Egypten, Författning, seder och samhällsinrättningar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det nya riket
Egypten
av Jens Lieblein

Författning, seder och samhällsinrättningar
Religion  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 35 ]

7. Författning, seder och samhällsinrättningar.

I det gamla Egypten var statsförfattningen despotisk. Konungen var oinskränkt herre öfver undersåtarnes lif och egendom. Pharao härledde sin makt från Gud; olydnad mot konungen var detsamma som olydnad mot Gud, och öfverträdelser af konungens och Guds bud voro belagda med samma straff. I offentliga handlingar tillades konungen, såsom det t. ex. synes af ett monument från Ramses den Stores tid, följande titlar och egenskaper: »Guden Horus, den segerrike tjuren, smyckad med diademer, hvilkens konungamakt är tryggad såsom guden Tums, den segersälle guden Horus, svärdets herre, barbarernas tillintetgörare, Egyptens konung, de två verldarnes herskare, Solguden, rättfärdighetens upprätthållare, Solgudens älskling, Solgudens son och från honom utgången, Miamon Ramses, älskad af Amon Ra, som är herre öfver verldens troner, och af alla Thebes gudar, [ 36 ]den gode guden, son af guden Amon, född af guden Horus, aflad af guden Hormachis, utmärkta barn af all verldens herre, afkomling af den gud, som är sin moders gemål, Egyptens herskare, öknens furste, högste styresman, barbarernas besegrare; genast vid sin födelse förde han sina härar till seger; så snart han kommit fram ur ägget, dref han full af mod som en stridstjur fienderna framför sig; han är konung och gud och visar sig på drabbningens dag lik guden Month, den tappraste af de tappre, lik gudinnan Nuts son; lif skänker han, lik Solguden i all evighet.»

Således kallas Pharao än Gud, än Guds son; han är Egyptens konung, förlänad med gudomlig makt och gudomliga egenskaper. Hvad David sjunger om Guds allvetenhet och allestädesnärvaro, det sjunger den egyptiske skalden om den gudomlige Pharao: »Du hör hvad som talas öfver hela jordens krets, du har millioner öron; ditt öga skådar vidare än himlens stjernor, ser längre än solens öga. Talas något, om än munnen är i afgrundens djup, hör ditt öra det dock; sker något, om än i det fördolda, ser ditt öga det dock.» Och det var icke blott Pharao, som sjelf tillegnade sig gudomlig rang och värdighet, utan äfven folket betraktade honom som Gud. Efter hans död, ja ofta nog förut, upprestes tempel och insattes prester till hans dyrkan. När Alexander den Store, sedan han eröfrat Egypten, af presterna kallades Jupiter Amons son, så var detta en ära, som han delade med alla egyptiske herskare, och när längre fram i tiden de romerske kejsarne blefvo dyrkade som gudar, så var det blott en fornegyptisk sed, som öfverfördes till Rom.

