En lätting på andra tankar/Om konsten att kunna bestämma sig
|
Om nackdelarna med att inte få det man vill ha → |
Om konsten att kunna bestämma sig[redigera]
Nå, kära du, vad råder du mig till? Du förstår, tillsammans med det röda kan jag inte bära min blå hatt.”
”Jaha, men varför inte i så fall köpa det grå?”
”Javisst! Det tror jag kommer att bli mer användbart.”
”Det är ett vackert tyg.”
”Ja och det är en vacker grå färg. Du förstår vad jag menar, kära du; inte en vanligt grå. Men, grått är ju alltid en så ointressant färg.”
”Den är diskret.”
”Och å andra sidan, vad jag tycker om hos det röda, är att den är så varmt röd. Rött får en alltid att känna sig varm även när man inte är varm. Du förstår väl vad jag menar, kära du.”
”Nå, varför då inte välja det röda? Det klär dig — rött.”
”Nej men, tycker du verkligen det?”
”Javisst, när man klär i en viss färg så, varför inte!”
”Jo, men det är även nackdelen med rött. Nej, när jag tänker efter, så är det säkrare med det grå.”
”Så ni väljer det grå, frun?”
”Javisst, jag tror det blir bäst så. Håller du inte med mig, kära du?”
”Jag tycker själv mycket om det.”
”Och det är en så bra kvalitet. Jag ska låta sy dit — o! Ni har väl inte klippt av det redan?”
”Jag skulle just göra det, frun.”
”Var snäll och vänta ett ögonblick, medan jag tar en titt till på det röda. Du förstår, kära du, att det föll mig just in att — att en bit chinchillapäls skulle passa så bra tillsammans med det röda.”
”Ja, verkligen, kära du!”
”Och, förstår du, jag har en bit chinchilla.”
”Köp då det röda — varför inte!”
”Men, jag har ingen hatt som passar till.”
”Har du inget annat du kan bära tillsammans med den?”
”Ingenting alls och de hattar jag äger skulle passa strålande tillsammans med det grå — ja, jag köper det grå. Det är alltid ett säkert kort — grått.”
”Fjorton yards [1], var det så ni sade, frun?”
”Javisst, fjorton yards blir lagom; eftersom jag ska låta sy upp det med — ett ögonblick. Du förstår, kära du, att om jag tar det grå tyget kommer jag inte att ha något att bära tillsammans med min svarta kavaj.”
”Passar den inte tillsammans med det grå?”
”Nej inget vidare — inte lika väl som det röda.”
”Då skulle jag välja det röda. Det är uppenbarligen det som faller dig själv mest i smaken.”
”O, personligen föredrar jag det grå. Men man måste ju tänka på allt och — ’’Jösses matilda!’’ Går den där klockan rätt?”
”Nej, frun. Den går tio minuter efter. Vi låter den alltid gå en smula efter.”
”Och vi som måste vara hos Madame Jannaways klockan kvart över tolv. Vilken tid det tar att shoppa, jag har väl — men, hur dags var det vi började?”
”Omkring klockan elva, eller hur?”
”Nja, halv elva. Det kommer jag ihåg, för ser du, vi sade att vi skulle börja klockan halv tio. Vi har hållit på i två timmar redan.”
”Och vi verkar inte ha uträttat särskilt mycket, eller hur?”
”Inte mycket alls och jag som hade så mycket att bestyra. Jag måste genast bege mig till Madame Jannaway. Har du min portmonnä, kära du? Nej, vänta. Här är den.”
”Men, du har ju inte bestämt dig för om du vill köpa det grå eller det röda tyget?”
”Det enda jag är säker på är att jag inte är säker på vilket jag vill ha. Jag hade bestämt mig för en minut sedan, och nu är det som bortblåst — javisst, ja, nu minns jag. Det röda. Ja, jag tar det röda. Nej, för resten. Jag menar inte det röda, jag menar det grå.”
”Det var det du talade om sist, det minns du väl, raring?”
