, det är dock något. Men skall man väl våga, Brahe, att skrida så långt, som till utfärdandet af en instruktion för mina barns uppfostran, våga beröfva konungen och mig denna föräldra-hjertats naturliga rättighet, denna hvarje faders och moders heligaste omsorg, detta ännu aldrig — icke ens inom den fattigaste boning kränkta åliggande. Skall man våga frånrycka mig en qvinnas skönaste arfvedel, omvårdnaden om mina barn. Jag förskräckes för mina egna känslor vid blotta tanken härpå. Vid gud, må man ej komma mig för nära, ej bjuda mig spetsen till det yttersta. Ni tror likväl …
— Jag tror, ers majestät, att man skall uttaga steget.
Taukspridd, for drottningen med handen öfver pannan, men nedlade den derefter åter på brefvet.
— Och Schecta, nine herrar, Schecta, han var ju uppe för kommissionen i dag, låt höra!
— Han var uppkallad till klockan elfva på förmiddagen, ers majestät, svarade grefve Hård, och kommissionen sände både hyrvagn och vakt efter honom, för att rigtigt göra sig säker om hans person; men Schecta är följdenlig i sitt tillvägagångssätt — han motsatte sig, och man måste med våld föra honom upp.
— Och folket — folket …
— Schecta är hjelten för dagen, ers majestät. Det sätt hvarpå han tillvägagår, anslår massans begrepp och känslor. Jag hörde hurrarop omkring honom, ehuru äfven en och annan hvissling. När han anlände till stad och ställe, hade redan en otalig skara menniskor samlat sig. Vaktbefälhafvaren befalde honom stiga ur, men han vägrade. Hans beslutsamhet framkallade en rörelse af tillfredsställelse bland hopen. Men när han slutligen med hög röst tillstyrkte underofficern att begifva sig upp till kommissionen och underrätta sig om man skulle leda eller bära upp honom, utbröt ett allmänt skallande skratt.
— Nåväl …
— Man måste verkligen bära upp honom.
Drottningen åhörde berättelsen med ett gladt och lifligt uttryck. Genom det löje, som Schecta kastade öfver vederbörande, såg hon i honom en väldig medkämpe.
— Uppkommen inför kommissionen, fortfor Hård, intog han icke, oaktadt kommissionens tillsägelse, en anklagad parts plats till venster om bordet, utan den anklagandes, till höger.
— Vidare, Hård, vidare.
— Icke utan öfvertygande skärpa protesterade han emot att anses såsom anklagad; han yttrade att det var han, som angifvit bondeståndets talman och icke denne, som angifvit honom för att hafva brutit sin ed och bidragit till oenighet i ståndet och emellan stånden. Förgäfves uppläste kommissionen ständernas konstitutorial, förgäfves anbefalde man honom att intaga platsen till venster om bordet. Schecta förklarade, att han icke erkände andra än lagbundna ständer, och hvilka måste respektera hvars och ens rättighet att få tillgodonjuta den föreskrifna lagliga ordningen inför domstol. Han ansåg sig derföre icke böra träda öfver på de anklagades sida, utan fordrade, att bondeståndets taleman skulle der inställa sig, samt att han, för att bevisa hvad han yttrat emot honom, skulle sásom vittnen få tillkalla vore det äfven hela bondeståndet.
— Schecta är en ovanlig karakter, inföll drottningen. Brutus agerade till en viss tid äfven vansinnig.
— Slutligen, ers majestät. jäfvade han flere af kommissionens medlemmar, och anhöll, att bondeståndet skulle höras, huruvida de gillade det brott, hvarföre han angifvit talmannen, men med vilkor likväl att han Schecta sjelf skulle få öfvervara denna akt. När kommissionen omsider befalde, att han skulle återföras hem med vakt. sade han sig icke rätt väl förstå sig på den façonen att ej få gå, men tillade dock att sedan man börjat med våld emot honom, så kunde man dermed äfven fortfara, under anhållan likväl att få fördt till protokollet, det han yrkade upprättelse och ej erkände någon annan myndighet än lagen.
