En lätting på andra tankar/Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra
| ← Om nackdelarna med att inte få det man vill ha |
|
Om beredandet och användandet av kärleksdrycker → |
Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra[redigera]
Jag kan minnas — men å andra sidan minns jag tider så väldigt avlägsna. Ni, mina ärade läsare, som just nått livets middagshöjd, den ålder som den tanklösa ungdomen kallar medelåldern, kan jag, naturligtvis inte förvänta mig att ni skall minnas detsamma som jag — när det fanns stor efterfrågan efter en viss periodisk skrift vid namn the Amateur. Dess målsättning var ädel. Den försökte utlära självständighetens ädla konst, att odla självhjälpens vackra doktrin. Ett kapitel förklarade för läsarna hur de kunde tillverka blomkrukor av köttkonservburkar från Australien; ett annat hur man gjorde pianopallar av smörtinor; ett tredje hur man kunde använda gamla hattaskar som persienner: Det var hela tanken bakom denna tidskrift; att tillverka vad man nu behövde av föremål som var så illa lämpade som möjligt för ändamålet.
Ett uppslag, som jag särskilt drar mig till minnes, ägnades åt att uppmana läsaren att bygga paraplyställ av begagnade gasledningar. Någonting mindre ändamålsenligt för förvaring av hattar och paraplyer än gasledningar har jag svårt att föreställa mig: Om det hade funnits något mindre lämpligt, så hade nog artikelförfattaren rekommenderat detta istället.
Tavelramar framställde man av svagdrickakorkar. Man sparade korkarna från svagdricksflaskorna och fann sig en lämplig bild för inramning — och vips, var saken klar. Hur mycket svagdricka man måste dricka som förberedelse inför varje inramning; och effekten på ramtillverkaren i fysisk, mental och moraliskt avseende, spelade ingen roll för the Amateur. Jag beräknar att för en tavla av hyfsad storlek borde sexton dussin korkar vara tillräckligt. Om en man, efter sexton dussin svagdricka uppvisar tillräckligt intresse för tavelinramning — om han efter detta kraftprov på ett korrekt sätt var i stånd att uppskatta en tavla över huvud taget, var tveksamt. Men, å andra sidan, var det inte det saken gällde.
En ung herre i min bekantskapskrets — min systers trädgårdsmästares son, som min vän Ollendorff skulle ha beskrivit honom — lyckades sätta i sig tillräckligt med svagdricka för att rama in sin morfar, men resultatet var inte tillfredställande. Trädgårdsmästarens hustru var verkligen inte nöjd.
”Vad gör all den där korken runt min far?” var hennes första fråga.
”Det är ju ramen, förstår du väl”, var hans något indignerade svar.
”Å, men varför korkar?”
”Jamen, i boken stod det korkar.”
Men den gamla damen förblev föga imponerad.
”På något sätt är det inte längre lik min far”, suckade hon.
Hennes förstfödde var nu irriterad: Ingen uppskattar kritik.
”Vad ser det i så fall ut som?” muttrade han.
”Ja, jag vet inte. Det ser mest ut som korkar, tycker jag.”
Den gamla damens synpunkt var riktig. Vissa konstformer må kanske lämpa sig för detta slags inramning. För egen del har jag sett en begravningsinbjudan som skulle ha förskönats av den; men, i allmänhet har följden blivit att korken kommit att dominera till förfång för det inramade verket. De mera ärliga och smakfulla ramtillverkarna håller nog med mig i detta avseende.
”Javisst, det är fult när man tittar på det”, sade en av dem till mig, när vi stod och betraktade hans verk från rummets mitt. ”Men man får en särskild känsla för sådant som man tillverkat själv.”
En reflektion som, har jag märkt, gäller mycket annat än buteljkorksramar.
En annan ung manlig vän till mig — för jag måste medge att det till största delen var ungdomar som drog nytta av the Amateurs råd och vägledning: Jag antar att när man blir äldre, blir man mindre våghalsig och även mindre tilltagsen — tillverkade en gungstol, enligt anvisningarna i denna bok, av ett par öltunnor. Det var en usel gungstol, ur varje praktisk synvinkel. Den gungade alltför mycket och den gungade i alltför många riktningar på en gång. Min uppfattning är den, att en person i en gungstol inte vill gunga hela tiden. Den stunden kommer, när han säger till sig själv: ”Nu har jag gungat alldeles tillräckligt för stunden; nu sitter jag still en stund, på det att det må gå mig väl här i världen.” Men detta var en av dessa envisa gungstolar, som utgör en fara för mänskligheten och en skam för sitt skrå. Dess uppfattning var, att den var skapad för att gunga och, om den upphörde med detta, slösade den bort sin egen tid. När den väl börjat gunga, kunde ingenting få den att sluta — aldrig någonsin upphörde den med gungandet med mindre än att den fann sig huvudstupa liggandes över personen som suttit i den. Det var det enda som kunde få den att ta sitt förnuft till fånga.
Jag hade kommit på besök och visats in i det tomma vardagsrummet. Gungstolen vaggade inbjudande emot mig. Jag anade aldrig att det var en amatör-gungstol. Jag var ung på den tiden, med tilltro till den mänskliga naturen och föreställde mig att, vadhelst än en man kunde företa sig utan kunskap eller erfarenhet så skulle ingen vara tillräckligt dåraktig för att försöka sig på gungstolsmakeri.
