Drottning Margot/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  II. Hos drottningen av Navarra
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

III. En poetisk konung
IV. Aftonen den 24 augusti 1572  →


[ 28 ]

III.
EN POETISK KONUNG.

Dagen därpå, liksom de följande dagarna tillbragtes under fester, baler och turneringar. Kungen tycktes ha blivit fri från sin vanliga melankoli och var oskiljaktig från sin svåger Henrik. Änkedrottningen visade sig glad och munter och ägnade sig åt sina broderier med sådan iver, att hon ej ens hade tid att sova om nätterna.

Överallt kunde man förmärka en rörelse till för[ 29 ]mån för den reformerta religionen och det såg rentav ut som om alla voro i färd med att bli protestanter. Till och med amiralen själv lät dupera sig liksom alla andra trots sina erfarenheter, detta till den grad att han glömde bort att peta sina tänder, en sysselsättning, som han vanligen brukade ägna sig åt under hela eftermiddagen från klockan två, då han avslutat sin middag och till klockan åtta på kvällen, då han intog sin supé.

Samma afton, som amiralen till den grad glömt bort sina gamla vanor, hade kung Karl IX inbjudit honom till ett litet förtroligt samkväm tillsammans med Henrik av Navarra och hertigen av Guise. Efter samkvämets slut förde han dem med sig till sitt rum, där han förklarade för dem den sinnrika mekanismen på en rävsax, som han själv uppfunnit. Då avbröt han sig plötsligt och frågade.

— Kommer inte amiralen i kväll? Är det någon som har sett honom i dag och kan säga mig hur det står till med honom.

— Jo jag, svarade kungen av Navarra. Om ers majestät är orolig för hans hälsa, kan jag ge de bästa underrättelser, ty jag träffade honom klockan sex i morse och klockan sju i kväll

— Jaså, sade kungen som med tankspridd nyfikenhet iakttog sin svåger. Ni är bra tidig av er; Henrik, för att vara nygift.

— Ja, ers majestät, svarade béarnaren jag ville fråga amiralen, som brukar ha reda på allting, om det ännu inte har kommit några adelsmän, som jag väntar hit.

— Ännu flera adelsmän? Ni hade med er åttahundra på er bröllopsdag, och ändå väntar ni alltjämt flera. Tänker ni ställa till med en formlig invasion? frågade Karl IX skrattande.

Hertigen av Guise rynkade ögonbrynen.

— Ers majestät, svarade béarnaren, det talas om [ 30 ]ett anfall mot Flandern, och jag har samlat omkring mig alla från min hemtrakt, som jag tror kunna vara ers majestät till nytta.

Hertigen, som erinrade sig den plan, om vilken béarnaren hade talat med Margareta på bröllopsnatten, lyssnade nu med ännu större uppmärksamhet.

— Gott, gott, sade konungen med sitt bleka leende, ju flera som komma desto bättre. För bara hit dem, Henrik. Men vad är det för adelsmän? Duktiga karlar hoppas jag.

— Jag vet inte, men mina adelsmän kunna aldrig gå upp mot ers majestäts egna, eller hertigens av Anjou eller hertigens av Guise men jag känner dem och vet att de komma att göra sitt bästa.

— Väntar ni många?

— Jag väntar en tio, tolv stycken till.

— Vad heta de?

— Jag har glömt deras namn, ers majestät, med undantag av en av dem, som Teligny har rekommenderat mig som en fulländad adelsman och som heter de la Mole…

— De la Mole… heter han inte Lerac de la Mole, inföll kungen, som var synnerligen hemma i genealogien, och är från Provence?

— Det stämmer alldeles, ers majestät. Som ni ser, skaffar jag folk ända från Provence.

— Vad mig beträffar, inföll hertigen av Guise med ett gäckande leende, så går jag ännu längre än hans majestät konungen av Navarra. Jag går ända till Piemont för att få tag i alla de säkra katoliker, som finnas där.

— Katoliker eller hugenotter, avbröt honom kungen, det gör ingenting till saken, bara det är duktiga karlar.

Han uttalade dessa ord i en så likgiltig ton, att hertigen av Guise blev högst förvånad.

