En julsång på prosa (Wikisource-översättning)/2
| ← Första versen |
|
Tredje versen → |
Andra versen: Den förste av de tre andarna[redigera]
När Scrooge vaknade, var det så mörkt, att när han kikade ut från sängen, kunde han knappt se någon skillnad mellan det genomskinliga fönstret och de kompakta väggarna i sitt rum. Han försökte förmå sina små vesslelika ögon att tränga igenom mörkret, när klangen från den närbelägna kyrkklockan slog fyra kvartsslag. Så lyssnade han efter timslaget.
Till hans stora förvåning slog den stora klockan sex och därefter sju slag, därefter åtta och fortsatte så till tolv slag innan den slutade. Tolv. Klockan hade varit över två när han gick till sängs. Klockan hade fel. En istapp måste ha hamnat i dess verk. Tolv.
Han tryckte in fjädern på sitt fickur med repeterverk, för att rätta till denna fåniga kyrkklockas besked. Dess snabba lilla puls slog tolv slag och slutade därefter.
”Vad, det är icke möjligt”, sade Scrooge, ”att jag kan ha sovit mig genom en hel dag och en bra bit in på nästa natt. Det är heller icke möjligt, att något kan ha hänt med solen och att klockan således skulle vara tolv på dagen.”
Denna tanke framstod som så oroande, att han kravlade sig ur sängen och famlade sig fram till fönstret. Han var tvungen att skrapa undan rimfrosten från fönstret med ärmen till sin morgonrock innan han kunde se något; och han såg endast mycket litet även då. Allt han såg var, att det fortfarande var mycket dimmigt och extremt kallt, men han hörde inga ljud från folk som sprang hit och dit och ställde till det slags oväsen, som tvivelsutan skulle ha varit fallet om natten hade besegrat ljusan dag och tagit världen i besittning. Detta var en stor lättnad, eftersom i så fall formeln ”Tre dagar efter uppvisandet av denna växelsedel, betala till Herr Ebenezer Scrooge eller enligt anvisning…” skulle ha blivit en ren illusion, om det inte fanns några dagar att räkna tiden med.
Scrooge gick åter till sängs och tänkte — och tänkte — och tänkte igen, gång efter annan, utan att komma till någon slags slutsats. Ju mer han tänkte, desto mer perplex blev han; och ju mer han försökte att inte tänka på det, desto mer gjorde han det.
Marleys vålnad oroade honom utomordentligt mycket. Varje gång han fastslog för sig själv, efter moget övervägande, att det hela rört sig om en dröm, tog han det tillbaka, som hade en stark fjäder sprungit åter till sitt ursprungliga läge, för att återvända till lösandet av samma problem igen: ”Var det en dröm eller inte?”
Scrooge låg i detta tillstånd tills tre nya kvartsslag hördes, när han plötsligt mindes att spöket hade varskott om ett första besök när klockan slog ett. Han beslutade sig för att ligga vaken till timslaget kom och passerad; och övervägde huruvida han någonsin mer skulle kunna somna, här eller i Himmelen ovan efter.
Denna kvart blev honom så lång, att han mer än en gång var övertygad om att han måste ha dåsat till omedvetet och därigenom missat klockans slag. Sent omsider bröt den igenom i hans lyssnande öron.
”Ding, dong!”
”En kvart över”, sade Scrooge medan han räknade.
”Ding, dong!”
”Halv”, sade Scrooge.
”Ding, dong!”
”En kvart i”, sade Scrooge.
”Ding, dong!”
”Heltimmen”, sade Scrooge med triumf i rösten, ”och ingenting annat!”
Han talade innan klockan slagit, vilket den nu gjorde med ett djupt, dovt, ihåligt, melankoliskt enda slag. Rummet lystes upp i samma ögonblick och sängförhängena drogs ifrån.
Sängförhängena drogs ifrån, säger jag, av en hand. Icke förhängena vid hans fötter, icke heller vid hans rygg, utan dem framför hans ansikte. Sängförhängena drogs ifrån; och Scrooge, som börjat inta ett halvsittande läge, fann sig ansikte mot ansikte med den ickejordiska besökare som drog ifrån dem: Lika nära var han den som jag nu är nära er — och jag står i anden vid er armbåge.
Det var en egendomlig figur — likt ett barn; ändå icke liknande ett barn så mycket som en gammal man, sedd genom något övernaturligt medium, som föreföll ha förminskat hans storlek och proportioner till dem hos ett barn. Dess hår, som gick ner över dess nacke och en bit av ryggen, var vitt som av ålder; och ändå hade dess anlete inte en enda rynka och dess hy blommade. Dess armar var långa och muskulösa; liksom händerna, som om deras grepp var osedvanligt starka. Dess ben och fötter, ytterst välformade, var, liksom de övre lemmarna, bara. Den bar en toga i skinande vitt och runt sin midja var ett vackert bälte knutet, som avgav ett vackert sken. Den höll en färsk järnekskvist i handen; och, i enastående motsats till detta vinterns tecken, hade den sin dräkt täckt av alla sommarens blommor. Men det besynnerligaste egenskapen hos den var, att från kronan på dess huvud, steg fram en ljus, klar stråle av ljus, genom vilken allt detta blev synligt; och vilket tvivelsutan var syftet med den, i dess mer mörka ögonblick, stora ljussläckare som den bar som en mössa under sin ena arm.