De gamle Pharaonerne voro omgifne af ett talrikt hof och utvecklade en efter de tidernas förhållanden betydlig prakt och glans. I Gizeh och Saqqarah, som voro begrafningsplatser för Egyptens äldsta hufvudstad Memphis, ses ännu konungen hvila i midten, på alla sidor omgifven af sine män. Pyramiden är konungens hvilorum och de kringliggande grafvarna, som visserligen taga sig ödmjukt ut vid sidan af pyramiden, men dock liksom den voro beräknade på evigheten, tillhöra konungens slägtingar och högste embetsmän. Redan de yttre dimensionerna gifva en träffande bild af konungens upphöjda ställning: liksom pyramiderna utan jemförelse resa sig högt öfver de andra grafvarna, så reste sig också konungen utan jemförelse öfver de förnämste männen bland sina undersåtar. Om än kropparne äro förmultnade, så gifva dock inskrifterna på grafväggarna och likkistorna fullt besked om hvilka de män voro, som här blefvo begrafne, och om deras ställning och sysselsättning, medan de lefde på jorden. En är högste styresman för Ptahs presterskap i Memphis, en annan är hemlighetens [ 37 ]chef eller öfverste geheimeråd, en tredje är fästningskommendant eller anförare för kungliga lifgardet, en fjerde är sånglärare, som fröjdar sin herre konungens hjerta med sköna sånger i palatsets inre gemak, o. s. v. Vi träffa på Semer-en-tef, som kanske närmast motsvarande vår öfverste-kammarherre, på hofintendenter, chefer för de kungliga magasinerna, guvernörer öfver konungens domäner, kunglige öfverarkitekter, hofbibliotekarier, kunglige sekreterare, generaler och åtskilliga slags krigsöfverstar, förvaltare af arméens förråd, astrologer, lärde och konungens vise män eller rådgifvare, flera titulära värdigheter, såsom furstar och excellenser, samt slutligen en hel mängd andlige dignitärer. I det gamla Egypten fans således en stor och mäktig embetsmanna-aristokrati; den träder oss till mötes öfverallt i den egyptiska historien samt var på många sätt fäst vid konungen dels såsom hans regerings organ, dels genom den ynnest och de välgerningar, han visade mot sina män. Pharao upphöjde, som vi veta, Josef till andre man i riket, näst konungen sjelf; men detta är blott ett exempel på något, som ofta upprepas i Egyptens historia. I de nyss omtalade grafvarna läser man ofta inskrifter, hvari den aflidne berömmer sig af den ära, konungen visat honom. Så t. ex. säger en: »Hans Majestät har öfverhopat mig med välgerningar; han har tillåtit mig att träda in i palatsets inre gemak; han älskade mig mer än någon annan af sina tjenare.» En annan säger: »Aldrig har någon konung visat en tjenare sådan välgerning, som han visat mig.» På ett ställe talar Pharao till en gunstling: »Styr Egypten för att utveckla allt det, som godt är i landet! Var hos mig, mitt öga är dig bevåget!» Konungen utnämnde honom derpå till anförare, gaf honom sin dotter till äkta och hedrade honom på flera sätt. Andre erhöllo halskedjor af guld, armringar och ett slags utmärkelsetecken, som tyckas likna våra ordnar. Så t. ex. berätta inskrifterna om en Ahmes, son af Abna, och en annan Ahmes, son af Penneb, hvilka begge tjenade under de förste konungarne af den 18:de dynastien, att de upprepade gånger mottogo utmärkelsetecken af sina konungar såsom belöning för utförda bedrifter. Pharao är maktens och ärans uteslutande källa; han kunde upphöja och nedstörta hvem han ville. De belöningar eller straff, han utdelade, ansågos som förtjenta och fullt rättvisa, och säkerligen föll det ingen in att ära någon mera eller mindre än konungen önskade.

