En gammal stockholmares minnen/Del 1/I småborgarens hem
Ur stockholmslifvet på 1830-talet.
I SMÅBORGARENS HEM.
Mina äldsta minnen knyta sig till ett gammalt hus vid Västerlånggatan, n:o 7 i kvarteret Typhon efter 1810 års ordning, men som, då den nya nummerordningen år 1832 infördes, fick numret 56. På framsidan står ännu Ao 1780, med stora järnkrampor inslaget i muren.
På väggen satt en rödmålad skylt af bleckplåt i buktig form, och på den röda grunden reste sig två förgyllda lejon, hvilka i majestätiska ramar höllo en gyllene skräddarsax, hvars utspärrade skänklar omgåfvo namnet Johan Olof Lundin i lika lysande inskrift. De kungliga saxbärarne grinade illa åt hvarandra, reste svansarne och räckte ut ofantliga tungor.
Denna skylt angaf, att i huset bodde en skräddare, som hörde till »ämbetet» och icke någon »bönhas» eller fuskare, sådan på hvilken stadsfiskalen kunde anställa jakt. Den handtverkare som hade skylt visade därmed sig vara en »rättskaffens borgare» som kunde vara stolt öfver sitt burskap, och var det ofta lika mycket som storborgarne, hvilka utgjordes af bryggare, bagare och slaktare, de som ägde hästar och därför tillhörde borgerskapets kavalleri, för att icke tala om de fina grosshandlarne med kontor vid Skeppsbron och skepp i sjön samt de styfva fabriksägarne på Söder.
Handtverkare som icke hörde till »ämbetena», utan lydde under hallrätten, hade icke samma anseende som de »riktiga mästarne», men de som hörde hvarken till skråen (»ämbetena») eller hallrätten hade ej ens rätt att lifnära sig. Under min barndom hörde jag många och bittra klagomål öfver dessa bönhasar, vore de än så skickliga yrkesmän.
Allra värst klagades, om en främmande trosbekännare, i synnerhet en jude, ville idka något handtverk. Jag erinrar mig från 1830-talet, huru en judisk skräddare, som gjort sitt mästerprof, blef genom mästarnes skarpa ovilja nekad tillträde till »ämbetet».
Hvar och en var herre öfver sin stackare. Åldermannen var en styf patron mot bisittarne, och dessa sågo högmodigt ned på hela massan af vanliga mästare, hvilka i sin ordning sökte öfvermodigt behandla gesällerna — ehuru detta ej alltid lyckades — och gesällerna voro lärgossarnes stränga herrar.
En föga grundad rangordning iakttogs också mellan de olika yrkena. Så ansåg sig en skräddarmästare vara förmer än en mästare inom skomakarskrået, men flere andra yrken ville anses mera betydande än skrädderiet. Det väckte därför glad belåtenhet, att målarmästaren Höök, som bodde en trappa upp i huset vid Västerlånggatan, icke visade sig stolt mot skräddarfamiljen två trappor upp, utan förtroligt umgicks med denna.
⁎
Mina föräldrars bostad utgjordes af två rum åt gatan och ett par andra med kök åt gården, tämligen mörkt åt den smala gatan, men ganska ljust åt den lilla gården, och likväl måste dagern där bana sig väg genom små, blyinfattade rutor. Af de två rummen åt gatan uthyrdes det ena, och än fanns där en perukmakare, än en »kunglig sekter», än en löjtnant. Jag erinrar mig mycket väl där en löjtnant Ouchterlony. Både kunglige sekreterare och officerare kunde på den tiden bo vid Västerlånggatan.
Det andra rummet åt gatan användes af familjen själf, hvilken bestod af blott tre personer, och det rummet ansågs både som sängkammare och hälgdagsrum samt var prydligt utstyrdt med mahognimöbler i empirestil, hvilken ännu på den tiden var allena rådande. Där fanns också ett i klädstånd köpt oljeporträtt af Karl Johan.
Framför hvart och ett af de två fönstren stod en låg »estrad», kallad fönsterpall, med två taburetter, på hvilka man tog plats, då man ville se ned på gatan.
