Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 6
| ← De politiska fenomenens ställning. En gammal bekant |
|
Pechlin fastnar i sin egen snara. Skådespelet. Guldringarne → |
SJETTE KAPITLET.
De tre Gratierna.
Pukes möte med Ehrenpreutz.
Det är icke till grefve Axel Fersen — den stränge statsmannen — det är till hans bror, Carl Fersen — sånggudinnans vän, mer än vishetsgudinnans — som vi inträda.
Den Fersiska familjen kunde vid denna tid betraktas såsom den egentligen tongifvande inom den förnäma verlden, icke blott genom dess vidt utgrenade förbindelser, utan fastmera genom dess politiska framgångar och aristokratiskt lysande hållning, tillsammans förlänande dess grefliga krona en glans, nära nog täflande med konungens.
Låtom oss emellertid stiga oförskräckt på, min läsare. I en roman beror etiketten blott af författarens fantasi, och hvad fantasien nu än är, bondblyg är den icke. Vi passera således genom den stora salen, genom en derintill gränsande salong — båda två praktfullt möblerade efter tidens bästa sätt — och inträda i förmaket. Äfven det är smakfullt och elegant, ehuru vi väl hafva sett bättre i våra dagar. Men hvad vi icke sett skönare, utgöres af de små intagande och täcka flickor, som vi här finna skrattande och lekande med hvarandra.
Flickornas antal var fyra.
Den äldsta af dem är omkring 10 à 12 år. Huru djupt mörkblå hvälfva sig ej dess ögon! Drömmer väl det vaknande hjertat i den ungas bröst redan en aningsfull morgondröm om lifvet? I blicken allvar, på den rodnande munnen en leende skalk. Det är ett närvarande der, hvarur en framtid gryr.
Och de trenne öfriga — yngre än hon, mera barn än hon — huru täcka, huru älskvärda! Hvilken förtrollande barnslighet i deras anletsdrag, huru mycken sann älskvärdhet i deras väsenden, hvilket lekande behag i deras rörelser!
Med allt skäl stanna vi af beundran vid anblicken af dessa tjusande barn, hvilka en dag skulle fängsla mer än ett hjerta och herska med skönhetens väl förgängliga, men dock mägtiga spira.
Den första af dessa var Lovisa Sparre, dotter af öfverståthållaren grefve Axel Wrede Sparre.
De tvenne andra voro grefve Carl Fersens döttrar, Augusta och Ulla.
Samtiden egnade dem sin beundrans chevalereska pris; efterverden har än icke kunnat glömma dem.
Men hvad de nu äfven såsom knoppar bebådade, skulle de en gång såsom utväxta blommor öfverträffa.
De hafva dock icke blott glänst vid hofvet; de hafva äfven glänst inom sångens verld, och det är mera. Inom hofvet vissna alla blommor bort med hofvet sjelft, men inom sångens rike dör ingen. Alla dess verkliga blomster förblifva oförvissneliga.
Poesien är så mycket dotter af det guddomliga, att den äfven förmår förläna åt sina föremål en viss oförgänglighet.
Kellgren sjunger om dem:
Jag vördnad har för alla slags gudinnor
I himmel och på jord:
För friherrinnor och grefvinnor,
Och för herdinnor — med ett ord,
För allt det skön, som sluts på innor:
Åt alla vill jag aktning ge.
Men dyrka endast tre:
Än de?
Hvad vällust att dem höra!
Hvad tjusning att dem se!
Fastän de vanligt icke täljas
Bland de castalska flickors tropp,
De dock med nöje bland dem qväljas,
Och deras sällskap muntra opp.
Den skald förgäfves söker röra,
Som ej åt gratier offrat har:
Hans sång skall stanna vid vårt öra,
Och kölden bli i hjertat qvar.
För dig, Camillas skald! för dig man såg dem ömma:
Hur har du dem belönt? — Jag lemnar snillets gud
Och hjertats gud, att samfällt döma
Din trolöshet att lyrans ljud
För hofvets dumma stoj förglömma.
En vacker dag, det var ej längesen,
Då mera böjlig, mera len,
Sig rösten göt utur min lunga,
Jag fick den djerfva håg, att gratiers ära sjunga;
Men aldrig jag beskrifva kan,
Hur det mig innerligt förtretat.
Då jag med fåfäng flit i skalders häfder letat,
Och deras vissa namn ej någorstädes fann.
Jag var ej sen, att mig besvära
Hos dagens furste, snillets far:
“Apollo säg, till ditt försvar
Hvad skäl kan du väl förebära?
Du namn åt spöken gifvit har,
Åt dem, som lifvets tråd förtära,
Och dem, som dödens plågor nära;
Men deras namn, af hvars behag
Vårt hjerta eldas för din ära,
Man föga känt till denna dag.” —
Apollo fann mig ega skäl att klaga:
Det mycket nog var funnet af en gud,
Då jordens gudar plä behaga
Att ringa folk på porten jaga,
Som våga sanning föredraga. —
Hvad hände? Astrild sjelf fick vishets-gudens bud,
Att denna sak uppå sitt ansvar taga:
“Res!” — var Apollos ord — “och sök kring verlden opp
Tre dödliga, som bäst förtjena
Att sina namn de trenne gratier läna.”
Han for; och under vagnens lopp
Han tänkte för sig sjelf: men bör jag ej befara,
Att denna färd kan räcka dag och år,
Om ej en utväg fins, att fåfängt möda spara?
Låt se! — Då i min mors och i Apollos spår
Man gratier vanligt skåda får;
Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,
Jag strax min fart förutan tvekan ställa
Bort till den sälla boningstrakt,
Der Gustafs och Sophias magt
Ljus och behag at verlden dela:
Ja: jag ej kan uti min gissning fela. —
Han kom, och med förundrad håg
I Stockholm tre grefvinnor såg,
Så lekande, behagliga och täcka,
Att han sig hin i våld i början ville ge
Det täckhets-nymphren alla tre
På jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka. —
Den — frågar någon frågare,
Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka —
Än i Olympen då? Hvad gjordes, taldes om
Emellertid, tills Astrild återkom?
Jo väl: bland ett och annat mera.
Man talte om den smak för platt och torrt och kallt,
Som nu bland skaider öfverallt
Och mest vid Bälten tycks regera:
Ja, ropte man med harm och sorg,
Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,
Och mot en enda Gyllenborg
Har Sverige minst ett hundra Bagrar.
Discursen blef ej lång. — Man snart den tidning har,
Att Astrild åter anländ var.
Han trädde in: — “Jo, på min heder,
Min lärde far! den vill jag se,
Som mera skicklig är till himlens envoyé;
Fort, att man allt till dops bereder:”
Så talte han; och i ett ögnablick
Var allt i skick..