Detta, var dock icke, när Scrooge betraktade den med ökande stadga, dess mest sällsamma egenskap. Det var dess bälte, som gnistrade och glittrade, än på ena stället, än på ett annat; och vad som ena ögonblicket var ljus, var i nästa åter mörker, vilket kom figuren att framträda i varierande tydlighet: Ena ögonblicket med en arm, nu med ett ben, nu med tjoget ben, nu med ett par ben men saknande huvud, nu ett huvud utan kropp: Av vilka försvinnande kroppsdelar icke kunde synas några konturer i det täta dunklet där de försvann. Och i själva detta underverk, blev den sig själv igen; distinkt och tydligt som någonsin.
”Är Ni den ande, herre, vars ankomst har förutsagts mig?”, frågade Scrooge.
”Det är jag.”
Rösten var så mjuk och vänlig; egendomligt lågmäld, som istället för att befinna sig alldeles intill, den befunne sig långt borta.
”Vem, eller vad är Ni?”, frågade Scrooge.
”Jag är De gångna jularnas Ande.”
”För länge sedan gångna jular?”, frågade Scrooge, iakttagande den dvärgliknande uppenbarelsen.
”Nej, Dina gångna jular.”
Scrooge visste inte varför och kunde heller inte ha förklarat varför, om någon kunnat fråga honom om det; men han hade en särdeles stark längtan, att se anden iklädd sin mössa; och bad honom därför att ta den på sig.
”Vad?”, utropade anden, ”varför vill Du så snart släcka, med Dina jordiska händer, det ljus jag ger? Är det inte tillräckligt att Du är en av dem vars passioner skapat denna mössa och tvingat mig under en lång följd av år att bära den neddragen långt över min panna?”
Scrooge förnekade, på det mest förbindliga sätt, alla avsikter att förolämpa anden, samt all kunskap om att med vilje ha tvingat anden att bära någon huvudbonad under någon period av sitt liv. Han tog därefter mod till sig, att efterfråga vilket slags ärende, som förde anden till honom.
”Din välfärd”, svarade anden.
Scrooge uttryckte sin synnerligen stora tacksamhet, men kunde inte undgå att göra den reflektionen, att en natts obruten sömn skulle ha gjort mycket gott i denna sak. Anden måste ha kunnat läsa hans tankar, eftersom den genast sade:
”Din frälsning, då. Ta tag i min hand!”
Den sträckte ut sin starka hand medan den talade och fattade försiktigt Scrooges arm.
”Stig upp och följ med mig.”
Det hade varit fåfängt för Scrooge att vädja om att detta slags väder och den sena timmen inte lämpade sig för promenader; att sängen var varm och termometern stod en bra bit under fryspunkten; att han endast var lätt klädd i tofflor, morgonrock och nattmössa; att han led av en förkylning vid detta tillfälle. Greppet runt hans arm, om än mjukt som av en kvinnohand, kunde han inte undkomma. Han steg upp: Men när han märkte att anden drog honom med sig mot fönstret, drog han ihop sin morgonrock som i bön.
”Jag är blott en dödlig människa”, sade han vädjande, ”jag kommer att falla.”
”Bär endast med dig en beröring av min hand här”, sade anden och lade sin hand på Scrooges hjärta, ”och Du skall upplyftas på mer än detta sätt.”
När dessa ord uttalats, passerade de ut genom väggen och stod på en landsväg, med fält på bägge sidor. Staden hade försvunnit helt och hållet. Av den syntes inte ett spår. Mörkret och dimman hade försvunnit med den, eftersom det nu var en klar, kall vinterdag, men snö på marken.
”Himmelen vare lovad!”, utbrast Scrooge, medan han slog ihop sina händer och såg sig omkring. ”Detta är den plats där jag föddes — här var jag en pojke!”
Anden såg milt på honom. Dess mjuka vidröring, trots att den varit lätt och endast varat ett ögonblick, framstod fortfarande som närvarande i den gamle mannens sinne. Han var medveten om tusentals dofter som flöt genom luften, var och en förbundna med tusentals tankar, förhoppningar, glädjeämnen och bekymmer, sedan lång, lång tid bortglömda.
”Dina läppar darrar”, sade anden. ”Och vad är detta på din kind?”
Scrooge muttrade, med ovanligt dämpat tonläge att det endast var en finne; och bad anden att leda honom dit han skulle.
”Minns Du inte vägen själv?”, frågade anden.
”Minns den!”, utropade Scrooge med hetta; ”jag skulle kunna gå den med förbundna ögon!”
”Underligt då, att Du har glömt bort den under så många år”, anmärkte anden. ”Låt oss fortsätta.”
