En gammal stockholmares minnen/Del 1/I skolan
I SKOLAN.
I hvilken skola skulle man sätta en gosse af medelklassen? Det var en fråga af stor vikt och som jag hörde mycket dryftas mellan mina föräldrar och deras umgängeskrets.
Man hade visserligen de två stora, s. k. högre lärdomsskolorna, Klara och Maria »Trivialskolor», men det var icke alla som hade förtroende för dessa undervisningsanstalter. Det sades, att lärarne voro onödigt stränga och att stryk förekom allt för mycket, utan att lärjungarne därför voro så sedesamma eller så läraktiga som kunde fordras. Detta hindrade visserligen icke att skolorna voro talrikt besökta, men misstroendet kunde dock ej lätt utrotas.
Större förtroende hade försöksläroverket med ämnesläsning och fri flyttning, Nya elementarskolan, redan förvärfvat, ehuru den icke räknade sin tillvaro längre tillbaka än till 1828, men undervisningen där, omfattande alla ämnen som i de gamla skolorna voro fördelade mellan apologist- och lärdomsskolorna samt gymnasium, var dock ej ännu tillräckligt pröfvad.
Rektor för Klara skola var den af Blanche sedan skildrade Trysén, hvars kända öfverdrifna stränghet skrämde mången att sätta sin son i den af honom styrda skolan. Hellre vände man sig då till Maria skola, hvars rektor var ingen mindre märklig man än Anders Fryxell, då visserligen icke ännu så mycket känd, men dock ganska uppmärksammad. En tredje skolrektor med kändt namn var Carl Jonas Ludvig Almqvist, hvilken skötte Nya elementarskolan samtidigt med att han skref »Törnrosens bok».
Af apologistskolorna voro Jakobs och Katarina högre. Rektor i den förra var en ansedd skolman och läroboksförfattare, magister Winge, sedan kyrkoherde i Länna och Blidö, far till målaren Mårten Eskil Winge.
Ingen af de lägre apologistskolorna hade något anseende. Latin och grekiska lästes hvarken i de högre eller lägre, och i de senare ej heller något annat främmande språk, under det att de förra meddelade en tämligen knapphändig undervisning i tyska och franska. Lägst på undervisningens trappa stodo de fri- och fattigskolor som funnos i Storkyrko-, Jakobs- och Johannis, Maria, Katarina och Ladugårdslands församlingar, och de fyra allmänna barnskolorna, af hvilka det fanns en i stan, en lancasterskola vid Munkbrogatan, som stod under en magister Finemans ledning och där det vankades stryk hela dagen.
Den lägre apologistskolan i Storkyrkoförsamlingen kallades i dagligt tal vanligtvis »Storskolan», men hade ingenting att göra med den långt förut upphörda verkliga Stor- eller Katedralskolan.
Någonting fullt motsvarande vår tids folkskolor fanns icke, och det kunde aldrig falla en familjefader af medelklassen in att sätta sin son i en fattigskola. Han tvekade nog också att anförtro honom åt den lägre apologistskolan, som dock var ett slags realläroverk, under det han ej heller var någon riktig vän af den offentliga lärdomsskolan. En stor del af medelklassen vände sig därför till enskilda undervisningsanstalter, af hvilka det fanns ett icke ringa antal, eller till Tyska skolan, som i flere årtionden åtnjöt stort anseende.
⁎
Undervisningen i de offentliga skolorna var i allmänhet kostnadsfri, dock erlades i åtminstone de högre lärdomsskolorna en från gammalt under namn af terminationsafgift känd frivillig afgift, som, enligt hvad O. A. Stridsberg i sin förträffliga lilla bok »En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola» tror sig minnas, skall ha uppgått ända till 6 rdr 32 sk. banko för vårterminen samt till 3 rdr 16 sk. banko för höstterminen. »Den minsta summan var väl», tillägger nämnda tillförlitlige stockholmsskildrare, »2 rdr banko. Men de funnos — icke alldeles så få — som ingenting erlade. Den ene fattige hjälpte den andre. Ljus- och vedpengar erlades till skolan och voro lika för alla.» Detta var på 1840-talet. Redan ett årtionde och kanske mera förut betaldes också särskildt den otvifvelaktigt oundvikliga privatläsningen som försiggick hvarje eftermiddag efter den ordinarie skoltidens slut.