Att sjelfva akten nu beskrifva,
Och nätt och noga uppsats gifva,
Hur den och den var klädd, hvem för och efter gick;
Det må en annans storverk blifva:
Ceremoni är ej min smak,
Fast annars en guddomlig sak.
Allt nog: jag vann hvad jag begärde,
Tog derpå Astrild uti famn
Och for åt jorden mina färde,
Förnöjd, att under kända namn
Augusta, Ulla och Lovisa.
Få, efter denna dag, de trenne Gratier prisa.
Kellgren har kallat denna sin sång “Gratiernas Döpelse”.
Det är också dem vi nu ha framför oss i små, intagande, poetiskt friska utkast till hvad de en gång skulle blifva.
Men hvem är den fjerde af dessa flickor?
Naturens barnsligt oskuldsfulla löften äro icke mindre rika hos henne. Här höjer sig pannan visserligen litet stoltare, och ehuru en skalk förgäfves tyckes dölja sig i kindernas täcka gropar, finner man dock längs ögonlinjerna ett litet drag, som nästan vittnar om böjelse för mera allvar, man kunde till och med kanske säga för melankoli.
Medan de öfriga barnen springa lekande efter hvarandra omkring rummet, betraktar hon en på divansbordet liggande gravyr, som helt och hållet synes hafva tagit hennes uppmärksamhet i anspråk.
Det är Anna Creutz, dotter af löjtnanten, grefve Creutz.
Men så gerna vi äfven skulle längre vilja stanna qvar hos denna lika intagande och tjusande, som älskvärda och barnsliga grupp, ljuda i denna stund samtalande röster från ett inre rum, och intresse och nyfikenhet draga oss dit och locka oss att lyfta på det dörrdraperi, som stänger vägen. I sanning, synen belönar vår djerfhet. Vi hafva redan vid en bjudning hos baron Pechlin gjort bekantskap med grefvinnan Fersen, grefve Carl Fersens gemål. Hvilket fulländadt behag i hennes hela väsen! Ehuru hon nyss afslutat sin toilett, betraktar hon sig ännu en gång i spegeln. Spegelbilden strålar också tillbaka emot henne och det är förlåtligt, om den ingifver henne en känsla af stolthet. Då man ser henne, förstår man så lätt, hvarföre man företrädesvis så mycket fäster sig vid qvinnans yttre skönhet, förstår att det härflyter deraf, att den är en verklig magt. Den inre skönheten, saknande den yttre, liknar en konung, men utan rike, utan tron, utan krona, utan spira, hvarförutan dess tillbedjare ändock alltid förblifva rätt få. Det guddomliga väsendet är visserligen det evigt beundransvärda; men saknar det likväl gestalt i verldens oändliga symbolik, förstå vi det dock knappast. Sådan är menniskan. Hon blifver allrig rätt förlossad från sina hvardagskänslor.
— Var upprigtig, Marie Louise, talade hon, dervid vändande sig ifrån spegeln; förtro mig allt, som hvilar tungt på ditt hjerta. Du vet, huru mycket jag håller af dig, vet att jag lofvade din mor att vaka öfver dig och de dina, som en vän. Men du betänker dig.
— Nej, fru grefvinna, nej; men jag vet ej …
— Alltid fru grefvinna; äro vi då icke vänner, Marie Louise?
— I mitt hjerta, ja, grefvinna! Men jag ser uti er …
— Den stolta qvinnan, vill du säga; men jag ser i dig någonting ännu mera, den blygsamma, och af alla egenskaper, Marie Louise, eger dock blygsamheten de skönaste anorna i qvinnans hjerta. Men du vill icke förtro dig åt mig; skall kanske jag i stället säga dig, hvaröfver det är, som du sörjer? Du tillåter mig? Nåväl, du är olycklig, Marie Louise.
Det var till Marie Louise Creutz, löjtnanten, grefve Creutz' maka, som dessa ord stäldes.
Liksom berörd af någonting djupt smärtande. bleknade dennas kinder.
— Ack nej, grefvinna, ni misstager er, svarade hon, icke utan en större liflighet än vanligt, jag är icke olycklig, det är för mycket sagdt.
— Tala, Marie Louise, vid din mors minne beder jag dig, tala!
— Men jag fruktar, nästan stammade hon, att blifva det; och denna fruktan förskräcker mig, jagar lugnet ur mitt bröst, glädjen från mitt sinne, sömnen från mina ögon.
Grefvinnan Fersen hade lagt sin arm omkring Marie Louises lif och drog henne närmare intill sig.
Om grefvinnan äfven var några år äldre än Marie Louise, åtskildes de likväl mindre deraf, än af deras utseende och lynne. Skönhet och älskvärdhet blomstrade hos den förra på en grundval af helsa och lycka, hvaremot de hos den senare synbarligen tärdes af ett inre lidande.
— Jag är öfvertygad, fortfor Marie Louise likväl, att Creutz älskar mig varmt och upprigtigt, öfvertygad att han är en i botten hederlig och redlig man, för hvars handlingar och tänkesätt jag icke ett enda ögonblick behöfver frukta, allenast han följer sitt eget goda hjertas ingifvelser. Men en längre tid har han icke dess mindre synts mig så oförklarlig. Hvad som intresserade honom förr, har nu förlorat allt värde för honom. Jag ser att han nu ledes af nya och främmande intryck. De vänskaps-förbindelser, som han förr aktade, fästa honom ej längre. Till och med Alma, som förr var en liten magt öfver honom, betraktar han nu — jag skäms för att säga det — nära nog blott såsom en spekulationsvara. Brahe, hans gamle vän, nästan hatar han; och von Röhr, som han förr dagligen umgicks med, emottager han ej mera. Med ett ord, jag förstår honom ej. Hans tankar äro upptagna af saker, som jag ej begriper. Han är missnöjd med hofvet, ja, med hela verlden, blott icke med sig sjelf. Ack, grefvinna, förlåt mig att jag förtror mig åt er. Men jag förmår icke ensam bära …
Hon hann ej längre. Dörrgardinen slogs i detsamma tillbaka och ett vänligt och gladt ansigte visade sig. Det var grefve Carl Fersens.
— Nå-å, mina damer, talade han, ni fördjupa er i känslofulla föredrag, som, det må gerna medgifvas, skulle vara alldeles mästerliga att höra från teatern; men ni glömmer bort att ekipaget redan väntat på er en timme. Har ni någon roll att repetera?
— Intet skämt, min vän, svarade grefvinnan. Menniskohjertats sorg är ingen teaterdocka.
Grefven närmade sig med ett deltagande och hjertligt uttryck till Marie Louise.