”Javisst, du har helt rätt. Det är det som är det värsta med att shoppa. Du förstår, ibland blir jag så förvirrad.”
”Så, då har frun bestämt sig för det röda då?”
”Ja — javisst. Det blir bäst så, eller vad tror du, kära du? Har ni ingen annan röd nyans? Det där är en så ful röd nyans.”
Butiksbiträdet påminner henne om att hon har sett på alla andra röda tyger och att det var just den här röda färgen som föll henne i smaken.
”Jaha, i så fall”, svarar hon, med minen av en människa som bär hela världens bekymmer på sina axlar, ”i så fall får jag väl köpa det då, antar jag. Jag har inte tid att hålla på längre. Jag har slösat bort hela förmiddagen redan.”
Väl utanför butiken drar hon sig till minnes tre oomkullrunkeliga argument emot det röda tyget och fyra lika oomkullrunkeliga skäl varför hon skulle ha valt det grå. Hon undrar om de skulle låta henne byta om hon gick tillbaka och begärde att få tala med butiksinnehavaren. Hennes väninna, som är hungrig och vill äta lunch, tror inte att hon skulle få byta.
”Det är det jag avskyr med att shoppa”, säger hon; ”man har aldrig tid att verkligen tänka efter.”
Hon säger vidare, att hon aldrig mer ska gå tillbaka till den butiken.
Vi skrattar åt henne, men är vi verkligen så mycket bättre själva? Seså, mina överlägsna, manliga vänner, har ni aldrig stått i er garderob, osäkra på om, i hennes ögon, ni inte skulle framstå som mer lockande iklädda er vackra tweedkostym, som så förtjänstfullt framhäver era breda axlar; eller den konventionella smokingen, som när allt kommer omkring, kanske är mer passande för en mans kroppsform när han närmar sig, skall vi säga 29-årsåldern? Eller, kanske ännu bättre, er riddräkt? Hörde ni henne inte anmärka hur utmärkt Jones klädde i sina ridstövlar och smalt skurna byxor och så förbaske mig om inte vi skulle ha vackrare ben än Jones. Hur tråkigt är det inte att ridbyxor skall vara så säckiga nuförtiden. Vad beror det på att det manliga modet alltmer tenderar att dölja männens ben? Medan kvinnorna skäms allt mindre för att visa upp sina ben, verkar det som om våra egna skall döljas till varje pris. Varför är våra förfäders silkesbyxor, de tättsittande pantalongerna och de lätta knäbyxorna något som är så omöjligt att bära idag? Blygs vi mer — eller har våra ben förfulats, varför det blivit nödvändigt att dölja dem?
Jag kan, för egen del, inte förstå varför kvinnorna älskar oss. Det måste bero på våra höga dygder, våra lysande meriter — verkligen inte på vår framtoning, i tweedbyxor, svart angorakavaj och väst, fadersmördarkrage och cylinderhatt! Nej det måste vara själva kraften hos våra karaktärer som tilldrar sig deras beundran.
