Drottning Margot/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  VIII. Offren
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

IX. Mördarna
X. Döden, mässan eller Bastiljen  →


[ 110 ]

IX.
MÖRDARNA.

Coconnas hade icke flytt, han hade endast retirerat. Värdshusvärden hade icke flytt, han hade formligen rusat bort. Den ene hade försvunnit som en tiger, den andre som en varg.

Följden var att värdshusvärden redan befann sig vid Saint-Germain-l'Auxerrois, när Coconnas ännu icke hunnit utanför Louvren.

Då värdshusvärden såg sig ensam med sin bössa [ 111 ]mitt ibland människorna, som sprungo fram och tillbaka, mitt ibland kulorna, som visslade omkring hans öron, och liken, som, mer eller mindre stympade, kastades ut genom fönstren, började han bli rädd och försökte komma tillbaka till sitt värdshus. Men just som han vek in på Rue de l'Arbre-Sec, kom han mitt i en hop schweizare och lätt kavalleri, som anfördes av Maurevel.

— Nå, utropade denne, som tagit sig nammet »konungens mördare», har ni redan slutat? Skall ni vända om hem? Vad fan har ni gjort med vår piemontesiske adelsman? Det har väl inte hänt honom någonting? Det vore skada… han artade sig bra!

— Nej, inte vad jag tror, svarade värdshusvärden, och jag hoppas att han förenar sig med oss igen.

— Varifrån kommer ni?

— Från Louvren, och jag måste säga, att vi fick ett ganska bryskt mottagande.

— Av vem då?

— Hertigen av Alencon. Är han inte en av de våra?

— Hertigen av Alencon är ingenting annat, än vad han personligen kan ha nytta av. Föreslå honom att behandla sina två äldre bröder som hugenotter och han skall göra det, det vill säga om han kunde göra det utan att själv bli komprometterad. Men skall ni inte följa med de här tappra bussarna längre, herr värdshusvärd?

— Vart gå de då?

— Till Rue Montorgueil. Jag har där en bekant minister, som är hugenott. Han har hustru och sex barn. De föröka sig oerhört de där kättarna. Det skall bli tusan så trevligt!

— Och ni själv, vart skall ni gå?

[ 112 ]— Jag… jag skall gå och sköta om en särskild affär.

— Säg vart, och gå inte dit utan mig, sade en röst, som kom Maurevel att spritta till, ni känner de bästa ställena, där vill jag gärna vara med!

— Aha, här ha vi vår piemontesare, sade Maurevel.

— Det är herr de Coconnas, sade värdshusvärden. Jag trodde att ni skulle följa med mig.

— Åhnej, ni gav er iväg alldeles för fort, och förresten kom jag litet på omvägar… jag måste kasta i floden en vanartig ungdom som skrek: »Ned med papisterna! Leve amiralen!» Olyckligtvis tror jag att drummeln kunde simma. Om man vill sänka de där förbannade kanaljerna, måste man göra som med kattorna… kasta dem i vattnet innan de kunna se klart.

— Men ni säger, att ni kommer från Louvren. Er hugenott hade alltså tagit sin tillflykt dit? frågade Maurevel.

— Javisst.

— Jag skickade ett pistolskott efter honom i samma ögonblick som han tog upp sin värja på amiralens gård, men jag vet inte hur det kom till… jag bommade.

— Men jag träffade honom, sade Coconnas. Jag gav honom en värjstöt i ryggen, så att klingan var ljum av blod fem tum från spetsen. Sedan såg jag honom falla i armarna på drottning Margareta. En satans vacker kvinna! Men jag medger, att jag inte skulle vara ledsen, om jag kunde vara säker på att han vore död. Den där skojaren förefaller mig så hätsk, att han skulle kunna hata mig för det i hela sitt liv. Men sa' ni inte att ni skulle någonstans?

— Tänker ni följa med mig?

― Jag tänker inte stanna kvar här, för tusan. Jag har bara dödat en tre, fyra stycken ännu, [ 113 ]och så fort jag svalnar, värker min axel. Framåt! Framåt!

— Kapten, sade Maurevel till anföraren för schweizarna. Ge mig tre karlar och gå och expediera er minister med resten.

