En man ”i verken”
| ← Nyårs-sång (1853) |
|
Lifvets vexlingar → |
En man “i verken”.
Jag ger hin att gå här längre,
Jag från staten tar min hand.
Tjenstevägen blir allt trängre
Som ett fullsatt kålrotsland.
Ofta har jag stått med suckan
Uti posten dagen om,
Länge lekt ”tittut” i luckan,
Bugat mig för hvem som kom
Ingen möda har jag sparat
Som de höga för mig stämt.
För hvar förman har jag parat
Hufvudet med tån alltjemt.
Jag har låtit skägget växa,
Följt i allt med tidens elf,
Jag har bjudit uppå sexa
Till och med kamrerarn sjelf.
Ingen lycka dock jag sporde,
Såsom extra går jag än.
Uti tullen tjenst jag gjorde,
Lika djefluger var den.
Jag ref opp båd’ lack och snören,
Undersökte minsta korn,
Jag var bror med kontrollören
Och stod väl hos inspektorn.
Uti rådstun och i banken
Sprang jag bittida och sent.
Uti hofrätten — och fanken
Vet hvad verk jag icke tjent.
Jag har sprungit på visiter
Oförtrutet år från år.
Ack! med sådana meriter
Står jag ändå der jag står.
Nej! jag mig ej längre speglar
I ett hopp så vanskligt än:
Jag tar hyra bums och seglar
Bort till Kalifornien.
Sacramentos guldkust vinkar
Som ett nytt förlofvadt land;
Jag tar med mig stora hinkar,
Fyller dem med gyllne sand.
Kanske hem jag sedan vänder,
Se’n jag samlat har bastant;
Öser guld med fulla händer,
Köper stenhus för kontant.
Ack! jag ser mig allaredan
Omhöljd utaf gunst och nåd —
Vasabandet först, och sedan
Titel af kommerseråd!
