Drottning Margot/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  VII. Natten den 24 augusti 1572
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

VIII. Offren
IX. Mördarna  →


[ 97 ]

VIII.
OFFREN.

Det hus, där amiralen bodde, låg som nämnt vid Rue de Béthisy. Det var ett stort hus bakom en borggård, som på sidorna begränsades av två flyglar. På gårdens framsida låg en port med två gallergrindar.

Då våra tre män kommit fram till ändan av Rue de Béthisy, som utgör en fortsättning till Rue des Fossés-Saint-Germain-l'Auxerrois, fingo de syn på huset, som var omringat av schweizare, soldater och beväpnade borgare. Alla hade värjor, pikar eller bössor och en del buro facklor, som kastade ett dystert och fladdrande ljussken över gatan, husväggarna och de blixtrande vapnen. Runt omkring huset och på gatorna Tirechappe, Etienne och Bertin-Poirée försiggingo fruktansvärda uppträden. Man hörde långa jämmerskrin, smattrande bösskott och då och då syntes en olycklig människa springa förbi, sårad och blödande och likt ett förföljt rådjur rusa genom massan, som i det dystra fackelskenet liknade en hop djävlar.

Coconnas, Maurevel och La Hurière, vilkas vita kors kunde urskiljas på långt håll, mottogos med välkomstrop och befunno sig snart mitt inne i den täta trängseln. Det skulle säkerligen varit omöjligt för dem att komma fram, om inte några hade känt igen Maurevel och lämnat plats för honom. [ 98 ]Coconnas och La Hurière följde honom i hälarna. Alla tre lyckades komma in på borggården.

Mitt på denna gård, vars tre portar voro inslagna, stod en man stödd mot en blottad värja kring vilken mördarhopen bildade en vid krets. Han stod och såg upp mot en balkong, som låg vid pass femton fot över marken och mitt framför husets förnämsta fönster. Han stampade otåligt med foten och då och då vände han sig om för att fråga dem som stodo honom närmast.

— Ännu ingenting, mumlade han. Ingen… tänk om han skulle blivit varnad, om han skulle ha flytt. Vad tror ni, du Gast?

— Det är omöjligt, ers höghet.

— Varför inte? Talade ni inte själv om att ett ögonblick innan vi kom fram, kom en man utan huvudbonad och med dragen värja i handen springande, som om han varit förföljd och bultade på porten, som genast öppnades för honom?

— Ja, ers höghet, men herr de Bessme kom fram ögonblicket därpå, portarna slogos in och huset omringades. Karlen kom visserligen in, men det är alldeles säkert, att han inte kommit ut igen.

— Vad nu, sade Coconnas till La Hurière, misstar jag mig eller är det verkligen hertigen av Guise som står där?

— Jo, det är han. Det är den store Henrik av Guise själv. Utan tvivel står han och väntar på att amiralen skall komma ut för att han skall kunna göra likadant med honom, som amiralen gjorde med hans far. Var och en får en gång sin tur, och i dag är det gudskelov vår.

— Hallå, de Bessme, ropade hertigen med kraftig röst, är det inte slut än?

I samma ögonblick hörde man rop inne i huset, därpå hördes några bösskott och ett förfärligt buller av steg och vapenskrammel, varpå allt blev tyst.

[ 99 ]Hertigen gjorde en rörelse, som för att rusa in i huset.

— Ers höghet, ers höghet, sade du Gast och skyndade fram till honom samt hejdade honom, er värdighet kräver, att ni stannar kvar och väntar.

— Ni har rätt, du Gast, tack! Jag skall vänta. Men jag håller på att dö av otålighet och oro. Tänk, om han skulle komma undan.

Plötsligt närmade sig bullret, fönsterrutorna i första våningen lyste som från en eldsvåda. Det fönster, mot vilket hertigen så många gånger sett upp, öppnades eller snarare flög i spillror och en man med blekt ansikte och med halsen helt och hållet nedsölad av blod, visade sig på balkongen.