— Ers majestät tänker på våra flamländare, sade [ 31 ]amiralen, som kungen några dagar förut givit tillåtelse att inträda till honom utan att låta anmäla sig och som hade kommit in under kungens sista ord.

— Nej, men se här ha vi ju amiralen, utbrast Karl och sträckte ut armarna. Så fort man talar om krig, adelsmän och duktiga karlar, så kommer han. Min kusin från Navarra och min kusin av Guise vänta förstärkningar för vår krigshär. Det var detta vi just sutto och talade om.

— Dessa förstärkningar komma just nu, sade amiralen.

— Har ni hört något ifrån dem? frågade béarnaren.

— Ja, min son, framför allt från de La Mole. Han var i går i Orléans och kommer i morgon eller i övermorgon till Paris.

— För tusan, amiralen måste vara en trollkarl eftersom han kan veta, vad som sker på trettio eller fyrtio lieues avstånd. Vad mig beträffar, skulle jag gärna vilja veta med samma säkerhet, vad som händer och sker eller vad som har hänt vid Orléans.

Amiralen låtsade ej märka denna pik av hertigen av Guise, vilken med dessa ord gjorde en tydlig anspelning på sin far Frans av Guise död. Denne hade blivit dödad av Poltrot de Méré i närheten av Orléans och man misstänkte att amiralen därvid haft sin hand med i spelet.

— Jag är alltid trollkarl, sade amiralen kallt och med värdighet, då det gäller att få noggranna underrättelser om vad som är av vikt för mina egna eller konungens angelägenheter. Min kurir anlände från Orléans för en timme sedan och tack vare postväsendet har han kunnat tillryggalägga trettiotvå lieues om dagen. Herr de la Mole, som rider sin egen häst, kan endast tillryggalägga tio om dagen och kommer därför inte fram förrän den 24. Det är hela trolleriet.

[ 32 ]— Bra svarat, min far, sade Karl IX. Visa de unga spolingarna att det är visdomen i lika hög grad som åldern, som kommit ert hår och skägg att gråna. Låt oss därför låta dem prata om sina turneringar och kärlekshistorier, så kan vi ensamma stanna kvar och tala om våra krig. Det är de goda rådgivarna, som göra de goda kungarna, min far. Farväl mina herrar, jag har en del saker att tala med amiralen om.

De båda unga männen avlägsnade sig, först kungen av Navarra och därefter hertigen av Guise. Utanför dörren gingo de efter en kylig bugning åt var sitt håll.

Coligny hade med en viss oro följt dem med blicken. Han kunde aldrig se dessa båda oförsonliga fiender tillsammans utan att frukta för en ny explosion. Karl IX förstod vad som rörde sig i hans inre. Han gick fram till honom och rörde vid hans arm.

— Var lugn min far, jag kommer att hålla båda till lydnad och respekt. Jag är nu verkligen konung, sedan min mor inte längre är drottning, och hon är inte längre drottning, sedan Coligny blivit min far.

— Åh, ers majestät, sade amiralen, drottning Katarina…

— Är en bråkmakerska. Med henne är det omöjligt att leva i fred. De italienska katolikerna äro alldeles vansinniga i sin fanatism och förstå sig inte på någonting annat än att utrota. Jag däremot vill medla fred, och jag vill ge mera inflytande åt dem som äro religiösa. De andra äro alltför oregerliga och nedsätta mitt anseende genom sina kärlekshistorier och utsvävningar. Vill du att jag skall tala öppet, min far? fortfor Karl. Jag misstror alla i min omgivning med undantag av mina nya vänner. Tavannes' ärelystnad förefaller mig misstänkt. Vieilleville älskar ingenting annat än gott [ 33 ]vin och han skulle vara i stånd att förråda sin konung för en tunna Malvoisie. Montmorency tänker inte på någonting annat än jakt och tillbringar all sin tid tillsammans med sina hundar och falkar. Greve de Retz är spanjor och släkten Guise består av lothringare. Det är som om det inte skulle finnas några sanna fransmän i Frankrike mer än jag, min svåger från Navarra och du. Men vad mig beträffar, så är jag fastkedjad vid tronen och kan inte föra befälet över krigshärarna. Det är knappt man låter mig jaga så mycket jag vill i Saint-Germain och Rambouillet. Min kusin kungen av Navarra är för ung och har ännu alltför liten erfarenhet. För övrigt tycks han mig alltför mycket vilja efterlikna den helige Antonius, som kvinnorna ständigt bragte i fördärvet. Det finns bara du, min far, som är på samma gång tapper som Julius Cæsar och vis som Plato. Därför vet jag sannerligen inte vad jag bör göra: behålla dig kvar här som rådgivare eller skicka bort dig som general. Om du är min rådgivare, vem skall då föra befälet? Om du för befälet, vem skall då råda mig?

