En gammal stockholmares minnen/Del 2/Vid kontorspulpeten
| ← Innehåll |
|
Göteborg för femtio år sedan → |
VID KONTORSPULPETEN.
På Jungfernstieg. — Hos Ullberg & Cramér. — På Hamburger Börs. — Hos Zinggs, Hoffmeister och Kronprinzen. — Teaterfigurer. — Elfva timmars arbetstid. — Efter slutadt dagsverke. — På bal. — På krigsstråt. — I underjorden. — Bland skandinaver. — Krisen nalkas.
På Jungfernstieg.
Efter sju års »spring i verken» hade jag tröttnat på extraordinarie-lifvet i Stockholm och beslutit att skapa mig en ny verksamhet. Jag begaf mig till Hamburg för att praktiskt sätta mig in i de göromål som tillhöra storhandeln. Nämnda stad ansågs för femtio år sedan som den plats, där de kommersiella affärerna bäst frodades, och ville en ung man med framgång ägna sig åt affärslifvet, kunde han visserligen draga nytta af någon tids vistande i London, men den rika och lifliga Elbestaden ansågs dock äga företräde.
Hamburg hade med väldig lifskraft rest sig ur askan efter den stora brand som 1842 förstörde större delen af staden, och redan ett årtionde därefter stod det nya Hamburg i glänsande skrud arbetsifrigt och affärslystet mer än någonsin förr, segerrikt bekämpande alla medtäflare på Europas fastland, just rätta platsen för en ung man som brann af begär att skapa sig en oberoende framtid.
Redan första anblicken af den stolta handelsstaden ingaf föreställning om den nya tidens välde. De präktiga husen vid Jungfernstieg och Neuerwall samt andra praktgator och det lifliga sysslandet på »Fleeterna» samt bland de otaliga skeppen på Elbe talade om makt och rikedom och ingaf aning om hvad framtiden kunde medföra af ytterligare uppblomstring.
Jag sökte bostad i den nyare delen af den stora staden och tog in på Hôtel Victoria, som också ägde den fördelen att vara det af resande nordbor mest anlitade gästhuset. Hôtel zum Kronprinzen stod dock färdigt att inlåta sig i täflan med Victoria, och Streits hôtel ansågs finast af de tre, alla belägna vid Jungfernstieg, under det Hôtel de l’Europe och Belvedère, vid Alsterdamm, betraktades som ännu förnämare.
Emellertid trifdes man rätt godt på Victoria, och jag kunde ej underlåta att göra jämförelse mellan ett sådant Hamburgerhus och de »Rum för resande» som då ännu representerade hela hotellväsendet i Stockholm, ruskiga bevis på huru illa främlingen bemöttes i Sveriges hufvudstad.
Första dagen i Victoria infann jag mig vid hotellets table d’hôte, där man anvisade mig plats mellan två unga män, som snart inledde samtal med mig, d. v. s. att de pratade utan uppehåll, under det jag blott hörde på och hade stor möda att förstå dem.
Det tyckes, tänkte jag, som talade man dålig tyska i Hamburg, och då var frågan icke om plattyska, utan verklig högtyska, och mina bordsgrannar voro två ungdomar från Hannover, kändt för sin rena »Hochdeutsch». Den lät icke alls som den tyska jag lärt i Sverige. Småningom kom jag dock under fund med, att det i mina öron dåliga språket vore just en rätt tyska samt att det språk jag sökte använda vore det som behöfde tillrättavisning. Språkundervisningen i Sverige förlorade betydligt i min aktning.
Näst min förvåning öfver språket kom min förundran, att man icke drack öl till middagen, och likväl befann jag mig ju i Tyskland, ölets egentliga hemland. Min anhållan om en sejdel besvarades med tillkännagifvandet, att öl icke utskänktes vid middagsbordet. Där drack man vin. Jag kom dock sedan i erfarenhet af att ölet visst icke saknades på de många ölutskänkningarna och ölträdgårdarna i staden, fastän det ej serverades vid middagsbordet på de fina hotellen.
Men fick man ej öl på Victoria, kunde man taga skadan igen på snus, hvilket den ena af hotellvärdarna Voss & Spies bjöd på under det han gjorde sin rond kring bordet och med vänligt prat sökte visa sig behaglig för gästerna.
⁎
Vid min afresa från Stockholm hade en god vän försett mig med anbefallningsbref till handelshuset Ullberg & Cramér, en tämligen ung svensk firma i Hamburg, men som redan dref icke obetydliga affärer. Jag infann mig på firmans kontor i n:o 18 vid Grosse Bleichen, nära Jungfernstieg, men träffade där endast herr Ullberg, hvilken mottog mig mycket vänligt och förklarade, att jag nog kanske kunde få plats på kontoret, men att han icke ville afgöra något om den saken förr än hans kompanjon återkommit, och hr Cramér befann sig just på en affärsresa i Sverige.
Ullberg bad mig därför bemanna mig med tålamod och gaf mig med mycken välvilja åtskilliga anvisningar, huru en vid Hamburgslifvet ovan främling kunde ordna sina förhållanden för att göra tillvaron där behaglig eller åtminstone dräglig.
Jag följde de Ullbergska anvisningarna och flyttade snart från hotellet samt hyrde en liten nätt bostad vid Schauenburgerstrasse, med utsikt åt Peterskyrkan och den stora skolan Johanneum, följaktligen i ett af Hamburgs då behagligaste kvarter, och likväl var hyran ganska billig, och min värdinna, en äldre änkefru med det för svenska öron något besynnerliga namnet Grünbein, en välvillig, högst aktningsvärd dam.
I en annan del af våningen hade målaren Mohrhagen, en af Hamburgs få konstnärer, sin bostad med atelier, något som icke litet intresserade mig, ehuru jag själf då ej mera sysslade med penseln.
I afvaktan på Cramérs återkomst hade jag godt tillfälle att under oupphörliga vandringar i staden lära känna åtminstone det yttre af Hamburg.
Jag dref gata upp och gata ned, beundrade de lysande butikerna vid Neuerwall och Grosse Burstah samt under Alsterarkaderna och uppehöll mig isynnerhet på Jungfernstieg för att taga Hamburgs eleganta värld i betraktande. De manliga af den världen syntes dock ej mycket till. De sutto på sina kontor och arbetade. Kvinnorna voro så mycket mera synliga.
Där skredo viktiga matronor med stolta later och tjocka guldkedjor, äkta tyska fruar, såsom hade de stigit ned från någon gammal i träsnideri utarbetad altartafla från femtonhundratalet, men med toaletter från Gerlach vid Neuerwall i midten af adertonhundratalet.
Så kommo små nätta »Fräulein», undersköna jungfrur i samma träsort. De trippade så lätt öfver Reesendammsbrücke, oaktadt deras fötter icke voro onaturligt små, och de talade om konst och sångaren Wachtel, droskkusken, hvilken nyligen stigit ned från kuskbocken och upp på Stadttheater. De läspade »famos», när man frågade hvad de tyckte om Casper, komikern på Thaliateatern, eller om Friederike Gossmann, då ännu blott en »Bachfisch», men redan omtyckt scenisk konstnärinna, eller om ett nytt sidentyg hos Röper & Messerschmidt eller en fin toalettpjäs hos Wesslig & Frelsen, kända firmor på den tiden.
På Jungfernstieg trippade också unga tjänstflickor, rätt vackra, rödlätta och välfödda, med koketta, hvita tyllmössor, starkt kolorerade, blottade armar och en stor röd schal, fiffigt draperad öfver den lilla korgen, som kanske var tom, kanske innehöll en och annan »Bratwurst».
Bland de under större delen af dagen få manspersoner på promenadplatsen såg man alltid den i Hamburg under flera årtionden bekanta husmäklaren i den eviga, svarta fracken och med den evigt hvita pappersrullen, som tittade fram mellan fracken och västen. Han hörde till de figurer som lifvade gamla Jungfernstieg och icke en enda dag saknades där.
— Har ni varit på Börsen? var det första som en hamburgare då för tiden frågade en främling, för hvilken han önskade framställa sin stad i den bästa dager.
— Känner ni till vår stora Siehl, kronan på kloakväsendet? var den andra frågan.
— Har ni sett husmäklaren? lydde den tredje.
Bland Jungfernstiegs prydnader voro också Vierländskorna som sålde blommor utanför hotellen. Deras violblommor doftade starkt, och deras operacomiquekjolar samt små sammetsskor vittnade om motsatsen till all klumpighet. Skorna voro så små, att de väl icke kunde vara förfärdigade i det vanliga Tyskland, utan förskrefvo sig från Bergedorf i Vierlandet, där det också växer doftande blommor och de smakligaste jordgubbar.
Friska rosor kunde man få från Bergedorf midt uti vintern — doftande, sköna blommor, bjudna af de vackra flickorna i sammetsskorna och med de sammetslena blickarna, smekande varma till och med i januari, när stormen tjuter öfver Jungfernstieg.
Men nu var det sommar, då nämnda plats svalkas af ljumma fläktar från Alstern, och jag fann platsen i hög grad behaglig.
Allt i det dåtida Hamburg föreföll nytt, lifligt och öfverraskande för den som kom kortaste vägen från Stockholm. Det egendomliga var att det nyaste var just den förr gamla staden, den som varit mest utsatt för den stora elden, under det att den före året 1842 nya stadsdelen nu blifvit den gamla.
Misströstat har jag just aldrig, men i Hamburg föreföll mig allt mycket förhoppningsfullt, vare sig att jag gick och dref omkring Alstern eller satte mig uti rökkupén på en skramlande omnibus och for till Altona för att vid vakten på den stadens Rådhustorg fröjda mitt skandinaviska hjärta med åsynen af de tappra danska krigare som där hade sin högvakt.