Hur trevliga tider våra förfäder måste ha levt under gick upp för mig när jag, vid ett tillfälle, klädde ut mig inför en maskerad. Vad jag var utklädd till vet jag inte och jag bryr mig inte särskilt mycket heller. Jag vet bara att det var något med militär anstrykning. Jag kommer även ihåg att kostymen var två storlekar för liten för mig i magtrakten och att hatten var tre storlekar för stor. Jag lade in stoppning i hatten och åt endast en kotlett och ett halvt glas sodavatten till lunch. Jag har som pojke vunnit priser för kunskaper i matematik och bibliska historien — inte så ofta, men det förekom. En litterär recensent, som numera är död, berömde en gång en av mina böcker. Jag vet att det finns tillfällen, då mitt uppträdande har vunnit goda mäns gillande; men aldrig — aldrig i hela mitt liv har jag känt mig stoltare och mer nöjd med mig själv än den kvällen, när jag knäppt den sista knappen och stirrade på mig själv i helfigursspegeln. Jag tedde mig som i en dröm. Jag vet att jag inte borde säga det; men jag är inte den ende som påstått något dylikt. Jag var en uppenbarelse ur en dröm. Grunden var något rött, försedd med grannlåt i guld varhelst det fanns plats för grannlåt i guld; och där det inte fick plats med grannlåt i guld, där hängde det guldband och tränsar och knäppen. Guldknappar och dito spännen höll ihop mig; guldbroderade skärp och koppel omslingrade mig, en plym av vitt hästhår vippade över mitt huvud. Jag är inte säker på att allt detta hamnat på rätt ställe, men på ett eller annat sätt lyckades jag få fast allt och det såg bra ut. Det klädde mig. Framgången hos det täcka könet var som en uppenbarelse för mig. Flickor som fram till dess bemött mig med känslokyla och avståndstagande flockades nu kring mig, blygt sökande mitt intresse. Flickor som jag förunnade ett leende tappade huvudet och jublade. Flickor som inte blivit presenterade för mig grät och var oförskämda emot andra flickor som hälsat på mig. I synnerhet för en stackars flickas skull, med vilken jag satt över två danser (åtminstone satt hon, medan jag höviskt stod vid hennes sida — kostymuthyraren hade rekommenderat mig att inte sitta ner), var jag särskilt ledsen. Han var en värdig ung man, son till en bomullsmäklare, och han skulle ha blivit en ypperlig äkta make, det är jag övertygad om. Men han var tillräckligt dum för att komma dit utklädd till ölflaska.
Det kanske är lika bra, när allt kommer omkring, att dessa gammaldags moden försvunnit. Iklädd en liknande kostym under en veckas tid skulle för evigt ha förstört min naturliga ödmjukhet.
Man kan undra varför maskerader inte är mer populära än de är i dessa våra grå dagar. Den barnsliga instinkten att "klä ut sig” och att ”leka låtsaslekar” finns inom oss alla. Vi är alla så trötta på att ständigt vara oss själva. En diskussion vid en tebjudning, som jag deltog i, handlade om just detta: Skulle någon bland oss, när det kom till kritan, vilja byta liv med någon annan; den fattige med millionären; guvernanten med prinsessan — inte endast byta yttre omständigheter och miljö, utan även hälsa och temperament, hjärta, hjärna och själ; till den grad att inte en enda fysisk del av ens ursprungliga jag kvarstod, förutom minnena? Den allmänna uppfattningen var att det önskade man inte, men en dam vidhöll den motsatta uppfattningen.
”O nej, det skulle du verkligen inte, kära du”, hävdade en väninna; ”det är bara som du tror.”
”Jodå, det skulle jag visst det”, envisades den första damen. ”Jag är så trött på att vara mig själv, så att jag till och med kan tänka mig att byta med dig för omväxlings skull.”
När jag var ung var den viktigaste frågan jag ställde mig: Vilket slags man skall jag bestämma mig för att bli? Vid nitton års ålder är det normalt att ställa sig den frågan; vid trettionio säger vi till oss själva: ”Jag önskar att Ödet inte hade format mig till den jag blivit.”
På den tiden läste jag mycket välmenande goda råda för unga män och jag antog att, vare sig jag skulle komma att bli en Sir Lancelot, en Herr Teufeldrockh, eller en Iago, så låg avgörandet i mina egna händer. Om jag skulle komma att gå genom livet med ett glatt eller ett allvarligt sinne, var en fråga om för- respektive nackdelarna med dessa alternativ, vilka jag noga övervägde. För att få förebilder vände jag mig till böckernas värld. Byron var på den tiden fortfarande populär och många av oss beslutade oss för att bli dystra, saturnuslika unga män, livströtta och lagda åt inre monologer. Jag beslöt mig för att förena mig med dessa.
Under en hel månad log jag mycket sällan och, när så skedde, var det ett trött, bittert leende, som dolde ett brustet hjärta — åtminstone var detta min avsikt. Ytligt lagda betraktare missförstod mig.