Jag satte mig i den på ett lättsinnigt och oförsiktigt sätt. I nästa ögonblick betraktade jag rummets tak. Jag gjorde instinktivt en rörelse framåt. Fönstret och en sekundsnabb glimt av de trädklädda kullarna i fjärran försvann ur mitt blickfång. Mattan blixtrade förbi mina ögon och jag fick syn på hur min ena sko försvann under mig, i en hastighet av omkring 200 miles per timme [1]. Jag gjorde ett desperat försök att få återse dem. Men jag tog nog i för mycket. Jag såg hela rummet på en gång, alla fyra väggar, taket och golvet, allt samtidigt. Det var som en uppenbarelse. Jag såg husets piano upp och ned, och återigen blixtrade mina skor förbi, denna gång över huvudet på mig, med sulorna uppåt. Aldrig tidigare hade jag befunnit mig i en ställning där mina egna skor spelat en så framträdande roll. I nästa ögonblick förlorade jag skorna ur sikte och landade på mattan med huvudet först. I samma stund slog något till mig i korsryggen. Förnuftet sade mig, när jag åter kommit till sans, att det måste ha varit gungstolen.
Mina efterforskningar visade att detta antagande var med sanningen överensstämmande. Lyckligtvis var jag fortfarande ensam och följaktligen var jag, några minuter senare, i stånd att möta min värdinna med lugnet och värdigheten återställd. Jag sade ingenting om gungstolen. Faktiskt var min förhoppning att få nöjet av att, innan jag gick därifrån, få se någon annan gäst anlända och pröva den: Jag hade avsiktligt ställt tillbaka den på det mest framträdande och lockande stället. Men även om jag kände mig kapabel att hålla tand för tunga, var jag oförmögen att göra min värdinna till viljes, när hon bad mig beundra saken. Mina upplevelser alldeles nyss hade i alltför hög grad förbittrat mitt sinne.
”Willie har tillverkat den själv”, förklarade den stolta modern. ”Tycker ni inte att det var duktigt gjort?”
”Javisst, mycket duktigt”, svarade jag. ”Det medger jag gärna.”
”Han byggde den av ett par gamla ölfat”, fortsatte hon; hon föreföll mycket stolt över detta.
Min motvilja hade, trots att jag försökte hålla den under kontroll, ökat.
”Å, gjorde han det?” sade jag; ”jag anser nog att han kunde ha använt dem till något bättre.”
”Som vadå?” frågade hon.
”Tja, mycket annat”, svarade jag. ”Han kunde till exempel ha fyllt dem med öl.”
Min värdinna såg på mig med förvåning. Jag kände på mig att hon förväntade sig någon slags förklaring.
”Ni förstår”, förklarade jag. ”Det är ingen särskilt bra gungstol. Dess medar är alltför korta och alltför böjda, och en av dem, som ni kanske ser, är högre än den andra och med mindre radie; ryggstödet har en alltför snäv vinkel. När man sätter sig i den kommer tyngdpunkten att...”
Min värdinna avbröt mig.
”Ni har provsuttit den?” sade hon.
”Inte särskilt länge”, försäkrade jag henne. Hennes tonläge förändrades. Hon blev ursäktande.
”Jag är ledsen”, sade hon. ”Men den ser ut att vara som den skall.”
”Det gör den”, instämde jag; ”och det är där den käre gossens begåvning visar sig. Stolens framtoning avleder all misstänksamhet. Med gott omdöme kan denna stol komma att tjäna verkligt nyttiga syften. Vissa somliga i vår gemensamma bekantskapskrets — jag nämner inga namn, ni förstår ändå vem jag menar — pompösa och självgoda och dryga personer, skulle med all sannolikhet kunna fås på bättre tankar i och genom denna stol. Om jag var Willie, skulle jag dölja hela mekanismen i någon slags konstfull drapering och agna saken med ett par särskilt lockande kuddar, för att frammana känslan av försynthet och saktmod. Jag betvivlar att någon människa kan stiga ur denna stol med värdigheten i behåll. Vad den käre gossen har tillverkat är en automatisk demonstrationsapparat för det övergående i varje människas värdighet. Som förbättringsmedel för mänskligheten skulle den kunna bli mänskligheten en välsignelse.
Min värdinna log matt; mer, fruktar jag, av artighet än av äkta uppskattning.
”Jag tror nog, att ni är alltför sträng”, sade hon. ”Om ni betänker att gossen aldrig förut försökt sig på något liknande, att han helt saknar kunnande och erfarenhet, är det inte så illa gjort.”
När jag betänkte frågan ur denna synvinkel, fann jag mig tvungen att instämma. Jag kunde inte förmå mig att föreslå att innan en man gav sig in på en så svår uppgift, vore det bättre att han skaffade sig erforderligt kunnande och erfarenhet: Det är en synnerligen impopulär teori.
Men, det som the Amateur framhöll framför allt annat i sin propaganda, var att tillverka hushållets alla möbler från ägglådor. Jag har aldrig lyckats förstå skälet till att de alltid använde ägglådor, men ägglådor utgjorde, enligt redaktionens för the Amateur grundvalen för hela hushållets existens. Med ett tillräckligt förråd av ägglådor, och vad the Amateur kallade ”lite naturlig händighet”, behövde inget ungt par tveka inför sina bosättningsproblem. Tre ägglådor bildade skrivbord, en annan ägglåda blev skrivstol och ens böcker ställdes upp i ägglådor runtom — och vips hade man byggt sig ett arbetsrum.