— Under det jag roade mig åt barnen derute, talade han, och hans stämma var nu full af allvar, hörde jag allt, hvad ni yttrade härinne. Rodna icke för det, min grefvinna. Ni eger icke blott en vän i min hustru, ni har det äfven i mig. Tillåter ni att jag förklarar det gåtfulla i er mans väsen? Ni sade ju, att han nu är annorlunda än förut. Skälet dertill är, att han nyligen beträdt en bana, som förändrat och måste förändra hans hela natur.
— Hvad menar ni grefve, hvilken bana?
— Politikens.
Det vore måhända icke så lätt att afgöra, huruvida Marie Louise förstod den djupare betydelse, som Fersen afsåg att nedlägga i sitt ord.
— Ni sade, min grefvinna, fortfor han icke dess mindre, att äldre vänskaps-förbindelser nu liksom upplösas i hans själ, och att han till och med hatar dem, som han fordom älskade.
— Ja, ja!
— Känner ni då icke att han är medlem af …
— Af …
— Af kommissionen.
Äfven på detta ord lade Fersen en starkare tonvigt.
— Vidare yttrade ni, att han är missnöjd med hofvet, med hela verlden.
— Ja, jag sade det.
— Och ni vill veta orsaken.
— Förklara er, grefve, jag beder er!
— Partiintressenas och äregirighetens demon har gripit in i hans själ, inträngt i hans hjerta, hänfört hans sinne. Han vill uppåt, framåt; han har ej längre ro inom gränserna af sin forna samhällsställning.
Och under det han yttrade sig, vände han sig till sin hustru och fattade hennes hand.
— Med icke mindre stolthet än min bror, Axel, känner jag att jag är en Fersen; men med tacksamhet emot försynen tror jag mig vara oändligt mycket lyckligare än han. Jag älskar med passion de sköna konsterna …
Hans grefvinna hotade honom skalkaktigt med handen.
— Du älskar de sköna konsterna, upprepade hon; åja, lägg blott bort konsterna.
— Ah, min vän, jag älskar konsten, den sköna konsten, framför allt den dramatiska konsten, öfvertygad att den lycka, som jag njuter af lifvet, den glädje och frid, som omgifva mig i mitt hem, den lugna och stilla kärlek, som jag hyser för de mina, väsendtligt härflyta deraf, att jag aldrig befattat mig med politiken. Politiken är ett hjernspöke; från den stund vi hängifva oss åt den fly lugn och frid, och man hemfaller åt en ständigt växande passions tyranni. När man älskar de sköna konsterna, älskar man alla menniskor och älskas äfven af dem; politiken deremot jagar kärleken ur vårt bröst och vännerna från vår sida. Men låtom oss nu begifva oss af.
Då de utkommo i förmaket, hade barnens antal ökats med en femte. Det var lille Arvid Creutz, stadig och trygg, en liten pys om sju à åtta år.
Så snart han fick se sin mor, Marie Louise, sprang han emot henne och fattade hennes hand.
— Flickorna säga, mamma, yttrade han, att de få följa med till slottet, till prinsen; får jag icke det, mamma, jag också?
— Jo, mitt barn; drottningen har tillåtit det. Men du skall lofva mig att vara artig mot prinsen.
— Det lofvar jag, mamma.
Det ståtliga palatsets långa sträckor af rum voro på ett
praktfullt sätt upplysta. Ekipager kommo och foro. Än
stannade de vid portarne å den yttre borggården, än fingo de
rulla fram till den inre. Etiketten är en sträng hofmarskalk, på hvars staf hvars och ens fri- och rättigheter finnas utsatta,
hela skalan igenom, ända till den minsta linea.
I rummen ordnade sig de ankommande i grupper, allt efter värdighet och smak. Vi känna partiernas ställning. Men allt efter som den politiska spänningen ökades, bemödade man sig synbarligen att genom ett förbindligare yttre umgängessätt liksom kasta ett täckelse af blommor öfver den jemt mellan de motsatta fraktionerna sig vidgande afgrunden. Hade man ej känt den vulkaniska botten, hvarpå man stod, utan blott dragit slutsatser af hvad man flyktigt såg omkring sig, skulle man kunnat förmoda att en tid af verklig försoning börjat inträda. Med förekommande artighet sökte man bedraga hvarandra, utan att likväl någon blef bedragen. Huru djup den yttre vördnaden var, som rikets herrar råd och äfven ständerna visade majestätet, höjde sig dock kommissionens vålnadslika gestalt, mörk och hotande, öfver deras axlar.
Konungen hade inbjudit de mest betydande personerna af alla partier. Hos honom låg ett djupt och innerligt behof att närma kanske mindre dem till sig, än sig till dem. Vi veta att drottningen icke betraktade förhållandena från samma synpunkt.
Talrikt hade man också infunnit sig. Man var van att i de kungliga praktsalarne träffa både sina vänner och motståndare och böjd att vexla ett gladt ord med de förre samt bryta en olika meningars tornérlans med de senare. Men det var ändock icke den enda orsaken, hvarföre till och med de, som voro mest fiendtligt sinnade emot hofvet, likväl gerna instälde sig der. Om drottningen, å ena sidan, genom sin planrika dristighet, liksom med en magnetisk kraft, väckte mångens begär att med uppmärksamhet följa hennes minsta förehafvanden, fans det, å andra sidan, hos henne äfven en ovanlig förmåga att gifva åt sina fester ett nyhetens behag, som alltid var i högsta grad retande och inbjudande.
Man kom med tanken att få erfara något nytt, och man aflägsnade sig sällan, utan att också hafva funnit det.
Äfven nu sågo gästerna sig omkring, liksom för att utforska om ej någon öfverraskning väntade dem. Det var icke heller utan att en liten omständighet gaf anledning till förhoppningar i detta fall. Dörrarna till ett af de större rummen, som gemenligen alltid brukade vara tillgängligt, befunnos nemligen nu icke allenast stängda, utan äfvenledes vaktade af tvenne hofpager, hvilka vandrade såsom poster framför dem, förnekande en och hvar att inträda.
— Hvad skall detta betyda? frågade man hvarandra, och de mest invigde svarade antingen med ett undvikande skämt eller med ett: vi få väl se.
Vi, som veta, att drottningen varit upptagen af helt andra föremål, än med festliga tillredelser, ega kanske något skäl att betvifla det hon haft tid att tänka derpå, men många jern rymdes i hennes eld, och äfven vi få väl se, huru sig dermed förhåller.
— I afton lärer man hafva försett prinsen, anmärkte Ehrenpreutz, som mera uteslutande fäste sig vid dagens allvarliga och vigtiga frågor, än vid något annat, — med en egen liten sällskapskrets.
Denna anordning eller oförsigtighet, om man så vill kalla den, hade redan gjort ett visst uppseende.