Hvardagsrummets möblering utgjordes af hvitmålade eller s. k. pärlfärgade stolar från sjuttonhundratalet med lädersits samt en lika utrustad soffa, en hvitmålad skänk och ett stort, hvitt fällbord. I vrån vid den grönglaserade kakelugnen stod en högrest Moraklocka, som med osviklig noggrannhet angaf tiden och drogs upp hvarje lördag.
I fönstret vid de små, blyinfattade rutorna öfver den trånga gården trifdes godt geranium och reseda med flera växter i små lerkrukor.
Möblerna stodo i god ordning uppradade längs väggarne och lämnade en stor plats fri midt på golfvet. Alla de tre rummen voro under vintern försedda med mattor, förfärdigade af klädeslister. Men innanfönster funnos icke i något rum. Tambur kände man ej heller till, och trapporna voro mörka, äfven på kvällarne, men försedda med ledstänger och icke, som i många andra hus i stan, bjudande den uppstigande på endast ett löst nedhängande rep, en tjock och fetlagd Ariadnetråd.
I köket glänste icke synnerligt många, men klart skinande kopparkärl. Där stod också pigans fållbänk, på hvars lock den lilla »jungfruspegeln» blänkte på dagen. Innanför köket lågo verkstaden och den lilla skärkammaren, där mästarens stora sax var i verksamhet, så snart klädet kommit från klädeshandlaren.
På den tiden var det sällsynt, att skräddarne voro själfva försedde med kläde. Men ej sällan skulle klädet först dekateras, d. v. s. krympas med ånga och därigenom göras glänsande, och detta skedde hos någon dekaterare, hvilka utgjorde ett särskildt yrke, stundom dock förenadt med öfverskärarna, hvars biträde anlitades, då ett klädesplagg skulle vändas och den gamla luggen öfverskäras.
Min far var en glad karl som såg lifvet i rosenrödt, gärna sjöng en stump och tyckte om att också gesällerna gnolade på en munter sång. Bekymmer hade han ej sällan, men sträfvade alltid med glad tillförsikt, och troget bistods han af sin hustru, som var en ständigt uppmuntrande maka, lika mycket som en öm och kärleksrik moder.
⁎
Ej långt efter solens uppgång sommartiden samt mycket före dagningen under den mörka årstiden lämnade pigan sin fållbänk och arbetade yrvaken med stål och flinta ända till dess hon fick eld i skörasken, i hvilken det alltid fanns halfbrända linneklutar, det s. k. sköret som meddelade elden åt en af de långa svafvelstickor som sedan tände vedpinnarne under kaffepannan i den öppna köksspisen.
Sådana svafvelstickor skulle alltid finnas i tillräckligt antal. I många hushåll tillverkades de hemma genom att man svaflade båda ändarne af långa, tunna torrvedstickor eller för ändamålet tillklippta gråpappersremsor. Annars köptes de färdiga af »svafvelsticksgummor» som gingo omkring i husen och bjödo ut dem eller sutto här och där i gathörnen, till och med på själfva Nya bron (Norrbro), och höllo sin industri till afsalu, »sex knippor för en vitten». Vanligtvis var man rätt sparsam på dessa lysmedel, och ordspråket om att »hushålla med svafvelstickorna», som man ännu kan få höra, hade icke uppkommit utan grund.
Detta sätt att åstadkomma eld i köksspisen fortfor äfven sedan doppstickorna kommo i bruk i husbondfolkets rum, små trästickor som först doppades i svafvel och därpå förseddes med en sats af kaliumklorat samt sänktes ned i en liten flaska med asbest, indränkt med koncentrerad svafvelsyra, och därvid åstadkommo eld. Det var dock icke alldeles ofarligt.
Alla hushållsgöromål öfvervakades af den omtänksamma husmodern och utfördes under hennes ögon af den ofta ganska ansträngda pigan, hvilken dock hade till adjutant den yngsta lärgossen, som endast undantagsvis fick tillfälle att sitta på skräddarbordet.
Vanligtvis räckte lärlingens slaftjänst ett år. Då först inskrefs han i yrket, och den egentliga lärlingstiden började och fortfor minst i tre år, ej sällan i fem. Efter dessa års förlopp kallades ynglingen »utlärling» och gjorde sitt gesällprof, hvilket alltid förfärdigades på en annan verkstad än där han hade lärt. Sedan gesällprofvet godkänts, »förenades» den nyantagne gesällen på härberget, hvilket i många år låg vid Baggensgatan, med förut varande gesäller.