Ungdomligt förhoppningsfulla syntes mig också de stundom till ganska mogen ålder komna uppassarne i Alsterpaviljongen i deras evigt gröna förkläden. Det kafét besökte jag dagligen, och som jag för hvarje förtäring, om äfven aldrig så obetydlig, lät, förutom den ordinarie betalningen, en extra liten hamburgerschilling ligga kvar på bordet, en då för tiden icke allt för vanlig tribut, blef jag snart en kärkommen gäst hos Heinrich, Fritz, Georg och hvad de allt hette, dessa trohjärtade tyska ynglingar, hvilka aldrig föraktade en schilling och därför alltid visste att finna plats för mig, äfven om hela rummet vore fullsatt med affärsmän som pustade ut förskräckliga rökhvirflar, på samma gång de sväljde alla slags kolonialdrycker samt grundligt genomtuggade Börsen-Halle, Hamburger Nachrichten, Freyschütz, Kölnische Zeitung och annan tysk hvardagsmat.
— Herr ... sade Heinrich och beredde mig en fördelaktig plats. »Herr» yttrade han ganska tydligt, men därefter mumlade han något obegripligt, hvilket väl skulle betyda mitt namn, som han alldeles icke kände.
Han frågade, om jag ville ha »Feinbrod» och kanske »Kalbsbraten» samt en half »Grogg». Den gode uppassaren kände icke ännu min obenägenhet för kalfstekssmörgås med grogg, i Sverige kallad toddy. Andra kunder brukade tycka mycket om en sådan sammansättning, förklarade Heinrich. Men jag fick hvad jag begärde och redan vid mitt första besök i Alsterpaviljongen räcktes mig äfven svenska Aftonbladet.
På min fråga, huru Heinrich kunde veta, att jag läste Aftonbladet, d. v. s. vore svensk, erhöll jag det svar, att han redan vid mitt inträde i paviljongen kunde se till hvilken nation jag hörde. Jag hade nämligen tagit af mig hatten. Så höfliga voro endast svenskar, förklarade den skarpsinnige uppassaren, hvilken i paviljongen sett många slags folk och där lärt känna deras seder.
Svenskarna stodo i hög kurs på den tiden inom främlingsvärlden i Hamburg. Så träffade jag nästan dagligen i Alsterpaviljongen en gammal man, hvilken var mycket angelägen om att göra min bekantskap, då han hörde, att jag vore svensk. Själf var han väl icke från Sverige, men ägde en svensk anförvant, och det var själfva Jenny Lind, öfver hvilken släktskap han alltid skröt och upphörde aldrig att upprepa:
— Ich bin der Bruder von dem Vater von dem Manne von der Lind.
Hans namn var Goldschmidt, ett gammalt älskvärdt original och farbror till Otto Goldschmidt, Jenny Linds man.
⁎
Men det började draga ut på tiden innan frågan om kontorsplatsen hunnit afgöras. Ej utan oro betraktade jag hvarje morgon den lilla pelare af preussiska thalerstycken som jag ägde, men som hvarje dag minskades. Det fria dagdrifvarlifvet kunde ej utdragas i oändlighet, och det började äfven ledsna ut mig, fastän det nog hade, tyckte jag, sin nytta med sig såsom förskaffande mig allt större kännedom om Hamburgs yttre. Det var dock icke för den kännedomen jag kommit till den stora handelsstaden. — Jag längtade efter verksamhet, och det var därför jag med stor tillfredsställelse mottog underrättelsen, att hr Cramér återkommit.
Utan dröjsmål begaf jag mig ånyo till Grosse Bleichen och fick företräde hos herrar Ullberg och Cramér, hvilka bägge visade mig mycken vänlighet. De voro unga män, ingen af dem ännu fyrtio år. Yngst var Edvard Ullberg, en gladlynt goddagspilt, med anlag för fetma, ljuslätt och fryntligt leende bakom glasögon med guldbågar. Han hade varit på kontor hos Sieg. Lohmann & komp. i Hamburg.
Den ett par år äldre Fredrik Cramér var mörkare, med ett kraftigare markeradt ansikte. Han hade varit anställd hos Schenck & komp. Bägge gjorde fördelaktigt intryck. Ullberg var född i Stockholm och son till tehandlaren E. Ullberg, som i många år hade försäljningsbod vid Stora Nygatan, samt bror till den på sin tid mycket bekanta sidenkramhandlaren W. Ullberg, hvilken hade bod i hörnet af Stadssmedjegatan och Salviigränd, där Rosengrens (Lagerströms) källare nu har sitt kafé. Cramér var gotländing, hvilket nog hördes så väl då han talade svenska, som då han yttrade sig på tyska. De talade dock bägge dessa två språk lika flytande, och båda voro också fullkomligt naturaliserade tyskar, utan att därför ha förgätit sitt fädernesland.
Deras firma var, som sagdt, tämligen ung, men dref ganska omfattande kommissionsaffärer. En icke oviktig del af affärerna bestod i den Blankokredit hvaraf ett stort antal svenska hus begagnade sig.
*
Hos Ullberg och Cramér.
Innan jag denna gång tog afsked af herrar Ullberg & Cramér hade jag erhållit plats på deras kontor. Aflöningen var ganska obetydlig, nämligen blott femtio mark kurant i månaden, men detta belopp fördubblades snart, och med långt drifven sparsamhet kunde tolf hundra mark jämte ett par tre hundra i julgåfva möjligtvis räcka för åtminstone en god del af året. Hufvudsaken var, tyckte jag, att jag kunde få lära något på det för mig förut obekanta området.
Hundra mark kurant utgjorde något öfver 106 riksdaler riksgäld i svenskt mynt för femtio år sedan, men förekom aldrig i verklig Hamburger valuta. Mark kurant och schilling voro de värden, som användes i vanlig köpenskap uti det dagliga lifvet, men de utbetalningar som verkställdes genom banken beräknades efter Mark banko, ett fingeradt mynt, hvaraf 4 mark motsvarade 5 mark kurant.
Den senare marken hade 16 skillingar, och dessa »schillinge» funnos i verkligt småmynt, men alltid i det mest smutsiga tillstånd. En fet Hamburgerschilling orenade alltid fingrarne. De 16 små klibbiga silfverslantarne svarade mot 12 silbergroschen, så att två mark och åtta »schillinge» utgjorde en thaler preussiskt kurant. Det var krångligt myntförhållande i Tyskland på den tiden.
Något eget kopparmynt eller egna sedlar hade Hamburg icke, men preussiskt och hannoveranskt pappersmynt samt äfven danskt mynt ersatte det inhemska. »Prüssen Doler» var, jämte de nyss nämnda hamburger »schillinge», det vanligt förekommande myntet.
⁎
Den hamburgska arbetsdagen invigdes hvarje morgon kl. 5 med fem klämtslag från hvar och en af stadens alla kyrkor, och afsågs från äldre tider väl därmed, att vid den timmen borde man icke längre stanna i sängen, utan börja dagens verksamhet. I handtverkerierna iakttogs detta också ännu för femtio år sedan icke mindre för främlingar än för Hamburgs egna arbetare. Främmande handtverksgesäller voro underkastade sträng eftersyn och tillhöllos att icke ofta byta om mästare. Den gesäll som tre gånger bytt om mästare kunde därefter beröfvas rättigheten att uppehålla sig i staden och utsatte sig för att förpassas utom Hamburgs område.
Enligt det uppehållskort, hvarmed hvarje främmande arbetare måste vara försedd, och den därmed förenade anteckningsboken fick ingen utländsk arbetssökande i Hamburg uppehålla sig utan sysselsättning längre än ett par veckor.
Idogheten var stor på alla områden. På söndagarna voro handelsbodarna öppna åtminstone halfva dagen, och kontorspersonalen arbetade ofta till klockan 1 eller 2. Det var endast vid vackert väder sommartiden som man kunde skolka på en söndagsförmiddag.
Ganska egendomligt var att på en vacker vårmorgon se landtmannatillförseln, som då började i så god tid, att stadsportarna ej ännu voro öppnade. Hundratals vagnar skockade sig utanför portarna och trängdes för att komma in till staden, hvilken låg tyst i morgonbelysningen. Alla väntade på femslaget och klämtningen, och när denna hördes, slogos de stora portgrindarna upp, och fordonen intågade i en lång sträcka i den nyvaknade staden, där allt blef på en gång lif och rörelse.
Kl. nio f. m. tog kontorsarbetet hos Ullberg & Cramér sin början hvarje söckendag. Den förste på platsen var en axelbred och groflemmad man i blå jacka med silfverknappar och med ett oförskämdt uttryck i sitt simpla ansikte. Det var kontorsdrängen Dehn, hvilken gärna ville kallas »Quartiersmann» (själfständig hamnarbetare), eller »Ewerführer» (pråmskeppare), men icke var annat än husets tjänare.
Under det han med högtidliga åtbörder lade sista hand vid kontorsstädningen brummade han utan uppehåll för sig själf och klagade öfver kontoristerna, hvilka aldrig voro honom i lag.
»Die Lyt wollen klug sinn, können aber nit verstehn», mumlade han på sin plattyska, hvilken jag småningom började förstå och som begagnades ganska allmänt i borgerliga familjer. Med »Lyt» (Leute) menade grobianen naturligtvis kontorspersonalen, som han fann klandervärd i allt, i synnerhet då han själf tagit sig en »Schnapps» för mycket. Han var ett original, men ingalunda af det behagliga slaget, och sökte injaga skräck hos alla som kommo i hans väg. I egna ögon var han en för Ullberg & Cramérs affär långt viktigare person än de unga männen vid pulpeterna.
Under det husdrängen fortfor med sitt brummande började herrar kontorister småningom infinna sig. De slungade till hvarandra ett knapphändigt »god morgon!» sneglade på den nykomne kamraten och öfverlämnade sig därefter åt sitt arbete, utan att vidare bevärdiga mig med någon uppmärksamhet.