— Jag önskar, anmärkte drottningen, att våra öfriga vänner Ichsell, Forbus, Hästesko, äfvensom alla de andra, uppträdde med samma beslutsamhet, som Schecta, emot kommissionen, denna blodiga yxa, som ändå alltid sväfvar kanske också öfver edra hufvuden, mine herrar.
I drottningens ord låg i detta ögonblick en skärande kontrast till den glädtighet, som berättelsen om Schecta framkallat. Såg hon väl i detta ögonblick ut öfver händelserna med klarare blick än någon annan, eller härflöt yttrandet blott från en inre karakterens nyckfullhet? Så enkla och osökta, som orden föllo sig, gjorde de dock ett djupt intryck på de närvarande.
Men på en gång buro trenne af dem, Brahe, Hård och Horn, upp sina hufvuden och betraktade drottningen med en stadig blick. Endast Wrangel förblef med ögat sänkt emot golfvet.
— Rikets ständer, ers majestät, talade Brahe, ega visserligen en stor magt både öfver konungens rådkammare och nationen, och kommissionen må väl vara en blodig yxa i deras hand; men ständernas magt ligger dock väsendtligast hos ridderskapet och adeln, och ridderskapet och adeln, ers majestät, skall aldrig kunna bryta stafven öfver sina ädlaste ättemän; de veta ändock alltid att vi äro kött af deras kött, ben af deras ben.
— Jag är ingen politikus, menade Hård, men vi skola icke taga ut steget längre än plankan bär oss.
— Än plankan bär oss, upprepade drottningen.
Äfven Horn ämnade yttra något, men hans kinder bleknade synbarligen, och ordet dog bort på hans läppar.
— Grefve Hård, sade deremot Wrangel, under det att han långsamt bar upp sitt hufvud, ni är en ganska god statsman, ehuru ni sjelf ej sätter något värde derpå. Partier ega, i sanning, inga anhöriga, känna inga slägtingar; de styras uteslutande af sina fördelar. Hvarje man, som bekämpar dem, är deras fiende. Liksom Saturnus skulle de uppäta sin egen afkomma, såvida de fruktade den. För att bekämpa ett parti, måste man, som Cybele, dölja den nyfödde Jupiter, intill dess han sjelf kan sköta sin blixt. Som ni säger, grefve Hård, man bör ej gå längre, än plankan bär, knappast så långt, emedan den, då man minst anar det, kan vippa till. Händelserna vittna bäst om det vådliga i vår ställning. Blickar man rätt djupt in i dem, upptäcker man dristiga förberedelser till stora fiendtliga syftemål. Afser man väl med dessa ständigt emot oss framkastade och utspridda beskyllningar, att vi våldsamt vilja omstörta statsförfattningen, annat än å ena sidan att reta det allmänna tänkesättet och å den andra måhända att förleda eller tvinga oss att öfverstiga mättans lagliga gräns? Ett oförsigtigt steg nu, och vi äro förlorade. Kommissionen skall icke på sin rättvisas vägskål väga våra anor, men sitt eget partis säkerhet. Man har redan, och på ganska obetydliga skäl, fängslat flere af våra vänner. Det är sant, att desse ej tillhöra de högre, snarare de lägre klasserna, men man vill dermed endast känna sig för. När man blir tillräckligt stark, d. v. s., när man får tillräckliga anledningar, skall man äfven slå ned på oss. Då man grep Silfverhjelm, kände jag att plankan darrade under min fot, och när jag blickade ned, såg jag en afgrund öppna sig under mig. Man behöfver icke mer än fängsla någon af dem, som äro verkligt invigda i våra hemligheter, för att sedan genom honom nysta upp hela härfvan. Visserligen hafva vi icke ännu uttagit något steg, som, i vanlig mening, är ett brott mot samhällsordningen, men vi hafva talat om behofvet af en förändring, vi hafva rådgjort om nödvändigheten och möjligheten att genomföra en sådan, och hvad behöfves mera? Hafva väl de gjort något annat, som nu stå anklagade inför kommissionen? Jag vågar derföre varna för all blind sjelftillit. Som ni derföre säger, grefve Hård, vi skola gå så långt plankan räcker, icke ett steg längre.