Vad gällde matsalen, utgjorde två ägglådor buffén; fyra ägglådor och en spegelbit blev ett sidobord; medan sex ägglådor med lite stoppning och ett par yards [2] kretongtyg bildade vad som kallades en ”myshörna”. Vad själva hörnet beträffar rådde det inget som helst tvivel. Man satt på hörn, lutade sig emot hörn; varthän man vände sig stötte man på nya hörn. ”Mysigheten” däremot saknades fullkomligt. Ägglådor kan, det erkänner jag, komma till stor nytta; jag kan till och med gå med på att de är dekorativa; men ”mysiga” — å nej. Jag har samlat på mig ägglådor i åtskilliga former. Jag talar nu om för åratals sedan, när världen och vi själva var yngre, när vår lycka låg i Framtiden; och vi var så säkra på att kunna gripa den, att vi aldrig tvekade över att bilda familj på inkomster som personer med mindre framtidstro skulle ha ansett som otillräckliga. Under sådana omständigheter, var alternativet till ägglådorna, eller motsvarande inredningsformer, mycket spartanska — ett tomt rum och inget annat.
Jag har från lördag till måndag, som en ärad gäst, hängt upp mina kläder i ägglådor.
Jag har suttit på en ägglåda, vid en annan ägglåda för att förtära mitt eftermiddagste. Jag har älskat på ägglådor — ack ja, och för att återigen känna hur blodet pulserar i mina ådror som det gjorde då, skulle jag kunna nöja mig med att endast sitta på ägglådor ända till den stund, då jag begravs i en ägglåda som kista och en annan som gravsten. Jag har tillbringat många kvällar på en ägglåda; jag har gått och lagt mig i ägglådor. De har sina sidor — och det är inte menat som en ordlek — men att påstå att de är mysiga, skulle vara en direkt lögn.
Huru underliga var de inte, dessa hemsnickrade rum! De stiger fram ur minnets skuggvärld och återskapas inför mitt inre öga. Jag ser den besynnerliga soffan; fåtöljerna, som skulle kunna ha varit formgivna av självaste Storinkvisitorn; den kantstötta konstruktion som utgjorde min säng om natten; de udda blå tallrikarna, inköpta i slummen vid Wardour Street; den emaljerade pallen, som man alltid fastnade på; den silkesinklädda spegeln; de två japanska solfjädrarna som korsade satt under varje billig gravyr; pianoduken med inbroderade påfågelsfjädrar, tillverkad av Annies syster; teduken vi fått av kusin Jenny. Vi drömde, sittande på dessa ägglådor — eftersom vi var unga damer och herrar med smak för artisteri — om de dagar i framtiden, när vi skulle få äta i matsalar med Chippendalemöbler; dricka vårt kaffe i finrum inredda i Ludvig XIV-stil; och vi skulle vara lyckliga. Nåväl, vi har tagit oss upp, vissa somliga, som Mr Bumpus brukade säga; och jag noterar, när jag besöker vänner och bekanta, att vissa av oss har lyckats så bra, att vi sitter i Chippendalestolar, vid Sheratonmatsalsbord och värmer oss vid Adamsspisar; men, ursäkta mig, var är våra drömmar, vårt hopp, den entusiasm som låg som doften en marsmorgon, i våra billiga lägenheter på andra våningen? I soptunnan, är jag rädd, tillsammans med dessa kretongtäckta ägglådor och krimskramset från loppmarknaden. Ödet är så obönhörligt konsekvent — när hon ger oss något, tar hon tillbaka något annat. Då slängde hon åt oss kopparslantar och en stor portion hopp, medan hon nu vräker pundsedlar över oss, men endast ger oss bekymmer. Varför visste vi inte då hur lyckliga vi var, när vi krönta av lycklig framtidstro, satt på våra ägglådetroner.
Ja du Dick, du har klättrat duktigt. Du är redaktör för en stor tidning. Du sprider ditt budskap bland läsarna — nåja, det budskap som Sir Joseph Goldbug, tidningens ägare, säger åt dig att sprida. Du informerar läsarna om vadhelst Sir Joseph Goldbug önskar att de ska upplysas om. Det sägs att han kommer att adlas nästa år. Jag är övertygad om att han har förtjänat det; och vem vet, kanske även du blir adlad, en vacker dag.
Tom, det går bra för dig nu för tiden. Du har övergivit alla de där osäljbara allegorierna. Vilken rik konstmecenat tycker om att ständigt få påpekat, från sina egna väggar, att Midas hade åsneöron; att Lasarus för alltid sitter vid porten till Paradiset? Du målar porträtt numera, och alla säger mig att du är i ropet. Din ”studie” över gamla fru Jezebel var verkligen underbar. Kvinnan blev riktigt stilig och ändå ser man att det föreställer hennes nåd. Din teknik är strålande!
Men i er framgång, Tom och Dick, mina gamla vänner, finns det inte stunder när ni önskar att vi kunde plocka fram de där gamla ägglådorna från det förflutna; återigen få möblera de där smutsiga rummen i Camden Town, för att där återskapa vår ungdom, vår kärlek och våra förhoppningar?
En händelse återkallade tankarna, häromdagen, rörande allt detta. Jag besökte för första gången en man, en skådespelare, som bett mig att besöka honom i det lilla hus där han bor tillsammans med sin gamle far. Till min stora förvåning — eftersom detta mode, efter vad jag trodde, för länge sedan dött ut — fann jag huset till hälften möblerat med packlårar, smörtinor och ägglådor. Min vän tjänar sina tjugo pund i veckan, men det var den gamle faderns hobby, förklarade han för mig, att tillverka dessa monstrositeter; och han var lika stolt över dem som trodde han dem vara stilmöbler hämtade från the South Kensington Museum.