Om förhållandena i de offentliga skolorna på 1830-talet har jag icke något personligt minne. I den privata skola, i hvilken jag undervisades, erlades under början af min skoltid 8 rdr banko i kvartalet, men afgiften höjdes sedan till 10, hvilket således gjorde 40 rdr banko för året.
Fri- och fattigskolorna voro fullkomligt afgiftsfria och dels gemensamma för båda könen, dels afsedda för endast flickor, hvilkas skolundervisning för öfrigt var ganska vårdslösad.
Här och där i kojorna på Stockholms malmar, uti ganska osunda kyffen, sutto så kallade »mostrar» och lärde, för en ringa penning, barn att läsa innantill samt »slog i dem» katekesen och bibliska historien, och med den undervisningen måste ett icke ringa antal af det lägre borgerskapets döttrar nöja sig jämte att de också hos särskilda lärarinnor erhöllo en mycket torftig handledning i att spela »fortepiano» samt hos fru Lind i Trångsund lärde sig dansa.
Åtskilliga fruntimmerspensioner för »bättre mäns döttrar» funnos visserligen, dels med hel inackordering, dels »halfpensioner», men i dessa inrättningar träffades icke många handtverkardöttrar, och flertalet af »pensionerna» meddelade en ganska knapphändig undervisning, kanske föga bättre än den som erhölls hos »mostrarna», hvilka i allmänhet själfva tillhörde samhällets torftigaste och mest okunniga klass och som valt skolarbetet för att därmed, lika väl som med något annat handarbete, skaffa sig ett tarfligt lifsuppehälle.
Alldeles ovanligt var det visserligen icke, att de förnäma och rika höllo lärarinnor i hemmet för sina döttrar, men det bruket tillhörde dock mera en förfluten tid, och ännu mindre brukades då att äfven sönerna i sådana familjer undervisades hemma. Guvernanter och informatorer, af hvilka de senare också ofta hade tjänst som huspredikanter, användes icke så mycket som förr.
Så såg det ut långt in på 1830-talet, ehuru intresse för förbättrad undervisning uppstått redan under näst föregående årtionde och, bland annat, gifvit anledning till ofvan nämnda nya offentliga försöksskola för gossar samt äfven framkallat ett läroverk för flickor af helt annan beskaffenhet än de gamla »fruntimmerspensionerna». Det inrättades 1831 på uppmaning af d. v. pastor primarius J. O. Wallin, hvarför det benämndes »Wallinska flickskolan». Dess förste styresman var Anders Fryxell, hvilken 1834 efterträddes af sin bror Olof Fryxell, som varit huspredikant hos excellensen, frih. Carl Bonde.
En bland följderna af det nyväckta intresset för en ändamålsenlig uppfostran var också den skola som 1830 öppnades på Barnängen vid Stockholm och hade sin tillvaro att tacka »Sällskapet för bildande af en uppfostringsanstalt efter Hillska metoden». Denna metods uppfinnare voro Thomas Hill och hans son Rowland Hill, af hvilka den sist nämnde gjorde sig mest ryktbar på ett annat område, som upphofsman af pennyportot inom världspostföringen.
Hillska skolan på Barnängen tadlades af många, berömdes af andra, men fyllde under sexton år en icke oviktig plats bland de undervisningsanstalter som bidrogo till det gamla läro- och uppfostringsväsendets förbättrande.
Skolan, hvilken var helpension, ägde många skickliga lärare. Föreståndare under de första fem åren var Jonas Reuter, en mycket bekant »skolmagister» och läroboksförfattare, samt sedan innehafvare af en enskild skola, först vid Västerlånggatan, sedan på Eriksdal vid Skanstull, men under någon tid visst också vid Svartmangatan.
