En Tullinspektörs sorgeqväde
| ← Sockenskräddaren |
|
Till en Ordspråkshatare → |
En Tullinspektors sorgeqväde.
Vid minnet af gamla tullbommen.
Allt skall ändras, så är domen,
Och vår tid ger ej pardon:
Nyss vid tullen såg jag bommen
Bäras bort i procession.
Till mig sjelf jag frågor ställde:
Hvarför slogs den gamle kull?
Jag tog näsduken och fällde
Bittra tårar på hans mull.
Hedersgubbe! så jag sade,
Hvarför dröjde du ej här!
”O! jag såg ej att du hade
Vingar uppå skuldran der.”
Länge hörde jag dig hotad
Med förderf af tusen slag,
Men jag tänkte: stark och rotad
Gubben står till domedag.
Men du föll för magtens vilja,
Och från mödan blef du frälst.
Tullen kan man nu ej skilja
Från en gata hvar som helst,
Bomvakt är ej mer af nöden,
Adjö! gå nu hem och sof.
Fri som själen efter döden
Är trafiken gudskelof.
Dock, jag sörjer dig uppriktigt,
Ty från början och till slut
Var du nyttig. Öförsigtigt
Var det, att du dömdes ut.
Ack! kom åter, hädanflydda!
Än ditt värf skall bli berömdt,
”Jag så troget skall dig skydda,
Och dig vårda, ack! så ömt.”
I mitt bröst det hoppet blommar,
Att du ej är evigt knäckt. —
Kom och gör oss nya bommar,
Söta herr stads-arkitekt!
Jag skall sjunga till din ära
Och dig bjuda på en ”stark”,
Jag skall gerna virket bära
Långvägs ifrån skog och mark.
