En lätting på andra tankar. Om nackdelarna med att inte få det man vill ha

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om konsten att kunna bestämma sig
En lätting på andra tankar
av Jerome K. Jerome
Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra  →


Om nackdelarna med att inte få det man vill ha[redigera]

För länge, länge sedan, när ni och jag, kära läsare, var unga, när feerna bodde i rosens hjärta, när månstrålarna var natt böjdes under änglars vikt, levde där en god, vis man. Eller snarare borde jag säga, hade levat, för vid denna tid som jag talar om, låg denne stackars gamle gentleman på sin dödsbädd. Medan han varje ögonblick väntade på att kallas hädan, tänkte han tillbaka på sitt liv som sträckte sig så långt bakom honom. Hur fyllt verkade det inte honom i denna stund, av dumheter och misstag, som förorsakat inte bara honom utan även andra så många bittra tårar. Hur mycket ljusare hade inte stigen tett sig, om han bara varit förnuftigare, om han hade ’’vetat’’.

”O, ve mig!” sade den gode gamle mannen, ”om jag endast kunde leva om mitt liv i erfarenhetens ljus.”

I samma stund som han uttalat dessa ord kände han närvaron av Något och, i tron att det var Den han väntat på, reste han sig något i sin säng och ropade med svag röst:

”Jag är redo!”

Men en hand pressade honom milt tillbaka och en röst sade: ”Inte än; jag bringar liv, inte död. Din önskan skall gå i uppfyllelse. Du skall få leva om ditt liv igen och den erfarenhet du samlat på dig skall leda dig. Se till att använda den väl. Jag kommer tillbaka.”

Därpå föll den gode mannen i sömn och när han åter vaknade, var han åter ett litet barn som låg i sin moders armar; men i hans hjärna fanns kunskapen från hela det liv han redan levat.

Så återigen levde, älskade och arbetade han. Så, för andra gången låg han där, som en gammal, trött man, med livet bakom sig. Och ängeln stod åter vid hans säng och rösten sade:

”Nå, är du nöjd nu?”

”Jag är mycket nöjd”, sade den gamle mannen. ”Låt nu döden komma.”

”Och har du förstått?” frågade ängeln.

”Jag tror det”, blev svaret; ”erfarenheterna är endast minnet av den stig en man vandrat på sin resa, alltid framåt genom okänt land. Jag har varit vis endast i det avseendet att jag kunnat dra nytta av dårskapen. Kunskaperna har ofta fått mig att avstå från att göra vad gott är. Jag har undvikit att begå samma misstag som tidigare, endast för att begå andra som jag inte kände till. Jag har nått fram till mina gamla misstag på nya vägar. Där jag har undgått sorg, har jag även förlorat glädjen. Där jag lyckats gripa lyckan har jag även skördat smärtan. Låt mig nu gå in i döden och ta till mig vad den har att lära mig.”

Vilket var mycket likt änglarna under denna period, att ge någon en gåva som endast ledde till mer svårigheter. Kanske överskattar jag min förmåga till känslokyla under upprörande omständigheter, men jag är böjd att tro att, om jag hade levat under denna tid, och hade mött en älva eller ängel, som önskat ge mig någonting — min själs salighet, eller allt jag någonsin önskat mig, eller någon annan struntsak av det slaget, skulle jag ha ställt mig kallsinnig.