Bland de högste embetsmännen intogo ståthållarne i provinserna en framstående plats. På monumentens bildliga framställningar är deras höga rang symboliskt antydd derigenom att de äro målade i större skala än andra menniskor. Detta är vanligen förhållandet med [ 38 ]konungarne, i synnerhet i stridsbilder; der är konungens gestalt många gånger större än de öfriga, för att rätt tydligt åskådliggöra hans krigiska öfverlägsenhet (bild 6, sid. 32): den kolossala gestalten står på en vagn, dragen af likaså kolossala hästar, och krossar under vagnens hjul och hästarnes fötter hundratals fiendtligt småfolk. Men understundom äro också ståthållarne afbildade på samma sätt, och detta häntyder på att ståthållaren i sin provins representerade den kungliga makten och värdigheten, och att han i en trängre krets reste sig högt öfver sin omgifning på samma sätt som konungen i en vidare, i det han utöfvade samma oinskränkta välde i sin provins som konungen i hela landet. Här möta oss likväl glädjande drag, som visa, att den pharaonska despotismen hade ett mildt skaplynne, och att ett patriarkaliskt förhållande egde rum mellan den med gudomlig maktfullkomlighet utrustade herskaren och hans undersåtliga barn. Konung Menephthes af den 19:de dynastien säger i en inskrift: »Jag har bragt Egypten öfverflöd; mina undersåtar älska mig, liksom jag dem. Jag låter dem förnöjde lefva i sina städer. Landet jublar, då mitt namn nämnes; ty min regering är lyckosam såväl för unga som gamla; ära har jag skaffat dem, och rättfärdighet herskar öfver hela Egypten.» Ramses den Store berömmer sig af att han hör hvarje klagomål, som frambäres till honom, och att han dagligen skipar lag och rätt. Samma faderliga omsorg för sina underhafwande visade ståthållarne i provinserna. Så t. ex. förmäler en inskrift, som ståthållaren Ameni från Usertesen I:s tid låtit inhugga i Benihassan, bland annat följande: »I flera år innehade jag ståthållarevärdigheten i nomen Sah; jag har arbetat och hela nomen har varit i full verksamhet. Intet barn bedröfvade jag, ingen enka misshandlade jag, ingen fiskare hindrade jag, ingen herde oroade jag; ej tvang jag mitt folk till hårdt arbete. Under min styrelse var ingen dyrtid, ingen hungersnöd, ehuruväl missväxtår inträffade. Ty si! jag odlade all jord i nomen Sah från dess södra till dess norra gräns; jag sörjde för dess innevånares lifsuppehälle och skaffade dem bröd, så att ingen hungrade. Åt enkan och den gifta qvinnan gaf jag lika mycket, och ej föredrog jag den fullvuxna framför barnet, utan gaf åt alla.» En sådan godhet och kärlek mot de ringa och värnlösa påbjöds föröfrigt af den i Egypten allmänt gällande sedeläran. När menniskan efter döden infann sig inför den gudomliga domstol, som skulle döma öfver hennes gerningar här i lifvet, förklarade hon sig bland annat oskyldig till följande synder: »Ej har jag låtit någon hungra, ej heller har jag låtit någon gråta, ej tog jag mjölken från barnets mun.» Dessa bud gälde således för alla Egyptier i allmänhet, men voro naturligtvis mest användbara på de rike [ 39 ]och mäktige, hvilka äfven, såsom af nyss anförda citat framgår, sökte att uppfylla dem eller åtminstone trodde sig göra det.

Men ehuruväl man således får antaga, att i allmänhet ett patriarkaliskt förhållande rådde mellan herskare och undersåtar, saknas dock ej heller antydningar om att desse senare understundom behandlades hårdt och godtyckligt. På Cheops-pyramiden byggde, berättar Herodotos, 100,000 man i 30 år och de aflöstes hvar tredje månad. Denna underrättelse gifver oss en föreställning om den oerhörda arbetskraft, som åtgick till de många kolossala byggnadsföretag, hvilka utfördes i det gamla Egypten. Det faderliga styrelsesättet gjorde, att Pharaonerne sparade landets barn och använde fångar till de gröfre och tyngre arbetena, något som bibeln berättar om Israeliterne, hvilka måste bygga Pithom och Ramses och för öfrigt plågades med hårdt träldomsarbete, och något hvarpå de egyptiska monumenten dessutom ofta anföra exempel; men när de gamle konungarne icke hade några främlingar att tvinga till träldomsarbete, drogo de icke i betänkande att bruka landets egna barn dertill. Herodotos skildrar, huru i synnerhet de beryktade pyramidkonungarne Cheops (Chufu) och Chephren (Schafra) ådrogo sig allmänt hat på grand af det svåra arbete, hvarmed de plågade Egyptierna. »På den tiden gick det illa till i Egypten», säger han, »tempel stängdes, och af hat ville Egyptierna icke en gång uttala desse konungars namn.»

