En gammal stockholmares minnen/Del 1/I kyrkan
I KYRKAN.
Som barn följde jag vanligtvis hvarje söndag min mor till Storkyrkan, där hon hade bänkplats vid Rådmansgången, och tidigt hörde jag talas om kyrkliga och prästerliga förhållanden. Stockholms borgare höllo i allmänhet fast vid den »rätta tron», som det hette. Separatister funnos ej många inom någon klass. Åtskilliga personer som på söndagsaftonen gingo i »salen» eller »sirapskyrkan» som Brödraförsamlingens eller Hernhutarnes gudstjänstlokal vid Lilla Trädgårdsgatan gäckande benämndes, försummade icke därför statskyrkans högmässa.
Svedenborgare funnos bland handtverkarne och en af dem var den här förut omnämnde målarmästaren Höök, hvars son dock utbildades till präst i statskyrkan och dog som komminister i Adolf Fredriks församling. Någon särskild gudstjänstlokal hade Svedenborgarne ej heller, utan uppbyggde hvarandra blott i enskilda sammankomster som höllos än här, än där. Det var först när den engelske pastorn Scott började predika i den lilla trädgårdspaviljongen vid Stora Trädgårdsgatan som sektväsendet tycktes taga fart.
Katolska församlingen gjorde icke något väsen af sig i sin kyrka i stadshuset på Söder, där Ryska kyrkan äfven hyrde rum, och Mosaiska synagogan vid Tyska Brunn höll sina gudstjänster i fred och lugn.
När klockan blef tio på söndagsförmiddagarne, ringde det samman i hufvudstadens tio territorialförsamlingars kyrkor, och då började gudstjänsten äfven i de mindre predikolokalerna, nämligen Borgerskapets Änkhus, södra och norra Korrektionsinrättningarna, stadens häkten, Sabbatsbergs och Ladugårdslandets fattighus samt i Danviks och Siklaö församling, som då åtminstone i gudstjänstförhållanden räknades till Stockholm.
Flere gudstjänstlokaler hade hufvudstaden då icke, och ingen kunde tro, att antalet skulle bli så stort som det var vid 1900-talets ingång.
De fleste som sökte uppbyggelse begåfvo sig till Storkyrkan, i fall Wallin, pastor primarius och ordensbiskop, själf predikade. Till hans vältaliga ord hade man lyssnat under hela 1820-talet och fortfor att lyssna ända till 1837, då han upphöjdes till ärkebiskop. Stark trängsel uppstod alltid i kyrkdörrarne, då man visste, att Johan Olof Wallin skulle predika, och länge dröjde det icke förr än det stora templet var, som man säger, tätt packadt.
Orgelns toner brusade kraftigt mot de inträdande och fyllde med välljud de väldiga hvalfven. Kanske att det lät högtidligare, emedan man visste, att organisten vore en ganska förnäm person, nämligen hofrätts-presidenten, friherre Erik Gabriel von Rosén.
Redan strax innanför kyrkdörrarne vid hufvudingången från Trångsund möttes man dock af en syn, som kunde förtaga verkan af orgelns majestätiskt sköna toner. Där knäböjde på låga skambänkar och under bevakning en eller ett par lagöfverträdare som dragit fångkappans krage öfver hufvudet för att dölja sig för kyrkogångarnes nyfikna och förebrående, möjligtvis också medlidsamma blickar. Det var de som senast ådömts uppenbar kyrkoplikt och därmed ledo nytt straff, ehuru afsikten från början varit, att den som redan utstått sitt världsliga straff skulle på detta sätt åter upptagas i församlingens gemenskap.
Det var en hemsk företeelse i templet. Af bättre verkan på barnasinnet var Sankt Göran och draken, som hade sin plats strax invid sydvästra ingången. Visserligen ryste jag för det hiskliga trollet, men det var samma slags rysning som jag erfor, då jag i hemmet lyssnade till en hemsk och dock tilldragande saga. Riddaren skulle nog besegra trollet och befria den lilla prinsessan. Den öfvertygelsen gjorde mig innerligt godt.
Ett annat tillfälle till rysning beredde den ena af Ehrenstrahls stora taflor, Yttersta domen, hvilken jag dock kom i tillfälle att endast sällan betrakta. Så mycket mera såg jag på Adler Salvius’ altarskåp, Ebba Brahes ljuskrona och den stora mässingsljusstaken samt öfriga prydnader hvilka jag kunde skåda från Rådmansgången eller när vi på själfva Stora gången nalkades koret med de kungliga stolarne, då Wallin stod i predikstolen och lät höra sin mäktiga stämma. Hans vältalighet kunde barnet icke bedöma, och hvad ordensbiskopen med mycken kraft förkunnade, gick för den barnsliga iakttagelsen förloradt, men väldigt tilltalande tycktes det nog vara för de män och kvinnor, som förstodo att uppfatta predikan.