Tre schweizare skilde sig från truppen och förenade sig med Maurevel. De två trupperna marscherade emellertid sida vid sida ända till Rue Tirechappe, där veko schweizarna och ryttarna in på Rue de la Tonellière, under det att Maurevel, Coconnas, värdshusvärden samt deras tre soldater följde Rue de la Ferronnerie fram till Rue Sainte-Avoie.

— Men vart tusan för ni oss? sade Coconnas, som började bli uttråkad av denna långa marsch utan resultat.

— Jag skall föra er på en farlig och på samma gång nyttig expedition. Efter amiralen, Téligny och hugenottprinsarna, kan jag inte bjuda er på något bättre. Hav bara tålamod en stund. Det är på Rue du Chaume vi ha vår lilla affär, och om ett ögonblick skall vi vara där.

— Säg mig, sade Coconnas, Rue du Chaume är inte det i närheten av Temple?

— Jo, varför det?

— Ah, där finns en gammal fordringsägare till vår familj, en viss Lambert Mercandon, till vilken min far har givit mig i uppdrag att överlämna hundra rosennobler, som jag har på fickan.

— Nå, då har ni ju ett bra tillfälle, att göra er kvitt med honom, anmärkte Maurevel.

― Hur då?

— Åh, i dag reglerar man alla sina gamla skulder. Er Mercandon är väl hugenott?

— Aha, jag förstår, sade Coconnas det måste han naturligtvis vara.

— Tyst, nu äro vi framme.

[ 114 ]— Vad är det där för ett stort palats med flygeln mot gatan?

— Hertigens av Guise palats.

— Verkligen, sade Coconnas. Ja, jag måste väl komma hit någon gång eftersom jag kommit till Paris under den store hertigens beskydd. Men det var fan vad det är lugnt i det här kvarteret. Man hör ju knappast bösskotten, man skulle kunna tro att man vore på landet. Alla människor sover ju, vart fan skall jag då ta vägen?

Och hertigens av Guise palats föreföll verkligen lika lugnt som vanligt. Alla fönster voro stängda, endast ett ensamt ljus, som lyste i ett fönster i flygeln, tilldrog sig Coconnas uppmärksamhet.

Strax bortom hertigens palats, det vill säga i hörnet av Rue du Petit-Chantier och Quatre-Fils stannade Maurevel.

— Här bor den vi söker, sade han.

— Det vill säga, den som ni söker, sade värdshusvärden.

— Eftersom ni följer mig, söker vi honom allesammans.

— Vad! I det här huset, där alla tycks sova så lugnt…

— Precis. Ni, herr värdshusvärd, passa nu på och draga nytta av det hederliga ansikte, som himlen av misstag har givit er, och knacka på porten. Lämna er bössa åt herr Coconnas… han har sneglat på den en hel timme. Om ni blir insläppt, skall ni be att få tala med hans nåd de Mouy.

— Aha, jag förstår, sade Coconnas ni tycks också ha en fordringsägare i Templekvarteret.

— Alldeles, fortsatte Maurevel. Ni går in, låtsas vara hugenott och underrättar de Mouy om allt som tilldragit sig. Han är tapper, han kommer säkert ut…

[ 115 ]— Och då han väl kommit ut? frågade värdshusvärden.

— Då han väl kommit ut, skall jag be honom pröva sin värja mot min.

— Ni är, på min ära, en tapper adelsman, sade Coconnas, och jag kommer att göra precis likadant med Lambert Mercandon, och om han är för gammal att anta min utmaning får någon av hans söner eller brorssöner göra det.

Värdshusvärden svarade ingenting utan gick och knackade på porten. Slagen genljödo i nattens tystnad och i hertigens av Guise palats öppnades dörrarna och några huvuden stuckos ut. Man såg nu, att palatset var fullt av soldater. Huvudena drogos emellertid genast tillbaka, då man utan tvivel förstod vad det var fråga om.

— Han bor således här, er herr de Mouy? sade Coconnas och visade på huset där värdshusvärden fortfarande klappade på.

— Nej, det här är hans älskarinnas bostad.

— Guds död, vilken artighet ni bevisar honom, ni ger honom tillfälle att dra värjan inför ögonen på sin sköna! Vi skall således bli prisdomare. Jag skulle emellertid föredra att få slåss själv. Min axel värker.