Gesällbrefvet började mycket ståtligt »Kongl. Maj:ts till Sverige och Norge m. m., vår allernådigste Konungs och Herres tropliktigste undersåtare, Ålderman, Bisittare och samtlige Mästare . . . göre veterligt huruledes inför oss och vår öppna låda Lärlingen, ärlige och skicklige . . ., sedan han hos vår ämbetsbroder . . . sina läroår med trohet, flit och beskedlighet fulländat och blifvit ur Läran utskrifven samt för Gesäll erkänd och förklarad . . . o. s. v.»
Gesällbrefvet slutar med en uppmaning till samtliga ämbeten »så inom som utom riket» att låta denna gesäll till godo njuta allt det en redlig gesäll vederfaras bör.»
Såsom gesäll åtnjöt den unge handtverksmannen ganska stor frihet, dock då och då begränsad af mästarens ännu, på den tiden till en del bibehållna husbondevälde. Detta välde var likväl i betydlig mån inskränkt mot under föregående tider. Det kunde till och med hända, att gesällerna någon gång ville visa sitt oberoende af mästaren och på sina härbergen fattade ganska själfständiga beslut. Äfven hotelse om strejk kunde förekomma. Det hette då, att gesällerna från den och den dagen skulle »spatsera», d. v. s. gå och drifva samt ej infinna sig på verkstäderna. Vanligtvis, för att ej säga alltid, stannade det dock vid hotelsen och kanske några få själftagna fritimmar.
⁎
Drygaste göromålet för såväl yngsta lärgossen som pigan var att bära vatten för hushållet. Dricksvattnet hämtades i stora kopparflaskor, och sjövattnet i ämbar eller såar. Staden hade många brunnar, men deras vatten var ej af god beskaffenhet.
Några stadsbor hade tillstånd att hämta dricksvatten från en af brunnarne i kungl. slottet, och den piga eller pojke som kunde uppvisa det för hans husbondefolk utfärdade, inom glas och ram infattade tillståndskortet, kände sig ganska stolt.
Ännu smakligare än det i och för sig kanske ej så utmärkta slottsvattnet, men också dyrare var det vatten som fördes från Haga och allra bäst det som kom ända från Wårby.
Vatten till hushållens öfriga behof togs till större delen ur Mälaren, och i handtverkshus var det än pigan, än yngste lärgossen som med ok och ämbar, än de båda som med så på stång forslade vattnet från sjön. De som bodde i »staden mellan broarna» eller s. k. stan hade mindre mödosamt arbete än de som voro hemma i backarne på Söder, men lätt arbete var det ingenstädes, således ej heller för dem som måste knoga upp för Tyska brinken och sedan flere trappor inomhus. En god del af vattnet spilldes ofta ut i de mörka trapporna och frös vintertiden snart till is, som orsakade många benbrott eller andra kroppsskador.
I somliga hushåll fick pigan läja en gardist som bar ena ändan af stången, och permitterade gardister funnos alltid att tillgå i hörnet af Västerlånggatan och Tyska brinken. Nyktra voro de icke ofta, men vanligtvis kunde de dock slingra sig fram med såstången, och den stackars pigan måste slingra sig efter.
Före vattenledningens uppkomst hade en piga i Stockholm en ganska mödosam tillvaro. Årslönen på 1830-talet i handtverkshus var vanligen 20 riksdaler rgs, sällan högre. Några extra inkomster kunde en hederlig flicka icke räkna på, om ej då och då några sviskon i kryddboden eller litet bröstsocker samt till jul några små värdelösa toalettsaker, i fall hon hela året handlat i en och samma bod.
⁎
Hade pigan lyckats få eld uppgjord i den öppna spisen, var kaffet snart i ordning. Det utgjordes vanligtvis af brasilianska bönor, som kostade 24 sk. rgs skålpundet.