”Jag förstår precis hur du känner det”, sade de och gav mig medkännande blickar. ”Jag lider själv ofta av det. Beror på plötsliga omkast i väderleken, tror jag”; innan de prackade på mig ett glas god konjak och föreslog ingefära.
Och det är synnerligen motbjudande i en ung mans ögon att, just som han är som mest upptagen med att dölja sin hemliga sorg under ett berg av tystnad, att bli dunkad i ryggen av vardagligt lagda människor som frågar ”Hur står det till idag då, gamle galosch?” och att tvingas lyssna till hur hans sinnesstämning av upphöjd melankoli beskrivs som, av dem som borde veta bättre som att han ”hänger läpp”.
Det förekommer även rent praktiska svårigheter för honom, när han önskar spela den Byronska unge gentlemannen. Han måste leva på stor fot — eller snarare vara känd för att ha gjort detta; men ack! I livets ickelitterära sfärer, där futurum kommer före och det förflutna formas inte ifrån infinitiv, utan från presens indikativ, är ”att ha levt” detsamma som ”att leva” och att leva på stor fot på en liten inkomst är en omöjlighet. Att förstöra ens den enklaste av jungfrurs goda namn och rykte kostar oerhörda summor. I Kärlekens domstolar kan man inte inlägga sitt in forma pauperis; inte heller skulle detta ha varit Lord Byrons metod.
”Att dränka sina minnen i glaset” låter som en bra metod, men i så fall måste ”glasets” innehåll vara av något dyrt märke. Att dricka alltför mycket gammal Tokajer eller Asti är poetiskt; men när ens pekuniära situation kräver att dränkningen sker i fatöl, krävs sådana mängder att hela saken helt förlorar sin tjusning.
Det är även möjligt — det är min uppriktiga tro — att jag levde med övertygelsen om att Lasten, även när den är som mest lockande, inte är något annat än ful och otrevlig, motbjudande sedd i dagsljuset; men ändå — liksom trasor och lort inom bildkonsten — kan skänka pittoreskt material till Litteraturen så är det ett illaluktande plagg för den som tvingas bära den; ett som varje god man, på grund av bristande viljestyrka, kan råka ut för, men som bör undvikas med alla krafter och som man bör kasta av sig när ens mentala krafter återvänder.
Må det vara hur det vill med den saken. Jag tröttnade på att odla den levnadströtte unge mannens framtoning; och mitt i mina tvivel, bytte jag till en ny litterär förebild, vars hjälte var en levnadsglad sangviniker, en släkting till Tom och Jerry. Han deltog i slagsmål, både mellan män och tuppar, flirtade med skådespelerskor, slet loss portklappar, släckte gatlyktor och spelade mången oförberedd nattvakt åtskilliga hyss. Av dessa skäl älskades han mycket av kvinnorna i boken. Varför skulle inte jag kunna kurtisera skådespelerskor, släcka gatlyktor, spela polismän ett spratt och älskas av vackra kvinnor? Livet i London hade förändrats sedan min litteräre hjältes dagar, men ändå återstod en hel del oförändrat, liksom kvinnornas hjärtan är det. Om det nu inte förekom gatuslagsmål om pengar, så fanns det ju ändå boxningsmatcher, som de kallades, i lortiga rum utåt Whitechapelhållet. Även om nu tuppfäktning var en svunnen sport, fanns det inte fuktiga källare nere vid floden, där man för två pence kunde satsa på blandrasterriers som dödade råttor i kamp emot klockan och där en gentleman sålunda kunde känna sig som en verklig sportsman? Det är sant att den atmosfär av hänsynslös glädje som alltid omsvärmade min hjälte, saknades hos de scener jag just beskrivit i mitt liv, där jag fann att de ersatts av en stämning mer präglad av gin, gammal tobaksrök och nervösa razzior från polisens sida; men i stort var det samma sak och följande morgon kunde jag instämma med min förebild ”Helsike gamle gosse, men det känns som hin håle tagit boning i min skalle. Vilken baksmälla!”