Drottningen följde uppmärksamt Wrangels yttrande, men hon skiftade färg derunder och hennes panna mörknade åter.
— Ni vill draga er tillbaka, Wrangel, anmärkte hon.
— Långt derifrån, ers majestät, men jag vill att hvarje steg framåt skall ske med den välberäknade försigtighet, att man icke ett enda ögonblick lemnar förnuft och klokhet bakom sig.
Wrangels fasta hållning verkade synbarligen på de öfriga. Drottningen märkte det. Hon kunde icke heller ogilla hans åsigter, ehuru de icke öfverensstämde med hennes beslutsammare karakter. Hvad skulle hon göra? Att låta dem aflägsna sig med ett, som hon befarade, försvagadt intresse, var skadligt. Hon trodde att det skulle gagna henne, om hon kunde öfvertyga dem att hon egde något väsentligt stöd, icke blott i sin egen sinnesnärvaro, utan fastmera i sin konungslige broders vänskap. Hastigt fattade hon derföre brefvet och bröt det.
Men hon hann ej långt, innan en marmorblek färg drog sig öfver hennes ansigte.
— Ers majestät, inföllo på en gång de fyra uppvaktande, ni blir sjuk, ni bleknar.
Men drottningen beherskade sig åter.
— Det är icke farligt, mine herrar; det är blott en olycka, som träffat en af mina anhöriga.
De fyra männen stodo tysta omkring henne.
Drottningen mätte dem med en stadig blick.
— Mitt parti är taget, yttrade hon; låtom oss handla, men handla med den försigtighet, som omständigheterna oförnekligen bjuda. I veten, mine herrar, att, oaktadt jag vidtagit nödiga förberedande steg, likväl en viss känsla af ogillande hållit mig tillbaka ifrån att pantsätta mina smycken; men det må nu ske. I morgon, Wrangel, skall ni få afhemta dem. Tala i afton vid Grill. Papperen äro i ordning. Allt är klart. Penningar skola icke längre felas oss.
Hon tystnade åter, under det hon ett ögonblick sänkte pannan i sin hand.
— Ja, ja, låt det bli så, mine herrar. Framåt, men försigtigt! Förlåt mig! Den olycka, som min bror berättar, upprör mig. Farväl, mine herrar!
Så snart drottningen såg sig ensam, sjönk hon ned i en
fåtolj, åter utvecklande sin brors bref. Hon läste det nu till
slut, vände det på alla sidor, började att ånyo läsa det, vek
det derefter tillhopa, lade det ifrån sig på bordklaffen, men
tog det åter och läste det för tredje gången.
Med sin uppmärksamhet ännu vid, brefvet, hörde hon en rörelse bakom sig, och hon vände sig hastigt om.
Alma och Puke nalkades.
— Ers majestät, talade Puke, förtroendet af det uppdrag, ni gaf mig till Berlin, var en utmärkelse, för hvilken jag icke kan vara nog tacksam. Men Alma har berättat mig, huru ers majestät äfven i min frånvaro handlat med tanken på mig. I ett ögonblick af djup hänförelse bad jag för några månader sedan ers majestät befalla öfver mitt lif. Under min frånvaro har ers majestät, genom v. Röhrs giftermål, tillintetgjort ett af de största hindren för Almas och min lycka. Ers majestät har äfven vårdat sig om min ära, uppträdt, försvarande min heder, genom det meningsbyte, som egt rum emellan Ehrenpreutz å ena och Larsson, Schecta och Wrangel, å den andra sidan. Ingen kan stå i större förbindelse till ers maj:t än jag. Måtte jag derföre få hoppas, att jag blifver använd, icke till de värf, ers majestät, som ni anser för de lättaste, utan till sådana, som påkalla en mans hela kraft och allvar. Jag fruktar icke för någonting, åtminstone icke för att vackla, tveka eller svika ers majestät.