Morgonkaffet förtärdes med dopp, hvartill begagnades långa s. k. sockerskorpor, som vi köpte i bagarboden midt öfver gatan, hvilken icke liknade en af vår tids fina brödbutiker, utan bestod af ett litet, mörkt kyffe, hvars inre köparen aldrig beträdde, enär han stod på gatan och knackade på den med en stor kringla i järnbleck utstyrda luckan, i hvars öppning ett gammalt kvinnoansikte då visade sig, och en skrumpen hand stack ut hvad som begärdes och skrapade in slantarne.
Denna bagarbod vid Västerlånggatan ägdes af bagaren Sundell i hörnet af S:t Paulsgatan och Björngårdsgatan, hvars lilla »öländing» och brödsläde hvarje morgon förde färskt bröd till denna utbod. Släde begagnades till forslande af bagarbröd både vinter och sommar, och skillnaden var endast, att den sommartiden icke hade järnskodda medar.
Priset på bröd bestämdes af magistraten i början af hvarje månad och utgjorde t. ex. för en skorpa af ⅞ lods vikt en half skilling eller 4 rundstycken banko. »Franska bröd», som från 1760-talets slut hade varit den mest efterfrågade mjuka brödsorten, kostade en skilling rgs för en vikt af 6 lod. Kummin- och kryddlimpor voro de dyraste sorterna och betalades med 4 sk. rgs stycket. Torrt hårdt rågbröd skulle hålla två tredjedelar af den vikt som var stadgad för det mjuka brödet och användes mest.
Äfven lärgossarne erhöllo kaffe om morgnarne. Klockan nio åt man frukost, endast torrföda, som för mästarens familj framdukades på ett hörn af skänken. Lärgossarne fingo hvar sin hårda kaka med smör och något sofvel. Gesällerna skickade till krogen efter förtäring, ty redan då var det slut med de patriarkaliska sederna, som hade fordrat, att gesällen skulle både bo och äta hos mästaren. Vid de större hälgerna, i synnerhet julaftonen, blef dock kanske en eller ett par gesäller bjudna till mästarens bord.
⁎
Minst en gång i veckan gick husmodern på torguppköp, vintertiden dock ej så ofta, ty på hösten inköptes och magasinerades på vinden eller i källaren åtskilliga matvaror i parti, såsom saltadt kött, fläsk och lax, potatis, kålrötter, finnsmör o. s. v., och det tilltogs vanligtvis i så riklig mängd, att det räckte ända till påföljande vår, fastän naturligtvis, i synnerhet hvad smöret beträffar, i mindre godt skick. Det hushåll som ej hade råd att proviantera på hösten kunde ej få anseende hos grannarne och betraktades nästan som fattighjon.
Färskt kött måste likväl alltid köpas, dock icke på torget, utan i slaktarhuset och färsk fisk i fiskargången. Sådana matvaruhandlare i butiker som sedan kallades charkuteribodar funnos icke förr än närmare medlet af århundradet. Mindre vanliga och i handtverkshus aldrig förekommande födoämnen, såsom ostron, lübsk medwurst, skånska rökta gåsbröst och dylika läckerheter höllos till salu i fruktbodar, där äfven finare grönsaker voro att tillgå, men dessa bodar voro ej synnerligt många. En bland de förnämsta innehades af en fru Bollwy, gift med en sjökapten, och hon ägde ej blott fruktbod vid Västerlånggatan, utan äfven stånd, sommartiden, vid Bomslupstrappan på Skeppsbron.
Salutorget i staden mellan broarna var Järntorget, där ock landtmannatillförsel hade sin plats. Namnet hade torget fått af det järn som där förut upplades till utförsel, men sedan förvisades till södra stadsgrafven, där det stannade till dess järnvågen flyttades till Djurgårdsvarfvet.
Då detta föga rymliga torg slutligen befanns allt för obekvämt till saluplats, öfverfördes torghandeln till Kornhamnstorg, och Järntorget behöll endast mjölktillförseln, hvilken det dock fick dela med Stortorget.
Munkbrotorget var redan på 1830-talet saluplats för en del grönsaker och frukt, men det var nästan endast vid midsommar som där visade sig någon liflighet, då Löfmarknaden kom med grönt och blommor, majstänger och enkla barnleksaker, samt i september, då höstmarknaden hölls vid Munkbron, mest med lerkärl och Västeråsgurkor, och vid Skeppsbron med väfnader och mångahanda marknadskram i för tillfället uppsatta brädstånd.