Såsom en af de förnämsta likheterna mellan det gamla Egypten och Indien har kastinrättningen blifvit anförd, men utan tillräckliga skäl. Kastskilnaden grundar sig på födseln; man födes till kasten liksom till en bestämd menniskoart, och det är omöjligt att gå öfver i en annan kast. Man måste vidare lefva i den kast der man är född, qvarstanna vid dess sysselsättningar, seder och lefnadssätt; man kan ej blanda sig med andra kaster, ej ingå lagligt äktenskap med en person af en annan kast, och barnen ärfva föräldrarnes kast och lefnadsställning. Sådan var kastskilnaden i Indien; men i denna mening finnes kastinrättningen alls icke i Egypten. Monumenten sjelfva och i synnerhet graf- och offerstenar gifva härom den bästa upplysningen. En grafsten omtalar en person, som är byggmästare, Ptahs prest och general för Maschavascha; han var således prest, krigare och civil embetsmän. En annan sten uppräknar åtskilliga medlemmar af en och samma familj: af två bröder är den ene anförare för bågskyttarne i Ethiopien, den andre Amons öfversteprest; denne senare har flere söner, af hvilka en är Amons öfversteprest, liksom fadern, men en annan är officer samt gift med en Amons prestinna, som åter har flere bröder, hvilka bekläda andliga eller militära värdigheter. Af denna [ 40 ]sten synes, att bröder efter behag kunde välja den andliga eller militära banan, att en krigare kunde ingå äktenskap med en prestinna, och att söner kunde välja en annan lefnadsbana än faderns. En tredje sten nämner en kunglig skrifvare, hvars son likaledes är kunglig skrifvare, men tillika prest hos Osiris, Isis och Horus. Här synes sonen hafva efterträdt fadern i hans civila embete som kunglig skrifvare, men var tillika tredubbel prest. En annan skrifvare har två söner, af hvilka den ene är prest, den andre domare. Många exempel finnas derpå att söner innehade högre värdigheter än fadern, men också på motsatsen. En arbets-chef och prest hos Ptah har en son, hvilken blott är prest hos Ptah, och denne åter en son, hvilken innehar en

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 008.jpg
8. Egyptiskt skepp.
Från 5:te dynastiens tid (omkr. år 2,700 f. Kr.).

lägre presterlig värdighet. Ännu kunna två stenar anföras som visa, att äktenskap mellan olika stånd voro tillåtna: den ena handlar om en infanteri-öfverste, som var gift med en prestinna hos gudinnan Hathor, den andra stenen om en kunglig magasinförvaltare, som var gift med en prestinna hos guden Amon. Af dessa och många liknande exempel synes, att man i det gamla Egypten kunde välja sin lefnadsbana och deraf följande lefnadssätt utan hänseende till börden, att söner i följd häraf kunde erhålla andliga, militäriska och civila embeten, ja till och med i en person förena alla dessa värdigheter, utan att faderns ställning utöfvade något inflytande derpå, och slutligen att [ 41 ]äktenskap kunde ingås mellan individer af olika stånd. Då emellertid de anförda exemplen blott visa, att det icke fans skilda prest- och krigarekaster, skulle man kunna förmoda, att de andlige, civile och militäriske embetsmännen tillsamman bildade en kast, som stod strängt afsöndrad från de lägre klasserna, såsom köpmän, jordbrukare, handtverkare, herdar m. fl., och till stöd för ett sådant antagande kunde man anföra Diodoros, som på ett ställe blott nämner tre kaster: prester, jordbrukare och handtverkare. Men Egyptiernas egna efterlemnade uppgifter motsäga en dylik förmodan. I en papyrus från den 19:de dynastiens tid finnes ett bref från föreståndaren för det kungliga biblioteket till skrifvaren Pentaur, som får varningar och förebråelser,

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 009.jpg
9. Guden Amon.

emedan han lemnat sina literära och lärda sysselsättningar för att blifva jordbrukare. »Man har sagt mig», heter det i brefvet, »att du har öfvergifvit dina literära sysselsättningar, vändt de gudomliga skrifterna ryggen och egnat dig åt landtbruk. Betänk dig väl! Har du öfvervägt jordbrukarens svåra ställning? Förr än han kan skörda, röfva insekterna en del af säden, en annan uppäta djuren. Råttor i mängd gnaga på grödan, millioner gräshoppor störta sig öfver henne, de vilda djuren uppsluka och foglarne bortföra henne. Såvida ej landtmannen väl skyddar hvad som efter all denna plundring blir öfver, stjäla tjufvarne det. Uppbördsmannen kommer och fordrar afgift; han [ 42 ]har med sig tjenare beväpnade med käppar och negrer med palmpiskor; de säga: gif hit säd! och landtmannen kan ej köra bort dem. Bunden skickas han till kanalen, våldsamt bortsläpas han; hans hustru bindes i hans åsyn och hans barn afklädas. Skrifvarens yrke deremot fritager från allt annat arbete, och studierna betraktar han icke som något arbete; han behöfver ej heller betala skatter och afgifter. Öfverväg detta!» — Vi se här, huruledes en skrifvare och lärd man, som hörde till samhällets högre klasser, likväl kunde blifva jordbrukare samt i sådant fall måste underkasta sig samma vilkor och bördor som hvarje annan landtman.