Drottningen svarade icke genast. Sedan hon en stund tyst och stilla betraktat Puke, hvarunder hon tycktes vilja sätta sig in i hans yttrade mening, gick hon upp och ned i rummet, öfverläggande liksom med sig sjelf.
— Er försäkran, Puke, jag läser det i ert allvarliga ansigte, är icke en blott lös fras. Jag tror er derför fullkomligt och — olyckligtvis är det så — att jag kanhända allt för snart måste taga er verksamhet i anspråk. Låt mig likväl först höra, huru ni sjelf tanker planera för er framtid.
— Som händelserna nu stå, ers majestät, anser jag det vara bäst att helt öppet och enkelt begära Almas hand af hennes anhöriga.
— Men de skola afslå er anhållan.
— Vi få se, ers majestät. Jag ämnar äfven uppsöka Larsson och förskaffa mig de papper, som han påstår sig innehafva.
— Larsson …
— Ja, ers majestät.
— Larsson är rymd, men ni kan ej hafva kännedom derom; ni har nyss hemkommit till fäderneslandet.
— Rymd? Jag skall följa hans spår, vore det till afgrunden.
Drottningen fortfor att vandra upp och ned. Men vid Pukes så bestämdt uttalade svar stannade hon framför honom och Alma.
— Ni har annat att göra, Puke, anmärkte hon, än att följa Larsson.
— Ers majestät, genmälde han, min fars heder.
— Och min vilja, inföll hon.
Puke bugade sig.
Det lugna allvaret, det eftergifvande och ändock beslutsamma uttrycket hos honom var fullt af manlig styrka. Alma skiftade färg. Hos dem båda fans något, som talade till drottningens hjerta. Men ännu en gång vände hon sig ifrån dem och gick ett hvarf öfver rummet. Når hon åter stannade, fattade hon klocksnöret och ringde, hvarvid en page inträdde.
— Säg till Ernst, tilltalade hon denne, att han genast kommer upp till mig.
Puke och Alma märkte allt för väl, att något förssiggick hos drottningen, som de ej förmådde förklara. Frågande följde de henne med sin uppmärksamhet.
Ernst anlände efter en stund.
— Du känner ju, sporde drottningen denne, hvar Silfverhjelm döljer sig?
— Jag känner det, ers majestät.
— Uppsök honom då genast och tillsäg honom från mig att jag vill tala vid honom i afton. Men helsa honom äfven, att han iakttager all försigtighet. Han vet bäst sjelf, hvilken fara, som hotar honom.
Då Ernst aflägsnade sig, vände sig drottningen åter till Puke.
— I förliten er på mig, yttrade drottningen till dem, gören det, ty jag känner att jag förtjenar det. Jag var nära att ånyo sända er tillbaka, Puke, till Berlin, emedan detta bref — och hon lyfte upp detsamma — motsvarar alltför ofullständigt mina önskningar. Men jag vill ej sätta er ytterligare på detta prof. Mitt uppdrag skall komma Silfverhjelm, som ändock måste lemna landet, bättre till pass.
Alma böjde sig ned, för att tacksamt kyssa drottningens hand, men drottningen lade den i stället på hennes böjda hufvud och fattade Pukes.
— Manlig kraft och qvinlig tillgifvenhet, se der hvad jag aktar högt, talade hon. Desamma, som bekämpa mig, fortfor hon, bekämpa äfven er; vinn åt mig deras vänskap, åt er deras bifall, och vi hafva gemensamt vunnit en seger. Hans majestät konungen gifver i afton en fest; inställ er ni också, Puke, och, sammanträffar ni med Ehrenpreutz, så handla efter som det synes er vara bäst. Jag har ej mindre förtroende till ert omdöme, än till ert mod. Ni är nu fri, Puke; när jag behöfver er, skall jag kalla på er.