— De Bessme! ropade hertigen. Äntligen kommer du! Nå!…

— Var så kod! svarade tysken kallt, i det han lutade sig ned och tycktes lyfta upp en tung börda.

— Men de andra, frågade hertigen otåligt, var äro de andra?

— De andra… de göra kål på de andra!

— Men du, vad har du gjort?

— Var så kod och se! Stig tillbaka ett steg!

Hertigen tog ett steg tillbaka.

I detta ögonblick kunde man se vad det var som de Bessme höll på att lyfta upp. Det var liket av en gubbe. Han lyfte upp det över balkongen och kastade ned det för sin herres fötter.

Det dova fallet mot marken, blodet som stänkte upp från kroppen och spred sig över stenläggningen kom till och med hertigen att ett ögonblick stå som förstenad. Men denna känsla varade ej länge, och nyfikenheten gjorde att alla togo ett steg framåt, och en fackla höjdes över offret.

Nu kunde man se den dödes vita skägg, vördnadsfulla ansikte och stelnade händer.

[ 100 ]— Amiralen! ropade tjugu röster på en gång, och därpå blev allt åter tyst.

— Ja, det är amiralen, sade hertigen och gick fram till liket och betraktade det med stum glädje.

— Amiralen, amiralen! viskade med halvhög röst alla vittnena till detta fruktansvärda skådespel och tryckte sig tätt intill varandra samt närmade sig tveksamt den fallne åldringen.

— Där ligger du, Gaspard, sade hertigen av Guise i triumferande ton. Du har mördat min far, och nu har jag hämnats honom.

Därmed satte han foten på den prostestantiske hjälten. I samma ögonblick slog den döende med en sista kraftansträngning upp ögonen, knöt för sista gången sin blodiga och stympade hand och sade i gravlik ton till lönnmördaren.

— Henrik av Guise, en dag kommer också du att känna en mördares fot på ditt bröst. Jag har inte dödat din far. Förbannad vare du!

Hertigen bleknade mot sin vilja och kände en iskall rysning genomila hela sin kropp. Han strök sig med handen över pannan som för att jaga bort den hemska synen. När han åter vågade rikta sin blick mot amiralen, hade dennes ögon slutits, hans hand hade stelnat och en svart blodström över hans vita skägg hade följt på de förfärliga ord, som nyss trängt över hans läppar.

Hertigen lyfte sin värja med en min av förtvivlad beslutsamhet.

— Nå, ers hökhet, sade de Bessme, är ni nöjd nu?

— Ja, du har hämnats.

— Hertik Frans, inte sant?

— Religionen, sade Henrik med dov röst. Och nu, tillade han vänd mot schweizarna, soldaterna och borgarna, som trängdes omkring honom, nu mina vänner, till verket, till verket!

— Nej, se god dag, herr de Bessme, sade Co[ 101 ]connas och närmade sig med en viss beundran tysken, som stod kvar på balkongen och helt lugnt torkade av sin värja.

— Det är således ni som har expedierat honom, ropade La Hurière hänförd. Hur gick det till?

— Micket enkelt, micket enkelt. Han hörde pullret, han öppnade sin dörr och jak stack min värja genom kroppen på honom. Jak tror att Téligny går på, jag hör skrik.

I detta ögonblick hördes verkligen ett anskri av förtvivlan, som höjdes av en kvinna. En rödaktig reflex upplyste fönstren i den ena av de båda flyglarna. Man såg två män fly, förföljda av en lång rad av mördare. Ett bösskott fällde den ene, den andre sprang fram till ett öppet fönster och utan att bry sig om höjden eller fienderna, som väntade på honom nedanför, hoppade han helt djärvt ned på gården.

— Döda honom, döda honom! ropade mördarna när de sågo sitt offer nära att undkomma.