Ett stort antal gossar, af hvilka många sedan blefvo betydande män voro lärjungar i skolan på Barnängen.
En annan bekant gosskola hölls af magister Nordblad, hvilken var teologie kandidat och hade varit huspredikant hos excellensen, statsministern för utrikes ärenden, grefve af Wetterstedt, samt blef kungl. hofpredikant. Likaledes talades om komminister Bollins skola i Storkyrkans komministerhus, och för dem som ägnade sig åt affärslifvet fanns Spaniers handelsinstitut vid Köpmangatan.
Som representanter för den nyare tiden ansågos också ett par enskilda växelundervisningsanstalter, ej att förblanda med de offentliga lancasterskolorna, nämligen magister Ullgrens i Jakobsgränd samt magister Palmgrens vid Tyska Prästgatan, i hvilken senare jag fick min första undervisning.
⁎
I n:o 27 vid Tyska Prästgatan, ett af Tyska församlingens gamla, sedan ombyggda hus, hade Palmgrenska skolan sin lokal. Men äfven andra personer bodde i det huset. På nedra botten lefde ett föga bemedladt, men sträfsamt och i allt aktningsvärdt folk, bestående af man (arbetskarl), hustru, son och dotter. Jag nämner det, emedan sonen sedan genom sin stora intelligens och mindre vanliga kraft blef en af vårt samhälles framstående män.
En trappa upp bodde en änkefru med dotter, hvilka ägde ett likkistmagasin vid Skomakaregatan, där icke blott den sista nödvändighetsmöbeln hölls till salu, utan äfven handlades med åtskilliga också under lifstiden användbara föremål, i synnerhet gamla böcker. Likkistmagasinet var också kommissionskontor och annonsbyrå.
I en annan del af våningen en trappa upp hade en urboettmakare verkstad och bostad. Yrket finnes numera icke i Stockholm, lika litet som väfskedsmakare och kammakare.
Våningen två trappor upp upptogs af skolsalen samt två rum åt skolföreståndaren och ett åt hans förnämste medhjälpare. Endast skolsalens fönster lågo åt gatan. Det hela var tarfligt, men lifvadt af glädtiga barnröster.
Jakob Nils Palmgren var en gammal Lundastudent, hvilken »post varios casus» slagit sig ned i Stockholm och öfvertagit en af magister Sjöberg några få år förut grundad enskild skola.
»Gammal Lundastudent», sade jag, men han var visst icke gammal till lefnadsåren, endast trettiotvå år. Vi skolgossar ansågo honom dock ganska ålderstigen, ty han var alldeles gråhårig, men fetlagd, rödlätt och fryntlig, en treflig goddagspilt. Stora kunskaper utmärkte honom sannolikt icke, och någon akademisk grad hade han ej, men kallades naturligtvis »magister». Utan skicklighet att undervisa var han dock icke, och han besatt stor förmåga att vinna lärjungarnes tillgifvenhet.
Han hade äfven inflytelserika bekantskaper och ägde tillträde till både förnäma och förmögna familjer, bland hvilka väl främst var släkten de Camps, som inflyttat till Sverige under Karl Johans tid och hvars hufvudman, generalmajor Louis Marie Camps, adlad de Camps stod i stor gunst hos konungen samt påstods vara dennes bror eller åtminstone dibror.
⁎
Skolan meddelade samma slags undervisning som den tidens högre lärdomsskolor, men efter friare system samt med monitörer, således på visst sätt en växelundervisningsanstalt. Där fanns nog också en reallinie, ehuru jag icke kan erinra mig, att någon slapp läsa latin, och det tvånget torde icke ha skadat någon.
Hvad vi läste var ungefär följande:
Katekesen och Bibliska historien, den senare efter Hübners af Cnattingius omarbetade lärobok. I högsta klassen »studerades teologi», d. v. s. vi läste Alnanders Salighetslära, som var mer än sjuttio år, men af hvilken fanns en nyare, endast få år gammal upplaga.