Men även i detta avseende föll jag offer för min stora brist på kontanta medel. (Det erbjuder filosofiskt lagda andar en hel del material att betänka detta slags inkomstens inflytande på karaktären.)
Även femte klassens ”boxningsmatcher” organiserade ”i vänners lag”, samt råttkampsevenemang i Rotherhitheslummen blir ett dyrbart nöje, om man råkar vara den ende gentlemannen närvarande, som klär sig i krage och därför förväntas leva upp till sin goda klass. Det är sant, att klättra upp i gatlyktor och släcka gaslågor är billigt, förutsatt att man aldrig blir tagen på bar gärning, men som nöje saknar det omväxling. Något mindre enfaldigt — något med ett mindre mått av utmaning — har jag svårt att tänka mig. Den otrevliga mängd smuts som tillåts samlas på lyktstolparna är en annan nackdel från den klättrandes sida. När man klättrat upp i sin tredje stolpe är man helt enkelt genomtrött på detta slags ”lekar och löjen”. Man längtar hem och efter ett bad.
Inte heller att skämta på polismännens bekostnad är ett rent nöje ens sett ur ens eget persektiv. Kanske genomförde jag inte detta med det bästa omdömet. Det förefaller mig nu, när jag ser tillbaka, som om grannskapen kring Covent Garden och Great Marlborough Street var ett dåligt val för sportsliga aktiviteter av detta slag. Att trycka ner kasken på en fet polisman är ett storartat nöje. Medan han kämpar med sin hjälm kan man ställa roliga frågor till honom, och när han väl fått fram huvudet igen, befinner man sig långt därifrån. Men detta slags idrott skall man utöva i distrikt där det inte befinner sig ett genomsnitt av tre polismän på ungefär dussinet kvadratyards [2]. När två andra polismän, som hållit en under uppsikt under de senaste tio minuterna, iakttar genomförandet från närmaste gathörn, finns det knappast tid för att njuta av situationen. När man väl sprungit nerför hela Great Titchfield Street och två varv kring Oxford Market, är man av den uppfattningen, att ett skämt aldrig bör förlängas bortom den punkt där det uppstår fara för att det blir tröttsamt; och att det nu är dags att bege sig hemåt och uppsöka vänner. ”Lagens representanter”, å andra sidan, som nu fått förstärkning och uppgår till sex eller sju man, har just börjat njuta av jakten. Man föreställer sig själv, under det att man springer över Hanover Square, den scen som kommer att uppvisas i rätten följande förmiddag. Man kommer att anklagas för fylleri och förargelseväckande beteende. Det kommer att vara fullkomligt bortkastad möda att förklara för domaren (eller ens släktingar efteråt) att man enbart har härmat en man som gjorde detta slags saker, i en bok, och som blev mycket beundrad för den sakens skull. Man kommer att dömas till de vanliga fyrtio shillingarna i böter; och vid nästa tillfälle när man besöker familjen Mayfields, kommer döttrarna att vara ”utgångna” och Mrs Mayfield, en storartad kvinna som alltid visat ett moderligt intresse för ens person, kommer att tala allvarligt med en och uppmana en att avlägga nykterhetslöfte.
Tack vare ens ungdom och goda kondition skakar man av sig förföljarna vid Notting Hill; och för att undvika otrevliga följder på hemvägen, vandrar man hela vägen till Bloomsbury via Camden Town och Islington.
Jag gav upp detta slags idrottsliga tendenser som följd av ett löfte som jag gav till Ödet, under de tidiga timmarna en viss söndagsmorgon, under det att jag höll mig kvar i hängrännan på ett obetydligt hus beläget på en sidogata i Soho. Jag lade fram frågan för Ödet som en man till en annan. ”Låt mig bara klara mig ur den här knipan”, var vad jag tror att jag muttrade, ”så är det färdigsportat för min del”. Ödet slog till på detta erbjudande och lät mig klara mig undan. Det är dock sant att min ”undanklarning” satt hårt inne, och inbegrep ett trasigt takfönster och tre trasiga gaslampskupor, två timmar i en kolkällare och en sovereign till en klädeshandlare för hyra av en begagnad ulster; och när jag till sist, i säkerhet i min kammare, gick igenom min egen person — eller vad som återstod av den — kunde jag inte undgå att göra den reflektionen, att Ödet kunde ha klarat mig undan på ett lite mindre omständligt sätt. Däremot kände jag aldrig någon lust att dra mig ur mitt löfte; eftersom jag önskade ett mindre ansträngande liv i framtiden.