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 010.jpg
10. 11. Egyptiska metallspeglar.

Äktenskap mellan syskon förekommo ej blott i konungafamiljerna — Ptolemäerne gifte sig, som bekant är, med sina systrar — eller bland gudarne enligt myterna, der det heter, att Osiris äktade sin syster Isis och Typhon sin syster Nephthys, utan också bland Egyptierna i allmänhet, hvarpå slägttaflorna lemna många exempel. Omskärelsen var bruklig hos de gamle Egyptierna liksom hos flera orientaliska folk. Männen rakade vanligtvis sina hufvuden och begagnade peruker, men såsom tecken på sorg efter en afliden lät man, enligt Herodotos’ berättelse, hår och skägg växa. Qvinnorna, som deremot buro sitt eget hår flätadt, intogo i Egypten en mera aktad ställning i samhället än eljest hos Orientens folk; de kunde bestiga tronen som regerande drottningar, när manslinien var utdöd; de deltogo i religiösa högtider och fester och i offentliga processioner samt [ 43 ]uppträdde obeslöjade i männens sällskap; de tyckte mycket om grannlåt, buro dyrbara hufvudprydnader och halskedjor samt ringar både kring armar, fingrar och ben; de ingnedo huden med salvor, målade ögonlock och ögonbryn svarta och begagnade många slags toalettsaker, hvaribland särskildt kan nämnas metallspeglar (bild. 10 o. 11), som polerades så omsorgsfullt, att de blefvo nästan lika användbara som speglar af glas. Af Egyptiernas privata boningar har ingen blifvit fullständigt bibehållen till vår tid; de uppfördes ej heller med samma omsorg som gudarnes tempel eller grafvarna, hvilka betraktades som eviga boningar; men de finnas ofta afbildade på monumenten, så att man kan se, att de gamle Egyptierna icke helt och hållet försummade att sörja för sin trefnad här i lifvet. Deras boningshus hade vanligtvis ett par våningar och innehöllo många rum; framför och omkring dem lågo trädgårdar, planterade med träd och blommor, vinrankor och

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 012.jpg
12. Egyptisk dans.

välluktande örter, samt försedda med dammar, dit vattnet leddes genom kanaler från Nilen. Rummen voro möblerade med stolar, soffor och bord.

Egyptierna voro gladlynte och begifne på nöjen; vid deras gästabud smyckades gästerna med blomsterkransar, musik utfördes på harpa, lyra, cittra, tamburiner, enkla och dubbla flöjter, trumpeter och trummor; man roade sig med sång, dans (bild 12), brädspel, gymnastiska lekar och bollspel (bild 13, sid. 44). Gästerna undfägnades med kött- och fiskrätter, frukter, vin och öl i dryckeskärl af guld, förgyld brons, alabaster eller porslin; starka drycker, såsom vin och öl, njötos nemligen i betydlig mängd och ofta till öfvermått både af män och qvinnor; konungarne hade visserligen icke tillåtelse att dricka vin, men de öfverträdde dock stundom detta förbud. Enligt Herodotos’ berättelse uppmanades gästerna ibland på följande sätt till att dricka: sedan man ätit, frambärs en träbild af en mumie och visades för hvarje särskild gäst med de orden: »Se härpå och drick sedan och var glad; ty [ 44 ]sådan blifver du efter döden!» I hvardagslifvet och bland de lägre klasserna höll man sig mest till näringsmedel ur växtriket, såsom säd, dadlar, lök, gurkor, meloner o. s. v., emedan Egyptierna hade den öfvertygelsen, att de flesta sjukdomar komma af omåttlighet.