”Packa ihop den där säcken med dyrbara tricks”, skulle jag ha sagt honom (det hade varit oartigt, men det är så jag hade känt mig), ”och försvinn med den. Jag faller inte i farstun för något av det idag. Jag behöver inte några övernaturliga hjälpmedel för att råka i svårigheter. Alla bekymmer jag kan önska mig finns att få här nere, så ert besök lönar sig föga. Ta era små skämt — jag vet inte vad det är, men jag vet tillräckligt för att avstå — och spring iväg till någon annan idiot. Jag är ingen besserwisser. Jag har inget emot att gissa gåtor på det vanliga, oskyldiga sättet, när jag får tillfälle till det. Men om jag måste lämna panter varje gång och insatsen är min jordiska lycka och min framtida existens — ja, då är jag klok nog att avstå. Som ta det här tricket med Midas; ett skamligt spratt ni spelade honom! Ni låtsades missförstå honom och vände och vred på den stackars mannens ord, som vore ni en hop advokater i Old Bailey, som försökte snärja ett vittne; jag skäms över er allihop och jag säger er: Skäms att komma ner hit och lura stackars omisstänksamma dödliga med ert nonsens som om vi inte hade nog med svårigheter som det redan är. Sedan har vi fallet med det stackars gamla bondeparet som ni lovade tre önskningar och allt slutade med en svart pudding. Och de fick inte ens den. Ni tyckte det var lustigt, antar jag. Är det er fehumor? Skamligt, säger jag, är det om ni, hela bunten, inte har något bättre att ta er för. Som jag sade tidigare, ta er himmelska ”Joe Miller” och försök pracka det på någon annan. Jag har läst mina fesagor och mytologi och betackar mig era välsignelser. Och dessutom behöver jag dem icke. När jag vill ha välsignelser så nöjer jag mig med den vanliga sorten vi har här nere. Ni vet vilka jag menar, välsignelser av det lilla slaget — som ingen mänsklig varelse anar är välsignelser om man inte avslöjar det för henne; det slags välsignelser som inte liknar välsignelser; som faktiskt inte i teknisk mening är välsignelser; det slags välsignelser som andra människor anser vara goda för en, men man själv inte inser att de är det. De har sina nackdelar, men de är i alla händelser bättre än era och de är snabbare avklarade. Jag vill inte ha några välsignelser från er, kosta vad det vill. Om ni lämnar någon här, kommer jag att kasta den efter er.”

Jag är övertygad om att jag skulle ha svarat något i den stilen och lika övertygad är jag om att jag skulle ha handlat väl. Någon borde ha sagt detta rakt ut, eftersom med detta slags feer och änglar som härjade, gick ingen säker ett enda ögonblick. Det var knappt så man kunde släppa ut barnen utanför dörren. Man visste aldrig vad slags fåniga trollkonster en eller annan underlig fe skulle få för sig att spela dem. Det stackars barnet skulle helt omisstänksamt gå i fällan och tro sig få något av värde. Det är ett mirakel att inte vissa av dessa änglar inte rullades i tjära och fjäder.

Jag tvivlar på att till och med Askungens lycka var så tillfredsställande som vi kommit att inbilla oss. Efter ett liv i ett påvert kök tillsammans med svarta skalbaggar, hur underbart måste inte det kungliga slottet ha framstått för henne — under det första året, kanske de första två åren. Och prinsen! Hur kärleksfull, galant och ömsint — under det första året, eller kanske de första två åren. Och därefter? Ni förstår, han var en prins, uppfostrad vid hovet, en atmosfär som inte är särskilt gynnsam för utvecklandet av domestika dygder; och hon — hon var Askungen. Och hela äktenskapet, som snarast var en framjäktad affär. Å javisst, hon var nog en kärleksfull liten kvinna; men kanske Hans Kungliga Höghet handlade alltför impulsivt, i stundens ingivelse. Det var hennes små, söta fötter som hade dansat sin väg in i hans hjärta. Hur blänkte och glimmade de inte i dessa små fe-skor. Hur liljelik bland tulpaner framstod hon inte den där kvällen, bland hovets alla övertyngda damer. Hon var så söt, så fräsch, så unik jämfört med alla dem som vi känner alltför väl. Hur lycklig verkade hon inte, när hon tryckte sin darrande lilla hand i vår. Vilka löften fanns inte bakom de långa ögonfransarna. Och vi var i amorös stämning den kvällen, med musiken klingande i våra fötter och glittret och glammet levde i våra ögon. Och därefter, för att egga oss, försvann hon lika plötsligt och mystiskt som hon dykt upp. Vem var hon? Varifrån kom hon? Vad var hennes hemlighet? Var hon endast en vacker dröm, en hemsökelse — en fantasi, som vi aldrig mer skulle komma att återse, aldrig mer kunna famna med våra längtande armar? Skulle vårt hjärta för evigt törsta — lida av minnet av… Nej, vid Himmelen, hon måste vara verklig, en riktig kvinna. Här är hennes lilla sko, i sanning skapad för kyssar. Och av en storlek som en man mycket väl kunde bära med sig närmast hjärtat innanför kavajen. Fanns det någon kvinna — nej, en fe eller ängel — som hade så små fötter? Sök igenom hela kungariket, men finn henne, finn henne! Gudarna har hört våra böner och skänkt oss denna ledtråd. ”Antag att hon inte är den hon föreföll vara. Antag att hon av börd inte är lämplig att gifta in sig i vår ädla ätt! Vet hut, ni jordbundne bastard till Kunglig Rådgivare. Hur skulle en kvinna, vars nätta fötter passar i sådana små skor kunna vara annat än bland de ädlaste och bästa, lika överlägsen oss, vi enkla prinsar, som stjärnorna är ljusare än våra matta ögon! Gack ut och sök igenom hela kungadömet, säger vi er, från östan till västan, från nord till syd, och se till att finna henne, eller går det er illa. Vid Venus, om hon så är dotter till en svinaherde, skall vi göra henne till vår drottning — om hon blott accepterar vårt frieri och tar emot vårt kungadöme.