Det var visserligen icke ovanligt att prinsen omgafs med barn af hans ålder — han var ju i de åren, då barn hafva behof af umgänge med barn; men sedan ständerna börjat öfverlägga om hans uppfostran, gaf den minsta småsak anledning till olika tydningar.
Vid hofvet hade ännu ingen kommit att tänka härpå, men kanske var det brist på eftertanke.
För många af de närvarande utgjorde emellertid detta ämne hufvudföremålet för deras tysta samtal.
Hvar och en var besluten att med uppmärksamhet följa hvad prinsen, hvars barnsliga och lekande snille redan lifligt arbetade inom honom, skulle taga sig till.
Lyckligtvis eller kanske olyckligtvis visste han sjelf icke något härom; hvadan det icke heller i något afseende hämmade friheten i hans barnsliga förehafvanden.
— Man börjar i tid, tillade Creutz, att vilja roa honom.
— Dalin är omtänksam, menade Pechlin, i det hans blick långsamt for öfver de samtalande, och man måste hålla honom räkning derför.
— Omtänksam, inföll Palmstjerna med rynkad panna; hvad menar ni dermed, om jag får fråga?
— Han vill i tid lära honom, upplyste Pechlin, att agera konung.
— Lyckligtvis dock, återtog Palmstjerna, blott i barnkammaren.
— Verlden börjar i barnkammaren, svarade Pechlin, och slutar i gubbhuset.
Kornetten Zachris Aminoff stod helt nära, samtalande med några yngre officerare.
— Ni har varit länge borta ifrån oss, herr kornett, helsade honom Creutz, välkommen åter!
— Kornetten, upplyste Pechlin, med ett tvetydigt småleende på sina läppar, måste för några veckor inställa sig vid regementet och hade den artigheten att derunder äfven titta till mina egendomar. Kornett Aminoff är en förträfflig affärsman.
Aminoff och Pechlin vexlade derefter några enskilda ord med hvarandra.
— Jag tackar er, hr baron, att ni hjelpte mig med svaret, yttrade den förre. Men hvar skall jag träffa Amanda? Det är ju en evighet sedan jag sist såg henne.
— Hon träffas säkerligen på sitt rum.
Samtalet emellan de öfrige fortgick emellertid. Från mera allmänna ämnen kom man till enskilda.
Den grupp, hos hvilken vi stannat, befann sig midt framför den långa raden af dörrar, hvarigenom alla, som anlände, kunde lätt öfverskådas. Uppmärksamheten rigtades också ofrånvändt åt detta håll, och man förglömde icke att under lifliga anmärkningar mönstra de inträdande.
Den lefvande panoraman var i högsta grad storartad och präktig. De rika drägterna blixtrade af guld och ädla stenar, ansigtena af stolthet och glädje, ljuskronorna af kristaller och ljus. Ett doft sorl gick genom rummen, under det att massan af gäster än böljade framåt, än rörde sig i olika rigtningar.
Pechlin iakttog tystnad. Han hade icke infunnit sig vid hofvet sedan det sista nederlag, som drottningen der beredde honom. Men händelserna hade nu skridit betydligt fram, och han ville söka upprättelse. Genom Aminoff, som vi veta följt Puke, nära nog som en skugga, till Berlin, kände han hvarjehanda, som gjorde honom till herre öfver ögonblicket. Allt emellanåt fäste han, stridslysten som han var, sin uppmärksamhet åt det håll, hvarifrån han förmodade att de kungliga skulle komma.
Hvad som passerade omkring honom undföll honom likväl icke.
Grefvarne Axel Fersen och Brahe anlände nu.
— Det är ett aktningsvärdt skådespel, yttrade Ehrenpreutz, att se, med hvilken uppmärksamhet de tvenne om marskalkstafven nyligen täflande bemöta hvarandra.
— Ni har verkligen rätt, morbror, instämde Creutz, det är ett ganska vackert skådespel.
Pechlin vände sina gråa ögon till dem.
— Sannerligen ett makalöst skådespel, yttrade han, men jag vet blott icke om det är en komedi eller en tragedi. Hvilketdera är det, ers excellens?
De omkringstående betraktade Pechlin, utan att yttra något.
— Applådera. mine herrar, bad han dem, applådera; låtom oss sedan sofva en natt på intrycket innan vi skrida till recensionen. Flere än en hafva somnat med ett intryck och vaknat med ett omdöme.
Ehrenpreutz och Creutz kände sig stuckna öfver Pechlins bitande anmärkning och egnade fortfarande sin uppmärksamhet åt de nyinträdande gästerna, likasom hade de ej hört hans ord.
Pechlin smålog.
— Ni väntar på någon, tilltalade han dem; och jag tror att han snart skall vara här.
Ehrenpreutz och Creutz kunde icke längre förblifva likgiltiga.
— Hvem förmodar ni, herr baron, frågade Creutz, att vi skulle vänta på?
— Hvad vet jag, svarade han likgiltigt, men jag gissar på kapten Puke.
Detta namn utöfvade alltid en förfärlig verkan på Ehrenpreutz, och äfven för Creutz skorrade det på ett obehagligt sätt, visserligen mindre på grund af egen ovilja, än till följd af de intryck, som Ehrenpreutz småningom ingifvit honom.
Skulle Puke nu verkligen vara återkommen?
Blotta tanken att få se honom uppträda vid hofvet, sedan man hoppats att han lemnat landet för alltid, ingaf dem en känsla af obehag. Och, i sanning — liksom ödet icke velat lemna den ett ögonblicks tvifvel upptäckte de i detsamma Pukes bleka ansigte, lugna panna och allvarliga gestalt längst bort, liksom i queuen af de kommande gästerna. Som vanligt, var han alldeles ensam och tycktes ej heller bry sig om någon.
Creutz, som anade hvad som försiggick inom Ehrenpreutz, fattade stillatigande hans hand och drog honom bort till en fönsterfördjupning.
De befunno sig här nära nog såsom skilde från det öfriga sällskapet.
Rikets förnämste ädlingar, såväl inom rådskammaren, som
riddarhuset, hade förenat sig, för att emottaga konungen och
drottningen vid deras inträde.
Konungen inträdde först. Han kom nästan ensam.
Efter en stund såg man drottningen.
Drottningen hade kanske aldrig visat sig med mera måtta i sitt majestät. Ögonen glänste icke med den vanliga öfverlägsenheten, pannan strålade icke i hela sin befallande dager; der fans nu ett lugnt allvar, nästan liknande ett bekymmer, som väl icke minskade det befallande i hennes utseende, men mildrade det till sann värdighet. Man skulle kanske kunna säga att hon saknade glädje för det närvarande, men ändock med själsstyrka och lugn blickade en framtid af strid till mötes.