⁎
Väldigt kallt var det också i kyrkan vintertiden. Någon värmeledning fanns icke, och fötter och händer kändes som is, då man från gudstjänsten begaf sig hem. Det kunde väl behöfvas en Johan Olof Wallins värmande predikan för att stå emot så mycken köld, men då predikan icke kunde uppfattas, såsom fallet var med barnen, hvilka dock vanligtvis togos med i kyrkan, voro isade lemmar den enda behållningen. Detta hindrade likväl ej, att man skulle ansett för nästan hädelse, om man beklagat sig öfver kölden i »Guds hus».
Man tänkte icke på möjligheten af annan uppvärmning än predikantens ord, och många voro färdiga att, efter afslutandet af den klockan ett började middagsmåltiden, klockan tu åter begifva sig tillbaka till kyrkan. Gudstjänsttiderna voro då nämligen klockan tio för högmässan samt klockan två för aftonsången, hvilken dock under den mörkaste tiden af året hölls vid skenet af rinnande talgljus. Härligast strålade, tyckte man, julottans många ljus. Lika litet man då visste af någon värmeledning, lika okunnig var man om gaslågor eller elektriska båglampor.
Wallin predikade ofta, men naturligtvis icke hvarje söndag. När han icke stod i predikstolen, fick församlingen nöja sig med det öfriga prästerskapet, som bestod af tre komministrar och ett par pastorsadjunkter. Bland komministrarne var Johan Logren den äldste. Han omtalades som en mycket gammal man och tyckes ha varit berömd som — fiolspelare. Därnäst i ålder var Erik Johan Bergegren, om hvilken jag icke kan erinra mig något särskildt. Han var far till bokhandlaren Evald Bergegren, som i många år innehade bokhandeln i n:o 28 Drottninggatan.
Den tredje komministern var den bekante skalden och glade skämtaren Carl Fredrik Dahlgren, hvars utseende jag mycket väl erinrar mig. Han var lång och mager, gick något lutad och såg sannerligen icke ut som skulle han kunna uppträda på något skämtsamt sätt. Som präst uträttade han nog icke mycket, men var så mycket verksammare inom den glada litteraturen. Därom talades redan då, och man hörde hans små soaréer i komministerhuset vid hörnet af Storkyrkobrinken och Svenska Prästgatan skildras som riktiga glädjens högtider, i hvilka ett stort antal af den tidens skriftställare och skriftställarinnor, i synnerhet inom det glada området, städse deltog. Dahlgren var vid riksdagarne ledamot af prästeståndet samt dess utom fullmäktig i riksgäldskontoret, hvilket bevisade, att han åtnjöt aktning och förtroende af sina ståndsbröder.
Som Wallins adjunkter erinrar jag mig en Pettersson, sedan kyrkoherde i Mariefred och slottspredikant på Gripsholm, och en Lindström, hvilken fick Floda pastorat samt Carl Edmund Wenström, omtyckt predikant, som blef kyrkoherde i Falun och 1873—74 gaf ut en mindre värdefull bok, kallad »För trettio år sedan» samt »För fyrtio år sedan, en själasörjares anteckningar».
Då Wallin upphöjdes till ärkebiskop och lämnade Stockholms Storkyrka, sörjdes han uppriktigt af sina församlingsbor, af hvilka han var högt värderad, varmt älskad och djupt beundrad, såsom hvar och en, hvilken i slutet af 1830-talet lefde i Stockholm, bör kunna erinra sig.
Det var nog många prästmän som sökte efterbilda Wallins predikosätt, men det var väl knappt någon som däruti lyckades. En som sedermera kommit ganska långt på den vägen och hvilken redan i ynglingaåren visade framstående anlag för prästkallet var en fattig vaktmästarson inom Storkyrkoförsamlingen, hvilken lefde sin mesta tid i kyrkan, fastän i början endast i en ringa tjänares skepnad. Han bistod kyrkvaktaren i åtskilligt samt visade sig verksam i andra underordnade tempelsysslor. Under tiden läste han flitigt, gick, vill jag minnas, igenom Stockholms gymnasium och tog, fastän först vid tjugutre års ålder, studentexamen i Uppsala, där han med stor ihärdighet studerade teologi och, efter ett par år, aflade prästexamen, hvarpå han gjorde sig känd som lyckad predikant. Länge dröjde det icke förr än han utnämndes till kungl. hofpredikant och var en tid hufvudstadens kanske ifrigast eftersökte prästman, men redan vid ett par och trettio års ålder blef han kyrkoherde i Karlskrona, hvarifrån han, få år därefter, flyttades till Malmö som kyrkoherde vid S:t Petri församling, där han nu verkat i fyrtio år. Hans namn är Johan Axel Olin.