Han tog med mig in i matsalen för att visa mig den senaste galenskapen — en ny bokhylla. En större vanheder för detta rum, som i övrigt var vackert möblerat, kan man knappast föreställa sig. Det var inte nödvändigt för honom, vilket han dock gjorde, att övertyga mig om bokhyllan inte bestod av något annat än gamla ägglådor. Men kunde med ett enda ögonkast konstatera att den var gjord av ägglådor, och dåligt konstruerade ägglådor för den delen — ägglådor som var en skam för det företag som tillverkat dem; ägglådor inte värdiga att innehålla ens fyndprisägg à aderton stycken för en shilling.
Vi gick en trappa upp till min väns sovrum. Han öppnade dörren på samma sätt som man skulle öppna dörren till en skattkammare.
”Den gamle gossen”, sade han, när han stod med handen på handtaget, ”har byggt allt det du ser här inne — allt”, och därpå steg vi in i rummet. Han gjorde mig uppmärksam på klädskåpet. ”Nu håller jag upp den”, sade han, ”medan du öppnar dörren; jag tror att golvet är en smula ojämnt, det gungar om man inte är försiktig.” Det gungade inte desto mindre, men genom försiktighet och att göra det till viljes, lyckades vi undvika varje olyckshändelse. Jag var en smula förvånad över att därinne lägga märke till endast ett mycket litet förråd av klädesplagg, trots att min vän är en mycket välklädd herre.
”Du förstår”, förklarade han, ”jag vågar inte använda det fullt ut, om jag kan undvika det. Jag är ganska klumpig av mig och, sannolikt eller inte, om jag skulle råka ha bråttom riskerar jag att få hela saken över mig”; jag ansåg det vara ytterst sannolikt.
Jag frågade honom hur han bar sig åt. ”Jag klär mig som regel i badrummet”, svarade han; ”och förvarar de flesta av mina klädesplagg där. Naturligtvis vet inte den gamle gossen något om den saken.”
Han visade mig en byrå. En byrålåda var till hälften utdragen.
”Jag måste alltid lämna den lådan öppen”, sade han; ”eftersom det är där jag förvarar de saker jag använder mig av. De är tämligen svårstängda, lådorna; eller snarare, det är nog så enkelt att stänga dem, men sedan går det inte att öppna dem igen. Det beror, förmodar jag, på väderleken. De går att både öppna och stänga om sommaren, vågar jag påstå.” Han är en mycket optimistiskt lagd man.
Men rummets stolthet var dess tvättställ.
”Vad tycks?” utropade han entusiastisk. ”Ovansidan är av äkta marmor...”
Han utvecklade inte detta vidare. I sin upphetsning hade han lagt sin hand på saken, med den självklara följden att den föll samman. Mer av en slump än av skicklighet, fångade jag tvättfatet i min famn. Jag fick även del av vattnet det innehöll. Tvättfatet rullade över på högkant och åstadkom endast liten skada, förutom på mig och på tvålkoppen.
Jag var inte i stånd att uppamma särskilt mycket uppskattning för detta tvättställ; därtill var jag alltför genomblöt.
”Vad gör du när du vill tvätta dig?” frågade jag, medan vi tillsammans återställde denna fälla.
Han fick en konspiratörs ansiktsuttryck just i färd med att avslöja sina hemligheter. Han såg sig omkring med en skyldig blick, innan han, trippande på tå, öppnade ett skåp bakom sängen. Där inne fanns en tvättskål av tenn och en liten kanna.
”Säg inget till den gamle gossen”, sade han. ”Jag håller dem dolda och tvättar mig på golvet.”
Detta är den bästa bild jag för egen del någonsin skapat mig av följderna av att möblera med ägglådor — bilden av en son som i smyg tvagar sig på golvet bakom sängen, darrande vid varje fotsteg, av skräck för att det skall vara ”den gamle gossen” på väg in genom dörren.
Man kan undra om de Tio Budorden är så fullkomliga som vi goda människor anser dem — eller om det elfte inte är värt lika mycket som hela bunten av de andra; ”att älska sin nästa”, med helt vanlig, mänsklig, praktisk kärlek. Borde man inte kunna stuva undan de första tio utan problem, i skuggan av det senare? Man är böjd, i sina anarkistiska stunder, att hålla med Louis Stevenson, att det är en tillräcklig religion att vara vänskaplig och gladlynt i vardagslag. Vi ägnar så stor möda åt att inte dräpa, inte stjäla, inte hysa åtrå efter vår grannes hustru, att vi inte får tid över till att behandla våra medmänniskor rättvist under vår korta tid tillsammans. Kan vi vara så bergsäkra på att vår nuvarande lista över dygder och laster är den enda tänkbara och fullständiga? Är den vänlige, osjälviske mannen med nödvändighet en skurk, på grund av att han inte alltid lyckas undertrycka sina naturliga drifter? Är den trångbröstade, surmulna mannen, oförmögen varje generös tanke och gärning, med nödvändighet ett helgon, eftersom han saknar detsamma? Har vi inte — vi vilseledda — kommit fram till en felaktig metod att bedöma våra svagare bröder och systrar? Vi bedömer dem på samma sätt som kritiker bedömer böcker, inte efter det goda hos dem, utan efter deras brister. Stackars kung David! Vad skulle inte våra tiders rättfärdiga ha att säga honom?