Nåväl, det var inget klokt val, det behöver vi inte säga, men vi var unga på den tiden och prinsar är inte mer än människor. Stackars barn, hon rådde ju inte för hur hon var uppfostrad — eller sina brister i uppfostran. Kära lilla liv, det är ett mirakel att hon visade sig vara mer okunnig än hon var, försummad som hon var och alldeles utarbetad. Inte heller är livet i ett kök, bland bondtölpar och tjänstehjon, gynnsamt för intellektet. Men kan någon klandra henne för att hon är blyg och något trög i tanken? Inte vi, storsinta och godhjärtade prinsar i varje fall. Och hon är mycket tillgiven. Hennes familj är i sanning en prövning; svärfar är det inget större fel på, även om han är en smula tjatig rörande sina familjeproblem och en liten aning lagd åt att ta till glaset; svärmor och de där två fula systrarna med sitt dåliga sätt, är i sanning en pina att ha i palatset. Men ändå, vad kan vi göra åt det? De är ju våra släktingar nu och det är något som de inte låter oss glömma av. Nåja, nåja, det var inte annat att vänta och det kunde ju vara värre. Hon är i varje fall inte lagd för svartsjuka — tack och lov.

Så kommer den dag när den stackars lilla Askungen sitter ensam en kväll i det underbara palatset. Hovfolket har åkt hem till sig i sina vagnar. Den Kungliga Rådgivaren har bugande backat sig ut ur rummet. Kammarfrun och kammarjungfrurna har gått och lagt sig. Hovfruntimren har sagt ”god natt” och smitit ut genom dörren, skrattande och viskande sinsemellan. Klockan slår tolv — ett — två, och fortfarande inga fotsteg som knarrar i trappan. En gång i tiden följde de genast efter det att fruntimren sagt god natt och på den tiden tisslade och tasslade de inte med varandra.

Till sist öppnas dörren och prinsen stiger in, inte alltför lycklig över att finna att Askungen fortfarande är vaken. ”Ledsen att jag är sen, älskling — uppehållen av Statens affärer. Utlandspolitiken, synnerligen komplicerat, kära du. Jag kommer just från konseljsalen.”