I historien följdes i början ofvan nämnda Winges och sedan Ekelunds läroböcker. Jakob Ekelund var god vän med Palmgren och hälsade ofta på i skolan, ehuru de två voro åtminstone i sitt yttre föga lika. Den långe, magre, illa klädde och ej synnerligt snygge f. d. läraren i Klara såg ganska löjlig ut, och hvarken han själf eller hans lilla ilskna hund, som alltid följde honom, kunde vinna de palmgrenska skolgossarnes tillgifvenhet. Man hörde ock många löjliga historier om honom och hans hustru Eva.
I geografi läste vi G. I. Hartmans lärobok, med tillhjälp af kartor. I aritmetik meddelades, vill jag minnas, endast muntlig undervisning med räkning på griffeltafla. I geometri läste vi Euclides, men hunno ej med mera än de två första böckerna.
I främmande språk börjades undervisningen med tyska, en eftergift för den nyare tidens fordring som hos många väckte förvåning, när man i äldre skolor alltid började med latinet. Vi följde en lärobok af ofvan nämnde Reuter, men läste sedan Lyths tyska språklära och läsebok. Till öfversättning användes olika författare och under sista året Schillers ej synnerligen intressanta »Geschichte des dreissigjährigen Krieges».
I latinet började vi med P. A. Sondéns läsebok och J. Strelings i medlet af 1700-talet författade, men af Håkan Sjögren mot samma århundrades slut omarbetade grammatika, hvarpå vi öfversatte och »resolverade» Cornelius Nepos och en del af Ovidii Metamorfoser, hvilka vi funno ganska nöjsamma. Äfven med Sallustius och Julius Cæsar gjorde vi bekantskap.
Näst efter latinet kom franskan, som vi inhämtade först ur Öhrlanders läroböcker och sedan öfversatte ur någon fransk författare — hvilken minnes jag icke.
I grekiskan infördes vi genom en läsebok för begynnare af C. M. Årre, kollega vid Uppsala katedralskola, och läste den svenska upplagan af dansken Fredrik Langes grekiska grammatika samt öfversatte slutligen det mesta ur Xenofons Anabasis och Homeros’ Odyssé.
I engelska erhöllo vi alldeles ingen undervisning, och lika var förhållandet med naturkunnighet.
⁎
Palmgrenska skolan var under några år ganska blomstrande och ägde godt anseende, men högsta antalet lärjungar öfverskred dock ej mycket sextiotalet. De utgjordes i synnerhet af gossar ur borgerliga familjer, äfvensom af ämbetsmäns söner. Bland de icke rent borgerliga beståndsdelarne var en son — om legitim vet jag icke — till spanska sändebudet Moreno y Landabury, hvilken själf intresserade sig mycket för skolan, ofta infann sig vid våra gymnastikstunder och deltog i öfningarna.
Skolgymnastik var då i sin första början i Stockholm och införd endast i få undervisningsanstalter, men Palmgren, hvilken onekligen förstod att följa med sin tid, lämnade oss tillfälle att begagna den på en gård som låg en trappa högre än skolhuset och stod i förbindelse med tyska kyrkoherdehuset.
Skoltiden räckte från kl. nio f. m. till kl. ett e. m., med afbrott kl. tio för ett kort frukostlof, som då vanligtvis tillbragtes på skolgården, en mycket inskränkt, men med ett par lindar planterad plats mellan höga murar, med blott några få solstrålar äfven på den klaraste sommardag.
Kl. tre e. m. återtogs undervisningen och räckte till kl. fem.
Frukosten bestod i de flesta fall af ett franskt bröd, deladt i två halfvor, med mellanliggande kött eller ost, eller ock af en sexstyfverslant, för hvilken då köptes någon läckerhet, såsom en gråpappersstrut kladdiga sviskon från kryddboden i hörnet af Västerlånggatan och Tyska brinken eller en strut sockersmulor, möjligtvis också ett ark sockerpapper hos sockerbagaren Richter vid Stortorget, hvilken hade en son i skolan och därför ansågs lämna god vara för godt pris.