— Och ert ansikte tycks också vara ganska svårt skadat.

Coconnas utstötte ett formligt rytande.

— Guds död, sade han. Jag hoppas att han är död. Om han inte är det, tror jag, att jag vänder om till Louvren och gör slut på honom.

Värdshusvärden bultade alltjämt.

Snart öppnades ett fönster i första våningen och en man, klädd i nattmössa och kalsonger och utan vapen, syntes på balkongen.

— Vem där? ropade han.

Maurevel gjorde ett tecken åt schweizarna, som [ 116 ]drogo sig bakom ett hörn, under det att Coconnas tryckte sig in mot väggen.

— Åh, herr de Mouy, är det ni? sade värdshusvärden med inställsam röst.

— Ja, det är jag, vad vill ni?

— Det är han, mumlade Maurevel, utom sig av glädje.

— Vad nu, fortsatte värdshusvärden, vet ni inte alls vad som håller på att ske? Man har mördat amiralen, man dödar våra trosförvanter, skynda er och kom till deras hjälp.

— Ja, utropade de Mouy, jag anade väl att någonting skulle hända i natt! Jag borde inte ha lämnat mina tappra kamrater! Jag kommer, min vän, jag kommer, vänta på mig.

Och utan att stänga fönstret, genom vilket man hörde en uppskrämd kvinnas utrop och bevekande böner, gick de Mouy och sökte reda på sin kappa och sina vapen.

— Han kommer ner, han kommer ner! mumlade Maurevel, blek av glädje. Passa på nu, viskade han till schweizarna.

— Ta tillbaka din bössa, tillade han till värdshusvärden, som hade dragit sig tillbaka ned mot truppen.

— Se där kommer månen fram ur molnen för att bli vittne till det här trevliga mötet, utropade Coconnas. Jag skulle vilja ge mycket för att ha Lambert Mercandon här som sekundant åt herr de Mouy.

— Åh, sade Maurevel, herr de Mouy är så god som tio, och det behövs kanske att vi äro sex för att göra oss kvitt honom. Kom fram ni andra, fortsatte han och gjorde ett tecken åt schweizarna att smyga sig fram till dörren för att överfalla de Mouy, när han kom ut.

— Åh, sade Coconnas, när han såg dessa förbe[ 117 ]redelser, det här tycks inte avlöpa alldeles så som jag hade tänkt mig.

I detsamma hörde man hur de Mouy drog ifrån regeln. Schweizarna hade lämnat sitt gömställe för att ta plats vid dörren. Maurevel och värdshusvärden smögo sig fram på tå, under det att Coconnas, som ännu behöll något av sin värdighet som adelsman, stannade kvar på sin plats, då den unga kvinnan, som ingen längre tänkte på, steg ut på balkongen och utstötte ett förfärligt skrik, då hon varseblev schweizarna, Maurevel och värdshusvärden.

De Mouy som redan hade öppnat dörren, stannade.

― Vänd om, vänd om, ropade den unga kvinnan, jag ser värjor blixtra och luntan på en bössa brinna. Det är ett försåt

— Jaså, svarade den unge mannen, då ska vi ta reda på vad det här vill säga.

Och därmed stängde han åter dörren, lade på bommen, sköt för regeln och återvände upp.

Maurevels slagordning ändrades, så snart han såg, att de Mouy icke kom ut. Schweizarna fingo fatta posto på andra sidan gatan, och värdshusvärden väntade med bössan i beredskap, att fienden skulle visa sig i fönstret. Han behövde icke vänta länge. De Mouy kom ut på balkongen försedd med två pistoler av ett så respektabelt utseende, att värdshusvärden, som redan siktade på honom, plötsligt kom att tänka på, att hugenottens kulor icke hade längre väg från balkongen ned på gatan än hans egna kulor från gatan och upp på balkongen.

— Jag kan visserligen döda den där adelsmannen, tänkte han, men han kan lika väl döda mig på samma sätt.

Och som han var värdshusvärd och icke soldat till yrket, förmådde denna reflexion honom, att ta [ 118 ]till reträtten och söka betäckning bakom hörnet till Rue de Brac.

De Mouy kastade en blick omkring sig och närmade sig, beredd på strid, men då ingen människa syntes till, ropade han.