— Ers majestät, sade Coligny, det gäller att segra först, sedan blir det nog alltid någon råd efter segern.

— Är det din åsikt, min far? Nåväl, det må vara hänt. Det skall bli som du anser bäst. Om måndag reser du till Flandern och jag till Amboise.

— Tänker ers majestät lämna Paris?

— Ja. Jag är trött på allt bråket här och alla festerna. Jag är inte någon handlingens man, jag är en drömmare. Jag är inte född till att vara konung. Du skall tillsätta ett slags råd, som kommer att regera, medan du är ute i kriget, och såvida min mor icke blandar sig i leken, kommer allt att gå bra. Vad mig beträffar, så har jag redan bett Ronsard komma till mig, och när jag väl kommit bort härifrån, komma vi båda fjärran från världen, fjär[ 34 ]ran från de elaka människorna, att i suset från våra stora skogar vid flodens strand och vid bäckarnas sorl tala om Gud och vad till honom hör. Detta är den enda tröst som människan har på jorden. Jag skrev i morse några verser till honom, i vilka jag bjöd honom komma till mig.

Kungen lade handen på sin elfenbensbleka panna och skanderade ett par strofer ur brevet.

— Bravo ers majestät, sade Coligny. Jag förstår mig bättre på krig än på sådant där, men det förefaller mig som: om ni skriver bättre poesi än Ronsard, Dorat och till och med Michel de l'Hospital, Frankrikes kansler.

— Menar du verkligen det, min far! utbrast Karl IX. Ser du, jag vill hellre kallas skald än någonting annat här i världen.

— Jag visste nog, sade Coligny, att ers majestät umgicks med muserna, men inte att de voro era förnämsta rådgivare.

— Näst efter dig, min far, näst efter dig. Det är bara för att inte bli störd i mitt förhållande till dem, som jag talar om allt det här för dig. Hör nu på, jag måste svara på en madrigal, som min vän, den store skalden, har skickat mig… Jag tänker därför genast ge dig alla de papper, som äro nödvändiga för att sätta dig in i de skiljaktigheter som råda mellan Filip II och mig. Det finns vidare ett slags fälttågsplan, som mina ministrar har kokat ihop. Jag skall söka reda på alltsammans och skicka dig det i morgon bittida.

— Hur dags då, ers majestät?

— Klockan tio. Om jag händelsevis skulle vara sysselsatt med att skriva verser och ha stängt in mig i mitt arbetsrum, nåväl, då kan du gå in i alla fall, och ta alla de papper, som du kommer att finna här på bordet i en röd portfölj. Färgen lyser genast i ögonen, så du kan ej ta miste. Vad [ 35 ]mig beträffar så går jag nu och skriver till Ronsard.

— Adjö ers majestät.

— Adjö, min far.

— Er hand?

— Vad säger du, min hand?… Min famn, vid mitt hjärta, det är din plats. Kom min gamle krigare, kom…

Därmed drog Karl IX Coligny till sig och tryckte sina läppar mot hans vita hår.

Amiralen avlägsnade sig efter att ha torkat bort en tår.

Karl IX följde honom med ögonen, så länge han kunde se honom och stod och lyssnade tills ljudet av hans steg dött bort. Därpå lät han som hans vana var huvudet sjunka mot axeln och gick långsamt till vapensalen.

