Drottning Margot/Kapitel 43
| ← XLI. Horoskopet |
|
XLIV. Sändebuden → |
XLIII.
FÖRTROENDEN.
Den första underrättelse som mötte hertigen av Anjou, när han kom tillbaka till Louvren, var att sändebudens högtidliga mottagande var fastställt att äga rum om fem dagar. Skräddare och juvelerare väntade på prinsen med de lysande kläder och smycken, som kungen beställt åt honom.
Medan han provade dem med en vrede, som kom tårarna att stiga upp i hans ögon, gladde sig kungen av Navarra åt en präktig emaljerad halskedja och en värja med guldfäste, som Karl hade skickat honom samma morgon.
Hertigen av Alencon som nyss fått ett brev hade stängt in sig i sitt rum för att läsa det ostörd.
Vad Coconnas beträffar sprang han omkring och frågade efter sin vän överallt i Louvren.
Det är lätt att tänka sig, att Coconnas börjat bli orolig, då hans vän inte kommit tillbaka under nattens lopp. Han hade därför begivit sig ut på spaning efter honom. Först hade han gått till värdshuset Vackra Stjärnan, sedan till Rue Cloche-Percée och till Rue Tison och därifrån till Pont Saint-Michel, varefter han återvänt till Louvren.
För den, som känner en smula till Coconnas temperament är det lätt att förstå att han gjort sina förfrågningar på ett så originellt och stundom utmanande sätt, att han retat upp emot sig icke mindre än tre hovmän, vilka fordrat en förklaring, som enligt tidens sed gjorts upp på fläcken med värja i hand. Coconnas hade härvid visat sig lika samvetsgrann som i allting annat, det vill säga han hade dödat den förste och sårat de två andra allt under utropet:
— Den stackars La Mole, Han var så styv i latin!
Då den siste av de tre hovmännen, baron de Boissy, föll för hans hand, sade han till honom:
— För Guds skull, Coconnas, försök att växla om en smula och säg åtminstone att han var styv i grekiska!
Ryktet om äventyret i korridoren spreds så småningom. Coconnas kände sig djupt beklämd, ty ett ögonblick trodde han att furstarna dödat hans vän och låtit honom falla ned i någon fallucka eller begravt honom någonstans.
Han fick veta att hertigen av Alencon hade varit med om saken, och utan att ta minsta hänsyn till att denne var en prins av blodet gick han raka vägen till honom för att begära en förklaring, som om han haft med en vanlig adelsman att göra.
Hertigen hade i början god lust att låta köra på porten den oförsynte som kom och ställde honom till räkenskap för hans handlingar. Men Coconnas talade i så kort ton och hans ögon blixtrade till den grad varjämte äventyret med de tre duellerna på en dag ställt piemontensaren så högt, att han besinnade sig och i stället svarade med ett älskvärt leende.
— Min käre Coconnas, sade han, det är visserligen sant, att kungen i sin harm över att ha fått en silverskål på axeln och hertigen av Anjou, som var missnöjd över att ha fått en apelsinkompott i huvudet, kommit överens om att döda herr de La Mole. Men en vän till er vän avvärjde faran. Försöket misslyckades därför, det ger jag er mitt furstliga ord på.
— Det var då för väl, ers höghet, sade Coconnas med ett djupt andetag. Jag skulle vilja lära känna denne vän för att komma i tillfälle att tacka honom.
Hertigen av Alencon svarade ej men smålog ännu mera älskvärt än förut, så att Coconnas måste få den uppfattningen att den hjälpande vännen inte varit någon annan än hertigen själv.
— Nåväl, återtog Coconnas, eftersom jag fått höra början på historien. ber jag ers höghet vara av den godheten och berätta den till slut. Man ville döda honom men gjorde det inte, säger ni? Vad gjorde man då med honom? Jag är i stånd att höra en ledsam nyhet. Man har kastat honom i någon fängelsehåla, inte sant? Det skadar för resten inte, det kommer att lära honom att tänka sig för. Han har aldrig velat lyssna till mina råd. Guds död!… förresten kan man väl ta ut honom igen! Murstenarna äro inte hårda för alla!
Hertigen skakade på huvudet.
— Det värsta är, sade han, min käre Coconnas, att efter det där äventyret har er vän försvunnit utan att man vet vad det blivit av honom.
— Guds död! utropade piemontesaren och bleknade åter, om han så är i helvetet skall jag ta reda på var han finns.
— Hör på, sade hertigen, vilken hade lika goda ehuru helt andra skäl än piemontesaren att få reda på var La Mole fanns, jag skall ge er ett gott råd.
— Gör det, ers höghet, sade Coconnas, gör det.