Alla de till festen inbjudna damerna hade samlat sig hos henne och åtföljde henne nu. Det var onekligen en lysande omgifning: börd och rikedom, ungdom och skönhet täflade här med hvarandra.
Man hade åt kronprinsen upplåtit några af rummen på sidan, med rättighet att der ensam göra les honneurs för sina unga gäster. Man saknade honom också vid hennes sida.
Konungen emottog drottningen och förde henne fram mellan de talrika skarorna, hvarunder de här och der utbytte ett ord eller en artig helsning.
Händelsevis stannade konungens uppmärksamhet vid de till ett af de vanliga mottagningsrummen slutna dörrarna, och han vände sig frågande till drottningen.
— Du har befalt det, förmodar jag?
— Jag har gjort det.
Den fryntliga min, hvarmed konungen lyssnade till svaret, utvisade hans tillfredsställelse. Han anade redan att ett nöje väntade.
— Det är rätt, min vän, tillade han, nästan hviskande, låtom oss vara artiga emot dem.
— Jag skall icke förolämpa någon, endast man icke förolämpar mig.
— Hvad är din afsigt?
— Carl Fersen har anhållit att få ordna något efter eget tycke och smak. Men han är hemlighetsfull, och jag känner icke sjelf hvad han har för sig.
Och konungen och drottningen fortsatte sin rond.
Grefvinnorna Brahe och Hård, Fersen och Lantingshausen hade slutit sig tillsammans. Marie Louise och Alma vexlade några ord med hvarandra helt nära intill dem.
— Han är återkommen, yttrade Alma.
— Han? Hvilken?
— Puke.
Ett uttryck af ångest utbredde sig öfver Marie Louises ansigtsdrag.
— Du förskräcks, anmärkte Alma. Ack, och jag, som känner mig så lycklig.
— Jag förstår så väl den lycka och sällhet, som ditt hjerta skall känna, Alma, svarade henne Marie Louise, men befarar på samma gång att Ehrenpreutz och Creutz skola rifva upp nya strider, nya stormar. Min gud, huru skall det väl sluta?
— Jag hoppas det bästa; Puke ämnar sjelf tala med dem.
— Han skall icke kunna inverka på dem.
— Drottningen understödjer honom.
— De hata henne.
Puke syntes i detta ögonblick vid dörren. Rummet var rikt uppfyldt af menniskor, och hans blick vände sig långsamt granskande omkring. Almas och hans ögon möttes på en gång. Hennes hjerta förkunnade i en hög rodnad på kinderna, att det märkt hans närvaro. Puke förblef deremot lika synbart lugn, som alltid, endast flamman i hans ögon lyste till med högre glans. Men i denna stund fick han sigte på Ehrenpreutz och Creutz i fönster-fördjupningen, och med en stolt rörelse på hufvudet skred han vidare fram mellan grupperna, i tydlig afsigt att begifva sig till dem. Fruktande ett annalkande oväder, sökte Marie Louise och Alma, liksom rädda dufvor, ett skydd, då de slöto sig ännu närmare till de fyra äldre grefvinnorna, hos hvilka de åtminstone i grefvinnan Fersen visste sig kunna påräkna en mild vän.
Under det att konungen och drottningen ännu fortsatte sin rond genom rummen, trädde Tessin — denne praktfulle örn, ej mindre inom hofvet, än den politiska verlden till den lilla gruppen af damer och gaf samtalet den liflighet, som var så egen för honom.
— Konungen och drottningen hafva i afton omgifvit sig, yttrade han till grefvinnan Fersen, med allt, hvad hufvudstaden eger lysande.
— Och medgif, inföll grefvinnan, äfven med allt, som den eger mörkt.
Grefven ansåg tillägget syfta på dagens politiska ställning, men smålog endast derât. Han blef icke heller sen att gifva svaret en annan tydning.
— Ganska rätt, förklarade han med en artig bugning, de hafva omgifvit sig med både ljus och mörker, det vill säga, fru grefvinna, med både damer och kavaljerer; men medgif dock att kontrasterna behöfva hvarandra, ty utan mörkret skulle ljuset ändå icke visa sig i sin sannaste skönhet.
— Om jag förstår er rätt, skämtade grefvinnan, som tog fasta på hans yttrande, skulle vi således stå i stor förbindelse hos de skuggor, som vandra vid vår sida.
— Jag kan blott svara för mig, genmälde Tessin; men om jag vore er skugga, fru grefvinna …
— Tessin fortsatte icke, utan afbröt sig sjelf och såg sig spanande omkring.
— Apropos …
— Apropos, hvem söker ni, grefve?
— En Fersen, svarade Tessin, litet bitande, kan aldrig blifva en skugga: men jag ser ändå efter hvar den är, som skall föreställa er.
Carl Fersens små galanterier voro bekanta inom hofvet, och grefvinnan kände sig smått träffad af den så lätt kastade pilen.
— Om jag bedömer uttrycket i ert ansigte rigtigt, fru grefvinna, återtog Tessin, vet ni icke sjelf, hvar han nu är.
— I det afseendet ser ni ganska rätt, grefve; han lemnade mig så snart vi anlände hit. Vet kanske ni …
— Grefven tycker om mystifikationer. Han bereder er en öfverraskning, fru grefvinna; ni ser pagerna vid dörren der.
— Visserligen; men hvad betyder det?
— Grefven eger ju en enda stor passion?
— Ja, ja.
— Till sina många redan vunna triumfer vill han i afton lägga en ny. Under det hans bror vinner ära och ryktbarhet på den politiska banan, vinner han lagrar inom den sköna konstens rike. Men ni får ej rynka er panna, grefvinna, ni är ändå alltid orsaken till hans böjelse.
— Jag?
— Det ideella lifvet måste alltid med underbar magt draga hvar och en till sig, som står i så nära förbindelse, som han, till sjelfva idealet.
Puke hade emellertid hunnit fram till Ehrenpreutz och Creutz.
Ehrenpreutz betraktade detta närmande såsom en sårande djerfhet, och Creutz beredde sig att handla såsom en trofast bundsförvandt till morbrodern.
Puke helsade dem med all den öppna och aktningsfulla vördnad, som öfverensstämde med hans karakter.
— Efter hvad som tilldragit sig mellan oss, tilltalade han dem, kan det måhända synas er oväntadt, mine herrar, att jag begagnar mig af detta tillfälle, och anhåller, så väl hos er, herr grefve Ehrenpreutz, som äfven hos er, herr grefve Creutz, om en stunds uppmärksamhet.
Ehrenpreutz' första tanke var att aflägsna sig; men när Creutz förekom honom och bad Puke förklara sig, ansåg han sig äfven böra stanna qvar.
Pukes ansigte förblef oförändradt.