Och medan prinsen genast somnar, ligger lilla Askungen och gråter ur sitt hjärta, ner i de underbara, Kungliga Kuddarna, broderade med det Kungliga Vapnet och det Kungliga Monogrammet. ”Varför gifte han sig med mig? Jag skulle ha varit lyckligare om jag fått stanna i mitt gamla kök. De där svarta skalbaggarna skrämde mig en aning, men där hade jag alltid min trogna gamla katt; och ibland, när styvmor och styvsystrarna inte var hemma, kunde min far ropa mjukt åt mig nerför kökstrapporna, att jag skulle komma upp och vi hade det så trevligt tillsammans och åt korv till supé, käre gamle pappa och numera träffar jag honom nästan aldrig. Och, när jag var klar med mitt arbete, hur trevligt var det inte att sitta framför brasan och drömma om allt underbart som skulle komma att inträffa en vacker dag. Jag visste alltid att jag en dag skulle komma att bli en prinsessa — det var min dröm och få bo i ett palats, men allt var så annorlunda mot hur det har blivit. Å, jag avskyr det, detta hemska palats där alla snäser åt mig — det vet jag att de gör, även om de bugar och skrapar med fötterna och låtsas vara så artiga. Och jag är inte lika klyftig som dem. Jag hatar dem. Jag tycker kolossalt illa om dessa vackra kvinnor som alltid är här. Det är det värsta med att bo i palats — de släpper in vem som helst. O, jag avskyr allt och alla här. O, min gudmor — gudmor! Kom och ta mig härifrån. Ta mig tillbaka till mitt gamla kök. Ge mig tillbaka min gamla slitna klänning. Låt mig än en gång dansa med eldtången som kavaljer och låt mig vara lycklig och drömma!”

Stackars lilla Askungen, kanske hade du haft det bättre om din gudmor inte varit fullt så ambitiös rörande din framtid, min kära: Om du hade gift dig med någon ädel, hederlig adelsman, som aldrig insett din brist på god uppfostran; som hade älskat dig för ditt goda hjärta och din skönhets skull; om ditt kungarike än blott bestått av den egna gården, där din så svårt tillägnade utbildning i husliga bestyr, skulle ha kommit till nytta; där du skulle ha strålat istället för att överskuggas av andra; där gamla pappa hade kunnat titta förbi varje kväll för att röka sin pipa och komma bort en stund från sina egna problem därhemma; där du i sanning skulle ha varit drottningen.

Men å andra sidan, min kära vän, skulle du ändå inte ha varit nöjd. Javisst, med de kunskaper du har idag — nu när du vet att både drottningar och tjänsteandar har sina bekymmer; men utan den erfarenheten? Du skulle ha sökt tröst i glaset i din ensamhet; du skulle ha tittat på dina välformade händer och fötter och en skugga skulle ha fallit över ditt vackra anlete. ”Javisst”, skulle du ha sagt till dig själv. ”John är en ömsint, vänlig man och jag älskar honom mycket och allt det där, men...” och dina gamla drömmar, som du drömde under det låga kökstaket, framför den utdöende elden, skulle ha kommit för dig igen och du skulle ha varit lika missnöjd som du är idag, men av andra orsaker. Jodå, Askungen, det skulle du, även trots att du nu skakar ditt huvud krönt med gyllene krona. Och låt mig berätta varför. Det är därför att du är kvinna och allas vårt öde är, män likväl som kvinnor, att önska oss vad vi saknar och, när vi får det vi önskar, inse att det inte var det vi önskade oss. Detta är livets lag, min kära vän. Tror du verkligen, där du nu ligger på golvet, med huvudet på dina armar, att du är den enda kvinnan vars tårar blöter spiselmattan i detta ögonblick? Min kära prinsessa, om du kunde färdas osynlig genom din huvudstad, och kika in genom gardinerna, skulle du kunna komma att tro att hela världen inte var något annat än en enda stor barnkammare fylld av gråtande barn, som inte hade någon som tröstade dem. Dockan är trasig: Inte lägre hörs dess kära gnällande när man trycker den på magen: ”Jag älskar dig, ge mig en kyss”. Trumman ligger tystad med trumpinnarna i dess inre. Aldrig mer hörs dess glada trummande i barnkammaren; teservisen som vi råkade trampa i bitar; aldrig mer kan vi hålla glada tekalas runt vår trebenta pall; blecktrumpeten kommer aldrig mer att avge en enda glad truddelutt; träklotsarna faller ständigt omkull; leksakskanonen har exploderat och vi brände våra fingrar. Ingen fara, min gosse — min flicka; vi skall försöka laga dem imorgon.