⁎
Bland det prästerskap som ej tillhörde Storkyrkoförsamlingen hörde man mest talas om doktor Josef Wallin, kyrkoherde i Klara och fullmäktig i Riksens ständers bank, förut docent i Uppsala, lektor vid Stockholms gymnasium m. m. och som sent låtit prästviga sig samt vid nära femtio år blef kyrkoherde och slutligen befordrades till domprost i Skara.
En annan bekant bankofullmäktig af hufvudstadens prästerskap var magister Mårten Christian Bergwall, kyrkoherde i Ladugårdslandet, hvilken bodde uti det 1883 nedrifna huset i hörnet af Storgatan och Ladugårdslandstorg.
I trakten omkring Tyska kyrkan såg man ofta doktor Johan Anton August Lüdeke i hans gammalmodiga dräkt och son till den Lüdeke som också var kyrkoherde vid tyska församlingen, men aflidit redan i början af 1800-talet. Den yngre Lüdeke var författare till bland annat den på biografiska och genealogiska uppgifter rika Denkmal der Wieder-Eröffnung der Deutschen Kirche in Stockholm 1823.
Yngst bland kyrkoherdarne i hufvudstaden var då doktor Abraham Zacharias Pettersson i Jakob, en intelligent blekingsbo, hvilken såsom kyrkoherde i Landskrona varit en af prästeståndets riksdagsmän under den långa riksdagen 1828—1830, då väckt uppmärksamhet samt därför kallats till kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar. Strax därefter erhöll han teologie doktorsgraden. De som kallades doktorer voro på den tiden alla innehafvare af antingen den medicinska eller den teologiska doktorsvärdigheten, under det magistrarne tillhörde den filosofiska fakulteten. Den teologiska doktorsgraden var ett uttryck af kunglig nåd.
A. Z. Pettersson hade redan vid nitton års ålder genom sina kunskaper förvärfvat sig den filosofiska lagerkransen. Doktorshatten erhöll han, då han var trettiåtta år. Ett par år därefter insattes han till fullmäktig i riksgäldskontoret och sedan var han så länge han lefde bankofullmäktig. Som andlig talare stod han i högt anseende och till »förrättningar» kallades han mera än någon annan Stockholmspräst på den tiden.
J. O. Wallins efterträdare som pastor primarius blef den lärde och fromme Carl Peter Hagberg, hvilken värderades högt af alla som med honom kommo i beröring, men hvars ädla verksamhet var, så vidt jag kan erinra mig, föga känd utanför Storkyrkoförsamlingen. Han afled också efter få år, 1841, och efterträddes som pastor primarius af ofvan nämnde A. Z. Pettersson, hvars verksamhet som sådan tillhör 1840- och 1850-talen, då han också i ännu högre grad än förut gjorde sig känd som en glad sällskapsman.
⁎
Stockholms prästerskap deltog gärna i sällskapslifvet, i synnerhet inom borgerliga kretsar. Den svarta kaftanen syntes ofta på medelklassens gästabud, äfven på spelpartier, och kaftanens ägare försmådde icke en pipa tobak och ett glas.
Dräkten var i det närmaste likadan som i följande årtionden. Hofpredikanterne buro vid förrättningar alltid sidenkappa, under det öfrige prästmän nöjde sig med yllekappan. De små prästkragarne af hvitt tyg utbyttes en tid mot kragar af silfver, men det bruket räckte ej länge. Som jag redan nämnt, hade ingen präst annat skägg än polisonger.
Den mest synliga förbindelsen mellan kyrkan och församlingen utgjordes af de från äldre tider bibehållna husförhören, hvilka dock ej, som fordom äfven i städerna, höllos i hemmen, utan, åtminstone hvad Storkyrkoförsamlingen beträffar, i den ena af kyrkans två sakristior. Därvid infunno sig icke andra än familjernas yngre medlemmar samt tjänstefolk och lärgossar, de sist nämnda ofta mycket motvilligt. Småningom undandrogo sig så väl de ena som de andra, och då tillsynen öfver lärlingarne blef allt slappare, tycktes husförhören allt mera falla i glömska.