Noak skulle, enligt våra bedömningsgrunder, ha uteslutits ur varje nykterhetsloge i hela landet och Ham skulle vinna valet till kyrkofullmäktige tack vare att han angav Noak. Och Petrus! Svage, stackars Sankte Petrus, hur lyckosamt för honom att hans medlärjungar och deras Mästare inte var lika stränga i sina bedömningar ifråga om dygden som dem som råder idag.
Har vi inte glömt innebörden hos ordet ”dygd”? En gång i tiden stod det för det goda som fanns i människan, oavsett av vad ondska som möjligen kunde finnas där, som tistlarna i veteåkern. Inte hjälten — han var alltför fylld av brister — utan den felfrie tjänaren; inte den man som intet gott gör, utan den man som inte avslöjats med att begå något ont, är våra dagars ideal. Den mest dygderika varelsen i hela Naturen, enligt denna nyare teori, borde vara ostronet. Han är alltid hemma och alltid nykter. Han för inget oväsen. Han är aldrig i klammeri med polisen. Jag kan inte tänka mig ett enda av de tio budorden som det någonsin bryter. Han roar sig aldrig och ger aldrig, under hela sitt liv, någonsin en annan varelse ett enda ögonblicks nöje.
Jag föreställer mig, hur ostronet ger ett lejon en lektion i moraliskt leverne:
”Du hör aldrig hur jag”, kanske ostronet säger, ”går omkring och ryter utanför lägerplatser och byar och skrämmer bokstavligen slag på folk. Varför går du inte tidigt till sängs, liksom jag gör? Jag smyger inte omkring runt ostronbankarna och slåss med manliga musslor, eller kurtiserar redan gifta, hustruostron. Jag dödar varken antiloper eller missionärer. Varför kan inte du leva på saltvatten och plankton, eller vad det nu är jag sätter i mig? Varför kan inte du vara mer lik mig?”
Ett ostron har inga onda avsikter, därför säger vi att det är ett dygderikt blötdjur. Vi frågar oss aldrig ”är det i besittning av några goda avsikter”? Ett lejons uppförande är ofta av den arten att ingen rättvis man kan godkänna det. Men har det inte även sina goda sidor?
Kommer den fete, artige och ”dygdige” mannen att vara så välkommen vid Himmelens portar som han tror sig vara?
”Jaha”, säger kanske Sankte Per till honom, medan han öppnar porten på glänt och skärskådar honom uppifrån och ner, ”vad gäller saken”?
”Det är jag”, säger den dygderike mannen, med ett oljigt, självgott leende; ”jag är — hm — jag är här nu”.
”Ja, jag ser att du är här nu; men med vilken rätt begär du inträde här? Vad har du gjort av dina sju årtionden på jorden?”
”Gjort av?” svarar den dygderike mannen, ”jag har ingenting gjort, jag försäkrar er”!
”Ingenting!”
”Ingenting; och det är det som är min poäng; det är därför jag är här. Jag har aldrig gjort någonting fel.”
”Och vad gott har du gjort?”
”Hurså gott?”
”Just det! Känner du ens till innebörden av detta ord? Vilken drönare som helst klarar att under alla dessa år äta, dricka och sova. Du har ingenting ont gjort — mot dig själv. Kanske skulle du, om så varit fallet, rent av ha åstadkommit något gott därigenom; dessa två vandrar ofta i par där nere på jorden, enligt min erfarenhet. Vad gott har du gjort för att beredas inträde härinne? Detta är ingen gravkammare; detta är en plats för män och kvinnor som levat, som har bringat gott och — ve oss, även ont — för syndare som utkämpar kampen för det rätta, inte de självrättfärdiga som med sina själar flyr från denna kamp.”
Det var dock inte för att tala om dylika ting, som jag drog mig till minnes the Amateur och dess lektioner. Min avsikt var att det skulle leda fram till berättelsen om en viss liten pojke, som ifråga om att utföra uppgifter som inte krävdes av honom, visade sig synnerligen duktig. Jag önskar förtälja denna berättelse, eftersom den, liksom alla sanna berättelser, innehåller en sensmoral — och berättelser utan sensmoral fördömer jag som dåraktig litteratur, påminnande om vägar som ingenstans leder och där sjuklingar promenerar för att få motion.
Jag vet att denna lilla pojke en gång plockade isär en dyrbar klocka med åttadagars gångverk och av den tillverkade en leksaksångbåt. Det är sant att, när den tillverkades, var det inte mycket till ångbåt; men om man i beräkningen medtog alla de svårigheter — bristerna ifråga om åttadagars urverks duglighet såsom underlag för ångbåtskonstruktioner, den rådande tidspressen, innan mer konservativt lagda personer utan entusiasm inför vetenskapen kunde ingripa — så var det en fullt godtagbar ångbåt. Av endast en strykbräda och några dussin stekspett, skulle han kunna — förutsatt att strykbrädet inte saknades i tid — bygga en fungerande kaninbur. Han kunde tillverka ett gevär av ett paraply och en gasventil, vilken, om än inte lika träffsäker som en Martini-Henry, var, i alla händelser, desto mer dödlig. Av en halv trädgårdsslang, en kopparpanna från mejeriet och några prydnadssaker av Dresdenporslin från spiselhällen i finrummet, lyckades han bygga en fontän till trädgården. Han gjorde bokhyllor av köksbord och armborstar av krinoliner. Han kunde dämma upp en vattenström, så att allt vatten hamnade på krocketbanan. Han visste hur man tillverkade rödfärg och syrgas, förutom många andra dylika saker, praktiska i hushållet. Bland annat lärde han sig hur man tillverkar fyrverkeripjäser, och efter blott ett fåtal explosioner utan större betydelse, fick han till dem verkligen storslaget. Den gosse som är duktig på cricket är mycket omtyckt. Den gosse som kan slåss respekteras. Den gosse som kan reta sina lärare blir älskad. Men den gosse som kan tillverka fyrverkeripjäser anses främst bland alla gossar och stå högt över dem alla varelser på jorden. Den femte november var i antågande och med sin tvehågsna moders tillstånd, bestämde han sig för att ge världen ett påtagligt bevis på sitt kunnande. En stor grupp vänner, släktingar och klasskamrater bjöds in och under fjorton dagar förvandlades grovköket till fyrverkerifabrik. Pigorna gick omkring i dödsskräck under dygnets alla timmar och hela huset, av stanken att döma, kunde lika gärna ha tagits över av Satan, efter det att dennes huvudsakliga vistelseort blivit obekvämt överbefolkat, som ett annex. På aftonen den fjärde var allt klart och provskjutningar hade ägt rum, för att försäkra att inga malörer ägde rum följande natt. Allt fanns vara i bästa ordning.
