Drottning Margot/Kapitel 31
| ← XXX. Maurevel |
|
XXXIII. Broderskap → |
XXXI.
JAKTEN.
Jägaren, som spårat upp vildsvinet och försäkrat konungen att det ej kommit utom området för drevet, hade ej misstagit sig. Man hade knappt släppt en stövare, förrän denne rusade in i ett snår och drev ut vildsvinet, som var ett ovanligt stort exemplar. Det rusade rakt fram och tvärs över vägen på femtio stegs avstånd från konungen. Man släppte genast ett koppel på tjugo hundar som började förföljandet.
Jakten var Karls passion. Djuret hade knappt hunnit över vägen, förrän han rusade efter, åtföljd av hertigen av Alencon och Henrik, vilken Margareta givit en vink att ej ett ögonblick lämna konungen. Alla de övriga jägarna följde också efter.
Efter en kvart inträffade vad som ofta brukar hända vid dylika tillfällen. Nästan oöverstigliga hinder spärrade vägen för jägarna, hundskallet ljöd allt längre borta och kungen själv kom tillbaka till mötesplatsen, förbannande och svärjande som hans vana var.
— Jaså, äro ni här, Henrik och Alencon, sade han, lugna och kalla som nunnor, som följa efter sin abbedissa. Det kan inte kallas för jakt, vet ni. Ni Alencon är så parfymerad att om ni råkar komma emellan vildsvinet och hundarna riskerar ni att fördärva väderkornet för dem, Och ni, Henrik, var har ni ert spjut eller er bössa?
— Vad skulle jag med en bössa, ers majestät? Jag vet ju att ers majestät vill skjuta djuret då det kommer inom skotthåll. Vad ett spjut beträffar, så hanterar jag det vapnet dåligt. Det brukar inte användas bland våra berg, där vi bruka jaga björnar med dolk.
— Guds död, Henrik, när ni kommer tillbaka till era Pyreneer måste ni skicka mig ett helt lass med björnar. Det måste vara en härlig jakt att så där slåss med vilddjuren inpå livet. Men hör, jag tycker att jag hör hundarna. Nej, jag tog miste.
Konungen tog sitt jakthorn och blåste en fanfar. Flera fanfarer svarade. Plötsligt visade sig en jägare som underrättade om att man åter fått upp spåret.
Kungen satte genast av i galopp åtföljd av alla de jägare som återförenat sig med honom.
Henrik och hertigen av Alencon följde honom en stund. Men kungen hade en så snabb häst, att först damerna, sedan hertigen av Guise och sedan de båda furstarna blevo nödsakade att lämna honom.
Till slut hade alla uppgivit förföljandet med undantag av Karl och några jägare vilka eggades av den utfästa belöningen och därför ej ville lämna konungen.
Henrik och hertigen befunno sig bredvid varandra i en lång allé. Hundra steg från dem hade hertigen av Guise och hans adelsmän gjort halt. I vägkorsningen befunno sig damerna.
— Tycker ni inte, sade hertigen av Alencon till Henrik, med ett ögonkast mot hertigen av Guise, att det ser ut som om den där mannen med sin järneskort vore den verklige konungen? Oss stackars prinsar hedrar han inte ens med en blick.
— Varför skulle han behandla oss bättre än våra egna anhöriga behandla oss? svarade Henrik. Säg, min svåger, äro inte ni och jag i själva verket fångar vid Frankrikes hov, gisslan för vårt parti?
Hertigen av Alencon ryckte till och såg på Henrik liksom för att framkalla en utförligare förklaring. Men Henrik förblev tyst.
— Vad menar ni, Henrik? frågade hertigen, synbart förargad över att hans svåger inte ville inlåta sig på närmare förklaringar.
— Jag menar, återtog Henrik, att dessa väl beväpnade män, vilka tyckas ha fått till uppgift att inte lämna oss ur sikte, verka som fångvaktare, vilka vilja förhindra två personer att rymma.
— Att rymma, varför, hur? frågade hertigen med väl spelad överraskning.
— Ni har en alldeles utmärkt häst, Frans, sade Henrik och fullföljde sin tankegång medan han skenbart bytte om samtalsämne, jag är säker på att han kan göra sina sju lieues i timmen och tjugu lieues från och med nu och till middagen. Det är vackert väder, det ser inbjudande ut. Ser ni den vackra vägen där? Frestar den er inte, Frans? Vad mig beträffar så formligen bränna mig sporrarna.
Frans svarade ej. Han endast rodnade och bleknade om vartannat. Därpå sträckte han på huvudet liksom han lyssnade till jakten.
— Nyheten från Polen gör sin verkan, tänkte Henrik, och min käre svåger har sin plan färdig. Han skulle gärna vilja se, att jag rymde, men jag rymmer inte ensam.
Han hade knappt fullbordat denna reflexion förrän flera personer, vilka blivit omvända till katolicismen, och för två eller tre månader sedan infunnit sig vid hovet, kommo ridande och med ett förbindligt leende hälsade på Henrik och hertigen.
Hertigen av Alencon hade blott behövt säga ett ord eller göra en åtbörd för att trettio eller fyrtio ryttare skulle ha samlats omkring dem liksom för att bilda en motvikt mot hertigens av Guise trupp och därigenom betrygga hertigens flykt. Men han vände i stället bort huvudet, höjde sitt jakthorn och blåste till samling.