— Nyss återkommen till fäderneslandet, herr grefve Ehrenpreutz, fortfor Puke, har jag, tills för några få timmar sedan, varit fullkomligt okunnig om orsaken till det fiendtliga sätt, hvarpå ni, herr grefve, på senare tider behandlat mig.
Till sin förskräckelse såg Ehrenpreutz nu, såsom vanligt, ett okufligt mod brinna i Pukes mörka blick.
— Vill ni tala vid mig, min herre, afbröt han honom också, så är det bäst att ni uppsöker mig i mitt hus. Här hafva vi intet att säga hvarandra.
Ehrenprentz och Creutz hade sett sig omkring, och ehuru de visserligen förstodo att den skymning, hvarmed fönsterfördjupningen omgaf dem, ganska väl bevarade dem ifrån att blifva bemärkta, befarade de icke dess mindre att Puke, hvilken de kände sig hafva förorättat, ganska lätt skulle kunna öfverskrida gränserna, och i hänförelsen af sin ovilja föranleda ett uppträde.
— Min morbror har rätt, instämde Creutz; vi äro icke här på vår egen plats.
Puke förstod dem ganska väl.
— Jag har icke underlåtit, genmälde han, att sjelf säga mig det, och jag skulle icke heller glömt bort att följa ett så godt råd, såvida hvad jag nu önskar framställa innebure den aflägsnaste afsigt att ytterligare upprifva herr grefvens missnöje.
Puke uttalade sina ord med så mycken upprigtighet, och i röstens ljudfall klingade dess utom ett så angenämt behag, att Ehrenpreutz åter vände sig till honom.
— Hvad har ni då att säga mig? frågade han. Låt mig höra det.
Pukes bröst svälde. Många mörka minnen flögo i denna stund genom hans tankar, men äfven hoppet med sin fackla lyste och försvann bland dem. Huru många vigtiga skiften han än genomlefvat, berodde dock Almas och hans ve eller väl på detta ögonblick. Gemenligen älskar man för sin egen skull; Puke gjorde det äfven, men icke uteslutande, han älskade Alma för hennes skull. Ynglingaåren lågo bakom honom, äfven äktenskapets erfarenhet, ett olyckligt äktenskaps. Och i en stund, då han nära nog uppgifvit alla förhoppningar om lifvet, öppnade Alma, hans egen ungdoms skönaste kärleksdröm, med okonstlad barnslighet och flärdlös tillit sitt hjertas rena paradis för honom. Han tänkte också icke på sin lycka, utan endast på hennes, på hennes, som hängaf sig åt honom, man kan säga blott derför att hon ej förstod sitt lif och sitt hjerta på annat sätt. Puke betänkte sig ett ögonblick. Hans blick flög liksom öfver ett djup, men på hvars andra sida en stråle lyste, en blomma växte, och denna stråle och blomma var hon.
— Herr grefve Ehrenpreutz, yttrade han emellertid. Ingen mer än ni sjelf, herr grefve, lärer känna till er ovilja emot mig: för egen räkning vet jag mig aldrig ha förbrutit mig emot er. Om ni, hr grefve, med handen på ert hjerta söker i ert samvete en skiljedomare emellan er och mig, så skall dess röst säkerligen fritaga mig från hvarje anklagelsevärd försummelse emot er. Det var ni, som, då jag första gången visade mig på Drottningholm, stötte mig på ett sårande sätt tillbaka; det var också ni, som hos baron Pechlin ännu hårdare och grymmare kränkte mig genom uttryck om min far, som gjorde mig till och med ovärdig umgänget med hvarje redlig man.
Ehrenpreutz anletsdrag förändrades hastigt. Efter Pukes föregående yttrande hade han väntat en annan ton, ett annat språk, en annan framställning. Creutz kände det elektriska i Ehrenpreutz' rörelse.
— Jag måste afbryta er, kapten, inföll också Creutz; har ni intet annat att säga oss?
Puke var allt för mycket upptagen af sin egen tankegång, för att gifva akt på anmärkningen. Han hade sitt mål och beräknade vägen. Hela hans själ var upptagen deraf. Men uttrycket i hans ansigte förändrades också icke. Han uppbar blott sitt hufvud ännu något högre.
— Herr grefve Ehrenpreutz, fortsatte han orubbligt, det skulle göra mig ondt, om ni kände er förolämpad endast derigenom att jag upprepar, huru djupt ni förolämpat mig; desto djupare, herr grefve, som jag alltjemt förblef okunnig om orsaken dertill. Jag hade i er vördat min gamle fars ungdomsvän, såväl som min egen förste beskyddare, nch om jag blifvit stucken af en tarantel, skulle det icke hafva smärtat mig så mycket, som förlusten af er aktning.
Puke uttryckte sig väl på ett sätt, som var fullt af djup och innerlig rörelse, men han fasthöll sig dock vid samma thema, som var ingenting mindre än angenämt för Ehrenpreutz.
I känslan af sin höga samhällsställning beslöt Ehrenpreutz att kort och godt göra slut på det obehagliga sammanträffandet.
— Kapten, inföll han äfven, låt mig i få ord veta hvad ni önskar.
Puke höjde sin panna.
— Jag önskar att få förklara mig.
Ehrenpreutz ryckte på axlarna, men förblef qvar.
Under de senaste åren af min fars lefnad, fortsatte äfven Puke, undföllo honom hvarjehanda uttryck, som för mig voro ganska oförklarliga. Han talade om stora olyckor och sorger, som drabbat honom. Med handen höjd emot himmelen bedyrade han, att jag, hvilka anklagelser, som än skulle kunna göras emot honom, likväl aldrig borde frukta för att han var brottslig. Måhända hörde jag en och annan anmärkning äfven mot er, herr grefve, men enär den snarare invecklade förhållandena i mörker, än utvecklade dem för mig, fäste jag mig mindre dervid, än jag måhända bort; och allra minst vill jag nu återlifva i min själ hvad jag är beredd att för alltid glömma.
Ehrenpreutz hade härunder betraktat Puke. Väl fann han i honom samme kalle, stränge och faste man, för hvars kraftiga vilja han alltid oemotståndligt dragit sig fruktande tillbaka; men bakom denna köld och stränghet trodde han sig nu jemväl upptäcka samma trofasta och pålitliga redlighet, som han alltid så högt nödgats värdera hos fadren, äfven om sjelfva denna känsla af högaktning varit i samma mån plågsam, som han befarat att just den strängt redliga karakteren skulle, derest den en gång uppträdde för sin egen äras och för sanningens skull, i och med detsamma kunna blifva den farligaste fienden. Den djupare blick, han emellertid sänkte inom Puke, erinrade honom dock om fadren från de äldsta tider, då de ännu blott stått i vänskapliga och kamratliga förhållanden.
