En oväders-qväll (Sehlstedt 1867)
| ← Till mitt porträtt |
|
Midsommar-stången → |
En oväders-qväll.
November 1864.
Hösten är kommen, sätt thevatten på,
Rusk uti kroppen jag känner.
Kanske en tuting är ej att försmå,
Eller hur vill ni, go vänner!
Jaså! ni blinkar, välan, jag förstår:
Klang för en priffe, gutår!
Hör huru stormen kring knutarna snor —
Låt elementerna braska —
Bäst hålla färgen — kupera, min bror!
Gamla vi äro, men raska —
Jojo, man känner att ungdomen flytt —
Gubbar! hvad annars för nytt? —
Samma historia, gammal och van,
Trassel bland kungar och riken. —
Pressen hos oss osar olja och tran.
Oppbränd är nu politiken.
Det finns nu slätt ingen konversåtion,
Ämn vår illumination.
Den var just präktig med buller och ståt —
Ja, den var finfin som fanken —
Kostar betydligt — ja nog gick det åt,
Men det finns mera i Banken —
Också så var det så ljust som en dag:
Fyra par ljus hade jag.
Slussen var ypper: till sednaste natt
Torget stod ljust som en dager.
Gamle Carl Johan på gångaren satt
Knollrig, energisk och fager —
Blanka stöfletter och gullgul syrtut —
Gubben var ståtlig — spel ut!
Torg och palatser sig speglade i
Strömmen och Mälarens vågor.
Hjelten från Hogland stod modig och fri
Midt ibland lejon och lågor.
Aldrig han stått i ett vackrare ljus —
Gubbar! vi ta en pris snus.
Skönsta musik ifrån början till slut.
Fingo vi gratis tillika.
Huru elektriska solar se ut,
Fick man på slottet bekika.
För att se allt, fick man springa sig lam —
Gutis! respekt för min dam!
Sköna banketter med bålar och glas,
Smällkork och svamp-rariteter!
Maken fanns aldrig till svenskt-norskt kalas,
Fyrverkeri och trumpeter!
Skålar och tal om förening och fred —
Ack! den som fått vara med!
Uj! hvad det smattrar på rutorna, hör!
Stormen på portarna dunkar:
Snögloppoch priffe, det är som sig bör,
Mellan små trefliga klunkar.
Bäst är att nu plocka fyrkarna fram —
Klang! vi få hundra för slamm.