Nu närmade sig hundskallet alltmer. Strax därpå visade sig vildsvinet på nytt och i stället för att kasta sig in i skogen fortsatte det rakt fram på den väg som ledde till samlingsplatsen. Tätt efter vildsvinet kommo trettio à fyrtio hundar samt knappt fyrtio steg efter dem kung Karl, barhuvad, utan kappa, med sönderrivna kläder samt ansikte och händer sönderrivna av törntaggar. Några steg efter honom följde hertigen av Alencon.
Vildsvinet rasade. Anfallet av ett fyrtiotal hundar på en gång, slungade det vid varje hugg det utdelade en hund långt ifrån sig.
— Blodhundarna, blodhundarna! ropade Karl. Vid detta rop släppte en jägare lös två moloserhundar, vilka rusade rakt in i virrvarret, kastade omkull allt i sin väg med sin pansarbeklädnad samt höggo vildsvinet i var sitt öra.
— Bravo! ropade Karl. Ett spjut! Ett spjut!
— Vill ni inte ha min bössa? frågade hertigen av Alencon.
— Nej, svarade konungen, man känner inte när kulan tränger in, men spjutet känner man. Ett spjut!
Man räckte kungen ett jaktspjut.
Han lutade sig tillbaka och riktade spjutet mot vildsvinet, som hölls fast av de båda hundarna. Men då det fick se den lysande spjutspetsen gjorde det en rörelse åt sidan, så att vapnet i stället för att intränga i dess bog gled över dess rygg mot en klippa, invid vilken djuret sökt stöd.
— Tusan djävlar! ropade konungen, jag missade! Ett spjut! Ett spjut!
Därmed kastade han ifrån sig det nu obrukbara jaktspjutet. En jägare närmade sig för att lämna honom ett annat.
Men i samma ögonblick slet sig vildsvinet loss från de båda molosserna och störtade fram mot konungens häst.
Karl var en alltför skicklig jägare för att inte ha förutsett detta anfall. Han drog in tyglarna, och hans häst stegrade sig. Han hade emellertid dragit för hårt, eller kanske det berodde på hästens förskräckelse, alltnog den störtade baklänges.
Alla utstötte ett rop av förskräckelse. Konungen hade fått ena benet under hästen.
— Släpp tyglarna, ers majestät! ropade Henrik.
Konungen följde uppmaningen, grep tag i sadeln med vänstra handen och försökte med den högra draga sin jaktkniv. Men denna trycktes ned av hans kroppstyngd, så att han inte kunde få den ur skidan.
— Vildsvinet! Vildsvinet! ropade Karl. Hjälp, Alencon, hjälp!
Under tiden försökte hästen resa sig upp och hade redan kommit upp på tre ben, då Henrik såg hertig Frans med fruktansvärt blekt ansikte lägga bössan mot axeln. Men i stället för att träffa vildsvinet, som nu bara var två steg från konungen, träffade kulan ett knä på hästen, som åter föll till marken.
I samma ögonblick slet vildsvinets betar upp konungens stövel.
— Åh, mumlade hertigen av Alencon, med bleka läppar, jag tror att hertigen av Anjou blir kung av Frankrike och jag kung av Polen.
Vildsvinet skulle just nu hugga sina betar i Karls ben, då denne kände hur någon bakom honom höjde sin arm, såg en skarp och spetsig klinga höjas och försvinna i djurets bog, medan en järnbehandskad hand stötte undan dess huvud.
Karl, som vid hästens rörelse lyckats befria sitt ben, reste sig mödosamt upp och blev blek som ett lik, när han såg blodet rinna över sina kläder.
— Ers majestät, sade Henrik, som alltjämt låg kvar på knä över vilddjuret, det är ingenting farligt. Jag lyckades stöta undan betarna, och ers majestät är inte sårad alls.
Därpå reste han sig upp och släppte dolken, medan vildsvinet blödande ur både sår och gap sjönk ned till marken.
Karl återvann så småningom fattningen. Han vände sig mot konungen av Navarra och tryckte hans hand med en blick, i vilken lyste den första glimt av känsla som synts däri på tjugufyra år.
— Tack, Henriot, sade han.
— Min stackars bror! utropade Alencon och närmade sig Karl.
— Jaså, är det du, Alencon, sade kungen. Vad blev det av din kula, du ypperlige skytt!
— Den torde ha tillplattats mot vildsvinet, sade hertigen.
— Men herregud, vad ser jag, utbrast Henrik med väl spelad förvåning, se här, Frans, er kula har krossat benet på hans majestäts häst. Det var märkvärdigt!
— Vad nu! utbrast konungen. Är det sant?
— Det är möjligt, sade hertigen förvirrad. Min hand darrade så häftigt.
— Faktum är att för att vara en så skicklig skytt har ni gjort ett bra besynnerligt skott, min käre Frans, sade Karl och rynkade på ögonbrynen. Ännu en gång hjärtligt tack, Henriot. Låt oss nu bege oss hem. Jag har fått nog av det här.
Margareta närmade sig nu för att lyckönska Henrik.
— Javisst, Margot, sade Charles, lyckönska honom du, och det ordentligt ändå, ty om han inte hade varit, så hette Frankrikes konung nu Henrik III.
— Ack, madame, sade béarnaren, hertigen av Anjou som redan förut är så fientligt sinnad emot mig kommer nu att hata mig mer än någonsin. Men det kan inte hjälpas. Man gör så gott man kan! Fråga hertigen av Alencon.
Därmed lutade han sig ned och drog jaktkniven ur vildsvinets kropp och torkade bort blodet mot marken.