— Men sedan några timmar, herr grefve, fortfor emellertid Puke, känner jag, lika väl som ni, orsaken till min fars lidanden, skälen också till ert sätt att behandla mig.
— Orsaken, skälen …
Ehrenpreutz, som alltid hade snusdosan till hands, tog sig ovilkorligen en pris.
I Pukes orubbliga allvar uttryckte sig en viss storhet i karakteren, som, sedan han genom sin fortfarande lugna hållning nästan tvingat Ehrenpreutz att blicka in i den, icke så obetydligt jemnade ställningen dem emellan. Det var den inre magtfullkomligheten, som tog ut sin rätt öfver den yttre. Ehrenpreutz hade förglömt sig, då han blickat in i Pukes anletsdrag: dessa buro nemligen allt för mycket pregeln af tillit till ära och redlighet, att icke inverka. Som sagdt — han tog sig en pris snus.
— Låt mig då höra dessa skäl, tillade han, under det han åter slöt dosan.
— Ni fruktade min far, herr grefve, så länge han lefde; sedan han är död, fruktar ni mig. Jag har äfven sett hvad fruktan är. Fruktan är en förfärlig fiende till vårt lugn, vår glädje, vår ära. På fältet är den feghet, i politiken är den möjligtvis en blott för långt drifven försigtighet. I er höga samhällsställning, herr grefve, då hvarje omständighet, som kan kompromettera er, skulle kunna undergräfva ert anseende och förstöra ej mindre det allmänna förtroende, som ni vunnit, än störta er för alltid, finnes mycket, som talar till ert försvar. Ju lägre man står, dess mindre betyder fallet; ju högre, desto mera. Vi hafva statsmän, som med förlusten af sitt inflytande förlorat förståndet. Den politiska magten är ett diadem, som inviger till andra tankar om verld och lif, än det simpla soldatsvärdet, än den vanliga vandringsstafven. Möjligheten att förlora en krona måste fatta mannen med en helt annan känsla, än möjligheten att förlora t. ex. en vante. Herr grefve, jag säger icke att ni handlat orätt, jag säger blott att ni haft orätt, då ni misskänt personer, som i sin själ aldrig ett ögonblick inrymt den aflägsnaste tanke att såra eller skada er.
Puke hade träffat rätt. När han uppgaf fruktan, såsom den enda orsaken till Ehrenpreutz' fiendtlighet, spratt denne häftigt till, liksom han af en främmande hand blifvit berörd i sitt hjertas mest ömtåliga punkt. Men då Puke utan all beräkning, endast ledd af sin egen redliga afsigt, genast tillade försonande och mildrande ord, lugnade sig äfven Ehrenpreutz. Man skulle för öfrigt göra Ehrenpreutz kanske allt för orätt, antoge man att han sjelf alltid gillat sitt handlingssätt. Men den politiska nödvändigheten, som verkar med ett ödes hela magt på samhälle och enskilde, var för honom mer än allt annat, blef till och med en moralisk nödvändighet, emedan det gälde att stå anmärkningsfri inför verlden. På sådant sätt kan man säga att en i sig sjelf aktningsvärd känsla här lånade sig ett skydd eller försvar åt en mindre vacker, för att icke säga ingifvit den. Pukes mening kunde dock icke längre misskännas. Synbarligen ville han på ett förtroendefullt sätt närma sig. Ehreupreutz förblef tyst; han ville höra honom till slut.
Äfven Creutz kände sig tillfredsstäld med de tänkesätt, som Puke yttrade. Vi hafva mer än en gång sett honom vacklande i sitt omdöme om morbrodern, ehuru han alltid i vigtigare stunder åter stått kämpande vid hans sida. Vid åhörandet af Pukes framställning började han också nu att hoppas på möjligheten af en uppgörelse.
— Min far är död, talade Puke; han har medtagit i grafven sina lidanden, sina minnen, sina uppoffringar. Jag är hans arfvinge, hans son.
Ehrenpreutz flyttade ej sin blick från Puke. Hvad ämnade han göra?
— Min far har efterlemnat handlingar, fortfor han, som utreda alla förhållanden.
— Dessa handlingar?
Puke mötte Ehrenprentz' blick.
— Vid mitt sista samtal med min far förklarade han mig, att, såsom jag fattade det, baron Wrangel en gång skulle gifva mig nöjaktiga upplysningar.
— Wrangel?
— Wrangel har ej förmått det, herr grefve, emedan han aldrig egt dessa handlingar.
— Aldrig.
— Ni vet att Larsson uraktlåtit att aflemna dem; men jag hoppas att de snart skola ligga i mina händer.
— I edra? Och hvad ämnar ni göra med dem?
— Öfverlemna dem till er, herr grefve, obrutna, olästa.
Pukes förklaring var enkel, okonstlad, naturlig. Det var icke något skryt i den uppoffring, han ville göra: den förestafvades uteslutande blott af hans heder, af hans sätt att se saken.
De konstlade förskansningar, hvarmed Ehrenpreutz' uppfattning af verlden så länge omgifvit honom, denna babelsbyggnad af misstro och tvifvel om andras redlighet och ära, hvarinom ändock alltid endast en mer eller mindre falsk begrepps-förvirring herskande utvecklat sig, upplöste sig nu på en gång, såsom en mörk molnstod skingras af vindflägten.
Till hans försvar må man erinra sig denna tids af korruptionen så undergräfda moral. Ju högre han stigit i yttre ära och anseende, desto mera hade forna förhållanden förskräckt honom. I sina tankar alltid stående vid randen af en öppen afgrund, hade han ständigt befarat att träffas af den hand, som kunde störta honom ned i den. Mot alla de förvecklingar, som påmint honom om äldre tider, hade han hitintills måst kämpa. För första gången ljöd nu från den unge Puke, den ende representanten af den fara, som han fruktade, ett varmt hjertas fridfulla ord, inför hvilket alla konstladt uppstaplade förnuftsskäl voro öfverflödiga.
Återbekommandet af papperen, sålunda af alla verkliga bevis, innebar den fullkomligaste trygghet, och hvad kunde han begära mera för vinnandet af det lugn, som äfven han behöfde, och som i sina verkningar skulle följas af försoning med hans minnen, och — hvarföre icke äfven — med det närvarande.
Utan att likväl genomgå och utreda allt detta i sin själ — sade honom hans känsla det på en gång — och han utsträckte sin hand emot Puke.
Puke lade sin deri.