— Nåå, herr förespråkare, det ser ut, som om ni skulle ha glömt er bössa vid min dörr. Här är jag nu, vad vill ni mig?

— Sannerligen, sade Coconnas för sig själv, det var verkligen en modig karl.

— Nåå, fortsatte de Mouy, ni må vara vänner eller fiender, ser ni inte att jag väntar.

Men värdshusvärden teg fortfarande, Maurevel svarade ingenting och schweizarna stodo tysta.

Coconnas väntade ett ögonblick, men då han såg att ingen underhöll den konversation, som påbörjats av värdshusvärden och fortsatts av de Mouy, lämnade han sin plats, gick fram mitt på gatan, tog av sig hatten och sade:

— Min herre, vi ha inte kommit hit för att mörda er, som ni kanske tror, utan för att duellera med er. Jag har följt med en av edra fiender, som skulle vilja på ett passande sätt avsluta en gammal tvist. Men, för tusan, kom fram då Maurevel, och gå inte och göm er, herr de Mouy antar er utmaning.

— Maurevel! utropade de Mouy. Maurevel, min fars mördare! Maurevel, konungens blodhund. Ja, vid Gud, jag antar utmaningen.

Därmed siktade han på Maurevel, som gick och knackade på i hertigpalatset för att därifrån erhålla förstärkning, och genomborrade hans hatt med en kula.

Vid knallen av skottet och Maurevels skrik kommo de soldater, som hade eskorterat hertiginnan av Nevers, följda av tre eller fyra adelsmän med [ 119 ]sina pager, och gingo fram mot det hus där den unge de Mouys älskarinna bodde.

Ett andra pistolskott, som avlossades mitt i hopen, dödade den soldat, som befann sig närmast Maurevel, varefter de Mouy, som nu var utan vapen eller i alla händelser ej kunde begagna sina vapen, då hans pistoler voro tömda och angriparna befunno sig utom räckhåll för hans värja, förskansade sig bakom bröstvärnet på balkongen.

Emellertid började fönstren här och där i grannskapet att öppnas och allt efter innevånarnas fredliga eller krigiska sinnelag stängdes de ånyo eller fylldes med musköter och bössor.

— Hjälp mig, min tappre Mercandon, utropade de Mouy, då han fick syn på en gammal man, som från ett fönster mitt emot det hertigliga palatset försökte urskilja någonting i denna villervalla.

— Ropade ni, herr de Mouy, sade den gamle. Är det er, man vill åt?

— Ja, det är mig och er och alla protestanter. Här har ni beviset!…

De Mouy hade nämligen i samma ögonblick sett värdshusvärdens bössa riktas mot sig. Skottet brann av, men den unge mannen fick tid, att böja sig ned och kulan gick förbi och krossade en fönsterruta över hans huvud.

— Mercandon! utropade Coconnas, som i glädjen över denna batalj hade glömt sin fordringsägare, men vid de Mouys utrop blev påmind om honom, Mercandon, Rue de Chaume! Jaså, det är där han bor. Det var bra. Vi få således att göra med var sin man.

Folket från hertigens palats sprängde dörrarna till det hus, där de Mouy befann sig och Maurevel försökte med ett bloss i handen att sätta eld på huset. Sedan dörrarna sprängts uppstod en fruktansvärd strid mot den ensamme mannen, som med varje [ 120 ]pistolskott och med varje stöt av sin värja dödade en fiende. Under tiden försökte Coconnas med tillhjälp av en gatsten spränga dörren till Mercandons hus, från vars fönster denne utan att bry sig om den ensamme adelsmannens ansträngningar sköt allt vad han förmådde.

Snart var hela detta vanligen så ödsliga kvarter lika ljust som på dagen, och där myllrade av folk som myror i en myrstack, ty från Montmorencys palats kommo sex eller åtta adliga hugenotter med sina tjänare och vänner och gjorde understödda av elden från fönstren ett rasande utfall mot Maurevels och hertigens folk, som de slutligen drevo tillbaka till palatset.