Följaktligen sökte jag efter nya förebilder och fann en som passade mig. Den tyske professorn blev alltmer populär som hjälte vid denna tid. Hans hår var långt och han var i övrigt inte särskilt mån om sitt yttre, men han hade ett ”hjärta av stål”, ibland ett av guld. De flesta personerna i böckerna ansåg, efter att ha värderat hans yttre tillsammans med hans konversationskonst — på bruten engelska och handlande i huvudsak om hans döda mor och lillasyster Lisa — att han var ointressant, men å andra sidan visste de ingenting om hans goda hjärta. Hans främsta egendom var en förlamad hund, vilken han räddat från en brutal mobb och när han inte talade på bruten engelska, såg han efter sin hund.
Men hans verkliga specialitet var att stanna skenande hästar och därigenom rädda hjältinnans liv. Detta, tillsammans med den brutna engelskan och hunden, gjorde honom oemotståndlig.
Han verkade vara en fridfull, trevlig sorts varelse och jag beslutade mig för att pröva honom. Jag kunde ju naturligtvis inte bli tysk professor, men jag kunde — och gjorde det verkligen — anlägga långt hår, trots många råd att avstå, i första hand från små pojkar. Jag försökte komma i besittning av en förlamad hund, men misslyckades. En enögd uppfödare i Seven Dials, som jag som sista utväg konsulterade, erbjöd sig att förlama en åt mig för fem shilling extra, men jag avböjde. Jag kom över en ful byracka sent en kväll. Han var inte förlamad, men föreföll svårt sjuk; och eftersom jag ansåg att jag därigenom inte berövade någon på något värdefullt, lurade jag med mig honom hem och skötte om honom. Men jag misstänker att jag måste ha varit alltför effektiv ifråga om hans omvårdnad. Han blev till sist så frisk, att det inte gick att ha honom till någonting alls. Han var dåligt uppfostrad och alltför gammal för att lära sig något. Han blev en pina för hela grannskapet. Hans uppfattning om idrott var att döda kycklingar och att stjäla kaniner från slaktarbutiken. Som ett rent nöje dödade han katter och skrämde små barn genom att springa runt benen på dem. Det fanns ögonblick när jag kunde ha förlamat honom själv, om jag bara hade fått tag på honom. Jag vann ingenting på att hålla mig med den hunden — ingenting alls. Istället för att beundra mig för att jag vårdat hunden tillbaka till livet, kallade folk mig för en fårskalle och sade att ifall jag inte genast dränkte hunden, så skulle de själva göra det. Han fullständigt ödelade mitt goda namn och rykte — åtminstone under denna period. Det är svårt att framstå som en ung man med ett hjärta av guld, när man upptäcks mitt i gatan i full färd med att kasta sten på sin egen hund. Och stenar vad det enda som nådde fram till och kunde påverka honom.
Jag misslyckades även på grund av bristen på skenande hästar. Hästarna i vår förort var helt enkelt inte av den skenande sorten. En enda gång erbjöd sig ett tillfälle för mig att utöva stoppande av skenande häst. Det var ett lysande tillfälle, i och med att hästen inte sprang alltför fort. Faktiskt undrar jag om den själv visste om att den skenade. Det visade sig senare, att det var en vana den hade, att när den väntat på sin kusk utanför Rosen och Kronan, under vad den ansåg vara en rimlig tidsrymd, brukade trava hem på egen hand. Hästen passerade mig med omkring sju miles per timmes [3] hastighet, med tömmarna vid sidan om, bekvämt nog. Han var just den rätta hästen för en nybörjare att öva sig på och jag förberedde mig noga. Men vid det kritiska ögonblicket kom dock ett par handlingskraftiga polismän fram, knuffade mig åt sidan och stoppade själva hästen.