Den enda som i början tog någon notis om mig var en ung herre från Malmö som redan ett par år tjänstgjort på kontoret och med otvetydiga tecken till en glad uppfattning af lifvet tycktes vilja inviga nykomlingen så väl i kontorshemligheterna, som i det allmänna hamburgerlefvernets förhållanden.
Den välvilja som utan tvifvel låg på botten af hans beskyddarskap undanskymdes ofta af den unge sydsvenskens öfversitteri, hvilket likväl var mera komiskt än förargelseväckande. Han var väl acklimatiserad i den stora staden. Att jag, som var åtskilliga år äldre än denne beskyddare, likväl var tämligen obekant med ganska mycket på den för mig nya platsen gaf honom anledning att vidt och bredt framhålla egna kunskaper.
Hans namn var Ernst Bellander, en kvick och rolig karl, hvars vänskap jag sedan lärde mig värdera.
De öfriga kontoristerna voro dels tyskar, dels svenskar. Förste mannen var en mecklenburgare vid namn A. W. Schmidt, hvilken talade och äfven skref svenska, enär han hade varit elfva år på kontor i Karlshamn. Han var till det yttre en barsk karl som ingaf mycken respekt och med hvilken man icke skämtade under kontorstimmarne, men på lediga stunder hörde han gärna en glad historia och försmådde ej att deltaga i ett muntert lag. Han var en »Biedermann», som man måste högakta och slutligen äfven rätt mycket tycka om.
Af andra tyskar funnos två från Hamburg, en från Lübeck och en från Triest. Den sist nämnde var dock betydligt italieniserad. Under min tid på kontoret begaf den ene hamburgaren sig till Portugal, och den andre till Ostindien, och lübeckaren slog sig ned i Petersburg. Deras platser fylldes strax med nya krafter. En ung och flink fyr från Norge vid namn Lund öfvertog kassörsposten, och bland korrespondenterna på kontoret inryckte J. H. Zethræus från Stockholm, hvilken då kom från London, men sedan blef mycket ansedd som stadsmäklare i Stockholm.
Under det första af mina två år i Hamburg arbetade också hos Ullberg & Cramér en i Stockholm sedan mycket bekant affärsman, Joseph Michaeli, göteborgare, hvilken äfven under någon tid före hamburgerskedet drifvit affärer i Stockholm i kompaniskap med J. L. Strindberg, som hade växlings- och bankrörelse vid Storkyrkobrinken. Michaelis far hade varit bosatt i Göteborg och var bror till en bassångare i kungl. teaterns kör och kantor i Jakobs kyrka i Stockholm, som hade till Michal ändrat släktnamnet Michaeli. Hans dotter var den utmärkta sångerskan Louise Michal, gift med sin kusin Carl Michaeli, den yngre af Josephs två bröder. Den äldre brodern var spegelfabrikör i Göteborg och sedan ägare af den på 1860-talet anlagda badorten Långedrag, som efter hans död kom i lektor Blomstrands besittning. Blomstrand gifte sig nämligen med spegelfabrikörens änka.
Joseph Michaeli hade redan i unga år anseende som skicklig affärsman, och jag hörde framstående köpmän i Hamburg tala om honom som »sehr gescheiter Geschäftsmann». Han var gift med den då för tiden vackra och behagfulla Oscara Wahlström, dotter till regeringsrådet Wahlström. Under det mannen arbetade i Hamburg uppehöllo sig fru Michaeli och regeringsrådinnan i Paris, där den förra tog undervisning i sång, hvilken dock icke ledde till någon egentligt konstnärlig utveckling.
Michaeli stannade ej länge i Hamburg, utan återvände 1855 till Stockholm, där han i många år var ganska framstående inom affärsvärlden till dess »krachen» 1887 i Stockholms Handelsbank för alltid fördunklade hans lyckas stjärna. Han afled här den 12 juli 1902, i en ålder af 76 år. En god kamrat var han i ungdomen, och minnet af detta kamratskap lyste ännu öfver bekymmerfulla dagar på hans ålderdom.
Kamratskapet var för öfrigt godt mellan alla de unga männen på kontoret vid Grosse Bleichen, och jag förvärfvade bland dem uppriktiga vänner.
Det var blott en af hela sällskapet som icke plägade något umgänge med oss andra, och det var husets gamle bokhållare Mackeprang, hvilken, hopkrupen bakom sina stora kontorsböcker, aldrig sade ett ord till de öfriga kontoristerna eller ens besvarade något tilltal, alltid inställde sig på bestämdt klockslag och aflägsnade sig lika regelbundet, en maskin af strängaste noggrannhet, en urverksmänniska af ofelbar säkerhet.
*
På Hamburger Börs.
Den första kontorstimmen hvarje dag upptogs af de olika mäklarna, som infunno sig för att mottaga firmans order. Där såg man i främsta rummet växelmäklaren, den gladlynte herr Seitz, och han efterföljdes snart af assuransmäklaren Bülau, efter hvilken kaffemäklaren, tobaksmäklaren och alla andra mäklare icke försummade att infinna sig. Så kom advokaten doktor Feill, firmans juridiska rådgifvare, en liten flink och munter semit som hade studerat i Göttingen och gärna skämtade ett par minuter med kontorspersonalen, i fall cheferna icke hade något att meddela.
Klockan elfva inträdde frukosttiden, hvars matordning utgjordes af ett litet hvetebröd, s. k. Rundstück, med smör, utan vidare tillägg. Rikligare förtäring bestod icke firman, och frukosttiden var också i öfverensstämmelse med anrättningen, endast fem minuter på det att kontorsarbetet icke måtte lida alltför stort afbrott ... fem minuter för fem tuggor bröd, och så i full fart igen med korrespondens, meddelanden till höga norden och till södra Europa, till affärsvänner i olika trakter af jorden, en ganska talrik kundkrets, bestående af stora köpmän och små krämare eller andra samhällsklasser, till och med af en landssekreterare i en svensk landsortsstad, hvilken dref vidsträckta spannmålsaffärer med kredit på Hamburg.
Klockan ett skyndade en af cheferna, stundom båda två, till börsen. Fem minuter därefter ilade herr Schmidt samma väg, och om ytterligare ett par minuter satte sig en af den öfriga kontorspersonalen i rörelse för att sträfva till enahanda mål.
Vanligtvis lämnade man icke kontoret förr än börstiden var nära förestående, och ehuru vägen mellan Grosse Bleichen och börshuset icke var synnerligt lång, måste man dock ofta springa för att hinna fram i rätt tid, d. v. s. inom femton minuter efter klockan ett. Hade man ej hunnit in under det börsklockan ännu ringde, måste man, i den af en uniformerad börsvaktmästare framräckta bleckbössan nedlägga ett par schillinge, och det var farhågan för den utgiften som satte ben under börsmännen, äfven de rikaste och mest betydande.
Kostligt var att se huru börsbesökarne kommo springande från alla kanter. Då och då stannade de helt plötsligt för att med ett ängsligt uttryck lyssna efter om klockan ännu lät höra sig. Förnams ringandet, satte de åter af i ursinnig fart. De kommo rusande från Adolfsbrücke och Grosser Buhrstah, Alter Wall och den stora grop, där man sedan byggde rådhuset.
Hördes klockan ej mera, voro två feta schillinge för alltid förlorade, och detta kunde gräma en stor affärsman, kanske mera än om han för en misslyckad spekulation blifvit af med flere tusen mark.
Men lät klockan ännu höra ett par bortdöende klämtslag, var trängseln vid ingången alltid ifrig, ej sällan vild, och mången var i fara att nedtrampas, men så mycket gladare var den som kommit in före de sista klämtslagen. Allt detta är nu för länge sedan försvunnet och sannolikt glömdt, men för femtio år sedan var det en af den stora handelsstadens märkligare sedvanor.
Det hände, att firmans bägge chefer samt äfven Schmidt, kontorschefen, voro långa stunder upptagna på olika platser inom börsen och således icke träffades vid deras vanliga pelare, där de hade sitt »börsstånd». Då ålåg det den af kontoristerna, hvars tur det var att representera firman, att taga emot order och lämna upplysningar, en ingalunda lätt uppgift för isynnerhet en nybörjare. Man kunde förskräckas för ansvaret, tyckte jag i början, men snart fruktade jag icke att inlåta mig i förhandlingar med t. ex. huset Unbescheiden & Barwasser eller firman Pickampack & komp. eller herrarne Trietsch, Tschölzke och »Harmsens änkas söner».
Man må icke föreställa sig, att dessa namn äro uppdiktade. De utgjorde verkliga hamburgerfirmor, åtminstone för femtio år sedan, lika verkliga, fastän icke så mäktiga som t. ex. Salomon Heines, då af Carl Heine, Heinrichs kusin, representerade hus, som hade sin börsplats vid pelaren n:o 5 B, eller Paul Mendelsohn Bartholdys, som anträffades vid pelaren näst intill, ett namn hvilket, liksom Heines i litteraturen, gjort sig kändt i konsten, men i Hamburg gällde endast inom affärsvärlden, där också baron H. J. Mercks namn nämndes med hög grad af aktning, och likaledes Albrecht & Dills, Gebrüder Behrens samt H. C. Donners i Altona m. fl.
Dessa affärsfirmor kunde väl synas bortblandade i börsvimlet och deras stämmor öfverröstade af det döfvande sorlet, men gjorde sig dock alltid gällande bland Hamburg-Altonas säkerhetspelare. Den tid var icke ännu kommen, då flere af de pelarne skulle vackla, och några äfven störta omkull och i sitt fall krossa många ej blott små, utan äfven stora affärshus.