De vandrade längs vägen. Scrooge kände igen varje grind, varje skylt och varje träd; tills en liten marknadsstad framträdde i fjärran, med sin bro, sin kyrka och vindlande flod. Några raggiga ponnyer sågs komma travande mot dem, med pojkar på sina ryggar, vilka ropade till andra pojkar i lantliga jiggar och kärror, körda av bönder. Alla dessa pojkar var på ett strålande humör och ropade till varandra tills de vida fälten fyllts av en så glad musik, att själva den friska luften skrattade när den hörde det.
”Detta är endast skuggbilder av sådant som har varit”, sade anden. ”De är inte medvetna om Din närvaro.”
De muntra resenärerna kom närmare; och under tiden kunde Scrooge känna igen och komma ihåg namnen på dem alla. Varför gladdes han bortom alla gränser av att se dem, vad kom hans kylslagna ögon att glittra och hans hjärta att slå hårdare medan de passerade? Varför fylldes han av glädje när han hörde dem önska varandra god jul, när de skiljdes åt vid vägkorsningarna och bivägarna, vilka ledde till deras respektive hem? Vad betydde ett ”god jul” för Scrooge? Må hin håle ta god jul. Vad gott hade den någonsin gjort honom?
”Skolan är inte helt övergiven”, sade anden. ”Ett ensamt barn, övergivet av sina vänner, är fortfarande där.”
Scrooge sade att han kände till detta. Och han snyftade till.
De lämnade huvudvägen, på en uppfartsväg som Scrooge kom ihåg mycket väl och närmade sig snart en byggnad i mörkrött tegel, med en liten lanternin på taket, med en klocka hängande däruti. Det var ett stort hus, men ett vars öde varit det onådigt: Eftersom dess rymliga rum nu användes endast sällan; dess väggar var fuktiga och anlupna av mossa; dess fönster trasiga och dess portar förfallna. Fjäderfän kluckade och vandrade runt i stallen; och vagnslidren och skjulen var överväxta med gräs. Icke heller inomhus stod mycket att känna igen av dess forna glans dagar; för vid inträdandet i den dystra hallen och om man kikade in genom de öppna dörrarna till de många rummen, fann man dem bristfälligt möblerade, kalla och ödsliga. Det fanns en doft av jord i luften, en kall tomhet hos denna plats, som förknippades på något sätt med att allt för ofta stiga upp i lyktsken och att inte få tillräckligt att äta.
Anden och Scrooge gick genom hallen, till en dörr i husets bakre delar. Den öppnades för dem och avslöjade ett avlångt, omöblerat, melankoliskt rum, vilket föreföll ännu mer naket genom raderna av enkla skolbänkar. På en av dessa satt en ensam pojke och läste vid en ynklig brasa; och Scrooge satte sig ner vid en annan bänk och grät över synen av denna stackars bortglömde pojke, som en gång varit han själv.
Inte ett kvarstannande eko i huset, inte ett pip eller buller från mössen bakom väggpanelerna, inte droppandet från den halvtinade vattenkranen på den mörka gården bakom dem, inte en susning från de bladlösa grenarna på en tröstlös poppel, inte det fåfänga gnisslet från dörren till ett tomt förrådsrum, nej, inte heller klickandet från elden, kunde fylla Scrooges hjärta med ett tröstande inflytande, utan gav istället endast friare utlopp för hans tårar.
Anden vidrörde hans arm och pekade på Scrooges yngre jag, helt försjunken i sin läsning. Plötsligt stod en man, iklädd främmande kläder; underbart verklig och tydligt framträdande, utanför fönstret med en yxa i sitt bälte och ledde vid tyglarna en åsna med ett lass ved på ryggen.
”Men, det är ju Ali Baba”, utropade Scrooge, överväldigad. ”Det är gamle hederlige Ali Baba. Ja, ja, jag minns. En juldag, när jag lämnades härstädes ensam som barn, kom han verkligen inför mig, för första gången, på precis detta sätt. Stackars pojke. Och Valentine”, sade Scrooge, ”och hans vilde broder, Orson; där är de. Och vad var nu hans namn — han som lades i graven, sovandes, vid Damaskus portar; ser du honom inte? Och sultanens stallmästare som vändes upp och ned av anden i flaskan; där står han på huvudet. Rätt åt honom, det gläder mig mycket. Vad hade han för skäl till att gifta sig med prinsessan?”
Att höra Scrooge yttra sig så uppriktigt över detta slags ämnen, i den mest sällsynta tonfallet mellan skratt och gråt; och att se hans skinande och upphetsade ansikte, skulle ha förvånat hans affärsbekanta i City storligen.
”Där är papegojan”, utropade Scrooge. ”Med grön kropp och gul stjärt, med en slags salladshuvud växande ut ur skallen; där är han, ja. ’Stackars Robin Crusoe’, som han kallade honom, när han kom hem igen efter att ha seglat runt sin ö. ’Stackars Robin Crusoe, var har Du varit, Robin Crusoe’. Mannen trodde ju att han drömde, men det gjorde han inte. Det var ju papegojan, förstår Du. Och där kommer Fredag, springande som för sitt liv mot den lilla ån. Hallå. Hoppla. Hallå!”