Norrmalm hade sin torghandel på Hötorget, till någon del äfven på Jakobstorg, Södermalm på Adolf Fredrikstorg samt något på Södermalmstorg, men söderborna gingo dock helst till Järntorget eller Kornhamnstorg.
Färskt kött fick man köpa endast i de två slaktarhusen, det södra vid Slussen, det norra på Blasieholmen, där Nationalmuseum sedan uppfördes. Priset bestämdes, liksom för bröd och öl, af magistraten för hvarje månad. På 1830-talet var taxan på färskt oxkött 9 sk. rgs marken, men för gödkalf måste man, minnes jag, betala 14 sk. 9 rundstycken.
Fisk köptes i Fiskargången samt sommartiden i Fiskarhamnen vid slussen, där tillförseln besörjdes af skärgårdsbefolkningen samt af Stockholms burskapsägande fiskköpare, hvilka utgjorde en mellanlänk mellan skärgårdsfolket och hufvudstadens allmänhet.
Den fisk, som mest förekom var mört, aborre och gädda. Lake och gös funnos visserligen, men åts icke ofta i de tarfligare borgarhusen. Lax förekom också, mest saltad och inköpt i parti på hösten. Strömming användes mycket och med olika tillredning. Nors var ej heller föraktad och spred sin stank i Fiskarhamnen. Det fiskslaget fångades i håf i Norrström. Strömmingspimpling bedrefs också af stockholmare hela Strömmen utför.
Någon västkustfisk såg man naturligtvis icke till, hvarför det väckte stor uppståndelse då det en gång berättades, att ett parti hälgeflundror utbjudits. Men östersjöfisk kom från Stockholms hela skärgård samt till och med från Finland, åtminstone från Åland, och ett stort antal af de fisksumpar som lågo vid Fiskarhamnens flottbrygga nedanför Blå Slussen var åländskt.
Fiskarhamnen var afsedd för sommaren, då den besöktes af ett stort antal skärgårdsbor, af hvilka de fleste hade ganska lång väg in till Stockholm.
Under vintern användes Fiskargången i det s. k. Fiskarhuset, som låg närmare Röda Slussen och var en tegelbyggnad med brädsump. Utmed detta hus låg Slaktarhuset, också uppfördt i tegel, samt Gröna gången, en ruskig basarbyggnad, där grönsaker nödtorftligen höllos till salu.
Men i denna trakt af staden fanns ännu en lokal för fiskförsäljning, i synnerhet vintertiden, nämligen på Kornhamnstorg, där fiskblöterskorna hade sina såar med lutfisk, tätt intill en s. k. »renovationsinrättning», ett storartadt upplag af orenlighet från den inre stadens alla nödvändighetslokaler på vindarne och gårdarne.
Den som icke själf varit vittne till den obegripliga snuskighet som på 1830-talet rådde i Stockholm kan otvifvelaktigt ej göra sig föreställning därom. Lika litet torde man numera kunna föreställa sig höjden af det elände som fanns hos de trasiga, försupna och på allt sätt förstörda unga män som under benämningen »hamnbusar» ströko omkring vid hamnarne och på salutorgen och erbjödo sig att åt köparne hembära de inköpta matvarorna. Säljarne skickade aldrig hem dessa varor, och då husmödrarna vid torgbesöken ej alltid voro åtföljda af sina pigor samt ej själfva ville åtaga sig hemforslandet, anlitades hamnbusarne, om ock ej utan motvilja.
Specerier köptes naturligtvis i kryddbodarne, hvilka då, såsom ett stort antal ännu, gåfvo sin närvaro till känna medelst de långskaftade borstarne utanför boden. Dessa borstars uppkomst har man ej kunnat uppdaga.
Kryddkrämarne sålde icke blott specerier, utan äfven sybehör och skrifmaterialier. Kaffe, likaväl som sviskon och andra smetiga varor inlades aldrig, som numera, i omsorgsfullt tillredda paket eller snygga papperspåsar, utan invecklades i hastigt hopsnurrade strutar af löst pråpapper, som såg föga aptitligt ut.