Vid medlet af 1850-talet var ännu allt solsken på Hamburgs börs, men snart började det mulna, fastän de affärsmän voro få som gåfvo akt på de uppstigande molnen. För flertalet lyste solen alltjämt med förledande glans, och det mäktiga börssorlet var fortfarande lika aktningsbjudande. Visserligen kunde en och annan skavank upptäckas i affärslifvet, men att den skulle vidgas till betänkliga remnor i den stolta byggnaden, och denna därigenom luta till fall förutsågs dock icke af många.
*
Hos Zinggs, Hoffmeister och Kronprinzen.
Efter börstidens slut åtnjöto affärsmännen, så väl chefer som biträden, en kort middagsrast, ej öfverstigande två timmar. Då fylldes också kafét i Zinggs hôtel vid Börsplatsen af köpmän, kontorister, privatspekulanter och handelsresande samt annat affärsfolk, en väldig skara, som där trängdes på ett kort middagsbesök.
Man skuffades i det stora kaférummet för att komma öfver en gaffelbit och för att skölja ned denna med en eller annan seidel öl, vare sig Bamberger, Erlanger, Culmbacher eller någon annan äkta bayersk ölsort. Lika litet man drack öl vid hotellens middagsbord, lika litet förtärde man vin i sådana lokaler som Zinggs kaféhus, hvilket oaktadt sin världsborgerliga prägel icke åsidosatte gamla tyska sedvanor.
Zinggs var en mötesplats icke blott efter, utan för många också under börstiden, och äfven där uppgjordes affärer. Kafét utrymdes dock snart, och endast få affärsmän stannade för att där intaga middag. Denna intogs för öfrigt på olika ställen af dem som icke hade familj eller enskildt hushåll.
Under lång tid åt jag på Hoffmeisters lilla restaurant vid Grosse Bleichen, helt nära Ullberg & Cramérs kontor. Värden hade, vill jag minnas, någon del i Hôtel Rydbergs första anordnande i Stockholm, men han återvände snart till Hamburg för att där slutligen öfvertaga Hôtel zum Kronprinzen, hvilket hotell hans son ännu innehar.
En annan hamburgare stannade längre tid i Stockholm såsom hofmästare och restauratör i Sällskapet. Det var Adolph Hartmann, son till M. Hartmann i firman Hartmann & Brettschneider, innehafvare af Hôtel de l’Europe i Hamburg. De, som anbefallde Adolph Hartmann till platsen i Stockholm voro Voss & Spies på Hôtel Victoria i Hamburg samt Theodor Dill, i firman Albrecht & Dill, den bekante köpmannen och storborgaren.
På Hoffmeisters lilla restaurant vid Grosse Bleichen träffades många unga kontorister, men dit gick också en doktor Langelütje, en lärd man utan anställning och utan förmögenhet. Vid det stora, gemensamma bordet företrädde han den högre bildningen, hvarför han gärna lät bjuda sig på en flaska vin, helst rhenskt, efter hvars tömmande han var så nöjd med hela världen, att han ur eget »Bewustsein» åt sig själf färdigkonstruerade de absolut förmånligaste förhållanden. Uteblef vinet ett par dagar, slog filosofen Langelütje sig med stor skärpa på den rena kritiken och då var han icke god att råka ut för.
Den som då var mest utsatt för doktorns skarpa omdöme var en tragisk skådespelare som också tillhörde restaurantens fasta kunder. Han hade en gång blifvit misskänd af publiken och ville därför, sade han, aldrig mera uppträda annanstädes än i slutna sällskap, och då middagsgästerna hos Hoffmeister måste anses som ett sådant, kunde man, när vinet räckte till och doktorn var vid godt lynne, öfvertala skådespelaren att vid bordet framställa några »gripande» scener.
Dessa kritiserades på det obarmhärtigaste af doktorn, hvilket gaf skådespelaren tillfälle att framhålla kritikern som en afskyvärd barbar. Vanligtvis fick jag icke vara vittne till slutet af konstnärens och doktorns häftiga träta, enär jag måste skynda tillbaka till kontoret för att taga itu med eftermiddagsarbetet. Men då jag följande dag ånyo infann mig hos »Hoffmeister», sutto doktorn och skådespelaren åter helt fredligt vid hvarandras sida, för att kanske snart ännu en gång drabba tillsammans.
Från den lilla restauranten vid Grosse Bleichen flyttade jag min middagslokal till Hôtel zum Kronprinzen, som då ännu icke öfvertagits af Hoffmeister, utan innehades af en värd vid namn Grube. Där åt man en ganska tillfredsställande middag med en halfbutelj drickbart vin för det billiga priset af en mark 8 schilling kurant, d. v. s. ungefär en krona 60 öre i nuvarande svenskt mynt. Detta pris var visserligen något högre än hos Rijswijks i Stockholm på samma tid, men erlades för en ganska riklig måltid, intagen i ett ofta ganska intressant sällskap af dels hamburgare, dels främlingar som tagit in i hotellet.
*
Teaterfigurer.
Förnämsta dragningskraften bland bordssällskapet utgjordes af en ung skådespelerska som bodde i hotellet och dagligen infann sig vid table d’hôten. Hon var helt ung, endast sjutton år sade man, hade dock redan två år förut debuterat i München och såsom Leonie i Scribes »När damerna föra krig» väckt mycken uppmärksamhet. Hennes namn var Friederike Gossmann, och det var redan kändt från flere af Tyskland teatrar. Då man hade nöjet att sammanträffa med henne vid Kronprinzens table d’hôte var hon anställd vid Thaliateatern i Hamburg, där hennes lysande gåfvor voro stadda i oupphörlig utveckling. I mycket liknade hon den svenska, ett par årtionden därefter i Stockholm uppträdande, högt begåfvade skådespelerskan fru Ellen Hartman, nu friherrinnan Cederström.
I det enskilda lifvet var också Friederike Gossmann en lika älskvärd som kvick ungmö, hvilken intog alla bordsgästerna i hotellet och ständigt ökade dessas antal. Det ansågs som en stor gunst att få tillträde till denna table d’hôte som behärskades af den unga skådespelerskan, hvilken utan något kvinnligt »förkläde» uppträdde oförskräckt och redde sig förträffligt bland de många beundrarne.
Samtidigt bodde i Kronprinzen den tyske bassångaren Carl Formes, hvilken var anställd vid Stadtteatern i Hamburg, en af de bekante bröderna Formes. Han ansågs ej blott som talangfull operasångare, utan äfven som skicklig skytt, och under en sällskapsafton i hotellet sköt han med pistol bort ett thalerstycke, som skådespelerskan höll mellan två af sina fingrar, ett vågstycke som intygade hennes oförskräckthet, men skarpt klandrades hos den djärfve skytten och ådrog honom en icke så lätt öfvervunnen motvilja från hamburgerpublikens sida. Unga Friederike skrattade åt alltsammans.
Ett par år efter hennes offentliga triumfer i Hamburg och sällskapliga framgångar i Kronprinzen lämnade hon Thalia-teatern och anställdes vid Hofburg-teatern i Wien, där hon först uppträdde i die Grille (»Syrsan»), hvilket stycke fru Birch-Pfeiffer lär ha skrifvit för henne. Hon gjorde där om möjligt ännu större lycka än i Hamburg. Efter ytterligare några år ingick hon äktenskap med dåvarande baron sedan grefve Anton von Prokesch-Osten, men har sedan många gånger åter uppträdt på teatern, ständigt med samma framgång. Jag förmodar att hon lefver ännu, men hon är då bortåt sjuttio år.
Om någon ännu minnes henne från hamburgertiden skall denne kunna intyga, att hon då så väl på scenen som i dagliga lifvet visade en af naivitet, skalkaktig humor och lefnadslust sprittande ungdomlighet, och lika verkligt intagande skall hon ock ha varit under en lång följd af år vid Hofburg i Wien, liksom på Tysklands öfriga scener, i Ryssland, Holland med flere ställen.
*
Elfva timmars arbetstid.
När man kom från Friederike Gossmanns glada sällskap och öfriga bordsgästers muntra lag var det just icke så behagligt att i ett kvaft kontorsrum öfverlämna sig åt torra affärsgöromål, men plikten kallade, och de många handelsbrefven väntade på att fullbordas och afsändas till olika trakter af jorden.
Under eftermiddagen var arbetet därför vanligtvis ännu ifrigare och mera påskyndadt än på förmiddagstimmarna. Sommartiden var ock i synnerhet ansträngande. Om jag lyckades få en minuts ledighet då och då och därvid kom att kasta blicken genom de dammiga kontorsfönstren samt såg några glada solstrålar leka på den motliggande muren och däraf drog den slutsats, att ute i det fria måste härska ljufligt sommarväder, kom jag att tänka på Djurgården och de glada kamraterna på den tid, då jag föraktat alla, som kunde stanna inom hus och arbeta på en sådan härlig sommardag. Nu satt jag själf bunden vid pulpeten, fängslad af plikten och nödvändigheten att få en hel mängd bref färdiga att afsändas.
Hvarje dag påmindes kontorspersonalen af den myndige drängen, att det vore han som hade hela korrespondensen om händer och som måste svara för att den i ordentlig tid afsändes. Han hade onekligen så till vida korrespondensen om händer, som han hvarje afton skulle bära brefven till de olika postkontoren, och så purpurskimrande Dehns anlete än var, en följd af de »verschiedene Getränke» han sväljde alla eftermiddagar, så hade detta likväl ingen inverkan på brefvens ordentliga aflämnande.
Det var åtminstone ganska sällsynt, att han till danska postkontoret bar ett bref som skulle lämnas på det hannoverska eller om han ansträngde sig för att i rätt tid hinna till det preussiska vid Gänsemarkt, då han borde ha begifvit sig till det mecklenburgska vid Grosse Bleichen, hvilka lokaler just icke voro grannar.