Raketerna rusade mot himlen och föll därefter ner som stjärnor, de romerska ljusen kastade sina eldbollar ut i mörkret, de katarinska hjulen flammade och surrade, smällarna smällde och bomberna pangade. Den kvällen gick han till sängs som en stolt och lycklig gosse och drömde om sin kommande berömmelse. Han stod omgiven av flammande fyrverkeripjäser och en stor skara människor hurrade. Hans släcktingar som, det visste han, betraktade honom som familjens blivande idiot, var där för att bevittna hans triumf; så även Dickey Bowles, som skrattade åt honom för hans sneda kast. Flickan i brödbutiken var där, även hon, och såg att han inte var någon dumbom.
Festkvällen var inne och gästerna anlände. De satt, insvepta i schalar och rockar utanför entrédörren — farbröder, kusiner, fastrar, stora och små pojkar, stora och små flickor tillsammans med, som det står på teateraffischerna, bybor och tjänare, omkring fyrtio personer, och väntade.
Men fyrverkeriet ville inte låta sig antändas. Varför det vägrade detta, kan jag inte förklara; det kunde ingen förklara. Naturlagarna föreföll vara ogiltiga, denna enda kväll. Raketerna föll ner och dog där de stod. Det verkade inte stå i någon människas makt att tända på bomberna. Smällarna gav en enda smäll ifrån sig och föll i bitar. De romerska ljusen kunde lika gärna ha varit engelska rovoljelampor. Katarinahjulen åstadkom endast ett roterande ljusmaskljus. Eldormarna kunde endast uppamma en sköldpaddas temperament. Den illuminerade bilden — ett fartyg till sjöss — uppvisade en mast och kaptenen, innan den slocknade. En eller ett par av pjäserna gjorde sin plikt, men detta var endast ägnat att förhöja det fåfänga i hela spektaklet. Småflickorna fnissade, småpojkarna hånade honom, fastrarna och kusinerna sade att det var underbart vackert, farbröderna frågade om föreställningen var slut och började diskutera mål- och tågtider, ”byborna och tjänarna” skiljdes skrattande åt, den tveksamma modern sade ”nåja, det är inte hela världen” och förklarade hur utmärkt allt hade fungerat föregående kväll; och den duktige lille gossen lommade upp på sitt rum, och grät strida strömmar i mörkret.
Flera timmar senare, när folket hade glömt bort hans existens, smet han ut igen i trädgården. Han satte sig mitt i ruinerna av sina förhoppningar och undrade, vad som hade förorsakat fiaskot. Fortfarande förbryllad tog han fram en tändsticksask ur fickan, tände en sticka och höll den mot stubinen till en raket, som han förgäves försökt få eld på fyra timmar tidigare. Den glödde ett ögonblick, innan raketen flög iväg med ett svischande upp i luften och bröt ut i ett hundratal små eldpunkter. Han prövade ytterligare ett par, med samma resultat. Han gjorde ett förnyat försök att få igång den illuminerade bilden. Punkt efter punkt tändes den — förutom kaptenen och en mast — och sken i nattens mörker och stod i all sin flammande majestät. Dess gnistor föll ned på högen av romerska ljus, hjul och raketer, som en stund tidigare vägrat att brinna, och som, den ena efter den andra, kastats åt sidan som oanvändbara. Nu, i nattfrosten, fattade de eld i en enda stor, vulkanisk eruption. Och inför denna storslagna syn stod han, med endast en enda tröst — moderns hand i sin egen.
Det hela var ett mysterium för honom då det inträffade, men, som han lärde känna livet bättre senare, kom han att förstå, att detta var endast ett exempel på ett sant, men oförklarligt faktum, som styr all mänsklig verksamhet — fyrverkerier smäller inte när dess tänkta åskådare är i närheten.
Våra brillianta repliker kommer vi inte på, förrän dörren stängts framför våra näsor och vi är ensamma på gatan, eller som fransmännen uttrycker saken, kommer nerför trapporna. Vårt tacktal, som var så strålande spirituellt, när vi övade det framför spegeln, faller konstigt nog platt till marken, så snart vi klingat i glaset. Den passionerade ordström som vi ville viska i hennes öron, blir till stammande svammel, vilken — och det är inte hennes fel — hon endast skrattar åt.
Jag skulle, ärade läsare, önska att ni kunde höra de historier som jag avsåg att berätta för er. Ni bedömer mig — självklart — efter de av mina historier ni har läst — kanske just denna; men det är inte att göra mig rättvisa. De historier jag inte har berättat för er, men som jag avser att berätta en vacker dag, är de jag önskar att ni skall bedöma mig efter.