Mannen reste sig upp och tog sin värja, som han tappat i fallet, samt rusade med sänkt huvud igenom hopen, kastade omkull tre eller fyra, genomborrade en med sin värja och rusade under ett regn av kulor mitt igenom den rasande soldathopen tätt förbi Coconnas som stod och inväntade honom vid porten med värjan i hand.

— Träffad! ropade piemontesaren och stötte sin fina och skarpa klinga, i armen på honom.

— Fega kräk! svarade den flyende och slog honom i ansiktet med flatan av sin värja, då han icke hade tid och utrymme att ge honom en riktig stöt.

— För tusan djävlar, skrek Coconnas, det är herr de la Mole!

— Herr de la Mole! upprepade La Hurière och Maurevel.

[ 102 ]— Det var han som varnade amiralen, ropade flera soldater.

— Döda honom, döda honom, ropade man på alla håll.

Coconnas, La Hurière och ett tiotal soldater rusade efter de La Mole, som var alldeles övertäckt av blod. Hans vilja var spänd till det yttersta och med rent av övermänsklig kraft rusade han längs gatorna utan annan vägvisare än instinkten. Bakom honom hördes det hastiga trampet av förföljarnas steg, som tycktes ge honom vingar. Då och då visslade en kula tätt förbi örat på honom och påskyndade hans steg, då han var nära att tappa andan. Han andades knappast längre, ett dovt rosslande, ett halvkvävt rytande. Svett och blod droppade ned från hans hår och rann över hans ansikte, Snart blev livrocken för trång för hans hårt klappande hjärta, och han slet den av sig, strax därpå blev värjan för tung att bära och han kastade den ifrån sig. Ibland föreföll det honom, som om stegen bakom honom hördes mera långt borta och han var nära att komma undan. Men förföljarnas rop tillkallade andra, som voro närmare och som lämnade sin blodiga sysselsättning för att deltaga i förföljandet. Plötsligt fick han syn på floden, som långsamt rann fram till höger om honom. Liksom en jagad hjort kände han en oemotståndlig lust att kasta sig däri och endast en yttersta ansträngning av hans förstånd kunde hålla honom tillbaka. Till höger om sig hade han Louvrens tysta och orörliga massa, vars inre var fyllt av dystra och dova ljud. På vindbryggan kommo och gingo soldater i kaskar och hjälmar, vilka glänste i det kalla månskenet. La Mole tänkte på kungen av Navarra, liksom han förut tänkt på Coligny. Dessa båda voro hans enda beskyddare. Han samlade sina yttersta krafter, riktade blicken [ 103 ]mot himmelen och lyckades genom en hastig vändning komma undan hopen, satte kurs på Louvren och sprang upp på vindbryggan mitt bland soldaterna, fick ett nytt dolkstyng, som gled utefter sidan på honom. Trots ropen: »Döda honom, döda honom!» trots vakternas hotande hållning rusade han som en pil in på borggården, uppnådde med ett språng vestibulen, sprang uppför två trappor, fick syn på en dörr och bultade på den med händer och fötter.

— Vem är det? frågade en kvinnlig röst.

— Ack min Gud, viskade La Mole, de komma… jag hör dem… där äro de!… jag ser dem… Det är jag… jag!

— Vilken då? frågade rösten.

Nu kom La Mole ihåg den lösen, som uppgivits för honom.

— Navarra! Navarra! ropade han.

Ögonblickligen öppnades dörren. Utan att lägga märke till eller tacka Gilonne rusade La Mole in i en vestibul, sprang igenom en korridor och två eller tre rum samt kom slutligen in i ett rum, som upplystes av en lampa i taket.

Under guldbroderade draperier låg i en säng av skulpterad ek en till hälften avklädd kvinna stödd på armbågen och med ögonen stela av förskräckelse.

La Mole störtade fram till henne.