De förnämsta kryddbodarne i den inre staden voro Zacharias Strindbergs vid Stadssmedjegatan, Jakob Eurenius’ vid Lilla Nygatan, men med den senare förenades snart en fullständig bosättningsbutik och leksakshandel, och Zethræus’ i hörnet af Österlånggatan och Johannisgränd samt Almlöfs vid Köpmantorget. På Norrmalm hade man Eisens i hörnet af Regeringsgatan och Jakobs gränd, Pripps i 44 Regeringsgatan och Ygbergs i 56 Klara Bergsgränd. Vid öfre Stadsgården låg Linds kryddbod och krutförsäljning.
Mindre vanliga varor funnos att köpa i särskilda bodar, t. ex. »makaronigryn och vermiceller» i Zanonis galanterihandel vid Fredsgatan. Zanoni hade kommit till Stockholm som kringvandrande krämare och bar då på magen hela sitt lager, men arbetade sig upp till förmögenhet och köpte, 1834, Vauxhallen (Novilla) på Djurgården för 6,000 rdr banko.
Makaroni tillverkades också af J. B. Castelli, likaledes en af de främlingar som gått omkring med en kramlåda, men svingat sig upp till oberoende och förmögenhet.
⁎
Det dricka som användes i borgarhus lämnades af bryggarne på fat efter en af magistraten hvarje månad utfärdad taxa. Hvad som mest dracks hos småborgarne var »dubbelt öls svagöl» eller »bättre måltidsdricka», som på fat kostade 5 rdr 26 sk. rgs. Bayerskt öl kände man ej till förr än efter medlet af 1840-talet. Bryggarne tillätos icke utminutera sin vara i små portioner, utan tillkom detta krögare och »näringsidkare», hvilka skulle hos bryggarne hämta drickat »godt, väl kokadt och väl smakande». Liksom bagare och slaktare voro bryggarne underkastade stränga ansvarsbestämmelser, i fall mindre god vara lämnades.
Allt var taxeradt, regleradt och underkastadt noggranna, till stor del ganska småaktiga stadganden. Samhället åt, drack och klädde sig under skydd af stadsfiskalen och hans underordnade »betjänte». Den enda nödvändighetsvara, som ej underkastades taxa utgjordes, vill jag minnas, af ved, hvilken vid Kornhamn, Slottsbacken och flere hamnar såldes till högst 10 rdr rgs famnen för björk, och barrved i förhållande därefter.
⁎
Sedan frukosten var intagen klockan nio, arbetades träget till klockan ett, då familjen åt middag. Denna bestod af två rätter, af hvilka soppan, oftast mjölkmat, förtärdes sist. På söndagsmiddagarne bestods vanligen oxstek och därpå köttsoppa. Alla eftermiddagar förtärdes kaffe med dopp klockan fyra. Klockan åtta åt man kvällsvard, vanligtvis bestående af gröt, stundom hafregryns, annars mjölgröt. Klockan nio gick man till sängs.
Från denna dagliga ordning gjordes undantag endast vid hälger och då gästabud kom i fråga, hvilket dock ej var synnerligt ofta. Middagsbjudningar kan jag alldeles icke påminna mig i 1830-talets handtverksfamiljer, men väl bjudningar på kaffe, då gästerna infunno sig klockan fyra och genast trakterades med den efterlängtade drycken.
Redan klockan sex intogs då en lätt måltid af kallmat, den ursprungliga sexan, hvilken icke lade hinder för den egentliga, af varma rätter bestående aftonvarden klockan åtta eller nio.
Vid båda dessa måltider togs en sup brännvin, kanske en och en half, och man drack öl, men vin förekom icke. Däremot kunde det hända, att vin, vanligtvis bordeaux, bjöds mellan fyra och sex och då dracks med socker i små spetsglas. Detta var nog icke bruket i handtverkshus i allmänhet, men förekom i mitt föräldrahem. Vinet hade min far tillhandlat sig för billigt pris af sjökaptener som kommo direkte från Frankrike och voro hans kunder.
Då och då kom någon af husets vänner för att dricka en toddy eller smaka på den senaste punschbrygden, hvilken alltid gjordes i hemmet.
Den högtidligaste festen på hela året utgjordes af den utaf mig på annat ställe skildrade ljusinbrinningen. Talgljusen stöptes vanligtvis hemma, med undantag af »formljusen» som köptes hos särskilda ljusstöpare, hvilka då utgjorde ett eget »ämbete».