Då och då ansågo vi att skolans heder fordrade, det vi ställde till ett slagsmål med »kyrkråttorna», gossarne i tyska skolan, eller med »knasterråttorna», lärjungarne i Finemans lancasterskola, och därom öfverlades ifrigt under frukostlofven, men jag kan icke erinra mig, att det någonsin blef strid af. Efter eftermiddagsläsningen delade vi ofta tyska kyrkogården som lekplats med »kyrkråttorna», och åt de af sin magister omänskligt plågade »knasterråttorna» skänkte vi vårt förakt. Lekarna utgjordes af hök och dufva, dunk, rymmare och fasttagare samt andra ungdomsnöjen af samma art, otvifvelaktigt brukliga sedan århundraden utan synnerlig förändring.
⁎
Palmgrens förnämste medhjälpare var en ung pastorsadjunkt i Jakobs församling, Eklund, hvilken var en kunskapsrik och kraftig lärare, men allt för hastigt tog till käppen. Det var likväl icke någon antydan därpå, då gossarne vid ett för Eklund festligt tillfälle skänkte honom en genom föräldrarne sammanbragd högtidsgåfva, bestående af ett spanskt rör med guldknapp, som kostade ett hundra riksdaler, en viktig tilldragelse i skolan.
Eklund vardt kunglig hofpredikant och kyrkoherde i Danviks och Siklaö församlingar samt fick, 1850, Lösens och Angerums pastorat i Blekinge, där han afled 1866.
Bland lärarne i Palmgrens skola gjorde den sedan som bokhandlare bekante magister Bagge sig mycket omtyckt. Så var ock förhållandet med »kandidaten», den förut omnämnde Emmerich Wildner.
Med undantag af Nya elementarskolan, lämnade de offentliga skolorna icke någon undervisning i teckning, men i de enskilda fanns vanligtvis ett sådant läroämne. Den förste ritläraren hos Palmgren var »kamrer» Abraham Burman, då »canzlist i lånecanzliet i riksens ständers bank» och far till den sedermera bekante teckningsläraren och karrikatyrritaren Conny Burman. Gamle Burman hade sina »principer», ett häfte teckningar, af hvilka hvarje lärjunge måste köpa ett exemplar och i skolan rita af från och med första bladets raka streck till och med det sistas utsikt af d. v. Änkhuset i Stockholm.
Läraren fordrade strängt, att lärjungarne troget följde hans »principer» och icke begagnade andra än de af honom köpta blyertspennorna samt svart- och vaxkritorna — de senare af Burmans egen uppfinning.
Han efterträddes af den yngre och kraftigare Nils Månsson Mandelgren, som kommit från sin födelsebyggd Skåne för att studera vid konstakademien i Stockholm. Då Månsson mot 1830-talets slut lämnade hufvudstaden, erhöllo vi till ritlärare en annan skåning vid namn Olsson, en klen »artist» utan förmåga att undervisa och med hvilken vi anställde oförsynt drift. Han efterträddes af en ung norsk tecknare och dekorationsmålare, Dahlblom, hvilken roade sig för mycket och försummade konsten i allmänhet och undervisningen i synnerhet. Hans änka var den i Stockholm mycket kända och ansedda frukt- och blomsterhandlerskan i n:o 21 Drottninggatan.
Sånglärare var den bekante musikidkaren och tonsättaren Cronhamn, revisor i kammarrätten, nitisk undervisare, men af oss otvifvelaktigt icke uppskattad efter förtjänst.
Om vi i teckning, sång och gymnastik hade särskilda lärare, lämnades däremot undervisningen i »skönskrifning», som det så vackert hette, af de vanliga »magistrarne». Stålpennor började komma något i bruk, men voro förbjudna i skolan, emedan de sades göra handen tung och fördärfva stilen. Därigenom fingo lärarne ett mycket tråkigt och tidsödande arbete med att formera gåspennorna och hålla dem i tjänstbart skick.