De är så underbara — det kommer ni att tycka; ni kommer att gråta och skratta tillsammans med mig åt dem.
Oförtänkta kommer de in i min hjärna, de fordrar att få bli nedskrivna; men ändå, när jag fattar pennan i handen, är de försvunna. Det är som om de blygdes inför publiciteten, som om de ville säga mig — ”Du ensam, du skall läsa oss, men du får inte skriva ner oss; vi är allt för verkliga, alltför sanna”. Vi liknar de tankar, vilka du inte kan uttala. Kanske något senare, när du känner livet bättre, då kanske du kan berätta oss.”
Näst efter en kritisk essä om mig själv, skulle jag vilja ställa de små historier som jag begynt att skriva, men som förblivit oavslutade — varför har jag inget svar på. De är goda historier, de flesta av dem; mycket bättre än dem jag har fullbordat. Någon annan gång, kanske, om ni ids lyssna, kommer jag att berätta inledningen till en eller annan av dem, så kan ni bedöma dem själva. Eftersom jag alltid betraktat mig själv som en praktiskt lagd, förnuftig man, är det underligt så många av dessa mitt sinnes ofödda barn jag kan finna, när jag söker deras magra kroppar i skåp och lådor, är spökhistorier. Jag antar, att hoppet att få träffa spöken lever inom oss alla. De gör världen på något vis intressantare för oss efterlevande arvingar. År efter år. Vetenskapen, med sina kvastar och dammvippor, river ner de malätna tapeterna, bryter upp dörrarna till de låsta kamrarna, släpper in ljuset åter till hemliga trappor, rensar ut i fängelsehålorna, utforskar de hemliga gångarna — och hittar överallt endast damm. Detta ekande, gamla slott, en värld så fylld av mysterier, under vår barndoms dagar, förlorar något av sin charm i våra hjärtan, när vi blir äldre. Kungen sover inte längre i kullarnas hålor. Vi har trevat oss ut ur hans bergskammare. Vi har skakat hans skägg med våra hackor. Vi har drivit iväg gudarna från berget Olympos. Ingen vandrare genom de månbelysta lundarna fruktar eller hoppas få en vacker men dödlig glimt av Afrodites ansikte. Tors hammare ekar inte längre mellan bergen — dess ljud har ersatts av dundret från tågen som passerar. Vi har finkammat skogarna på älvorna och havet på dess nymfer. Till och med spökena tar till harvärjan och lämnar oss, jagade av Psykiska forskningssällskapet.
Kanske är de, av dem alla, dock de, som vi saknar minst. De var trista, gamla typer, som skramlade med sina rostiga kedjor, stönande och suckande. Far i frid!
Och ändå, hur intressanta hade de inte kunnat vara, om de bara ansträngde sig. Den gamle hedersman, iklädd rock av vadmal, som levde under Kung Johns regim, som mördades, efter vad man sagt mig, i utkanten av just den skog som jag kan se utanför mitt fönster medan jag skriver detta — knivhuggen i ryggen, stackaren, när han red hemåt, och hans kropp, som slängdes i den vallgrav, som än i denna dag kallas Tors grav. Numera är den helt torrlagd och vivorna trivs ypperligt i dess branta stränder; men det är dock en dyster plats nuförtiden, utan tvekan, med sitt stillastående vatten. Varför jagar han fram längs skogsstigarna nattetid, som man säger mig är hans sed, skrämmande de små barnen från vettet, får ansiktena att blekna och skratten och stojet att tystna på bondgossarna och deras flickor, när de släntrar hemåt från byns dansaftnar? Varför kommer han inte istället hit och talar med mig? Jag skulle erbjuda honom min fåtölj och ett varmt välkomnande, om han endast var gladlynt och sällskaplig.
Vilka underbara sagor skulle han inte kunna berätta för mig. Han kämpade i det första korståget, hörde Peters klara stämma, mötte den store Godfrey ansikte mot ansikte, stod med handen på svärdsfästet, vid Runnymede, kanske. Bättre än ett helt bibliotek med historiska romaner skulle ett samtal med detta slags spöke vara. Vad har han varit med om sedan sin dödsdag för åttahundra år sedan? Var har han varit? Vad har han sett? Kanske har han besökt Mars; talat med de underliga varelser som kanske bor bland Jupiters flytande eldar. Vad har han lärt sig om Livets stora hemlighet? Har han funnit sanningen? Eller är han, liksom jag själv, en vandrare som fortfarande söker det okända?
O, du stackars, bleka, grå nunna — de säger mig att vid midnattstimmen kan man se ditt vita ansikte kika ut genom den trasiga skjutgluggen, höra smällarna av svärd emot sköldar bland cederträden därunder.
Det hela var mycket tragiskt, det förstår jag, min kära dam. Dina uppvaktande kavaljerer dräptes bägge och du drog dig undan i klostret. Tro mig, jag är uppriktigt ledsen för din skull, men varför offra varje natt åt att ånyo uppleva denna smärtfyllda upplevelse? Är det inte bättre att glömma, och gå vidare? I Himmelens namn, madam, föreställ eder, att vi levande mänskor skulle tillbringa hela våra liv åt att jämra oss och vrida våra händer över allt elakt som skett oss som barn? Det är glömt och förbi nu. Om han överlevt, och du gift dig med honom, kanske du hade blivit olycklig. Jag önskar inte vara otrevlig, men äktenskap grundade på den allra mest uppriktigt kända kärlek har ibland visat sig olyckliga, som du säkert känner till.