Till »inbrinningen» måste stöpningen vara fullbordad, ty då underkastades de nya ljusen skarp granskning. Då borde också ljussaxarne vara i ordning. Vaxljus förekommo nästan aldrig i handtverkshemmen, och om stearinljus hade man i dessa hem ännu icke hört talas. Lampor voro ej mycket i bruk, och de som funnos voro mycket opraktiska. Däremot begagnades skärmstakar med ett eller två ljus, som kunde flyttas upp och ned. Sådana stakar utrustades ofta ganska prydligt och voro försedda med fot af hvit marmor och fint lackerad grön skärm af bleck. Till en så fin stake hörde en lika fin, etsad stålljussax som låg på en i prydlighet därmed öfverenstämmande ljussaxbricka och icke fick begagnas af hvem som helst.
⁎
Deltagande för hvad som tilldrog sig i världen saknades icke, och tidningarna lästes flitigt. Äfven man och man emellan politiserades ganska ihärdigt. Då och då tilläts jag följa min far in på någon källare, i synnerhet Dufvan, där han sammanträffade med andra handtverksmästare. Själf var han icke någon källarkund, men deltog stundom i mästarnes lag. Vid de tillfällen, då jag fick vara med, undfägnades jag med en kryddskorpa och ett litet glas svagdricka, under det jag lyssnade till hvad gubbarne hade att anföra om de »svåra tiderna».
Man uttryckte sin medkänsla för polackarne under deras kamp mot den ryska öfvermakten och man intresserade sig för Portugal. Ofta hörde jag Don Pedro prisad och Don Miguel klandrad, och Maria da Gloria var en vid Västerlånggatan populär furstinna.
I mitt hem lästes tidningarna ganska flitigt, d. v. s. Stockholms Dagblad och Aftonbladet, hvilket senare blad ansågs mycket kvickt, men ej alltid så tillförlitligt. Lars Hierta, då en man på några och trettio år, hade anseende som »rasande flink» tidningsskrifvare, och hans blad hade ganska stor spridning. Innehållet var också vida rikhaltigare än andra blads. Stockholms Dagblad innehöll mest annonser och rättegångsnotiser samt endast då och då någon artikel af större intresse.
Aftonbladets opposition mot åtskilliga regeringshandlingar och mot »systemet» i allmänhet väckte i början både förvåning och ogillande inom borgerskapet, hvilket jag hade många tillfällen att erfara, men snart följdes den oppositionen med intresse. Gamle kungen var man fortfarande tillgifven. Han hade ju, ansåg man, räddat Sverige, men i slutet af 1830-talet och ännu mera i början af därpå följande årtionde hade man ingenting emot att vara en smula »frondör».
Ej blott köpare af tidningarnas lösnummer, utan äfven prenumeranter måste låta hämta tidningarna antingen i någon kryddbod eller på utdelningsställena, af hvilka Dagbladets befann sig i Bergstrahlska huset, i hörnet af Munkbron och Riddarhustorget, och Aftonbladets först vid Stadssmedjegatan och sedan vid Mynttorget.
Stockholms Dagblad kostade 7 rdr 24 sk. banko i årsprenumeration, och Aftonbladet 10 rdr banko. Lösnummer af det förstnämnda såldes för 1 sk., men steg inom 30-talets slut till 2 sk. banko. Aftonbladets lösnummer kostade länge 2 sk. banko.
I mitt föräldrahem infann sig regelbundet hvarje dag en gammal herre för att kostnadsfritt få läsa de två nyss nämnda tidningarna. Det var en lifmedikus Krey, hvilken jämte sin syster, bleckslagaränkan Berta Jäger, ägde huset där vi bodde. Denne Fredrik Georg Krey var ett stort original, född i Stockholm och son till assessorn i f. d. Collegium Medicum som också hette Fredrik Krey. Den yngre Krey hade till dels studerat i Tyskland och berättade många tilldragelser från denna studenttid, hvilka i hög grad väckte mitt intresse. I Erfurt hade han promoverats till medicine och kirurgie doktor samt därefter i Stockholm innehaft årskilliga läkarebefattningar, bland andra som lifmedikus hos Karl XIII, och från den tiden hade han också mycket att förtälja, så väl från hofvet, som den finare sällskapsvärlden i hufvudstaden, till hvilket allt jag ifrigt lyssnade. De taflor jag målade för mig själf på grund af gamle doktorns teckningar voro i hög grad färgrika och stå ännu för min fantasi.