Detta rum var kungens favoritrum. Det var där han tog lektioner i fäktning av Pompée och lektioner i skaldekonst av Ronsard. Där hade han ordnat en stor samling av de vackraste anfallsvapen han kunnat få tag i. Alla väggarna voro klädda med sköldar, pilar, hillebarder, pistoler och bössor.

Karl IX stängde dörren efter sig, och efter att även ha låst den gick han och drog undan en väggbonad, som dolde en gång till ett litet rum, där en kvinna låg på knä i en bönstol och bad.

Som ljudet av konungens steg förtogs av mattan, hade kvinnan ingenting hört utan fortfor att bedja. Karl stod ett ögonblick tankfull och betraktade henne.

Det var en kvinna på fyratiofyra eller fyratiofem år, vilkens kraftfulla skönhet förhöjdes av den dräkt, som brukar bäras av bondkvinnorna i Caux. Hon hade på sig den höga mössa, som var så vanlig i Frankrike under drottning Isabellas av Bajern regeringstid. och hennes röda livstycke var övertäckt med guldbroderier. Rummet, som hon nu hade [ 36 ]bebott i tjugu år, låg alldeles intill kungens sovrum och erbjöd en egendomlig blandning av lantlighet och elegans. Så var till exempel bönpallen på vilken hon låg, av utomordentligt vackert snidad ek och klädd med sammet och guldkrepiner, medan bibeln som hon läste i — hon tillhörde nämligen den reformerta religionen — var en av dessa gamla utslitna böcker som man endast träffar på i de torftigaste hem.

Allting i rummet erbjöd samma underliga motsättning som bönpallen och bibeln.

— Nå, Madelon, sade kungen.

Kvinnan på bönpallen lyfte leende upp huvudet och reste sig därpå upp.

— Jaså, är det du, min son, sade hon.

— Ja, amma, kom hit.

Karl IX lät draperiet falla och satte sig på armstödet till en stol.

Amman gick fram till honom.

— Vad vill du, Charlot? frågade hon.

— Kom ända hit och svara lågt på mina frågor.

Amman närmade sig med en förtrolighet, som mycket väl kunde komma sig av den ömhet, som en kvinna alltid gripes av för det barn hon närt vid sitt bröst; men som den tidens pamfletter gåvo en annan, mindre vacker tydning.

— Här är jag, sade hon, tala.

— Den där karlen, som jag frågade efter, är han här?

— Ja, han har varit här en halvtimme.

Karl steg upp, gick fram till fönstret för att se efter om någon stod på tur, gick bort till dörren och lyssnade för att försäkra sig om att ingen stod utanför och kunde höra honom, skakade dammet av några vapen, smekte en stor vinthund, som följde honom tätt i hälarna och stannade när hans herre [ 37 ]stannade. Därpå återvände han till amman och återtog.

— Det är bra, amma, låt honom komma in.

Kvinnan gick ut genom samma gång, genom vilken hon hade kommit, medan kungen lutade sig mot ett bord på vilket voro lagda en mängd vapen av alla slag.

Hon hade knappt gått ut förrän draperiet ånyo drogs åt sidan och den man som kungen väntade trädde in.

Det var en man på omkring fyrtio år med grå, falska ögon, med en böjd näsa som en ugglenäbb och ett brett ansikte med utskjutande kindkotor. Han försökte ge sitt ansikte ett vördnadsfullt uttryck, men lyckades endast åstadkomma ett hycklande leende och hans läppar voro bleka av fruktan.

Karl sträckte långsamt ut handen bakom sig och lade den på kolven till en pistol av ny konstruktion och såg med sin glanslösa blick på den nyanlände. Under denna granskning visslade han på en jägarvisa. Efter några sekunder sade han:

— Är det ni som heter Francois de Louviers Maurevel?

— Ja, ers majestät.

— Jag har velat träffa er.

Maurevel bugade sig.

— Som ni vet, fortfor Karl med eftertryck på varje ord, älskar jag alla mina undersåtar lika mycket.

— Jag vet, stammade Maurevel, att ers majestät är en far för sitt folk.

— Och att så väl katoliker som hugenotter i lika hög grad äro mina barn.

Maurevel stod tyst. Han darrade synbart inför kungens genomträngande blick, ehuru denne stod helt och hållet i skuggan.