Så, lyd mitt råd. Tala igenom saken med de bägge unga männen. Övertala dem att skaka hand och bli vänner. Kom in, allihop, in från kylan, och låt oss tala förnuft.
Varför hemsöker ni oss, ni stackars, bleka andar? Är vi inte era barn? Var våra kloka vänner. Berätta, hur älskade unga män i er ungdoms dagar? Hur svarade sjönjungfruarna? Har världen, enligt er mening, förändrats särskilt mycket? Hade ni inte moderna kvinnor redan då? Flickor, som hatade de evinnerliga timmarna framför broderiramarna och spinnrockarna? Era fäders tjänare, hade de det så mycket sämre än de arbetskarlar som bor i vår East-end-slum, och som syr tofflor fjorton timmar per dygn, till en förtjänst av nio shillings per vecka? Anser ni att samhället har förbättrats särskilt mycket, under de senaste tusen åren? Är det värre nu? Bättre? Eller är det, när allt kommer omkring, ungefär sak samma, förutom att vi nu betecknar saker med nya ord? Berätta för mig, vad har ni lärt er?
Men kanske bekantskap leder till förakt, till och med när det gäller spöken.
Man har genomlidigt en ansträngande dags jakt. Man ser fram emot att få krypa till sängs. Men dock, när man öppnar dörren, tränger ett spöklikt skratt fram genom sängförhängena och man grymtar tyst för sig själv, eftersom man anar vad man har framför sig: Ett två till tre timmars samtal med den grovkornige gamle Sir Lanval — han med lansen. Vi kan alla hans öden utantill, men han kommer att gasta sig igenom dem ändå. Tänk om vår faster, av vilken vi kan förvänta oss ett arv, och som sover i rummet bredvid, råkar vakna och hör vad spöket säger! De var passande uppskattade, dessa historier — utan allt tvivel — vid Det Runda Bordet, men vi är övertygade om att vår faster inte skulle uppskatta dem: — den där historien om Sir Agravain och tunnbindarens hustru! Och han drar alltid just denna historia.
Eller, föreställ er att hembidträdet kommer in efter kvällsmaten, och säger:
”Å, snälla herrn, den beslöjade damen är här.”
”Vad, nu igen!” säger er hustru och ser upp från sitt handarbete.
”Ja frun”; skall jag visa upp henne till sovrummet?”
”Det är bäst att ni frågar er husbonde”, blir svaret. Tonen förebådar fem otrevliga minuter så snart tjänstekvinnan avlägsnat sig, men vad gör man?
”Javisst, javisst. Visa upp henne”, svarar ni och flickan går ut och stänger dörren efter sig.
Er hustru samlar ihop sitt handarbete och reser sig.
”Vart skall du gå?” frågar ni.
”Jag sover i barnens rum”, blir det iskalla svaret.
”Men, det vore så oförskämt”, säger ni bevekande. ”Vi måste tänka på den stackars varelsen; och du förstår, det är, kan man säga, egentligen hennes rum. Hon har alltid hemsökt det.”
”Det är mycket underligt”, säger er hustru och livskamrat, med ännu mer iskyla i rösten, ”att hon aldrig hemsöker det utom när du är hemma. Vart hon tar vägen, när du befinner dig i stan, det är mer än jag känner till.”
Det här är orättvist. Ni lyckas inte hålla tillbaka er indignation.
”Vilket struntprat, Elizabeth”, säger ni. ”Jag är helt enkelt bara artig emot henne.”
”Vissa män har så underliga begrepp när det gäller artighet”, svarar Elizabeth. ”Men snälla du, låt oss inte gräla. Jag vill inte göra dig upprörd. Två personer är sällskap, vet du. Men jag vill inte vara den som blir den tredje, det är hela saken.” Med dessa ord lämnar hon rummet.
Och den beslöjade damen väntar fortfarande på er, på övervåningen. Ni undrar hur länge hon kommer att stanna, men även vad som kommer att ske när hon ger sig av.
Jag är rädd att det inte finns något utrymme för er, andar, i vår värld. Ni minns, hur de kom till Hiawatha — de älskade förfädernas andar. Han hade bett dem att de skulle återvända till honom, för att trösta honom, så en dag kröp de in i hans wigwam, satt tysta runt elden, kylde luften kring Hiawatha, frös Skrattande Vattnets leenden till is.
Det finns inget utrymme för er, o ni stackars bleka andar, i vår värld. Besvära oss icke. Låt oss glömma er ifred. Ni feta, gamla matrona, vars tunna lockar grånat, era ögon försvagats, er haka sprungit fram, er röst grovnat av alltför mycket grälande och klagan, tyngd av bekymmer, o ve! Jag ber er lämna mig ifred vad gäller hushållsbekymmers lösande. Jag älskade er medan ni var i livet. Hur behaglig och vacker var ni inte. Jag ser er nu i er vita klädnad bland äppelblommen. Men ni är död och er vålnad stör min sömn. Jag önskar att ni inte hemsökte mig mer.
Ni, gråa gamle herre, som betraktar mig inifrån min rakspegel, varför hemsöker ni mig? Ni är en ande som tillhör en gladlynt ung man jag en gång kände mycket väl. Han skulle ha åstadkommit så mycket, om han hade fått leva. Jag trodde alltid att han skulle komma att gå långt. Varför hemsöker ni mig? Jag skulle hellre vilja tänka på honom som jag minns honom från hans livs dagar, eftersom jag aldrig kunde föreställa mig, att han skulle bli så eländig som spöke.