Mycket fruktade voro profskrifningarna till examen. De misslyckades nästan alltid, emedan man då just ville göra något riktigt lyckadt. Så väl vid midsommar som jul hölls examen, och denna var ganska högtidlig, bevistad af lärjungarnes föräldrar, af hvilka i synnerhet mödrarne ansågo sig icke kunna nog loforda »den rara» magister Palmgren. Premier i böcker utdelades, bekostade af Palmgren, hvilken aldrig var njugg, då det gällde att gifva glans åt skolan. Efter examen hade Palmgren middag för åtskilliga bland gossarnes fäder, och då lär det ha gått ganska muntert till.
Jullofvet började efter examen, ett par dagar före julaftonen, och räckte i tre veckor.
Midsommarlofvet tog ett par dagar före midsommar sin början och räckte en månad samt slutade således vid rötmånadens början. Jag kan icke erinra mig, att någon bland gossarne försummade undervisningen för att få vistas på landet. Stockholmarnes sommarnöjen voro då icke så talrika som nu. Hårdt var dock att på en het julidag sitta bland sextio pojkar i ett kvaft och illa vädradt rum vid en trång gata och kanske plugga med latinska verb. Men icke kände vi någon allvarlig olägenhet däraf.
Hälsotillståndet var också i allmänhet godt. Kikhosta förekom visserligen, men botades i hemmen medels mjölk med hvitlök, en förskräcklig kur. Frossa var ej heller alldeles ovanlig, men afhöll knappt den sjuke från att gå i skolan, åtminstone icke på de frossfria dagarne.
Öfveransträngning kände vi icke till, och aldrig erfor jag någon trötthet af skolarbetet. Glad var jag dock, att det fanns onsdagar och lördagar, ty på deras eftermiddagar hade vi ledigt. I synnerhet lördagarne voro afhållna och efterlängtade. Då man på lördagsmiddagen begaf sig hem, med förhållningsboken under armen, och kanske kunde skryta med flera a samt ej hade ett enda d och säker utsikt till en glad eftermiddag och en hel lång arbetsfri söndag, kände man sig mycket lycklig. Visserligen borde man tänka på hemläxorna, men det blef en cura posterior och kunde ej grumla lördagslyckan.
Min skoltid var, kan man säga, en hel lång fröjdetid, och jag begaf mig alltid till lärorummet i den gladaste sinnesstämning, ifrig att åter träffa kamraterna och aldrig obenägen mot undervisningen.
⁎
Teckning och sång hörde, som redan nämnts, till skolans undervisningsämnen och meddelades, liksom gymnastiken, utan särskild afgift. Däremot ingick icke simning bland läroämnena, men den manliga ungdomen började allt mera ägna sina lediga sommartimmar åt denna nyttiga idrott. Länge hade det dock dröjt innan någon simskola i Stockholm kommit till stånd. Uppsala hade i det afseendet hunnit långt före hufvudstaden.
Först 1827 anlade fabrikören C. D. Lind en sim- och badinrättning vid Riddarholmens norra strand, ej långt från Strömsborg, och strax därefter stiftades Stockholms simsällskap. Redan den 27 augusti samma år höll Lindska simskolan sin första promotion, och promotor var Anders Fryxell, hvilken lifligt intresserade sig för simkonsten och i sin mån verksamt bidrog till denna konsts utbredande.
Redan 1828 öppnade grosshandlaren O. Åbom en ny simskola, vid slutet af d. v. ångbåtshamnen på Riddarholmen, nedanför Sundhetskollegiets på den tiden där befintliga hus, hvarest stadens auktionskammare nu har sina lokaler.
I augusti samma år hölls första promotionen i Åbomska simskolan, och promotor var d. v. öfverhofpredikanten och kyrkoherden i Jakob och Johannes J. J. Hedrén, hvilken sedan blef biskop i Karlstad och dog som biskop i Linköping.
Stark täflan uppstod mellan de två simskolorna, af hvilka den Lindska länge bar sin grundläggares namn, men sedan kallades den Norstedtska efter d. v. ägarne, innehafvarne af kungl. boktryckeriet eller egentligen efter en af dem, Carl Norstedt, och slutligen den Gjörcke’ska efter sin mångårige föreståndare dansören vid kungl. teatern, simläraren F. A. Gjörcke. Den förste läraren där hette Almberg.