Det visade sig dock att jag inte behövde vara ledsen över mitt misslyckande. Det enda jag skulle ha räddat var en flintskallig handelsresande, mycket berusad, som svor som en borstbindare och bombarderade folkmassan med tomma kragaskar.
Från fönstret i en mycket högt belägen lägenhet såg jag en gång tre män som bestämt sig för att stanna en skenande häst. Var och en av dem marscherade frivilligt ut mitt i gatan och gjorde sig beredd. Mitt fönster var alltför långt borta för att jag skulle kunna se deras ansikten, men deras kroppshållning visade upp ett dödsföraktande hjältemod. Den förste mannen ställde sig med armarna utbredda i hästens väg. Han rörde sig inte förrän hästen var omkring 20 yards [4] ifrån honom. Då återstod inget annat för honom att göra, eftersom hästen uppenbarligen var helt inställd på att fortsätta sin vilda framfart, än att återvända till trottoaren, där han stod och såg efter djuret med tydlig besvikelse, som sade han till sig själv: ”Jaha, om du nu envisas, så bryr jag mig inte om dig.”
Den andre mannen gick, när katastrofens omfattning stod klar för honom, upp längs en sidogata och försvann. Den tredje mannen stod kvar och, när hästen passerade honom, skrek han åt den. Jag kunde inte höra vad han skrek. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det var något mycket klokt, men djuret var tydligen alltför upphetsat för att ens lyssna. Den förste och den tredje mannen träffades därpå och diskuterade frågan i stort samförstånd. Jag antar att de beklagade sig över skenande hästars envishet i största allmänhet och hoppades att ingen blivit skadad.
Jag har förträngt de andra karaktärerna jag antog under denna period. En som jag vagt minns är den som försatte mig i en hel del svårigheter. Det var en alldeles hederlig, godhjärtad, frispråkig ung man som alltid framsade sin ärliga mening.
Jag har endast känt en enda man som rönte verklig framgång genom att alltid vara uppriktig. Jag har hört honom slå handflatan i bordet och utbrista:
”Ni vill att jag ska smickra er — fylla er med lögner. Inte jag, inte Jim Compton. Men om ni vill höra min uppriktiga mening, är det enda jag kan säga att det här barnet är den bästa pianisten jag någonsin hört spela. Jag säger inte att hon är ett geni, men jag har hört Liszt och Metzler och de andra virtuoserna och jag föredrar hennes sätt att spela. Det är min åsikt. Jag säger vad jag tycker och jag kan inte hjälpa om du tar illa upp.”
”Så uppfriskande”, sade flickans föräldrar, ”att träffa en man som inte är rädd att säga vad han verkligen tycker. Varför är inte alla människor lika öppenhjärtiga?”
Den sista karaktären jag försökte mig på trodde jag skulle bli en lätt match. Det var den hos en mycket beundrad och avhållen ung man, vars stora charm låg i det faktum att han alltid var — sig själv. Andra människor förställde sig. Han försökte aldrig vara någon annan än sitt eget enkla jag.
Jag tänkte att även jag skulle vara mitt eget enkla jag. Men då uppstod frågan: Vilket var mitt eget naturliga, enkla jag?
Det var det övergripande problemet för mig att lösa; och jag har inte löst det än i denna dag. Vad är jag? Jag är den perfekte gentlemannen, vandrande genom livet med ett modigt hjärta och med mitt huvud högt, föraktande all grymhet och tål illa all småsinthet. Jag är en ondsint, feg stackare — det slags man som jag som jag med mitt modiga hjärta och med mitt huvud högt avskyr så mycket — som krälar mot ett uselt mål, och är vansinnigt rädd för smärta. Jag… Men, kära läsare, jag skall inte trötta ut era känsliga öron med de detaljer jag skulle kunna ge er, som visar vilken beklagansvärd varelse jag, min stackare, råkar vara. Inte heller skulle ni kunna förstå mig. Ni skulle endast förvånas över upptäckten att ett sådant föraktligt exemplar av människorasen faktiskt existerar i våra dagar. Det är därför bäst, min herre eller dam, att ni får förbli okunnig om detta slags ondsinta personer. Låt mig inte bekymra er genom den kunskapen.