Coconnas, som ännu icke hade lyckats spränga Mercandons port, fastän han ansträngde sig av alla krafter, blev också angripen. Stödd mot väggen försvarade han sig med värjan och utstötte samtidigt så fruktansvärda rytanden, att han överröstade stridens oväsen. Han högg åt höger och vänster och träffade vänners och fiender, och alltefter som hans värja genomborrade ett bröst och det varma blodet stänkte över hans händer och ansikte, återvann han den förlorade terrängen och närmade sig med uppspärrade ögon, vidgade näsborrar och sammanbitna tänder, det belägrade huset

De Mouy hade efter en fruktansvärd strid i trappan och förstugan slutligen som en verklig hjälte lyckats lämna det brinnande huset. Mitt under denna kamp ropade han oupphörligt: »Hitåt, Maurevel! Maurevel, var är ni?» och överöste honom med de skymfligaste tillmälen. Till slut kom han mitt på gatan, Med ena armen stödde han sin älskarinna, som var halvklädd och nästan avsvimmad. Mellan tänderna höll han en dolk. Hans värja blixtrade som ekrarna på ett hjul och beskrev vita eller röda cirklar, allteftersom månen försilvrade dess [ 121 ]klinga eller en facklas sken lyste på det röda blodet. Maurevel hade flytt, värdshusvärden, som drivits ända bort till Coconnas, vilken icke kände igen honom utan tog emot honom med sin värja, bad om förbarmande åt båda hållen.

I detta ögonblick fick Mercandon syn på honom och kände på det vita korset igen honom som en av mördarna. Ett skott small. Värdshusvärden utstötte ett skrik, sträckte ut armarna, tappade sin bössa och försökte komma fram till väggen för att få stöd och föll med ansiktet mot gatan.

De Mouy drog nytta av denna omständighet, rusade in på Rue de Paradis och försvann.

Hugenotternas motstånd hade varit sådant, att hertigens av Guise folk, som blivit tillbakadrivet, hade stängt in sig i palatset av fruktan att bliva belägrade och tillfångatagna.

Coconnas såg ingenting och hörde ingenting. Han var berusad av blodet och skriken och hade hunnit till denna grad av upphetsning, som är vanlig i synnerhet bland söderns folk, den upphetsning, då modet blir vanvett. Han märkte endast att det ringde mindre i hans öron och att hans händer och ansikte voro litet torrare, och då han sänkte sin värjspets såg han bredvid sig endast en man, som låg med ansiktet i en blodpöl, och omkring sig endast brinnande hus.

Det blev emellertid endast ett kort andrum, ty i samma ögonblick som Coconnas tänkte närma sig mannen, i vilken han trodde sig igenkänna värdshusvärden, öppnades dörren, som han förgäves försökt krossa med gatstenen, och Mercandon, åtföljd av sin son och sina båda brorssöner, kastade sig över piemontesaren.

— Där är han, där är han! ropade de med en röst.

Coconnas, som befann sig mitt på gatan, fruktade att bli omringad av de fyra männen, som an[ 122 ]föllo honom på en gång, och gjorde, vig som en av de stengetter, han så ofta förföljt i bergen, ett hopp bakåt och befann sig med ryggen mot väggen till hertigpalatset. Sedan han sålunda kunde vara lugn för överrumplingar, ställde han sig i försvarsställning och började skämta.

— Nej, men se pappa Mercandon, sade han. Känner ni inte igen mig?

— Jo, din usling, utropade den gamle hugenotten, jag känner mycket väl igen dig. Du vill mörda mig, din fars gamle vän och kamrat.

— Och fordringsägare, inte sant?

— Jo, hans fordringsägare också, eftersom du själv säger det.

— Alldeles, svarade Coconnas, och jag tänker göra upp våra affärer.

— Ta fast honom och bind honom, ropade den gamle till de unga männen som nu störtade fram. mot Coconnas.

— Ett ögonblick, ett ögonblick, sade Coconnas skrattande, för att arrestera folk behövs en arresteringsorder och en sådan ha ni glömt att skaffa er.

Med dessa ord gjorde han ett utfall mot den av de unge männen, som befann sig närmast och genomborrade vid första stöten hans handled med sin värja.

Den olycklige drog sig skrikande tillbaka.

— Nummer ett, sade Coconnas.

I samma ögonblick öppnades fönstret under vilket Coconnas hade sökt sin tillflykt, och av fruktan för ett anfall från denna sida gjorde han ett språng åt sidan, men i stället för en fiende varseblev han en kvinna och i stället för det dödande vapen, som han försökte undvika, föll en bukett till hans fötter.