Åbomska sim- och badinrättningen bibehöll detta namn under hela sin tjugufemåriga tillvaro. Lärare där var under ett par årtionden trumpetaren vid Lifregementets dragoner, fanjunkaren H. S. Söderholtz. Hans biträde var i många år skådespelaren, sedan teaterdirektören Haquinius.
Ett friskt och gladt lif förde pojkarne i de två simskolorna, och dessas inflytande på lynne och sundhet inom uppfostran var af stor betydelse.
⁎
Palmgren tröttnade slutligen på skolan och öfverlämnade henne, 1837, till magister Sallberg, verklig magister, tog själf präst- och pastoralexamen samt blef lärare vid Philipsénska skolan vid Adolf Fredriks torg. Några år därefter kallades han af sin kamrat från studenttiden, frih. Jules von Schwerin, till kyrkoherde i Gudmundstorp och Hurfva pastorat i Skåne. Under prästmötet i Lund 1858 återsåg jag min gamle omtyckte lärare, hvilken då tillhörde det strängt ortodoxa flertalet af Skånes prästerskap. Af den förre glade sällskapsmannen tycktes ej mycket finnas kvar. Han afled 1865.
Magister Sallberg var otvifvelaktigt kunskapsrikare än Palmgren, men ägde icke dennes förmåga att taga sig fram i världen. Han var en mild och älskvärd natur, men kanske något för mycket dragen till glaset, hvilket utöfvade mindre god verkan på undervisningen. I skolan hade han goda medhjälpare, bland hvilka jag med tacksamhet erinrar mig löjtnanten Berndtson, då ung fortifikationsofficer, sedan lektor i Gefle, afliden i Stockholm 1888 i en ålder af sjuttionio år.
En annan medhjälpare till Sallberg var den frisinnade fromme teologen Ignell, en af de mildaste, mest människoälskande och älskvärda personer man kunde träffa, men föga lämplig att leda ostyriga pojkar. Med denna utmärkta man anställde vi, det måste till vår skam erkännas, mången gång den oförsyntaste drift. Hvad visste vi om den lärde teologens och fromme religionslärarens betydenhet! Vi sågo i honom endast den blyge och tafatte samt därigenom löjlige skolkarlen, med hvilken man måste ovillkorligt drifva gyckel.
⁎
Under Sallbergs tid började skolan förlora sitt anseende. Snart gjorde lärjungarne icke stort annat än hvad de själfva funno för godt. Det yttre lifvet i Stockholm utöfvade sitt inflytande äfven på pojkarne vid den undangömda gatan. Med stor uppmärksamhet följde vi det som tilldrog sig utanför skolmurarne, delade oss i partier samt utgåfvo till och med ett par tidningar, handskrifna naturligtvis. Den ena af dem redigerades af mig, den andra af en äldre bror till Ludvig Norman, och vi förde häftig polemik mot hvarandra.
Detta var i synnerhet fallet på sommaren 1838, då oroligheterna med anledning af Crusenstolpes dom uppkommo. Vi deltogo naturligtvis icke i de bullersamma uppträdena, men pojkbladen togo sig af dem anledning till skarpa artiklar, dels för, dels mot Crusenstolpe, dels för, dels mot Karl Johan och Magnus Brahe.
Läxorna blefvo mycket försummade. Det var en ganska märklig sommar i Stockholm. Först red Karl Johan omkull på Djurgården och skadade sig i skuldran och ena armen samt led däraf i flere veckor. Så skränade folkhopar och kastade sten utanför Stadshuset, där Crusenstolpe då hölls i fängsligt förvar, och gardisterna sköto skarpt på folket, sårade några personer och dödade i Mariagatan en efter all anledning oskyldig yngling, som, så påstods åtminstone, kommit mot sin vilja in i tumultet.