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 013.jpg
13 Egyptiska qvinnor, kastande boll.

Diodoros säger, att guden Osiris, som upplyfte Egyptierna från det vilda naturtillståndet, afskaffade bruket att äta menniskokött. Säkert är, att i den egyptiska literaturen hvarken finnes spår till denna barbariska sed eller till menniskooffer.

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 014.jpg
Egyptisk vagn.

Jagt och fiske tjenade på en gång till nytta och nöje; man jagade med hundar efter vilda oxar, gazeller, harar, hyenor, räfvar, vildsvin, stundom äfven efter lejon och tigrar; som vapen brukades härvid mest båge och pilar. Fogel och fisk fångades vanligtvis med nät, dock dödades fisk äfven med spjut. Till dragare användes [ 45 ]allmänt åsnor. Hästen finnes mycket ofta afbildad på de egyptiska monumenten, men först efter Hyksostiden; möjligen användes han ej förut i Egypten, utan infördes dit från Asien af Hyksosfolket. I äldre tider buros de förnäma i bärstolar (bild 7, sid. 33) af tjenare och åtföljdes vanligen af en med yxa och sköld beväpnad man, senare brukades äfven vagnar (bild 14). Mest färdades man dock på Nilen och kanalerna, ja under öfversvämningstiden var ingen annan samfärdsel möjlig, emedan vattnet då öfversvämmade hela landet, så att blott städerna, hvilka fordom liksom nu voro anlagda på höjder, reste sig som öar ur hafvet. Derför var också skeppsväsendet starkt utveckladt hos Egyptierna. Fartyg funnos af många olika storlekar och former: båtar, lastpråmar och större farkoster med eller utan segel, alla

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 015.jpg
Egyptiskt fotfolk.

ämnade för trafik på Nilen, samt stora skepp för resor på öppna hafvet; och bilderna på monumenten visa, huruledes skeppsbyggeriet gick framåt från pyramidkonungarnes tid, ända tills Egyptens sjelfständiga utveckling på detta område upphörde under den 19:de och 20:de dynastien. Alla skepp, såväl de med som utan segel, voro försedda med roddarbänkar och styrdes i äldre tider med åror. Bild 8 (sid. 40) visar oss ett skepp från 5:te dynastiens tid. Fem styrmän stå i aktern och styra skeppet med åror; de kommenderas af en öfverstyrman, hvilken ger akt på de signaler, som han får af en i förn stående lots. En matros sysslar med seglet, som är hissadt och drifver skeppet framåt, hvarföre de 30 roddarkarlarne på denna sidan af fartyget — förmodligen funnos lika många på den andra — lagt upp årorna och hvila.

Under de ständiga krigen utvecklades i hög grad Egyptiernas krigsväsende. De hade flera slags fotfolk (bild 15) samt på senare [ 46 ]tider äfven stridsvagnar och rytteri. Som anfallsvapen brukades båge och pilar, spjut, svärd, yxor, klubbor och slungor, som försvarsvapen sköld samt stundom hjelm och pansar. Soldaterna voro klädda i uniform och indelades i kalasirier och hermotybier samt dessa åter i mindre afdelningar. Förutom de reguliera trupperna nämnas, isynnerhet under senare tiden, åtskilliga slags hjelptrupper, såsom Matiu, Maschavascha m. fl. Soldatens krigiska uppfostran börjades tidigt; prygel spelade en stor rol, i öfverensstämmelse med det fornegyptiska ordspråket: »Lärjungen har sina öron på ryggen; endast när han får stryk, hör han.» Krigareyrkets vedermödor skildras med mörka färger i ett bref af en egyptisk skrifvare, som afråder från att välja denna lefnadsbana. Först omtalas en infanteri-officers ställning: hans rekryttjenst är högst besvärlig, han stoppas in i en kasern och får stryk på kroppen, i ansigtet och på hufvudet; när han genomgått sina läroår, införes han i rullorna och får nu fresta på krigets mödor och faror; han kommenderas bort till Syrien, måste marschera öfver backar och berg, på ryggen släpande proviant, bröd och vatten, så att nacken blir stel som på en åsna och ryggen vill brista; han får dricka stinkande vatten och stå på post; han går mot fienden med skälfvande lemmar och förlamad af fruktan; lik ett maskstunget träd sjuknar han och återvänder hem liggande på en åsnas rygg, medan hans egodelar frånstjälas honom och hans underlydande lemna honom i sticket. Något mera inbjudande skildras en kavalleri-officers ställning, särdeles i början; med ungdomligt sinne fröjdas han då öfver de eldiga och vackra hästar, som han rider på och af hjertans lust tumlar om med; men sedermera får äfven han många besvärligheter att kämpa mot och otaliga faror att bestå.