Hamburg ägde då åtskilliga postanstalter och de hade icke alla sina ämbetslokaler i stora posthuset vid Poststrasse. I detta funnos Stadtpost, Svenska posten (med den norska), Thurn- och Taxispost och Hannoversk post. Vid Grosse Bleichen lågo Mecklenburgs och Danmarks postkontor. Vid Gänsemarkt, som nämndt är, Preussiska posten. Den Turn- och Taxiska besörjde bref för åtskilliga tyska stater samt för Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien, Schweiz och Italien. Postförsändelser till Amerika expedierades genom Stadtpost.
Svensk postkommissarie i Hamburg var på 1850-talet ministerresidenten grefve A. R. Wrangel, hvilken i först nämnda befattning efterträddes af kungl. sekreteraren J. C. Hellberg, f. d. utgifvare af Post- och Inrikes tidningar.
Efter långa strider och först genom Nordtyska förbundets upprättande öfvergingo slutligen samtliga postanstalterna i Hamburg till ett gemensamt nordtyskt postväsen, då den siste svenska postkommissarien, nyss nämnde Hellberg, fick från Tyskland uppbära en årlig pension af 8,000 mark. Men detta försiggick först 1868, och 1850-talets hamburgare kunde icke förutse denna förändring. De beklagade de dåvarande förhållanden, enär posten från Sverige, som alltid gick öfver de danska öarna, anlände endast två gånger i veckan.
Då isförhållandena voro som mest hinderliga inträffade mången gång att posten från norden ankom blott en gång på åtta dagar. Den tvungna ledighet i kontorsarbetet som därigenom uppstod hämnades genom den massa bref, som skulle behandlas, då posten slutligen slapp fram. Allt gick långsamt och med stora besvärligheter, och mödan var sannerligen icke därför mindre. Nutidens köpmän förmå sannolikt icke fatta huru affärerna på den tiden bedrefvos.
Arbetstiden på Ullbergs och Cramérs kontor räckte på eftermiddagarne från kl. 4 till kl. 8 eller 9, men förlängdes på de egentliga postdagarne till kl. 10. En midsommarafton fortgick arbetet i de kvafva, af gas upphettade kontorsrummen ända till kl. 10, och dagen därpå hade man icke heller någon ledighet, enär midsommardagen icke firas som hälgdag i Hamburg.
*
Efter slutadt dagsverke.
Då kontorsarbetet var till ända på aftonen, skingrades personalen till olika platser i staden eller, i fall det var en sommarkväll, gick att andas frisk luft utanför stadsportarna. Thorsperre, dessa portars stängande, jagade dock de utanför dem promenerande snart åter in i staden, och hvarje kväll, men i synnerhet på söndagarna, kunde man få se en kapplöpning för att hinna in före stängningen, något som erinrade om börsscenerna under börsklockans ringande på middagarna. Man kunde nämligen slippa genom portarna äfven efter stängningen, om man erlade en viss afgift, och det var för att spara in den afgiften som kapplöpningen företogs, också ett bevis på hamburgarnes åtrå att undvika alla små utgifter.
Flertalet af kamraterna begaf sig ej längre bort än till Alsterpaviljongen, tog plats på paviljongens framsida åt Jungfernstieg och betraktade lustvandrarne som i täta led ända till sena kvällen drogo förbi. Ofta satte jag mig på den sida som vetter åt Alstern och njöt af färgspelet på vattenytan. Små båtar korsade hvarandras väg eller rodde i kapp bort åt Lombardbrücke och styrde ut på Aussenalster, där alstersvanorna simmade så stolta nedanför kvarnen på bryggan. Några ångbåtar funnos ännu icke på Alstern. Nu är kvarnen för länge sedan borta, och järnvägstågen skramla oupphörligt mellan Deichthor och Altonas yttersta gräns, under det åtskilliga ångslupar underhålla förbindelsen mellan stränderna.
Något utvärdshuslif rådde aldrig på hvardagarna. Så var t. ex. Andreasbrunnen öde och tyst redan tidigt en hvardagskväll äfven på sommartiden. Om en stockholmare då for ut dit, i tanke att finna gästvänligt mottagande, som t. ex. vid Stockholms Djurgårdsbrunn eller Stallmästaregården, fann han sig mycket besviken.
⁎
Ej sällan var det aftonsällskap hos någon af de hamburgska familjer i hvilka vi umgingos, ej synnerligt många, men förnämligast hos Ullbergs och Cramérs, då gästerna till stor del utgjordes af svenskar. Så väl Ullberg som Cramér voro gifta med stockholmsfruntimmer, den förre med en mamsell Hilda Fant, dotter till en bankokommisssarie. Fru Marie Louise Cramér var dotter till den i Stockholm mycket kände grosshandlaren Gustaf Hegardt (firma J. F. Erdman & komp.). Efter hamburgertiden lefde familjen Cramér länge i Stockholm, där mannen afled 1881, och hustrun 1904. Bankdirektören Carl Cramér är deras son.
Minnet af de angenäma stunderna i Ullbergs och Cramérs hem utgör ett af mina gladaste och oförgätligaste. Under den oblida årstiden samlades vi till muntra middags- och aftonsamkväm hos de två familjerna, och på de få lediga söndagarna under somrarna företogos utfärder i Hamburgs täcka omgifningar.
Än gällde det en utflykt till Rainvilles Garten, på andra sidan Altona, än i Sachsenwald till Friederichsruhe, som sedermera blifvit så bekant för Bismarcks sista vistelseort, och platsen där han dog och ligger begrafven. Då vi lustvandrade i den präktiga skogen kände vi knappt till grefve Bismarck-Schönhausens namn.
För att komma dit begagnade vi oss af ett par öppna vagnar, s. k. »Stuhlwagen», hyrda hos Posthalter Schlüter vid Petrikirche eller hos Hoppe vid ABC-Strasse, och vanligtvis medfördes matsäck af utmärkt beskaffenhet. Det var glada utfärder. Deras antal minskades dock, då Cramér köpte sig en villa i Eppendorf, en täck plats, mest bekant för det fina utvärdshuset Andreasbrunnen, dit en del af det glada Hamburg begaf sig på söndagarne för att äta festmiddagar.
Sedan familjen Cramér slagit sig ned för både sommar och vinter i Eppendorf, samlades vi där på fritimmarne — villan låg ett stycke norrut från Dammthor — och njöto af den vackra naturen i glada landsmäns sällskap. Tillfälle till umgänge med infödingarna saknades ej heller, och bredvid den Cramérska villan bodde assuransmäklaren Bülau i en lika täck bostad. De båda familjerna och deras talrika gäster förde där ett behagligt fristunds- och friluftslif.
Men ville man ha omväxling, saknades ej tillfälle därtill. Då företogos långa söndagsvandringar i trakten. Man kunde också då rasta i Ottensen och njuta af den vidsträckta utsikten öfver Elbes nedra lopp med de otaliga fartygen samt det motliggande Hannoverska landet.
Därifrån gick vandringen, ofta i A. W. Schmidts och en annan mecklenburgares sällskap, vidare väster ut, stundom till Eimsbüttel, där värdshuset Heus Hof lockade vandraren.
Någon gång förlängdes fotvandringen ända till Blankenese, den synnerligt måleriska fiskarbyn, omkring en svensk mil från Hamburg. Men vid så utsträckt fotresa återvände vi med ångfartyg. Järnväg till Blankenese fanns icke på den tiden.
Ville man icke begifva sig så långt från staden, njöt man måhända af utsikten från Elbhöhe, vanligen kallad »Stintfang», och styrde kanske sina steg därefter öfver Zeughausmarkt, där »Gottes Segen bei Cohn» hade sitt originalsäte, hvarpå man måhända passerade genom Millerthor ut till Spielbudenplatz i förstaden S:t Pauli, där det gamla Hamburgerberg i stor skala bjöd på samma slags nöjen som »Bakken» i Köbenhavns Dyrehave och les fêtes patronales i Paris omgifningar samt, i mycket minskad skala, Gröna Lunds Tivoli på Stockholms Djurgård.
Spielbudenplatz var och är kanske ännu ett ofantligt pandemonium af alla slags oljud som kan framlockas af fioler och positiv, horn, trummor och andra döfvande instrument. Där visas »schöne Rariteten», göras konster, sjunges och dansas de vildaste och löjligaste matrosdanser. Där förekommo ännu för femtio år sedan också vilda slagsmål mellan sjömän af olika nationer, och då var det klokast att söka skydd i Carl Schultzes teater, en icke dålig skådebana.
*
På bal.
I Hamburg, liksom i andra civiliserade samhällen, dansades på den fina världens enskilda samkväm, men offentliga baler voro ej synnerligen aktade och besöktes sällan af män, som ville ha något anseende samt aldrig af fruntimmer inom de bildade klasserna, att ej säga bland de hederliga. Talrika voro dessa baler likväl, och de ha af främlingar framhållits såsom kännetecknande för de hamburgska sederna, detta dock otvifvelaktigt med föga rätt.
Balerna i Appollosalen och hos Peter Arehns utbasunades i tidningsnotiser som ytterst behagliga och tilldragande »für das elegante Fremdenpublicum», men voro i själfva verket sedeslösa och råa i den osmakligaste grad och närmast att jämföra med de osedlighetsnästen som hvarje afton hela året igenom i bländande fönsterbelysning vid ett par illa beryktade gator sökte draga till sig den manliga, till större delen främmande ungdomen.
För aktningsvärdt folk hade man »bürgerliche Bälle» samt »Flügelbälle», de senare i synnerhet utanför staden, mycket besökta vid marknadstiderna, mest vid den s. k. »Lämmermarkt», då det dansades i mejerigårdarna, och dansmusiken utfördes på flygelpiano med trumma, hvilken trampades af pianisten. Där invigdes dansnöjet om söndagarna vanligtvis med en enkel table d’hôte, bestående af soppa och en kötträtt, och det kostade en mark kurant.