Krey hade varit gift med en dotter till assessor Olin och dennes hustru, den berömda operasångerskan Elisabeth Lillström, hvilket äktenskap hade ingåtts 1808 och upplöstes fem år därefter genom fru Carolina Charlotta Kreys 1813 inträffade död. Sedan dottern år 1830 gift sig med dåvarande vice advokatfiskalen i Svea hofrätt, den sedan olyckligt ryktbare underståthållaren C. F. Ungberg, lefde gamle lifmedikus ensam i våningen tre trappor upp, men fann nöje i att komma ned till skräddarfamiljen, prata bort en stund och läsa tidningarna.
Efter att, oaflåtligt bolmande på sin sura tobakspipa, ha slukat bladens innehåll med annonser och allt, utropade han alltid: »Ja, det var ingenting i bladena!» Han lefde ytterst sparsamt och köpte aldrig någon tidning, men var en vänlig gammal herre, som alltid hade något af intresse att berätta från sina verksamhetsår. Då jag började läsa latin, skänkte han mig Hallmans latinska lexikon, hvilket visserligen icke kan jämföras med Håkan Sjögrens på den tiden och långt senare vid latinstudiet allmänt begagnade, men som jag dock använde till dess jag kom upp på gymnasium.
⁎
Utom tidningarna utgjorde bokläsning ett i mitt föräldrahem på lediga stunder kärt tidsfördrif, men många sådana stunder funnos icke. Bokförrådet var ej heller särdeles rikt, men så snart jag kunde läsa, fann jag mycken tillfredsställelse i två gamla luntor, hvilka jag, efter många årtiondens mellantid, återfunnit i Kungl. biblioteket i Stockholm.
Den ena heter »Ny och förmerad Acerra philologica, det är: Sjuhundrade utvalde nyttige, lustige och märkvärdiga Historier och Discourser utur de berömligaste Grekiske och Latinske scribenter sammandragne» o. s. v. Enligt anteckning i biblioteksexemplaret skulle förf. möjligtvis vara P. Laurenbergius. Öfversättningen skall vara af pagehofmästaren Peter Blidberg. Boken, som är tryckt af Joh. Laur. Horrn i Stockholm 1737, håller öfver 900 sidor oktav, hvilka jag troget stafvade igenom under ett par år.
Den andra delen af min nöjesläsning utgjordes af »Historia animalium eller Beskrifning öfver Djur-Riket», tryckt i Stockholm 1750 hos Direktören och kongl. Boktryckaren i Storfurstendömet Finland Jacob Merckell. Författarens namn finnes icke i boken, men antages vara Magnus Orrelius. Det digra arbetet är icke pagineradt, utan tyckes ha varit utgifvet i veckohäften i liten kvart. Innehållet är mäkta enfaldigt. Så medgifves visserligen, att Enhörningen (Monoceros) icke vore annat än ett sagodjur, men det beskrifves likväl på fullt allvar, och beskrifningen illustreras af träsnitt.
Dessa två gamla böcker väckte onekligen min håg för läsning och voro en välkommen omväxling med den tidens torra och aldrig med några bilder försedda skolböcker. Af större värde var otvifvelaktigt det af L. J. Hierta utgifna Lördagsmagasinet, som på ett underhållande sätt spridde nyttiga kunskaper och utgjorde en omtyckt familjläsning. Jag erinrar mig lifligt huru efterlängtad lördagen var, emedan man då skulle få ett nytt nummer af det välkomna magasinet. För 3 rdr banko om året lämnade detta magasin en sund, allmänfattlig och verkligen intressant läsning med träsnitt, hvilka visserligen icke voro goda konstverk, men tillräckligt upplysande texten och förtjänade sin plats i allmänhetens ynnest mycket mera än åtskilliga suddiga illustrationer i en tid som följde efter det nu skildrade tidehvarfvet.