Enligt Diodoros’ berättelse valdes tio bland de förnämste männen i hvardera af städerna Heliopolis, Memphis och Thebe till domare för hela landet; desse trettio valde bland sig en öfverdomare och i hans ställe skickade vederbörande stad en annan. Konungen gaf domarena riklig aflöning och öfverdomaren mångdubbelt mer än de öfrige. Den sistnämnde bar kring halsen en guldkedja, hvarpå en af dyrbara stenar förfärdigad bild af sanningens gudinna hängde. Lagskipningen började ej förr än öfverdomaren hängt denna bild på sig. Alla lagar voro samlade i åtta böcker, som lågo framför domarena. Det var sedvanligt, att käranden uppskref sin anklagelse punkt för punkt, huruledes saken hade tillgått, och hur högt brottet eller skadan skulle uppskattas. Svaranden erhöll anklagelsen och bemötte skriftligen hvarje särskild punkt, hvarefter käranden uppskref sina motpåståenden, och den anklagade ännu en gång svarade. De trettio [ 47 ]domarena aflämnade derpå domen, och öfverdomaren lade bilden af sanningens gudinna på den vinnande partens rättegångshandlingar. För mened stadgades dödsstraff, alldenstund genom detta brott gudarne kränkas och förtroendet menniskor emellan tillintetgöres. Den som falskeligen anklagade en annan, skulle sjelf lida samma straff, som träffat den anklagade, om han blifvit befunnen skyldig. Det var stadgadt, att hvarje Egyptier skulle för öfverheten anmäla, hvilket yrke han hade; men den som gaf falska uppgifter eller dref ett otillåtet yrke, skulle lida döden. Uppsåtligt mord, vare sig på en fri eller en slaf, straffades med döden. Men om föräldrar mördade sina barn, så bestod straffet deri, att de tre dagar och tre nätter igenom oafbrutet måste hålla liket i famn. För barn, som dödade sina föräldrar, var ett ohyggligt straff bestämdt: med spetsiga krokar sletos fingersbreda stycken ur deras kroppar, hvarpå de lades på bål af törnbuskar och lefvande brändes. Falskmyntare och de, som tillverkade origtiga vigter eller gjorde sig skyldige till andra dylika förfalskningar, miste begge händerna. Enhvar straffades på den kroppsdel, hvarmed han syndat.

Stora rikedomar voro hopade i det gamla Egypten. På lifsmedel rådde öfverflöd, af guld, silfver, ädelstenar och andra dyrbarheter fans stor myckenhet, och Egyptiernas prakt och yppighet hade blifvit till ett ordspråk bland grannarne. Denna rikedom härrörde dels af Egyptens egna naturliga tillgångar, dels af handeln, dels äfven af krigsbyte och af de skatter, som besegrade fiender måste erlägga. Den fruktbara jorden bar rika skördar; boskapsskötseln var betydlig; grufvorna lemnade guld, silfver, koppar och andra metaller, hvarjemte den egyptiska industrien frambragte många värdefulla alster. Handeln blomstrade; de kringboende folken kommo till Egypten för att köpa spanmål, väfnader, hästar, vagnar m. m.; Egyptierna sjelfve seglade på Röda hafvet till Arabien och kanske till Indien, hvarifrån de hemtade sällsynta djur och träd, välluktande rökelser och salvor, gummi, elfenben, ebenholts, guld, silfver och allehanda dyrbarheter.