Dufvorna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Dufvorna
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Dufvorna.


Ert kutter bland Dodonas ekar ljöd
I skymningsglöd,
I voren helgade åt gudars fader.
Kring hans prestinnor flög i skiftrik dräkt
Er lätta släkt
Och efter er de nämndes Pelciader.

I drogen förr den rosenhöljda char,
Som Venus bar,
Kariter trådde dansar kring den ljufva.
Vid hennes gördel, full af trånads makt,
Höll ofta vakt,
Men ej för strängt, en skimmerhalsig dufva.

Än under vingen dufvan för de bref,
Som älskog skref,
Budbärarinna mellan trogna sinnen.
Än väcker turturdufvans sång, som går
Ur lundens snår,
I hjärtat upp fördolda kärleksminnen.

De förste kristne älskat dufvans bild.
Och vän och mild
Den skumma katakombers grafvar pryder,
Symbol af renhet, tro och tålamod,
Som än i blod
En himmelsk oskulds stilla lagar lyder.

För dufvosinnen hägrar än den syn.
Då huldt ur skyn
Sig dufvan sänkte vid Jordanens flöden
På gudasonen ned, som dopet tog
Och sedan drog
Till kamp och mödor, tålig intill döden.

På sagans borg i mången mystisk kväll
Hos Titurel
En dufva öfverskyggat helga Graalen,
Den hvita fågeln lyste rosenröd
Vid kalkens glöd,
Och hjältar böjde knä i riddarsalen.

Så, fagra dufva, väcks i sångarns håg
Ur glömskans våg
En fornvärld upp vid sus af dina vingar,
Och när vår frid fördränks af böljors lopp,
Ett nyfödt hopp
Du än med oljoblad i munnen bringar.

Legender sväfva ofta än kring dig,
När du hos mig
På fönsterbrädet slår dig ner och pickar,
Om halsen skimra sagor rosaskärt,
Och jag har kärt
Ditt lilla hufvud, som god mening nickar.

Skänk mig ett bud ännu, som förr, ibland
Från drömda land,
Ett bref från dem mig under vingen bringa;
O trogna turturdufva, lär mig du
Att, ung ännu
I ålderns dag, min andes flykt bevinga!