Kl. tre e. m. öppnades balen omedelbart efter middagsmålet, och man dansade till dess Thorsperre gjorde slut på nöjet. För hvarje dans erlades en schilling kurant. Mellan danserna promenerade ungdomen i omgifningarna eller sköto till måls, under det gubbarne drucko öl, rökte sina långhufvade porslinspipor och skräflade om kommunens angelägenheter.
Det hela var godlynt, man skulle nästan kunna säga hemtrefligt. Kommunen var också hamburgarens fädernesland. För femtio år sedan kände han icke något annat. Det är först senare hamburgaren har uppgått i »das grosse Vaterland», det omfattande Tyskland.
Hamburgs befolkning delades då i flere rangklasser efter medborgarens förmögenhet, och de klasserna voro skarpt skilda. De allra rikaste utgjorde en sluten aristokrati som gick under benämningen »Hamburgs haute volée». Därnäst kommo de stora husen, de fina husen o. s. v. I motsats till aristokratien räknades »das bürgerliche Publicum», och hvad som var ännu lägre räknades icke alls.
Så var förhållandet åtminstone på 1850-talet. Det är nu kanske mycket förändradt, och den allmänna, om också icke fullt demokratiska, medborgerligheten torde väl ha gjort sig gällande i Hamburg, likasom på andra platser.
*
På krigsstråt.
Hamburgs garnison bestod af en »Bundes-Contigent», de s. k. »Hanseaten», och af borgargardet. De först nämnda utgjordes af två bataljoner fotfolk samt två skvadroner dragoner. Uniformen var efter preussisk modell, grön med röda uppslag.
Borgargardet räknade åtta bataljoner infanteri, ett par kompanier jägare, två batterier artilleri och en liten trupp hästfolk. Uniformen var mörkblå med ljusblå uppslag.
Ingen hamburgare af mankön mellan tjugutvå och fyrtio år fick undandraga sig borgarmilitärtjänst, och främlingar som sedan längre tid uppehöllo sig på platsen voro ingalunda fritagna. I den stund jag skrifver detta ligger framför mig en liten tryckt sedel, hvilken jag händelsevis kommit att bevara ända sedan 1856, och som påminner, att
Herrn C. Lundin Wachpflichtig, wohnhaft in der dritten Compagnie des zweiten Bataillons, trifft Uebermorgon (8 Febr.) die Reihe zum Wachdienst.
Det gick dock för sig att, jämlikt rådets och borgerskapets beslut af, såsom vaktsedeln upplyser, den 20 mars 1854, skaffa en ställföreträdare, något som också af den allra största delen »vaktpliktige» begagnades, men denne måste, tjugufyra timmar före vaktens början, anmälas för kompanichefen. Den ifrågavarande sedeln är underskrifven af Plinck, »Hauptmann», och dagtecknad den 6 februari 1856. Den fältväbel som öfverlämnade kallelsen åtog sig också att anskaffa ställföreträdaren och mottog därför en preussisk thaler, hvilken han väl delade med vaktsubstitutet eller till detta afstod större delen.
Vaktposterna inom borgargardet i Hamburg bestodo på min tid där af till stor del fattiga borgersmän, s. k. Lohnwächter, som af denna vakttjänst för andra gjorde ett regelbundet förvärf. Flertalet af borgargardet behöfde därför aldrig komma på vakt, men då och då, fastän ganska sällan, drog en stor del af hela styrkan i full uniform och med klingande spel ut på fältöfning på Heiligen-Geistfeld, en stor slätt i S:t Pauli. Deltagandet däruti var dock fullständigt frivilligt, och allra minst behöfde icke-hamburgare, fastän ovillkorligt vaktpliktige, för den skull uniformera sig.
I fältöfningarna deltog af Ullberg & Cramérs hela kontorspersonal endast A. W. Schmidt. Men lifligt var det, då de i öfningen deltagande återvände till staden och där gjorde halt bland vapen och uniformspersedlar, ölvagnar, marketenterikorgar och mera sådant. Det var en riktig fälttågstafla, där kvinnor och barn ej heller saknades.
*
I underjorden.
Det underjordiska Hamburg, sådant det såg ut för femtio år sedan, förtjänar att hågkommas lika väl som det hvilket hade sin plats ofvan jord. En del bestod af de fina ostronkällarna, i hvilka icke få af den handelsidkande världen, såväl hemmahörande som gästande affärsvänner, tillbrakte sina aftnar omkring stora fat med de kolossala holsteinska och de små helgolandska samt de ännu mindre natives, med tillbehör af långhalsade buteljer från Rhen.
Dessa eleganta aftonlokaler voro till stor del dolda för närgångna blickar från gatan, men igenkändes på de storartade högar ostronskal, hvilka mer eller mindre systematiskt ordnade, vid sidan af nedgången, tjänade som skylt till läckerhetskällarna. Nedkommen i förstugan fann man en lockande utställning. I stora såar plaskade präktiga sköldpaddor, och bredvid deras bassänger såg man andra akvarier för lefvande fisk bredvid aktningsbjudande laxar och läckra sjötungor.
I matsalen fick man se nyss stekta, men i hela glansen af sina praktfulla fjädrar ännu prunkande fasaner. Där spred sig också en förledande doft från rådjursstekar och vildsvinshufvuden. Jättepyramider af alla slags läckra sydfrukter väckte längtan efter att få göra deras närmare bekantskap. Allt var smakfullt ordnadt och måste reta läckerhetslusten.
Det hela vittnade om att Hamburg hade god tillgång på verkligt läckra födoämnen, under det att en god del af det öfriga Tyskland saknade till och med vanlig god matlagning.
⁎
Tämligen olika dessa prydligt utrustade och i synnerhet för finsmakare ovärderliga källare voro de vinstugor som öfverallt besöktes af i synnerhet en viss del af borgerskapet. En sådan var t. ex. Gädeckes Weinstube under det s. k. Patriotiska huset, en samling för småkrämare och lägre tjänstemän, men ett ganska hyggligt kvarter. I stället för den bländande belysningen i de fina ostronkällarna bestod upplysningen af några med stora gröna bleckskärmar försedda lampor som hängde ned från det hvälfda taket och samlade sitt ljus på de stora borden samt skarpt belyste gästernas ansikten och de gnistrande vinglasen, under det öfriga delar af rummet förblefvo ganska mörka, ett sceneri, som skulle ha i hög grad intresserat genremålaren Hasenclever i Düsseldorf.
Hvarje gäst hade framför sig en »Polnisch Roth» eller en »Polnisch Weiss», och glasens innehåll förnyades ganska ofta, under det de drickande politiserade med liflighet och kraft. Vanligtvis dryftade man Hamburgs statsförfattning, hvilken då ännu var den som tillskapats 1712 och därför vid tiden för denna Hamburgerskildring räknade nära hundrafemtio år. Det var först några år efter de hundrafemtio som den nya författningen antogs.
Nu yrkade man på borgerskapets inflytande i främsta rummet, och med borgare menade man i synnerhet butikinnehafvare och underordnade tjänstemän, hvilka borde intaga den ställning som de stora affärsmännen dittills innehaft.
Gick man ned i en Bierkeller, kunde man få höra samma fordringar, men där var det små och stora affärsmän som skulle maka åt sig till förmån för folket, från och med handtverkare till och med pråmförare och hela skaran af handelns och sjöfartens handtlangare. Ordningen inom de här förut omnämnda rangklasserna tycktes man dock vilja fortfarande iakttaga uti det sociala lifvet, om ock ej i det politiska.
Men det fanns och finnes sannolikt ännu andra underjordiska lokaler i Hamburg, sådana som utgöra bostäder för en icke ringa del af stadens invånare. Gick man t. ex. utför en af de små gränder som föra ned till den inre hamnen, den s. k. »Binnen Hafen» och en afton tittade ned i en källarglugg, fann man denna försedd med glasfönster, genom hvilket ljussken bröt fram. Var man hågad att erfara, huru det såg ut där nere, kunde man vanligtvis göra det under någon förevändning och utan att löpa någon fara.
Man begaf sig utför en slipprig och vanligtvis söndrig stentrappa, hvilken icke bestod sig med någon upplysning, och kom in i en ännu mörkare svale, hvilken dock fick en strimma ljussken, som silade ut genom springan på en dörr. Nog kunde det hända, att ett par fetlagda råttor spatserade öfver källarsvalen, och kanske det var en ödla som i detsamma kilade uppför muren. Men tog man så ett raskt steg och knackade på dörren samt släpptes in, fann man, att rummet ingalunda såg så otrefligt ut. Visserligen frodades svampväxter här och där på väggarna och en stark fuktlukt slog mot den inträdande, men invånarna tycktes ha ansträngt sig för att göra källarboningen så hemtreflig som möjligt.
Det var icke alltid fattigdomen, som dref arbetsklassen i Hamburg att söka bostäder i källarna. Sådana bostäder voro åtminstone för femtio år sedan ganska vanliga för tarfligt folk i allmänhet, som fann sin uträkning att bo så nära gatan som möjligt, utan att behöfva betala den dryga hyran för en bel étage, då man i anseende till de öfver allt befintliga butikerna icke kunde erhålla någon bostad i bottenvåningen.
Att stor fattigdom och äfven mycket elände påträffades i somliga källarvåningar bevisar icke att alla sådana boningars invånare hörde till uselhetens klass. Men besynnerligt kunde man finna, att personer hvilkas bohag utvisade nästan välstånd kunde bekväma sig att tillbringa sitt lif uti en eländig, fuktig och i flera afseenden ohälsosam källare, där man dessutom var utsatt för att ej blott vid stora öfversvämningar, hvilka ofta nog förekomma vid Elbestranden, utan äfven hvarje gång vattnet steg endast något högre än vanligt, få rummen förvandlade till fisksumpar.