Därefter, med en sinnesförändring mycket främmande hos hans vanliga jag, sade han, ömkande sitt tidigare jag, ”stackars pojke”.
”Jag önskar…”, mumlade Scrooge, stoppade handen i fickan och såg åter på pojken, sedan han torkat sig i ögonen med näsduken: ”Men det är för sent nu…”.
”Vad är för sent?”, frågade anden.
”Ingenting”, svarade Scrooge. ”Ingenting särskilt. Det var en pojke som sjöng julsånger vid min dörr ikväll. Jag skulle ha velat ge honom något: Det är det hela.”
Anden log tankfullt och viftade med sin hand, medan den sade: ”Låt oss se en annan jul.”
Scrooges forna jag växte sig större vid dessa ord och rummet blev en aning mörkare och smutsigare. Panelerna sjönk ihop, fönstren sprack; gipsfragment föll ner från taket och de nakna plankorna blev synliga i dess ställe; men vad allt detta kom sig av, visste Scrooge icke mer än vad vi gör. Han visste endast att detta var helt i sin ordning; att allt skett på detta vis; att där satt han återigen ensam, när alla de andra pojkarna åkt hem för att fira glädjens högtid.
Han satt nu inte och läste, utan vandrade rastlöst fram och tillbaka.
Scrooge såg på anden och med en sorglig skakning på huvudet, blickade han ängsligt mot dörren.
Den öppnades och en liten flicka, betydligt yngre än pojken, kom inspringande, lade sina armar om hans hals, kysste honom flera gånger och tilltalade honom som ”käre, käre bror”.
”Jag har kommit för att ta med Dig hem, käre bror”, sade flickan och slog ihop sina små händer och böjde sig ner för att skratta. ”Att ta med Dig hem, hem, hem!”
”Hem, lilla Fan”, upprepade pojken.
”Ja”, sade barnet, uppfylld av glädje. ”Hem för gott och för alltid. Hem för evigt. Far är så mycket vänligare nu än han brukade vara, så att det är som i Himmelen hemma. Han talade så ömsint med mig en välsignad kväll när jag skulle gå till sängs, att jag tordes fråga honom ytterligare en gång om inte Du fick komma hem igen; och han svarade ja, att Du fick; och han skickade mig i en vagn för att hämta Dig. Och Du är på väg att bli man nu”, sade barnet, medan hon öppnade sina ögon, ”och Du skall aldrig mer återvända hit; men först skall vi vara tillsammans under hela den långa julen och ha den lyckligaste tiden i hela världen.”
”Och Du är allt en riktig kvinna nu, lilla Fan”, utbrast pojken.
Hon slog ihop sina händer och skrattade och försökte smeka hans kind, men var för kort, skrattade igen och ställde sig på tå för att omfamna honom. Så började hon dra honom med sig, i sin barnsliga iver, mot dörren; och han följde henne utan motstånd.
En hårresande röst hördes skrika i hallen: ”Bär ner unge herr Scrooges koffert, då”, och i hallen inträdde skolans rektor i egen hög person, glodde på unge herr Scrooge med den allra yttersta överlägsenhet och kastade honom ut i ett ohyggligt själsligt tillstånd genom att skaka hans hand. Han förde därefter in honom och systern i den allra äldsta gamla fina salong som någonsin skådats, där kartorna på väggarna och jord- och stjärngloberna i fönstren var täckta som av ett vaxlager av frost. Här bjöd han dem på ett besynnerligt svagt vin ur en karaff och en bit besynnerligt svåräten kaka och trugade på dem påfyllning av dessa läckerheter: Samtidigt sände han ut en stackars tjänare att erbjuda postiljonen ett glas, vilken dock svarade, att han tackade herrn för detta, men om det var samma tappning som han smakat på tidigare, avstod han gärna. Unge herr Scrooge koffert hade vid detta laget bundits fast på diligensens tak, barnen tog farväl av skolrektorn av egen fri vilja; och sedan de klivit ombord, körde ekipaget iväg längs uppfarten; dess snabba hjul snärtade av rimfrosten och snön från perennernas löv.
”Hon var alltid en ömtålig flicka, vars andedräkt lätt kunde tryta”, sade anden. ”Men hon hade ett gott hjärta.”
”Det hade hon verkligen”, utropade Scrooge. ”Det har Ni rätt i. Jag motsäger det icke, ande! Må Gud det förbjuda.”
”Hon dog dock som vuxen kvinna”, sade anden, ”och hade, tror jag även barn.”
”Ett barn”, svarade Scrooge.
”Det är sant”, sade anden. ”Din systerson.”
Scrooge föreföll orolig i sinnet; och svarade helt kortfattat, ”ja.”
Trots att de blott i samma ögonblick hade lämnat skolan bakom sig, befann de sig nu på en livligt trafikerad stadsgata, där skugglika passagerare passerade; där skugglika kärror och vagnar banade sig väg och all jäkt och tumult som brukar finnas i en stad var närvarande. Det stod helt klart, genom butikernas skyltning, att det även här var jultid igen; även om det var afton och gatorna var upplysta.