— Ah, en dam, sade han.

Han hälsade damen med värjan och böjde sig ned för att ta upp buketten.

[ 123 ]— Akta er, tappre katolik, akta er, ropade hon.

Coconnas reste sig, men icke nog hastigt för att undvika den andre brorsonens dolk, som trängde genom hans kappa och rispade honom i axeln.

Damen utstötte ett genomträngande skrik.

Coconnas lugnade henne med en åtbörd och rusade mot den andre brorsonen, som vek tillbaka, men vid andra anfallet halkade i en blodpöl. Coconnas kastade sig över honom med en tigers snabbhet och genomborrade hans bröst med sin värja.

— Bra, bra, tappre kavaljer! ropade damen. Jag skall skicka er undsättning.

― Ah, det är ingenting att besvära er för, madame, sade Coconnas. Men se på det här till slut, om det intresserar er, så skall ni få se hur greve Annibal de Coconnas hanterar hugenotterna.

I detta ögonblick rusade den gamle Mercandons son fram och avlossade ett pistolskott mot Coconnas, som föll ned på ett knä. Damen gav till ett skrik, men Coconnas reste sig igen. Han hade endast fallit på knä för att undgå kulan, som susade förbi och slog i väggen ett par fot från den vackra åskådarinnan.

Nästan i samma ögonblick hördes från ett fönster i Mercandons hus ett skri av raseri och en gammal kvinna kastade ned en blomkruka, som träffade Coconnas över knäet.

— Den ena kastar blommor och den andra blomkrukor, sade Coconnas. Om det här fortsätter, kommer man att offra hela husgerådet.

— Tack mor! ropade den unge mannen.

― Gå på, hustru, gå på, ropade gamle Mercandon, men akta oss.

— Vänta herr de Coconnas, sade den unga kvinnan i hertigens palats, jag skall låta skjuta från fönstren.

[ 124 ]— Här finns ju ett helt helvete med kvinnor, en del för mig, en del mot mig, sade Coconnas, Men för tusan, låt oss få slut på det här.

Coconnas var visserligen sårad, men med hela spänstigheten hos en tjugufyraåring, van att sköta vapen och uppeggad i stället för försvagad av tre eller fyra skråmor, som han erhållit. Mercandon däremot var en gubbe på sextio å sjuttio år och hans son, en pojke på sexton eller aderton år. Den senare, blek, blond och bräcklig, hade kastat ifrån sig sin pistol, som nu var tömd och obrukbar, och drog med osäker hand en värja, som knappt var hälften så lång som piemontesarens. Fadern som endast var beväpnad med en dolk och en oladdad bössa ropade på hjälp. En gammal kvinna i fönstret mitt emot den unge mannen höll ett marmorstycke i handen och beredde sig att kasta det på Coconnas. Men denne var uppeggad genom hotelser och uppmuntringar, stolt över sin dubbla seger, berusad av krut och blod, hänförd vid tanken att kämpa i åsynen av en kvinna, vars skönhet syntes honom lika överlägsen som hennes rang obestridlig, och liksom den siste av Horatierna kände han sina krafter fördubblas, då han såg den unge mannen tveka. Han rusade på honom och korsade sin väldiga, blodiga huggare med hans lilla värja. Två slag voro nog för att slå vapnet ur ynglingens händer. Nu försökte Mercandon att driva Coconnas tillbaka, för att de projektiler, som kastades från fönstret säkrare skulle träffa honom. Men för att omintetgöra det dubbla anfallet av den gamle Mercandon, som försökte genomborra honom med sin dolk, och den unge mannens mor som höll sig beredd att krossa hans huvud med en sten, fattade Coconnas sin motståndare om livet och höll honom som en sköld framför sig, medan han nära nog kvävde honom i sin herkuliska omfamning.

[ 125 ]— Hjälp, hjälp, han kväver mig! ropade den unge mannen, vars röst redan övergick till en svag rossling.

Nu övergick Mercandon från hotelser till böner.

— Förbarmande, herr Coconnas, förbarmande, det är mitt enda barn.

— Det är min son, det är min son! ropade modern, vår ålderdoms hopp, döda honom icke, min herre, döda honom icke!