— Det tycker ni nog inte om, återtog konungen, [ 38 ]ni som har fört ett så energiskt krig mot hugenotterna.

Maurevel föll ned på knä.

— Ers majestät, stammade han, tro mig…

— Jag tror, avbröt honom Karl, och hans blick, som i början varit glasartad blev nu nästan glödande, jag tror, att ni i Moncontour hade god lust att mörda amiralen, som nyss gick härifrån. Jag tror, att ni sköt bom och att ni då övergick till min bror hertigens av Anjou armé. Jag tror slutligen att ni för andra gången övergick till prinsarnas armé och att ni har tagit tjänst i herr de Mouy de Saint-Phales kompani. Är det inte riktigt?

— Ers majestät…

— Ni är en präktig skälm…

— Ers majestät, utropade Maurevel, förkrossa mig inte!

— Det var en gång en ädel officer, fortfor Karl och hans ansikte fick så småningom ett uttryck av nästan vild grymhet, som tog emot er som en son, som tog er om hand, klädde er, födde er…

Maurevel upphävde en suck av förtvivlan.

— Ni kallade honom er far, vill jag minnas, fortfor konungen obarmhärtigt, och en innerlig vänskap förenade er med den unge de Mouy, hans son.

Maurevel, som fortfarande låg på knä, böjde sig allt djupare ned, liksom förkrossad av konungens ord medan denne stod framför honom orörlig och okänslig som en staty och allt liv syntes ha flytt från hans läppar.

— Apropå, återtog konungen, var det inte tio tusen écus, som ni skulle få av hertigen av Guise om ni mördade amiralen?

Utom sig av förtvivlan berörde mördaren golvet med pannan.

— Vad nu beträffar herr de Mouy, er gode far, så följde ni honom en dag på vägen till Chevreux. [ 39 ]Han tappade sitt ridspö och steg av hästen för att ta upp det igen. Ni var alldeles ensam med honom och ni tog er pistol medan han lutade sig ned sköt ni honom i veka livet. Skottet var ögonblickligen dödande, och då ni såg detta, grep ni till flykten på den häst, som han givit er. Det är hela historien, tror jag.

Maurevel förblev stum under hela denna anklagelse av vilken varje detalj var sanning. Karl IX började åter vissla på sin jägarvisa.

— Vet ni vad, mäster mördare, sade han efter en stund, jag har stor lust att låta hänga er.

— Ers majestät, utropade Maurevel.

— Den unge de Mouy bad mig senast i går därom och jag visste sannerligen inte vad jag skulle svara honom, ty hans begäran är mycket rättvis.

Maurevel knäppte ihop händerna.

— Så mycket mera rättvis, som ni själv har sagt, att jag är mitt folks fader, och nu sedan jag försonat mig med hugenotterna äro de mina barn lika väl som katolikerna.

— Ers majestät, stammade Maurevel förtvivlad, mitt liv är i era händer, gör därmed vad ni vill.

— Ni har rätt. Jag skulle inte vilja ge en styver för det.

— Men, ers majestät, bönföll lönmördaren, finns det inte något sätt att försona mitt brott?

— Det tror jag knappast. Emellertid, om jag vore i ert ställe, vilket jag Gudskelov inte är…

— Om ers majestät vore i mitt ställe… mumlade Maurevel, varvid hans blick hängde fast vid Karls läppar.

— Så tror jag nog att jag skulle klara mig, återtog konungen.

Maurevel reste sig upp på ett knä och stödde sig med handen samt höjde sin blick mot Karl för att övertyga sig om att denne ej gjorde narr av honom.

[ 40 ]— Jag tycker visserligen mycket om unge de Mouy, fortfor konungen, men jag tycker också mycket om min kusin de Guise, och om han ber om nåd för en karl, som de Mouy vill ha hängd, så kommer jag i en ganska kinkig belägenhet. Men som jag vill handla lika klokt i politik som i fråga om religion, så tror jag att jag bör göra som min kusin de Guise ber mig om, ty de Mouy är visserligen en duktig officer, men han är en obetydlig bundsförvant i jämförelse med en furste av Lothringen.

