Eko (Sehlstedt 1876)

[ 25 ]

Eko.

I forntida dar, uti sagans land,
Var Eko en bergsnymf så snäll.
Hon roade Jupiters drottning ibland
Med upptåg från morgon till qväll.
Hon utrustad var med förstånd och förnuft,
Och ej det underligt var,
Då modren var Jord och fadren var Luft,
Och båda ett hyggeligt par.

Hon vistades mycket i Junos hof,
Och skämt var hon fallen för.
Hon åtnjöt gudinnans beständiga lof
För sitt muntra och rara humör.
Och Jupiters ynnest hon äfven fick
För det att hon gjorde sin flit,
Att afleda gummans misstänksamma blick,
Då gubben gick bort på visit.

Att Juno var svartsjuk, visste hvar Grek,
Hvad nu hela verlden vet.
Att Jupiter älskade nymfernas lek,
Hvem kunde väl undra på det?

[ 26 ]

På fröjd i Olympen var ingen brist,
Och Eko stod Jupiter bi;
Men Juno drog öronen åt sig till sist
Och såg blott intriger deri.

Nu tändes af hämd det olympiska blod,
Och grym blef gudinnans min:
Då Juno var ond, var hon inte god,
Det står uti Mythologin.
Med blick som en syl och en stämma så stark,
Och utan den minsta finess,
Blef Eko förpassad till skog och mark
Och kom ej till hofs sedan dess.

Tillfyllest gudinnan ej hämnad var,
Dess talgåfva tog hon också.
Blott sista ordet fick Eko ha qvar
Som reskost att tugga uppå.
I dalar och berg kan vandraren än,
Om röst, notabene, han har,
Förnimma ett genljud, som kommer igen
Med sista ordet till svar.

Men ensligt i skogen gick dagen förbi,
Då blef (hvarom sagan är viss)
I däldernas lugn hon förälskad uti
En skogs-sprätt, som hette Narciss.
Men han vände ryggen åt henne helt torrt
Och gaf hvarken svar eller tröst.
Och Eko af sorg blef till stoft innan kort
Och till slut blott en klagande röst.

[ 27 ]

I veten, att ännu bland bergen hon bor.
Fast hemligt och underbart.
Men hvarför sitt hjerta man Eko förtror
Så gerna, det tycks er ej klart.
Men om ingen annan har reda på det,
Så kan jag er styrka deri,
Att Freja det visste och skalden det vet:
I som älsken, I veten det I.