— Madame! utropade han, man håller på att döda alla mina bröder och vill mörda även mig. Ni, som är drottning… Rädda mig!

Därmed kastade han sig till hennes fötter. En bred ström av blod sipprade ned på mattan.

Vid anblicken av den bleke, knäböjande mannen framför henne satte sig Margareta upp i sängen. Förberedd som hon var av hertiginnan av Lothringen hade hon lagt sig påklädd. Hon dolde ansiktet i sina händer och ropade på hjälp.

[ 104 ]— Ers majestät, sade La Mole och försökte med en yttersta kraftansträngning resa sig upp, i himlens namn, ropa inte, ty om man hör er, är jag förlorad. Mördarhopen förföljer mig. De rusade uppför trapporna efter mig. Jag hör dem redan… där äro de!

— Hjälp, upprepade drottningen av Navarra utom sig. Hjälp!

— Ah, det är ni, som dödar mig, sade La Mole förtvivlad. Att dö för en så ljuv röst, att dö för en så vacker hand! Ah, jag skulle trott det vara omöjligt.

I samma ögonblick öppnades dörren och en skara flämtande, rasande män med ansiktena fläckade av blod och krut, beväpnade med bössor, hillebarder och värjor störtade in i rummet. I spetsen för dem var Coconnas, med det röda håret på ända, med ögonen onaturligt vidgade, blek och med ansiktet alldeles söndersargat av La Moles värja, var han fruktansvärd att skåda.

— Guds död, ropade han. Där är han. Åh, denna gång ha vi honom äntligen.

De La Mole såg sig omkring efter ett vapen, men fann intet. Han kastade en blick på drottningen och såg det djupaste medlidande avtecknat i hennes ansikte. Då förstod han, att hon ensam skulle kunna rädda honom, skyndade emot henne och slog sina armar omkring henne.

Coconnas tog några steg framåt och stötte ännu en gång sin värjspets genom sin fiendes axel, och några droppar varmt, rött blod föllo likt dagg på Margaretas vita, parfymerade nattdräkt.

Margareta såg blodet flyta, hon kände huru den kropp, som slöt sig intill hennes, genomfors av en darrning och hon kastade sig med honom in i gången mellan sängen och väggen Det var hög tid. De La Mole, vars krafter voro uttömda, var oför[ 105 ]mögen att göra en rörelse vare sig för att fly eller för att försvara sig. Han stödde sitt huvud mot den unga kvinnans axel och hans fingrar grepo krampaktigt tag i och söndersleto Margaretas luftiga, fint broderade batistklänning.

— Ers majestät, mumlade han med slocknande röst, rädda mig!

Det var allt han kunde säga. Hans ögon beslöjades, hans huvud föll tungt tillbaka, hans ben veko sig, han gled ned på det blodiga golvet och drog drottningen med sig.

Upphetsad av skriken, berusad av blodlukten och av den rasande jakten, sträckte Coconnas i samma ögonblick ut sin arm mot den kungliga alkoven. Ett ögonblick till och hans värja skulle ha genomborrat La Moles hjärta och kanske på samma gång drottningens.

Vid åsynen av den blottade värjan och kanske ännu mera vid denna brutala oförskämdhet reste sig konungadottern i hela sin längd och utstötte ett skrik så fullt av fasa, förbittring och raseri att piemontesaren stannade som förlamad.

Men plölsligt öppnades en lönndörr i väggen, och en ung man på sexton à sjutton år skyndade in. Han var svartklädd, blek och med håret i oordning.

— Vänta min syster, ropade han, här är jag.

— Frans, Frans, hjälp, sade Margareta.

— Hertigen av Alencon, mumlade värdshusvärden och sänkte sin bössa.

— Guds död, en son av Frankrike, mumlade Coconnas och drog sig ett steg tillbaka.

Hertigen av Alencon kastade en blick omkring sig. Han såg Margareta med utslaget hår, vackrare än någonsin, stödd mot väggen och omgiven av karlar med ögon lysande av raseri, svettiga pannor och fradgande munnar.