⁎
Enligt en kunglig förordning af den 30 juni samma år och kommersekollegiets cirkulär af den 13 augusti hade judarne erhållit ökade friheter. Det väckte missnöje hos samma frisinnade folk som nyss förut hurrat för Crusenstolpe och slagit in fönsterna i stadshuset, emedan friheten ansågs förnärmad, och så uppstodo bullersamma uppträden mot friheten. Upproriska plakat anslogos här och där på gathörnen, och Karl Johan benämndes »judarnes konung».
I huset där vår skola fanns bodde, som förut omnämnts, en urboettmakare. Han hette Jacobsson och tillhörde mosaiska församlingen. För honom måste vi skolpojkar ställa till oväsen. Det ansågo vi helt naturligt. Hade icke judarne fått utvidgade rättigheter och hade ej »folket» uttalat sitt ogillande öfver detta? Vi voro ej längre delade i partier, utan hela skolan var enig uti att »skoja» med »juden en trappa upp». Vi skojade också, och det så kraftigt vi förmådde, skockade oss i trapporna och i förstugan utanför Jacobsson bostad och upphäfde förskräckliga skrän.
»Ned med judarne!» tjöto vi, hvisslade och hurrade så att det nog hördes till Tyska Brinken på ena sidan och till Tyska Stallplan på den andra. Men tjutet fick snart ett annat uttryck och en annan orsak, ty ut i förstugan rusade en lång, mörk karl med barskt — grymt tyckte vi — utseende, och han slog med en käpp blindt i högen.
Den slående var urboettmakaren själf. Bakom honom följde en annan lång, mörklagd, men yngre och smärtare man, den förres bror och biträde, också väpnad med en käpp, men som dock ej behöfde anlitas, enär den starke jätten själf besörjde arbetet på pojkarne. Vi klagade naturligtvis hos magistern, men Sallberg gjorde ingenting åt saken. Han fann sannolikt, att gossarne nog förtjänte hvad de fått.
Kusligt funno vi dock sedan att minst fyra gånger om dagen gå förbi den grymme israelitens dörr.
Det var samme W. S. Jacobsson som några år därefter, hösten 1842, blef bekant genom det beryktade slagsmålet på Malmens källare eller »Berserkagången hos Malmens», som utgjorde föremål för vidlyftiga polisundersökningar, hvarigenom ådagalades att israeliten visat utomordentligt prof på hjältemod.
Upphetsningen hos folket stillades icke 1838 förr än en ny kunggörelse utkom som inskränkte den föregående och stadgade, att judarne endast genom särskildt kungligt tillstånd skulle få bosätta sig på annan ort inom riket än Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Det var först genom en kunglig förordning af den 9 november 1854 som de medgåfvos rätt att slå sig ned i hvilken svensk stad som helst, då de voro svenska medborgare.
⁎
Efter åtta år i Palmgrens-Sallbergs skola tog jag inträdesexamen på Stockholms gymnasium. Kort därefter upphörde Sallbergs enskilda läroanstalt. Han innehade dock fortfarande en lärarebefattning i Maria skola, men flyttade sedan till Eksjö, där han afled. Han var svag, men god och redbar.
Få af lärjungarne i skolan vid Tyska Prestgatan äro ännu (sommaren 1904) i lifvet. Bland dem må nämnas majoren G. M. Nerman, förre sekreteraren i telegrafstyrelsen C. F. Engström och förre linkramhandlaren G. Wiberg. Bland de aflidne voro hofrättsrådet Rezelius, Ludvig Norman (redan i hemmet och skolan benämnd »kapellmästaren»). Han öfvergick snart till Nya elementarskolan. Vidare: generalkonsuln G. Hegardt, guldsmeden Constantin Feron (Möllenborgska firman), uppbördskommissarien C. Sundgren, byråchefen Alfred Grandinson och för öfrigt många flere kände och aktade män.
Sedan flere år finnes icke ens huset kvar, lika litet som skolgården och gymnastikgården. På platsen fanns länge Isaac Marcus’ boktryckeri, men allt det gamla har nu gifvit vika för en nybyggnad som också hör till Tyska församlingen.