Och när allt kommer omkring, söta lilla Askungen, du lever i ett flott slott och du har juveler och vackra aftonklänningar och — nej nej, låt det inte gå ut över mig! Drömde du om att få allt detta och kärlek dessutom? Nåja, låt oss vara uppriktiga. Det var alltid en prins du drömde om, eller hur, eller åtminstone ett mycket gott parti, den vackre ynglingen som bugade så galant emot dig i den falnande elden? Dina drömmars man var aldrig en skicklig ung köpman, eller en driven skrivare, som tjänade en summa på tre pund per vecka, eller hur, Askungen? Ändå finns det gott om charmerande unga köpmän och älskvärda unga skrivare med begränsade, men ändå tillräckliga inkomster, som förnuftiga unga män och kvinnor kan söka sig till, om det endast är kärlek de är ute efter. Varför önskade du dig alltid en prins, Askungen? Hade verkligen inte slottet och de livréklädda tjänarna och fyrspannen och juvelerna och klänningarna ingenting med den saken att skaffa?

Nej, min kära Askungen, du var en människa, det är hela saken. Konstnären som skakar av köld i sin usla vindsvåning och som drömmer om Berömmelsens Gudinna! Tror du inte att även han hoppas på att Hon skall ta honom i sina kärleksfulla armar i samma form som Jupiter kom inför Danae? Tror du inte att han ser framför sig de goda middagarna och de feta cigarrerna, de vackra pälsverken och diamantnålarna, som ett besök från Henne skulle medföra?

Det finns en viss målning som är mycket populär i våra dagar. Du kanske har sett den, Askungen, i många butiksfönster i staden. Den kallas Kärleksdrömmen och den avbildar en ung flicka, sovande i en vacker men något oordnad säng. Man hoppas verkligen, för den sovandes skull, att det är en varm kväll och att rummet är någorlunda fritt från drag. En ljusstege strålar ner från himlen in i rummet och på denna stege irrar en liten armé av knubbiga kupider, var och en bärande sitt lilla tecken på kärlek. Två av dem tömmer en säck juveler på golvet. Fyra andra bär, tydligt uppvisande dem, en vacker klänning (jag tror att det riktiga ordet är en ”ensemble”), något lågt skuren, men som gör rättvisa åt ryggen vad som saknas på andra ställen. Andra bär hattaskar, vars innehåll framvisar moderiktiga plymer och förtrollande sköna huvor. Vissa av dem, som uppenbarligen representerar modehus för damunderkläder, stånkar under bördor av silke och sammet. Där finns skomakar-amoriner, uppvisande de vackraste små bottiner. Strumpor, gördlar och ännu mindre omnämnbara plagg saknas inte. Juvelaskar, speglar, handskar med dussinet knapppar, parfymflaskor och näsdukar; hårnålar och de ystraste bland parasoller, har kärleksguden lagt i sina budbärares armar. En synnerligen praktiskt lagd, uppdaterad kärleksgud, som är i takt med tiden! Man känner sig förflyttad till ett modernt kärlekstempel, något i stil med Swan & Edgar’s; som om kärleksguden var en slags skicklig shoppare; medan hans moder Venus nu förestår Damavdelningen. Ett i sanning slags olympiskt Whiteley, denne sentide Eros; han har ingenting glömt, eftersom jag i bildens ena kant ser en kupid bärande på ett tämligen stort hjärta på ett snöre.