[ 106 ]— Uslingar! utropade han.

— Rädda mig, min bror, sade Margareta utmattad. De vilja mörda mig.

En häftig rodnad flög över hertigens bleka ansikte. Obeväpnad och endast i förlitande på sin rang närmade han sig med knutna händer Coconnas och hans följeslagare, som förskräckta veko tillbaka inför den eld, som flammade i hans ögon.

— Vågar ni kanske också mörda en prins av Frankrike? sade han.

Då de fortfarande drogo sig undan för honom, ropade han:

— Hitåt kapten, låt hänga alla de här banditerna.

Mera förskräckt vid åsynen av den unge, obeväpnade mannen än han skulle blivit inför ett helt kompani ryttare eller landsknektar, hade Coconnas redan uppnått dörren. Värdshusvärden rusade utför trapporna, soldaterna trängdes och knuffades i vestibulen och funno dörren alltför smal för att de skulle kunna komma ut så fort de önskade.

Under tiden hade Margareta instinktivt kastat sitt sidentäcke över den unge mannen och avlägsnat sig ifrån honom.

Då den siste mördaren försvunnit, vände sig hertigen om.

— Är du sårad, min syster? utropade han då han såg Margareta alldeles nedfläckad av blod.

Och han skyndade emot henne med en oro, som skulle gjort honom heder, om den ej orsakats av en ömhet, som var alltför stor för att kunna kallas broderlig.

— Nej, sade hon, det tror jag inte, eller, om jag är det, så är det helt obetydligt.

— Men blodet, varifrån kommer det?

— Jag vet inte, svarade den unga kvinnan. Men [ 107 ]en av banditerna bar hand på mig, kanske han var sårad.

— Bar hand på min syster? ropade hertigen. Åh, om du endast visat mig vilken, om jag endast visste var jag skulle finna honom.

— Tyst! sade Margareta.

— Varför det? frågade Frans.

— Därför att, om man ser dig vid denna tid i mitt rum…

— Skulle inte en bror kunna besöka sin syster, Margareta?

Drottningen hejdade hertigen av Alencon med en blick så fast och hotfull, att den unge mannen ovillkorligen ryggade tillbaka.

— Ja, ja, Margareta, sade han. Du har rätt. Ja, jag skall gå min väg. Men du kan inte stanna här ensam under denna förskräckliga natt. Vill du att jag skall kalla hit Gilonne?

— Nej, nej, ingen. Gå bara, Frans.

Den unge prinsen lydde och knappt hade han försvunnit, förrän Margareta, som hörde en svag suck inifrån alkoven, skyndade fram till lönndörren och sköt regeln för densamma. Sedan sprang hon till den andra dörren, som hon stängde på samma sätt i samma ögonblick som en hop soldater, vilka förföljde andra hugenotter, som bodde i Louvren, som en orkan rusade förbi ute i korridoren.

Efter att uppmärksamt ha sett sig omkring för att se om hon var ensam, återvände hon till sin sängalkov, tog bort sidentäcket, som hade dolt La Moles kropp för hertigen av Alencons blickar, och drog honom med uppbjudande av alla sina krafter fram i rummet. Då hon såg att den olycklige ännu andades, satte hon sig och stödde hans huvud mot sina knän samt stänkte vatten i hans ansikte för att återkalla honom till medvetande.

Då vattnet sköljt bort det lager av damm, krut [ 108 ]och blod, som betäckte den sårades ansikte, igenkände Margareta i honom den vackre adelsman, som för tre eller fyra timmar sedan, full av liv och hopp, hade kommit för att begära hennes beskydd hos konungen av Navarra, och som bländad av hennes skönhet hade lämnat palatset.

