En blomma
En blomma.
Tack för kransen! Tack för minnesgåfvan,
Som du gaf mig för min enkla sång!
Jag vill bedja sångens Gud derofvan,
Att din skänk jag värdig blir en gång.
Dock, hvem lärde dig min krans att fläta,
Glada flicka, just i denna stund,
Då jag färdig var att halft förgäta
Hur’ ock jag af himlen fått ett pund?
Kransen vissnar snart, men icke vissna
Dessa känslor, som han väckt hos mig.
Jag vill lära mig att aldrig hissna,
Hur än djupet öppnas på min stig;
Krafterna, som slumra, vill jag väcka,
Och vill pröfva dem i stormen se’n.
Sång blir endast vimpeln på min snäcka,
Men af handling vill jag timra den.
Du har lärt mig sångens första skala,
Fast ditt glada hjerta ej det vet.
Ej jag hört naturens ande tala,
Kände ej dess ljufva hemlighet,
Men så mötte mig din blick, du unga,
Och dess stråle lyste upp min själ:
Nu jag vet hvad skogens foglar sjunga,
Och hvar blommas bön förstår jag väl.
Din är lönen, som jag fick, och dina
Dessa späda lagrar, man mig gaf.
“Sina sånger lärde han af Lina,“
Skall en vårfläkt sjunga på min graf.
Sann blir sången. Jag har börjat lära,
Men vill lära mycket mer ändå;
Nu till handling vill jag kraft begära;
Låt mig än hos dig i skola gå!
Ja, du hör mig. Kransen du mig räckte,
Och din ande hviskar i dess blad:
“Gå med styrka bland ett vekligt slägte,
Gå med harpan, segrande och glad!
Ej som hängbjörk må du längre dröja
Ner i dalen bland zephyrers smek:
Höj dig sjelf, om du vill andra höja,
Pröfva stormarna, som fjellets ek!“
Ja, jag hör dig. Kraftens eld sig tänder
I mitt hjerta, när “din bild jag ser“.
Upp till bergen jag mitt öga vänder,
Det är der som hjelpen sändes ner;
Der jag stånda vill på fasta grunden,
Medan tidens vindar tumla om,
Fatta evigheten i sekunden
Och dess bilder teckna småningom.
Skall jag än som eken stå allena,
Ega vänner, ack, men ingen vän,
Sorgen skall allt mer mitt hjerta rena
Ifrån stoftet och förgängelsen.
Ljusets örn kanhända ock vill trona
Någon gång på unga ekens arm,
Och som trasten under ekens krona,
Skall ditt minne lefva i min barm.
Eolsharpan skall från grenen ljuda,
Sommarns vind skall tona i dess sträng
Och den trötte ökenvandrarn bjuda
Att sig hvila ut på diktens äng.
Men när molnen samla sig i qvällen,
Sänder himlen ut sitt sändebud:
Herrans blixt skall ljunga mellan fjellen,
Stammen krossas, anden flyr till Gud.
Då, hur’ ljuft om än ett öga loge,
Träffadt af mitt minnes blyga glans!
Då, hur’ god du vore om du sloge
Kring min bleka tinning än en krans,
Ty min lyra, hon var din, och dina
Dessa späda lagrar, man mig gaf.
“Sina sånger lärde han af Lina,“
Skall en vårfläkt sjunga på min graf.