Nu reste sig Maurevel långsamt upp, liksom en man, vilken återvänder till livet.

— I den situation i vilken ni befinner eder, tycker jag därför att ni bör försöka komma i gunst hos min kusin de Guise. Apropos det, kommer jag ihåg en sak, som han talade om för mig i går.

Maurevel tog ett steg framåt

— Kan ni tänka, ers majestät, sade han, till mig, att min dödsfiende varje förmiddag klockan tio går förbi Rue Saint-Germain l'Auxerrois på hemväg från Louvern. Jag brukar se honom genom ett gallerfönster i bottenvåningen till ett hus, som bebos av min gamle lärare, kanonikern Pierre Pille. Varenda dag ser jag min dödsfiende gå förbi, varenda dag ber jag djävulen att öppna jorden och låta den uppsluka honom. Hör nu på mäster Maurevel, fortfor Karl, tror ni inte att det skulle bereda min kusin de Guise ett visst nöje, om ni ville spela djävulens roll?

Maurevel log ett djävulskt leende och över hans läppar, som ännu voro bleka av fasa, trängde följande ord:

— Men ers majestät, jag kan inte öppna jorden.

— Om jag inte missminner mig, lyckades ni dock öppna den för den präktige de Mouy. Sade ni inte [ 41 ]att det var med en pistol… Har ni inte kvar den där pistolen?

— Jag ber om ursäkt, ers majestät, sade skurken, som nu blivit betydligt lugnare, men jag skjuter bättre med bössa än med pistol.

— Nåja, sade Karl IX, pistol eller bössa det gör ingenting till saken. Jag är säker på att min kusin de Guise inte bryr sig om det sätt ni väljer.

— Men, sade Maurevel, jag skulle behöva en bössa, som skjuter säkert för jag blir kanske tvungen att skjuta på långt håll.

— Det finns tio bössor här i rummet, sade Karl IX, med vilka jag kan träffa en guldécu på hundratio stegs avstånd. Vill ni pröva en?

— Med största nöje ers majestät, utropade Maurevel, och tog några steg mot en bössa, som stod i ett hörn, och som kungen hade fått samma dag.

— Nej, inte den där, sade kungen, inte den där, den vill jag ha själv. Jag tänker använda den på jakt en av de närmaste dagarna. Men av de andra får ni välja vilken ni vill.

Maurevel häktade ned en bössa från väggen.

— Men vad heter den där dödsfienden, ers majestät? frågade lönnmördaren.

— Skall jag hålla reda på den saken? svarade Karl IX och riktade en föraktfull, förkrossande blick på uslingen.

— Jag skall således fråga hertigen av Guise? stamnade Maurevel.

Kungen ryckte på axlarna.

— Fråga ingenting, sade han, herr de Guise kommer ändå inte att svara. Tror ni att man svarar på sådana frågor? Den som inte vill bli hängd får lov att gissa sig fram.

— Men vad skall jag känna igen honom på?

— Jag har redan sagt er att han går förbi kanonikerns fönster varje förmiddag klockan tio.

[ 42 ]— Men det går mycket folk förbi det där fönstret. Vill inte ers majestät ge mig åtminstone något igenkänningstecken?

— Det var en lätt sak. I morgon till exempel kommer han att ha en portfölj av röd marokin under armen.

— Det räcker mer än väl, ers majestät.

— Har ni fortfarande kvar den där hästen, som herr de Mouy gav er, och som springer så bra?

— Ers majestät, jag har en av de snabbaste hästar, som finns.

— Nåja, jag hyser inga bekymmer för er räkning, men det kan vara bra för er att veta, att klostret har en bakport.

— Tack, ers majestät. Bed Gud för mig!

— För tusan djävlar, bed fan i stället, ty det är nog bara han, som skulle kunna rädda er från repet.

— Farväl, ers majestät.

— Adjö. Apropos, herr de Maurevel, ni förstår nog att om man på något sätt får höra talas om er före klockan tio i morgon eller om man inte skulle få höra talas om er efter det klockslaget så finns det en oubliette i Louvren.

Därefter började Karl IX åter vissla på sin favoritmelodi lika lugnt, som om ingenting hänt.