En nyårsnatt — det var 1854—1855 — öfverraskades de från gästabuden vid årsskiftet återvändande hamburgarne af dånande kanonskott, som återljödo i gatorna. Det var tecken till svår öfversvämning.
Prosit Neujahr! hade alla i nattens mörker mötande tillropat hvarandra. Prosit Neujahr lät det äfven vid kanondundret, och flertalet af stadens 200,000 invånare fortsatte sin väg under gladt skämt.
*
De 200,000 ha nu ökats till 700,000, och bland dem finnas otvifvelaktigt ett icke ringa antal skandinaver, äfven om de i anseende till folkmängden i dess helhet skulle vara mindre talrika än för femtio år sedan, då i synnerhet danskar till stort antal öfverflyttade till Hamburg och där grundade nya firmor eller ingingo i gamla, något som undergick förändringar genom krisen mot slutet af 1857.
Förhållandet mellan danskar och svenskar i Hamburg på 1850-talet var ganska vänskapligt, men norrmännen sågo vi sällan till. Hvad danskar och svenskar angår var umgänget i Skandinaviska Sällskapet lifligt och behagligt, men norrmännen tycktes ej vara där representerade. Man träffade dem åtminstone icke på sällskapets julfester, i hvilka de två öfriga skandinaviska folkens ombud voro så intresserade deltagare, och där Finland ej heller var glömdt. På en julfest som hölls i Hôtel de l’Europe föreslogs också af en ung svensk Finlands skål, hvilken dracks under hänförelse af de närvarande svenskarna.
I hvardagslag hade Skandinaviska Sällskapet sin lokal vid Mönkedamm, invid Zinggs hotell och midt emot börsen. Där var Ernst Bellander rolighetsmakare och bidrog ganska mycket till den alltid glada stämningen. Af högre värde var dock det biträde som lämnades sällskapet af malmöbon G. A. Hedman, hvilken i ett par år var ledamot af direktionen. Ordförande var generalkonsul Pontoppidan.
En person, som jämte Bellander mycket roade sällskapet var vår gamle vaktmästare eller, på danska, »Budet» E. A. Lindberg. Han var ganska populär och motsats till kontorsdrängen Dehn hos Ullberg & Cramér. Född svensk, men ej så litet fördanskad, var han dock originell från topp till tå.
Bland skandinaverna dels inom, dels utom sällskapet var den nyss nämnde G. A. Hedman i många år anställd hos Schenck & komp. vid Pastorenstrasse, sedan handlande i sin födelsestad Malmö ända till 1893, då affären öfverlämnades till en svärson, och konsul Hedman drog sig tillbaka, men är ständigt hedrad med många förtroendeuppdrag. Han är gift med en hamburgska.
På kontor hos Schenck & komp. var också C. G. Hjelm från Karlskrona i många år på 1850-talet, men flyttade därifrån till Göteborg, där han en tid var egen handlande och är nu sedan flere år bosatt i Säffle uti Värmland, där han drifver kommissions- och agenturaffärer.
En annan sydsvensk var C. C. Luttropp från Malmö, hvilken var samtidig med Edvard Ullberg på kontor hos Sig. Lohmann & komp. sedan grundade egen firma, men dukade under för krisen 1857, återvände till Malmö, öfvertog där en kassörsbefattning och är nu död.
På Luttropps kontor arbetade Oscar Möller, också från Malmö, som efter några år i Hamburg återflyttade till fädernestaden och nu är verkställande direktör i Malmö sparbank.
Från Göteborg förskref sig Adolf Magnus, son till Emanuel Magnus samt anställd hos Horwitz Meyer & komp. i Hamburg, återvände sedan till Göteborg och drifver där fortfarande grosshandel.
Från Stockholm voro Albert Starck och Alexander Titz, bägge på kontor hos Albrecht & Dill. Starck gick efter ett par år tillbaka till Stockholm och hemförde som brud en dotter till nämnde Dill. Han är nu belgisk generalkonsul här. Titz lämnade snart Hamburg och begaf sig till London samt innehade sedan i många år en agenturaffär i Stockholm, hvarest han afled 1899.
Aug. Lindström var också stockholmare, men kom senast från Marseille. Efter några år i Hamburg återvände han till Stockholm och dog här.
Bland de ännu lefvande stockholmarna som arbetade på kontor i Hamburg någon tid var Theodor Sörman af den bekanta familjen och bror till J. H. Sörman, som nu är ensam innehafvare af den gamla ansedda firman »John Sörman» vid Regeringsgatan, under det Theodor Sörman, hvilken var på kontor hos Giese & Dollmann i Hamburg, nu har en kolaffär i Stockholm.
Den som stannade i Hamburg ända till sin död var stockholmaren Wesslig i galanterifirman Wesslig & Frellsen, som innehade en glänsande butik vid Reesendammsbrücke. Denne Wesslig i Hamburg var bror till den inom samma slags affär kände Wesslig i basaren på Norrbro i Stockholm. Den hamburgske var en humoristisk person, men själf föremål för mycket skämt af Ullberg & Cramérs kontorspersonal, med hvilken han umgicks dagligen.
Helt nära Schencks kontor vid Pastorenstrasse bodde ock en svensk affärsman, Adolf Hirsch, bror till musikhandlaren Abraham Hirsch i Stockholm och själf gammal stockholmare. Jämte affärerna och kanske mera än dessa var målarkonsten föremål för Adolf Hirschs sysselsättning, och vid besök hos honom fann jag honom alltid vid staffliet. Han hade någon tid målat för Edvard Bergh och var onekligen en ganska begåfvad dilettant. Efter några år vände han åter till Stockholm och sysselsatte sig sedan uteslutande med landskapsmålning ända till sin död 1886.
Utom de redan nämnde, J. Michaeli och H. Zethræus, af hvilka den sist nämnde är gift från Hamburg, hade en Joseph Johnsson från Göteborg och en C. Donner från Visby arbetat på kontoret hos Ullberg & Cramér, men lämnat Hamburg innan jag kom dit. Johnsson begaf sig till London och förenade sig med norrmannen Svendsen i firman Svendsen & Johnson. Donner flyttade till Hull, där han gifte sig med en engelska och bildade med en engelsman skeppsmäklerifirman Donner, Stewenii & komp. Han afled i Hull.
På en sockerfabrik i Hamburg var en af öfriga skandinaver värderad stockholmare anställd. Hans namn var Theodor Nylén, en af gamle kapten Nyléns söner. Han flyttade sedan till Kalmar och därifrån till Stockholm, där han slutligen hade en befattning på Rosenlunds ålderdomshem.
Omtyckt och aktad bland såväl skandinaver som tyskar var svensk-norske generalkonsuln G. A. Sterky, hvilken tillträdde sin befattning vid medlet af 1850-talet.
Bland de skandinaver som bodde i Hamburg, vare sig före eller efter min därvaro, och som jag icke kände personligen voro J. H. E. Dieden på Schencks kontor, född i Malmö, dit han återvände efter någon tids vistelse i England och blef senare innehafvare af faderns firma, var i omkring 30 år italiensk konsul och i 5 år belgisk, och är ledamot för Malmö stad af riksdagens första kammare; G. Gauffin, född i Kristianstad, studerade droghandeln hos Haasche & Woge, numera direktör för Apotekarnes mineralvattensfabriks aktiebolag i Stockholm; J. P. Parrau från Karlshamn, kom som skeppskapten till Hamburg, gifte sig med en dotter till Schenck d. ä. och öppnade skeppsmäklarekontor i förening med E. Cellier under firma Cellier & Parrau, var den förste som satte i gång de sedan så populära Alster-ångbåtarna, flyttade öfver till Stockholm, öfvertog skeppsmäklarefirman Flygarson & Son, lämnade efter några år också denna affär och flyttade till Dresden samt slutade där sitt oroliga lif. En annan af Schencks kontorister var Gottfr. Beijer, hvilken efter någon tid i London öfverflyttade till Malmö och där spelade en betydande roll både som affärsman och kommunalman samt dog 1901.
En stockholmare, fastän af tyskt ursprung, var Theodor Winckler, hvilken mycket umgicks med skandinaverna i Hamburg. Detta var för öfrigt fallet med flere andra tyskar, t. ex. gamle Jacob Trahn, hvilken under många år innehaft sockerfabrik i Uddevalla, men med sin fru flyttat öfver till Hamburg.
*
Krisen nalkas.
Till 1854 hade Ullberg & Cramérs affärsverksamhet visserligen varit stadd i utveckling, men dock icke rört sig med någon svindlande fart och ej sällan haft många svårigheter att öfvervinna. Med 1854 inträdde andra förhållanden. Västmakternas krig med Ryssland utöfvade stort inflytande på våra handelsaffärer. De mycket växlande spannmålskonjunkturerna ingrepo i främsta rummet i den nordiska handeln, och bland hamburgerhusen var det i synnerhet Ullberg & Cramers som erfor inverkan däraf. Med ovanlig och kort förut icke anad tillökning i omsättning följde också mycket större risk.
Under åren 1855 och 1856 gjordes rent af häpnadsväckande omsättningar på Hamburgs börs af spannmål för svensk räkning. De firmor på den platsen som i främsta rummet betjänade Skandinavien voro Schenck & komp. samt Ullberg & Cramér. Den ökade och hårdt ansträngande arbetstiden på kontoret intygade huru ofantligt göromålen tilltagit. Det var ej allenast spannmålsaffärerna, som ökats, utan i Sverige vände man sig med alla möjliga uppdrag till Hamburgerfirmorna — med t. ex. skeppsbefraktningar, sjöförsäkringar, försäljning af trävarualster, inköp af kolonialvaror m. m.