— Herr grefve, talade han; jag behöfver ej säga er, huru högt jag älskade min far, men kan jag handla redligare emot hans minne, än låta det dö bort i frid? En Puke har aldrig stått anklagad för något brott. Det var en man med ett annat namn, som anklagades, som dömdes. I min fars försigtighet ligger således redan vår försoning. De qval, som han led, led han för de pligter, han iklädde sig. Frid med honom, men frid äfven med oss! Säg mig sanningen, herr grefve; då min far undandrog er några vigtiga dokument, hvarför gjorde han det? Tror ni att det var för att genom dessa papper förr eller senare anklaga er? Ack, nej! ni kan ej tro det. Under många års lidanden hade han visat sig allt för trofast, att ni skulle kunna misstänka honom derför. Han bevarade dem för min skull, herr grefve; för att göra för mig möjligt att inför verlden bevisa, det han iklädt sig mera, än hvarför han egentligen var anklagelsevärd, utan att dervid betänka att han just derigenom stälde er på en fiendtlig ståndpunkt såväl emot honom, som emot mig? Har jag rätt, herr grefve?
— Ni har rätt, kapten; ja, ja, jag erkänner det.
— Men min fars minne behöfver ej någon upprättelse, emedan det aldrig blifvit misskändt. Må hvarje olyckligt tvifvel från er sida, herr grefve, mot honom och mig derför med hans efterlemnade papper offras åt lågorna, och måtte en framtid full af frid och glädje stiga såsom en Phoenix ur bålet!
Puke tystnade. Ehrenpreutz erfor en så angenäm känsla, som hade han på en gång blifvit befriad ur en mörk andes stränga välde. Creutz beundrade upprigtigt Pukes oegennyttiga, flärdlösa och värdiga handlingssätt.
Ehrenpreutz och Puke höllo ännu hvarandras händer.
— Kapten Puke, yttrade den förre; ni är en ädel man. Den enda upprättelse, jag kan gifva, är att erkänna, det jag handlat orätt emot er. Ni sade: frid med den döde, frid också med de lefvande! Låt det vara så. När lifvets sol börjar sjunka, har man ej samma vackra utsigt öfver verlden, som när den går upp. Minnet visar oss verlden i skuggor, hoppet i ljus. Erfarenheten vidgar ej det varma hjertats utsigter, snarare det kalla förståndets. Kapten, tillade han, återgif mig papperen och lär en gammal man att vid randen af sin graf högakta menskligheten. Det vore icke en oegennyttig handling, det vore en god.
Ehrenpreutz var djupt rörd.
Creutz var stolt, icke hjertlös; han trodde på sitt omdöme, ehuru det kanske icke var mycket att tro på. Puke hade slagit an på honom, och hans bröst höjdes af lifligare känslor, än vanligt. Ädelmodet hos svaga naturer kommer med ögonblicket, såsom ett infall af hjertat, såsom en kapris af känslan.
— Vi hafva varit barndomsvänner, yttrade han, ehuru vi sedermera korsat våra klingor. Kapten Puke, låtom oss åter blifva vänner. Ni älskar min syster, och hon älskar er. Med återvändt förtroende oss emellan, skulle ni förr eller senare anhålla om hennes hand. Men låt mig befria er derifrån. Ni har skänkt min morbror en lycklig stund. Öfvertygad att icke blott gifva er ett bevis på upprigtigheten af min aktning, utan också i någon mån bidraga till uppfyllandet af min morbrors behof att visa sin erkänsla, vill äfven jag tacka er på mitt sätt. Kapten — men vänta litet.
Creutz betänkte sig ett ögonblick.
Hvad Puke kände i denna stund var icke lätt att skildra. Men om han någonsin känt lyckan af att helt enkelt blott vara en hederlig karl, så kände han det nu. Väl hade han betänkt att vägen till menniskors aktning och vänskap icke fick slingra sig fram i bugter, utan gå rakt på målet; men han hade likväl ej förmodat att denna väg skulle vara så kort. Glädjen förändrade dock icke hans vanliga yttre lugn: måhända vågade han ej öfverlåta sig åt hela vidden af sin lycka. Den rymd, hvari hans själ i denna stund sväfvade, var dock full af ljus, intet moln skymde den: han tänkte sig Almas glädje, tyckte sig höra hennes hjertas varma slag, han var lycklig i föreställningen af hennes lycka.
— Jag önskar att ni besvarar en fråga, kapten, återtog Creutz, innan jag fullföljer min mening. I hvad förhållande står ni till Amanda?
— I intet.
— Men jag har anledning att tro, det hon älskar er.
— Och jag, att hon hatar mig.
— Hat och kärlek ligga mycket nära hvarandra. Ni måste akta er för henne.
— Äfven hon bör akta sig för mig.
— Lika mycket: saken bör ej afhålla mig från min afsigt. Vänta mig här. Jag skall strax vara tillbaka.
Och han var det äfven; men han förde nu Alma vid sin hand.
Från den stund Alma såg Puke närma sig till Ehrenpreutz och Creutz, hade hennes hjerta klappat med feberaktig häftighet. Hon sökte väl att sysselsätta sig med hvad som tilldrog sig omkring henne, men förgäfves. Hennes tankar och blickar drogos oupphörligt åt den fönsterfördjupning, der hon visste att hennes öde nu afgjordes.
Ehuruväl rummen strålade af en praktfull upplysning. föll icke dess mindre en mörk slagskugga öfver de samtalande.
Öfverlemnad endast åt sin inbillning, uppjagade den hennes tankar till det högsta, och då hennes bror nalkades, befann hon sig i det mest upprörda tillstånd.
— Lugna dig, bad han; följ mig.
Hon erinrade sig i ögonblicket ganska väl, då dessa samma ord senast ljödo till henne.
— Se här, kapten Puke, yttrade Creutz, då han åter inträdde i fönster-fördjupningen med Alma, det dyrbaraste bevis på min tacksamhet, som jag kan gifva er. Mottag henne af min hand.
Alma vågade knappast förstå sin brors ord. Hörde hon rätt? Frågande såg hon upp först på Creutz, derefter på Ehrenpreutz. Vänligare än någonsin logo deras ansigten emot henne. Det var då sant; hon vågade att tro sitt öra, sitt hjerta hade hon aldrig misstrott. Hennes öga sjönk i Pukes. Äfven här fann hon en bekräftelse på sin lycka. Hon rodnade icke, hon bleknade icke heller, men så djupt var det intryck, hon erfor, att tårar af sällhet oemotståndligt banade sig väg fram ur hennes nyss så beklämda bröst.
— Lemna mig, bad hon, lemna mig för ett ögonblick. Jag behöfver fatta mig. Jag skall strax vara hos er.
Alma sjönk ned på en af taburetterna i fönsterfördjupningens mörkaste skugga, och oförmärkt löste Puke på ett af fönsterdraperiets snören, hvarigenom dess bugter föllo djupare ned och undanskymde henne för hofvets eljest öfverallt spanande blickar.
Creutz gaf Marie Louise en vink att inställa sig hos Alma.
Marie Louise och Alma vexlade intet ord, men de tryckte hvarandras händer.