Anden stannade vid en särskild butiksdörr och frågade om Scrooge kände igen den.
”Känner igen den”, sade Scrooge, ”här var jag lärling.”
De steg in. Synen av en äldre hedersman i en peruk från Wales, sittande bakom en så hög pulpet, att om den varit två tum högre, skulle han ha slagit huvudet i taket, fick Scrooge att skrika till av igenkännande:
”Men, det är ju gamle Fezziwig. Gud välsigne mig; det är Fezziwig, åter i livet!”
Gamle Fezziwig lade ner sin penna och såg upp på klockan, som just visade på sju. Han gnuggade sina hände; rättade till sin omfångsrika väst; skrattade med hela sin varelse, från tårna till den kroppsdel som var mest ägnad åt välviljan; och ropade med en välklingande, välsmord, rik, jovialisk röst:
”Hallå där, Ebenezer, Dick.”
Scrooges yngre jag, nu en ung man vorden, kom raskt in, åtföljd av sin lärlingskamrat.
”Dick Wilkins, helt säkert är det han”, sade Scrooge till anden. ”Så Gud välsigne mig, ja. Det är han. Jag var väldigt fäst vid honom, Dick. Stackars Dick, kära nå’n, kära nå’n.”
Hallå där, mina gossar”, sade Fezziwig. ”Inget mer arbete nu denna afton. Julafton, Dick. Julafton, Ebenezer. Låt oss få fönsterluckorna stängda”, ropade gamle Fezziwig, medan han slog ihop sina händer med en smäll, ”innan någon kan säga flasklock.”
Man kan knappt tro hur snabbt dessa två gossar gav sig i kast med det. De rusade ut på gatan med luckorna och — ett, tu, tre — hade de satt dem på plats — fyra, fem sex — låst och reglat dem — sju, åtta, nio — kom de tillbaka in innan någon kunnat räkna till tolv, flåsande som kapplöpningshästar.
”Hilli-ho!”, ropade gamle Fezziwig, medan han hoppade ned från sin höga pall, med underbar spänst. ”Städa undan, mina gossar och låt det bli fritt utrymme här. Hilli-ho, Dick. Chirrup, Ebenezer.”
Illustrationer John Leech (1809-1870)
Städa undan, ja. Det fanns ingenting de inte skulle ha städat undan, eller inte kunnat, städa undan, medan gamle Fezziwig såg på. Det var klart i rappet. Varenda flyttbart föremål undanstuvat, som för eviga tider avfärdat från allmän åsyn; golvet var sopat och skurat, lamporna i ordning, ved lagd på elden och butikslokalen förvandlad till en så trygg, varm, torr och ljus balsal, som man bara kan föreställa sig en vinternatt.
In kom en fiolspelare med en notbok och satte sig på den upphöjda pulpeten och gjorde den till sin estrad och spelade värre än femtio magåkommor. In kom fru Fezziwig som ett enda stort leende. In kom tre systrar fröken Fezziwig, strålande vackra och älskvärda. In kom sex kavaljerer, vars hjärtan systrarna fått att brista. In kom alla de unga män och kvinnor som var anställda i rörelsen. In kom husan, med sin kusin, bagaren. In kom kocken, med sin brors alldeles synnerlige vän, mjölkbudet. In kom springgossen från andra sidan gatan, som misstänktes inte få tillräckligt med mat av sin husbonde; som försökte gömma sig bakom ryggen på flickan från huset snett emot, som bevisligen blivit dragen i öronen av sin husmor. In kom de, den ene efter den andre; några blygt, andra modigare, vissa med behag, andra mera klumpigt, en del skjutande, andra dragande; in kom de alla, hur och varifrån som helst. Och så bar det av: Tjoget par på en gång; med händerna kring livet, fram och sedan tillbaka; runt mitten och upp igen; runt, runt i varierande formationer; gamla herre-på-täppan-par dök ständigt upp på fel ställe; nya par, som blivit herre-på-täppan började om på nytt, så snart de var framme; till sist var alla herre-på-täppan och det fanns ingen som inte var det och kunde hjälpa dem. När detta var ett faktum, klappade gamle Fezziwig i händerna för att stoppa dansen, skrek ”så ska det gå till!” och fiolspelaren körde ner ansiktet i en gryta med porter, som ställts där endast för detta ändamål. Men försakade därefter all vila, när han åter dök upp igen, började genast om, trots att där inte fanns några danspar, som om den förre fiolspelaren burits hem, utmattad på en fönsterlucka och han var den spritt nya spelemannen som föresatt sig att bräcka sin företrädare, eller att gå under medan han försökte.
Det dansades ytterligare, det lektes pantlekar och dansades ännu mer och där fanns tårtor och negus och där fanns en stor bit kall rostbiff och där fanns ett stort stycke kokt stek och där fanns köttfärspajer och gott om öl. Men kvällens höjdpunkt kom efter rostbiffen och den kokta steken, när fiolspelaren (en verklig mästare, i sanning; den sorts man som kunde sin konst bättre än ens du eller jag kunde ha sagt honom), stämde upp ”Sir Roger de Coverley”. Då bjöd gamle Fezziwig upp fru Fezziwig. Herre-på-täppan återigen; med ett styvt arbete framför dem; tre eller fyra och tjugo par som de skulle dansa med; folk som inte lät sig gäckas; folk som var inställda på att få dansa och som inte hade minsta lust att stå över.