Du, min kära Askungen, skulle kunna ge denna sovande flicka mången gott råd. Du skulle kunna säga henne: ”Vakna upp från detta slags drömmar. Allt det som finns i en pantlånares butik bringar ingen lycka. Dröm om kärlekens lycka om du så önskar — det är en sund önskan, även om det för alltid förblir en dröm. Men alla dessa vackra klädesplagg — all grannlåt från Manchester! Är du blott, du representant för alla tidsåldrars kvinnor — fortfarande i hjärtat något slags infödingskvinna och så litet skild från aporna som vi delar bakgrund med? Är du beredd att sälja ut dig själv inför den första handelsman som erbjuder dig detta i hemgift? Dessa föremål, mitt barn, frestar dina ögon endast ett par dagar. Tror du verkligen att Burlington Arcade är Himmelens portar?

O ja, även jag kan resonera på det viset — jag, en bokförfattare, till den unge mannen som tröttnat på pallen på kontoret och som drömmer om en litterär karriär och ära och rikedom. ”Så du tror, min gosse, att du på det sättet snabbare än på något annat sätt kommer att nå Lyckan? Tror du verkligen att intervjuer med dig själv kommer att ge dig någon tillfredsställelse efter det första halvdussinet? Tror du att den rodnande unga kvinnan, som har läst alla dina böcker och som undrar hur det känns att vara så begåvad kommer att framstå som lockande, när du mött de första tio av hennes sort? Tror du att alla pressklipp alltid kommer att innehålla lovord över ditt geni, långa stycken om din charmerande framtoning under rubriken ”Våra berömda författare”? Har du tänkt på alla dåliga recensioner, om de förhånande styckena, om den ständiga skräcken för att glida ner ett par pinnhål på den oljade stege som kallas ”allmänhetens uppskattning”, på vilken du är dömd att klamra dig fast för allt du förmår, som någon slags småtjuv klamrar sig fast i trampkvarnen, med ingen annan förhoppning än den att inte falla! Skapa ett hem, gosse, för dig och kvinnan du älskar; samla en eller ett par vänner kring dig; arbeta, tänk och lek, detta kommer att giva dig lyckan. Kasta denna skimrande skenvärld som förvisso kallar sig ”bild- och skriftkonsten” ifrån dig. Låt dess pajasar och dess konformister kämpa sinsemellan för applåderna och halvpencemynten från den råa massan. Avstå från dess rop och lockelser, dess skrik och billiga prål. Kom med mig, sommarnatten finns precis bakom nästa häck, med sin tystnad och sina stjärnor.

Du och jag, Askungen, är erfarna människor och kan därför erbjuda andra våra goda råd, men tror du att någon lyssnar?

”Å nej, min prins är inte som din. Min kommer alltid att älska mig och jag är särskilt lämplig för ett liv i palatset. Jag har rätta instinkter och kunskaper för detta slags liv. Jag är övertygad om att jag är född för att bli prinsessa. Tack skall du ha, Askungen, för dina välmenta råd, men det är stor skillnad mellan dig och mig.”

Det är det svar du skulle få, Askungen; och min unge vän skulle säga till mig: ”Javisst, jag kan förstå att du är besviken på din litterära karriär; men, förstår du, våra fall skiljer sig åt. Jag kommer nog inte att möta så stora svårigheter med att behålla min position. Jag kommer inte att behöva oroa mig då jag läser mina recensioner. Utan tvivel finns där nackdelar, när man tillhör genomsnittet, men det är alltid gott om utrymme på toppen. Så tack så mycket och adjö.”

Dessutom, min kära Askungen, är vi aldrig helt uppriktiga — ifråga om dessa utmärkta råd. Vi har vant oss vid dessa extravaganta vanor och vi skulle komma att sakna dem, alldeles bortsett från att vi vet deras ringa värde; du, ditt palats och din lilla gyllene krona; jag min narrkåpa och det ljuvliga skrattet från hopen när jag skakar mina bjällror. Vi vill ha allt. All lycka på jorden och som Himmelen är istånd att ge oss. Världslig såväl som andlig välfärd; och vi är så pass stolta varelser, att vi inte nöjer oss med ettdera. Ge oss bara allt vi önskar oss, så skall vi vara nöjda sedan. Och när allt kommer omkring, Askungen, du hade ju din dag i solen. Vissa stackars satar får inte ens det. Du får inte vara girig. Du har känt lyckan. Palatset var som paradiset under några månader och prinsen höll dig i sina armar, Askungen — prinsen kysste dina läppar; inte ens själva gudarna kan ta det ifrån dig.