Först och främst trasserade man, det glömdes aldrig, men det hände, att man glömde avisera, och så presenterades på kontoret växlar till inlösen, som man aldrig förr hört talas om. För att icke bereda trassenten, som kanske var en af firmans ifrigaste kunder, något obehag, inlöstes växeln. På det ämnet syftade en af Ullberg & Cramérs kontorister (Ernst Bellander) i ett af honom diktadt program till en festföreställning i den Salon Blanche, »Blancokreditens» lokal, som spelade så stor roll i 1850-talets hamburgska affärslif. På denna »utomordentligt dramatiska musikaliskt-deklamatoriska soaré» som uppfördes hvarje postdag gafs först en Trassent-ouverture med högtrafvande remissdrillar, som småningom bortdö, af hrr O., K., B., och S. Namnen äro på det fingerade programmet utskrifna med alla bokstäfverna och tillhörde de på den tiden mest kända virtuoserna inom Blankokrediten. Efter ouverturen följde »komisk omsättningsduett af B. och K.» Ett nummer utgjordes af svenska folkvisor, bland hvilka »jag glömde avisera, men inte att trassera». Ett nummer framställde »Den musikaliska växelmakaren», som utfördes i kostym af hr O., hvarvid han skulle uppträda som trassent och växeloperatör, träexportör, saltimportör (utan salt), brännvinsspekulant, hofintrigant, m. m. m. m.
I »Voltiges académiques» skulle samtliga konstnärerna deltaga och bland annat herr K. komma att utföra »Les Sauts perilleux» och utan fotfäste, rakt i luften göra tio omsättningsvärda kullerbyttor, »was kein Künstler auser ihm auszuführen vermag». Entré: ½ procent provision. »Nur einem anständigen Publicum ist der Zutritt gestattet.»
Det hela är skämt, om ock ganska skarpt sådant, men grundande sig på full verklighet och af Ernst Bellander upptecknadt på baksidan af ett af honom i firmans namn den 12 december 1854 skrifvet, men sedan kasseradt affärsbref till L. J. Hierta i Stockholm, utan att dock med detta äga ringaste samband. Det verkliga brefvet, som rör sig om fyra af ett handelshus i Turin expedierade, men i Mannheim kvarliggande balar silke, är skrifvet på ena sidan af papperet, på hvars andra sida Bellander framställt det diktade programmet, sannolikt emedan han för tillfället icke hade något annat lämpligt manuskriptpapper.
Detta papper har för kort tid sedan sändts till mig af en bland mina gamla oförgätliga hamburgervänner, den ofvan nämnde herr C. G. Hjelm i Säffle. Det påminner mig lifligt om vår gemensamma tid i den stora handelsstaden, och fastän ett halft århundrade sedan dess förflutit, förekommer mig allt så väl bekant, och jag känner till och med igen Ernst Bellanders handstil. Bellander själf har jag blott en enda gång återsett sedan jag en sommarafton 1855, på ett emigrantfartyg i Hamburgs hamn, tog afsked af honom.
Tolf år därefter stötte jag vid ett af mina många senare besök i Hamburg helt oförmodadt på honom. Han reste då i pälsverk, d. v. s. var anställd hos en amerikansk pälshandelsfirma och färdades i Europa för den firmans räkning. Hans gamla glada lynne hade icke öfvergifvit honom, men han var icke nöjd med sin dåvarande ställning och förklarade sig långt hellre vilja »resa i champagne», hvilket han länge betraktat som sitt egentliga mål.
Något champagnehus tyckes han dock icke ha lyckats vinna, men han lär ha öppnat vinhandel i Malmö och är nu, visst för länge sedan, död.
Det Bellanderska skämtet förskrifver sig, som vi sett, från slutet af 1854. Ännu då var det således tre år kvar på hvilka Blankotrassenterne kunde göra sina sauts périlleux. Det började dock gå allt mera trögt för åtminstone en del bland dem, under det andra efter åtskilliga luftsprång åter stodo på fötter såsom hade de aldrig stått fastare. Men man må ej glömma, att Ullberg & Cramér visst icke voro blinda för det farliga i tillståndet och därför sökte minska krediterna. Detta var dock icke någon lätt sak, ty äfven under det konjunkturerna i flera handelsgrenar voro i tillbakagång, fordrades ökad kredit, och på många håll kunde krediten icke minskas utan fara för att kredittagaren skulle gå sin undergång till mötes.
Så fortgick det under 1855 och 1856, men i mars 1857 utfärdade Ullberg & Cramér en af A. W. Schmidt författad rundskrifvelse, hvaruti visades nödvändigheten af blankokreditens snara förminskande äfven i de fall då krediten i allmänhet vore nära förbunden med verkliga kommissionsuppdrag i varor.
Det var dock redan för sent, ty ungefär samtidigt med nyss nämnda cirkulär inställde huset C. C. Luttropp & komp. sina betalningar, hvilket hade en ganska obehaglig inverkan på Ullberg & Cramérs ställning och var första tecken till den allmänna omstörtning som innan årets slut drabbade en stor del af hamburgerhusen, men hvartill orsaken då kom närmast från England och Nordamerika.
Till själfva krisen i Hamburg var jag icke vittne, enär jag redan året förut hade lämnat den platsen, men erfor så mycket kännbarare verkan däraf i Göteborg. Jag vill för tillfället endast tillägga, hvad dock allmänt kändt är, att Ullberg & Cramér nödgades »stoppa», liksom många andra hamburgerfirmor samt att deras hus, som likväl en tid tycktes ha så goda utsikter, förändrades 1858 till firman A. W. Schmidt & komp. med den gamle kontorschefen som hufvudman. Den ytterst försiktige Schmidt kunde icke åter eröfra den gamla firmans anseende och dess inflytande i de svenska affärerna.
Ullberg stannade i Hamburg, där han, efter några år, afled. Cramér flyttade, såsom här förut är omtaladt, till Stockholm och dog där. De som ännu minnas herrar Ullberg & Cramér erinra sig dem som verkliga gentlemen.
Schmidt är också nu för längesedan död, liksom hans nya biträde, den hederlige mecklenburgaren Möller, Schmidts och min här ofvan omnämnde lustvandringskamrat under ett par somrar i Tyskland.
Många af de hus som stupade i Hamburg kunde ej mera resa sig, under det andra snart nog kämpade sig till ny, fördelaktig ställning. Det sades, att ett hundratal firmor dukade under, och visst är, att förhållandena betydligt förändrade sig, i många afseenden kanske till de sunda affärernas öfvervikt. Med blankokrediten var det nog för alltid slut, åtminstone i den gamla utsträckningen och med de gamla osunda förhållandena.
⁎
Under andra året af min vistelse i Hamburg hade jag stått i liflig brefväxling med min gamle vän och gymnasii- samt universitetskamrat Oscar Wijkander, hvilken tagit kansliexamen och, sedan han återkommit från sin frivilliga krigstjänst i Danmark, haft anställning som extra kanslist i finansdepartementet och äfven sysselsatt sig med dramatiskt författarskap, men blifvit förordnad till distriktschefssekreterare i västra tulldistriktet, hvilken befattning han dock redan ett par år efter tillträdandet ville öfvergifva för att blifva grosshandlare i Göteborg.
Wijkander tillhörde således de unga män, som på den tiden önskade ägna sig åt praktiska sysselsättningar, och som jag redan förut tagit samma steg samt därför väl borde ha förvärfvat någon insikt i handelsyrket, vände ungdomsvännen sig till mig med förslag att med honom ingå kompaniskap för att under firma C. O. Wijkander & komp. bedrifva handelsrörelse i rikets andra stad.
Förslaget gaf anledning till långvariga underhandlingar. Jag var icke synnerligen benägen att godkänna Wijkanders framställningar, men lät slutligen förmå mig att lämna mitt bifall, uppsade därför min anställning hos Ullberg & Cramér samt öfverflyttade till Göteborg.
Innan jag lämnade Tyskland för den gången, gjorde jag dock en resa genom en del af landet samt uppehöll mig någon tid i Prag och Wien.
I Prag utförde jag ett uppdrag för en vän, hvilket drog ut i flere veckor och var af föga behaglig beskaffenhet, enär jag måste bedrifva ganska ihärdiga underhandlingar med dels det katolska, dels det protestantiska prästerskapet i nämnda stad och som fastän af fullkomligt enskild och i sig själf föga invecklad natur, dock fordrade rätt mycken ihärdighet. När jag lyckats bringa dessa underhandlingar till antagligt slut, lämnade jag genast Prag och for till Wien för att vederkvicka mig. Jag hade dock i Prag funnit godt bemötande samt till och med tillfälle att något blicka in i det samhällets inre förhållanden.
Wien var då ännu det gamla med sina åldriga vallar, hvilkas plats Ringstrasse nu intager med sitt brokiga boulevardlif, och man kunde kanske med mera skäl än nu tillämpa den gamla versen ’s giebt nur a Kaiserstadt, ’s giebt nur a Wien.
I Prag hade jag på Hràdschin mött exkejsaren Ferdinand, hvilken på sin ensliga morgonvandring tycktes gå och fundera öfver ödets växlingar. I Wien såg jag på kejserliga operan den då helt unge kejsar Franz Joseph. På en af Wiens gator korsades en dag min väg af ett fint åkdon, ett bland de mångfaldiga i den staden, och i åkdonet satt en gammal herre, som jag dock icke gaf mycken akt på och alldeles icke närmare betraktade. Först då han var ur sikte, upplyste den af mig lejde Lohndiener, att den gamle herrn vore furst Metternich. Det var första gången och äfven den sista jag under mina många resor betjänat mig af en Lohndiener.