Jag är en filosof, som hälsar åskan likväl som solskenet välkommen med ett leende. Endast då och då, när allt inte går exakt som jag önskar, när dåraktiga, elaka människor envisas med att begå dåraktiga, elaka gärningar som påverkar min bekvämlighet och lycka, brusar jag upp och rasar en hel del.
Som Heine sade om sig själv, är även jag en riddare av den heliga Graal, en sanningens kämpe, högaktande alla kvinnor, ärbar inför andra män, beredd att offra mitt liv under min tappre Kapten.
Och i nästa ögonblick befinner jag mig bakom fiendens linjer, kämpande under den svarta fanan. (Det måste vara förvirrande för de olika generalerna, eftersom alla deras soldater deserterar och byter sida hela tiden.) Vad är kvinnor, endast männens leksaker! Skulle jag inte få ta för mig av godsakerna, bara för att ni sjön jungfru vill spela dygdig? Vad är männen — hungriga hundar som strider emot varandra i kamp om ett begränsat förråd med ben! Döda andra, eller dö själv. Vad är Sanningen, annat än en oupptäckt lögn?
Jag älskar allt levande. Du, min kära syster, som kämpar med tunga bördor på din ensliga väg, jag vill kyssa tårarna från dina rynkiga kinder, med min kärlek lysa upp mörkret runt dina fötter. Du, min tålmodige broder, tungt andandes när du vandrar runt och runt på den upptrampade stigen, lik en häst i en trampkvarn, och förväntar dig din enda tröst — en smula hö mot dagens slut i ditt usla stall. Jag skulle vilja löpa vid din sida och lyfta något av bördan från dina värkande skuldror; och vi skulle vandra, nickande med våra huvuden sida vid sida och du skulle berätta, längtansfullt, om de hagar där du för länge sedan lekte, om de ädla lopp du sprang i och vann. Och ni, små stackars barn, med undrande ögon som ser på oss ifrån smutsiga ansikten, jag skulle vilja ta er i famn och berätta sköna sagor för er. In i fantasins värld skulle jag föra er och lämna den sorgliga gamla världen bakom oss för en stund, och ni skulle bli prinsar och prinsessor och få lära känna kärleken.
Men, återigen, kommer ofta en självisk, girig man och tar sin plats i mina kläder. En man som förslösar sitt liv, hur han skall kunna tjäna mer pengar — mer mat, mer kläder, mer glädjeämnen för egen del; en man som är så upptagen av att fundera på allt han själv behöver så han inte har tid över att ödsla på andras. Han anser sig vara universums mittpunkt. Man kan föreställa sig, när man hör honom muttra, att hela världen har skapats och gjorts redo endast för att han skulle kunna ta för sig av den. Han är beredd att trampa ner och förstöra, hänsynslöst sträcka sig efter allt det han vill ha; och när han sträcker sig ut och missar något, då förbannar han Himmelen för dess orättvisa och alla de män och kvinnor som står i hans väg. Han är en obehaglig person, på alla sätt. Jag önskar att han inte så ofta skulle ta plats i mina kläder. Han insisterar på att det är han som är jag och att jag endast är en sentimental fåne som förstör hans möjligheter. Ibland kan jag göra mig kvitt honom en stund, men han kommer alltid tillbaka; och då gör han sig kvitt mig och jag blir till honom. Det är mycket förvirrande. Ibland undrar jag om jag verkligen är mig själv.
Fotnoter[redigera]
- ↑ Omkring 12,6 meter.
- ↑ Omkring 21 kvadratcentimeter.
- ↑ Omkring 11 kilometer per timme
- ↑ Omkring 18 meter.