— Gå och sök upp drottning Margareta, hon vet utan tvivel vart han tagit vägen.
— Jag erkänner att jag redan tänkt på den saken, sade Coconnas, men jag vågade inte. Ty utom det att drottning Margareta imponerar på mig mer än jag kan säga, så var jag rädd för att finna henne badande i tårar. Men eftersom ers höghet försäkrar mig att La Mole inte är död och att hennes majestät sannolikt vet var han finns, så skall jag fatta mod och gå till henne.
— Gör det, min vän, sade hertigen, och om ni får veta något, så tala om det för mig, för jag är också orolig. Men kom ihåg en sak.
— Vad då?
— Säg inte att ni kommer från mig, för då kunde det hända att ni ingenting får veta.
— Ers höghet, sade Coconnas, efter en sådan uppmaning skall jag bli stum som en fisk eller som hennes majestät änkedrottningen. En så förträfflig, en så storsint och ädelsinnad furste han ändå är, mumlade han för sig själv, när han begav sig till drottningen av Navarra.
Margareta väntade att få se Coconnas, ty ryktet om hans förtvivlan hade nått fram även till henne. Han blev därför genast insläppt till henne.
Då Coconnas inträdde kunde han ej helt och hållet frigöra sig från den förlägenhet, som han erkänt för hertigen att han kände inför Margareta. Men hon tog emot honom med ett leende som återgav honom fattningen.
— Ack, ers majestät, sade han, ge mig tillbaka min vän, eller säg mig åtminstone vad det blivit av honom.
Margareta smålog, och sedan hon fått Coconnas' tysthetslöfte berättade hon om La Moles flykt genom fönstret. Beträffande platsen dit han flytt iakttog hon dock trots piemontesarens ivriga böner den djupaste tystnad. Coconnas kände sig därför blott till hälften tillfredsställd och försökte genom några diplomatiska vändningar nå sitt mål Detta hade till resultat, att Margareta tydligt förstod att hertigen av Alencon också stod bakom Coconnas' iver att få reda på vad det blivit av de La Mole.
— Nåväl då, sade drottningen, om ni absolut vill veta någonting om er vän, så fråga kungen av Navarra. Han är den ende som har rätt att tala. Jag har sagt er allt vad jag kan säga, det vill säga, att den som ni söker är i livet. Tro mig på mitt ord.
— Det tror jag så mycket mer, som ers majestäts vackra ögon ej ha fällt några tårar.
Därmed avlägsnade han sig för att om möjligt försöka få veta något av hertiginnan av Nevers,
— — —
Kvällen för det högtidliga mottagandet av sändebuden, då alla voro sysselsatta med förberedelserna till den stora högtidligheten, öppnade Margareta sitt fönster och gick ut på balkongen. Hon hade inte varit ute länge, förrän ett brev kastades upp till henne och föll ned framför hennes fötter. Margareta tog upp det, och då hon förstod vem det var, som kastat biljetten, gick hon in till sig för att läsa den.
Den innehöll på första bladets första sida följande ord:
»Ers majestät, jag måste tala med konungen av
Navarra. Det gäller en viktig sak. Jag väntar.»
Då Margareta ytterligare vecklade upp brevet, läste hon på bladets andra sida:
»Min drottning! Ställ om att jag själv får ge er
en enda av de kyssar jag sänder er. Jag väntar.»
Hon hade knappt slutat läsa dessa rader, förrän
hon hörde Henriks av Navarra röst. Med sin
vanliga försynthet knackade denne på ytterdörren och
frågade Gillonne om han fick stiga på.
Drottningen rev genast brevet i två delar, dolde det ena bladet vid sin barm och stoppade det andra i fickan, varefter hon skyndade fram till fönstret och stängde det.
— Stig in! sade hon därpå.
Henrik inträdde, leende och sorglös som alltid.
— Ers majestät, sade han, medan hovfolket prövar högtidskläderna, tänkte jag be er att få tala några ord med er om mina angelägenheter, vilka ni ju betraktar som era egna, inte sant?
— Jovisst, ers majestät, äro ej våra intressen alltid desamma?
— Jo, madame, och det är just därför som jag vågar fråga er vad ni tänker om hertigens av Alencon sätt att låtsas undvika mig. Det har gått så långt att han i går flyttade till Saint-Germain. Om det inte är för att han tänker fly ensam, föga bevakad som han är, så är det kanske för att slippa fly. Säg mig er mening, madame.
— Ers majestät har alla skäl att hysa oro över min brors tystnad. Jag har tänkt på detta hela dagen, och jag har kommit till den slutsatsen, att eftersom omständigheterna nu äro förändrade, så har han också blivit förändrad.