— Verkligen, sade Coconnas skrattande, skall jag inte döda honom? Men vad ville han göra med mig nyss, då han sköt på mig?

— Min herre, sade Mercandon och knäppte ihop händerna, jag har hemma hos mig skuldsedeln, som er far skrivit under, jag skall lämna den till er, jag har tiotusen écus, dem skall jag skänka er, jag har våra familjesmycken, de äro också edra, men döda inte min son.

— Och jag, jag har min kärlek, och den lovar jag er, sade damen i det hertigliga palatset med låg röst.

Coconnas funderade ett ögonblick.

― Är du hugenott frågade han därpå den unge mannen.

— Ja, viskade denne.

— I så fall måste han dö, sade Coconnas med rynkade ögonbryn och närmade sin vassa värja till sin motståndares bröst.

— Dö! Mitt stackars barn dö! ropade den gamle. Och från modern ljöd ett skrik så smärtsamt, att det för ett ögonblick kom piemontesarens beslut att vackla.

— Ack, ers höghet, ropade fadern till damen i hertigens palats, lägg ett ord för oss, och vi skall varje morgon och kväll nämna er i våra böner.

— Ja, om han vill omvända sig, svarade damen.

— Jag är protestant, sade ynglingen.

[ 126 ]— Så dö då, sade Coconnas och lyfte sitt vapen, dö då, eftersom du inte vill ha det liv, som bjudes dig från dessa vackra läppar.

Mercandon och hans hustru sågo den förfärliga klingan blixtra över sonens huvud.

— Min son, min Olivier, snyftade modern, avsvärj, avsvärj…

— Avsvärj, kära barn, avsvärj, sade Mercandon och kastade sig till Coconnas fötter. Lämna oss inte ensamma i världen.

— Avsvärj er allesammans, befallde Coconnas. Tre själar och ett liv för ett Credo.

— Ja, jag gör det, sade ynglingen.

— Vi också, ropade den gamle Mercandon och hans hustru.

— På knä då, sade Coconnas, och din son skall säga efter ord för ord, vad jag förestavar.

Fadern lydde först.

— Jag är beredd, sade ynglingen och knäböjde i sin tur.

Coconnas började nu att på latin förestava ett Credo. Men vare sig av en slump eller av beräkning kom den unge Olivier att knäböja alldeles invid den plats, där hans värja hade fallit. Han hade knappt sett vapnet inom räckhåll förrän han under det han fortfarande upprepade Coconnas ord, sträckte ut armen för att gripa den. Coconnas märkte hans rörelse, men låtsade ej se den. Men i samma ögonblick som ynglingens fingrar grepo om värjfästet kastade han sig över honom, slog honom till marken och under ropet »Förrädare», stötte han sin värja i ynglingens bröst.

Den unge mannen uppgav ett skrik, reste sig konvulsiviskt på ett knä och störtade därefter död till marken.

— Bödel! skrek Mercandon. Du mördar oss för [ 127 ]att stjäla de hundra rosennobler, som du är skyldig oss.

— Nej, för tusan, sade Coconnas och som ett bevis…

Därmed kastade han till gubbens fötter den börs, som han mottagit av sin far för att reglera mellanhavandet med hans fordringsägare.

— Och som ett bevis, fortsatte han, har ni här era pengar.

— Och här har du, skrek modern från fönstret.

— Akta er, herr de Coconnas, akta er, ropade damen i hertigens palats.

Men innan Coconnas hann vända på huvudet för att följa varningen eller för att undgå hotelsen, flög ett tungt föremål vinande genom luften och träffade honom i huvudet, krossade värjan i hans hand och kastade honom avsvimmad till marken, innan han hann höra det dubbla skrik av glädje och förskräckelse, som ljöd till höger och vänster om honom.

Mercandon störtade med dolken i hand mot den avsvimmade Coconnas, men i samma ögonblick öppnades dörren till palatset och då den gamle blev varse bardisaner och värjor tog han till flykten, medan den dam han kallat ers höghet och vilkens skönhet syntes förfärlig i skenet från de brinnande husen, gnistrande av diamanter och ädelstenar sträckte sig ut ur fönstret och ropade till de nykomna under det hon visade på Coconnas.

— Där, där, mitt för mig. En adelsman i röd rock, ja, ja den där, den där…