Men om de så hade varit dubbelt så många — ja, fyra gånger så många — hade gamle Fezziwig inte haft några problem med den saken och inte heller fru Fezziwig. Så vitt henne angick, var hon sin make värdig på alla tänkbara sätt och vis. Om inte det är beröm nog, så säg mig vad som är, och jag ska genast använda de orden. En strålglans stod över de fezziwigska ansträngningarna. Det lyste upp varje hörn av dansgolvet, med vad som liknade månljus. Det gick inte att förutsäga vid något givet tillfälle, vad han skulle ta sig till härnäst. Och när gamle Fezziwig och fru Fezziwig gått igenom dansens alla turer; framåt och tillbaka, båda händerna på danspartnern, buga och nig, korkskruv, trä-nålen-på-tråden och tillbaka igen till ursprungsläget; gick Fezziwig ner i spagat — så djupt att han föreföll blinka med benen, för att därefter komma upp på sina ben igen, utan ansträngning.
När klockan slog elva, avslutades denna ståtliga bal. Herr och fru Fezziwig ställde sig på var sin sida om dörren och skakade hand med varje person, när de gick och tillönskade dem därvid en god jul. När alla gått utom de två lärlingarna, gjorde de samma sak med dem; och så dog de glada rösterna ut och gossarna gick till sängs under disken i den inre kammaren.
Under tiden allt detta pågick, hade Scrooge uppträtt som en man utan sans och vett. Han deltog med själ och hjärta i vad som tilldrog sig och i sitt yngre jags gärningar. Han gillade allt, mindes allt, uppskattade allt och genomgick den underligaste upphetsning. Det var inte förrän nu, när de ljusa ansiktena tillhörande hans yngre jag och Dick, vändes ifrån dem, som han erinrade sig anden och blev medveten om att denna iakttog honom noggrant, medan ljuset på dess hjässa brann mycket klart.
”En enkel sak”, sade anden, ”att få dessa enfaldiga människor så fyllda av tacksamhet.”
”Enkel sak?”, upprepade Scrooge.
Anden gav honom tecken att lyssna på de två lärlingarna, som översvallande från sina hjärtan berömde Fezziwig; och när han hade gjort detta, sade han:
”Ja men, eller hur! Han har endast lagt ut några pund av era jordiska pengar: Tre eller fyra på sin höjd. Är det så mycket, att han förtjänar allt detta beröm?”
”Det är inte det som är poängen”, sade Scrooge, värmd av sin anmärkning och omedvetet talande mer som sitt tidigare, inte nuvarande, jag. ”Det är inte det som är poängen alls, ande. Han hade makt att göra oss lyckliga eller olyckliga; att göra vårt arbete lätt eller tungt; ett nöje eller ett slit. Låt säga att denna makt ligger i ord och gärningar; i småsaker så obetydliga att det är omöjligt att lägga ihop dem och att räkna dem. Glädjen han gav oss, var lika stor som kostade den honom en förmögenhet.”
Han kände andens blickar och avbröt sig.
”Vad är det?”, frågade anden.
”Ingenting alls”, svarade Scrooge.
”Något är det, tror jag”, insisterade anden.
”Nej”, sade Scrooge. ”Nej, jag skulle bara vilja säga ett eller ett par ord till min skrivare just nu. Det är allt.”
Hans forna jag släckte lamporna samtidigt som han själv uttalade denna önskan; och Scrooge och anden stod därefter åter sida vid sida utanför butiken.
”Min tid är snart ute”, anmärkte anden, ”det hastar!”
Detta var inte riktat till Scrooge, eller till någon annan han kunde se, men det fick omedelbar effekt. För åter såg Scrooge sig själv. Han var äldre nu; en man i sina bästa år. Hans ansikte hade inte ännu erhållit den hårdhet och de bestämda drag de senare skulle komma att få; men han hade begynt uppvisa tecken på bekymmer och girighet. Det fanns en ivrig, girig, rastlös rörelse i hans blick, vilken avslöjade den slags passion som slagit rot och skuggor i hans ansikte, som utvisade åt vilket håll det växande trädet skulle falla.
Han var inte ensam, utan satt vid en vacker, ung flickas sida. Hon bar sorgedräkt: I hennes ögon fanns tårar, vilka glittrade i ljuset som sken från De gångna jularnas ande.
”Det spelar icke någon stor roll”, sade hon mjukt. ”För Dig mycket liten. En annan sorts passion har ersatt den för mig; och om den kan glädja och trösta Dig i framtiden, såsom jag försökt göra, har jag ingen anledning att sörja.”
”Vilken passion har ersatt Dig?”, frågade han.
”En gyllene passion.”