— Det vill säga, att när han ser Karl sjuk och hertigen av Anjou blir kung av Polen, så har han ingenting emot att stanna kvar i Paris för att ha Frankrikes krona inom synhåll, inte sant?
— Just så.
— Nåväl då, jag begär ingenting bättre, sade Henrik. Må han stanna. Men detta förändrar våra planer helt och hållet. För att ge mig av ensam behöver jag nämligen tre gånger så stor säkerhetsvakt som om jag skulle ha flytt tillsammans med er bror, vilkens namn och delaktighet i företaget skulle ha skyddat mig. Vad som emellertid förvånar mig är att jag inte hör ifrån de Mouy. Det är inte hans vana att hålla sig undan så där. Har ni händelsevis hört ifrån honom?
— Jag! utbrast Margareta förvånad. Hur så?
— Ingenting är naturligare. För att göra er ett nöje ville jag gärna rädda livet på den lille La Mole. Han begav sig till Mantes och när man beger sig dit, kan man väl också komma igen…
— Aha, detta ger mig lösningen på en gåta, som jag förgäves grubblat på, sade Margareta. Jag hade lämnat fönstret öppet, och då jag kom in fann jag på mattan ett slags biljett.
— Där ser ni! sade Henrik.
— En biljett, som jag först inte förstod och som jag till en början inte tillmätte någon betydelse, fortfor Margareta. Kanske hade jag orätt och kanske den kommer från det hållet.
— Det är möjligt, sade Henrik, jag skulle till och med kunna säga att det är troligt. Kan man få se den där biljetten?
— Javisst, svarade Margareta och lämnade kungen av Navarra det pappersblad som hon hade i fickan.
Kungen såg på den.
— Är det inte herr de La Moles stil? frågade han.
— Jag vet inte, svarade Margareta. Det förefaller mig som om stilen voro förvänd.
— Det gör detsamma, låt oss läsa den, sade Henrik.
Därpå läste han:
»Ers majestät, jag måste tala med konungen av
Navarra. Det gäller en viktig sak. Jag väntar.»
— Ser man på! sade Henrik. Ni ser ju att han
väntar.
— Visst ser jag det, svarade Margareta. Men vad skall man göra?
— Naturligtvis låter vi honom komma hit, ventre-saint-gris!
— Låta honom komma hit, upprepade Margareta och såg på honom med vidgade ögon, hur kan ni säga någonting sådant! En man som kungen vill döda? Som är efterlyst?… Låta honom komma, säger ni! Hur skulle det vara möjligt. Dörrarna äro väl inte till för dem som…
— Äro tvungna att fly sin väg genom fönstret, menar ni?
— Ja.
— Men om de gå ut genom fönstret, kunna de väl också komma tillbaka samma väg, eftersom de inte kunna gå in genom dörren. Det är mycket enkelt.
— Tror ni det? utbrast Margareta och rodnade av glädje vid tanken på att La Mole skulle kunna komma till henne.
— Det är jag säker på.
— Men hur skall han kunna komma upp? frågade drottningen.
— Har ni inte bevarat repstegen, som jag skickade er? I så fall skulle jag inte känna igen ert vanliga förutseende.
— Jovisst, svarade Margareta.
— Nå, då så… sade kungen.
— Vad befaller således ers majestät?
— Det är väl en enkel sak, sade Henrik. Fäst den vid er balkong och låt den hänga ned. Om det är de Mouy… och jag är frestad att tro det… och han vill komma upp, så klättrar han naturligtvis upp på repstegen.
Lugn och säker som vanligt tog Henrik ett ljus för att lysa Margareta medan hon tog fram repstegen. Hon behövde inte gå långt efter den. Den låg i ett skåp i det mångomtalade kabinettet.
— Se där är den, sade Henrik. Får jag nu be ers majestät om det ej är att alltför mycket missbruka er godhet, att fästa repstegen vid balkongen.
— Varför gör ers majestät det inte själv? frågade Margareta.
— Därför att de bästa konspiratörerna äro de försiktigaste. Åsynen av en man skulle kanske avskräcka vår vän. Det förstår ni nog…
Margareta log och band fast repstegen.
— Så där ja, sade Henrik, som nu stod dold i ett hörn av rummet. Visa er nu och peka på repstegen. Utmärkt, jag är säker på att de Mouy kommer upp.
Några ögonblick därefter klättrade en glädjestrålande man över balkongräcket. Då Margareta ej kom emot honom, stod han några ögonblick helt tvekande. I stället för Margareta trädde nu Henrik fram.