Margareta utstötte ett skrik av förskräckelse, ty vad hon nu kände för den sårade, var ej endast medlidande utan ett livligt intresse. Han var nu inte längre en vanlig främling, han var nästan en gammal bekant. Under hennes händer återtog La Moles vackra ansikte snart sitt vanliga utseende, fastän det var blekt och förvridet av smärta. Med en rysning och nästan lika blek som han, lade droltningen handen på hans hjärta. Det klappade ännu. Då sträckte hon ut handen efter en flaska luktsalt, som stod på ett bord i närheten, och lät honom lukta på den.

La Mole öppnade ögonen.

— Min Gud, mumlade han, var är jag?

— Ni är räddad. Lugna er. Räddad, sade Margareta.

La Mole vände med en kraftansträngning sin blick mot drottningen, uppslukade henne ett ögonblick med ögonen och stammade:

— Åh, vad ni är vacker!

Och liksom bländad slöt han åter ögonen och utstötte en suck.

Margareta gav till ett lätt skrik. Den unge mannen hade blivit om möjligt ännu blekare, och hon trodde ett ögonblick att denna suck var hans sista.

— Min Gud, min Gud, viskade hon, hav förbarmande med honom.

I detta ögonblick hördes häftiga bultningar på dörren tll korridoren.

Margareta reste sig till hälften under det hon fortfarande stödde La Mole under armarna.

[ 109 ]— Vem är det? frågade hon.

— Det är jag, ers majestät, svarade en kvinnoröst, hertiginnan av Nevers.

— Henriette! utropade Margareta. Åh, då är det ingen fara, det är en vän. Hör ni vad jag säger? frågade hon La Mole.

Denne reste sig mödosamt på ett knä.

— Försök att hålla er uppe, medan jag öppnar dörren, sade drottningen.

La Mole stödde sig med handen mot golvet och lyckades behålla jämvikten.

Margareta tog ett steg mot dörren, men stannade helt tvärt. Nu formligen skakade hon av förskräckelse.

— Jaså, du är inte ensam? utropade hon, då hon hörde skrammel av vapen.

— Nej, jag är åtföljd av ett dussin gardessoldater, som min svåger, hertigen av Guise har lämnat mig.

— Guise… mumlade La Mole. Mördaren… mördaren!

— Tyst, sade Margareta, inte ett ord.

Och hon såg sig omkring för att se, var hon skulle kunna gömma den sårade.

— En värja, en dolk, mumlade La Mole.

— För att försvara er? Det är omöjligt. Hörde ni inte att de äro tolv, medan ni är ensam.

— Nej, inte för att försvara mig, men för att inte falla levande i deras händer.

— Nej, nej, sade Margareta, jag skall rädda er. Nu vet jag… kabinettet! Kom, kom!

La Mole uppbjöd sina yttersta krafter och stödd på Margareta släpade han sig fram ända till kabinettet. Margareta stängde dörren efter honom och gömde nyckeln i sin väska.

— Inte ett rop, inte en klagan, inte en suck, [ 110 ]viskade hon till honom genom dörrspringan, och ni är räddad.

Därpå kastade hon en morgonrock över sina axlar och gick att öppna för sin väninna, som kastade sig i hennes armar.

— Det har väl inte hänt ers majestät någonting? frågade hon.

— Nej, ingenting, svarade Margareta och drog morgonrocken omkring sig för att dölja blodfläckarna på nattdräkten.

— Det var då för väl. Men eftersom hertigen nu i alla fall gett mig ett dussin gardesknektar, som eskort tillbaka till vårt palats och jag inte behöver så många, lämnar jag kvar sex åt ers majestät. Sex av hertigen av Guises soldater betyda i denna natt mer än ett helt regemente av kungens livgarde.

Margareta vågade ej avböja anbudet. Hon placerade de sex soldaterna i korridoren, omfammnade och tackade hertiginnan av Nevers, som med de sex andra soldaterna återvände till hertigens av Guise palats, där hon bodde under sin mans frånvaro.