”Det är världens rättvisa gång.”, sade han. ”Det finns ingenting i världen som är så svårt att utstå som fattigdom; och det finns heller ingenting världen så öppet och med sådan stränghet fördömer, som sökandet efter välstånd.”
”Du fruktar världen allt för mycket”, svarade hon mjukt. ”Alla Dina övriga förhoppningar har samlats i den att stå fri från att riskera dess smutsiga fördömande. Jag har sett Dina ädlare önskningar falla av Dig, en efter en, tills denna enda passion, girigheten, kommit att uppsluka Dig. Är det icke så?”
”Och om så vore.”, replikerade han. ”Till och med om jag vuxit mig så mycket klokare, om så vore fallet. Jag har inte ändrat mig angående Dig.”
Hon skakade på huvudet.
”Har jag det?”
”Vårt förbund är gammalt. Det kom till när vi båda var fattiga och förnöjda med att vara det, tills vi, under godare tider, skulle ha förmåga att förbättra vår timliga lott, genom eget, tålmodigt arbete. Du har förändrats. När vi träffades var Du en annan man.”
”Jag var endast en pojke”, sade han otåligt.
”Dina egna känslor säger Dig att Du inte var samma person som Du är nu”, svarade hon. ”Men det är jag. Det som då lovade oss lyckan, när vi var en och samma i hjärtat, har blivit till olycka nu när de är skiljda åt. Hur ofta och hur ihärdigt jag tänkt på detta, skall jag inte säga Dig. Det är nog att jag har tänkt därpå och kan ge Dig friheten.”
”Har jag någonsin sökt denna slags frihet?”
”Med Dina ord, nej. Aldrig.”
”På vilket sätt, i så fall?”
”I en förändrad natur; i en förbytt ande; i en annan slags livsluft; ett annat slags hopp i dess förlängning. I allt som gjorde min kärlek någonting värt eller Dig värdig enligt Ditt sätt att se saken an. Om detta aldrig varit mellan oss”, sade flickan, med en mild, men stadig blick på honom; ”säg mig, skulle Du uppvakta mig och försöka vinna mig igen? Å, nej.”
Han föreföll försöka uppamma det rättfärdiga i sin ståndpunkt, mot bättre vetande. Men han sade, bekämpande sig själv, ”Det tror Du inte?”
”Jag skulle med glädje tro på annat sätt, om jag endast kunde”, svarade hon. ”Himmelen vet det. När jag lärt känna en sanning liksom denna, vet jag hur stark och oemotståndlig den är. Men om Du var fri idag, imorgon, igår, kan jag aldrig tro att Du återigen skulle välja en flicka utan hemgift — Du, som i själva förtroligheten med henne väger allt genom den vinning hon kan giva Dig; eller välja henne, om Du för ett ögonblick kunde svika Dina enda styrande principer, utan att inse den ånger detta i sanning kommer att leda till för Dig. Jag vet detta; och jag ger Dig Din frihet, av hela mitt hjärta, av kärlek till den Du en gång var.
Han skulle just till att yttra sig; men med sitt huvud vänt ifrån honom, fortsatte hon:
”Du må kanske — minnet av det som har varit, får mig halvt att hoppas, att Du gör det — lida av att höra detta. Men blott under en mycket, mycket kort period och Du kommer därefter att lägga av Dig alla minnen av det, med glädje, som hade det rört sig om en icke vinstbringande dröm, från vilken det föll sig så väl att Du vaknade upp. Må Du bli lycklig i det liv Du valt åt Dig.”
Hon lämnade honom och de skiljdes åt.
”Ande”, sade Scrooge. ”Visa mig intet mer. För mig hem. Varför roar det Er så att plåga mig?”
”Endast en skuggbild till”, utropade anden.
”Nej, inte mer”, skrek Scrooge. ”Inget mer, jag vill inte se det. Visa mig intet mer!”
Men den oförtröttliga anden grep honom hårt i bägge armarna och tvingade honom se, vad som hände härnäst.
De stod inför en annan scen och plats; ett rum, inte särskilt stort eller vackert, men fyllt av trivsel. Nära vinterbrasan satt en underbart vacker ung flicka, så lik den Scrooge såg nyss, att han övertygades om att det måste vara den samma, tills han såg henne, nu en mogen kvinna, sittande mitt emot sin dotter. Oväsendet i detta rum var helt tumultartat, eftersom det fanns fler barn där, än Scrooge i sitt upprörda sinne kunde räkna till; och, till skillnad från den berömda barnaskaran i dikten, var de inte fyrtio barn som uppförde sig som ett, utan vart och ett av barnen uppförde sig som fyrtio. Följden var ett liv utan dess like; men ingen föreföll tycka illa vara; helt tvärt däremot, skrattade modern och dottern hjärtligt och syntes njuta av det i högsta grad; och den sistnämnda, som snart gav sig in i röran, blev snabbt överfallen av de små rövarna på det mest hänsynslösa sätt. Vad skulle jag inte ha velat ge för att få vara en av dem. Dock skulle jag aldrig kunnat vara så oförskämd, o nej! Jag skulle inte för allt guld i världen ha kunnat fatta det flätade håret och slitit i det; och hennes vackra lilla sko, skulle jag aldrig ha kunnat förmå mig taga av, så vare Gud min själ nådig, ens om det så gällde mitt eget liv. Att famna hennes liv på ren lek, som de gjorde, unga små rackare, skulle jag aldrig ha förmått mig till; jag skulle ha förväntat mig att min arm måtte ha format sig rund som det, som straff och aldrig mer förmåtts åter bli rak. Och likväl hade jag knappast vågat, törs jag säga, vidröra hennes läppar; att ha bett henne åter öppna dem; att betrakta ögonfransarna på hennes nedslagna ögon utan att rodna; att ha släppt lös vågor av hennes hår, en full fot i längd, som bort hållas i förvar som en ovärderlig dyrgrip: Kort sagt, skulle även jag ha velat, det erkänner jag, ha kunnat ta mig det lilla barnets friheter och ändå ha varit tillräckligt man för att rätt värdera det.
