En middag

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Balstämning
Novelletter
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

En middag
Två vänner  →


[ 63 ]

En middag.




Det var stor middag hos grosshandlaren. Amtmannen hade hållit ett tal för den hemkomne studenten, husets äldste son, och grosshandlaren hade svarat med ett tal för amtmannen; så långt var allt godt och väl. Och likväl kunde man se, att det var någonting, som oroade värden. Han svarade bakvändt, hälde rhenskt vin i portvin och förrådde på allt sätt, att han var frånvarande med sina tankar.

Han funderade nämligen på ett tal, ett tal utom de reglementerade, och det var någonting mycket anmärkningsvärdt; ty grosshandlaren var ingen talare, och — hvilket var ännu anmärkningsvärdare — han visste det sjelf.

Då han derför nu långt fram under middagen äskade ljud och sade, att någonting låg honom på hjertat, som han måste uttala, märkte alla genast, att någonting ovanligt förestod. Det blef plötsligt så tyst vid bordet, att man hörde det [ 64 ]lifliga pratet från damerna, som enligt norskt bruk spisade i de angränsande rummen.

Ändtligen nådde äfven tystnaden dem, de trängde sig tillsammans i dörren för att höra. Endast värdinnan höll sig tillbaka, i det hon sände sin man en bekymrad blick. »Ack, Herre Gud!» suckade hon halfhögt, »nu går det visst på tok för honom. Han har ju hållit alla sina tal — hvad är det nu han vill?»

Och det började heller icke bra. Talaren stammade, harklade och förvirrade sig mellan de allmänna talfraserna: »Jag vill icke underlåta att — hm — det är mig ett behof att uttala, att att det vill säga, jag ville bedja mina herrar vara mig behjelpliga med att —»

Mina herrar sutto och stirrade ned i glaset, färdiga att tömma det vid minsta antydning till en konklusion. Men det kom ingen sådan.

Men talaren kom deremot på trafven.

Ty någonting låg honom verkligen på hjertat. Glädjen och stoltheten öfver sonen, som hade kommit hem frisk och sund efter en respektabel examen, amtmannens smickrande tal, maten, vinet, den festliga stämningen — men ändå först och sist hans oskrymtade glädje öfver den förstfödde lade honom orden i munnen. Och då han först kommit öfver de fatala inledningsfraserna, gick det allt mer och mer flytande.

Det var en skål för ungdomen. Talaren uppehöll sig vid ansvaret mot barnen, vid de [ 65 ]många sorger, men äfven de många fröjder föräldrarne ha af dem. Han måste ibland tala fort för att ej bli rörd; ty han kände hvad han sade.

Och då han sedan kom till de fullvuxna barnen, då han tänkte sig den käre sonen som bolagsman i affären, barnbarn o. s. v., fingo hans ord en flägt af vältalighet, som förvånade alla åhörarne; och det var hjertligt bifall, som helsade afslutningen:

»Ty, mina herrar, det är i dessa barn vi liksom fortsätta vår tillvaro. Vi lemna dem i arf icke allenast vårt namn, utan äfven vårt arbete. Och vi lemna dem detta i arf, icke för att de lättjefullt skola njuta dess frukter, utan för att de skola fortsätta det, utvidga det, ja — göra det bättre än deras fäder förmådde. Ty det är vårt hopp, att den unga generationen skall tillegna sig frukterna af tidens arbete, befrias från många af de fördomar, som ha förmörkat förgångna tider och till en del nutiden, och vi vilja önska — i det vi dricka ungdomens skål — att den, ständigt gående framåt, måtte blifva sina fäder värdig, ja — låt oss säga det rent ut — växa dem öfver hufvudet.

Och blott då vi veta att vi lemna samtidens arbete i kraftigare händer, kunna vi lugnt motse den tid, då vi skola lemna vår dagsgerning, och då kunna vi trygt hoppas på en ljus och ärofull framtid för vårt kära fädernesland. Skål för ungdomen!»

[ 66 ]Värdinnan, som hade kommit närmare, då hon hörde att det gick bra, var rörd och stolt öfver sin man, hela sällskapet var i en upplifvad sinnesstämning; men mest af alla gladde sig studenten.

Han hade haft liksom en liten farhåga för fadern, hvars strängt patriarkaliska grundsatser han kände. Nu hörde han ju, att den gamle var ytterst liberal mot ungdomen, och han gladde sig riktigt att få tala med honom om allvarliga saker.

Men tills vidare var det endast fråga om skämt, ty med anledning af skålen utspann sig ett af dessa intressanta Tischreden om hvem som egentligen var ung och hvem som var gammal. Sedan man kommit till det skarpsinniga resultatet, att de äldsta i sjelfva verket voro de yngsta, gick man till dessertbordet, som var serveradt inne hos damerna.

Men huru galanta än herrarne — isynnerhet af den gamla skolan — äro mot det vackra könet, förmår dock hvarken qvinlig älskvärdhet eller den mest utsökta dessert att hejda dem länge på deras väg till rökrummet. Och snart förkunnade den första cigarrdoften, som är en sådan stor njutning för rökare, att man börjat den process, som förskaffat våra damer beröm för att vara alldeles inrökta.

Studenten och ett par andra unga herrar stannade en stund bland de unga damerna — [ 67 ]under sträng bevakning af de äldre; men småningom uppslukades äfven de af den gråa sky, som betecknade den väg deras fäder tagit.

Här i rökrummet fördes ett mycket lifligt samtal om något socialpolitiskt ämne. Värden hade ordet och styrkte sin uppfattning med diverse »historiska fakta», som emellertid voro alldeles oefterrättliga

Hans motståndare, öfverrättssakföraren, satt just och gladde sig åt att få gendrifva dessa faktiska oriktigheter, då studenten inträdde.