Kakan räcker inte för evigt om vi äter av den med giriga läppar. Den dag måste komma, när vi hungrigt har slickat i oss den sista smulan — när vi sitter och stirrar på den tomma tallriken framför oss och inget är kvar av festmåltiden, Askungen, utom magvärken som kommer av att man ätit en festmåltid.

Det är ett utryck av naivitet, detta att den stackars mänskliga naturen har valt Askungesagan som sin främsta sens moral: Var snäll, lilla flicka. Var ödmjuk inför dina många prövningar. Var vänlig och god trots din hårda lott och en dag — kommer du att gifta dig med en prins och åka i gyllene vagnar. Var tapper och ärlig, lille gosse. Arbeta hårt och vänta tålmodigt, och i sluttampen, med Guds hjälp, kommer du att tjäna tillräckligt med rikedomar för att komma tillbaka till London och gifta dig med din husbondes dotter.

Ni och jag, ädla läsare, kan lära dessa ungdomar en sannare läxa och det skall vi göra. Vi vet, o ve! Att alla dygders väg inte leder till välstånd, snarare tvärtom; hur skall man annars förklara våra ringa inkomster? Men skulle det göra något gott, tror ni, att rakt på sak berätta sanningen för dem — att hederlighet är den dyrbaraste lyx en man kan unna sig; att dygder, om man håller sig till dem, i allmänhet leder till ett hus med sex rum i en förort långt utanför staden. Kanske är världen vis; sagorna är nyttiga.

Jag är bekant med en tämligen intelligent ung dam. Hon kan läsa och skriva, kan multiplikationstabellen upp till sex gånger och kan argumentera. Jag betraktar henne som representativ för mänskligheten ifråga om hennes attityd gentemot Ödet; och denna dialog hörde jag henne föra med en äldre dam som är vänlig nog att emellanåt bringa henne världens vishet.

”Jag har varit snäll idag, eller hur?”

”Javiss, tämligen snäll har du varit.”

”Tror du att pappa kommer att ta med mig till cirkusen ikväll?”

”Ja, om du fortsätter att vara snäll. Om du inte blir elak under eftermiddagen.”

En paus.

”Jag var snäll i måndags, kommer du ihåg det, nanny?”

”Hyfsat snäll.”

”’’Mycket’’ snäll, sade du.”

”Nåja, du var inte elak.”

”Och då skulle jag ha fått gå på pantomimen, men det fick jag inte.”

”Jamen, det var ju för att din faster oväntat kom på besök och din pappa inte kunde få tag på en biljett till. Stackars faster hade ju inte fått gå alls om hon inte gått den dagen.”

”Å, skulle hon inte?”

”Nej.”

Ytterligare en paus.

”Tror du att hon kommer på oväntat besök idag?”

Ӂ nej, det tror jag inte.

”Nej, jag hoppas att hon inte gör det. Jag vill gå på cirkusen ikväll. För, du förstår, nanny, om jag inte gör det kommer jag att bli ledsen.”

Så det bästa världen kan lova oss är kanske att få gå på cirkus. Vi tror till att börja med på det löftet. Men efter ett tag tror jag att vi blir besvikna.

Fotnoter[redigera]


En lätting på andra tankar av Jerome K. Jerome

Om konsten att kunna bestämma sig | Om nackdelarna med att inte få det man vill ha | Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra | Om beredandet och användandet av kärleksdrycker | Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor | Om kvinnors skötsel och underhåll | Om att lägga sig i andras affärer | Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar | Om vår förmåga till ädelmod | Om människans moderliga sidor | Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd | Om att spela marscher vid marionettbegravningar