Men nu hördes en knackning på dörren och ett sådant ivrigt jäkt inleddes genast, att hon skrattande och kläderna i oordning drogs till mitten av denna flödande och oordnade grupp, precis vid rätt tillfälle för att hälsa fadern, när denne kom hem, åtföljd av en man nerlastad av julleksaker och presenter. Nu inleddes den hojtande och kämpande stormningen av den försvarslöse bäraren. De omringade honom med stolar, tjänande som äntringsstegar, för att kunna dyka ner i hans fickor, beröva honom paket med brunt omslagspapper, fatta honom hårdhänt i kravatten, krama honom om nacken, dunka honom i ryggen och sparka honom på benen som oemotståndliga ömhetsbevis. Ropen av förundran och glädje med vilka avslöjandet av varje pakets innehåll åtföljdes. Det fruktansvärda avslöjandet att det minsta barnet tagit tillfället i akt att stoppa en dockstekpanna i sin mun och därigenom misstänktes ha svalt en falsk kalkonstek, limmad på en trätallrik. Den oerhörda lättnaden när detta visade sig vara falskt alarm. Glädjen, tacksamheten och upphetsningen. De är på ett obeskrivligt sätt sig lika. Det är tillräckligt sagt att barnens känslor snart fyllde hallen och våning för våning därpå, upp till takstolarna; för att sedan gå till sängs och komma till ro med dem.
Scrooge iakttog nu, mer uppmärksamt än någonsin, när husets herre, med sin dotter ömt lutad mot sig, satte sig med henne och modern vid sin egen eldstad; och när han betänkte att en sådan annan varelse, exakt lika full av grace och löften, kunde ha kallat honom för sin fader och ha utgjort våren i hans liv på ålderns höst, skymlades hans blick.
”Belle”, sade maken leende, vänd till sin hustru. ”Jag såg en av Dina vänner nu i eftermiddags.”
”Vem av dem var det?”
”Gissa.”
”Hur skulle jag kunna det. Håhå, om jag inte vet”, lade hon till i ett och samma andetag, skrattande, liksom han. ”Herr Scrooge.”
”Herr Scrooge var det. Jag gick förbi hans kontorsfönster; och det var inte tillbommat och han hade ett ljus tänt där inne, så jag kunde knappast ha undgått att se honom. Hans kompanjon lär ligga på sitt yttersta och där satt han, mol allena. Alldeles ensam i hela världen, som det verkade.”
”Ande”, sade Scrooge med bruten röst, ”ta mig härifrån.”
”Jag sade Dig att detta var skuggbilder av sådant som har hänt”, sade anden. ”Att de är som de är, så skyll icke på mig för det.”
”Tag mig härifrån”, utbrast Scrooge. ”Jag står inte ut!”
Han vände sig mot anden och, när han såg att den iakttog honom med ett ansikte, i vilket, på något underligt sätt, det fanns skärvor av alla de anleten den visat upp för honom, begynte han försöka brottas med den.
”Lämna mig. Tag mig hem. Hemsök mig icke längre!”
Illustrationer John Leech (1809-1870)
Under kampen, om det nu kan kallas en kamp, då anden utan något synligt motstånd för egen del, förblev oberörd av varje sin motståndares ansträngningar, lade Scrooge märke till att dess ljus nu brann högt och skinande ljust; och vagt sättande detta i förbindelse med det inflytande det hade på honom, sträckte han sig efter andens ljussläckare och genom en plötslig rörelse, lyckades han pressa ner den över andens huvud.
Anden sjönk ihop under den, så att ljussläckaren täckte hela dess skepnad; men trots att Scrooge tryckte den nedåt allt han förmådde, kunde den inte dölja ljuset, som strömmade fram från dess undersida, i en obruten ström över marken.
Han var medveten om sin utmattning och överfölls av en oemotståndlig känsla av dåsighet; och vidare, att befinna sig i sitt egen sängkammare, Han gav mössan en sista tryckning, ifrån vilken hans hand slappnade; och hade nätt och jämt tid att rulla ned i sängen, förrän han sjönk ner i tung sömn.