Han kom just lagom för att höra faderns bock, och i sin festliga stämning, i sin glädje öfver den nya uppfattning af fadern, han hade fått efter talet, sade han muntert och rätt fram:

»Nej, förlåt mig, pappa, det misstar du dig i. Det förhåller sig alldeles icke som du säger, tvärtom —»

Längre kom han icke, ty fadern slog honom leende på axeln: »Seså, skall du nu också lägga lök på laxen? Du får inte störa oss, vi hålla på med en allvarsam diskussion.»

Sonen hörde ett retsamt fnissande ur den gråa skyn; dessutom förargade det honom, att hans inblandning skulle anses som ett störande af ett allvarligt samtal.

Han gaf derför ett tämligen skarpt svar.

Fadern, som genast uppfattade tonen, bytte hastigt om uttryck: »Är det ditt allvar att du [ 68 ]ämnar komma och säga, att din far står och pratar bredvid munnen?»

»Det har jag inte sagt; jag menar bara att du tar miste —»

»Orden kan det vara detsamma med, men det var meningen,» sade grosshandlaren, som började bli ond. Ty han hörde en herre säga till sin granne: »Det skulle ha varit i min fars tid!»

Nu tog det ena ordet det andra, och situationen blef ytterst pinsam.

Frun, som alltid med ett öra lyssnade på herrarnes samtal, eftersom hon kände till sin mans häftighet, kom genast till dörren:

»Hvad är det, adjunkt Hansen?»

»Åh, er son har förgått sig litet,» svarade denne.

»Mot sin egen far! Herre Gud, han måtte ha druckit för mycket. Käre Hansen, försök att få ut honom.»

Adjunkten, som var mera välvillig än diplomatisk och som dessutom — hvilket är sällsyntare än man tror med en gammal lärare — var afhållen af sina förra lärjungar, gick och tog utan vidare omständigheter studenten under armen: »Kom, så ska’ vi båda ta oss en promenad i trädgården.»

Den unge mannen vände sig häftigt; men då han såg, att det var den gamle läraren och då han på samma gång fick en bedjande, [ 69 ]bekymrad blick från modern, lät han utan motstånd bortföra sig.

I dörren hörde han sakföraren, som han aldrig hade kunnat fördraga, säga någonting om ägget, som ville lära hönan värpa, hvilken qvickhet mottogs med skallande skratt. Det ryckte till i honom, men adjunkten höll hårdt fast, och ut kommo de.

Det dröjde länge, innan den gamle läraren kunde få honom så lugn, att han blef mottaglig för reson. Missräkningen och det bittra medvetandet af att han blifvit oense med fadern, och icke minst det kränkande i att ha blifvit behandlad som en pojke i så mångas närvaro — måste få rasa ut en stund.

Men slutligen blef han lugn, satte sig hos sin gamle vän, och denne förklarade nu för honom, att det måste vara stötande för en äldre man att låta tillrättavisa sig af en helt ung man.

»Ja, men jag hade rätt!» sade studenten visst för tjugonde gången.

»Godt, godt! Men i alla fall får du inte ge dig min af att vilja vara klokare än din egen far.»

»Min far sade ju sjelf, att han ville ha det så!»

»Hvad behagas? När har din far sagt det?» Adjunkten började nästan tro, att vinet slagit unge herrn åt hufvudet.

»Vid bordet — i talet!» utropade denne.

[ 70 ]»Vid bordet, ja! I talet, ja! Men ser du, det är en helt annan sak. Sådant låter väl säga sig, isynnerhet i ett tal, men det är alldeles inte meningen att det skall tillämpas i praktiken. Nej, tro du mig, min gosse; jag är gammal, och jag känner menniskorna. Det måste nu en gång gå så till här i verlden, sådana ä’ vi. I ungdomen har man ett eget sätt att se lifvet; men, unge man, det är inte det rätta. Först när man har kommit till ro i en framskriden ålder, ser man förhållandena i det sanna ljuset. Och — nu vill jag säga dig någonting, som du trygt kan lita på. När du kommer i din fars ställning och ålder, skola dina åskådningar bli alldeles desamma som hans nu äro, och du skall liksom han sträfva att häfda dem och inpränta dem hos dina barn.»

»Nej, aldrig! det svär jag!» utropade den unge mannen och sprang upp. Och nu talade han i eldiga ordalag om att för honom skulle rätt alltid vara rätt, respekt för sanningen, hvarifrån den än kom, respekt för ungdomen o. s. v., med ett ord, han talade som förhoppningsfulla ynglingar bruka tala efter en god middag och en stark sinnesrörelse.

Han var vacker, der han stod med aftonsolen öfver det blonda håret och det liffulla ansigtet vändt uppåt.

Det var i hela hans väsen och i hans ord någonting hänförande, öfvertygande, som ej [ 71 ]kunde annat än göra verkan, det vill säga, om någon annan än adjunkten hade hört och sett honom.

Ty på denne gjorde det icke den ringaste verkan; han var ju gammal.

Det skådespel, han i dag hade varit vittne till, hade han sett många gånger. Han hade sjelf successive spelat begge hufvudrollerna; han hade sett många debutanter som studenten och många gamla skådespelare som grosshandlaren.

Derför skakade han på sitt ärevördiga hufvud och sade för sig sjelf:

»Ja, ja, det är mycket bra alltsammans. Men vänta bara, jag får allt rätt: han der blir alldeles som vi andra.»

Och adjunkten fick rätt.