— Jaså, sade denne i älskvärd ton, det är inte de Mouy, det är herr de La Mole i stället. God afton, herr de La Mole, men så stig då in, jag ber.
La Mole stod ett ögonblick alldeles häpen. Om han ännu stått kvar på stegen skulle han kanske ha klättrat ned igen.
— Ni ville tala med kungen av Navarra om en viktig sak, sade Margareta. Jag har underrättat honom, och här är han nu.
Henrik gick och stängde fönstret.
— Jag älskar dig, viskade Margareta och tryckte varmt den unge mannens hand.
— Nåväl, herr de La Mole, frågade Henrik och sköt fram en stol, vad gäller saken?
— Jag lämnade herr de Mouy där nere, svarade La Mole. Han ville veta, om Maurevel har kunnat tala än och om hans närvaro i ers majestäts rum är känd.
— Inte än, men det dröjer nog inte länge förrän det blir så. Det gäller därför att raska på.
— Han är av samma mening som ers majestät. Och om hertigen av Alencon är redo att ge sig iväg, kommer de Mouy i morgon kväll att befinna sig vid Saint-Marcelporten med hundrafemtio man. Femhundra vänta er i Fontainebleau. Sedan fortsätter färden till Blois, Angouleme och Bordeaux.
— Ers majestät, sade Henrik och vände sig mot sin gemål, jag för min del kommer att vara redo i morgon. Kommer ni?
— Ni har mitt ord, svarade drottningen. Vart ni än går följer jag med. Men ni vet ju att det är nödvändigt att hertigen av Alencon också kommer med. I fråga om honom finns det bara två saker att välja på: antingen står han på vår sida eller också förråder han oss. Något tredje finns inte. Om han tvekar stanna vi kvar.
— Vet han någonting om den här planen, herr de La Mole? frågade Henrik.
— Det gör han nog. Han fick för fjorton dagar sedan ett brev därom från herr de Mouy.
— Jaså, sade Henrik, och till mig har han inte sagt det minsta om den saken.
— Misstro honom, ers majestät, sade Margareta, misstro honom.
— Var lugn, jag är på min vakt. Hur skall man kunna ge de Mouy ett svar?
— För den saken behöver ers majestät inte vara orolig, svarade La Mole. Han kommer att infinna sig under förklädnad vid ceremonien i morgon. Ett enda ord i hennes majestäts tal kan ge honom besked om ni samtycker eller ej, om han bör fly eller invänta er. Om hertigen av Alencon säger nej, behöver de Mouy bara fjorton dagar för att organisera om det hela för er räkning.
— De Mouy är verkligen en utmärkt man, sade Henrik. Kan ers majestät lägga in den önskade frasen i ert tal, frågade han Margareta.
— Ingenting är lättare, svarade drottningen.
— Nåväl då, sade Henrik, jag skall träffa hertigen av Alencon i morgon. De Mouy må vara på sin post och försöka förstå halvkväden visa.
— Han kommer att vara där, ers majestät.
— Nåväl, herr de La Mole, sade Henrik, gå då och lämna honom mitt svar. Ni har väl en häst och en tjänare i närheten, eller hur?
— Orthon väntar mig vid kajen, ers majestät.
— Bege er då till honom. Men nej, inte genom fönstret, den vägen bör användas endast i nödfall. Man kan ha sett er. Och om man inte har reda på att det är för min skull som ni kommit, så skulle ni kunna kompromettera drottningen.
— Men vilken väg då, ers majestät?
— Om ni inte kan komma in i Louvren ensam, så kan ni dock gå ut därifrån tillsammans med mig, som känner lösen. Ni har er kappa, jag min. Vi svepa in oss i dem och passera vakten utan minsta svårighet. För övrigt skulle jag gärna vilja ge Orthon några speciella order. Vänta här, jag skall gå och se efter om det finns någon i korridoren.
Därmed gick Henrik med den mest naturliga uppsyn i världen ut för att rekognosera terrängen. La Mole blev ensam med drottningen.
— Ack, när får jag återse er? frågade han.
— I morgon kväll, om det blir så, att vi fly. En av de närmaste kvällarna i Rue Cloche-Percée, om det inte blir så.
— Herr de La Mole, sade Henrik, när han kom tillbaka, ni kan komma, det finns ingen där.
La Mole bugade sig vördnadsfullt för drottningen.
— Ge honom er hand att kyssa, ers majestät, sade Henrik. Herr de La Mole är ej en vanlig tjänare.
Margareta följde uppmaningen.
— Apropå, sade Henrik, bevara repstegen väl. Det är en charmant möbel för konspiratörer. I det ögonblick man minst anar det kan man behöva den. Kom nu, herr de La Mole.